Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:
FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.
De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.
Elfsborgs framgångar - Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.
Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.
 |
| Elfsborg - Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet. |
När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?
Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.
Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
- Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
- Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.
Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.
I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.
Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.
Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar