Profit och ägande

I brist på nyheter funderar jag vidare i ämnet huruvida klubbar nytto- eller profitmaximerar. Som jag tidigare nämnde gjordes en större studie där det fastslogs att klubbar i England och Spanien snarare nyttomaximerar än profitmaximerar. Vi har sett att i vissa fall har nyttomaximeringen lett till att klubbarna skuldsatt sig så pass mycket att man hamnat i riktigt prekära finansiella situationer. Detta har t.ex. varit synligt i den italienska ligan där många klubbar i stort sett havererat och även i Sverige har vi observerat några exempel på förfall. Det finns dock klubbar som i första hand har profitmaximering som främsta mål, ofta handlar det om klubbar som inser att de inte riktigt har de resurser som krävs för att etablera sig i den absoluta toppen och därmed inte är med i racet om vare sig de bästa spelarna eller den lönedrivande spiralen. Det finns givetvis undantag och vi kan ställa oss frågan vad det egentligen är som avgör hur klubbarna agerar? Kanske hittar vi lite svar om vi tittar på ägandet.

Ägarnas motiv och agenda i engagemanget till klubbarna är ganska intressant. Den finansiella teorin utgår från att aktieägare agerar rationellt, d.v.s. fattar sina beslut efter förhållandet risk-avkastning. Kan detta antagande användas inom fotbollsvärlden? Det är egentligen direkt motsägelsefullt om vi samtidigt antar att klubbar hellre nytto- än profitmaximerar.

Vi tar ett par intressanta exempel:

FC Köpenhamn drivs genom bolaget Parken där aktieägarna har ett avkastningskrav på 9.9%. De lyckas nå detta tack vare en väldiversifierad korg av olika intäkter där huvuddelen kommer från ickefotbollsrelaterade aktiviteter. Bolaget har två stora aktieägare, SH Finans A/S, som är finansmannen Steen Larsens bolag och äger 33.19%. Steen Larsen har även tidigare haft intressen i handbollsklubben Viborg och fotbollsklubben AB, men gått ur dessa nu. Steens engagemang i förvaltandet är inte särskilt stort då Flemming Ostergaard sitter som styrelseordförande både i SH Finans och Parken. Det är svårt att säga vad Steens motiv med investeringen är, men hans historia i de övriga sportklubbarna kan ge en signal om att han tänker rationellt och är mån om att fatta affärsmässiga investeringsbeslut som ger bäst avkastning givet risken. Den andra storägaren heter Fåmandsforeningen LD som äger 27,06%, dem har jag inte haft tid att kartlägga. Det är uppenbart att klubben profitmaximerar, man gör det dock tack vare intäkter från andra aktiviteter än fotboll.

Manchester United är kanske världens enda toppfotbollsklubb som konsekvent levererat vinst över en längre tidsperiod genom enbart fotbollsverksamhet, detta tack vare exceptionellt ledarskap inom samtliga led i organisationen som resulterat i ett globalt starkt varumärke. Glazer såg detta och köpte klubben genom lånefinansiering. Högre biljettpriser, tillbyggda platser till arenan och andra marknadsåtgärder skulle täcka kapitalkostnaden för förvärvet och höja värdet på klubben. Ägarna har inga tidigare band till klubben och ManU borde vara ett typexempel på en profitmaximerande klubb som enkelt skulle kunna öka sin budget för spelarkostnader inom ramen av intäkterna. Jag är övertygad om att Uniteds ägare gärna ser att laget vinner ligan, men inte till vilket pris som helst, avkastningskravet kommer före investeringen i truppen.

Chelseas ägare Roman Abramovitj är raka motsatsen. Klubben har spenderat galaktiska summor till nyförvärv och löner. Förvisso säger klubben att man i det långa loppet kommer visa ackumulerad vinst, men det är svårt och föreställa sig då man de två första åren under Romans vingar gick dryga 3 miljarder kr back. Det ser ut som att ägarens motiv snarare ligger i form av personlig prestige än finansiell avkastning. Således är klubbens lycka gjord fram tills den dagen ägaren tröttnar.

Hur agerar lagen i allsvenskan? Flera klubbar har redan omvandlats till aktiebolag och ytterligare lag lär följa efter. Ska aktiebolagen automatiskt klassas som profitmaximerande organisationer eller är det för föreningarna bästa sättet att få in kapital och skapa substans i klubben? De flesta klubbar har ägarintressen där ägarna gett sken av att vara supportrar till laget. Detta kan tolkas att deras agerande i första hand inte behöver vara rationellt.

I Hammarbys fall har det varit ganska tydligt att man inte klarat av och leverera ackumulerat svarta siffror under de fem åren verksamheten bedrivits i bolagsform. Samtliga intäkter har återinvesterats för att försöka nå de uppsatta sportsliga målen. Klubben har ett uttalat mål att leverera vinst men frågan är om vinsten ska ses som ett medel att förbättra de sportsliga resultaten eller gälla som uppfyllelse av aktieägarnas avkastningskrav. Här kan vi ha en konflikt då 51% ägs av Hammarby IF FF, och 49% av AEG som ju inte direkt kan betraktas som en ägare som har nyttomaximerande motiv. Frågar du medlemmen/supportern skulle han hellre se ett nollresultat och en ligaseger än plus tre miljoner och en andraplats. Frågar du en styrelserepresentant från AEG får du kanske ett annat svar. Hur hanterar man detta när intäkterna växer i framtiden?

Det optimala ur supporterperspektiv bör ju vara att klubbarna över en längre tidsperiod gick plus minus noll med vinst vissa år som skapar utrymme för röda siffror enstaka år. En vision som dagens trend tyvärr är på väg bort ifrån. Samtidigt måste det finnas flexibilitet i enstaka beslut som fattas. Även nyttomaximerande klubbar måste kunna fatta beslut ur ett profit-perspektiv och viceversa givet att tajmingen är den rätta. Fallet Max anser jag, upp till en viss nivå på prislappen vara ett ganska bra exempel på dålig tajming för profitmaximering.

Många frågor finns det men få svar. Det som däremot står klart är att dagens fotboll engagerar många fler intressenter än den gjort tidigare, både på gott och ont. Vi kan se tendenser till att supportrarnas intressen ofta skiljer sig från ägarnas och det är viktigt för klubbarna att hitta en balans. Risken är annars stor att det stora engagemang, lidelse och hjärta som gjort detta till världens största sport på sikt ebbas ut.