Cykliska och extraordinära AIK Fotboll - Rörelsekapitalet styr verksamheten‏

Extraordinära AIK. Beskriver klubbens verksamhet de senaste åren mycket väl. Klubben redovisade igår förlust för femte gången de senaste sex åren. I bokslutskommunikén låter det precis som tidigare år.

2011 - Engångskostnader på 20 miljoner kronor*.

2012 - 6.7 miljoner kronor netto i icke planerade aktiviteter**.

2013 - 7 miljoner kronor kostnader av engångskaraktär vilka bedöms inte upprepas 2014***.

Även om 2013 års extraordinära aktiviteter inte kommer att upprepa sig så slutar inte de extraordinära kostnaderna dyka upp för det. AIK är en storklubb. Det kommer alltid att hända saker, juridiska processer med mera, vilket kommer att kosta pengar.

Men det stannar inte här. Vi kommer ihåg hur klubbens ledning under 2012 års rekryteringsfest kommunicerade att de under året kraftigt ökade personalkostnaderna skulle komma att matchas med intäkter vilka skulle bokföras efter 2012. Det skulle betyda starkare resultat kommande år. Resultatet blev svagare.

AIK Fotboll AB - Resultaträkning

Figuren ovanför visar AIK Fotboll AB:s resultaträkning sedan 2006. En djupare analys av 2013 års resultat kan ni läsa i min text som jag skrev efter det tredje kvartalets resultat. Detta kan ni läsa om under denna länk. 

I detta blogginlägg tänkte jag fokusera på en trend som jag skulle vilja kalla ”rörelsekapitalcykelhypotesen”. Den säger oss att det är rörelsekapitalet som i grund och botten utgör AIK Fotbolls ekonomistyrning. Rörelsekapital är skillnaden mellan omsättningstillgångar och kortfristiga skulder och är det kapital som klubben använder i den dagliga verksamheten. Figuren nedanför visar AIK Fotbolls rörelsekapital per 31:december åren 2006-2013.

Rörelsekapital: omsättningstillgångar (inkl kassa) minus kortfristiga skulder)

Det kan skönjas ett mönster. Så fort klubben har arbetat upp ett större rörelsekapital, så har det spenderats på i första hand spelarkontrakt med syfte att förbättra de sportsliga resultaten. Rörelsekapitalet kan växa på olika sätt:

- Positivt resultat från rörelsen som överstiger Capex (nyinvesteringar, tex köp av spelarkontrakt)

- Positivt resultat från avyttring av tillgångar (t.ex spelarkontrakt)

- Finansiering (nyemission – eget kapital, eller lån – skulder)

AIK fyllde på sitt rörelsekapital 2006 genom en nyemission. 2007 gjorde man en större vinst på avyttring av Wilton F:s kontrakt. Dessa pengar spenderades friskt under de kommande åren vilket i förlängningen ledde till ett SM guld 2009. 2010 blev dock ett sportsligt miserabelt år där baksmällan efter guldet var stor. Publiken svek och intäkterna minskade markant. AIK hamnade i finansiella trångmål men lyckades resa nya pengar genom ännu en nyemission. Man fyllde på ytterligare med rörelsekapital tack vare de 34 miljoner som försäljningarna av Bangura genererade under 2011. Under 2012 investerade AIK fotboll mycket stora summor i spelarkontrakt och under 2013 har rörelsekapitalet återigen börjat minska.

Att AIK Fotboll har gått back 5 år av sex har sin enkla förklaring av att klubben har finansierat sin verksamhet på andra sätt än genom resultaträkningen. Man har inte behövt driva verksamheten med vinst. Tillgången på pengar styr verksamheten. De finansiella målen ser ut att vara av sekundär betydelse.

AIK Fotboll AB - finansiella mål

Frågan är: Är AIK på väg mot nya kapitaltillskott framåt 2016,2017? Det som talar emot det är att flera av klubbens konkurrenter har investerat mycket hårt utan att lyckas nå avkastning. Till exempel har både Helsingborg och Elfsborg väldigt ont om pengar idag och kan inte spänna musklerna på kort sikt. Det ökar AIK:s möjligheter att nå sina sportsliga mål och till viss del kapitalisera framgångarna. 

--------------------------
* Osynliga Handen - AIK Fotboll AB – bokslut 2011
**  Osynliga Handen - AIK Fotboll bokslut del 3 - Resultaträkningen
*** AIK Fotboll AB: Bokslutskommuniké 2013

Deppiga aktieägare

I samband med att Deloitte presenterar sin årliga rapport Football Money League reses det alltid röster om att den rapporten inte säger någonting om klubbarnas kostnader eller huruvida de levererar vinst eller förlust. Det senare är egentligen ganska ointressant när det kommer till fotbollsklubbar. I alla fall så länge man inte äger aktier i dem. 

Figuren nedanför visar sambandet mellan lönsamhet och sportslig framgång, samt mellan intäkter respektive personalkostnader och sportslig framgång. Det finns inget som helst samband mellan profit och sportsliga resultat. Däremot finns det ett tydligt samband mellan intäkter respektive personalkostnader och tabellplacering.

Rationalen bakom det är mycket enkel. Till skillnad från ”vanliga” företag har de flesta fotbollsklubbar sportsliga framgångar som sitt verksamhetsmål. Alla förväntade monetära vinster återinvesteras i spelarkontrakt med syfte att nå bäst möjliga sportsliga avkastning. För fotbollsklubbar är sportslig framgång definitionen av vinst. Storleken på intäkterna är därmed en avgörande faktor för den förväntade nivån på sportsliga framgångar för en fotbollsklubb. Storleken på intäkterna avgör nämligen till stora delar storleken på hur mycket som kan spenderas på spelarkontrakt (personalkostnader och transfer-avgifter).

Det finns dock undantag. Manchester United är ett sådant. Förutom att klubbens majoritetsägare mycket tydligt har visat ett beteende som pekar på att att man i första hand är intresserad av profit så är klubben noterad på börsen i New York. Därför blir Manchester Uniteds finansiella resultat betydligt mer intressant. Det är känt att det finns ett samband mellan vinster och aktiekurs. Manchester Uniteds prestationer mäts inte enbart i ligatabellen. Prestationerna mäts också i aktietabellen.

ManUtd - utveckling aktiekurs i förhållande till index (S&P500). Man gick in i säsongen med ett aktiepris på $17.5. I fredags handlades aktien på $14.8

Aktiekursen speglar förväntade framtida vinster. Strax innan Manchester United börsintroducerades så skrev jag att en kurs på $18 per aktie borde spegla en förväntad Ebitda tillväxt på 6 procent om året*. Ebitda är alltså rörelseresultat före ned- och avskrivningar, skatt samt räntenetto. Men det stannar inte här. Företag behöver också återinvestera en del av sina vinster för att kunna bedriva sin verksamhet vidare. I Manchester Uniteds fall motiverar en aktiekurs på $18 att framtida återinvesteringarna (Capex) inte ska vara högre än 1/3 av Ebitda.

Vid tiden för börsintroduktionen fanns det ett antal osäkerhetsfaktorer som kunde påverka framtida vinster och återinvesteringsgrad. Till exempel så var det osäkert huruvida alla klubbar skulle komma att vara lojala mot de finansiella regelverk som bl.a. Uefa har implementerat. Den största osäkerhetsfaktorn var dock huruvida Manchester United skulle vara lika effektiva efter det att Alex Ferguson skulle lämna sin post. För att han skulle sluta förr eller senare var säkert. Ingen lever för evigt.

Höstens sportsliga resultat har ökat osäkerheten på hur effektivt ManUtd kommer att vara i framtiden. De senaste åren har man presterat betydligt bättre än konkurrenterna.

Under hösten har Manchester Uniteds prestationer i ligan inte varit tillräckligt bra. Klubben sladdar i ligatabellen. Osäkerheten om huruvida man kommer att kunna leverera förväntad Ebitda-tillväxt har blivit större. Investerare tycker inte om osäkerhet vilket har lett till fallande aktiekurs. Klubbens börsvärde har - från och med att man startade säsongen fram till nu - minskat med ca $370 miljoner (£220 miljoner). Det är med andra ord nuvärdet av de lägre framtida vinsterna som marknaden (investerarkollektivet) förväntar sig. Det rör sig om ungefär £20 miljoner mindre per år för aktieägarnas räkning jämfört än vad som förväntades i somras.

Under förra veckans investerarkonferens, i samband med att Manchester United presenterade sitt halvårsbokslut, bekräftade klubbens VD – Ed Woodward att man kommer att investera mer pengar än tidigare i spelartruppen. Han berättade också att personalkostnaderna kommer att öka mer än vad de har gjort historiskt. Ökade personalkostnader pressar rörelseresultatet (Ebitda). Trots att marknaden redan hade förväntat sig detta scenario under hösten och vintern, gick aktiekursen ned ytterligare 4.8 procent när börsen i New York öppnade under förra onsdagen. Aktieägarna uppskattar inte att en större del av deras framtida vinster ska behöva användas för att hålla klubben tillräckligt konkurrenskraftig på planen.

ManUtd - (£m) Ebitda och Capex  (investeringar i anläggningstillgångar, inkl förvärv av spelarkontrakt). Målbild för $18 - 6% Ebitda tillväxt och Capex på 1/3 av Ebitda. 2014 baserat på klubbens prognos. 2015 baserat på analytikers förväntningar (genomsnitt).

Alla dessa osäkerhetsfaktorer är en betydande orsak till att Glazers tog Manchester United till börsen. De sålde 10 procent av bolagets egna kapital för att casha hem en del av de förväntade framtida vinsterna. En annan anledning var att man tack vare börsintroduktionen fick ett objektivt marknadsvärde på Manchester United. Tack vare det kunde man visa att klubbens skulder ($620m) inte uppgick till mer än 20 procent av bolagets totala marknadsvärde (skulder $620m + börsvärde $2400m). Detta gjorde det möjligt för klubbens ledning att omfinansiera en stor del av klubbens skulder för snart ett år sedan**. Räntekostnaderna för det första halvåret har minskat från £21.7 miljoner till £15.6 miljoner. Det betyder en större del av vinsterna hamnar hos aktieägarna och en mindre del av vinsten går till de som äger klubbens skulder. Alltid något.

--------------------------------------
* ManUtd IPO - värderingen är känd - men är den rimlig?
** Manchester United To Redeem Bonds Via New Loan Facility

The Wolf of Knalleland

Olof Lundh kan idag avslöja att Elfsborgs förlust för säsongen 2013 kan komma att hamna på 12 miljoner kronor. Det är en ansenlig summa pengar. Bosse Johansson menar att man hade exceptionellt höga avskrivningar, 17 miljoner kronor. Avskrivningarna borde dock inte ha varit en issue eftersom ordföranden för två år sedan slog fast att truppen var lågt värderad i samband med att han försvarade underskottet för 2011. En lågt värderad spelartrupp borde därmed ha skapat tillräckligt bra avkastning för att väga upp storleken på avskrivningarna. Men det är bara teknikaliteter i sammanhanget.

Den stora frågan är: Tog klubben för stora risker inför säsongen? Det förefaller i alla fall tämligen solklart att Elfsborg bytte beteende och blev oerhört mindre försiktigt än tidigare år.

Att det var en medveten satsning råder det ingen tvekan om. Men också Leeds satsning på Champions League för ungefär 10 år sedan var medveten. Och de flesta andra klubbar som hamnat på obestånd har också de gjort medvetna satsningar.

Det kunde faktiskt ha slutat riktigt illa också i det här fallet. Det där sena målet på bortaplan mot FC Nordsjælland ledde till gruppspel i Europa League och vad man kan förmoda lite drygt 10 miljoner kronor i nettovinst på europaäventyret. Istället för mer eller mindre ett break-even resultat därifrån.

Kanske är det så att Elfsborg till slut drabbades av Stockholmssjukan. Doften av potentiella Champions League multimiljoner lockade fram det stora riskartilleriet. Just det här är något jag ska försöka bena ut när siffrorna väl är färdiga.

Hållbara finanser - ohållbar tävlingsbalans

Två intressanta rapporter har släppts. Deloitte Football Money League* samt Bundesliga Report 2014**. 

Den senare visar än en gång att de tyska klubbarna i Bundesliga1 har välbalanserade böcker. 17 av ligans 18 klubbar redovisade ett positivt Ebitda (vinst före räntor, skatter, nedskrivningar och avskrivningar) och 12 av 18 redovisade vinst efter skatt. Anledningen till det är att de tyska klubbarna har kommit överens om ett finansiellt regelverk där man inför varje säsong måste presentera en välbalanserad budget för att erhålla elitlicens.

Bundesliga är med andra ord ett ganska bra jämförelseobjekt för möjliga långsiktiga konsekvenser av de finansiella regelverk som har börjat tillämpas inom den europeiska fotbollen.

För snart två år sedan skapade Markus Sass en teoretisk modell*** om hur tävlingsbalansen i fotbollseuropa kan förväntas att påverkas på längre sikt. Sass menar att i en liga där klubbarna har sportsliga framgångar som den största drivkraften (nyttomaximering) och under break-even restriktioner, så kommer den större klubben att över tid distansera sig från den mindre klubbarna. 

Figuren visar hur andelen vunna matcher och andelen av ligans totala intäkter förväntas att utvecklas över tiden. Rationalen är att fler segra ger ökade intäkter som ger bättre förutsättningar att vinna fler segrar i nästa period vilket leder till ännu mer intäkter. Och så vidare.  Denna process kan fortgå relativt ostört tack vare finansiell reglering där mindre konkurrenter begränsas möjligheten att investera i ökad framtida marknadsandel.

Med hjälp av Deloittes årliga rapporter kan man få en bra bild över huruvida denna teori kan hålla i Bundesliga1. Figuren nedanför visar intäkterna i ligan under de 10 senaste säsongerna samt Bayern Münchens andel av dessa intäkter (marknadsandel). Vi kan se att klubben har ökat sin marknadsandel från 15 procent och man tar nu sats mot att ha 1/4 av ligans intäkter. Denna relativa ökning återspeglas förhållandevis i ligatabellen där Bayern München slår nya rekord var och varannan omgång.

Bundesliga1 (€m)

Denna utveckling är fullt naturlig. Fotbollen i Europa drivs enligt en ytterst kapitalistisk modell där vinnarna belönas och förlorarna straffas. Det är likadant i andra industrier där antal företag i början är stort men där konkurrensen leder till att det ena efter det andra slås ut eller köps upp.

Inom fotbollen har sugar daddies historiskt sätt bromsat denna utveckling. Tanken med de finansiella regelverk som sätt på plats är att ta bort sugar daddies från fotbollen. Problemet med det är att fotbollens polarisering skulle öka farten och den ligamodell som vi känner från Europa kommer att bli ohållbar. Det medför att affärsmodellen kommer att få göras om.

Detta är något som Stefan Szymanski, erkänd sportekonom och en av författarna till Soccernomics tar upp i bloggen**** på soccernomcs-agency.com. 

-------------------------------
* Deloitte Football Money League 2014
** Bundesliga Report 2014
*** Long-term Competitive Balance under UEFA Financial Fair Play Regulations - Markus Sass, May 2012 
**** European football will never be the same again

Mata affären symboliserar skillnaden mellan fotbollskapitalism och fotbollsocialism

Kommer ni ihåg arbetsmarknadskonflikten som drabbade NFL för ett par, tre år sedan? Med den följde en säsong där lönetaket togs bort. Också lönegolvet var inaktivt förstås. Lönetakets främsta syfte är att minska spelarnas andel av ligans intäkter och generera mer profit till ägarna. Lönegolvets är att enskilda klubbar inte ska underinvestera i talang och uppnå en konkurrenskraftig spelartrupp.

När lönegolvet togs bort under det året så var familjen Glazers Tampa Bay Buccaneers en av klubbarna som passade på att sänka sina lönekostnader till en nivå som var en bra bit under det gamla lönegolvet*. Detta trots att klubben under flera år har tillhört de sportsligt sämre i NFL. Det var dock ingen tillfällighet. I en akademisk studie** kom författarna fram till att Tampa Bay Bucs och familjen Glazer var de som utnyttjade systemet mest med syfte att tjäna pengar.

NFL drivs likt de andra majorligorna i Nordamerika enligt en socialistisk modell. Dåliga prestationer straffas inte. Man kan inte degraderas. Det är till och med så att dåliga prestationer belönas tack vare att man får en bättre turordning i den årliga draften. Klubbägarna delar också solidariskt på de ekonomiska vinster som ligan genererar. I NFL säljs sponsorkontrakten centralt av ligan och sponsorintäkterna delas lika mellan klubbarna. Samma sak med försäljning av TV rättigheter. Och när det kommer till biljettintäkter så delas också de mellan lagen: 66/34 mellan hemma och bortalag. Modellen medför att sportsliga tillkortakommanden inte påverkar klubbarnas finanser särskilt negativt. Är man skicklig så går det till och med tjäna stora pengar på det.

Förutom Tampa Bay Bucs så äger familjen Glazer också Manchester United. Klubben har upplevt en tung höst och befinner sig idag på en plats i tabellen som inte skulle kvalificera klubben till Champions League. Till skillnad från familjens amerikanska verksamhet så är man betydligt mer villig att investera i spelare. I igår gick Manchester United ut med att man har förvärvat Juan Matas kontrakt. Till ett pris som är högst i klubbens historia, £40 miljoner.

Den stora skillnaden mellan familjen Glazers två klubbar är den miljö de spelar inom. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en kapitalistisk modell. Vinnare belönas stort och förlorare straffas hårt. Sportsliga motgångar leder ofta till minskade intäkter och i värsta fall till degradering som inte sällan är förödande för klubbarnas finanser. Av de £360 miljoner som Manchester United hade i intäkter under den förra säsongen genererades drygt £300 miljoner på egna meriter. Bara ca 10% av de totala intäkterna kom från Premier Leagues centrala TV kaka.

Familjen Glazers motiv är rimligen detsamma i båda fallen. Att maximera det ekonomiska värdet på båda sina klubbar. Manchester United hade naturligtvis inte köpt Mata-kontraktet om man inte hade behövt förbättra sin position. Men Glazers måste anpassa sig till de helt skilda ekonomiska förutsättningarna som gäller på respektive marknad som lagen verkar på. Två klubbar, samma ägare men helt olika beteende. Detta är ett utmärkt exempel på vad nationalekonomi handlar om: Läran om incitament.

-----------------------------
* With no salary floor, Bucs, Chiefs, Jags keep millions in their pockets.
** Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing - Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010

Sändningsrättigheter i Danmark - FC Köpenhamn dissar Bröndbys invit

Häromdagen kunde man läsa om i dansk media om att Bröndby hotar med att bryta sig loss från det danska kollektiva TV avtalet*. Det finns fakta på att Bröndby är den mest attraktiva klubben i det paket av matcher från den danska ligan som visas i TV. Klubben vill på så sätt positionera sig inför kommande förhandlingar kring ett nytt TV avtal. Inga konstigheter.

Det som är mer intressant är att Bröndby fick kalla handen av FC Köpenhamn** när man försökte få över dem till samma planhalva. Parken S&E direktören Anders Hørsholt säger att han håller med Bröndby i sak, men att man inom FC Köpenhamn är nöjda över hur TV pengarna distribueras mellan klubbarna*. Man kan fråga sig varför eftersom också FC Köpenhamn skulle tjäna på den förändring som Bröndby vill driva igenom.

En mycket trolig anledning till att Anders Hørsholt och FC Köpenhamn är nöjda med sakernas tillstånd är just Bröndbys missnöje. FC Köpenhamn har under 2000 talet vunnit 9 av 13 mästerskap. Bröndby har vunnit två stycken. Det senaste våren 2005. De övriga två mästerskapen har vunnits av Ålborg respektive FC Nordsjælland.

Storleksmässigt är Bröndby den enda klubb som på längre sikt är ett potentiellt hot mot att FC Köpenhamns enorma dominans. De stora pengar som deltagandet i Champions League ger**** skulle i Bröndbys händer vara oerhört mycket mer skadligt för FC Köpenhamns räkning jämfört med om de hamnar hos andra betydligt mindre klubbar. Genom att inte stödja Bröndby så minskar man klubbens förmåga att distansera sig från de andra klubbarna och ta upp kampen med FC Köpenhamn på allvar.

Så trots att FC Köpenhamn får nominellt mindre pengar från den danska ligans TV avtal så kan man ta igen det med råge tack vare fler möjligheter att delta i Champions League. Kort och gott: FC Köpenhamn värderar mindre konkurrens högre än fler TV miljoner.

 -------------------------------
* Brøndby går solo: Vil have flere tv-millioner
** FCK vil ikke ændre superliga tv-aftale
*** De danska TV pengarna fördelas där 33% av TV intäkterna ska fördelas lika. 11% baserat på klubbarnas exponering i TV och resterande baseras på prestationer.
**** FC Nordsjælland kom hem från Champions League med €20.4 miljoner i premier

Baksmällan

För snart ett år sedan skrev jag i min analys av Helsingborgs bokslut om att klubben hade varit på fest. Man spenderade friskt de miljoner som man hade tjänat på de stora spelarförsäljningarna sommaren 2011 samt miljoner som deltagandet i Europa League gav klubben. Festen visade sig vara lite drygt två år. Sen kom baksmällan. 

Höstsäsongen 2013 var sportsligt sett misslyckad och under vintern har vi kunnat läsa om att Helsingborg återigen har mycket ont om pengar. I dagarna har klubben lånat ut Imad Khalili fram till maj. Khalili gjorde 15 mål under 2013 varav 8 stycken under de 10 allsvenska matcher som han spelade i Helsingborg under hösten. Helsingborg ska enligt obekräftade uppgifter ha fått €300 000 för besväret. Det är förvisso rent generellt inte alls dåligt betalat från ett allsvenskt klubbperspektiv. Men är det en bra affär från ett Helsingborgsperspektiv?

För att försöka analysera det så har jag valt att backa bandet ett par år.

Enligt Helsingborgs årsredovisning för 2011 så köpte man spelarkontrakt för 12.3 miljoner kronor det året. Utöver det tillkom kostnader i samband med lån och spelarförvärv. Dessa uppgick enligt resultaträkningen till 15.5 miljoner kronor. I verksamhetsberättelsen framgår det att Helsingborg lånade Peter Larsson, Sebastian Carlsen, Jörgen Skjelvik samt Gudjon Petur Lydson. Thomas Sörum, Erland Hanstveit samt Alvaro Santos värvades.

Det skulle betyda att Helsingborg betalade 10 miljoner kronor, kanske till och med lite mer till till Haugesund för Tomas Sörums kontrakt. Tillsammans med spelarens personliga kontrakt så borde rimligen värdet på de 2.5 åren som han tecknades för uppgå till åtminstone 15 miljoner kronor. Det vill säga ca 6 miljoner kronor per säsong. Detta för en spelare som kommer från en extern miljö vilket medför en produktionsrisk i den nya miljön.

Det är dessa affärer som leder till att klubbar upplever affärer som den nyligen med Imad Khalil som goda. Men det Helsingborg ser ut att göra är att man släpper iväg Imad Khalili på ett lån som enligt obekräftade uppgifter är värt €300 000 för nästan hälften av en säsong. Det ser alltså inte bättre ut än att klubben värderar Sörum och Khalili ungefär lika. Trots att den senare idag är en dokumenterad målskytt i Helsingborgs miljö vilket Sörum inte var när han rekryterades.

För en klubb med toppambitioner bör det nog betraktas som ett misslyckande.

Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans del 2. Erfarenheter från hockey

I ett tidigare blogginlägg ställde jag en hypotes där jag menar att samtliga arenor i en liga av en europeisk modell (kapitalistisk, i motsats till den amerikanska socialistiska ligamodellen) omöjligtvis kan nå en ekonomi i balans. Jag menar också att ju mer skattesubventioner det finns totalt i ligan, desto mindre lönsamt blir det privata ägandet. Detta eftersom subventionerna skapar en överkapacitet samt ökade kostnader för sportslig framgång som krävs för att fylla arenorna.

Jag blev lite mer nyfiken och har försökt att samla information från arenaboomen inom hockeyn. Hockeyklubbarna har flera gånger målats upp som förebilder. Och nog borde det finnas bättre förutsättningar för hockeyklubbarna att få ekonomi i arenorna. Arenorna har generellt lägre kapacitet och används fler dagar per år. HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag.

Vid en närmare analys så kan man se att hockeyklubbarna har varit duktiga. Men framför allt är det på att suga ut skattepengar från sina kommuner. Till exempel har Modos arena ungefär lika stora kostnader som Guldfågeln. Den stora skillnaden är att Modo har lyckats förhandla till sig cirka 10 miljoner mer i driftsbidrag från kommunen än vad Kalmar FF får från sin stad. Vill man hårdra det hela rent så är det enbart Kinnarps Arena som idag bär sina kostnader på marknadsmässiga grunder. I de andra fallen blir frågan om hur den verkliga kostnaden för kommunernas hyra av istider ska värderas.

HV71 och Färjestad är de klubbar som var först ute med nybyggandet. Precis som Elfsborg kunde man dra nytta av den så kallade ”first mover advantage” och nådde dels sportslig framgång men också kraftigt förbättrade finanser. Denna fördel finns inte längre.

Definitionsproblem:
Frågan är hur en arenas lönsamhet ska definieras. Ligger arenan i ett separat fastighetsbolag så är dess huvudintäkt generellt i form av en hyra. Denna kan vara fast eller rörlig baserad på t.ex. biljettintäkter. Är hyran fast så att fastighetsbolagets böcker är i balans så kan istället klubben drabbas av ett finansiella problem vilket kräver kommunala stöd eller andra åtgärder. Att titta över kommunala driftsbidrag samt andra engagemang kan därmed vara en god indikator på om en arena klarar av att bära sina kostnader på marknadsmässiga grunder.

Jag börjar med en kortare genomgång av ett antal nya arenaprojekt samt en kommentar på den politiska retoriken som matas i media för att till slut försöka dra en slutsats.

2001 Kinnarps Arena (HV71 äger fastigheten) – Kapacitet: 7000 - publiksnitt säsongen 2012-13 6770
Investeringskostnad: 145 miljoner kronor (110 mkr + tillbyggnad 2004: 35mkr)
Finansiering: (räntebärande lån från Kinnarps AB):
Kommunens engagemang: HV71 köpte loss gamla Rosenlundshallen från kommunen för 7 miljoner kronor. HV 71 arrenderar marken av kommunen till ett marknadsmässigt arrende.
Kommunen köper istider från HV71 för 1.8 miljoner kronor per år.
Kommentar: Ett litet kommunalt engagemang. Arenan bär sina kostnader på egen hand.

2001 Löfbergs Lila Arena (FBK äger fastigheten) – Kapacitet: 8647 - publiksnitt säsongen 2012-13 6209
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor.
Finansiering: Räntebärande lån
Kommunens engagemang: Föreningen fick köpa gamla ishallen och mark för 1,5 miljoner av kommunen.
Driftsbidrag på 6 miljoner kronor per år i 20 år.
Kommentar: Större engagemang från kommunen än i Jönköping.

2004 Cloetta Center (LHC hyr från kommunen) Kapacitet: 8500 - publiksnitt säsongen 2012-13 6287
Investeringskostnad: 250 miljoner kronor.
Finansiering: Linköpings kommun
LHC:s engagemang: Hyresavtal tom 2019 – 22mkr/år (omförhandlat 2012, nya villkor 15mkr per år)
Kommentar: Cloetta Center bidrog direkt till att Linköping kunde etablera sig på en hög nivå i Elitserien. Det kommunala fastighetsbolaget har under de senaste året gått ungefär +-0. Fram till 2013 hyrde LHC arenan till ett pris som medförde att arenabolaget hade en balanserad ekonomi. Efter omförhandlingen borde det rimligen uppstå ett underskott som kommunen får finansiera.

2006 Fjällräven center (Modo äger fastigheten) Modo Kapacitet: 7600 - publiksnitt säsongen 2012-13 5884
Investeringskostnad: 225 miljoner kronor
Finansiering: Räntebärande skulder.
Kommunens engagemang: Ursprungligen 5mkr per år. Modo Hockey har lyckats förhandla till sig ytterligare 10mkr/år från och med 2014.
Kommentar: Den ursprungliga subventionen räckte ett par år. Klubben behövde snabbt mer pengar.

2006 Läkerol Arena (Brynäs äger fastigheten) Kapacitet: 8600 - publiksnitt säsongen 2012-13 6229
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Gävle kommun
Kommunens engagemang: Brynäs Arena AB köpte Gavlerinken av Gävle kommun för 3,4 miljoner kronor. Kommunen lämnade ett lån på 110 miljoner kronor för finansiering av arenaprojektet.
Kommunens årshyra för istider bestämdes till 6,5 miljoner kronor med en hyreshöjning på 200 000 kronor per år.

2008 Coop Arena (Luleå äger fastigheten) Kapacitet: 6300 - publiksnitt säsongen 2012-13 5184
Investeringskostnad: 180 miljoner kronor
Finansiering: Luleå kommun
Kommunens engagemang: Luleå Hockey köpte den nyrenoverade arenan med tillhörande ishallar för 260 miljoner kronor. Luleå kommun hyr istider från klubben för 27mkr/år i 30 år.
Kommentar: Hyresavtalet med kommunen gör egentligen kommersiell verksamhet på arenan överflödig. Den riskjusterade avkastningen är rimligen tillräckligt hög tack vare att man har kommunen som en välbetalande hyresgäst.

2008 Skellefteå Kraft Arena (SAIK hyr från kommunen) Kapacitet: 6000 - publiksnitt säsongen 2012-13 5197
Investeringskostnad: 16 miljoner kronor
Finansierings: Skellefteå kommun
Driftskostnad: 5.9 mkr/år (el, vatten, försäkringar, sophämtning)
SAIK:s engagemang: SAIK hyr arenan för 5mkr per år.

2011 Vida Arena (Växjö Lakers äger fastigheten) Kapacitet: 5700 - publiksnitt säsongen 2012-13 5042
Investeringskostnad: 256 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Växjö kommun
Kommunens engagemang: Driftsbidrag på 18mkr per år fram till 2018.
Kommentar: Den nyaste arenan. Ett bra exempel jämfört med Kinnarps Arena på hur mycket större behovet av kommunala subventioner har blivit under de 10 åren som arenaboomen har pågått. Kommunens årliga engagemang är nästan 9 gånger högre på årsbasis i Växjö än vad det var i Jönköping (2.1mkr i 2013 års penningvärde).

Värderingsproblem:
Ett problem är att bestämma hur mycket de istider som kommunerna köper från hockeyklubbarna är värda. Jag ser framför allt två viktiga argument i problematiken.
1) För mindre än 10 miljoner kronor årligen borde kommunen rimligen kunna finansiera och driva åtminstone två inomhushallar, varav den ena spartansk och den andra lite större med löparbanor etc.
2) Risken att stora investeringar i hockeyarenor tränger bort offentliga medel till infrastruktur och träningstider för andra idrotter.

Om vi tar Skellefteå Kraft Arena som ett exempel. Kommunens nettokostnad för hockeykostnad är 22 miljoner kronor. SAIK hyr den för 5 miljoner kronor. Borträknat alternativkostnaden enligt (1) ovanför så borde rimligen SAIK hyra vara subventionerad med närmare 10 miljoner kronor årligen.

Sammanfattning:
Problemet ser ut att vara att subventionerna skapar negativa externaliteter hos de andra hockeyklubbarna. HV71 har en sportslig målsättning att nå semifinal varje säsong. Den finansiella målsättningen är att ha 40-50 miljoner i eget kapital. Man använder sig av en vad man kallar defensiv budget. Det vill säga, man räknar bara med intäkter från grundspel. Under de senaste tre säsongerna har man redovisat negativa resultat och HV71 har inte lyckats gå längre än en kvartsfinal de senaste 4 säsongerna. Det egna kapitalet som man lyckades bygga upp under början av 2000 talet har minskat till mindre än 35 miljoner kronor.

Modo ursprungliga driftsbidrag på 5 miljoner kronor från kommunen ser ut att ha räckt till att börja med. Men försämrad konkurrenskraft har medfört till att man fick förhandla till sig ytterligare 10 miljoner kronor per år. Linköping som har betalat en marknadsmässig hyra har också upplevt problem med sin konkurrenskraft på senare år. Efter en flerårig diskussion med kommunen har man från och med 2013 lyckats minska sin hyra med 7 miljoner kronor per år till 15 miljoner. Det betyder att den välbalanserade arenaekonomin i Linköping rimligen kommer att behöva ett årligt kapitaltillskott från kommunen på 7 miljoner.

Båda stockholmsklubbarna och Frölunda har också upplevt stora problem. Till stor del beroende på försämrad konkurrenskraft, till viss del på grunda av de kommunala subventionerna i Elitserien. I Göteborg pratas det om att bygga en helt ny arena för att möta konkurrensen och stockholmsklubbarna har med jämna mellanrum försökt lyfta frågan via media. I dagens marknad så handlar frågan inte bara om att bygga en modern anläggning. Det handlar framför allt om hur mycket subventioner som behövs för att inte anläggningen ska stå där med ett lag som inte spelar i den högsta serien eller har gått i konkurs. Skulle Göteborg och Stockholm bygga moderna arenor med subventioner till klubbarna så skapar det negativa effekter till de andra klubbarna i ligan.

Och så här kan man nog fortsätta i all evighet. Det uppstår en paradox. Man måste bygga en arena för att hänga med sportsligt i den högsta divisionen. Samtidigt ökar risken eftersom en ny arena i en lägre division blir en betydligt större belastning för klubben än vad en gammal arena skulle ha varit. Denna ökade risk driver upp personalkostnaderna i ligan eftersom klubbarna konkurrerar med varandra om de duktiga spelarna som ska leda laget till framgång. Något driver de kommunala subventionerna. Det skapar en kapprustning som drivs på med skattemedel. För inom en inte alltför lång framtid borde rimligen också HV71 behöva ett större stöd av sin kommun.

Problemet behöver däremot inte nödvändigtvis härröra sig från att arenorna har för höga kostnader, eller för låga intäkter. Probelet borde också kunna härledas till överinvesteringsmekanismen som finns inneboende i den europeiska ligamodellen*.
Och det problemet kan man om man vill komma åt genom att stänga ligan, införa lönetak samt intäktsdelning.

---------------------------
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007

Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans

I en intressant artikelserie skriver fotbolldirekt.se/idrottensaffärer.se om de stora utmaningarna för klubbar att finansiera sina egna arenor. Det har under många år målats upp en mycket naiv bild om att en egenägd arena kommer att ge rikedomar.

Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:

FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.

De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.

Elfsborgs framgångar - Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.

Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.

Elfsborg - Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet.

När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?

Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.

Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
 
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
- Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
- Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.

Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.

I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.

Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.

Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?

Spelarfackets korståg kan kosta de allsvenska spelarna 40 miljoner kronor om året

Under veckan gjorde spelarnas fackliga paraplyorganisation Fifpro ett pressuttalande om att man kommer att utmana det globala transfersystemet legalt. Pressmeddelandet i sin helhet kan ni läsa under denna länk. Fifpro menar att transfersystemet begränsar spelarnas fria rörlighet samt att ett stort antal pengar som istället hade kommit spelarna till godo hamnar hos klubbar, agenter och tredjepartsägare.

Det Fifpro inte berättar är att transfersystemet är en solidaritetsmekanism som överför förmögenhet från de bästa spelarna till de som är sämre. För ett par år sedan införde Fifa ett system där alla transfers ska registreras. Statistiken säger att 70 procent av alla globala övergångar är free agents. Av de resterande 30 procenten engagerar ungefär hälften en klubb till klubb kompensation (läs transfersumma). 15 procent av de spelare som byter klubb är med andra ord tillräckligt attraktiva för att klubben som rekryterar den enskilde spelaren ska betala en premie till en annan klubb utöver det personliga kontraktet med spelaren i fråga. Utan den rådande transferregimen skulle med andra ord denna minoritet rimligen också kunna lägga beslag på denna premie.

Men det intressanta är vad som händer med de pengar som utgörs av transfersummor. I denna krönika i @Offside.org förklarar jag hur transfersystemet arbetar för spelarnas räkning. De transferpengar som 15 procent av alla övergångar genererar distribueras ner genom näringskedjan till mindre klubbar och ligor. Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har distribuerats till de allsvenska spelarna. Dessa 40 miljoner finansieras av de mest attraktiva spelarna på marknaden.

Skulle FifPro lyckas driva igenom en revolution som slår sönder transfersystemet så blir de rimliga konsekvenserna följande:

Klubbarna kommer att få lägre intäkter. Men de kommer samtidigt att få lägre kostnader eftersom det inte kommer att finnas några intjänade transferpengar att spendera på spelarkontrakt eller andra saker - Plus minus noll.

Agentkollektivet kommer rimligen att tjäna lika mycket som tidigare. Spelare kommer byta klubbar även i framtiden och agenter lär fortsätta fakturera procent på spelarkontraktets storlek som rimligen kommer att öka med motsvarande belopp som transfersummorna minskar. En intressegrupp kommer att behöva omstrukturera sig. Det är riskkapitalisterna. Förvisso skulle de kunna investera i aktier i fotbollsklubbar. Eller kanske andra instrument kopplade till fotbollsindustrin. Mer rimligt är att de investerar sina pengar i andra verksamheter.

Spelarna ser med andra ord vara de som har mest att förlora. Framför allt de som håller till i de ligor där klubbarnas intäkter från matchdag, sponsring och TV inte är särskilt stora. Transfersystemet bidrar till att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll.

Nu ska ett antal byråkrater lägga sig i affärerna.

SHL:s beteende - normalt givet rådande regim

Kapitalisten slåss för och försvarar alltid fria marknader fram till den stund då denne nått en viss marknadsandel. Då börjar strävan efter monopol. Privata monopol är generellt inte särskillt farliga för konsumenten. Ofta uppstår de tack vare företagens egna meriter som genererat nöjda kunder. Privata monopol blir inte heller särskilt långvariga. Teknologisk utveckling bryter oftast sönder dessa. Ett exempel på det är SKY:s monopolställning på den brittiska betal-tv marknaden som nu håller på att brytas. Ny teknologi har gjort det möjligt för British Telecom att distribuera det lönsamma betal-TV via deras fibernät. Den nya konkurrensen från British Telecom pressar Sky:s lönsamhet och därmed aktiekurs.

Det är en anledning till att kapitalisten istället försöker skaffa sig legala monopol. De är mer beståliga. Vi kan kalla det för rent-seeking och med hjälp av myndigheterna försöker man påverka de juridiska förutsättningarna som reglerar de ekonomiska aktiviteterna på marknaden. Ett exempel på det är bil-återförsäljar-lobbyn som nyligen försökte driva igenom en ny lag i New York och North Carolina som skulle förbjuda innovationsföretaget Tesla Motors att sälja bilar direkt till konsumenterna*.

Inom fotbollen känner vi igen sådant beteende i samband med Uefa Financial Fair Play. Michael Platini hade en vision om att skapa ett regelverk vars syfte var att stoppa de skenande skulderna bland fotbollsklubbarna. Men projektet kapades av de största klubbarna i Europa och resultatet blev ett regelverk som ger fördelar åt dem som under decennier har byggt upp starka varumärken. I flera fall genom metoder som man nu förbjuder genom regelverket.

Idag slog nyheten om Svenska Hockeyligans försök att reformera den högsta ligan ner som en blixt från klar himmel. Men det borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. Efter många år med en relativt liten omsättning av lag i elitserien har nya namn som Växjö Lakers och Örebro slagit ut ett par etablerade namn från den högsta ligan. Djurgårdens intäkter minskade med närmare 50 procent, från 99 miljoner kronor till 55 miljoner efter degraderingen till allsvenskan. Kvalserien må vara en av landets mest spännande ligor men spänningen har ett pris. Ingen klubb i SHL vill hamna där. Kampen om att undvika kvalserien och risken för degradering är därmed förödande för klubbarnas ekonomier som med till buds alla stående medel försöker att undvika den.

Den ekonomiska rationalen för hockey-reformen är följande:

För sex år sedan formulerade ekonomerna Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Hockeyklubbarna påverkas av flera ovanstående faktorer vilket leder till svaga finanser. Därav en stark intern drivkraft för att göra om regelverket och förutsättningarna som påverkar de ekonomiska aktiviteterna i ligan.

Det som kanske är mer intressant i förslaget är wild-card till stora klubbar som tack vare stor publik genererar mycket intäkter. Genom att stänga ute dessa klubbar från SHL skulle man utsätta sig för en risk. För ganska exakt ett år sedan skrev jag om just detta fenomen***. Erfarenheten från Nordamerika säger att de etablerade och stängda ligorna har utmanats av nya ligor. Konsekvensen har varit att utmanarligorna har slagits i spillror. Antingen genom en ihopslagning eller med att de mest attraktiva lagen i utmanarligorna har lockats över till Major Leagues.

Wild-card systemt ger också Svenska Hockeyligan möjligheten att dränera hockeyallsvenskan på resurser. Dels så att ligan är något hot och så att hockeyligan får så stor marknadsandel av de kommersiella intäkterna som hockeyn i Sverige genererar.

Nyheten har väckt starka reaktioner runt om i landet. Det är förståeligt. Men det är konsekvensen av att det är klubbarna själva som driver sin liga. Det är som om bil-återförsäljarna skulle reglera sin egen marknad. Klubbarna strävar efter en modell som är mest gynnsam för dem själva. Ett klassiskt kartellbeteende.

Men SHL:s propå är också intressant från ett fotbollsperspektiv. Den allmänna uppfattningen är att det är Sef, det vill säga klubbarna själva ska få ta över den högsta fotbollsligan i Sverige. Som vanligt bör man vara försiktig med vad man önskar sig. Framtiden kommer troligen inte att tilltala alla.

-----------------------------------------

* Tesla Motors Successfully Fights Off Auto Dealership Assault in North Carolina – DailyTech.dom – Juni 2013

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

*** Förutsättningarna för "fem fotbollsförbund" – osynligahanden.blogspot.se – 26:e december 2012

Nationalarenan - vem betalar kalaset egentligen?

Mediabevakningen av de finansiella förhållandena för Nationalarenan har lagt sig. För den här gången.

Det kan inte ha kommit som en överraskning att Nationalarenan INTE skulle bära sig. Saken är den att Nationalarenan inte heller skulle bära sig även om den saknade konkurrens från den andra nya arenan i Stockholm.

Hade arenan förväntats vara lönsam så hade privata investerare rusat med sina pengar till projektet på den tiden det beräknades kosta 1 miljard kronor mindre än vad notan till slut landade på. Men redan då krävde projektet en till stora delar en offentlig finansiering (Solna Stad samt statliga Jernhusen).

Man behöver inte vara ekonom för att inse att en arena som står outnyttjad under majoriteten av årets dagar och som kostar i runda svängar 200 000 kronor om dagen i räntekostnader inte kommer kunna gå runt. En tumregel inom branschen är enligt denna artikel att det krävs 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet - Hej.

Naturligtvis måste delägarna för Friends vetat om det här. Från första början. Jag kan inte tro något annat. Utåt har de dock hållit en god min. Av naturliga skäl. Jag menar, hur skulle det se ut om man gick in i det hör bygget och kommunicerade att det är ett förlustprojekt. Därav den uppstådda konflikten mellan delägarna och media samt förstå-sig-påarna som gladeligen har passat på att vinna de enkla poängen när väl resultaten har börjat uppdagas.

Många menar att fotbollsförbundet inte skulle ha gått in som delägare utan direkt ha gått in som hyresgäster på Nationalarenan. Det hade naturligtvis varit en fantastisk lösning. Kanske den allra bästa. Men det resonemanget är naivt. Nationalarenan hade aldrig kunnat byggas utan förbundets delägarskap. De andra parterna hade knappast gått in med ännu mer pengar. Framför allt hade det inte varit politiskt genomförbart. Hur skulle det se ut om förbundet cashade hem på Råsundamarken och skattebetalarna stått för ännu större del av notan?

Istället får man väl säga att politikerna har gått segrande i det senaste mediedrevet. De har ju nästan helt sluppit stormen som istället landade på fotbollsförbundets bord.

Men vet ni vad? Skattebetalarnas risk är högre. Engagemanget per skattebetalare i Solna är lite drygt 6000 kr för investeringen och 3000 kr för den borgen som Solna Stad får betala vid en eventuell konkurs.

De som argumenterar för stadens räkning menar att skattebetalarna tjänar in pengarna genom att sälja markrätter och genom andra skatteintäkter som kommer till stånd tack vare Nationalarenan. Men, handen på hjärtat - hur många hade gett en kommunalpolitiker närmare 10 000 kr i näven om denne knackade på dörren och frågade om pengar för att  investera i en arena och att avkastningen blir god?

Och staden hade naturligtvis kunnat sälja markrätter ändå, utan ett arenabygge. Det är ju inte så att det krävs nya arenor på andra ställen där det byggs bostadsområden eller kontorskomplex?

Fakta i målet är att fotbollsförbundet ännu inte har spenderat några pengar överhuvudtaget i denna affär. De har investerat Råsunda Stadion som för några år sedan värderades till 200 mkr i samband med att AIK var aktuella för en möjlig affär. Råsunda Stadion var dessutom belånad med ca 160 mkr. Lån som förbundet har kunnat amortera tack vare arenaaffärerna.

Så vad händer nu? Det återstår att se. Jag har skrivit en krönika @MagasinetOffside om vad förbundets worst-case scenario är. Det ser faktiskt inte ut att vara särskilt skrämmande. Från fotbollsförbundets perspektiv. Det som ligger framför oss är ett spel om hur de olika parterna som har engagerat sig i projektet ska försöka nå bäst möjliga utfall för sig själva.

Men oavsett utfall så tror jag att svensk fotboll kommer att ha mer pengar i framtiden tack vare Nationalarenan. Inte mindre. Även om nu arenan skulle gå i konkurs och en annan operatör tar över.

Anledningen till det är att värdet på ett hyreskontrakt på en sådan toppmodern facilitet är högre än värdet av att vara ägare till en gammal arena med begränsade möjligheter att sälja premiumprodukter. Det är bra för svensk fotboll ifall det nu blir svårare att kvalificera sig till VM i framtiden.

Tacka skattebetalarna i Solna Stad för det.

AIK Q3 - Arenapengarna

AIK Fotboll AB har i veckas offentliggjort sitt finansiella resultat för årets tre första kvartal. Kanske är det möjligt att hitta mönster om hur bytet av hemmaarena påverkar klubbens finanser.

Det fanns en del frågeställningar som på förhand var intressanta.

- En ny arena ger bättre möjligheter till paketering av nya produkter. T.ex. så kallad matchdag-hospitality.
- En ny arena ger bättre möjligheter till att kunna ta mer betalt för "bra" platser på arenan.
- En ny arena ger bättre möjligheter till försäljning av sponsorpaket bland annat tack vare bättre möjligheter för sponsorerna att representera under matchdagen.
- Avtalet med arenaägaren sades ge klubben pengar till rekrytering av spelare redan under 2012. Hur har dessa pengar bokförts?

Om vi tittar på intäkterna från matchdag samt sponsor & marknad så kan vi se att framför allt matchdag-intäkterna har ökat rejält. Mer än 50%. Detta har i första hand berott på att betydligt fler har sett AIK Fotboll spela live. Snittpriset per åskådare har däremot gått upp marginellt jämfört med 2012.

Vad gäller Sponsring och reklam så har intäkterna ökat med ca 4 miljoner kronor jämfört med de tre första kvartalen under 2012. Det indikerar att AIK bör nå någonstans strax över 30 miljoner kronor för helåret från denna intäktskategori. Det är fortfarande en bra bit efter Malmö FF (63mkr) och Elfsborg (39mkr). 

Bland nya produkter för året är "matchday-hospitality", eventloger och "meet and greet" där man kan träffa spelarna. Enligt halvårsrapporten hade AIK sålt ca 500 säsongspremiumstolar och ca 700 matchday-hospitality paket.
AIK har med andra ord ännu inte lyckats särskilt väl med nyförsäljningen och det finns ganska mycket outnyttjad kapacitet.

En överblick över säsongens publiksiffror visar att det i första var ett fåtal matcher som drev upp snittet. Ser man till resten av serielunken så har trenden inte haft en positiv utveckling under året. Detta trots att laget länge var med i guldstriden. Utmaningen vad gäller matchdagen för kommande säsonger blir att lyckas behålla publiken och få fler att köpa mer exklusiva paket.

I början av 2012 värvade AIK Fotboll Celso Borges. Det som uppmärksammades mest i samband med denna rekrytering var att den gjordes tack vare pengar från den nya arenan. Senare under säsongen värvades Daniel Majstorović. Också det med hjälp av samma arenaavtal. Uppskattningsvis kostade dessa två förvärv ungefär 13 miljoner kronor i form av sign-on bonusar. Detta bokfördes som en personalkostnad på resultaträkningen. 

Dessa kostnader finansierades genom förskottsbetalning på framtida intäkter.
I balansräkningen hamnade posten på skuldsidan. Räntekostnaden motsvarar Stibor vilket är den referensränta som banker lånar ut svenska kronor till varandra.

Enligt kassaflödesanalysen i kvartalsrapporten har AIK Fotboll AB under 2013 amorterat 2.86mkr på sina räntebärande skulder. För den del som hör ihop med förra årets förskottsbetalning borde det betyda att klubben under 2013 har bokfört en intäkt på resultaträkningen men det finns inget kassaflöde för intäkten i år. Skulderna minskar dock med den bokförda intäktens storlek. Är den årliga intäkten möjligen 13mkr/10år?

Om man tittar på resultaträkningen i sin helhet så går det att konstatera: AIK letar fortfarande efter balans i resultaträkningen. Bruttoresultatet (gross profit) har blivit större. Trots att man möter intäkter från spel i Europa League under 2012. Klubbens möjligheter att kunna ha högre personalkostnader är med andra ord större än tidigare år. Möjlighet att ha höga personalkostnader i relation till andra konkurrenter är viktigt för att kunna leverera goda sportsliga resultat över tid. Vilket i sig är viktigt för att kunna behålla och öka sina intäkter.

AIK Fotbolls finansiella hälsa är god. 22 mkr i eget kapital och 15 mkr i rörelsekapital (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder). Det ger klubben handlingsutrymme. Det är bra. Men vi vet också av erfarenhet att det i det jämna allsvenska konkurrenslandskapet inte ges särskilt mycket utrymme till misstag.

Allsvenskan 2013 – säsongen där pengarna fick bestämma

Allsvenskan 2013 är slutspelad. Säsongen måste gå till historien som den där sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering har varit som allra starkast. Tittar man på klubbarnas personalkostnader från 2012 och sätter dessa i relation till årets tabellplacering så är förklaringsgraden i modellen så mycket som 72 procent.

Förenklat skulle det kunna betyda att klubbarna har varit ungefär lika duktiga på att utnyttja sina resurser. Pengar är nämligen en resurs som man kan - givet att klubben är välskött - byta mot en annan viktig resurs - kompetens.

Lite korta reflektioner:

Förra årets mästare – Elfsborg, har gjort sin svagaste säsong sedan 2005. En svag prestation som rimligen borde återspeglas i klubbens bokslut för året. Dels så har flera toppkonkurrenter samtidigt lyckats presterat väl, dels så har konkurrenterna fått större resurser och närmat sig Elfsborg vad gäller kapacitet att spendera. Till viss del beror det på nya arenor och till viss del beror det på att Malmö FF och Helsingborg lyckades förädla sina SM guld på ett bättre sätt genom att nå play-off omgången till Champions League som gav €2 miljoner mer i premier från Uefa.

2014 blir ett mycket viktigt år för Elfsborg. Var det här en tillfällig svacka? Eller är det så att SM guldet var den perfekta täckmanteln för en nedåtgående spiral som jag skrev om efter Elfsborgs bokslut 2012?

Helsingborg har under ett par år varit en stark toppkandidat. Man har gjort ett antal lyckade spelaraffärer som man tjänade stora pengar på och dessutom har man vunnit fina premier från sitt deltagande i Europaspelet 2012. Men man har också festat loss rejält och gjort av med ca 55 miljoner kronor på nya spelarkontrakt under två år. Hösten 2013 har varit den baksmälla som brukar komma efter stora fester. Nu är man tillbaka på ruta ett. Det är goda nyheter för de andra toppkonkurrenterna som alla slåss om ett begränsat antal platser i Europacuperna.

Häcken gjorde en fantastisk säsong under 2012 och kom på en andra plats. Många trodde att klubben skulle vara med i guldstriden också under 2013. Det blev inte så. Sätt över två säsonger har Häcken i genomsnitt presterat ungefär som man ska förvänta sig givet klubbens kostnader. Kanske var det bara slumpen som gjorde 2012 så fantastiskt och 2013 som en säsong där man länge var med i striden om att undvika degradering.

Djurgården har under 2013 fått en bättre ekonomi. Det vill säga man har slutat på en plats i tabellen som storleken på kostnaderna motiverar. Så har inte fallet varit tidigare och klubben har redovisat enorma finansiella underskott. Lyckas man fortsätta prestera mer effektivt så borde intäkterna kunna växa och därmed utrymmet för högre kostnader kunna öka. Och det är ju det man vill som en vinstmaximerande klubb där vinst definieras som plats i tabellen.

Malmö FF lyckas prestera enligt förväntningarna. Starkt med tanke på att man måste göra just det. Så länge man lyckas med det så kan man hålla sinekonomi flytande och fortsätta vara konkurrenskraftig i allsvenskan. Skulle man lyckas nästa år lyckas kvala sig in hela vägen till gruppspelet i Champions League så kommer man hem med ca 180 miljoner kronor. Det skulle kunna leda till att vi får ett svenskt FC Köpenhamn. Det vill säga en klubb som vinner mästerskapet 7 av 10 säsonger. Men erfarenheten säger att vägen till Champions League är lång.

I övrigt tycker jag att figuren talar för sig själv.

Real Madrid - en skuldbubbla på väg att spricka?

Under de senaste dagarna har Real Madrids finanser ännu en gång hamnat på löpsedlarna. Den allmänna visdomen är att klubben - om så krävs - kan antas att bli räddad av den spanska huvudstaden. Jag blev nyfiken och har funderat om ledningen i Real Madrid därmed medvetet tar för stora risker. Moral Hazard. 

Jag började med att leta upp Real Madrids senaste årsredovisning. Det fanns en färsk sådan. För säsongen 2012/13. På spanska. Men det spelar inger roll. En balansräkning är en balansräkning. Det var ganska enkelt att få en bild över hur Real Madrids verksamhet är finansierad. En balansräkning består som ni kanske känner till av två delar. På ena sidan finns företagets tillgångar. På den andra sidan hur tillgångarna är finansierade: skulder och eget kapital. Per den 30 juni 2013 uppgick Real Madrids tillgångar till €852 miljoner varav €614 miljoner är anläggningstillgångar där arenans bokförda värde var €309 miljoner och spelarkontrakten var värderade till €267 miljoner. 

Real Madrid balansräkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Vi kan också se Real Madrid har fordringar på till andra klubbar sålda spelare och som förfaller om mer än ett år. Dess fordringar uppgår till €8.7 miljoner. Real Madrids omsättningstillgångar uppgår till €238 miljoner där kassan är det största enskilda tillgången med sina €155 miljoner. En annan stor post är fordringar på sålda spelarkontrakt. Omsättningstillgångarna är bland annat fordringar förfaller inom 12 månader. Om alla betalar sina räkningar kan Real Madrid räkna med dessa pengar. 

På den andra sidan ser vi hur tillgångarna är finansierade. Det egna kapitalet uppgick per den sista juni till knappt €320 miljoner. Skulderna till totalt €540 miljoner varav €202 miljoner är långfristiga. Det vill säga de förfaller om mer än ett år. Det betyder att €338 miljoner i skulder förfaller inom 12 månader. 

Den som är observant nog ser ganska snabbt att de kortfristiga skulderna överstiger omsättningstillgångarna. Med ganska exakt €100 miljoner. Real Madrid kommer med andra ord behöva betala ut mer pengar inom ett år än vad som enligt balansräkningen kommer att finnas tillgängligt. Det så kallade rörelsekapitalet är alltså negativt, minus €100 miljoner. Hur går det ihop kan man fråga sig? 

Det finns olika sätt att finansiera det underskottet. Ett är att avyttra anläggningstillgångar, till exempel spelarkontrakt och på så sätt få in likvida medel. Ett annat sätt är att öka de långfristiga skulderna. Ersätta skulder med nya skulder som förfaller längre fram i tiden. Ett tredje sätt är att rörelsen levererar tillräckligt stor vinst så att den löpande vinsten täcker underskottet i rörelsekapitalet.

Real Madrid resultaträkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Om vi tittar på Real Madrids resultaträkning så kan vi se att klubben under den förra säsongen omsatte €520 miljoner. På den nedersta raden fanns det €36.9 miljoner efter skatt. I resultaträkningen finns det en hel del bokslutsposter som inte är utbetalningar, t.ex. avskrivningar. Det är därför mer intressant att göra en kassaflödesanalys. Den delar man upp i rörelseresultatet, hur mycket pengar som går åt för investeringar samt om det har varit några nya lån eller amorteringar under året - finansieringsverksamheten. 

Real Madrids rörelseresultat före avskrivningar, ränta och skatt uppgick under den förra säsongen till €131.8 miljoner. Man hade en positiv förändring i rörelsekapitalet (om ni inte vet vad det betyder så finns det beskrivet i detta blogginlägg, fjärde o femte stycket). Efter att skatten var betalad hade Real Madrid ett positivt kassaflöde på 140.2 miljoner. 

Nettot av investeringarna var negativt, €79.5 miljoner. Real köpte spelarkontrakt för €65.6 miljoner och andra anläggningstillgångar för €24.2 miljoner. Man sålde spelarkontrakt för €24 miljoner. 

Vi kan också se att Real Madrid amorterade €11.6 miljoner på sin bankskuld som per den 30/6-2013 var nere på €89.6 miljoner. Man amorterade också €6.7 miljoner på övriga långfristiga skulder.

Real Madrid kassaflödesanalys säsongen 2012-13

Real Madrids rörelsevinst var med andra ord så pass stor att kassan ökade från €113 miljoner till €155 miljoner. Trots att klubben nettoinvesterade och amorterade på sina långfristiga skulder. För lite drygt ett år sedan uppgick det negativa rörelsekapitalet till €122 miljoner. Men det var inga problem att finansiera det underskottet. Klubben har ett negativt rörelsekapital av en anledning. Man är en tillräckligt stor kassako och behöver därmed inte röra sig med ett positivt rörelsekapital. 

Men är det hållbart? Kan rörelseresultatet vara lika starkt också i framtiden? Vilka risker finns? Real Madrid finansierar sin balansräkning till lite mer än 60 procent genom skulder. Soliditeten är inte större än 36 procent. Det är en förhållandevis hög finansiell risk. Klubben är beroende av det starka kassaflödet från sin verksamhet. Är det rimligt att Real kan fortsätta att leverera tillräckligt stora vinster? Följande figur visar hur klubbens intäkter samt EBITDA har utvecklats under de senaste 11 åren. Vi ser en tydlig positiv trend. 

Real Madrid Intäkter & EBITDA (rörelsevinst före amorteringar, skatt och räntekostnader)

Man brukar säga att ju lägre affärsrisk ett företag har desto högre finansiell risk kan man bära. En ökad affärsrisken påverkar generellt företagens rörelseresultat negativt. Ju högre affärsrisk man exponeras mot desto mer volatilt brukar resultatet bli. Affärsrisken beror ofta vilken bransch man verkar inom, hur pass stor konkurrensen är och hur verksamheten är utformad. Inom fotbollen är konkurrensen mycket hög. Vi ser det mycket tydligt på lägre nivå, till exempel i allsvenskan där klubbarnas ekonomiska resultat beter sig som en jo-jo från år till år. 

Real Madrid befinner sig i toppen av fotbollspyramiden. Klubbens affärsmodell går ut på att ha de bästa och mest kända spelarna i världen. Reals €520 miljoner i intäkter är de största inom fotbollsindustrin. Det betyder att det är ytterst få klubbar som kan komma att konkurrera om de största namnen på transfermarknaden. Klubben har en möjlighet att rekrytera de bästa spelarna och betala ett pris som man själv kan hantera men få andra klubbar klarar av att erbjuda. 

Den enskilt största risken för Real Madrid borde med andra ord vara att fler klubbar skulle nå upp i lika stora intäktsnivåer alternativt att fler miljardärer skulle ta över mindre klubbar och förse dem med pengar. T.ex. Manchester City och PSG. 

Men denna risk verkar snarare bli mindre. I alla fall om Uefa håller vad man har lovat angående Financial Fair Play. Då borde det finnas utrymme att kunna öka den finansiella risken lite till. Och öka storleken på balansräkningen med hjälp av skulder.