Fotbollseuropa höt till en av de mindre perfekta maknadsekonomierna. Med sina villkorslösa krediter påverkar "hjärte-investerare" konkurensbalansen. Samtidigt som profitmaximerande klubbar såsom Manchester United lever under marknadens villkor med ett avkastningskrav hängandes över sig som en broms avseende investeringar i spelartruppen, strör de nyttomaximerande ägarna pengar omkring sig och höjer priset på sportslig framgång.Hur många gånger har inte Silvio Berlusconi täckt Milans galaktiska underskott? Hade uppstickarklubbarna från öst överhuvudtaget kunnat konkurrera på den europeiska scenen utan villkorslösa oljemiljarder? I Norden har vi den danska "forskarskatten" som skapar vissa marknadsimperfektioner.
I våras, när Italiens regering skulle ge Alitalia konstgjord andning med en nödfinansiering anmälde flera av Europas flygbolag interventionen till EU:s transportkommission då det ansågs strida mot den fria konkurrensen och dess krafter.I fotbollens värld hyllas liknande åtgärder och klubbar som Arsenal och ManU målas istället av Michel Platini upp som pirater där skulder under marknadens villkor sägs ge dem konkurrens- fördelar vilka i själva verket inte finns där. Jag lägger inga värderingar i finansieringsstrukturerna men om ni frågar mig blir retoriken bisarr och snarare politisk än logisk.Situationen för riskkapitalister med profitsyfte blir ganska otacksam och frågan är om inte riskkapitalets intåg i fotbollen är självreglerande och på sikt på väg bort.
Eller står vi inför ett större strukturskifte i den europeiska fotbollen där klubbarna säger hejdå till UEFA? För detta krävs det dock starka krafter och frågan är om inte 51% regelns vara eller icke vara (lite mer här) i Tyskland är större än av enbart nationellt intresse.
I England har fotbollsmarknaden varit relativt "sofistikerad" och transparent. Vad gäller intäkter och förutsättningar till profit har de fyra största klubbarna i det närmaste skaffat sig en monopolställning på de intäktsmässigt åtrovärda fyra första platserna. (konkurrensbalans i PL här)
För snart ett år sedan skrev jag att Manchester City kunde bli en nagel i ögat för Glazer och hans ManU.(här) Det visade sig att Thaksin Shinawatras löften inte helt var på riktigt. Nu har han sålt klubben till Abu Dhabi United Group och Sulaiman Al-Fahim. Att pengarna finns där råder det ingen tvekan om och snart lär vi se om det finns substans bakom de stora orden om galaktiska spelarinvesteringar. Förvandlas ord till handling lär konkurrensen och därmed kostnaden för sportslig framgång öka för Glazer, hans ManU samt de övriga topp4 klubbarna.
Men det kan finnas fler moln på himlen. Kredit-bubblan som sprack på världens kapitalmarknader gör att hans relativt dyra finansiering (här) inte kommer att kunna struktureras om den närmaste tiden. Samtidigt är Alex Furgeson-eran på väg att lida mot sitt slut. Jag är nyfiken på hur klubbens sportsliga prestationer kommer påverkas av det managerbyte som stundar. Det är ingen liten strukturell risk ManU står inför.
Det finns även andra risker som lurar runt hörnet. Platinis korståg mot England och Premier League klubbarna lär fortsätta även denna säsong. Regleringar och andra politiska risker får inte heller underskattas.
Samtidigt vågar jag påstå att Malcolm Glazer hittills förädlat investeringen Manchester United. Han köpte klubben för £790M och i våras värderade Forbes ManU till £905M. Det var före man vann ligan samt Champions League.
Frågan är om det inte börjar bli läge för en exit? Med den "lilla" insatsen eget kapital vid förvärvet skulle en försäljning med ett pris över £1000M innebära en bra avkastning på eget kapital. Och hur stor är egenligen uppsidan vad gäller värdeutveckling going-forward?
Det svåra blir givetvis att hitta intressenter. Att riskkapitalet skulle klara av att strukturera en finansiering för ett uppköp i dagens marknadsläge är en fin men mycket naiv tanke. Det Glazer i såfall kan hoppas på är en ny Roman eller oljeshejk som öppnar lädret för att köpa sig världens mest lönsamma fotbollsklubb att leka med.
I våras, när Italiens regering skulle ge Alitalia konstgjord andning med en nödfinansiering anmälde flera av Europas flygbolag interventionen till EU:s transportkommission då det ansågs strida mot den fria konkurrensen och dess krafter.I fotbollens värld hyllas liknande åtgärder och klubbar som Arsenal och ManU målas istället av Michel Platini upp som pirater där skulder under marknadens villkor sägs ge dem konkurrens- fördelar vilka i själva verket inte finns där. Jag lägger inga värderingar i finansieringsstrukturerna men om ni frågar mig blir retoriken bisarr och snarare politisk än logisk.Situationen för riskkapitalister med profitsyfte blir ganska otacksam och frågan är om inte riskkapitalets intåg i fotbollen är självreglerande och på sikt på väg bort.
Eller står vi inför ett större strukturskifte i den europeiska fotbollen där klubbarna säger hejdå till UEFA? För detta krävs det dock starka krafter och frågan är om inte 51% regelns vara eller icke vara (lite mer här) i Tyskland är större än av enbart nationellt intresse.
I England har fotbollsmarknaden varit relativt "sofistikerad" och transparent. Vad gäller intäkter och förutsättningar till profit har de fyra största klubbarna i det närmaste skaffat sig en monopolställning på de intäktsmässigt åtrovärda fyra första platserna. (konkurrensbalans i PL här)
För snart ett år sedan skrev jag att Manchester City kunde bli en nagel i ögat för Glazer och hans ManU.(här) Det visade sig att Thaksin Shinawatras löften inte helt var på riktigt. Nu har han sålt klubben till Abu Dhabi United Group och Sulaiman Al-Fahim. Att pengarna finns där råder det ingen tvekan om och snart lär vi se om det finns substans bakom de stora orden om galaktiska spelarinvesteringar. Förvandlas ord till handling lär konkurrensen och därmed kostnaden för sportslig framgång öka för Glazer, hans ManU samt de övriga topp4 klubbarna.
Men det kan finnas fler moln på himlen. Kredit-bubblan som sprack på världens kapitalmarknader gör att hans relativt dyra finansiering (här) inte kommer att kunna struktureras om den närmaste tiden. Samtidigt är Alex Furgeson-eran på väg att lida mot sitt slut. Jag är nyfiken på hur klubbens sportsliga prestationer kommer påverkas av det managerbyte som stundar. Det är ingen liten strukturell risk ManU står inför.
Det finns även andra risker som lurar runt hörnet. Platinis korståg mot England och Premier League klubbarna lär fortsätta även denna säsong. Regleringar och andra politiska risker får inte heller underskattas.
Samtidigt vågar jag påstå att Malcolm Glazer hittills förädlat investeringen Manchester United. Han köpte klubben för £790M och i våras värderade Forbes ManU till £905M. Det var före man vann ligan samt Champions League.
Frågan är om det inte börjar bli läge för en exit? Med den "lilla" insatsen eget kapital vid förvärvet skulle en försäljning med ett pris över £1000M innebära en bra avkastning på eget kapital. Och hur stor är egenligen uppsidan vad gäller värdeutveckling going-forward?
Det svåra blir givetvis att hitta intressenter. Att riskkapitalet skulle klara av att strukturera en finansiering för ett uppköp i dagens marknadsläge är en fin men mycket naiv tanke. Det Glazer i såfall kan hoppas på är en ny Roman eller oljeshejk som öppnar lädret för att köpa sig världens mest lönsamma fotbollsklubb att leka med.
Men jag undrar jag om Malcolm Glazer inte funderar över en möjlig väg ut.
1 kommentar:
"frågan är om inte riskkapitalets intåg i fotbollen är självreglerande och på sikt på väg bort.
Frågan Platini bör ställa sig är om det är riskkapitalet som är orsaken till den engelska ligans dominans, eller om det är frånvaron av riskkapital i övriga ligor som gör att de sackar efter. Förbud av riskkapital kommer endast cementera ligornas nuvarande ställning och förhindra övriga ligor från att komma ikapp. "Skadan" är redan skedd och det finns inget som han göra för att få det ogjort. Det sagt, det finns inget som förhindrar idiotiska regleringar..
Skicka en kommentar