2006, året då svensk fotboll fick ett nytt TV avtal, ett avtal som satt j:ligt långt inne och ett avtal som genererade 6 - 10 miljoner extra till varje enskild allsvensk klubb. Är då aktieägarna respektive kassörerna i de allsvenska klubbarna de stora vinnarna? Knappast, klubbarna i Europa har länge brottats med den bisarra paradoxen att de allt större intäkterna har ränderat i allt lägre vinster. Frågan är snarare ifall spelarna och agenterna är de som får skratta hela vägen till banken.
Att löneinflationen i allsvenskan trappats upp har vi redan fått vissa signaler om, Max erbjöds tydligen ett ”drömkontrakt” och enligt agenten fick PFO ett förslag i en storleksordning som Hammarby inte tidigare varit i närheten av. Lönespiralen verkar därmed ha börjat rulla igen vilket i sig är ganska logiskt eftersom samtliga klubbar fått ungefär lika mycket extra resurser att leka med. Dessa medel kommer nu att användas för att konkurrera om spelare med en liknande kvalitetsnivå som tidigare. Jag skulle dessutom gissa att lönegapet mellan de bästa spelarna och övriga spelare i serien kommer att öka. Kvalitetsöknngen lär med andra ord bli knapp i relation till de miljoner som pumpas in i systemet.
Klart är att Hammarbys lönebudget ökat, men det har även konkurrenternas gjort och det gäller att hitta konkurrensfördelar på annat håll. Räkna inte med några större effekter i resultaträkningen.
Intressant läsning: Overinvestment in European Football Leagues. Helmut Dietl, Egon Franck and Markus Lang, sept 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar