Vilka faktorer är det egentligen som gör de europeiska ligorna mindre jämna?

Det är av allmän kännedom att de europeiska ligorna befinner sig i en process som gör de mindre jämna. Däremot råder det lite olika uppfattningar om vad det är som driver denna pågående process. Ett exempel på det är den lite onyanserade diskussionen om att det är den nuvarande regimen i den spanska fotbollen där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter individuellt som har skapat ett tävlingslandskap där Barcelona och Real Madrid har dominerat den spanska ligafotbollen under de senaste åren.

Ekonomen Thomas Peeters vid universitetet i Antwerpen gjorde för några år sedan en studie* där han i första hand ville mäta om de två olika metoderna att sälja sändningsrättigheter på gjorde någon skillnad på tävlingsbalansen i en liga. Resultaten i denna studie gav flera intressanta svar.

Peeters identifierade ett antal olika faktorer som kan tänkas ha inverkan på tävlingsbalansen vilket han alltså har som output i sin modell. Tävlingsbalansen kan mätas på många olika sätt. En förutsättning för denna studie var att hitta nyckeltal som fungerar en jämförelse mellan ligor där antalet lag varierar. Peeters har valt Ginikoefficenten samt NAMSI.

Ginikoefficienten är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet och pekar på hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 (alla har exakt lika stora tillgångar – total jämlikhet) och 1 (total ojämlikhet). Peeters använder Ginikoefficienten för att mäta distributionen av topplaceringar i ligan. Ligasegraren får 3 poäng, tvåan 2 poäng och laget på tredjeplats får 1 poäng.

NAMSI jämför den faktiska standardavvikelsen av segerprocent (oavgjort är värt 0.5 av en seger) i en liga i relation till standardavvikelsen med den sämsta möjliga tävlingsbalansen.

NAMSI mäter med andra ord tävlingsbalansen på säsongsnivå. Ginikoefficienten mäter tävlingsbalansen på lite längre sikt.

Som input i modellen har Peeters identifierat flera olika faktorer. För det första, om ligan är uppbyggd i olika format som skulle kunna tänkas påverka tävlingsbalansen: slutspel (po - playoff) eller inte i ligan.

För det andra: Hur olika sätt på distribution av inkomster påverkar tävlingsbalansen. Här tittar Peeters på dessa faktorer: Kapaciteten att attrahera åskådare (dp - drawing power distribution). Detta mäts som standardavvikelsen av varje klubbs publiksnitt i förhållande till ligans publiksnitt. Ju lägre standardavvikelse desto jämnare kapacitet att attrahera åskådare mellan lagen.

En annan faktor är vilken TV rättighetsregim ligan (br) använder sig av, individuell (t.ex Spanien, Portugal mfl) eller central (t.ex England, Scottland, Tyskland, Sverige mfl). Peeters har också med prispengar från Champions League som input (clpr). Turneringen genererar stora intäkter till deltagande klubbar vilka klubbarna använder till att förstärka sina trupper. Något som kan påverka tävlingsbalansen i den inhemska ligan. Till slut tar Peeters den inhemska marknadens storlek med i beräkningen. Detta mäts i form av logaritmen av BNP för respektive land som är med i denna studie (lgdp).

Mätperioden är 2001 till och med 2008. Peeters gör både en tvärsnittsstudie samt panel-dataanalys.

En plot gjord på data från Peeters studie. Här enbart Ginikoefficienten som en funktion av skillnaden mellan klubbarnas kapacitet att attrahera åskådare (drawing power distribution). Mätperiod 2001 - 2008.

Resultaten i Peeters analys säger att de två olika analysmodellerna för hur sändningsrättigheter säljs (individuellt eller centralt) inte har någon signifikant betydelse för tävlingsbalansen i en liga. Detta resultat bekräftas av både tvärsnittssanalysen samt peneldata-analysen.  

Det som däremot påverkar tävlingsbalansen i de nationella ligorna är deltagande i Champions League (negativt för tävlingsbalansen) och skillnaden mellan respektive klubbs förmåga att attrahera åskådare. Båda dessa faktorer bekräftas i båda modellerna. Också storleken på ett lands ekonomi har en påverkan. Mindre ekonomier verkar ha det svårare att leverera i jämnare liga än större ekonomier. Detta gäller i första hand på säsongsnivå (NAMSI). Ju större ekonomi, desto bättre förutsättningar är det rimligen för fler finansiellt konkurrenskraftiga lag.

Resultaten ger oss inte bara bättre kunskap om vilka faktorer som påverkar tävlingsbalansen. De pekar också på de stora utmaningar som den europeiska fotbollen står inför. Men också för allsvenskan. Peeters är långt ifrån den enda ekonomen som slår fast att Champions League har en negativ påverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna**.

Det hör till sakernas natur att den allsvensk klubb kommer att förr eller senare nå Champions League och få del av de oproportionerligt stora pengarna (motsvarande nästan 20% av allsvenskans totala omsättning). Detta kommer troligen leda till en försämrad tävlingsbalans i ligan. Just tävlingsbalansen kan argumenteras vara allsvenskans konkurrensfördel jämte andra internationella ligor med att locka (TV)åskådare. Vad händer när allsvenskan tappar kraften i denna konkurrensfördel?

Peeters mäter kapaciteten att attrahera åskådare enbart på stadionnivå. I dagens globala mediavärld finns det dock fler faktorer som gör att klubbarna kan tjäna mer pengar än de intäkterna som matchdagen genererar på stadion. Det finns ett antal klubbar som bland annat genom kontinuerliga framgångar i Champions League har lyckats attrahera supportrar utanför sitt ursprungslands gränser. I de stora europeiska ligorna finns det numera åtminstone en vad man skulle kunna kalla för global klubb. Bayern München har nyligen meddelat att man öppnar ett kontor i New York för att bättre kunna kapitalisera sina framgångar på den globala marknaden för sponsorer. Real Madrid och Barcelona är två globala klubbar som spelar i en liga med lokala klubbar. Båda dessa klubbars sponsorintäkter (€212m respektive 176m) överstiger med råge den närmaste konkurrents totala intäkter (€120m).

Jämlikhetsproblemet i den spanska ligan är inte TV regimen i sig. Utan det faktum att Spanien inte är en tillräckligt stor ekonomi för att kunna leverera fler än två storklubbar. 

Jag tror att det vi ser framför oss är ett fåtal ”superklubbar” i det europeiska tävlingslandskapet. Utmaningen kommer att bli och matcha dessa klubbar i ett intressant tävlingsformat.

-----------------------------

* Broadcasting Rights and Competitive Balance in European Soccer - Thomas Peeters 2009

** Top Clubs' Performance and the Competitive Situation in European Domestic Football Competitions - Christoph Breuer, Tim Pawlowski, Arnd Hovemann  

Försök med ny modell

Under årets rapportsäsong min ambition att försöka sätta de allsvenska klubbarna i relation till varandra på ett grafiskt och någorlunda enkelt sätt. Syftet är att försöka se klubbarnas generella konkurrenskraft samt handlingsutrymme att kunna förbättra sin position.

För att mäta det så har jag fokuserat på tre nyckeltal:

• Senast mätt sportslig framgång (tabellplacering). Sportslig framgång är klubbarnas output, eller profit. I figuren visas sportslig framgång genom storleken på bubblorna.
• Intäkter i relation till det allsvenska genomsnittet. Detta nyckeltal är viktigt eftersom det finns ett starkt samband mellan en klubbs intäkter och sportslig framgång. Mer om det kan man läsa om i detta blogginlägg. Y-axeln i figuren
• Rörelsekapital plus Ebitda. Detta nyckeltal representerar handlingsutrymmet. Rörelsekapital är summan av kassa, varulager och samtliga fordringar som förfaller inom ett år, minus kortfristiga skulder. Det vill säga de skulder som förfaller inom ett år. Anledningen till att jag adderar till Ebitda är att det representerar det kassaflöde som klubbens rörelse (exkl spelarförsäljningar) genererade under det senaste året. En positiv Ebitda borde rimligen innebära att det finns mer kapacitet.

Detta var en kort presentation av modellen. Framtiden får utvisa om det kan bli en bra analys.

Hur många klubbar som till slut kommer att rymma sig i matrisen beror helt och hållet på tillgång till årsredovisningar. Hittills har jag sett tre stycken och jag är tacksam om ni läsare om möjligt bidrar med pdf kopior på redovisningar som era klubbar inte lägger ut på internet.

Röda siffror för IFK Göteborg för tredje året i rad. Men det finns en logik bakom det.

Också IFK Göteborg redovisar röda siffror i sitt bokslut för 2013. Det är tredje året i rad som klubben går med förlust. De goda nyheterna är att de sportsliga resultaten har förbättrats. Min tanke är att försöka förklara rationalen bakom förluståren.

Aktiebolag som går med vinst brukar generellt dela ut pengar till sina ägare. Det är effektivitetsöverskott och medel som inte bedöms behövas för kommande nyinvesteringar för bolaget. Däremot brukar ägarna som får utdelning generellt återinvestera pengarna. En del köper fler aktier i samma bolag, andra investerar i andra verksamheter.

Fotbollsklubbar generellt strävar efter att vinna fler matcher. För att kunna göra det behöver man bättre spelare. Det betyder att fotbollsklubbar generellt har ett ständigt och stort investeringsbehov. Vinsterna som genereras återinvesteras i nya spelarkontrakt. Återinvesteringarna sker mitt under verksamhetsåret vilket medför att en mycket stor del av vinsterna aldrig redovisas i samband med boksluten. Uppstår det ändå vinster enstaka år så spenderas pengarna under kommande år vilket naturligtvis orsakar förluster. IFK Göteborg är ett ganska bra exempel på det.

Under 2007 och 2009 redovisade IFK Göteborg stora överskott. I första hand tack vare stora vinster på försäljning av spelarkontrakt. Dessa överskott har återinvesterats i verksamheten. Dels har klubben förvärvat spelarkontrakt från andra klubbar (påverkar resultatet genom ”avskrivningar spelarkontrakt”), dels har man skrivit personliga kontrakt med spelarna (påverkar resultatet i form av ”personalkostnader”). 

Under 2013 har IFK Göteborg gjort en vinst på sålda spelarkontrakt som uppgick till 15 miljoner kronor. En stor del av denna vinst genererades från sommarens försäljning av kontraktet med Moberg Karlsson. Efter det har man rekryterat Darijan Bojanic, Lasse Vibe och Martin Smedberg-Dalence. IFK Göteborg skrev också under sensommaren ett nytt 4.5 år långt kontrakt med Mattias Bjärsmyr. Läser man klubbens balansräkning så ser man att klubben har betalat 8.3 miljoner kronor i transfersummor för 2013 års nyförvärv. Denna summa medför en årlig avskrivning (kostnad) på ca 2-3 miljoner kronor från och med 2013. Vidare kan vi se att IFK Göteborg har ökat sina personalkostnader med ca 10 miljoner kronor. En stor del av denna ökning (5.8mkr) är pensionskostnader vilket troligen är idrottspensioner till spelare som har skrivit nya kontrakt med IFK har fått.

IFK Göteborg har således återinvesterat vinsten från försäljningar av spelarkontrakt under årets lopp. Denna vinst hamnar med andra ord inte på årsbokslutet. Den hade däremot gjort det ifall IFK Göteborg hade stängt böckerna direkt efter försäljningen av kontraktet med Moberg Karlsson.

Rörelsekapital (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder) och kassa (mkr)

Figuren ovanför visar utvecklingen i IFK Göteborgs rörelsekapital samt kassa sedan 2006. Det syns ganska tydligt hur klubben har investerat sitt stora rörelsekapital som man tjänade in 2007 och 2009 i den dagliga verksamheten åren efter. Under säsongerna 2010 till 2012 var investeringarna verkningslösa. Klubben slutade inte bättre än på en 7:e plats i tabellen. Under 2013 var de sportsliga resultaten bättre. För att IFK Göteborg ska kunna bli ännu mer konkurrenskraftigt så behöver man öka sina intäkter snabbare. Figuren nedanför visar en ganska svag tillväxt under de senaste åren. Jag kan tycka att klubbens rika historia borde kunna kapitaliseras mer. 

 

En fråga som ser ut att ha dykt upp är huruvida försäljningen av Tobias Hyséns kontrakt är bokfört 2013 eller 2014? Formellt blev affären officiell 3/1-2014. Vi vet dock sedan tidigare att Elfsborg har bokfört en liknande trejd (blev formellt klar i januari) på föregående års bokslut med motiveringen att affären förhandlades fram under december månad. Huruvida Hyséns kontrakt är bokfört är intressant för hur stort IFK Göteborgs nuvarande handlingsutrymme är på marknaden för spelarkontrakt.

*EDIT*

 

Malmö FF - I stort sätt noll utrymme för misstag

I höstas vann Malmö FF SM guld. I augusti startar man tävlingen om miljonerna i Europacupspelet. Välbehövliga miljoner. I fredags släppte man sitt bokslut för 2013. Denna gång är min tanke att i första hand fokusera på rörelsekapitalet samt kassaflödet.

Sedan att Malmö FF tog in stadion på sin balansräkning har resultatet förändrats. Framför allt ser vi en mycket stor förbättring i rörelseresultatet. Anledningen till det är att vägen hur kassaflödena för den nya arenan tar en annan väg nu än vad de gjorde då.

Tabellen ovanför visar MFF:s resultaträkning. Vi kan se att intäkterna (exkl spelarförsäljningar) har ökat med 11 miljoner kronor. I första hand är det en funktion av bättre sportsliga resultat. Matchintäkterna har ökat från 35.6 till 43.5 miljoner och souvenirförsäljningen var upp 3.6 miljoner, från 7.8 till 11.4 miljoner kronor. Sponsorintäkterna ligger sedan flera år tillbaka kvar på ca 62 miljoner kronor och ersättningen från de centralt sålda sändningsrättigheterna blev 11.1 miljoner kronor. TV-pengar utgör med andra ord mindre än 7 procent av Malmö FF:s intäkter. 

Personalkostnaderna är sedan flera år tillbaka etablerade kring lite drygt 70 miljoner kronor. Detta måste klubben se till att det räcker för att fortsätta leverera sportsliga framgångar. År efter år. Figuren nedanför visar varför.

Utveckling kassa samt rörelsekapital (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder). Tkr.

Malmö FF har ett stort underskott i rörelsekapitalet (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder) vilket man behöver finansiera med ett positivt resultat från rörelsen. Under 2013 ökade storleken på kassan men underskottet i rörelsekapitalet blev samtidigt större. Anledningen till det är att man hade ett starkt positivt kassaflöde från förändring i rörelsekapitalet vilken vattenfall-diagrammet nedanför tydligt visar. I första hand kommer det från att klubben har minskat sina fordringar samtidigt som klubbens kortfristiga skulder (förfaller inom 12 månader) har ökat.

MFF kassaflöde (mkr). Svart: ingående, respektive utgående balans. Grönt: Positivt kassaflöde från respektive aktivitet. Rött: Negativt kassaflöde från respektive aktivitet.

Inför 2014 är underskottet i rörelsekapitalet större än inför 2013. Det betyder att klubben kommer att behöva leverera antingen en högre Ebitda eller ha ett större överskott av handel med spelarkontrakt än vad man hade under 2013. En vunnen plats i play off till Champions League ger €2 miljoner. Avancemang till gruppspel i Champions League ger ytterligare ca €20 miljoner. Det första skulle minska klubbens risk på kort sikt. Det senare skulle ge en språngbräda som troligen leder till att Malmö FF kan dominera svensk fotboll de kommande åren. 

Samtidigt är det ganska tydligt att MFF inte har lyxen att misslyckas sportsligt. Den stora risken är klubbens dagliga verksamhet (affärsrisk) vilken mäts i Ebitda. Man klarar troligen ett dåligt år. Men två på raken skulle sannolikt försätta klubben i finansiell kris. Sedan man flyttade in på nya stadion så har den sportsliga organisationen gjort ett mycket bra arbete. Klubben har lyckats prestera starka sportsliga resultat samtidigt som man har gjort flera mycket goda spelaraffärer. Det har hållit Malmö FF:s huvud över vattenytan. Nu byter klubben nyckelpersoner. De nya medarbetarna måste leverera lika goda resultat.

Under 2014 ska Malmö FF ut med ca 53 miljoner kronor i finansiering och drift av Swedbank Stadion. Det gäller att fortsätta att fylla arenan med åskådare.

Figuren visar kostnader och kassaflöden för Swedbank Stadion. Asterix betyder kassaflöde. Klubbens långfristiga skulder uppgick per 31/12 2013 till 355 miljoner kronor.

Cykliska och extraordinära AIK Fotboll - Rörelsekapitalet styr verksamheten‏

Extraordinära AIK. Beskriver klubbens verksamhet de senaste åren mycket väl. Klubben redovisade igår förlust för femte gången de senaste sex åren. I bokslutskommunikén låter det precis som tidigare år.

2011 - Engångskostnader på 20 miljoner kronor*.

2012 - 6.7 miljoner kronor netto i icke planerade aktiviteter**.

2013 - 7 miljoner kronor kostnader av engångskaraktär vilka bedöms inte upprepas 2014***.

Även om 2013 års extraordinära aktiviteter inte kommer att upprepa sig så slutar inte de extraordinära kostnaderna dyka upp för det. AIK är en storklubb. Det kommer alltid att hända saker, juridiska processer med mera, vilket kommer att kosta pengar.

Men det stannar inte här. Vi kommer ihåg hur klubbens ledning under 2012 års rekryteringsfest kommunicerade att de under året kraftigt ökade personalkostnaderna skulle komma att matchas med intäkter vilka skulle bokföras efter 2012. Det skulle betyda starkare resultat kommande år. Resultatet blev svagare.

AIK Fotboll AB - Resultaträkning

Figuren ovanför visar AIK Fotboll AB:s resultaträkning sedan 2006. En djupare analys av 2013 års resultat kan ni läsa i min text som jag skrev efter det tredje kvartalets resultat. Detta kan ni läsa om under denna länk. 

I detta blogginlägg tänkte jag fokusera på en trend som jag skulle vilja kalla ”rörelsekapitalcykelhypotesen”. Den säger oss att det är rörelsekapitalet som i grund och botten utgör AIK Fotbolls ekonomistyrning. Rörelsekapital är skillnaden mellan omsättningstillgångar och kortfristiga skulder och är det kapital som klubben använder i den dagliga verksamheten. Figuren nedanför visar AIK Fotbolls rörelsekapital per 31:december åren 2006-2013.

Rörelsekapital: omsättningstillgångar (inkl kassa) minus kortfristiga skulder)

Det kan skönjas ett mönster. Så fort klubben har arbetat upp ett större rörelsekapital, så har det spenderats på i första hand spelarkontrakt med syfte att förbättra de sportsliga resultaten. Rörelsekapitalet kan växa på olika sätt:

- Positivt resultat från rörelsen som överstiger Capex (nyinvesteringar, tex köp av spelarkontrakt)

- Positivt resultat från avyttring av tillgångar (t.ex spelarkontrakt)

- Finansiering (nyemission – eget kapital, eller lån – skulder)

AIK fyllde på sitt rörelsekapital 2006 genom en nyemission. 2007 gjorde man en större vinst på avyttring av Wilton F:s kontrakt. Dessa pengar spenderades friskt under de kommande åren vilket i förlängningen ledde till ett SM guld 2009. 2010 blev dock ett sportsligt miserabelt år där baksmällan efter guldet var stor. Publiken svek och intäkterna minskade markant. AIK hamnade i finansiella trångmål men lyckades resa nya pengar genom ännu en nyemission. Man fyllde på ytterligare med rörelsekapital tack vare de 34 miljoner som försäljningarna av Bangura genererade under 2011. Under 2012 investerade AIK fotboll mycket stora summor i spelarkontrakt och under 2013 har rörelsekapitalet återigen börjat minska.

Att AIK Fotboll har gått back 5 år av sex har sin enkla förklaring av att klubben har finansierat sin verksamhet på andra sätt än genom resultaträkningen. Man har inte behövt driva verksamheten med vinst. Tillgången på pengar styr verksamheten. De finansiella målen ser ut att vara av sekundär betydelse.

AIK Fotboll AB - finansiella mål

Frågan är: Är AIK på väg mot nya kapitaltillskott framåt 2016,2017? Det som talar emot det är att flera av klubbens konkurrenter har investerat mycket hårt utan att lyckas nå avkastning. Till exempel har både Helsingborg och Elfsborg väldigt ont om pengar idag och kan inte spänna musklerna på kort sikt. Det ökar AIK:s möjligheter att nå sina sportsliga mål och till viss del kapitalisera framgångarna. 

--------------------------
* Osynliga Handen - AIK Fotboll AB – bokslut 2011
**  Osynliga Handen - AIK Fotboll bokslut del 3 - Resultaträkningen
*** AIK Fotboll AB: Bokslutskommuniké 2013

Deppiga aktieägare

I samband med att Deloitte presenterar sin årliga rapport Football Money League reses det alltid röster om att den rapporten inte säger någonting om klubbarnas kostnader eller huruvida de levererar vinst eller förlust. Det senare är egentligen ganska ointressant när det kommer till fotbollsklubbar. I alla fall så länge man inte äger aktier i dem. 

Figuren nedanför visar sambandet mellan lönsamhet och sportslig framgång, samt mellan intäkter respektive personalkostnader och sportslig framgång. Det finns inget som helst samband mellan profit och sportsliga resultat. Däremot finns det ett tydligt samband mellan intäkter respektive personalkostnader och tabellplacering.

Rationalen bakom det är mycket enkel. Till skillnad från ”vanliga” företag har de flesta fotbollsklubbar sportsliga framgångar som sitt verksamhetsmål. Alla förväntade monetära vinster återinvesteras i spelarkontrakt med syfte att nå bäst möjliga sportsliga avkastning. För fotbollsklubbar är sportslig framgång definitionen av vinst. Storleken på intäkterna är därmed en avgörande faktor för den förväntade nivån på sportsliga framgångar för en fotbollsklubb. Storleken på intäkterna avgör nämligen till stora delar storleken på hur mycket som kan spenderas på spelarkontrakt (personalkostnader och transfer-avgifter).

Det finns dock undantag. Manchester United är ett sådant. Förutom att klubbens majoritetsägare mycket tydligt har visat ett beteende som pekar på att att man i första hand är intresserad av profit så är klubben noterad på börsen i New York. Därför blir Manchester Uniteds finansiella resultat betydligt mer intressant. Det är känt att det finns ett samband mellan vinster och aktiekurs. Manchester Uniteds prestationer mäts inte enbart i ligatabellen. Prestationerna mäts också i aktietabellen.

ManUtd - utveckling aktiekurs i förhållande till index (S&P500). Man gick in i säsongen med ett aktiepris på $17.5. I fredags handlades aktien på $14.8

Aktiekursen speglar förväntade framtida vinster. Strax innan Manchester United börsintroducerades så skrev jag att en kurs på $18 per aktie borde spegla en förväntad Ebitda tillväxt på 6 procent om året*. Ebitda är alltså rörelseresultat före ned- och avskrivningar, skatt samt räntenetto. Men det stannar inte här. Företag behöver också återinvestera en del av sina vinster för att kunna bedriva sin verksamhet vidare. I Manchester Uniteds fall motiverar en aktiekurs på $18 att framtida återinvesteringarna (Capex) inte ska vara högre än 1/3 av Ebitda.

Vid tiden för börsintroduktionen fanns det ett antal osäkerhetsfaktorer som kunde påverka framtida vinster och återinvesteringsgrad. Till exempel så var det osäkert huruvida alla klubbar skulle komma att vara lojala mot de finansiella regelverk som bl.a. Uefa har implementerat. Den största osäkerhetsfaktorn var dock huruvida Manchester United skulle vara lika effektiva efter det att Alex Ferguson skulle lämna sin post. För att han skulle sluta förr eller senare var säkert. Ingen lever för evigt.

Höstens sportsliga resultat har ökat osäkerheten på hur effektivt ManUtd kommer att vara i framtiden. De senaste åren har man presterat betydligt bättre än konkurrenterna.

Under hösten har Manchester Uniteds prestationer i ligan inte varit tillräckligt bra. Klubben sladdar i ligatabellen. Osäkerheten om huruvida man kommer att kunna leverera förväntad Ebitda-tillväxt har blivit större. Investerare tycker inte om osäkerhet vilket har lett till fallande aktiekurs. Klubbens börsvärde har - från och med att man startade säsongen fram till nu - minskat med ca $370 miljoner (£220 miljoner). Det är med andra ord nuvärdet av de lägre framtida vinsterna som marknaden (investerarkollektivet) förväntar sig. Det rör sig om ungefär £20 miljoner mindre per år för aktieägarnas räkning jämfört än vad som förväntades i somras.

Under förra veckans investerarkonferens, i samband med att Manchester United presenterade sitt halvårsbokslut, bekräftade klubbens VD – Ed Woodward att man kommer att investera mer pengar än tidigare i spelartruppen. Han berättade också att personalkostnaderna kommer att öka mer än vad de har gjort historiskt. Ökade personalkostnader pressar rörelseresultatet (Ebitda). Trots att marknaden redan hade förväntat sig detta scenario under hösten och vintern, gick aktiekursen ned ytterligare 4.8 procent när börsen i New York öppnade under förra onsdagen. Aktieägarna uppskattar inte att en större del av deras framtida vinster ska behöva användas för att hålla klubben tillräckligt konkurrenskraftig på planen.

ManUtd - (£m) Ebitda och Capex  (investeringar i anläggningstillgångar, inkl förvärv av spelarkontrakt). Målbild för $18 - 6% Ebitda tillväxt och Capex på 1/3 av Ebitda. 2014 baserat på klubbens prognos. 2015 baserat på analytikers förväntningar (genomsnitt).

Alla dessa osäkerhetsfaktorer är en betydande orsak till att Glazers tog Manchester United till börsen. De sålde 10 procent av bolagets egna kapital för att casha hem en del av de förväntade framtida vinsterna. En annan anledning var att man tack vare börsintroduktionen fick ett objektivt marknadsvärde på Manchester United. Tack vare det kunde man visa att klubbens skulder ($620m) inte uppgick till mer än 20 procent av bolagets totala marknadsvärde (skulder $620m + börsvärde $2400m). Detta gjorde det möjligt för klubbens ledning att omfinansiera en stor del av klubbens skulder för snart ett år sedan**. Räntekostnaderna för det första halvåret har minskat från £21.7 miljoner till £15.6 miljoner. Det betyder en större del av vinsterna hamnar hos aktieägarna och en mindre del av vinsten går till de som äger klubbens skulder. Alltid något.

--------------------------------------
* ManUtd IPO - värderingen är känd - men är den rimlig?
** Manchester United To Redeem Bonds Via New Loan Facility

The Wolf of Knalleland

Olof Lundh kan idag avslöja att Elfsborgs förlust för säsongen 2013 kan komma att hamna på 12 miljoner kronor. Det är en ansenlig summa pengar. Bosse Johansson menar att man hade exceptionellt höga avskrivningar, 17 miljoner kronor. Avskrivningarna borde dock inte ha varit en issue eftersom ordföranden för två år sedan slog fast att truppen var lågt värderad i samband med att han försvarade underskottet för 2011. En lågt värderad spelartrupp borde därmed ha skapat tillräckligt bra avkastning för att väga upp storleken på avskrivningarna. Men det är bara teknikaliteter i sammanhanget.

Den stora frågan är: Tog klubben för stora risker inför säsongen? Det förefaller i alla fall tämligen solklart att Elfsborg bytte beteende och blev oerhört mindre försiktigt än tidigare år.

Att det var en medveten satsning råder det ingen tvekan om. Men också Leeds satsning på Champions League för ungefär 10 år sedan var medveten. Och de flesta andra klubbar som hamnat på obestånd har också de gjort medvetna satsningar.

Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa också i det här fallet. Det där sena målet på bortaplan mot FC Nordsjælland ledde till gruppspel i Europa League och vad man kan förmoda lite drygt 10 miljoner kronor i nettovinst på europaäventyret. Istället för mer eller mindre ett break-even resultat därifrån.

Kanske är det så att Elfsborg till slut drabbades av Stockholmssjukan. Doften av potentiella Champions League multimiljoner lockade fram det stora riskartilleriet. Just det här är något jag ska försöka bena ut när siffrorna väl är färdiga.

Hållbara finanser - ohållbar tävlingsbalans

Två intressanta rapporter har släppts. Deloitte Football Money League* samt Bundesliga Report 2014**. 

Den senare visar än en gång att de tyska klubbarna i Bundesliga1 har välbalanserade böcker. 17 av ligans 18 klubbar redovisade ett positivt Ebitda (vinst före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar) och 12 av 18 redovisade vinst efter skatt. Anledningen till det är att de tyska klubbarna har kommit överens om ett finansiellt regelverk där man inför varje säsong måste presentera en välbalanserad budget för att erhålla elitlicens.

Bundesliga är med andra ord ett ganska bra jämförelseobjekt för möjliga långsiktiga konsekvenser av de finansiella regelverk som har börjat tillämpas inom den europeiska fotbollen.

För snart två år sedan skapade Markus Sass en teoretisk modell*** om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre klubbarna. 

Figuren visar hur andelen vunna matcher och andelen av ligans totala intäkter förväntas att utvecklas över tiden. Rationalen är att fler segra ger ökade intäkter som ger bättre förutsättningar att vinna fler segrar i nästa period vilket leder till ännu mer intäkter. Och så vidare.  Denna process kan fortgå relativt ostört tack vare finansiell reglering där mindre konkurrenter begränsas möjligheten att investera i ökad framtida marknadsandel.

Med hjälp av Deloittes årliga rapporter kan man få en bra bild över huruvida denna teori kan hålla i Bundesliga1. Figuren nedanför visar intäkterna i ligan under de 10 senaste säsongerna samt Bayern Münchens andel av dessa intäkter (marknadsandel). Vi kan se att klubben har ökat sin marknadsandel från 15 procent och man tar nu sats mot att ha 1/4 av ligans intäkter. Denna relativa ökning återspeglas förhållandevis i ligatabellen där Bayern München slår nya rekord var och varannan omgång.

Bundesliga1 (€m)

Denna utveckling är fullt naturlig. Fotbollen i Europa drivs enligt en ytterst kapitalistisk modell där vinnarna belönas och förlorarna straffas. Det är likadant i andra industrier där antal företag i början är stort men där konkurrensen leder till att det ena efter det andra slås ut eller köps upp.

Inom fotbollen har sugar daddies historiskt sätt bromsat denna utveckling. Tanken med de finansiella regelverk som sätt på plats är att ta bort sugar daddies från fotbollen. Problemet med det är att fotbollens polarisering skulle öka farten och den ligamodell som vi känner från Europa kommer att bli ohållbar. Det medför att affärsmodellen kommer att få göras om.

Detta är något som Stefan Szymanski, erkänd sportekonom och en av författarna till Soccernomics tar upp i bloggen**** på soccernomcs-agency.com. 

-------------------------------
* Deloitte Football Money League 2014
** Bundesliga Report 2014
*** Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations - Markus Sass, May 2012 
**** European football will never be the same again

Mata affären symboliserar skillnaden mellan fotbollskapitalism och fotbollsocialism

Kommer ni ihåg arbetsmarknadskonflikten som drabbade NFL för ett par, tre år sedan? Med den följde en säsong där lönetaket togs bort. Också lönegolvet var inaktivt förstås. Lönetakets främsta syfte är att minska spelarnas andel av ligans intäkter och generera mer profit till ägarna. Lönegolvets är att enskilda klubbar inte ska underinvestera i talang och uppnå en konkurrenskraftig spelartrupp.

När lönegolvet togs bort under det året så var familjen Glazers Tampa Bay Buccaneers en av klubbarna som passade på att sänka sina lönekostnader till en nivå som var en bra bit under det gamla lönegolvet*. Detta trots att klubben under flera år har tillhört de sportsligt sämre i NFL. Det var dock ingen tillfällighet. I en akademisk studie** kom författarna fram till att Tampa Bay Bucs och familjen Glazer var de som utnyttjade systemet mest med syfte att tjäna pengar.

NFL drivs likt de andra majorligorna i Nordamerika enligt en socialistisk modell. Dåliga prestationer straffas inte. Man kan inte degraderas. Det är till och med så att dåliga prestationer belönas tack vare att man får en bättre turordning i den årliga draften. Klubbägarna delar också solidariskt på de ekonomiska vinster som ligan genererar. I NFL säljs sponsorkontrakten centralt av ligan och sponsorintäkterna delas lika mellan klubbarna. Samma sak med försäljning av TV rättigheter. Och när det kommer till biljettintäkter så delas också de mellan lagen: 66/34 mellan hemma och bortalag. Modellen medför att sportsliga tillkortakommanden inte påverkar klubbarnas finanser särskilt negativt. Är man skicklig så går det till och med tjäna stora pengar på det.

Förutom Tampa Bay Bucs så äger familjen Glazer också Manchester United. Klubben har upplevt en tung höst och befinner sig idag på en plats i tabellen som inte skulle kvalificera klubben till Champions League. Till skillnad från familjens amerikanska verksamhet så är man betydligt mer villig att investera i spelare. I igår gick Manchester United ut med att man har förvärvat Juan Matas kontrakt. Till ett pris som är högst i klubbens historia, £40 miljoner.

Den stora skillnaden mellan familjen Glazers två klubbar är den miljö de spelar inom. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en kapitalistisk modell. Vinnare belönas stort och förlorare straffas hårt. Sportsliga motgångar leder ofta till minskade intäkter och i värsta fall till degradering som inte sällan är förödande för klubbarnas finanser. Av de £360 miljoner som Manchester United hade i intäkter under den förra säsongen genererades drygt £300 miljoner på egna meriter. Bara ca 10% av de totala intäkterna kom från Premier Leagues centrala TV kaka.

Familjen Glazers motiv är rimligen detsamma i båda fallen. Att maximera det ekonomiska värdet på båda sina klubbar. Manchester United hade naturligtvis inte köpt Mata-kontraktet om man inte hade behövt förbättra sin position. Men Glazers måste anpassa sig till de helt skilda ekonomiska förutsättningarna som gäller på respektive marknad som lagen verkar på. Två klubbar, samma ägare men helt olika beteende. Detta är ett utmärkt exempel på vad nationalekonomi handlar om: Läran om incitament.

-----------------------------
* With no salary floor, Bucs, Chiefs, Jags keep millions in their pockets.
** Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing - Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010

Sändningsrättigheter i Danmark - FC Köpenhamn dissar Bröndbys invit

Häromdagen kunde man läsa om i dansk media om att Bröndby hotar med att bryta sig loss från det danska kollektiva TV avtalet*. Det finns fakta på att Bröndby är den mest attraktiva klubben i det paket av matcher från den danska ligan som visas i TV. Klubben vill på så sätt positionera sig inför kommande förhandlingar kring ett nytt TV avtal. Inga konstigheter.

Det som är mer intressant är att Bröndby fick kalla handen av FC Köpenhamn** när man försökte få över dem till samma planhalva. Parken S&E direktören Anders Hørsholt säger att han håller med Bröndby i sak, men att man inom FC Köpenhamn är nöjda över hur TV pengarna distribueras mellan klubbarna*. Man kan fråga sig varför eftersom också FC Köpenhamn skulle tjäna på den förändring som Bröndby vill driva igenom.

En mycket trolig anledning till att Anders Hørsholt och FC Köpenhamn är nöjda med sakernas tillstånd är just Bröndbys missnöje. FC Köpenhamn har under 2000 talet vunnit 9 av 13 mästerskap. Bröndby har vunnit två stycken. Det senaste våren 2005. De övriga två mästerskapen har vunnits av Ålborg respektive FC Nordsjælland.

Storleksmässigt är Bröndby den enda klubb som på längre sikt är ett potentiellt hot mot att FC Köpenhamns enorma dominans. De stora pengar som deltagandet i Champions League ger**** skulle i Bröndbys händer vara oerhört mycket mer skadligt för FC Köpenhamns räkning jämfört med om de hamnar hos andra betydligt mindre klubbar. Genom att inte stödja Bröndby så minskar man klubbens förmåga att distansera sig från de andra klubbarna och ta upp kampen med FC Köpenhamn på allvar.

Så trots att FC Köpenhamn får nominellt mindre pengar från den danska ligans TV avtal så kan man ta igen det med råge tack vare fler möjligheter att delta i Champions League. Kort och gott: FC Köpenhamn värderar mindre konkurrens högre än fler TV miljoner.

 -------------------------------
* Brøndby går solo: Vil have flere tv-millioner
** FCK vil ikke ændre superliga tv-aftale
*** De danska TV pengarna fördelas där 33% av TV intäkterna ska fördelas lika. 11% baserat på klubbarnas exponering i TV och resterande baseras på prestationer.
**** FC Nordsjælland kom hem från Champions League med €20.4 miljoner i premier

Baksmällan

För snart ett år sedan skrev jag i min analys av Helsingborgs bokslut om att klubben hade varit på fest. Man spenderade friskt de miljoner som man hade tjänat på de stora spelarförsäljningarna sommaren 2011 samt miljoner som deltagandet i Europa League gav klubben. Festen visade sig vara lite drygt två år. Sen kom baksmällan. 

Höstsäsongen 2013 var sportsligt sett misslyckad och under vintern har vi kunnat läsa om att Helsingborg återigen har mycket ont om pengar. I dagarna har klubben lånat ut Imad Khalili fram till maj. Khalili gjorde 15 mål under 2013 varav 8 stycken under de 10 allsvenska matcher som han spelade i Helsingborg under hösten. Helsingborg ska enligt obekräftade uppgifter ha fått €300 000 för besväret. Det är förvisso rent generellt inte alls dåligt betalat från ett allsvenskt klubbperspektiv. Men är det en bra affär från ett Helsingborgsperspektiv?

För att försöka analysera det så har jag valt att backa bandet ett par år.

Enligt Helsingborgs årsredovisning för 2011 så köpte man spelarkontrakt för 12.3 miljoner kronor det året. Utöver det tillkom kostnader i samband med lån och spelarförvärv. Dessa uppgick enligt resultaträkningen till 15.5 miljoner kronor. I verksamhetsberättelsen framgår det att Helsingborg lånade Peter Larsson, Sebastian Carlsen, Jörgen Skjelvik samt Gudjon Petur Lydson. Thomas Sörum, Erland Hanstveit samt Alvaro Santos värvades.

Det skulle betyda att Helsingborg betalade 10 miljoner kronor, kanske till och med lite mer till till Haugesund för Tomas Sörums kontrakt. Tillsammans med spelarens personliga kontrakt så borde rimligen värdet på de 2.5 åren som han tecknades för uppgå till åtminstone 15 miljoner kronor. Det vill säga ca 6 miljoner kronor per säsong. Detta för en spelare som kommer från en extern miljö vilket medför en produktionsrisk i den nya miljön.

Det är dessa affärer som leder till att klubbar upplever affärer som den nyligen med Imad Khalil som goda. Men det Helsingborg ser ut att göra är att man släpper iväg Imad Khalili på ett lån som enligt obekräftade uppgifter är värt €300 000 för nästan hälften av en säsong. Det ser alltså inte bättre ut än att klubben värderar Sörum och Khalili ungefär lika. Trots att den senare idag är en dokumenterad målskytt i Helsingborgs miljö vilket Sörum inte var när han rekryterades.

För en klubb med toppambitioner bör det nog betraktas som ett misslyckande.

Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans del 2. Erfarenheter från hockey

I ett tidigare blogginlägg ställde jag en hypotes där jag menar att samtliga arenor i en liga av en europeisk modell (kapitalistisk, i motsats till den amerikanska socialistiska ligamodellen) omöjligtvis kan nå en ekonomi i balans. Jag menar också att ju mer skattesubventioner det finns totalt i ligan, desto mindre lönsamt blir det privata ägandet. Detta eftersom subventionerna skapar en överkapacitet samt ökade kostnader för sportslig framgång som krävs för att fylla arenorna.

Jag blev lite mer nyfiken och har försökt att samla information från arenaboomen inom hockeyn. Hockeyklubbarna har flera gånger målats upp som förebilder. Och nog borde det finnas bättre förutsättningar för hockeyklubbarna att få ekonomi i arenorna. Arenorna har generellt lägre kapacitet och används fler dagar per år. HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag.

Vid en närmare analys så kan man se att hockeyklubbarna har varit duktiga. Men framför allt är det på att suga ut skattepengar från sina kommuner. Till exempel har Modos arena ungefär lika stora kostnader som Guldfågeln. Den stora skillnaden är att Modo har lyckats förhandla till sig cirka 10 miljoner mer i driftsbidrag från kommunen än vad Kalmar FF får från sin stad. Vill man hårdra det hela rent så är det enbart Kinnarps Arena som idag bär sina kostnader på marknadsmässiga grunder. I de andra fallen blir frågan om hur den verkliga kostnaden för kommunernas hyra av istider ska värderas.

HV71 och Färjestad är de klubbar som var först ute med nybyggandet. Precis som Elfsborg kunde man dra nytta av den så kallade ”first mover advantage” och nådde dels sportslig framgång men också kraftigt förbättrade finanser. Denna fördel finns inte längre.

Definitionsproblem:
Frågan är hur en arenas lönsamhet ska definieras. Ligger arenan i ett separat fastighetsbolag så är dess huvudintäkt generellt i form av en hyra. Denna kan vara fast eller rörlig baserad på t.ex. biljettintäkter. Är hyran fast så att fastighetsbolagets böcker är i balans så kan istället klubben drabbas av ett finansiella problem vilket kräver kommunala stöd eller andra åtgärder. Att titta över kommunala driftsbidrag samt andra engagemang kan därmed vara en god indikator på om en arena klarar av att bära sina kostnader på marknadsmässiga grunder.

Jag börjar med en kortare genomgång av ett antal nya arenaprojekt samt en kommentar på den politiska retoriken som matas i media för att till slut försöka dra en slutsats.

2001 Kinnarps Arena (HV71 äger fastigheten) – Kapacitet: 7000 - publiksnitt säsongen 2012-13 6770
Investeringskostnad: 145 miljoner kronor (110 mkr + tillbyggnad 2004: 35mkr)
Finansiering: (räntebärande lån från Kinnarps AB):
Kommunens engagemang: HV71 köpte loss gamla Rosenlundshallen från kommunen för 7 miljoner kronor. HV 71 arrenderar marken av kommunen till ett marknadsmässigt arrende.
Kommunen köper istider från HV71 för 1.8 miljoner kronor per år.
Kommentar: Ett litet kommunalt engagemang. Arenan bär sina kostnader på egen hand.

2001 Löfbergs Lila Arena (FBK äger fastigheten) – Kapacitet: 8647 - publiksnitt säsongen 2012-13 6209
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor.
Finansiering: Räntebärande lån
Kommunens engagemang: Föreningen fick köpa gamla ishallen och mark för 1,5 miljoner av kommunen.
Driftsbidrag på 6 miljoner kronor per år i 20 år.
Kommentar: Större engagemang från kommunen än i Jönköping.

2004 Cloetta Center (LHC hyr från kommunen) Kapacitet: 8500 - publiksnitt säsongen 2012-13 6287
Investeringskostnad: 250 miljoner kronor.
Finansiering: Linköpings kommun
LHC:s engagemang: Hyresavtal tom 2019 – 22mkr/år (omförhandlat 2012, nya villkor 15mkr per år)
Kommentar: Cloetta Center bidrog direkt till att Linköping kunde etablera sig på en hög nivå i Elitserien. Det kommunala fastighetsbolaget har under de senaste året gått ungefär +-0. Fram till 2013 hyrde LHC arenan till ett pris som medförde att arenabolaget hade en balanserad ekonomi. Efter omförhandlingen borde det rimligen uppstå ett underskott som kommunen får finansiera.

2006 Fjällräven center (Modo äger fastigheten) Modo Kapacitet: 7600 - publiksnitt säsongen 2012-13 5884
Investeringskostnad: 225 miljoner kronor
Finansiering: Räntebärande skulder.
Kommunens engagemang: Ursprungligen 5mkr per år. Modo Hockey har lyckats förhandla till sig ytterligare 10mkr/år från och med 2014.
Kommentar: Den ursprungliga subventionen räckte ett par år. Klubben behövde snabbt mer pengar.

2006 Läkerol Arena (Brynäs äger fastigheten) Kapacitet: 8600 - publiksnitt säsongen 2012-13 6229
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Gävle kommun
Kommunens engagemang: Brynäs Arena AB köpte Gavlerinken av Gävle kommun för 3,4 miljoner kronor. Kommunen lämnade ett lån på 110 miljoner kronor för finansiering av arenaprojektet.
Kommunens årshyra för istider bestämdes till 6,5 miljoner kronor med en hyreshöjning på 200 000 kronor per år.

2008 Coop Arena (Luleå äger fastigheten) Kapacitet: 6300 - publiksnitt säsongen 2012-13 5184
Investeringskostnad: 180 miljoner kronor
Finansiering: Luleå kommun
Kommunens engagemang: Luleå Hockey köpte den nyrenoverade arenan med tillhörande ishallar för 260 miljoner kronor. Luleå kommun hyr istider från klubben för 27mkr/år i 30 år.
Kommentar: Hyresavtalet med kommunen gör egentligen kommersiell verksamhet på arenan överflödig. Den riskjusterade avkastningen är rimligen tillräckligt hög tack vare att man har kommunen som en välbetalande hyresgäst.

2008 Skellefteå Kraft Arena (SAIK hyr från kommunen) Kapacitet: 6000 - publiksnitt säsongen 2012-13 5197
Investeringskostnad: 16 miljoner kronor
Finansierings: Skellefteå kommun
Driftskostnad: 5.9 mkr/år (el, vatten, försäkringar, sophämtning)
SAIK:s engagemang: SAIK hyr arenan för 5mkr per år.

2011 Vida Arena (Växjö Lakers äger fastigheten) Kapacitet: 5700 - publiksnitt säsongen 2012-13 5042
Investeringskostnad: 256 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Växjö kommun
Kommunens engagemang: Driftsbidrag på 18mkr per år fram till 2018.
Kommentar: Den nyaste arenan. Ett bra exempel jämfört med Kinnarps Arena på hur mycket större behovet av kommunala subventioner har blivit under de 10 åren som arenaboomen har pågått. Kommunens årliga engagemang är nästan 9 gånger högre på årsbasis i Växjö än vad det var i Jönköping (2.1mkr i 2013 års penningvärde).

Värderingsproblem:
Ett problem är att bestämma hur mycket de istider som kommunerna köper från hockeyklubbarna är värda. Jag ser framför allt två viktiga argument i problematiken.
1) För mindre än 10 miljoner kronor årligen borde kommunen rimligen kunna finansiera och driva åtminstone två inomhushallar, varav den ena spartansk och den andra lite större med löparbanor etc.
2) Risken att stora investeringar i hockeyarenor tränger bort offentliga medel till infrastruktur och träningstider för andra idrotter.

Om vi tar Skellefteå Kraft Arena som ett exempel. Kommunens nettokostnad för hockeykostnad är 22 miljoner kronor. SAIK hyr den för 5 miljoner kronor. Borträknat alternativkostnaden enligt (1) ovanför så borde rimligen SAIK hyra vara subventionerad med närmare 10 miljoner kronor årligen.

Sammanfattning:
Problemet ser ut att vara att subventionerna skapar negativa externaliteter hos de andra hockeyklubbarna. HV71 har en sportslig målsättning att nå semifinal varje säsong. Den finansiella målsättningen är att ha 40-50 miljoner i eget kapital. Man använder sig av en vad man kallar defensiv budget. Det vill säga, man räknar bara med intäkter från grundspel. Under de senaste tre säsongerna har man redovisat negativa resultat och HV71 har inte lyckats gå längre än en kvartsfinal de senaste 4 säsongerna. Det egna kapitalet som man lyckades bygga upp under början av 2000 talet har minskat till mindre än 35 miljoner kronor.

Modo ursprungliga driftsbidrag på 5 miljoner kronor från kommunen ser ut att ha räckt till att börja med. Men försämrad konkurrenskraft har medfört till att man fick förhandla till sig ytterligare 10 miljoner kronor per år. Linköping som har betalat en marknadsmässig hyra har också upplevt problem med sin konkurrenskraft på senare år. Efter en flerårig diskussion med kommunen har man från och med 2013 lyckats minska sin hyra med 7 miljoner kronor per år till 15 miljoner. Det betyder att den välbalanserade arenaekonomin i Linköping rimligen kommer att behöva ett årligt kapitaltillskott från kommunen på 7 miljoner.

Båda stockholmsklubbarna och Frölunda har också upplevt stora problem. Till stor del beroende på försämrad konkurrenskraft, till viss del på grunda av de kommunala subventionerna i Elitserien. I Göteborg pratas det om att bygga en helt ny arena för att möta konkurrensen och stockholmsklubbarna har med jämna mellanrum försökt lyfta frågan via media. I dagens marknad så handlar frågan inte bara om att bygga en modern anläggning. Det handlar framför allt om hur mycket subventioner som behövs för att inte anläggningen ska stå där med ett lag som inte spelar i den högsta serien eller har gått i konkurs. Skulle Göteborg och Stockholm bygga moderna arenor med subventioner till klubbarna så skapar det negativa effekter till de andra klubbarna i ligan.

Och så här kan man nog fortsätta i all evighet. Det uppstår en paradox. Man måste bygga en arena för att hänga med sportsligt i den högsta divisionen. Samtidigt ökar risken eftersom en ny arena i en lägre division blir en betydligt större belastning för klubben än vad en gammal arena skulle ha varit. Denna ökade risk driver upp personalkostnaderna i ligan eftersom klubbarna konkurrerar med varandra om de duktiga spelarna som ska leda laget till framgång. Något driver de kommunala subventionerna. Det skapar en kapprustning som drivs på med skattemedel. För inom en inte alltför lång framtid borde rimligen också HV71 behöva ett större stöd av sin kommun.

Problemet behöver däremot inte nödvändigtvis härröra sig från att arenorna har för höga kostnader, eller för låga intäkter. Probelet borde också kunna härledas till överinvesteringsmekanismen som finns inneboende i den europeiska ligamodellen*.
Och det problemet kan man om man vill komma åt genom att stänga ligan, införa lönetak samt intäktsdelning.

---------------------------
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007

Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans

I en intressant artikelserie skriver fotbolldirekt.se/idrottensaffärer.se om de stora utmaningarna för klubbar att finansiera sina egna arenor. Det har under många år målats upp en mycket naiv bild om att en egenägd arena kommer att ge rikedomar.

Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:

FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.

De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.

Elfsborgs framgångar - Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.

Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.

Elfsborg - Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet.

När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?

Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.

Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
 
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
- Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
- Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.

Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.

I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.

Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.

Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?

Spelarfackets korståg kan kosta de allsvenska spelarna 40 miljoner kronor om året

Under veckan gjorde spelarnas fackliga paraplyorganisation Fifpro ett pressuttalande om att man kommer att utmana det globala transfersystemet legalt. Pressmeddelandet i sin helhet kan ni läsa under denna länk. Fifpro menar att transfersystemet begränsar spelarnas fria rörlighet samt att ett stort antal pengar som istället hade kommit spelarna till godo hamnar hos klubbar, agenter och tredjepartsägare.

Det Fifpro inte berättar är att transfersystemet är en solidaritetsmekanism som överför förmögenhet från de bästa spelarna till de som är sämre. För ett par år sedan införde Fifa ett system där alla transfers ska registreras. Statistiken säger att 70 procent av alla globala övergångar är free agents. Av de resterande 30 procenten engagerar ungefär hälften en klubb till klubb kompensation (läs transfersumma). 15 procent av de spelare som byter klubb är med andra ord tillräckligt attraktiva för att klubben som rekryterar den enskilde spelaren ska betala en premie till en annan klubb utöver det personliga kontraktet med spelaren i fråga. Utan den rådande transferregimen skulle med andra ord denna minoritet rimligen också kunna lägga beslag på denna premie.

Men det intressanta är vad som händer med de pengar som utgörs av transfersummor. I denna krönika i @Offside.org förklarar jag hur transfersystemet arbetar för spelarnas räkning. De transferpengar som 15 procent av alla övergångar genererar distribueras ner genom näringskedjan till mindre klubbar och ligor. Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har distribuerats till de allsvenska spelarna. Dessa 40 miljoner finansieras av de mest attraktiva spelarna på marknaden.

Skulle FifPro lyckas driva igenom en revolution som slår sönder transfersystemet så blir de rimliga konsekvenserna följande:

Klubbarna kommer att få lägre intäkter. Men de kommer samtidigt att få lägre kostnader eftersom det inte kommer att finnas några intjänade transferpengar att spendera på spelarkontrakt eller andra saker - Plus minus noll.

Agentkollektivet kommer rimligen att tjäna lika mycket som tidigare. Spelare kommer byta klubbar även i framtiden och agenter lär fortsätta fakturera procent på spelarkontraktets storlek som rimligen kommer att öka med motsvarande belopp som transfersummorna minskar. En intressegrupp kommer att behöva omstrukturera sig. Det är riskkapitalisterna. Förvisso skulle de kunna investera i aktier i fotbollsklubbar. Eller kanske andra instrument kopplade till fotbollsindustrin. Mer rimligt är att de investerar sina pengar i andra verksamheter.

Spelarna ser med andra ord vara de som har mest att förlora. Framför allt de som håller till i de ligor där klubbarnas intäkter från matchdag, sponsring och TV inte är särskilt stora. Transfersystemet bidrar till att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll.

Nu ska ett antal byråkrater lägga sig i affärerna.

SHL:s beteende - normalt givet rådande regim

Kapitalisten slåss för och försvarar alltid fria marknader fram till den stund då denne nått en viss marknadsandel. Då börjar strävan efter monopol. Privata monopol är generellt inte särskillt farliga för konsumenten. Ofta uppstår de tack vare företagens egna meriter som genererat nöjda kunder. Privata monopol blir inte heller särskilt långvariga. Teknologisk utveckling bryter oftast sönder dessa. Ett exempel på det är SKY:s monopolställning på den brittiska betal-tv marknaden som nu håller på att brytas. Ny teknologi har gjort det möjligt för British Telecom att distribuera det lönsamma betal-TV via deras fibernät. Den nya konkurrensen från British Telecom pressar Sky:s lönsamhet och därmed aktiekurs.

Det är en anledning till att kapitalisten istället försöker skaffa sig legala monopol. De är mer beståliga. Vi kan kalla det för rent-seeking och med hjälp av myndigheterna försöker man påverka de juridiska förutsättningarna som reglerar de ekonomiska aktiviteterna på marknaden. Ett exempel på det är bil-återförsäljar-lobbyn som nyligen försökte driva igenom en ny lag i New York och North Carolina som skulle förbjuda innovationsföretaget Tesla Motors att sälja bilar direkt till konsumenterna*.

Inom fotbollen känner vi igen sådant beteende i samband med Uefa Financial Fair Play. Michael Platini hade en vision om att skapa ett regelverk vars syfte var att stoppa de skenande skulderna bland fotbollsklubbarna. Men projektet kapades av de största klubbarna i Europa och resultatet blev ett regelverk som ger fördelar åt dem som under decennier har byggt upp starka varumärken. I flera fall genom metoder som man nu förbjuder genom regelverket.

Idag slog nyheten om Svenska Hockeyligans försök att reformera den högsta ligan ner som en blixt från klar himmel. Men det borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. Efter många år med en relativt liten omsättning av lag i elitserien har nya namn som Växjö Lakers och Örebro slagit ut ett par etablerade namn från den högsta ligan. Djurgårdens intäkter minskade med närmare 50 procent, från 99 miljoner kronor till 55 miljoner efter degraderingen till allsvenskan. Kvalserien må vara en av landets mest spännande ligor men spänningen har ett pris. Ingen klubb i SHL vill hamna där. Kampen om att undvika kvalserien och risken för degradering är därmed förödande för klubbarnas ekonomier som med till buds alla stående medel försöker att undvika den.

Den ekonomiska rationalen för hockey-reformen är följande:

För sex år sedan formulerade ekonomerna Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Hockeyklubbarna påverkas av flera ovanstående faktorer vilket leder till svaga finanser. Därav en stark intern drivkraft för att göra om regelverket och förutsättningarna som påverkar de ekonomiska aktiviteterna i ligan.

Det som kanske är mer intressant i förslaget är wild-card till stora klubbar som tack vare stor publik genererar mycket intäkter. Genom att stänga ute dessa klubbar från SHL skulle man utsätta sig för en risk. För ganska exakt ett år sedan skrev jag om just detta fenomen***. Erfarenheten från Nordamerika säger att de etablerade och stängda ligorna har utmanats av nya ligor. Konsekvensen har varit att utmanarligorna har slagits i spillror. Antingen genom en ihopslagning eller med att de mest attraktiva lagen i utmanarligorna har lockats över till Major Leagues.

Wild-card systemt ger också Svenska Hockeyligan möjligheten att dränera hockeyallsvenskan på resurser. Dels så att ligan är något hot och så att hockeyligan får så stor marknadsandel av de kommersiella intäkterna som hockeyn i Sverige genererar.

Nyheten har väckt starka reaktioner runt om i landet. Det är förståeligt. Men det är konsekvensen av att det är klubbarna själva som driver sin liga. Det är som om bil-återförsäljarna skulle reglera sin egen marknad. Klubbarna strävar efter en modell som är mest gynnsam för dem själva. Ett klassiskt kartellbeteende.

Men SHL:s propå är också intressant från ett fotbollsperspektiv. Den allmänna uppfattningen är att det är Sef, det vill säga klubbarna själva ska få ta över den högsta fotbollsligan i Sverige. Som vanligt bör man vara försiktig med vad man önskar sig. Framtiden kommer troligen inte att tilltala alla.

-----------------------------------------

* Tesla Motors Successfully Fights Off Auto Dealership Assault in North Carolina – DailyTech.dom – Juni 2013

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

*** Förutsättningarna för "fem fotbollsförbund" – osynligahanden.blogspot.se – 26:e december 2012

Nationalarenan - vem betalar kalaset egentligen?

Mediabevakningen av de finansiella förhållandena för Nationalarenan har lagt sig. För den här gången.

Det kan inte ha kommit som en överraskning att Nationalarenan INTE skulle bära sig. Saken är den att Nationalarenan inte heller skulle bära sig även om den saknade konkurrens från den andra nya arenan i Stockholm.

Hade arenan förväntats vara lönsam så hade privata investerare rusat med sina pengar till projektet på den tiden det beräknades kosta 1 miljard kronor mindre än vad notan till slut landade på. Men redan då krävde projektet en till stora delar en offentlig finansiering (Solna Stad samt statliga Jernhusen).

Man behöver inte vara ekonom för att inse att en arena som står outnyttjad under majoriteten av årets dagar och som kostar i runda svängar 200 000 kronor om dagen i räntekostnader inte kommer kunna gå runt. En tumregel inom branschen är enligt denna artikel att det krävs 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet - Hej.

Naturligtvis måste delägarna för Friends vetat om det här. Från första början. Jag kan inte tro något annat. Utåt har de dock hållit en god min. Av naturliga skäl. Jag menar, hur skulle det se ut om man gick in i det hör bygget och kommunicerade att det är ett förlustprojekt. Därav den uppstådda konflikten mellan delägarna och media samt förstå-sig-påarna som gladeligen har passat på att vinna de enkla poängen när väl resultaten har börjat uppdagas.

Många menar att fotbollsförbundet inte skulle ha gått in som delägare utan direkt ha gått in som hyresgäster på Nationalarenan. Det hade naturligtvis varit en fantastisk lösning. Kanske den allra bästa. Men det resonemanget är naivt. Nationalarenan hade aldrig kunnat byggas utan förbundets delägarskap. De andra parterna hade knappast gått in med ännu mer pengar. Framför allt hade det inte varit politiskt genomförbart. Hur skulle det se ut om förbundet cashade hem på Råsundamarken och skattebetalarna stått för ännu större del av notan?

Istället får man väl säga att politikerna har gått segrande i det senaste mediedrevet. De har ju nästan helt sluppit stormen som istället landade på fotbollsförbundets bord.

Men vet ni vad? Skattebetalarnas risk är högre. Engagemanget per skattebetalare i Solna är lite drygt 6000 kr för investeringen och 3000 kr för den borgen som Solna Stad får betala vid en eventuell konkurs.

De som argumenterar för stadens räkning menar att skattebetalarna tjänar in pengarna genom att sälja markrätter och genom andra skatteintäkter som kommer till stånd tack vare Nationalarenan. Men, handen på hjärtat - hur många hade gett en kommunalpolitiker närmare 10 000 kr i näven om denne knackade på dörren och frågade om pengar för att  investera i en arena och att avkastningen blir god?

Och staden hade naturligtvis kunnat sälja markrätter ändå, utan ett arenabygge. Det är ju inte så att det krävs nya arenor på andra ställen där det byggs bostadsområden eller kontorskomplex?

Fakta i målet är att fotbollsförbundet ännu inte har spenderat några pengar överhuvudtaget i denna affär. De har investerat Råsunda Stadion som för några år sedan värderades till 200 mkr i samband med att AIK var aktuella för en möjlig affär. Råsunda Stadion var dessutom belånad med ca 160 mkr. Lån som förbundet har kunnat amortera tack vare arenaaffärerna.

Så vad händer nu? Det återstår att se. Jag har skrivit en krönika @MagasinetOffside om vad förbundets worst-case scenario är. Det ser faktiskt inte ut att vara särskilt skrämmande. Från fotbollsförbundets perspektiv. Det som ligger framför oss är ett spel om hur de olika parterna som har engagerat sig i projektet ska försöka nå bäst möjliga utfall för sig själva.

Men oavsett utfall så tror jag att svensk fotboll kommer att ha mer pengar i framtiden tack vare Nationalarenan. Inte mindre. Även om nu arenan skulle gå i konkurs och en annan operatör tar över.

Anledningen till det är att värdet på ett hyreskontrakt på en sådan toppmodern facilitet är högre än värdet av att vara ägare till en gammal arena med begränsade möjligheter att sälja premiumprodukter. Det är bra för svensk fotboll ifall det nu blir svårare att kvalificera sig till VM i framtiden.

Tacka skattebetalarna i Solna Stad för det.