osynliga handen noterar #6

Läser om hockeyns planer. Sedan tidigare har jag mycket kort kommenterat fenomenet både här och där.

"competition is nice, but if you want it to be profitable, it helps to write your own rules" - John Vrooman.

Det som däremot slår mig är förebilden, det vill säga NHL. När man nu har chansen att starta en verksamhet från grunden, en verksamhet som av ingenjörerna själva förväntas att etablera sig som den mest lysande stjärnan på den europeiska sport & entertainment himlen, så kommunicerar man inte den affärsmodell som av väldigt många anses vara den mest effektiva inom samma industri, nämligen NFL.

NHL måste väl trots allt betraktas som en konkurrent som EHL ska utmana? Men det kanske kommer längre fram, när mer officiella uttalanden än "uppgiftslämnare nära utredningen" dyker upp.

En skön och lättläst bok värd att läsa är, Tailgating, Sacks, and Salary Caps: How the NFL Became the Most Successful Sports League in History av Mark Yost.

Sist men inte minst. Knäckefrågan är hur en sådan omorganisation kan förväntas att påverka svensk elitfotbolls konkurrenskraft och marknadsandel vad gäller nationella sändningsrättigheter och sponsorer. Bra, dåligt eller status-quo?

Utspädning av talang även i La Liga?

Det ligger nu ett förslag för att TV rättigheterna ska säljas centralt även i Spanien från 2013 och framåt. Går det igenom kommer Barcelona Och Real Madrid att få uppleva en större konkurrens både inhemskt men även från toppklubbarna i de andra fyra storligorna i Europa. Intressant att se hur stort lobby-arbete de två stora drakarna väljer att lägga ner för att eventuellt motverka ett regimskifte. Båda klubbarna har skuldfinansierat sin talang och bär därmed en finansiell risk. Nu kan även affärsriken komma att öka.

Det är goda nyheter för tävlingsbalansen i Spanien och där talangen i så fall förväntas att spädas ut bland fler klubbar. Jag tror det kan komma att gynna La Liga på sikt även om Barcelona och Real Madrid sannolikt minskar något i internationell slagstyrka. Samtidigt ska vi komma ihåg att båda klubbarna har dominerat i Spanien sedan ligan startade 1928 och lär göra så även i framtiden. Även om segerprocenten förväntas minska en aning. Under dagens regim har Barcelona och Real Madrid ca 60% av de intäkter som samtliga La Liga klubbar genererar.

Men det är lite goda nyheter för de fyra största klubbarna i Premier League som sedan ligan startade 1992 subventionerar dess mindre klubbar genom fördelningsnyckeln 50-25-25 där 50% av TV intäkterna delas lika, 25% baserat på tabellplacering och 25% baserat på exponering i TV. 2010 slår den nya höginkomsskatten till i England och det här kan vara en hjälpande hand som minskar ett förväntat talangutflöde.

Från och med nästa säsong går Italien över från individuell försäljning av sändningsrättigheter till central. Även Bundesliga samt franska ligan säljer sedan tidigare sina sändningsrättigheter centralt där 50% av TV intäkterna distribueras ut lika till ligans samtliga klubbar.

Mer läsning i ämnet:
Teori och empiri från England - "revenue sharing"
Förväntat utfall i Italien
Den italienska distributionsnyckeln
I skuggan av El Clasico

Bailout - update: Norge

De krisdrabbade klubbarna i Norge börjar sakta men säkert finna finansiering.
Start är räddat, likaså Fredrikstad. Och konkursade Lyn förväntas idag att resa sig på nio. Lyn AS är död, länge leve Lyn Invest AS?

Priset för badwill - The case of Tiger Woods

Det har pratats om hur mycket Woods-gate har kostat Tigers personliga "marknadsvärde". Frågar ni mig finner jag det ganska ointressant eftersom det är konsekvensen av hans egna beslut och handlande. En "personlig risk" han själv bör ha haft inprisad.

Mer intressant bör det istället vara hur mycket hans agerande har kostat andra. Två ekonomer vid University of California har roat sig med att göra en eventstudie om huruvida offentliggörandet av TW:s äventyr har prisats in i hans samarbetspartners (läs sponsorer) aktiekurser. Författarna mäter avvikelsen både i relation till aktiemarknaden i sin helhet samt sponsorernas bransch-konkurrenter. (för metod hänvisas till studien)

Slutsatsen är ett totalt pris på 5-12 miljarder dollar för samtliga aktieägare i form av ett minskat aktieägarvärde. Priset för andra är således betydligt högre än Tiger Woods egna förväntade livstidsinkomst.

Aktieägarna till sport-relaterade samarbetspartners (Tiger Woods PGA Tour Golf[EA], Gatorade[Pepsico], och Nike) har drabbats allra värst, motsvarande uppemot 6 miljarder dollar eller 4.3%. Läs gärna slutsatserna i studien om hur Knittel & Stango resonerar kring det senare.

Som vanligt bör den typen av studier mötas med viss försiktighet vilket författarna själva flaggar för. Allt som allt en ganska rolig underökning dock.

Nu har ju det här inget med fotboll att göra, ändock tänkvärt hur badwill, i alla fall på kort sikt, kan tänkas prissättas av marknaden. Om inte annat kan potentiella/befintliga sponsorer komma springandes med papperet vid framtida förhandlingar med syfte att prisa in/reglera en högre riskrabatt. Och hur stor deras förhandlingsstyrka är beror rimligtvis på motpartens status och situation.

Pressreleasen här
The Sport Economist kommenterar kort här
Studien i sin helhet: Shareholder Value Destruction following the Tiger Woods Scandal, Christopher R. Knittel and Victor Stango, December 28, 2009

Figuren saxad från studien, visar kumulativ avvikande avkastning post 27:e november 2009 hos följande grupper: Samtliga sponsorer; Accenture, AT&T, Electronic Arts, Procter and Gamble (Gilette), Nike, Pepsico(Gatorade), TLC, News Corp. (Golf Digest). BIG5; Accenture, Gillette, EA, Nike & Pepsi
Mätperioden startar 1/1-2005 där korrelationen mellan sponsorerna, aktiemarknaden samt konkurrenter mäts (dagliga observationer). Grafen visar själva avvikelsen från förutsägelsen som är baserad på historisk data.

Årslistan

2009 lider sakta men säkert mot sitt slut. Låt oss därför väldigt kort sammanfatta det hela.

Årets strategi
"Jag kommenterar inte det heller. Att du sitter på den här informationen är fantastiskt. Du förstår väl att du är ett verktyg för någon annan?" - Douglas Roos, feb 2009

Nio månader senare var regimskiftet i Djurgården ett faktum, välregisserat.

Årets verktyg
Robert Laul och hans tabloid-kollegor som i fotbollsindustrin bara är en bricka i spelet. En underhållande bricka ska väl tilläggas.

Årets kollektiva vara
Är utan tvekan tävlingsbalansen i svensk elitfotboll där klubbarna är konsumenterna och där nyttan kan definieras som den produkt som klubbarna producerar.

Ytterst få konsumenter exkluderas i den svenska elitfotbollen. Vi har free-riders (som 2010 kanske blir fler än någonsin) och vi sitter med en hel del outnyttjad kapacitet. Kort och gott, ett marknadsmisslyckande.

Årets värdering

För snart tre år sedan målades de storslagna planerna upp i Borås. Att bli Sveriges andralag där man engagerar i princip alla. 2009 gjorde marknaden en värdering och därmed ett bokslut av tre års utveckling. Ingen svensk nationell TV distributör fann något värde i att sända Elfsborgs matcher mot Lazio i "play-off" till UEFA Europa League.

Årets misslyckade sparpaket

Hammarby Fotboll som trots att man sparade mer än planerat ändock förväntas redovisa ett lika stort driftunderskott som 2008.

Årets talangläckage
Guldåret 2008 gjorde Kalmar FF 70 mål. När transferfönstret den 1:a september 2009 stängde, hade klubben under ett års tid blivit av med talang som gjorde 55 av dessa samt 28 assist. Totalt rörde det sig om sju startelvespelare. Har en allsvensk klubb någonsin så snabbt blivit så brandskattad?

Årets måluppfyllelse
Malmö FF som under 2009 når sina uppsatta mål, 25% missnöjda kunder och 10% missnöjda medarbetare.

Årets "gör om, gör rätt"
IFK Göteborg som uppenbarligen inte gjort läxan och varken kartlagt målgruppen eller affärsmodellen innan man flyttade in på en ny arena. "Vi insåg inte värdet av de rättigheterna då. Det gör vi nu och anser att vi måste göra på ett annat sätt den här gången"

Know your customer. Det gäller naturligtvis även arenabolaget som, ifall man genomför en rak hyreshöjning, endast löser problemet mycket kortsiktigt.

Och med bakgrund av båda observationerna kan man ju undra ifall arenabyggnaden överhuvudtaget är optimalt utformad och konstruerad för att möta marknaden och dess efterfrågan?

Årets satsning
GAIS:s satsning på produkten "göteborgsfotbollen". Pär Ericssons bruttofotbollspordukt är naturligtvis högre hos IFK där spelaren genererar mest nytta i närområdet.

Årets citat
I Sverige har vi en vanföreställning att idrott kan gå med vinst. Det gör den ingenstans. Alla klubbar går med förlust. Frågan är bara vem som ska betala det. -Torbjörn Andersson

Årets citat#2
"For det andet er der negativ sammenhæng mellem profit og placering" - Rasmus K. Storm om sportens paradoxala finansieringsstruktur.

Årets diss
Sportekonomen Stefan Szymanski menar att de ekonomiska effekterna av stora mästerskap ofta är överskattade. Fifa World Cup 2010 sägs vara ett "waste of resources". Dessutom myntar han "de fem myterna" gällande mervärdet från att vara värdstad för de olympiska spelen.

Årets affär

Blev en misslyckad sådan. Det på grund av ett samtal från Helsingborgs hövding till klubbens sportchef Jesper Jansson som skulle förhandla i Stockholm. Konsekvensen stoppade AIK:s försäljning av Daniel Öhrlund till norska Rosenborg. Öhrlund höll nollan ytterligare sex matcher samtidigt som den tilltänkte ersättaren läckte som ett såll när han väl tog plats mellan stolparna i Helsingborg.

Årets kapplöpning
Den mellan Arsenals delägare Stan Kroenke och Alisher Usmanov. Båda försöker ständigt att komma över aktieposter för att nå den magiska 30% gränsen och därmed tvingas lägga ett bud på hela klubben. I somras försökte Usmanov att "snacka" till sig en nyemission. Främsta syftet var sannolikt att späda ut de ägare som saknade finansiering till att teckna nya aktier och på så sätt öka sin egna ägarandel. Det blev ingen nyemission och just nu är det fördel Kroenke.

Men vad händer ifall båda två, i samma veva, lyckas med konststycket att nå över 30 procent?

Årets "rent-seeking"
Dött lopp mellan de etablerade sockerpapporna Roman Abramovich, Silvio Berlusconi och Massimo Moratti och den polska regleringen av spelmarknaden. Återstår att se vilket genomslag respektive case får i Europa.

Årets citat#3
“Football needs ‘sugar-daddies‘” - Chelseas avgående VD, Peter Kenyon

Årets tillväxtmarknad
Polska Ekstraklasa som trots att man brottas med stora styrnings- samt ordningstörningsproblem lyckas växa kraftigt. Och nu kommer arenaboomen där det byggs nya arenor i samma takt som det en gång i tiden byggdes kyrkor.

Lech Poznan, den på polska marknaden idag snabbast växande klubben.
1 PLN ~ SEK 2.55

saxat från: Deloitte.pl; Raport: Piłkarska Liga Finansowa 2009.

God Jul!

Önskar jag alla bloggens läsare.

Mellandagsrea?

Endast dagar återstår av den gamla svenska skatteregimen. Skattetekniskt är det billigare att signa från utlandet rekryterade spelare innan årskiftet.

Många ställer sig därför frågan om varför klubbarna inte värvar mer innan skattesatserna justeras. Anledningarna är säkert flera. Svaga finanser men även det faktum att denna skatterabatt inte alls blir så stor i verkligheten.

Vid sådana affärer går naturligtvis "rabatten" inte enbart till klubben. Det är något som rimligtvis även prisas in i spelarens kontrakt där denne också får sin del av premien. Precis som man idag reglerar och prisar in riskerna och pay-off mellan klubben och spelarna.

Den part som är minst "desperat" att teckna ett avtal får den största delen av kakan. Och duktiga och eftertraktade spelare har sällan en anledning att vara desperata.

Denna priskorrigering bör sakta men säkert ha börjat redan den dagen som skatteförslaget blev offentligt. Det vill säga då marknaden erhöll ny information.

Revenue Sharing - reflektioner från Danmark

Även om jag inte håller med i Flemming Fjeldgaard's resonemang gällande konsekvenserna från den i Danmark, inför denna säsong, nya fördelningsnyckel för pengar från TV rättigheter, så uppskattar jag när det är lite mer tankeverksamhet bakom sportjournalisternas alster. Det är vi inte bortskämda med här hemma.

"En stor portion af tv-aftalen kommer fra en solidaritetspulje, som fordeles ligeligt. Høj som lav – alle 12 klubber i rækken får det samme fra denne pulje."

Hmm tänker jag... vad har jag missat?

"Solidaritetspuljen tager cirka en tredjedel af hele tv-aftalen, og vi taler om en håndfuld millioner kroner til hver SAS Liga-klub hver sæson. De sidste knap to tredjedele af tv-aftalen udbetales fra en cocktail af placeringer i rækken og antal tv-seere til de enkelte klubber"

Haha, ja ok... vilken tur för FC Köpenhamn och Bröndby att man inte spelar i allsvenskan där 74% af hele tv-aftelen kommer fra en solidaritetspuljen.

Men som sagt, jag håller inte riktigt med den gode Flemming. Det är lite väl mycket omgångsekonomi över resonemanget. Över tiden förväntas den nya, mer offensiva distributionen av TV pengarna i själva verket gynna just de större klubbarna dit även Odense numera bör räknas.

Och titta, Odense ser ut att ha räknat hem en investering på dkk 3 miljoner för så lite som ytterligare ett år för en av sina viktigare spelare En spelare som annars skulle bli free-agent (bosman) denna vinter. Kanske blev det möjligt tack vare den stora pay-off tårtbiten som sportslig framgång genererar. Potentiellt värdeskapande utan större förväntade transfersummor inblandade.

Risk-reward har jag för mig att det kallas.
Annars ger 2/3 baserat på prestation och exponering i TV rutan stora incitament till överinvesteringar. En högre risk och något som ställer höga krav på klubbarnas management. Å andra sidan ska höga krav snarare ses som utvecklande. Och det gäller för klubbarna att veta sin plats i den inhemska näringskedjan.

Förvisso har Flemming Fjeldgaard en bra poäng i att en individuell modell skulle vara mer gynnsam för FCK samt Bröndby och därmed cementera deras position i den absoluta toppen. Framför allt eftersom fördelningen av TV intäkterna och den relativa skillnaden mellan klubbarna skulle vara känd och fixerad redan på förhand. Nu ska det trots allt spelas om en del av marknadsandelarna. Å andra sidan är det inte från en sådan regim som man kommer ifrån och är egentligen inget att sträva mot heller.

Spelarkontrakt - premien för dubbelfotade spelare

En relativt färsk studie visar att dubbelfotade spelare belönas med 20% högre lön än en högerfotade spelare. Även vänsterfotade spelare belönas med en mindre premie då majoriteten av spelarna är högerfotade.

Eftersom spelarlöner förväntas spegla marknadens efterfrågan på specifika skills kan vi anta att en premie för tvåfotad-kompetens även kan prisas in i transfersummor.

18% av spelarna i Europas fem största ligor bedöms som lika kompetenta med båda fötterna. Kan vi förvänta oss att marknaden (föräldrar, talanger, klubbar) korrigerar detta och utbildar fler dubbelfotade spelare going forward vilket gör att premien så småningom minskar?
-------------------------------------
The Returns to Scarce Talent: Footedness and Player Remuneration in European Soccer - Alex Bryson, Bernd Frick, Rob Simmons, September 2009

Vem drar ur pluggen denna vinter?

Vi närmar oss det tredje transferfönstret sedan kollapsen världens kapitalmarknader. Sentimentet för ett år sedan var ett förväntat sjunkande pris på talang, främst den icke-extraordinära typen.

Vi har sedan dess sett ett starkt januari-fönster under 2009 som drevs av flera transaktioner. Vi har sett ett sommarfönster med rekordstora enskilda transfersummor men med något mindre pengar i omlopp, i alla fall i England.

Vad som väntar härnäst är intressant. Extraordinär talang kommer fortsätta att vara dyr, men i övrigt? Och vilka klubbar kommer att pumpa pengar in i transfersystemet under 2010?

Rimligtvis borde likviditeten vid det här laget vara relativt ansträngd hos många av Europas klubbar. Avstannande tillväxt i kombination med många kontrakt tecknade på toppen av den förra högkonjunkturen pressar marginalerna mot botten och på så sätt försämrar klubbarnas likvida situation.

I enighet med kvantitetsteorin är den monetära basen en mycket viktig faktor som påverkar transferpriserna.

I somras pumpade bland andra Real Madrid pengar in i systemet.
Tittar vi på den enskilda förvärvet av Benzema från franska Olymique Lyon så vandrade pengarna sedan vidare till andra klubbar hos vilka Lyon hämtade sin nya talang hos. Nice (ca €23m), FC Stade Rennes (ca €8m), FC Metz (ca €7m), AS Monaco (ca €5m) samt Lille (ca €14m). Dessa klubbar hämtade i sin hand talang än lägre i kedjan osv.

Vad som händer högt upp i värdekedjan påverkar förutsättningarna även för de svenska klubbarna.

Så vem drar ur transferpluggen i januari 2010? Eller blir det ett lugnare transferfönster med färre avslut där köp- och säljsidan är ganska lång ifrån varandra vad gäller prisbilden? Förr eller senare kommer dock denna "spread" att minska eftersom rörlighet på spelarmarknaden är en grundläggande faktor i den europeiska pyramidmodellen.

Det finns ytterligare en parameter som skulle kunna förväntas pressa priset på talang going forward.

När en klubb rekryterar en spelare betalar man transfer-fee (oftast), sign-on fee samt löpande löneutbetalningar under hela kontraktets löptid. Därmed värderas hela kontraktet som rimligtvis bör motsvara klubbens förväntningar på spelarens bidrag till framtida kassaflöden från matchdag, reklam, TV pengar samt eventuellt en framtida försäljning av spelaren.

Kontrakt tecknade denna vinter förädlas och säljs i flera fall vidare om 2-3 år. 2012 förväntas UEFA financial-fair-play att implementeras. Ett system som, om Platini får som han vill, kommer att begränsa den monetära basen i fotbollseuropa. Lägre transfersummor om 2-3 år borde i rimlighetens namn börja prisas in redan idag.

Å andra sidan säger erfarenheten att ytterst få klubbbar ser ut att ägna sig åt omvärldsanalys.

Silly Season - svensk fotboll & subprime?

Silly Season fortsätter. Denna spekulation kan vara ett långskott och är förmodligen, som allt som oftast under silly season, mest spekulationer. TV rättigheterna för svensk fotboll ska, i syfte att öka priset, paketeras och säljas tillsammans med Premier League?

Att paketera lågkvalitativa produkter och sälja dessa har nyligen testats av marknaden och resultatet är nog känt för de flesta. Jag har för mig att de kallar det för "the-credit-crunch”.

Don´t go there…

Det var inte länge sedan som den skotska ligan sålde rättigheterna till ett "överpris". Det är inte så jävla roligt att redan ha prisat in spelarkontrakt in i en ny intäktsregim för att sedan komma till insikt att intäktssidan korrigeras åt fel håll.

Revenue Sharing - den italienska nyckeln

Serie A övergår från och med nästa säsong till en central försäljning av sändningsrättigheter. Fram till nu har klubbarna sålt sina egna sändningsrättigheter individuellt. Och det finns tydligen redan en italiensk fördelningsnyckel för distribution av tv intäkterna.

40% av intäkterna ska fördelas lika mellan alla klubbar.
30% ska fördelat baserat på sportslig prestation.
30% ska fördelas beroende av storleken på klubbarnas publikunderlag.

Hur kommer det att påverka tävlingsbalansen i ligan?

Idag betalar marknaden drygt 60% av de totala tv-intäkterna till ligans fem största klubbar. Mindre än 40% till resten med andra ord.

I den kommande regimen garanteras de 15 mindre klubbarna i ligan 30% av de totala TV intäkterna genom "likadelen" i fördelningsnyckeln. Det finns sedan en hel del marknadsandelar att spela om.

I Italien kommer så mycket som ca 60% av samtliga klubbars totala intäkter från sändningsrättigheter. Förändringar i de relativa förhållandena mellan klubbarna i denna intäktskälla borde rimligtvis ha en inte helt obetydlig effekt på konkurrensbalansen.

Spelarkontrakt - två olika regimer

Kalle Persson spelar i Real Alpha och hans nytta till klubben det senaste året har värderats till 3 miljoner. Hans kontrakt har precis löpt ut och FC Beta som kommer från en större stad med högre intäkter har scoutat Kalle och värderat hans tjänster till 5 miljoner. De är intresserade av att rekrytera Kalle som precis har blivit erbjuden ett nytt kontrakt med Real. Kontraktet är värt 3 miljoner vilket motsvar hans observerade prestation.

Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.

Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.

***********************

Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).

Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).

Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.

***********************

Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.

Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.

Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.

Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.

Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.

************************

Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.

Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.

Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.

Revenue Sharing vs Competitive Balance - empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i "elitprojektet" kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig "Premier League effekten", borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna "fälla".

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

-----------------------------------------------
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Spelarkontrakt - några resonemang

Spelarlöner som benchmark?
Så här i lågkonjunkturtider är det "inne" med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.

Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.

Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.

Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.

Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?

Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.

Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?

Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord "vuxit ur" klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.

Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.

Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.

Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.

Vilket kontrakt är billigast?

Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.

Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.

För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*

Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. "Bottom line" är över tiden ganska så ointressant.

Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.

------------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

Valencia - en klubb full av free-riders?

Valencias president Manuel Llorente värderar David Villa till £75 miljoner. Den stora frågan är vem det är som idag profiterar på den förväntade överavkastningen?

"This figure has nothing to do with the price of Villa, the price is what the market decides. If he scores the goals that help us get into the Champions League, then his initial value is added to by what we earn from the Champions League."

Det är ingen vild gissning att David Villas nuvarande kontrakt med Valencia är värt ca £10 miljoner, på sin höjd £15m. Om Villas värde nu av debn egna klubbledningen uppskattas till £75 miljoner så måste det med andra ord finnas någon som tjänar pengar på "spreaden". Och eftersom Valencia har stora ekonomiska bekymmer är det ju inte klubben som gör det.

Och om inte klubben gör det så måste det rimligtvs vara de övriga spelarna i truppen vars kontrakt i så fall är övervärderade. Om så är fallet har vi en stor värdeöverföring från David Villa till hans lagkamrater som profiterar på Villas skills.

Det roliga är att Llorente verkar ha gott om tid eftersom han uppenbarligen arbetar dubbelt. Han har nämligen gjort agentens läxa och värderat spelaren åt honom. För Villa är det nu bara att gå och kräva ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som ligger närmare hans marknadsvärde. Alternativet är vänta in sin rätt till bosman, gå som free agent och lägga vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den riskaverte spelaren ser dock fördelar att få pay-off ex ante och bör rimligtvs försöka söka en lösning innan dess. Därför kommer vi förmodligen att se marknadens aktörer att försöka dela risker och pay-off med varandra. Llorentes utspel som sådant bör därför kunna betraktas som ett första steg till en affär.

Det tråkiga för Valencia är ju att en försäljning av Villa inte löser deras problem. Stämmer vår lilla "free-rider-hypotes" så kommer de andra spelarnas kontrakt att upplevas som sjukt dyra när väl spelaren som drar in intäkterna lämnar. Det första steget till välgång bör istället vara att analysera sin egen affärsmodell och utförandet av denna.

"negativ sammenhæng mellem profit og placering"

Eftersom även Danska klubbar naturligtvis förr eller senare drabbas av röda siffror på den nedersta raden, har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet och stora rubriker i dansk media.

Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.

En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.

Går det att grafiskt visa varför vi har "negativ sammenhæng mellem profit og placering"?

x axeln visar nivån på talang. Svarta linjen avser intäkter och den röda kostnader.

Vi ser att en profitmaximerande klubb kommer att rekrytera begränsat med talang och nöja sig med intäkterna vid punkt [tp]. Förvisso finns outnyttjad intäktspotential, men marginalkostnaden överstiger marginalintäkten. Strategin är egentligen relativt enkel: "The only winning move is not to play"

En nyttomaximerande klubb däremot utnyttjar istället samtliga sina intäkter till att rekrytera talang [tn]

Det finns ett problem i den affärsmodellen.

Intäkterna skulle kunna beskrivas enligt följande funktion.

I=I(w,m) där w är klubbens segerprocent (sportsliga framgångar) och m är marknadens storlek. Ju större lokal marknad klubben befinner sig på, desto större intäktspotential. Å andra sidan är exponeringen högre gentemot sportsliga motgångar. (medgångssupporterhypotesen).

Segerprocenten å sin sida är ett resultat av en klubbs produktionsfunktion som skulle kunna beskrivas enligt följande modell.

P= P(Q,M,K) där Q är spelarnas kvalitet, M är management och K är andra klubbars (konkurrens) prestation.

En klubbs output (P) beror till viss det på konkurrenters produktion (K).

Frågar du majoriteten av ligans klubbar kommer de inte helt osannolikt att ha topp4 som målsättning och därmed budgetera för det. Andra klubbar rustar för att undvika nedflyttning.

Eftersom endast fyra klubbar kan hamna topp4 så pressar konkurrensen intäktslinjen nedåt (relativt kostnaderna) och de kontrakterade spelarna börjar helt plötsligt att upplevas som dyra i drift. Vad gör majoriteten av klubbarna då? Sannolikt rekryterar än mer talang.

Detta fenomen är egentligen inte specifikt enbart inom fotbollen.