Specialblogg: Förutsättningarna för en europeisk superliga

Igår kväll lottades gruppspelet i den här säsongens Champions League. Så skedde i skuggan av ännu en strid mellan de överstatliga fotbollsförbunden FIFA och UEFA med European Clubs’ Association (ECA) och dess ordförande Karl-Heinz Rummenigge, som än en gång aktualiserat idén om att de största klubbarna i Europa ska bryta sig loss och bilda en egen så kallad europeisk superliga.

Det här är en strid med många olika intressenter såväl som ett flertal olika frågeställningar. Vi har dels de stora klubbarna som kan tänkas vara en del utav projektet, dels alla de klubbar som inte är det. Vi har FIFA, UEFA och alla de nationella förbunden och ligaorganisationerna. Vi har därtill fotbollens alla supportrar.

De frågeställningar som blir aktuella rör alla på något vis överlevnad – för de nationella ligorna, för klubbarna som står utanför, för de nationella förbunden och gräsrotsfotbollen, för landslagsfotbollen och så vidare. Vad man kan fråga sig är vilka motiv och vilka intressen som ligger bakom eller påverkas av idén om en europeisk superliga, och med utgångspunkt i det hur sannolikt det egentligen är att idén blir till verklighet.

För att försöka finna svar på dessa frågor har jag och Peter Hyllman - som skriver Englandsbloggen på Fotbollskanalen.se - slagit våra huvuden ihop. Tillsammans bestämde vi oss för att skriva den här samarbetsbloggen för att försöka ge vårt gemensamma svar på dem. Vi publicerar den samtidigt hos oss båda. Peter Hyllman skriver initierat om engelsk fotboll och hans Englandsblogg hittar ni här:

http://hyllman.fotbollskanalen.se/

:::

De stora klubbarnas motiv och intressen

När man i första hand tänker på en europeisk superliga så går det inte komma ifrån att vi framför allt ser en massa pengar som klubbarna kommer att kunna tjäna. Här handlar det både om kontroll av de kommersiella rättigheterna som UEFA idag äger i och med Champions League. Men det handlar även om att kunna öka de totala intäkterna genom att paketera en på papperet bättre produkt och sälja den till hela världen.

För även om Champions League ger höga intäkter från sändningsrättigheter så är turneringen inte i särklass på marknaden, man är de facto inte ens störst i Europa. Den brittiska tv-marknaden med bSkyB som huvuddistributör sänder varje säsong 138 matcher från Premier League för vilka man betalar £1.2b (£8.7m per match). Det kan jämföras med £6.8m per match som hela den globala tv-marknaden betalar för att sända de 125 matcherna i Champions League.

En inte helt orimlig förklaring skulle kunna vara faktumet att det trots allt inte är de 32 största och bästa klubbarna i Europa som tävlar med varandra. Och de bästa klubbarna stöter inte heller alltid på varandra varje säsong. En utbrytning skulle skapa stora möjligheter för klubbarna att öka sina intäkter, i första hand tack vare en större pott med centrala sändningsrättigheter.

Men det finns en paradox i motivet om pengar. För är verkligen pengar verkligen den ultimata drivkraften för klubbarna i Europa? Hade pengar och profit varit viktigt så hade europeiska klubbar inte visat röda siffror i sina resultaträkningar. Men faktum är att ju högre intäkterna har blivit under årens lopp, desto större ekonomiska förluster har klubbarna redovisat.

Erfarenheten säger att de flesta klubbar i Europa och dess ägare vill hellre vinna titlar, och man är beredd att vinna till vilket pris som helst. Man Utd, Chelsea, Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter och Bayern München har tillsammans under de senaste 10 åren vunnit 31 ligamästerskap.

Helt plötsligt ska dessa åtta klubbar tillsammans med de övriga europeiska topplagen som får deltaga i en superliga dela på så lite som 10 mästerskap under en tioårsperiod. Och även i en superliga måste någon komma sist vilket ingen klubb direkt är van vid. Hur skulle alla dessa klubbar som under decennier har etablerat en vinnarkultur förhålla sig till det faktumet?

Vi kan konstatera att det finns klubbar med två olika typer av ägare. Det finns ägare som till exempel den ökände Malcolm Glazer som i första hand önskar maximera sin profit och kan troligtvis nöja sig med en sämre tabellposition och färre titlar för att uppnå sin vinst. I den andra ändan har vi klubbägare som till exempel Inters Massimo Moratti som till varje pris vill maximera antalet vunna titlar, även om det kostar dem en förmögenhet att komma dit.

Alla dessa ägare, med sina olika nyttofunktioner, kommer i samband med en superliga behöva att samsas över distributionen av resurser inom ligan, såsom intäkter och talang. Vi pratar om klubbar som under decennier har nått en dominans på sina respektive lokala marknader och som idag har stora konkurrensfördelar i och med de stora årliga intäkterna från regelbundet deltagande i dagens format av Champions League. Helt plötsligt skulle dessa klubbar förväntas att uppleva en helt ny konkurrenssituation.

:::

UEFA:s och FIFA:s motiv och intressen

I den andra ändan har vi de två stora organisationerna, FIFA och UEFA. För dem handlar även det om kontrollen av pengar och framför allt makt. För fyraårscykeln som avslutades 2010 i och med VM i Sydafrika redovisade FIFA en vinst på $631m på den nedersta raden. Det är ett fantastiskt resultat givet den ringa ekonomiska risk som organisationen tar.

Och i Europa finns UEFA som förutom de lukrativa Europamästerskapen även driver bland annat Champions League som omsätter €836m i sändningsrättigheter och €260m i centrala kommersiella avtal. Av ungefär €1.1b distribueras 78% av dessa intäkter till de deltagande klubbarna och så mycket som 22% går till UEFA.

Att förlora kontrollen över elitskiktet av produkten fotboll skulle vara ett enormt hårt slag för båda organisationerna. En mardröm som sannolikt leder dessa till en bakgård på vilken det internationella hockeyförbundet idag finns. Och de båda organisationerna är sannolikt beredda att betala ett högt pris för att inte hamna där. Champagnen måste få fortsätta flöda i korridorerna på högkvarteren i Zürich och Nyon.

:::

Nationella motiv och intressen

På nationell nivå hittar vi fotbollsförbunden, ligaorganisationer och givetvis även alla de klubbar som inte skulle vinna tillträde till en europeisk superliga. De kan i samtliga fall förväntas känna sig extremt hotade av denna idé och därför vara klart negativt inställda.

I grund och botten utgör idén om en europeisk superliga, organiserad och styrd av en klubborganisation, ett seriöst hot mot de nuvarande nationella strukturer som den europeiska fotbollen är byggd runt. Dels skulle en sådan utveckling kraftigt reducera de nationella organisationernas maktbas, dels skulle det också kraftigt urholka deras resursbas. De lukrativa tv-avtal som berikar den nationella fotbollen skulle minska kraftigt i kommersiellt värde, som istället skulle flytta till den europeiska superligan.

Rent sportsligt skulle de inhemska ligorna också devalveras betänkligt om de största och mest prestigefulla klubbarna valde att delta i en europeisk superliga. Det är förvisso tveksamt ifall dessa klubbar i så fall drar sig ur den inhemska ligan helt och hållet eller om man deltar i båda ligorna parallellt, men även i så fall löper den inhemska ligan risken att förminskas i värde på samma sätt som exempelvis redan blivit fallet för FA-cupen.

Utvecklingen skulle ha en potentiellt skadlig effekt på fotbollens gräsrotsnivå såväl som landslagsnivå. Ett lägre kommersiellt värde på den inhemska fotbollen ger mindre pengar till gräsrotsinvesteringar. Bryter de stora klubbarna sig loss från de nationella organisationerna så har dessa inte längre någon reell auktoritet att tvinga klubbarna att göra sina spelare tillgängliga för spel i landslaget.

En annan sida att se på saken skulle vara att de mindre klubbar som lämnas utanför en superliga befrias från alldeles för starka motståndare i jakten på höga tabellplaceringar. Klubbarna i La Liga skulle till exempel helt plötsligt få en mycket välbalanserad liga att tävla i och istället för att Real Madrid och Barcelona lägger beslag på så gott som alla mästerskap så kommer titlarna istället att fördelas bland betydligt fler.

Och klubbarna i de engelska divisionerna exponeras i nuläget mot det galaktiska gapet mellan Premier League och the Championship. Ett gap som i första hand beror på distributionen av de enorma tv-pengarna i den högsta divisionen. Det är inte för intet som play-off upp till Premier League kallas för £80m-matchen. Och för de lag som degraderas från den högsta divisionen uppstår det ett stort svart hål som allt som oftast leder till finansiell härdsmälta.

Genom att lyfta bort de bästa engelska lagen från systemet, så tar dessa klubbar med sig en mycket hög marknadsandel på tv-marknaden. Gapet mellan divisionerna skulle i så fall minska dramatiskt. Intäktsbortfallet och de kortsiktiga effekterna det skulle få på klubbarnas resultaträkning kan på förhand låta dramatiskt. Men troligtvis så kan det till stor del kompenseras genom försäljning av talang till superligan. Å andra sidan så förlorar de mindre klubbarna David mot Goliat-momentet. Det måste trots allt vara väldigt exklusivt att under sin livstid få drömma om chansen att kunna slå ett omöjligt FC Barcelona. Och i en ny struktur med en europeisk superliga uppfattar de sig som mindre viktiga och framför allt ej delaktiga.

Så när det väl kommer till kritan är det mest troliga att effekterna på nationell nivå för förbund och ligaorganisationer upplevs som entydigt negativa. De kan med andra ord förväntas vara ytterst fientligt inställda till alla planer på en europeisk superliga.

:::

Supportrarnas motiv och intressen

Det är svårt att säga om supportrarna egentligen har några direkt egna motiv och intressen i den här frågan. Däremot fyller de en viktig opinionsbildande funktion. Förmodligen får man skilja mellan två grova grupperingar: Supportrar till de stora klubbar som skulle vara med i en europeisk superliga och supportrar till övriga klubbar.

Supportrarna till de stora klubbar som skulle vara med kan nog som kollektiv förväntas vara tämligen likgiltiga. Å ena sidan så tenderar supportrar att vara traditionalister, men å andra sidan också febrilt försvara den egna klubbens olika vägval. I just det här specifika fallet kan man förmodligen tänka sig att dessa supportrar inte är våldsamt negativa mot förslaget, men man ska heller inte räkna med något opinionsmässigt stöd därifrån.

Vad avser supportrar till övriga klubbar så kan man däremot förvänta sig ett massivt motstånd i opinionen. Det är deras klubbar som dels får spela kvar i ett devalverat ligasystem och som därtill på lite sikt drabbas ekonomiskt av den resursomfördelning som en europeisk superliga skulle innebära. Deras motstånd kan även bidra till att forma storklubbarnas supportrars uppfattning i frågan.

Supportrar har en tendens att vara såväl lokalt förankrade som konservativa i sina värderingar. Fotbollens rivaliteter är framför allt kulturgeografiskt bestämda och förändring är något man generellt är rätt skeptisk till. En europeisk superliga skulle förmodligen vara mer lättsmält som en ersättare till Champions League än för de nationella ligorna.

:::

Diskussion och slutsatser

Det är inte första gången planerna på en europeisk superliga dammas av. Den gång det kanske diskuterades som mest på allvar var i början av 1990-talet, då UEFA som respons valde att ombilda den gamla Europacupen till vad vi nu bättre känner som Champions League.

Sammantaget ser inte vi bildandet av en europeisk superliga som någon särskilt trolig utveckling. Helt enkelt därför att det är en reform som skulle få arbeta mot en opinionsmässig stormvind. De europeiska storklubbarna är de enda som är för förslaget. FIFA, UEFA, nationella förbund och ligaorganisationer, alla andra klubbar och den absoluta merparten av supportrarna är alla negativt inställda till idén. Förslaget och dess förespråkare skulle likt grisen Särimner slaktas och åter slaktas i alla tänkbara media.

Det här vet naturligtvis de stora klubbarna om, de är inte dumma på så vis. Det de också vet om är att även om de stora ekonomiska incitamenten att bryta sig ur finns där, så är storklubbarnas fåfänga ett potentiellt problem när det väl är dags att komma överens om distributionen av resurser mellan varandra.

Så varför drar de ändå fram förslaget?

Det intuitiva svaret är att det, likt det var i början av 1990-talet, är ett kort man tar till vid förhandlingsbordet. Vad är det i så fall man vill uppnå, vad är storklubbarnas endgame? Vissa menar att det är ett sätt att tvinga bort vad man upplever vara en korrupt ledning i framför allt FIFA. Andra menar mer cyniskt att det är ett sätt att förhandla till sig en större andel av intäktskakan från Champions Leagues tv-rättigheter och centrala avtal samt bättre kontroll över rättigheterna till sina spelare i samband med landslagssamlingar.

Det är lättare att som en grupp storklubbar komma överens med UEFA och FIFA om de punkter som kommer att gynna gruppmedlemmarna på deras respektive nationella hemmamarknader än att på daglig basis fäktas med varandra.

FIFA2010 - en fruktansvärd värdeförstöring i Sydafrika

Revisionsbyrån Grandt Thornton har släppt en rapport (kan laddas ner här) på de ekonomiska effekterna i Sydafrika efter landets värdskap för världsmästerskapen i fotboll 2010.

De sydafrikanska skattebetalarnas kostnad för kalaset blev €3.7 miljarder. Den ekonomiska påverkan av besökarna under VM uppgick enligt revisionsbyrån till €1.7 miljard. Arrangemanget gav med andra ord ett mycket högt underskott för ett utvecklingsland som Sydafrika. Det går inte annat än ifrågasätta motiven att arrangera detta världsmästerskap. Majoriteten av oberoende studier säger att erfarenheten visat att arrangemang av mega-events inte ger något ekonomiskt bidrag till landet. Georgios Kevetsos och Stefan Szymanski menar i sin studie* att mega events i allmänhet och fotbollsmästerskap i synnerhet kan ge en positiv inverkan på invånarnas lycka. Denna effekt är dock kortsiktig och ska den verkligen få ske till vilket pris som helst?

Grant Thornton som har fått uppdraget att mäta mästerskapets effekter effekter både ex ante och ex post försvarar arrangemangets legitimitet med flera märkliga argument. Till exempel menar man att underskottet inte belastar nationens skuldsättning. Men faktum är att det är fel, Sydafrikas balansräkning är finansierad med skulder som uppgår till ca 35% av landets BNP vilket belastar nationens resultaträkning med en ränta på förhållandevis höga 7.7% för landets 10 åriga statsobligation. Genom att inte arrangera världsmästerskapen skulle i så fall statsskulden antingen kunna amorteras eller användas till mer effektiva investeringar.

Grant Thornton menar också att flera företag inom turistbranschen skulle gå under i samband med finanskrisen 2008 om inte landet hade arrangerat mästerskapen. Det må så vara men företag går omkull eller köps upp i första hand av två anledningar. Misskötsel eller överetablering på marknaden. En naturlig del i en marknadsekonomi är att dessa företag försvinner och att resurser istället allokeras till branscher och företag där det finns ett resursunderskott. För det är ju troligt att dessa företag likörbannat går under och att staten bara förskjutit denna process längre fram i tiden genom att ta skattebetalarnas pengar och subventionera en subjektivt vald industri. Det är inget som stärker ett lands konkurrenskraft, tvärtom!

World Economic Forum är en tankesmedja som förutom att arrangera den årliga konferensen i Davos även genomför regelbundna studier av nationernas konkurrenskraft. Man har identifierat och mätt tolv olika kriterier som förväntas att stärka en nations konkurrenskraft och därmed produktivitet. I den senaste upplagan** ser vi direkt att det största behovet för att kunna stärka Sydafrikas konkurrenskraft anses ligga i att allokera mer resurser till utbildning och sjukvård. På sidan 302 i studien rankas ”otillräckligt utbildad arbetskraft” efter "ineffektiv byråkrati" som det enskilt största hindret för att kunna göra affärer i landet. En brist på utbildad arbetskraft bromsar troligtvis privata och utländska investeringar i Sydafrika vilket hindrar nationen från att kunna uppgradera sin ekonomi och växa snabbare.

Rimligtvis kulle de pengar som de Sydafrikanska skattebetalarna lade ner på VM kunna göra betydligt större nytta inom detta område.

figuren visar hur Sydafrika står sig inom tolv för nationell konkurrenskraft viktiga faktorer i förhållande till nationer inom samma Peer group.

Vidare resonerar Grant Thornton om att det nu finns infrastruktur för att kunna arrangera framtida mästerskap med lägre investeringsbehov och nämner samväldsspelen 2022 och framtida Olympiska Spel som exempel. Om landet nu skulle vinna auktionen och om dessa mästerskap mot all förmodan skulle leverera ett överskott så ligger de ju dryga 10 år fram i tiden. Därmed är det sannolikt så att nuvärdet av dessa överskott är i det närmaste obefintligt. Framför allt eftersom pengarna hade kunnat användas så otroligt mycket mer effektivt för att stärka Sydafrikas konkurrenskraft idag.

Det går inte dra någon annan slutsats än att FIFA2010 har varit ett enormt slöseri med det sydafrikanska folkets pengar. Man kan naturligtvis kritisera FIFA för deras affärsmodell men ansvaret ligger på ingen annan än de sydafrikanska politikerna som tillåtit det här att ske.

------------------------

*National Wellbeing and International Sports Events -  Georgios Kevetsos & Stefan Szymanski, Aug 2008

** The Global Competitiveness Report 2010-2011 - Word Economic Forum

Kontraktstrategier - långa kontrakt vs moral hazard

Spelarkontrakt är inte sällan ett omdebatterat ämne. Jag har tidigare uppmärksammar en del studier som har gjorts inom detta område. I huvudsak fungerar ett kontrakt som en försäkring för båda parterna. För spelaren handlar det om att försäkra sig om de intäkter som klubben genererar tack vare sina spelares prestationer och för klubbarna handlar det dels om att försäkra sig om spelarens talang men även dess andrahandsvärde på transfer-marknaden. 

 

Spelkontrakt handlar i mångt och mycket om incitament och om distribution av risk och avkastning mellan parterna. En risk-avert spelare föredrar en säkrad hög lön idag kombinerad med låg förväntad framtida lön framför en lägre säkrad lön idag men en mindre säker högre lön i framtiden*. Det finns således incitament för spelarna att teckna längre kontrakt, framför allt eftersom det finns empiriskt stöd för att sådana kontrakt maximerar den årliga lönen. Anledningen till det är att spelaren riskerar att bli inlåst i klubben och kräver därför ersättning ex ante. För klubbarna finns det empiriskt stöd att spelare med längre tid på kontraktet kan inbringa högre transfer-summor om spelaren utvecklas väl. Det empiriska stödet finns beskrivet i detta inlägg.

Däremot kan det finnas negativa effekter för en klubb i samband med långa kontrakt. En spelare kan ändra beteende efter att ett längre kontrakt har signerat, så kallad moralisk risk. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser** har testat en sådan hypotes på den tyska marknaden under perioden 1994 till 2000 och finner en negativ effekt av längre kontrakt på spelarnas prestation. I en annan empirisk studie av Bernd Frick*** från den tyska marknaden under mätperioden 1997 till 2003 respektive 1995 till 2008 säger att spelarnas prestationer ökar med 2% till 3% under spelarens sista kontraktsår. Resultaten ligger i linje med det som har mäts i de amerikanska sport-ligorna där det finns empiriskt stöd för ”contract year phenomenon”**** i MLB samt NBA men inte i NFL vilket i det senare fallet skulle kunna förklaras av att i NFL så är inte spelarnas ersättning garanterad eftersom klubbarna har haft rätt att bryta kontraktet.

Man kan naturligtvis fråga sig varför vi inte ser fler incitamentsprogram i form av prestationsbaserade löner. Mindre än 10% av spelarnas löner är prestationsbaserade. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser menar att det finns problem med individuella incitamentsprogram i och med de kan inverka negativt på lagets totala prestation. Den enskilt största anledningen till den låga prestationsdelen borde dock finnas i spelarnas egna nyttofunktion. Som sagt föredrar en spelare säkrad fast lön före en mer osäker rörig framtida lön. Eftersom klubbarna tävlar med varandra om spelarnas talang och underskrifter, är slutsatsen helt enkelt att spelarnas krav på fast lön blir uppfylld.

Så vilka lärdomar kan vi dra av detta?

Samtidigt som det finns en nytta med långa kontrakt så är en sådan strategi inte riskfri. Förutom den operationella risken där felrekrytering och felbalansering av truppen straffas hårdare, finns det ett visst empiriskt stöd för att klubbarna även exponeras mot den moraliska risken där den försäkrade spelaren har incitament att efter eget behag fördela sin prestation under kontraktstidens längd. En strategi med långa kontrakt ställer inte bara höga krav på managements prestationer (gäller naturligtvis även kort-kontrakt-klubbarna) samt förmåga att motivera spelarna. Det förutsätter även att klubben har en någorlunda stark balansräkning där det egna kapitalet fungerar en försäkring mot negativa effekter fram till att spelarens kontrakt på ett eller annat sätt avslutas. 

-------------------------------------
* Why Football Players May Benefit from the 'Shadow of the Transfer System - Helmut M. Dietl, Egon P. Franck Markus Lang, 2008

** The incentive effectsof long-term contracts on performance - Evidence from a natural experiment in European Football - Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser, Feb 2010

*** Performance, Salariesand Contract Length: Empirical Evidence from German Soccer - Bernd Frick, May 2011

****  Show Me theMoney: An Analysis of the Impact of Free Agency on NFL PlayerPerformance

AIK Fotboll AB Halvårsrapport 2011

Idag presenterade AIK Fotboll AB sin halvårsrapport där klubben redovisar finansiella prestation från 1:a januari till 30:e juni i år. Vi såg i 2011Q1 att klubben redovisade sitt starkaste kvartal sedan återkomsten till allsvenskan. Det var dock alldeles för tidigt att säga åt vilket håll resultatet skulle komma att utveckla sig. Det vi ser efter Q2 är att klubbens produktivitet har förbättrats jämfört med de senaste två åren.

Det har under året spekulerats huruvida AIK har varit tvungna att sälja spelare eller inte under sommarens transferfönster. Figuren nedan visar utvecklingen i den finansiella risken i bolaget under de senaste 5 åren. Vi kan se att leverage ratio minskade i kraftigt tack vare nyemissionen men ökade något under Q2 i och med kvartalets negativa resultat. Levarage ratio är förhållandet mellan skulder och det egna kapitalet. Ju högre nyckeltal, desto högre finansiell risk.

AIK Fotboll AB:s finansiella risk

Den kortsiktiga betalningsförmågan illustreras genom balanslikviditeten. Balanslikviditet är omsättningstillgångar inkl kassa dividerat med kortsiktiga skulder. Ju lägre nyckeltal under 1.0, desto sämre kortsiktig betalningsförmåga. Vi ser att nyckeltalet har kommit ner till 0.75. I kassan per 30/6 fanns 8 miljoner vilket hade förstärkts tack vare avyttring av bostadsrätter för 3 miljoner. Den finansiella risken i bolaget var förhållandevis hög vilket ska ställas i relation till affärsrisken, det vill säga fluktuationen i den operationella prestationen. Med bakgrund av det är det egentligen inte särskilt förvånande att klubben valde att avyttra ett spelkontrakt när man väl fick chansen till en större affär.

Match-day-revenue
Under förra säsongen slaktades AIK:s allsvenska matchdagsintäkter som minskade med nästan 15 miljoner jämfört med 2009. Under våren utsattes klubben i första hand för externa effekter från den tidiga seriestarten i mars månad och under hösten led klubben av lagets mediokra sportsliga prestationer under i stort sätt hela säsongen. Detta intäktsbortfall bidrog i högsta grad till klubbens mycket svaga ekonomiska resultat säsongen 2010. Figuren nedanför visar utvecklingen i matchdagsintäkterna under det första halvåret de senaste fem åren. Under de första sex månaderna av 2011 spelades totalt sju hemmamatcher med en total publiksiffra på 89,599 åskådare eller ett publiksnitt på 12,800. Det ger också en snittintäkt per åskådare på 140 kronor per åskådare. Även om vi har sett en återhämtning efter det katastrofala 2010 så är klubben fortfarande en bra bit bakom de starka publikåren 2006-2008.

Nedbrytning av AIK Fotboll AB:s intäkter med match-day-revenue i fokus.

Efter 30/6 har det fram till idag spelats tre hemmamatcher (HBK, KFF, EIF) i vilka AIK har haft stöd av ett starkt sportsligt momentum vilket har givit avtryck i ett högre publiksnitt för dessa tre fajter (15626).


Utveckling EBITDA
Ebitda utgör klubbens affärsrisk och påverkas i första hand av gross-margin samt wages to revenue ratio, för vilken den absolut största effekten kommer från lagets prestationer på planen som i hög grad är intäktsdrivande. Nedastående tabell visar klubbens resultaträkning.

AIK Fotboll AB profit&loss

Vi ser en kraftig förbättring i bruttomarginalen vilket i första hand beror avveckligen av The Terrace samt outsourcingen av Restaurang Råsunda. Wages to revenue ökar till 70% vilket är högre jämfört med tidigare år. Det beror i första hand på att inget derby spelades under det fösta halvåret. 2011 års personalkostnader belastades dessutom med 4.1 miljoner i sign-on i samband med ett spelarförvärv som skedde under 2010. Man kan naturligtvis fråga sig varför denna kostnad dyker upp under 2011Q2. Kanske var bonusen prestationsbaserad? Hade denna kostnad till exempel varit periodiserad under de senaste fyra kvartalen så hade vi mer tydligt sett att AIK genomgått en kraftig produktivitetsförbättring jämfört med 2010.

Med tanke på att AIK har en förhållandevis hög marginaleffekt för sportslig framgång så kan höstens fem återstående matcher inklusive derbyt om knappa sju veckor ge en varians på 4-5 miljoner i matchdagsintäkterna vilket är beroende på hur väl laget presterar under hösten. Det är pengar som i det närmaste rinner rakt igenom till eller från den nedersta raden.

Med bakgrund av det hade en försäljning av Teteh Bangura kanske inte varit nödvändig just detta fönster men samtidigt kan fortsatt sportslig framgång inte garanteras. Klubbens svaga likviditet ökar naturligtvis det subjetiva värdet på penagar om vilket man kan läsa om här.


Hur ska man värdera försäljningen av Teteh Bangura?
Som vanligt i och med spektakulära spelarförsäljningar spekuleras det hej villt om prislappen på försäljningen. De första media-uppgifterna indikerade på en prislapp på 25 miljoner kronor. Framåt kvällen hade dessa reviderats upp till 35 miljoner. Det figurerar uppgifter om att det rör sig om 25 miljoner plus en klausul om 10 miljoner ifall Burgaspor når Champions League och därmed motsvarande 120 miljoner i garanterade intäkter hösten 2012.

Om vi leker med tanken att det stämmer så kan vi uppskatta värdet på en sådan klausul. Spelbolagen ger 15 gånger pengarna om Burgaspor vinner den turkiska ligan och en direktplats till turneringen. Klubben värderas som femte-lag inför den kommande säsongen där en andra plats i ligan ger kval till Champions League. Detta skulle ge oss en sannolikhet på 10-15% för att Burgaspor spelar Champions League hösten 2012 och ett värde på klausulen på 1 – 1.5 miljon.

Men faktum är att vi inte vet så mycket om transfersumman. Enligt klubbens officiella pressträff var detta den största affären i klubbens historia. Den näst största var försäljningen av den av AIK helägda kontraktet med Wilton Figueiredo till Quatar där transfersumman var 15 miljoner till AIK + okänd procent till GAIS + transaktionskostnader. Fler ledtrådar får vi rimligtvis i nästa kvartalsrapport.

Har försäljningen av Teteh Bangura räddat AIK:s ekonomi?
Spelarförsäljningen har tillfört likviditet och rörelsekapital till bolaget. På minus sidan är det bara att konstatera att klubben har förlorat en av ligans mest produktiva spelare som dessutom var mycket billig i drift. Ett rimligt antagande är att på kort sikt så försämras Ebitda (jämfört med nuvarande nivå)samtidigt som vinsten från player trading ökar. Denna ökning är dock på kort sikt mycket högre än vad Ebitda minskningen är. På längre sikt är naturligtvis frågan hur väl AIK förvaltar rörelsekapitalet och om man åter igen lyckas att höja produktiviteten från vårens och sommarens nivåer.

AIK Fotboll AB:s finansrisk ifall Teteh Bangura hade sålts före 30/6. Beräknat på nettointäkt om 24 miljoner och ett antagande om att klubben minskar balansräkningen genom att skriva ner 7 miljoner i kortfristiska skulder. Vi ser att den fiansiella risken minskar och att den kortsiktiga betalningsförmågan kommer upp strax över den nivå som klubben hade ett fåtal veckor efter försäljningen av Wilton F.

Försäljningen ger klubben en finansiell stabilitet för att kunna fatta mer långsiktiga beslut samtidigt som det naturligtvis inte är helt omöjligt att klubben kommer att förlora en del av pengarna i form av en sämre effektivitet.

Vad säger marknaden?
AIK Fotboll AB är noterat och genom att titta på börsvärdet kan vi se marknadens förväntningar på bolaget. Vi ser att aktieägarvärdet, i och med klubbens förbättrade prestationer under sommaren, har ökar från lite drygt 30 miljoner till dagens 45 miljoner.



Kursutveckling i AIKB SS (saxat från FT.com). Vi ser att det starka sportsliga momentum har givit avtryck i aktiekursen. Efter glädjeruset och toppen på 2.50 har kursen per aktie stabiliserats runt 2.10

 Med tanke på att det skäliga värdet på klubbens immateriella tillgångar (där nu ca 25 har realiserats), borde kunna uppskattas högre än börsvärdet (trots att Vasalund IK äger 45% av Alexander Miloševic kontrakt) så handlas klubben med en viss substans-rabatt. En anledning skulle kunna vara att marknaden, baserat på erfarenhet, inte riktigt tror att klubben kommer att klara av och förvalta värdet på spelarkontrakten effektivt.

Är svenska klubbar dåliga på att utnyttja den danska expertskatten?

Den danska expertskatten har gett de danska klubbarna konkurrensfördelar vad gäller rekrytering av talang gentemot andra marknader i Europa. Samtidigt är expertskatten en konkurrensnackdel för danska talanger som diskrimineras på den danska fotbollsmarknaden. Om två spelare, en utländsk och en dansk är lika bra, kontrakterar den danska klubben den utländska spelaren tack vare skattesubventionen. 

Men borde inte denna diskriminering ge möjligheter för utländska klubbar att hitta värden på den danska marknaden? Teoretiskt finns det en arbitrage-möjlighet mellan Danmark och andra marknader. Ponera att en utländsk och en dansk klubb har en spelare vardera som är lika bra. Klubbarna gör en talang-swap där den utländska spelaren går till Danmark och får samma nettolön som förr. Tack vare skattesubventionen blir bruttolönen betydligt lägre. Den danska spelaren går i omvänd riktning till den utländska klubben. Samma nettolön och ungefär samma bruttolön som förr. På den danska sidan uppstår en vinst som danska skattebetalare skapar åt klubben. Denna vinst kan delas mellan klubbarna genom transfer-nettot i transaktionen.

Det var den teoretiska modellen, i praktiken måste vi däremot även ta hänsyn till att spelaromsättning orsakar en risk vilket rimligtvis minskar värdet på vinsten. Men eftersom spelaromsättning ändå uppstår på grund av att allsvenska klubbar exporterar talang så borde det rimligtvis gå att finna värde i Danmark. Däremot kräver det fysisk närvaro i form av scouting, naturligtvis.

Nedanstående figur kommer från en relativt färsk studie* och visar hur den danska expertskatten har påverkat spelarimporten i Danmark kontra Sverige. Vi ser hur de danska klubbarna har utnyttjat skattesubventionen och efter bosman-domen kunnat locka till sig kvalitativ talang. Men de danska klubbarna har även ökat importen av mindre meriterad talang. Utveckling borde rimligtvis skapa ha skapat ett utbudsöverskott på en visst talangnivå samt danska talanger som på väg upp i karriären. Att det finns utländska klubbar som kan importera denna danska talang är samtidigt viktigt för att inte incitamenten för de danska klubbarna att fortsätta utveckla lokal talang ska försvinna.

Även de svenska klubbarna har ökat importen av spelare, även om den kanske inte är lika stor som man skulle kunna tro. Denna ökning har kommit bland spelare som saknar landslagsmeriter vilket i första hand förklaras av att allsvenskans intäktsutveckling generellt varit sämre än på andra marknader.

"Top Quality Players" avser spelare med minst en landskamp

Den teoretiska arbitrage-modellen förutsätter naturligtvis att klubbarna som ingår ett swap-avtal har någorlunda lika spelarbudgetar. Och här finns det avvikelser mellan de två marknaderna. FC Köpenhamn och Bröndby spelar i en egen lönedivision men det finns flera andra danska klubbar där lönekostnaderna inte avviker nämnvärt från deras allsvenska motparter.

figuren visar ett urval av de allsvenska klubbarna och deras personalkostnader från år 2010. Den gula stapeln visar avskrivningarna på förvärvade spelarkontrakt.

Aalborg, FC Midjylland och Aarhus har ungefär lika stora personalkostnader som Elfsborg. I Aalborgs personalkostnader ryms även hockey och basket samt en större administrativ personalstyrka då klubben driver hotell och konferenslåda. Esbjergs personalkostnader är i paritet med IFK Göteborg och en ännu mindre klubbar som t.ex Horsens och Silkeborg befinner sig i nivå med Örebro SK och Kalmar FF.

Så nog skulle det kunna finnas fundamentala förutsättningar för svenska klubbar att kunna utnyttja den danska diskrimineringen av inhemsk talang till sin fördel. Idag spelar enbart fyra danskar i allsvenskan, Ulrich Vinzents, Jesper Christiansen, Sebastian Feddersen och Peter Nymann. Antingen har ingen svensk klubb tänkt tanken på denna möjlighet eller så finns det klubbar från andra ligor som var först på plats varav arbitrage-möjligheten är borta.

--------------------------------------

*TAXATION AND INTERNATIONAL MIGRATION OF SUPERSTARS: EVIDENCE FROM THE EUROPEAN FOOTBALL MARKET - Henrik Kleven, Camille Landais, Emmanuel Saez Nov 2010

NBA profit&loss - lessons learned from MLB?

Arbetsmarknadskonflikten mellan NFL och spelarfacket är ett avslutat kapitel och ligan återupptar sin verksamhet. Den andra konflikten, den mellan NBA och spelarfacket NBPA befinner sig dock ganska långt ifrån en lösning. Problemet grundar sig i att klubbägarna anser sig inte tjäna några pengar på sin verksamhet. Idag betalar lagen i genomsnitt 57% i lönekostnader till spelarna och det sägs att 70% av franchiseverksamheterna redovisar röda siffror. Ligaorganisationen hävdar att lagens samlade förlust under 2009 uppgick till $370 miljoner. Naturligtvis ska vi inte tycka synd om att sedan tidigare rika klubbägare förlorar pengar. Däremot är ligorna en kartell där lagen har delat upp marknaden med varandra och tillsammans delar på profit&loss. Och så länge konkurrensmyndigheterna inte ingriper så kan ägarna ändra kartellens förutsättningar så att resurserna och vinsterna omallokeras som det bäst behagar. Problemet är att komma överens med spelarfacket så att spelarna kan exploateras. Det är också den stora skillnaden från fotbollseuropa där spelarna får marknadslöner.

Det har länge hävdats att de amerikanska ligorna sätter in mekanismer såsom revenue sharing samt olika regleringar på arbetsmarknaden som salary cap men även restriktioner som minskar spelarnas möjlighet till mobilitet mellan klubbarna, vars syfte är att förbättra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet med dessa mekanismer är att klubbägarna ska ges bättre möjligheter att tjäna pengar och tävlingsbalansen är av sekundärt intresse.

Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägaren samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande". 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.  

NBA har ett så kallat soft salary cap. Till skillnad från hårda tak så finns det ett antal undantag och det finns dessutom en möjlighet för klubbar att överskrida en löneprocent på 61%. Gör man det så får man betala en så kallad luxary tax med en dollar för varje dollar man överskrider taket med. Klubbägarna vill ändra på detta och införa ett hard cap där man säger sig villig att betala så lite som 50% av intäkterna till spelarna. Spelarna är naturligtvis inte nöjda men säger sig ändå vara generösa och menar att man kan gå med på 54.3%. Men kanske finns det en annan väg för klubbarna som överhuvudtaget elimineringar nyttan av ett lönetak.

Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande* och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher. Detta incitament innebär därför att den mindre klubben inte kommer att buda på de bästa spelarna vilket även sänker lönekostnaderna för den större klubben som upplever betydligt lägre konkurrens om de bästa spelarnas underskrifter. Men gäller det här verkligen i verkligheten? I teorin är teori och empiri lika, men i praktiken skiljer det sig ofta åt. Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är ett av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden.

Däremot finns det empiriskt stöd för teorin från MLB. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy** har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år efter 2002 för att under 2007 nå 51%***. 

saxat från: http://www.rationalpastime.com/
Figuren visar hur profiten i MLB har ökat sedan ligan kraftigt ökade revenue sharing mekanismen i början av 2000 talet. Samtidigt som vinsterna har ökat har studier pekat på att tävlingsbalansen har försämrats. Det betyder att klubbarna även exploaterar spelarna som får en mindre del av ligans intäkter distribuerade till sig via sina kontrakt.

Det är därför inte helt omöjligt att en effektiv lösning finns på annat håll än att bråka om lönetaket. Idag delar NBA klubbarna intäkterna enbart från de nationella centrala avtalen och de lokala intäkterna behåller de för sig själva. Ett förslag på ett regimskifte skulle däremot inte vara okontroversiellt, naturligtvis. Systemet beskattar framgång och belönar mediokerhet, de fem mest lönsamma lagen i MLB är kroniskt dåligt presterande på planen. Boston Red Sox:s ägare John Henry har attackerat distributionsnyckeln både frekvent och för öppen ridå. Och det finns även andra potentiella nedsidor. Det vi ser är ett stort potentiellt fri-passagerar-problem där många mindre klubbar inte ges incitament att vinna. Men faktum är att även de större klubbarnas incitament att investera minskar eftersom deras marginalintäkter till stor del försvinner till de mindre lagen. Så istället för att få se det bästa laget vinna, blir det det minst mediokra som tar hem mästerskapet vilket i förlängningen kan urholka intresset för sporten.

------------------------------------------
* man brukar pratat om profit- och nyttomaximerande klubbar. Nyttomaximernande klubbar försöker att vinna sina matcher med till buds alla stående medel. De profitmaximernade klubbarna däremot, kommer den ekonomiska vinsten att vara viktigare än den sportsliga framgången. Mer beskrivning under denna länk.

** Revenue Sharing in MLB: The Effect on Player Transfers, Joel G. Maxcy, Sep 2006

*** Reflections on Salary Shares and Salary Caps, Andrew Zimbalist - Nov 2010

Kalmar FF - vad är värdet på guld(fågeln)?

Kalmar FF har spelar första året på en ny arena. Klubben har tack vare den ökat sin publik och vid ett antal tillfällen i det närmaste sålt slut på biljetter, senast i toppmötet med Helsingborg. Årets publiksnitt hittills är 8400 åskådare vilket kan jämföras med förra årets 4200 och guldårets 6100. Rent sportsligt presterar klubben bättre än föregående säsong även om det naturligtvis inte nödvändigtvis behöver hänga ihop med Guldfågeln. Vi undrar naturligtvis om klubben tack vare flytten in i nya faciliteter kan kapitalisera de sportsliga framgångarna på ett mer effektivt sätt? Och kommer den nya arenan att förbättra klubbens konkurrenskraft? Låt oss börja med att titta på tre års historik i Kalmar FF:s resultaträkning.

Kalmar FF; Resultaträkning 2008-2010

Vi ser att guldåret 2008 och till viss del 2009 var ungefär de intäkter som den gamla infrastrukturen mäktade med att generera. Vi ser även att bruttomarginalen har varit förvånansvärt låg. Klubben har fått betala mycket pengar i relation till förhållandevis låga rörelseintäkter. Personalkostnaderna tillhör mittenskiktet i ett allsvenskt perspektiv och de låga avskrivningarna på spelarkontrakt avslöjar att klubben, trots flera spelarförsäljningar de senaste åren, inte har förvärvat dyra spelarkontrakt. Reavinsterna har till stor del istället investerats i den nya arenan.

Samtidigt ser vi att klubben under de tre senaste åren upplev en ganska stor variation i Ebitda vilken utgör affärsrisken. Det främsta syftet med att flytta in på Guldfågeln arena borde rimligtvis vara att stärka Ebitda och därifrån skapa en plattform för att kunna öka sina kostnader för spelartruppen vilket skulle göra klubben mer konkurrenskraftig och skapa förutsättningar till en positiv ekonomisk spiral. Hittills är det i stort sett bara Elfsborg och IFK Göteborg som har upplevt en sådan effekt i samband med en flytt in i nya faciliteter.

Nya faciliteter betyder ju inte enbart nya intjäningsmöjligheter, även kostnaderna ökar kraftigt. På utgiftssidan har vi först och främst finansieringskostnaden. Arenan kostade ungefär 250 miljoner att bygga och klubben har lånat 220 miljoner på banken vilket borde indikera en årlig finansieringskostnad på ca 10 miljoner för skulderna plus alternativkostnaden för det egna kapitalet. Avskrivningar/amortering är en annan kostnad/utgift. Till det tillkommer kostnader för fastighetsskötsel samt drift av arenan. Förutom nya intäktskällor i och med nya exklusiva produkter som klubben kan erbjuda i form av premium-platser och fler samt mer kvalitativa serveringsställen, finns bland annat arenanamnet vilket klubben har sålt till Gudlfågeln. Rimligtvis borde en ökad publik även ha en positiv inverkan på sponsorintäkterna. Klubben menar att årets sponsorbudget uppgår till 22 miljoner.

Restaurang- och kioskdriften är outsourcad till Rasta Groups dotterbolag Ullevi Konferens och Kiosker AB samt till Max restauranger som för bara en månad sedan tecknade avtal med Kalmar FF om en nyetablering på arenan. Man kan naturligtvis argumentera att dessa operatörer kommer att tjäna pengar på Kalmar FF. Det är naturligtvis mycket riktigt, men rimligtvis tjänar även Kalmar FF extra pengar tack vare operatörernas stordriftsfördelar. Om vi till exempel tittar på  HV71 som driver sin låda själv noterar vi att restaurang/kioskverksamhetens bruttomarginal är sämre än 55% (sid 24). Större operatörer som t.ex. Ullevi Konferens och Kiosker AB (78%) och Scandinavian Service Partner (73%) har i första hand betydligt högre bruttomarginaler. Man kan även anta att dessa operatörer har större erfarenhet och är mer effektiva vad gäller schemaläggning och managering av personal vilket gör att "löneprocenten" är lägre än om Kalmar FF hade drivit restaurangerna i egen regi. När HV71 har betalat för de enskilt största kostnaderna, råvaror (45%) och personal som jobbar med verksamheten (min uppskattning 35%) så återstår uppskattningsvis 20% av restaurangernas omsättning innan de övriga kostnaderna ska läggas på. På Guldfågeln Arena är inte något orimligt antagande att motsvarande siffra landar närmare 35-40%. Denna skillnad är rimligtvis reglerad i avtalet där Kalmar FF får en del av stordriftsfördelarna.

Men knäckfrågan är naturligtvis hur stor nytta Kalmar FF får från sitt arenabygge. Det är alldeles för tidigt att svara på den frågan. Klubben har kommunicerat att det krävs ett publiksnitt på 7000 - 8400 åskådare för att ekonomin ska gå runt. Det är dessvärre för lite information. Det vi skulle behöva veta är om det gäller givet historiska nivåer på personalkostnaderna eller handlar det handlar om en uppgradering även här. För är det så att ekonomin går runt vid 7k åskådare samtidigt som kostnaderna för spelartruppen måste hållas kvar på historiska nivåer så blir det naturligtvis svårare för Kalmar FF att över tid hålla en jämn och hög sportslig nivå vilket rimligtvis krävs för att nå förväntat publiksnitt för att det större lyftet ska komma. Framför allt den dagen då "nyhetens-behag-effekten" är borta.

Däremot ger nya och moderna faciliteter betydligt bättre förutsättningar att arbeta med publikservice och totalupplevelse än vad klubben hade på gamla Fredriksskans IP. Något som naturligtvis har ett stort värde i sig.

Lechia Gdansk - den moderna fotbollsklubben?

Igår överlämnade byggherren den färdigställda PGE Arena i Gdansk till dess intressenter, Gdansk Stad, Lechia Operator, SportFive samt HSG Zander. PGE Arena är en av faciliteterna som det kommer att spelas matcher på under EURO2012.

PGE Arena i Gdansk med plats för 42k åskådare

Gdansk Stad

Det är staden som har finansierat bygget av arenan och äger själva fastigheten. Anledningen är att kapitalkostnaden är lägst för staden. Det kostar mer att resa kapital för privata företag. Vad gäller byggkostnaden så har jag sett allt från PLN 645 miljoner till PLN 840 miljoner. Men låt oss räkna på att arenan kostade 750 miljoner och att stadens finansieringskostnad är lika med vad det kostar den polska staten att finansiera sig på obligationsmarknaden, ca 5.2%. Den årliga finansieringskostnaden för arenan blir således PLN 39 miljoner. Staden har sedan sålt namnet på arenan till PGE för PLN 7 miljoner per år. Man hade även en upphandling om driften av arenan. Den enda motparten som anmälde sitt intresse för att drifta PGE Arena var ett konsortium bestående av Lechia Operator, HSG Zander samt SportFive. Hyran som förhandlades fram var PLN 2 miljoner per år samt 5% av arenans intäkter.

Det ger således staden intäkter på 7+2 + den rörliga delen. Lyckas arenan omsätta lika mycket som Parken i Köpenhamn så blir stadens rörliga intäkt ca 5 miljoner. Totalt PLN 14 miljoner i intäkter ska ställas i relation till finansieringskostnaden vilket ger ett årligt underskott på PLN 25 miljoner, exklusive avskrivningar. Det ger oss ett nuvärde av subventionen på ungefär PLN 500 miljoner vilket motsvarar nästan 1.2 miljard kronor. Staden subventionerar med andra ord närmare 2/3 av arenans anskaffningskostnad. Subventionen är också högre i förhållande till stadens BNP än med vilken Stockholms Stad subventionerar Globen fastigheterna med. PLN 25 miljoner per år motsvarar ungefär 0.22% av Gdansk:s BNP. Motsvarande nyckeltal i Stockholm Stad skulle ge en årlig subvention på ungefär 70 miljoner kronor per år och Stockholm Globe Arena Fastigheter AB gick under 2010 med en förlust på 46 miljoner.

Subventionen är med andra ord ett ganska rejält bidrag från skattebetalarna. Man kan naturligtvis argumentera att EURO2012 kommer att skapa tillväxt till regionen från vilken framtida skatteintäkter kommer att överstiga kostnaden. Erfarenheten säger dessvärre att så oftast INTE är fallet.

Lechia Operator

Lechia Operator Sp.z o.o. som är ett dotterbolag till Lechia Gdansk har tecknat ett 10 årigt avtal med staden att drifta arenan. Förutom hyreskostnaden med en fast avgift på PLN 2 miljoner och den rörliga delen på 5% av omsättningen tillkommer en förväntad underhålls- och driftskostnad på PLN 10 miljoner per år. Kostnaden att bruka arenan blir med andra ord, 2+5(parken scenario)+10 = PLN 17 miljoner vilket motsvarar ungefär 40 miljoner kronor. Här skulle vi kunna jämföra med Malmö FF som under 2010 betalade 44 miljoner i hyra plus 13 miljoner i driftkostnader.

I syfte att exploatera fastigheterna på det mest effektiva sättet har Lechia Operator bildat ett konsortium tillsammans med HSG Zander samt SportFive för att kunna utnyttja faciliteterna mest effektivt. Alldeles nyligen tecknade dessutom konsortiet ett avtal där man överlåter uthyrningen av 9000 kvadratmeter i handels- och tjänsteyta på nedre plan till den polska specialisten inom området, Emmerson SA.

En av PGE ArenasVIP boxar, paketeras och säljs av SportFive

HSG Zander är ett dotterbolag till Bilfinger Berger och bolaget specialiserar sig på förvaltning av kommersiella kontors men även arenafastigheter. HSG Zanders roll på PGE Arena kommer att vara fastighetsskötsel, organisera mässor och konferenser på 17 000 kvadratmeter kommersiella ytor samt konserter.

Vad gäller evenemang så konkurrerar man i regionen i första hand med nybyggda inomhusarenan ErgoArena som erbjuder 15 000 platser. Mest sannolikt kommer det inte att byggas några andra arenor i motsvarande storlek. Regionen har en storlek motsvarande 1 miljon invånare i de tre närliggande städerna, Gdansk, Gdynia och Sopot.

SportFive kommer att arbeta med marknadsföring och försäljning av Lechia Gdansks varumärke samt paketera och sälja arenans VIP boxar, premiumstolar och hospitality. PGE Arena har 40 VIP boxar och 1400 premium platser.

Lechia Gdansk kommer med andra ord att fokusera på sin kärnverksamhet, fotboll och relation till fans.

Priserna på Lechia Gdansks matcher i Ekstraklasa, 1PLN~SEK2.3

Samtliga inblandade parter har naturligtvis ett avkastningskrav för projektet. För Lechia Gdansk mäts kanske avkastningskravet bäst i form av sportslig framgång. För de övriga i form av avkastning på kapital. I och med att man har skapat ett nätverk av specialister inom respektive område så förväntar man sig att nyttan blir högre än om arenan skulle exploateras av enbart en aktör som inte nödvändigtvis behärskar alla processer i en arenas värdekedja.

För Lechia Gdansk är det lite upp till bevis, laget snittade lite drygt 7 tusen åskådare under den förra säsongen. Nu flyttar man in i en arena som tar 42 tusen åskådare.

Vad hände här?

För ungefär ett år sedan uppmärksammade jag GAIS svällande balansräkning vilket var ett resultat av en kraftig ökning av värdet på klubbens immateriella tillgångar. Idag tittade jag igenom SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomi där ny information gav ett par ledtrådar för att försöka hitta en förklaring.

fig1, datakälla: svensfotboll.se

Om vi ställer upp några av klubbens finansiella nyckeltal över en femårsperiod så ser det ut enligt nedan. Det vi ser är en förhållandevis jämn balansomslutning (tillgångar respektive skulder+eget kapital) fram till 2009 då balansräkningen helt plötsligt svällde med lite mer än 100%. Den enskilt största anledningen var en ökning av värdet på de immateriella tillgångarna med dryga 10 miljoner. Hos en fotbollsklubb består immateriella tillgångar i första hand av förvärvade spelarkontrakt. Ponera att en klubb köper en anfallare för 10 miljoner i transfersumma och spelaren skriver ett fem års kontrakt. Istället för att utgiften ska belasta resultaträkningen så aktiveras 10 miljoner på balansräkningen som en immateriell tillgång. Denna tillgång skrivs sedan av över kontraktets längd vilket i exemplet ovan blir 2 miljoner per år som belastar resultaträkningen.

Tittar vi på GAIS rekryterade spelare under 2009 (specat på sid 5) så ser vi direkt att dessa förvärv knappast kan ha kostat så pass mycket i transfersummor för att nå en sådan ökning i posten immateriella tillgångar. Och tittar vi på 2010 års nyckeltal så ser vi att de immateriella tillgångarna har minskat i värde tillbaka till historiskt jämförbara nivåer. Det betyder att klubben skrev ned sina tillgångar under 2010 med ungefär samma summa som man skrev upp dessa under 2009.

En nedskrivning av tillgångar görs om tillgångens skäliga värde inte anses motsvara det bokförda värdet och i enighet med försiktighetsprincipen korrigeras till en mer lämplig värderingsmetod. Alternativet är att tillgången säljs eller avyttras och inte längre ägs av klubben.

Det som hände i GAIS under 2010 var att klubben sålde Wanderson. Intäkten från GAIS spelarförsäljningar under 2010 var 10.9 miljoner vilket var ungefär med vilket belopp även de immateriella tillgångarna skrevs ned med. Ett inte helt otroligt händelseförlopp är därför att GAIS under 2009 skrev upp värdet på Wanderson som det året gjorde en fantastisk säsong och vars skäliga värde rimligtvis var högre än hans på balansräkningen bokförda värde som inte var högre än den summa som klubben ursprungligen köpte honom för under 2007 minus 3 års avskrivningar.

Men faktum är att även om det inte strider mot några redovisningsprinciper så är ett sådant förfarande inte praxis inom fotbollen. Rekommendationerna från SvFF säger också att klubbarna ska värdera sin spelartrupp baserat på anskaffningskostnad.

fig2

Om nu Wanderson tesen stämmer, varför bemödade sig GAIS att skriva upp värdet på honom? Nyttan från ändrade redovisningsprinciper måste rimligtvis överstiga kostnaden för ansträngningen att strukturera om balansräkningen. Om vi i fig2 tittar på hur GAIS nyckeltal hade sett ut utan en omvärdering ser vi direkt att klubben skulle redovisa en större förlust och därmed ett negativt eget kapital i bokslutet för 2009. Det är naturligtvis något som man bör undvika eftersom det skulle skapa en hel del merjobb med licensnämnden i form av utarbetande av handlingsplaner och klubben skulle riskera att exponera sig mot nämndens godtycklighet (lex Örebro).

Företag går inte omkull på grund av negativa resultat utan på grund av att pengarna tar slut. Även om GAIS redovisningsmässigt skulle redovisa ett negativt eget kapital så ser vi att klubben trots allt visade sig ha tillgång till pengar som kunde finansiera klubbens fortlevnad. Per den sista december 2009 hade skuldsidan på balansräkningen ökat från 7 miljoner året innan till 28 miljoner. På tillgångssidan till hälften matchat av det ökade värdet på Wanderson och sannolikt även med en fordran från försäljningen av Pär Eriksson till IFK Götebrog i slutet av 2009.

Vi ser att balansomslutningen i fig1 hos GAIS fortfarande var större än normalt vid 2010 års utgång, detta trots att de immateriella tillgångarna minskade i värde. Sannolikt beror det på att omsättningstillgångarna ökade i värde. Något som skulle kunna förklaras av att GAIS vid årsskiftet ännu inte fått all betalning för Wanderson och det på tillgångssidan fanns en kundfordran. 

Premium sport rättigheter eller Premium sport rättigheter?

Premier League har ökat sina marknadsandelar vad gäller sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Den senaste upphandlingen ökade ligans intäkter från internationella sändningsrättigheter från £600 miljoner till £1.4 miljard över tre år med start säsongen 2010/11.

Premier League ökar inte minst i Skandinavien där den högsta engelska ligan säljer för £100 miljoner av de totalt £200 miljoner som man får i intäkter från EU området. Likaså ökar även värdet på sändningsrättigheterna till Champions League. Dessa starka varumärkens rättigheter ser ut att ha blivit något av ett substitut för de nationella ligornas sändningsrättigheter. Vi börjar nämligen se allt mer tydliga exempel på att tillväxten på dessa börjar slå i taket.

För lite drygt en månad sedan meddelade den franska ligan att man sålt sina sändningsrättigheter till ett betydligt lägre pris än det avtal som upphör att gälla. Den franska ligan har för ungefär ett år sedan ansökt och fått tillstånd för att själva kunna distribuera rörliga bilder via det digitala marknätet.

I Polen hade Ekstraklasa SA som driver den högsta divisionen räknat med PLN 500 miljoner över kommande tre säsonger. Men uppgifter gör gällande att Canal+, Eurosport och Polsat inte betalar mer än PLN 360 miljoner vilket är en marginell minskning från det tidigare avtalet. Det kan tyckas något förvånande eftersom Polen är en tillväxtmanad. Med bara 10 dagar kvar till seriestart har de polska klubbarna ännu inte skrivit under avtalet med Canal+. Ett avtal som enligt uppgift ska innehålla en option att bryta avtalet efter varje säsong ifall ligan själva vill driva distributionen av sina matcher i en egen TV kanal.

Även i Danmark ser det något mörkt ut för klubbarna. Marknadsbedömare menar att det föregående avtalet som gett klubbarna cirka DKK 1050 miljoner över tre år var ett resultat av att Telenor till vilket pris som helst ville slå sig in på marknaden och att konkurrensen idag är betydligt mindre. Den pågående försäljningen för säsongen 2011/12 och tre år framåt har blivit avbruten och klubbarna menar att man funderar över möjligheten att själva driva en TV kanal. 

Kanske ser vi att marknaden håller på att differentiera fotbollsrättigheterna där kanalbolagen istället för att betala dyrt för en nationellt producerad produkt, väljer att importera produkten fotboll från marknader där den produceras som bäst, det vill säga Premier League och Champions League. Och det ska bli intressant att se hur de olika nationella ligorna kommer att positionera sig. Att driva en egen kanal är till exempel inte en ligas kärnverksamhet och frågan är naturligtvis om kostnaden inte överstiger nyttan? Nyttan borde rimligtvis finnas i och med att ligan får makt över sin egen produkt. "Hoten" om egna tv kanaler kanske också mest ett kort man spelar ut i förhandlingsspelet.

Vad allt det här betyder för allsvenskan är naturligtvis lite för tidigt att säga. Men problem skapar ofta möjligheter och de goda nyheterna är att den svenska ligan hör till kategorin som där sändningsrättigheterna inte är huvudfinansieringskällan. Inte mer än 15% av allsvenskans rörelseintäkter kommer från sändningsrättigheter. Och är det så att marknaden inte vill betala ett högre pris för dessa än idag så borde klubbarna börja fundera över att istället fokusera på att utveckla de andra inkomstkällorna, matchdag och kommersiella intäkter där tillväxtpotentialen borde vara hög. Och om inte pengarna från TV är tillräckligt höga så har flera klubbar incitament att inte sälja bort kontrollen över t.ex. schemaläggning, mm.

TV produkten har länge varit en central källa för tillväxt. Hur reagerar de större klubbarna i de något mindre ligorna runt om i Europa som hittills varit förhållandevis nöjda med en central försäljningsregim? Intäkterna har ju trots allt hela tiden ökat. Kommer de att vara lika nöjda ifall tillväxten nu bromsar in? Kanske kommer klubbarna vilja att själva ta ansvar över sina sändningsrättigheter och placera dessa som en del av den egna produktmixen.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att ligan (klubbarna) bildar ett joint-venture med ett kanalbolag. Istället för att som nu där ligan säljer risken mot en premie till kanalbolaget som sedan mer eller mindre får fria händer att kapitalisera den, så delar de två parterna på riskerna och delar på intjäningen som sändningsrättigheterna genererar. Ett långsiktigt samarbete skulle minska intressekonflikterna.

Det är inte helt problemfritt. Att mäta intäkterna från PPV samt från reklam som säljs i samband med "free to air" matcherna är enkelt, däremot är det svårare är att mäta ligans inverkan på kanalbolagets försäljning av abonnemang. Ett annat problem är att den nordiska tv marknaden struktureras om med jämna mellanrum. Konkurrensen gör att kanalbolag byter ägare och vi vet till exempel inte om Canal+ finns kvar i Sverige nästa gång allsvenska sändningsrättigheter är ute till försäljning. Det kan vara svårt att utforma långsiktiga strategier.

FAPM - en tillbakablick på den första halvan av den allsvenska säsongen

Halva allsvenska säsongen är avklarad och det kan vara på sin plats att se efter hur väl lagen presterar efter sina resurser. Ett sätt att ta reda på det är att ställa klubbarnas personalkostnader i förhållande till hur mycket poäng de spelar ihop. Om vi börjar med att titta på 2010 års säsong så ser vi att Malmö FF och Helsinborg IF spelade i en liga för sig där HIF var den klubb som överpresterade mest i relation till den allsvenska marknaden. Även MFF hade en högpresterande säsong bakom sig. AIK och Brommapojkarna var de klubbar som tog minst poäng i förhållande till de pengar som man spenderade på personalkostnader. 

datakälla: svenskfotboll.se

Vi ser även att förklaringsgraden i modellen är betydligt lägre än hos flera av de andra europeiska ligorna. Den enskilt största anledningen är att skillnaden mellan de största och minsta klubbarna är betydligt mindre i Sverige än på andra marknader. Årliga varianser i klubbarnas prestationer ger större avtryck i tabellen. Lägg därtill det faktum att de klubbar med lägst omsättning allokerar sina personalkostnader i stort sett enbart till spelartruppen. Trelleborg FF har så lite som fyra heltidsanställda vilket innebär att av klubbens 19.5 miljoner i personalkostnader så representerar spelartruppen den absolut största andelen. Klubbar som Elfsborg, MFF, AIK samt IFK Göteborg har å sin sida en administrativ organisation som kostar betydligt mer än 10 miljoner i personalkostnader. Det kostar naturligtvis att administrera säsongskort, rekrytera och underhålla sponsorer, arbeta med publikservice eller som i Malmö FF:s fall exploatera sin arena.

Låt oss nu titta på hur väl klubbarna har positionerat sig under den första halvan av 2011. Jag har gjort ett antagande om att klubbarnas respektive personalkostnader är oförändrade från föregående år och dividerat dessa med två. Det relativa förhållandet mellan klubbarnas förmåga att betala sin personal borde vara relativt oförändrad även om sign-on bonusar kan komma att innebära årliga avvikelser från en norm-budget. Gällande Syrianska FC (9mio/6mån) och IFK Norrköping (15mio/6mån) har jag gjort ett subjektivt antagande baserat på föregående års data samt hänsyn till den lokala marknadens storlek och förmåga att generera intäkter.

datakälla: svenskfotboll.se

Vi ser att Malmö FF:s prestation har korrigerats mycket kraftigt vilket skulle kunna vara ett tecken på att organisationen överpresterade rejält under 2010 och att man under 2011 är tillbaka på prestationer som stämmer någorlunda överens i nivå med klubbens norm under 2000 talet. Det är inte helt optimalt eftersom MFF har höga fasta kostnader från sin stadion samtidigt som man är den klubb i allsvenskan vars publiksiffror historiskt sett har högst exponering i förhållande till de sportsliga resultaten. En betydelsefull höstsäsong står för dörren här.

Även om marknaden som helhet har närmat sig Helsingborg IF så presterar klubben fortfarande väl och är mycket produktiv. Man närmar sig dock tidpunkten då några av klubbens extraordinära spelare blir förvärvade av klubbar högre upp i näringskedjan. Klarar klubben av att uppgradera sin verksamhet eller kommer man att sjunka ner till en mer normal nivå?

Vi ser också att Örebro SK och Kalmar FF i stort sätt har bytt plats lodrätt med varandra. Gefle IF har bytt plats med Trelleborg FF och GAIS har gjort det med Mjällby. Den jämna allsvenskan klubbar som har förhållandevis låga personalkostnader goda möjligheter att sticka fram enstaka säsonger.

Intressant är att Djurgården och IFK Göteborg hitintills under 2011 har presterat ungefär likadant som under 2010, båda sämre än vad man kan förvänta sig. IFK Göteborg har under sommaren vidtagit en del åtgärder. Dels har man ökat kostnaden genom att teckna ett nytt kontrakt värt närmare 15 miljoner exklusive sociala avgifter över 4.5 år med den högpresterande Tobias Hysén, dels har man lånat ut Pär Eriksson och Nicklas Bärkroth vars kontraktskostnad har haft en negativ inverkan på produktiviteten. Dessutom har man investerat i ett kontrakt med Philip Haglund som man förväntar sig ska höja klubbens produktivitet. Frågetecken finns i de bakre leden där förlusten av den mycket produktive Kim Christensen för ett år sedan har kostat poäng och där man denna sommar sålt Ragnar Sigurdsson som även han har varit till stor nytta för klubbens produktivitet.

AIK är en klubb som hittills visat en mycket hög produktivitetsförbättring. Det har varit stort fokus på hur mycket pengar AIK kommer att sälja Bangura x 2 för och att dessa försäljningar ska rädda klubbens ekonomi. Men faktum är att AIK:s ekonomi inte ordnas av en försäljning. Båda spelarna är idag mycket effektiva med förhållandevis låg kontraktskostnad. AIK:s ekonomi kan bara ordnas ifall klubbens organisation kan fortsätta att producera höga sportsliga resultat. För är det så att en försäljning av båda herrarna återigen sänker AIK:s produktivitet så blir premien från försäljningen snart utsuddad i form av lägre framtida matchdags-intäkter. Prislappen är därför kanske inte den avgörande faktorn här utan snarare tidpunkten, när klubben känner att man har en tillräckligt stabil sportslig bas att stå på.

Halmstad BK:s situation är mycket svår. Klubben befinner sig i en negativ spiral och den finansiella hälsan är mycket kritisk. Många pratar om klubbens kamp om att säkra elitlicensen. Men elitlicensen är det minsta bekymret för HBK. Klarar klubben bara av att undvika ha förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar per den 31/8 i år så kan man inte bli tvångsnedflyttad förrän tidigast till säsongen 2013. Här finns det olika scenarier; utan kapitaltillskott är det mycket troligt att klubben går i konkurs innan dess. Ett annat är att klubben fram till 2013 lyckas med transformera sin verksamhet och når en balans mellan intäkter och kostnader men precis som Örebro SK tvångsdegraderas genom en av licensnämnden godtycklig värdering av tillgångarna. Sannolikheten för att HBK ska försvinna måste trots allt betraktas som relativt liten, däremot är det mycket osäkert på vilken nivå i den svenska näringskedjan man kommer att få omgruppera på.

Figurerna visar även att klubbarnas prestationer över tid borde tendera att pressa sig mot en jämvikt. Däremot ser det ut att vara som så att klubbarna har olika stora årliga avvikelser från jämvikten. Elfsborg har sedan Borås Arena stod färdig tagit sig till toppen av personalkostnadsligan. Förhållandevis få misstag från klubbens management har gett den en stabil position i det övre skiktet med en förhållandevis liten varians från jämvikten. Det är något som man under de fem senaste åren har kunnat kapitalisera i form av totalt 30 miljoner i nettovinst från spel i Europa.

Att man trots relativt höga personalkostnader inte har fått större sportslig utdelning i allsvenskan kan bero på att man varje år ha fått ge vika för uppstickare med en betydligt högre varians i sin prestation i förhållande till resurserna. Men kanske kommer marknadens samtliga pusselbitar på plats för Elfsborg just i år?