Miljarder skäl att införa finansiella restriktioner i Premier League

Under den senaste veckan har vi kunnat läsa om de olika förslag på kostnadskontroll-mekanismer som några av Premier League klubbarna försöker driva igenom. Det är i första hand tre olika modeller som ligger på bordet. Richard Scudamore som är VD för Premier League får det något otacksamma arbetet att försöka lägga fram ett förslag som alla klubbägare ska kunna enas över. Problemet är att alla har olika intressen och när olika åtgärder påverkar respektive klubbs förutsättningar olika mycket så blir det i slutändan svårt att nå enighet.

Det har i första hand handlat om tre olika förslag:

- En regel som säger att klubbar bara får öka sina löner med 5% per säsong (Sunderlands förslag).

- Lönerna får bara utgöra viss andel av omsättningen.

- Break Even kriterier, ungefär som UEFA:s financial fair play-regler.

Den stora frågan är: Behövs finansiella restriktioner?

En del menar att regleringar i första hand behövs för att det finns en risk att ligan ska gå under om klubbarna inte sköter sig finansiellt och hamnar på obestånd. Jag håller nog inte riktigt med om det. Hade Premier League varit en stängd liga så är det möjligt att så hade varit fallet. Det skulle krävas en process och en hel del transaktionskostnader att finna ersättare för klubbar som på grund av finansiella trångmål upphör att existera. I ett öppet ligasystem som det europeiska finns ersättarna i divisionen under. Dessa klubbar kan ganska omgående förvärva spelarkontrakt från bland annat de upplösta klubbarna vid en eventuell uppflyttning. Saken är den att det i årets upplaga av Premier League bara finns 11 av de 22 lag som deltog i ligan under den allra första säsongen (1992/93). 11 klubbar har med andra ord degraderats, oavsett om det skett på sportsliga eller ekonomiska meriter och inte har ligan gått under för det. Dessutom säger erfarenheten att klubbar som hamnar på obestånd återhämtar sig relativt fort. Därför finns  det i mina ögon inget större behov av en reglering med syfte att säkerställa ligans existens. Det är också långt ifrån omöjligt för ägarna att driva sina klubbar och redovisa svarta siffror. Under säsongen 2010/11 redovisade åtta av 20 klubbar ett positivt resultat på den nedersta raden vilket speglar en fungerande konkurrensmarknad ganska väl.

Ett starkt motiv för ägarna att nå en överenskommelse är däremot det faktum att man kan skapa en överföring av värde från spelare till klubbarna, och därmed dem själva. Det är naturligtvis inte någon tillfällighet om varför detta initiativ kommer just nu, och inte tidigare. Så här ligger det till: Den kommande TV rättighetscykeln kommer att öka klubbarnas intäkter mycket kraftigt. Det rör sig om en total ökning från £3.6 miljarder till uppemot £5.5 miljarder över en treårsperiod. För toppklubbarna i ligan handlar det om uppemot £50 miljoner mer i TV intäkter per säsong. För de på nedre tredjedelen rör det sig kanske om £30 miljoner per år. Klubbägarna ser en chans att genom samarbete kraftigt minska spelarnas andel av de nya intäkterna (konkurrensen mellan klubbarna om talang driver upp spelarnas inkomster).

Istället kan klubbägarna själva komma åt majoriteten av pengarna och disponera dem så som de önskar. Jag kan tänka mig att flera klubbägare ser en chans att amortera sina klubbars skulder: Det vill säga de pengar som de själva investerat i klubben men som de bokfört som ett lån till klubben. Det är också politisk genomförbart eftersom amortering av skulder inte sticker i ögonen på susupportrar lika mycket som aktieutdelningar gör (även om det i det här fallet i praktiken är detsamma).

Kostnadskontroll av det här slaget är värd väldigt mycket pengar för alla ägare. Om vi t.ex. tar förslaget med maximal 5% lönetillväxt per säsong så är det ganska enkelt att räkna fram klubbägarnas ökade förmögenhet. Genom att räkna på ManUtd där antagandet är att klubben kommer att kunna öka sina intäkter med i genomsnitt 6% per säsong samtidigt som lönerna bara ökar med 5% så betyder det (allt annat lika) att klubbens Ebitda marginal (Ebidta/Intäkter) ständigt kommer att förbättras. Det motsvarar ett ökat aktieägarvärde på ca £200 miljoner ($2 per aktie).

Detta är ett motiv som i första hand är bra för klubbägare och inte för andra intressenter. Det är det som man kallar för rent-seeking. Det vill säga att skapa vinster genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på marknaden.

Men det finns också ett ekonomiskt motiv för restriktioner. Det motivet har sett sitt ljus i och med den home-grown reglering som Premier League införde för ett par säsonger sedan. Denna restriktion begränsar utbudet i den talangpool som klubbarna kan rekrytera i. På en avreglerad talangmarknad skulle ett stort inflöde av nya pengar leda till ett stort inflöde av talang till ligan (spelare från andra länder som är bättre än home-grown klassade). Men med en home-grown restriktion på plats innebär inflödet av kapital att en betydande del pengar försvinner i form av en löneinflation till befintliga spelare, utan att talangnivån i ligan ökar. Det är bortkastade pengar.

Så, en mindre andel av nya pengar som går till befintliga spelare i ligan betyder att mer kapital lösgörs och kan användas till att köpa loss talang från utlandet. Säsongen 2010-11 omsatte klubbarna i ligan tillsammans £2.2 miljarder. £1.54 miljarder, det vill säga 70 procent av intäkterna gick till spelarna. Den kommande TV rättighetscykeln kommer troligtvis att öka klubbarnas samlade intäkter till £3 miljarder. Lyckas klubbarna genom samarbete få ner spelarnas andel av intäkterna från 70 procent till 60 så betyder det att spelarna - i en liga med en omsättning på £3 miljarder - kommer att erhålla £1.8 miljarder istället för £2.1 miljarder. 

Genom att samarbeta kan klubbarna därmed lösgöra ytterligare £300 miljoner per år som bland annat kan disponeras på transfermarknaden. Det är ungefär lika mycket pengar som Premier League klubbarna tillsammans köpte spelarkontrakt för från andra länder under sommarens rekordstora transferfönster.