Under knappt fyra dagar har bloggens läsare fått säga sitt (hela caset här). Lite drygt hundra röster blev det. Resultatet, kanske något överaskande, men visar ändå att det finns rationella investerare bland fotbollsfansen.
För att återkoppla till investerings-caset. Först och främst. Grundförutsättningen är att alla parter är villiga att genomföra en given struktur. Att spelare ibland bettar på sitt framtida marknadsvärde förekommer ju redan då sådana klausuler uppenbarligen poppat upp här och där under årens gång.
Hur man agerar handlar om managering av risker och likviditet. Hur mycket risk klarar balansräkningen av att bära? Finns det möjlighet vill man helst behålla en viss flexibilitet till att kunna gå in i ytterligare spelaraffärer ifall rätt prospect dyker upp. Givet de förutsättningar som målades upp, minimerar alternativ 1 den möjligheten . Och även om uppsidan för framtida avkastning är störst just här kanske alternativkostnaden i slutändan överstiger intäkten i form av oförmåga att finansiera en potentiell spelaraffär som helt plötsligt dyker upp. Alternativ 1 är en lyx klubbar med stark balansräkning och likviditet kan unna sig.
Alternativ 2 ger med största säkerhet minst framtida intäkt men även den lägsta risken. Skulle man veta att riskkapitalisten återinvesterar pengarna i truppen är det ett riktigt bra alternativ. Fast han kan ju ta sitt pick och pack och söka andra investeringar när affären väl är stängd.
Alternativ 3 ger ju en bra potentiell uppsida givet investeringen. Nackdelen med 2 och 3 är ju att det finns andra krafter som kan driva en försäljning. Å andra sidan, hur ofta har den stora majoriteten allsvenska klubbar med sina driftunderskott, råd att tacka nej till bud från utlandet?
Hur som helst, vi spolar fram bandet. Du lyckas genomföra affären med finansieringsstruktur tre och hyllas av fansen då du ror i land en klasspelare. Ingen, förutom klubbens högsta ledning, agenten och spelaren, känner dock till detaljerna i affären. En säsong går. Kennedy spottar in mål från sin mittfältsposition. I tidningarna börjar det surras om nya "proffsäventyr". Bland fansen värderas Kennedy upp mot 20-25 miljoner. Sedan kommer dråpslaget, käftsmällen. Köpande klubben lägger ut transfersumman på sin hemsida, €850k. Du blir sågad längs fotknölarna då endast exit-benet bedöms. Du har sålt en klass-spelare till reapris :-)
För att återkoppla till investerings-caset. Först och främst. Grundförutsättningen är att alla parter är villiga att genomföra en given struktur. Att spelare ibland bettar på sitt framtida marknadsvärde förekommer ju redan då sådana klausuler uppenbarligen poppat upp här och där under årens gång.
Hur man agerar handlar om managering av risker och likviditet. Hur mycket risk klarar balansräkningen av att bära? Finns det möjlighet vill man helst behålla en viss flexibilitet till att kunna gå in i ytterligare spelaraffärer ifall rätt prospect dyker upp. Givet de förutsättningar som målades upp, minimerar alternativ 1 den möjligheten . Och även om uppsidan för framtida avkastning är störst just här kanske alternativkostnaden i slutändan överstiger intäkten i form av oförmåga att finansiera en potentiell spelaraffär som helt plötsligt dyker upp. Alternativ 1 är en lyx klubbar med stark balansräkning och likviditet kan unna sig.
Alternativ 2 ger med största säkerhet minst framtida intäkt men även den lägsta risken. Skulle man veta att riskkapitalisten återinvesterar pengarna i truppen är det ett riktigt bra alternativ. Fast han kan ju ta sitt pick och pack och söka andra investeringar när affären väl är stängd.
Alternativ 3 ger ju en bra potentiell uppsida givet investeringen. Nackdelen med 2 och 3 är ju att det finns andra krafter som kan driva en försäljning. Å andra sidan, hur ofta har den stora majoriteten allsvenska klubbar med sina driftunderskott, råd att tacka nej till bud från utlandet?
Hur som helst, vi spolar fram bandet. Du lyckas genomföra affären med finansieringsstruktur tre och hyllas av fansen då du ror i land en klasspelare. Ingen, förutom klubbens högsta ledning, agenten och spelaren, känner dock till detaljerna i affären. En säsong går. Kennedy spottar in mål från sin mittfältsposition. I tidningarna börjar det surras om nya "proffsäventyr". Bland fansen värderas Kennedy upp mot 20-25 miljoner. Sedan kommer dråpslaget, käftsmällen. Köpande klubben lägger ut transfersumman på sin hemsida, €850k. Du blir sågad längs fotknölarna då endast exit-benet bedöms. Du har sålt en klass-spelare till reapris :-)
4 kommentarer:
Jag antar att sensmoralen i historien är att oavsett hur fattiga klubbar vrider och vänder på sig har de alltid arslet bak.
Om de inte har tur...
/Flugan på väggen
Alternativ 3 var det mest populära om man fick agera för klubben. Precis omvänt så är det just det alternativ som är det minst intressanta för spelaren då denne mest sannolikt är riskavert och därmed kommer välja alternativ 1-2.
Alternativ 2 innebär, för den riskkapitalist som investerar, en låg sannolikhet till en (tillräckligt) lönsam exit. Alltså går det alternativet sannolikt bort också.
Kvar är då det minst intressanta alternativet....
Även om ett "syntetiskt" val av alternativ 1-3 kanske vore det ultimata alternativet, riskdelning mellan klubb, spelare och riskkapitalister, så är det troligt att klubbar i en konkurrenssituation ändå tvingas till alternativ 1 pga de nyttomaximerande individer som i slutändan finansierar hela kalaset - supportrarna. Om riskkapitalisten och spelarna är rationella återstår bara "idioterna", dvs supportrarna. Fast riskkapitalister är inte sällan idioter, förlåt, supportar också...
sensmoralen?
"Riskjusterad" avkastning i fotbollen.
Klausuler kan vara en bra finansieringsstruktur och kan göra klubbar med mindre ekonomiska muskler mer konkurrenskraftiga gentemot klubbar med större balansräkningar och hägre marknadsandelar.
Även om adam har en poäng att spelaren är riskavert så förekommer ju uppenbarligen liknande klausuler och ser man till båda benen i avtalet är det en hyfsad finansieringsstruktur med bra möjlighet till avkastning på investerat kapital och en mer begränsad risk.
Istället för en spelare kan du värva fler.
inte eller förläng inte om de vill ha klausuler om man inte kan få vettiga nivåer på dem.
Tongivande spelare skall inte reas bort oavsett klausler eftersom det då sannolikt med sign-on och löne anspråk blir rena förlustaffärer oavsett om man säljer dem vidare eller inte.
Alltså, visst risken att man förlorar pengar minskar. Men frågan är hur mycket?
Är klasulen på låt säga 10 miljoner med 30% del av summan sen lön och sign-on. 2-3 miljoner i sign-on tror jag inte är ovanligt och för en tongivande spelare så lär lönen vara på 2-3 miljoner om året minst exlusive arbetsgivaravgifter etc så lönekostnaden kanse är 4 miljoner per år.
Låt säga att han sen spelar i 2 år för klubben det ger en direktkostnad på runt 10 miljoner som skall täckas av 7 miljoner.
Istället för risk att förlora pengar har man från början förlorat 3 miljoner kronor.
Hur sannolikt scenariot är vet jag inte, men jag tror det är vanligare än vi vill medge vilket Hammarbys konstanta svarta hål skulle kunna peka på.
Skicka en kommentar