Svagare konkurrenter håller nere FCK:s kostnader

Idag släppte Parken Sport & Entertainment sitt kvartalsresultat där man bland annat uppjusterade prognosen för den förväntade vinsten 2012. En del intressant information finns att finna i segmentsredovisning där FC Köpenhamns resultat redovisas. Anmärkningsvärt är hur väl klubben har kunnat managera sina personalkostnader efter de intäktsmässigt framgångsrika bokslutsåren 2010 och 2011 (tack vare grupp- och slutspel i Champions League).

Erfarenheten säger att klubbarnas spelarbudgetar brukar skjuta i höjden åren efter extraordinära intäkter från Champions League. Så har alltså inte varit fallet. FCK har varken ökat budgeten, eller gjort större investeringar i spelarkontrakt. En del men långt ifrån all av kostnadsminskningen (och intäktsminskingen) beror på att bolaget under 2012 har outsourcat mat och dryck verksamheten på Parken till ett externt företag.

Segmentredovisning för FCK och Stadion

Trots en mindre kostym leder FCK den danska ligan tämligen överlägset med 9 poängs marginal efter 18 omgångar. I maj 2011 vann FCK ligan i överlägsen stil med 26 poäng. Året efter förlorade man titeln lite snöpligt men självförvållat (tränarkarusell pga dålig scouting) till FC Nordsjälland. Men saken är den att Nordsjälland är en liten klubb och idag saknas det en stark utmanare till FCK i Danmark. I samband med finanskrisen krashade intäktstillväxten bland de danska klubbarna och majoriteten brottas med stora ekonomiska problem. Senast igår kunde vi läsa att FC Midjylland är i ett akut behov av likvida medel. Figuren nedanför visar de danska klubbarnas samlade intäkter och resultat före skatt. Detta återspeglas också mycket väl på transfermarknaden vilket jag uppmärksammade i denna analys efter att det internationella transferfönstret hade stängt för året.

Precis som den hårda konkurrensen mellan klubbarna driver upp kostnaderna för att nå sportsliga resultat är detta ett utmärkt exempel på hur svagare konkurrens påverkar verksamheten för den som befinner sig högst uppe i näringskedjan.

Källa: Idan.dk

Miljarder skäl att införa finansiella restriktioner i Premier League

Under den senaste veckan har vi kunnat läsa om de olika förslag på kostnadskontroll-mekanismer som några av Premier League klubbarna försöker driva igenom. Det är i första hand tre olika modeller som ligger på bordet. Richard Scudamore som är VD för Premier League får det något otacksamma arbetet att försöka lägga fram ett förslag som alla klubbägare ska kunna enas över. Problemet är att alla har olika intressen och när olika åtgärder påverkar respektive klubbs förutsättningar olika mycket så blir det i slutändan svårt att nå enighet.

Det har i första hand handlat om tre olika förslag:

- En regel som säger att klubbar bara får öka sina löner med 5% per säsong (Sunderlands förslag).

- Lönerna får bara utgöra viss andel av omsättningen.

- Break Even kriterier, ungefär som UEFA:s financial fair play-regler.

Den stora frågan är: Behövs finansiella restriktioner?

En del menar att regleringar i första hand behövs för att det finns en risk att ligan ska gå under om klubbarna inte sköter sig finansiellt och hamnar på obestånd. Jag håller nog inte riktigt med om det. Hade Premier League varit en stängd liga så är det möjligt att så hade varit fallet. Det skulle krävas en process och en hel del transaktionskostnader att finna ersättare för klubbar som på grund av finansiella trångmål upphör att existera. I ett öppet ligasystem som det europeiska finns ersättarna i divisionen under. Dessa klubbar kan ganska omgående förvärva spelarkontrakt från bland annat de upplösta klubbarna vid en eventuell uppflyttning. Saken är den att det i årets upplaga av Premier League bara finns 11 av de 22 lag som deltog i ligan under den allra första säsongen (1992/93). 11 klubbar har med andra ord degraderats, oavsett om det skett på sportsliga eller ekonomiska meriter och inte har ligan gått under för det. Dessutom säger erfarenheten att klubbar som hamnar på obestånd återhämtar sig relativt fort. Därför finns  det i mina ögon inget större behov av en reglering med syfte att säkerställa ligans existens. Det är också långt ifrån omöjligt för ägarna att driva sina klubbar och redovisa svarta siffror. Under säsongen 2010/11 redovisade åtta av 20 klubbar ett positivt resultat på den nedersta raden vilket speglar en fungerande konkurrensmarknad ganska väl.

Ett starkt motiv för ägarna att nå en överenskommelse är däremot det faktum att man kan skapa en överföring av värde från spelare till klubbarna, och därmed dem själva. Det är naturligtvis inte någon tillfällighet om varför detta initiativ kommer just nu, och inte tidigare. Så här ligger det till: Den kommande TV rättighetscykeln kommer att öka klubbarnas intäkter mycket kraftigt. Det rör sig om en total ökning från £3.6 miljarder till uppemot £5.5 miljarder över en treårsperiod. För toppklubbarna i ligan handlar det om uppemot £50 miljoner mer i TV intäkter per säsong. För de på nedre tredjedelen rör det sig kanske om £30 miljoner per år. Klubbägarna ser en chans att genom samarbete kraftigt minska spelarnas andel av de nya intäkterna (konkurrensen mellan klubbarna om talang driver upp spelarnas inkomster).

Istället kan klubbägarna själva komma åt majoriteten av pengarna och disponera dem så som de önskar. Jag kan tänka mig att flera klubbägare ser en chans att amortera sina klubbars skulder: Det vill säga de pengar som de själva investerat i klubben men som de bokfört som ett lån till klubben. Det är också politisk genomförbart eftersom amortering av skulder inte sticker i ögonen på susupportrar lika mycket som aktieutdelningar gör (även om det i det här fallet i praktiken är detsamma).

Kostnadskontroll av det här slaget är värd väldigt mycket pengar för alla ägare. Om vi t.ex. tar förslaget med maximal 5% lönetillväxt per säsong så är det ganska enkelt att räkna fram klubbägarnas ökade förmögenhet. Genom att räkna på ManUtd där antagandet är att klubben kommer att kunna öka sina intäkter med i genomsnitt 6% per säsong samtidigt som lönerna bara ökar med 5% så betyder det (allt annat lika) att klubbens Ebitda marginal (Ebidta/Intäkter) ständigt kommer att förbättras. Det motsvarar ett ökat aktieägarvärde på ca £200 miljoner ($2 per aktie).

Detta är ett motiv som i första hand är bra för klubbägare och inte för andra intressenter. Det är det som man kallar för rent-seeking. Det vill säga att skapa vinster genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på marknaden.

Men det finns också ett ekonomiskt motiv för restriktioner. Det motivet har sett sitt ljus i och med den home-grown reglering som Premier League införde för ett par säsonger sedan. Denna restriktion begränsar utbudet i den talangpool som klubbarna kan rekrytera i. På en avreglerad talangmarknad skulle ett stort inflöde av nya pengar leda till ett stort inflöde av talang till ligan (spelare från andra länder som är bättre än home-grown klassade). Men med en home-grown restriktion på plats innebär inflödet av kapital att en betydande del pengar försvinner i form av en löneinflation till befintliga spelare, utan att talangnivån i ligan ökar. Det är bortkastade pengar.

Så, en mindre andel av nya pengar som går till befintliga spelare i ligan betyder att mer kapital lösgörs och kan användas till att köpa loss talang från utlandet. Säsongen 2010-11 omsatte klubbarna i ligan tillsammans £2.2 miljarder. £1.54 miljarder, det vill säga 70 procent av intäkterna gick till spelarna. Den kommande TV rättighetscykeln kommer troligtvis att öka klubbarnas samlade intäkter till £3 miljarder. Lyckas klubbarna genom samarbete få ner spelarnas andel av intäkterna från 70 procent till 60 så betyder det att spelarna - i en liga med en omsättning på £3 miljarder - kommer att erhålla £1.8 miljarder istället för £2.1 miljarder. 

Genom att samarbeta kan klubbarna därmed lösgöra ytterligare £300 miljoner per år som bland annat kan disponeras på transfermarknaden. Det är ungefär lika mycket pengar som Premier League klubbarna tillsammans köpte spelarkontrakt för från andra länder under sommarens rekordstora transferfönster.

Arsenals nya sponsoravtal

Ett mycket länge uttjatat resonemang har varit den alternativkostnad som Arsenal upplever på grund av sina långa avtal med Emirates samt Nike. Dessa avtal gav en betydande del pengar på bordet vilket var en viktig del i finansieringen av arenan. I ett tidigare blogginlägg resonerar jag om att den årliga alternativkostnaden omöjligtvis kan överstiga £10 miljoner. Hur som helst, avtalet med Emirates som var värt £100 miljoner var uppdelat i två delar: Rättigheter till arenanamnet som löper över 15 år till 2021 och rättigheterna till matchtröjan vilket löper fram till 2014. Det senare ger Arsenal £5.5 miljoner om året, fram till 2014.

Igår presenterade Arsenal ett nytt avtal med Emirates som är värt £150 miljoner. Där ingår rättigheter för matchtröjan under fem säsonger samt rättigheter till arenanamnet i åtta säsonger. Det nya avtalet ger Arsenal i genomsnitt £30 miljoner om året mellan 2014 och 2018. Hur väl står sig då Arsenals avtal på marknaden? 

Det vi kan konstatera är att Arsenal har sålt flera rättigheter för att nå storleken på det nya avtalet. Arenanamnet är en rättighet som är värt ett visst belopp pengar. Värdet på denna rättighet borde rimligtvis vara mindre ju längre tid som arenans ursprungliga namn är etablerat. Det skulle t.ex. vara svårt för en annan kommersiell aktör att etablera sitt namn på arenan från och med år 2021. Arsenal skulle därmed inte kunna få särskilt mycket pengar för denna rättighet eftersom den är så pass associerad med Emirates. En annan rättighet som Emirates har säkerställt är den som exponeras på Arsenals träningsställ. Den typen av rättighet fick sitt stora genombrott när ManUtd för ungefär ett år sedan sålde den till DHL till ett pris av £40 miljoner över fyra år.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om konkurrensfördelar inom fotbollen. Erfarenheten säger att rykte troligtvis är den enda bestående konkurrensfördelen inom fotbollen. ManUtd och Liverpool har tack vare sina mycket framgångsrika tidsepoker byggt upp ett rykte som idag speglas i klubbarnas kommersiella intäkter. Arsenals nya avtal bekräftar den bilden. Avtalet är betydligt bättre än det förra men till största del beror det på att värdet på kommersiella rättigheter för Europas storklubbar har vuxit och fortsätter att växa. När Arsenal år 2004 tecknade det förra avtalet med Emirates så värderade det rättigheten för matchtröjan till £5.5 miljoner per säsong. I ungefär samma veva sålde ManUtd motsvarande rättighet till Voodafone för £9 miljoner. Idag är båda dessa klubbars motsvarande rättigheter mycket mer värda.

Saken är den att Arsenals varumärke är betydligt svagare än ManUtd dito. Och när Liverpool om något år på nytt kommer att sälja sina rättigheter så kommer det mest sannolikt bekräftas att klubbens rykte fortfarande genererar ett högre pris för de kommersiella rättigheterna. Tabellen nedan ger en överblick över de kommersiella intäkterna för ett urval av engelska klubbar.

Competitive Advantage - Lessons learned from Football League

Mellan åren 1970 och 1989 använde sig Liverpool av 56 olika spelare. Det var nästan hälften jämfört med deras främsta rivaler under samma period. Endast 30 procent av dessa spelare var egna produkter vilket var en mindre andel än vad konkurrenterna hade haft i sina trupper. Liverpool var på den tiden mycket duktiga på att identifiera talang, man var duktiga på att få spelarna och samarbeta och att dessutom behålla dem i klubben. I en studie från 1991 analyserar Fillippo dell'Osso och Stefan Szymanski* det engelska konkurrenslandskapet.

Analysen utgår från relativa sportsliga prestationer samt tolv olika klubbars kostnader för att uppnå dessa och kan kanske ha varit den första analysen i sitt slag. Mätperioden var mellan 1974 och 1989 och den regressionsanalys som författarna gjorde har en förklaringsgrad på 40 procent. Det är två klubbar som inte passar in i modellen, Liverpool och Nottingham Forest. Tog man bort dessa två klubbar så kunde sportslig framgång till 81 procent förklaras genom de pengar som klubbarna spenderade på löner och på transfermarknaden.

Mätperiod 1974 - 1989, Liverpool och Nottingham i rött (klicka på bilden för högre upplösning)

Att Liverpool och Nottingham stack ut så pass mycket måste ha berott på vissa egenskaper som dessa klubbar hade. Fillippo dell'Osso och Stefan Szymanski gjorde en analys av konkurrensfördelar. Konkurrensfördelar kan definieras som en förmåga som ett företag har i relation till sina konkurrenter. Denna förmåga ger en högre försäljning och/eller lägre produktionskostnader. Ett företag som saknar konkurrensfördelar kommer över tid inte att kunna leverera vinster. Inom fotbollen karaktäriseras det genom att klubbar som saknar konkurrensfördelar över tid inte kommer att kunna vara framgångsrika på planen. Konkurrensfördelar skapar således överavkastning. Utanför fotbollsvärlden observeras den i ökat aktieägarvärde och inom fotbollen i sportsliga framgångar och i vissa fall ökat aktieägarvärde.

Dell'Osso och Szymanski generaliserar konkurrensfördelar i fyra olika grupper: Monopol (formellt), rykte, teknologi och arkitektur (institutionell). De kommer fram till att Nottingham lyckades att kontraktera Brian Clough som i sina tidigare klubbar hade lyckats att lyfta dessa till högre sportsliga framgångar. Klubben hade lyckats skapa sig monopol på en unik magagerkompetens. Liverpools framgångar varade över en period under vilken flera olika managers var ansvariga för klubben. Dell'Osso och Szymanski menar att Liverpools konkurrensfördel kunde härledas till klubbens arkitektur, det vill säga att summan av alla enskilda processer och kontrakt i klubben skapade en helhet som var starkare än konkurrenterna.

Författarna noterade även att ManUtd presterade betydligt sämre sportsliga resultat än vad man skulle förvänta sig klubbens stora resurser. Faktum var att klubben då var den minst effektiva av dem alla. Det som räddade klubben från sämre sportsliga resultat var dess rykte som man hade byggt upp under tidigare framgångar. Ryktet gav klubben stora resurser tack vare höga biljettintäkter vilket på den tiden var den enskilt största inkomstkällan.

Så vad har hänt sedan dess? Som förväntat föll Nottingham Forrest tillbaka till sin ursprungliga nivå efter att Brian Clough hade lämnat klubben. Precis samma öde som de andra klubbarna som Clough var manager för gick till mötes efter att han hade slutat. Manchester United förbättrade sin effektivitet och började prestera enligt vad man ska förvänta sig givet klubbens resurser. Liverpool däremot har stegvis försämrat sina prestationer. Enligt samma metod** som Fillippo dell'Osso och Stefan Szymanski använde sig av har jag gjort en jämförelse över ett urval av klubbar. Tyvärr hade jag bara tillgång till data för säsongerna 2005/06 till 2010/11 vilket gav en kortare tidsperiod (6 säsonger). Jag har också bytt ut Nottingham, Southampton samt Leeds och ersatt med Sunderland, Fulham och West Ham. Regressionsanalysen för samtliga 12 klubbar har en förklaringsgrad på 64 procent. ManUtd passar inte in i modellen och om man tar bort den så ökar förklaringsgraden till 90 procent. 

Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance (löner och transferutgifter) och Wikipedia (tabellplaceringar) Klicka på bilden för högre upplösning

Liverpool är med andra ord ungefär i den situation som ManUtd befann sig när Fillippo dell'Osso och Stefan Szymanski gjorde sin studie (även om Liverpool har en relativt svagare resursbas än vad ManUtd hade då). Författarna menade då att klubben inte kunde leva på sitt rykte hur länge som helst. I slutändan behövs det sportslig framgång för att upprätthålla det. Om man håller med om den slutsatsen så behöver Liverpools med andra ord förbättra sin effektivitet för att inte devalvera sitt rykte. ManUtd har under de senaste åren upplevt enorma sportsliga framgångar. Man har också gjort det till en kostnad som förvisso har varit hög, men som jämförelsevis är lägre den kostnad som kan förväntas och krävas för att nå en så pass stor kontinuitet på de absoluta topplaceringarna i ligan.

Varför är en sådan analys intressant? Framför allt handlar det om att identifiera konkurrensfördelar när man är intresserad att investera pengar i ett företag. Ett företag som saknar konkurrensfördelar kommer över tid inte att leverera resultat. Tack vare sin konkurrensfördel kunde Liverpool (förutom sportsliga framgångar) även redovisa finansiella vinster. Man skapade överavkastning. Idag är det ManUtd som levererar en hög avkastning till klubbens aktie- och obligationsägare.

Vi borde med andra ord också kunna analysera konkurrensfördelarna från ett marknadsperspektiv med hjälp av värderingsmultiplar. En välanvänd multipel är EV/Ebitda***. Företag med en högre tillväxt har generellt en högre multipel. Det har också företag som har en lägre risk och företag vars återinvesteringsgrad**** är lägre. Både Liverpool och ManUtd exponeras mot samma affärsrisker. Man verkar på samma konkurrenslandskap. Om det nu är så att klubbarnas EV/Ebitda multipel skiljer sig åt så beror det i första hand på att konkurrensfördelarna värderas olika. Eftersom båda klubbarna under de senaste åren har varit inblandade i transaktioner på ägarsidan så är det möjligt att få fram multiplerna. Tabellen nedan visar de två klubbarnas multipler över de senaste åren. 

ManUtd nuvarande EV/Ebitda baseras på klubbens börsvärde plus obligationernas marknadsvärde. Det dividerat med den Ebitda (£110m) som ledningen har kommunicerat till marknaden att man kommer att leverera denna säsong.

Det vi ser är att Hicks & Gillet köpte Liverpool för ett relativt högt pris givet klubbens vinst. Troligtvis baserades analysen på Liverpools rykte och historiska prestationer. De räknade också med att en investering i ett nytt arenabygge - tack vare klubbens rykte - skulle öka vinsterna. Vad de inte räknade med var att klubbens effektivitet skulle försämras. De relativt stora pengar som investerades i truppen gav ingen sportslig hävstång. Inte heller räknade de med att finanskrisen skulle sätta stopp för arenaplanerna. När John Henry och Fenwey Sports Group förvärvade Liverpool så gjorde man det på en betydligt lägre värdering relativt klubbens vinster. Klubbens enda konkurrensfördel var nu det starka rykte som man har byggt upp under sina framgångsrika år. För att investeringen ska bli lyckad så måste ägarna lyckas med att utveckla ytterligare en konkurrensfördel. Därav John Henrys plan på Moneyball strategin.

Familjen Glazer köpte ManUtd baserat på klubbens mycket stora rykte och dess effektiva management. Som förväntat har man kunnat kapitalisera ryktet på den globala marknaden i form av kraftigt ökade intäkter från kommersiella avtal. Idag värderar aktie- och obligationsmarknaden klubbens konkurrensfördelar på samma nivåer som 2005. Frågan är om klubbens effektiva organisation kan tillskrivas Alex Ferguson som kommer att försvinna eller om managern har skapat en institutionell konkurrensfördel? Jim Collins kallar det för Nivå 5 ledarskap. Att familjen Glazer i samband med börsintroduktionen har sålt en del av sina aktier i klubben betyder att man har överfört en del av risken för en effektivitetsförsämring till klubbens nya investerare. Erfarenheten säger att det är svårt att nå varaktiga konkurrensfördelar inom fotbollen. Bortsett från ryktet kan det mesta kopieras.

------------------------------------------

* Who Are the Champions? An analysis of football and architecture - Fillippo dell'Osso & Stefan Szymanski, Business Stategy Review 1991.

** Input: Under mätperioden, respektive klubbs samlade utgifter för löner och transfers i relation till mätgruppens medelutgift. Output: 1/p där p = respektive klubbs snittplacering i tabellen under mätperioden (ex: 2:a plats i Championship = 22:a plats).

*** EV/Ebitda är ett företags värde (marknadsvärdet av eget kapital [t.ex.börsvärde] plus räntebärande skulder) dividerat med företagets Ebitda (vinst före räntor, av- och nedskrivningar och före skatt)

**** Den del av vinsten som behöver återinvesteras för att företaget ska klara av att fortleva och leverera vinster.

SvFF vinnare i premiär- OCH i arenamatchen, faktiskt

Så har den första matchen på den nya nationalarenan spelats. Fotbollförbundets representationslag vann matchen på planen. Men kan man göra mål även i arenamatchen?

Fokus i media har i första hand legat på att SvFF inte har pengar som kommer att behövas för att finansiera det förväntade underskottet som Nationalarenan kommer att generera. Men är det verkligen ett problem för SvFF? I slutändan borde det innebära att förbundet blir av med sina aktier i arenan. För det är det som rimligtvis borde hända om inte Fotbollförbundet har pengar att skjuta till. Men det kanske snarare bör ses som en befrielse? Varför äga aktier i ett företag som ständigt frågar aktieägarna efter nya pengar istället för att ge något tillbaka? Nu får någon annan täppa till de svarta hålen.

Saken är den att Fotbollförbundet redan har nått sitt mål. Arenan byggdes och det svenska fotbollslandslaget kommer att kunna spela där även i framtiden, oavsett. Och även om man kommer att göra det som hyresgäster så har förbundet gjort en bra affär. Den nya infrastrukturen ger en bättre exponering för svensk fotboll som tack vare det kan tjäna mer på sina sponsorkontrakt med samarbetspartners. Hyresnivån är naturligtvis en förhandlingsfråga och där finns det idag ett par alternativa arenor som i teorin skulle kunna arrangera Fotbollsförbundets landskamper. Bra för förbundet. I Polen får t.ex. sommarens EM arenor lägga offerter när det polska fotbollförbundet väljer var man ska spela sina landskamper. Mycket förmånligt för det polska förbundet. Arenasituationen i Sverige hade kunnat ha varit än mer gynnsam ur SvFF:s perspektiv om bara Lars Åke Lagrell hade varit mer framgångsrik på att övertala de förtroendevalda som förvaltar våra pengar i Sverige och i Norge om att arrangera ett Europamästerskap.

Sune Hellströmer menar att han inte känner till några arenor som redan från start går runt. Men det överensstämmer inte riktigt med verkligheten. De arenor som byggs där det finns ett behov och som är anpassade till det bär sig i stort sett från och med att portarna slås upp, som t.ex. Juventus Stadium och Emirates i London. Sådana arenor finansieras också genom privat kapital eftersom det finns vinster att hämta för investerarna. De övriga arenorna får skattebetalarna finansiera, förstås. Med bakgrund av det så sover nog företrädarna för SvFF ganska gott, trots allt. För marken där Råsunda Fotbollstadion står har Fotbollförbundet trollat fram ett arenabygge i världsklass för 3 miljarder kronor, med skattebetalarnas goda minne.

Uefas turneringar och bidraget till försämrad tävlingsbalans i nationella ligor

I somras uppmärksammade jag en studie* (blogginlägg under länken) som byggde en teoretisk modell och en simulering på vilka konsekvenser som ökade premier i Champions League har på klubbars investeringsbeslut som i förlängningen påverkar konkurrenslandskapet i nationella ligor. I modellen finns det ett samband mellan ökade premier och en försämrad statistisk tävlingsbalans.

En annan, denna gång empirisk studie avhandlar Champions League och dess inverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna. Tim Pawlowski, Christoph Breuer och Arnd Hovemann** har testat vilken effekt som den policyförändring (1999-00) i form av ökade premier till deltagande lag har haft för de fem största ligorna i Europa. Resultatet blev det man ska förvänta sig: En signifikant försämring av den statistiska tävlingsbalansen i dessa ligor. Statistisk sätt har dessa ligor blivit mer förutsägbara.

Champions League är en fantastisk turnering. Priset för turneringen är skapade obalanser i de nationella ligorna. För ett par år sedan förändrade Uefa formatet på den före detta Uefa Cupen som numera heter Uefa Europa League. Nytt format och mer pengar. Inom tio år kommer vi att få läsa studier som avhandlar den försämrade tävlingsbalansen i ligorna under toppen av näringskedjan. Å andra sidan behöver det inte alls vara något problem. Som jag skrev i detta inlägg så är tävlingsbalans ett ytterst subjektivt begrepp. Nyttan kanske överstiger kostnaden. 

--------------------
* Aggregative Contests and Ex-post Heterogeneity: the Case of the UEFA Champions League - Martin Grossmann, Andreas Hefti & Markus Lang, July 2012
** Top Clubs' Performance and the Competitive Situation in European Domestic Football Competitions - Tim Pawlowski, Christoph Breuer & Arnd Hovemann, 2010

Superettan tabell 2012 vs personalkostnader 2011

På samma sätt som jag häromdagen gjorde med den allsvenska statistiken har jag nu gjort med superettan. Det vill säga, jag har använt 2011 års personalkostnader och 2012 års sportsliga resultat. För nykomlingarna i serien har jag korrigerat siffrorna med det jag anser är rimligt. Dessutom har jag tagit bort ca 80 procent av Hammarbys administrativa kostnader för att göra klubben mer jämförbar med en omvärld där i stort sätt alla klubbar har kontoret på fickan. 

Lite överraskande är förklaringsgraden för modellen något större i superettan än vad den var i allsvenskan. Erfarenheten från tidigare säsonger och från den engelska andradivisionen säger att denna modell inte har en lika stor förklaringsgrad. Till större del beror det på att degraderade klubbar från högre divisioner har hamnat i den lägre divisionen på grund av dåligt resursutnyttjande. Dessa klubbar tenderar att prestera sämre även under den första säsongen i sin nya miljö vilket påverkar modellen negativt.

Årets säsong har däremot haft ett förhållandevis gynnsamt utfall för modellen. Tre av fyra topplag t.ex. var ligans högst spenderande klubbar (HIF, HBK & BP) och bortsett från Trelleborg så har flera lag positionerat sig väl i de nedre regionerna i tabellen.

Det är alldeles uppenbart att Öster har haft en extremt produktiv säsong. Hammarby har också gjort stora förbättringar jämfört med tidigare säsonger. De så kallade döda pengarna (spelarkontrakt som inte är produktiva i förhållande till kostnad) är på väg bort. Stora delar av truppen är utbytt och man har rekryterat spelare som har presterat bättre än sina föregångare. Återstår att se om trenden håller i sig nästa säsong. 

Den första figuren är uppbyggt som så att sportslig framgång är den beroende variabeln och personalkostnader den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t. Den andra figuren visar sambandet mellan personalkostnader och inspelade poäng.

(klicka på bilderna för högre upplösning) 

AIK Fotboll Q3 - mycket stora investeringar i spelartruppen

Idag släppte AIK Fotboll AB sitt resultat för det tredje kvartalet. Ni som läste min analys av halvårsresultatet visste om att det fanns en större orealiserad lönekostnad (Daniel Majstorovics sign-on bonus) på klubbens balansräkning. Det rörde sig troligtvis om mer än 5mkr. Under Q3 har den kostnadsförts. Under det tredje kvartalet har klubben rekryterat ytterligare spelare, däribland Henok Goitom. Tillsammans med vinterns värvning av Celso Borges har det bidragit till att AIK Fotbolls personalkostnader under de första tre kvartalen är ganska exakt 15mkr högre än under samma period 2011. Följande tabell visar en nedbrytning av klubbens första tre kvartal. De två kolumnerna till höger visar en jämförelse av Q3 isolerat.  

De två kolumnerna till höger visar Q3 isolerat, 2011 och 2012. De övriga Q1-Q3 åren 2009-2012

Vi ser att enbart under Q3 så ökade personalkostnaderna med 10,5mkr jämfört med samma kvartal förra året. Men det stannar inte vid det: Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att klubbens immateriella tillgångar har ökat markant i värde (med 6.9mkr) sedan 30:e juni 2012.

Eftersom AIK:s profilvärvningar under detta kvartal inte har varit kontraktsbundna (vilket betyder att man har behövt köpa loss dem) så är det rimliga antagandet att man har aktiverat sign-on bonus eller delar av den som en immateriell tillgång på balansräkningen. Förhåller det sig på det viset så betyder det att man fördelar sign-on kostnaden över en längre tidsperiod än att
enbart belasta det tredje kvartalet.

Tabellen nedan visar hur AIK Fotboll har finansierat sig under året. Den högra kolumnen visar en kassaflödesanalys för de tre första kvartalen. Eftersom kassaflödet från rörelsen har varit negativ (stora sign-on bonusar slår mot Ebitda samt underskott i förändring av rörelsekapitalet) så har man finansierat sig via finanseringsverksamheten. Klubben kallar det för "investeringar från finansiärer i spelarlån" vilket har hamnat under långfristisga skulder. Jag skulle gissa att denna skuld på ett eller annat sätt regleras genom arenaavtalet.

Kassaflödesanalys; till vänster: första halvåret 2012. Mitten: Q3 isolerat; Till höger: första 9 månader 2012.

AIK Fotbolls investeringsbeteende under 2012 är precis det jag förväntade mig i min analys av 2011Q3 för ganska exakt ett år sedan. Klubben har nu tagit dessa investeringar och ökat kostnadsmassan i spelartruooen. Nästa år är det dags att börja visa de ökade intäkterna som flytten in på Friends Arena förväntas generera.

I övrigt kan vara värt att notera att klubbens intäkter från europaspelet uppgick till 19mkr. I denna summa ingår publik- och sponsorintäkter från kvalmatcher, samt premier från Uefa för avancemang till gruppspel (€1.3m). En betydande del av Uefa premierna hade ännu inte betalats ut vilket belastade kassaflödet (negativ förändring i rörelsekapitalet) i form av en ökning motsvarande 9mkr i "upplupna intäkter & förutbetalda kostnader" på balansräkningen. Under Q4 kommer AIK att resultatföra den premie från Uefa som man vann i och med det oavgjorda resultatet mot PSV. Dessutom publikintäkter från hemmamatcherna i gruppspelet och eventuella nya vinstpremier*.

Under de tre första kvartalen har AIK Fotboll betalat 2.7mkr för poliskostnader. Under resten av året kommer ytterligare 3.3mkr att kostnadsföras, totalt 6mkr. Det kanske mest tråkiga är att en stor del av dessa pengar inte gör någon nytta alls eftersom de försvinner i byråkratin och administrationen kring handläggning, överklaganden etc. De hade absolut gjort större nytta om de hade stannat hos klubben. Bara byråkrater kan tycka annorlunda.

------------------------------
* seger i gruppspel ger €200k; oavgjort ger €100k

Uncertainty of Outcome Hypothesis

Redan 1956 formulerade ekonomen Simon Rottenberg den så kallade uncertainty of outcome hypothesis. Enligt den så kommer efterfrågan på en sportliga att minska om tävlingsbalansen försämras. Väldigt många ekonomer har sedan dess försökt att finna empiriskt stöd för teorin utan att riktigt lyckas. De empiriska resultaten skiljer sig också väldigt mycket från varandra. Mycket beroende på problem med att identifiera rätt statistiskt nyckeltal som definierar tävlingsbalansen på ett bra sätt.

Ett annat problem är att ekonomerna har antagit att den statistiska tävlingsbalansen är lika med den tävlingsbalans som sportpubliken upplever. Om det nu skulle finnas ett sådant samband så är det i så fall med den upplevda tävlingsbalansen som inte nödvändigtvis behöver överensstämma med den statistiska.

I en ny studie har Tim Pawlowski och Oliver Budzinski* behandlat just denna fråga. Författarna har mätt den statistiska tävlingsbalansen i tre olika fotbollsligor (Danska, Tyska och Holländska). Sedan har de varit ute på fältet och frågat fotbollssupportrar om hur de upplever tävlingsbalansen i sina respektive ligor. Pawlowski och Budzinski har fångat upp både supportrar som går på matcherna och de som ser matchen på TV (på puben).

Slutsatsen är att det finns en skillnad mellan den statistiska tävlingsbalansen och den upplevda. Den danska ligan hade den statistisk högsta tävlingsbalansen men de danska supportrarna upplevde sin liga mindre balanserad än de andra två målgrupperna upplevde sina ligor.

Saken är den att tävlingsbalans är ytterst subjektivt och den uppfattas troligtvis olika beroende vem du frågar. Vid två av fyra mättillfällen i Danmark hade Pawlowski och Budzinski varit i Sønderjysk och frågat fansen där. Det är troligt och anta att de upplever tävlingsbalansen som sämre än vad till exempel FC Köpenhans supportrar upplever den. Sønderjysk har i stort sätt obefintliga chanser att vinna ligan samtidigt som FC Köpenhamn exponeras mot en risk att inte vinna den.

Men författarna ställde ytterligare en fråga: Hur mycket extra supportrarna var beredda att betala för sina biljetter om det skulle betyda att tävlingsbalansen förbättrades i deras respektive ligor. I Danmark tyckte fansen att det var värt att betala €5 per biljett vilket var 160% mer än vad fansen i Tyskland och Holland var beredda att betala. Även här beror det naturligtvis vem du frågar.

Men jag skulle vilja vända på frågan. Ponera att en liga var perfekt balanserad. Alla lag vann lika många matcher och supportrarna upplevde att alla lag - baserat på historiska resultat - hade lika stora chanser att vinna. Hur mycket skulle de vilja betala för att tävlingsbalansen skulle försämras så att deras egna lag skulle börja vinna mer? Att betala behöver inte heller enbart handla om biljettpris. Det kan till exempel röra sig om kompromisser med det egna lagets ideal och traditioner. T.ex. att för första gången ta in en tröjsponsor på matchtröjan, eller sälja rättigheterna till namnet på den egna arenan.

------------------------
* The (Monetary) Value of Competitive Balance for Sport Consumers; A Stated Preferences Approach to European Professional Football - Tim Pawlowski & Oliver Budzinski, Oct 2012

Allsvensk tabell 2012 vs personalkostnader 2011

Allsvenskan 2012 är slutspelad. Elfsborg vann guld och GAIS samt Örebro degraderades till Superettan. Men hur presterade klubbarna i förhållande till sina personalkostnader?

I de stora ligorna i Europa finns det ett mycket tydligt samband mellan storleken på personalkostnader och sportsliga resultat. Anledningen till det är att duktiga spelare vinner poäng åt klubbarna. Och för att kunna ha duktiga spelare i truppen så måste klubbarna få dem att skriva under kontrakt vilket kräver att de erbjuder spelarna det som motiverar dem till det, vilket oftast är pengar i lönekuvertet. De klubbar som har högst löneutrymme har därför bättre möjligheter att vinna fler poäng än andra.

I allsvenskan är detta samband något mindre. Dels beror det på att de finansiella gapen mellan de största klubbarna och de minsta inte är lika stora och dels beroende på att de allsvenska spelarna inte tjänar överdrivet mycket mer än den administrativa personalen. Och eftersom de stora klubbarna har betydligt mer administrativ personal än de mindre så får vi en viss bias i modellen. 

Figurerna nedan visar sambandet mellan de allsvenska klubbarnas personalkostnader så som de var 2011 i förhållande till årets sportsliga prestationer. Även om kostnadsläget har förändrats under 2012 så ger bilden trots allt en hyfsad approximation över hur väl klubbarna har hushållit med sina resurser.

Att Elfsborg blev svenska mästare är ingen större skräll. Under flera år har klubben haft den största budgeten i allsvenskan för sin spelartrupp. Inte heller är det särskillt överaskande att Helsingborg - efter två framgångsrika säsonger - tog ett rejält steg tillbaka i tabellen.

De klubbar som sticker ut som högpresterande är framför allt BK Häcken och IFK Norrköping. Även Åtvidaberg har hushållit väl med sina resurser (jag har skrivit upp 2011 års kostnader i S1 med vad jag anser är troligt). Och så Gefle förstås som för åttonde året i rad med mycket knappa resurser har lyckats behålla sin allsvenska status.

Örebro och GAIS är de klubbar som har presterat mest ineffektivt. Mest överraskande är naturligtvis Örebros stora fall. Klubben har under flera år haft en mycket välbalanserad ekonomi men har inte klarat av att hantera sin spelaromsättning. Det trots att det i stort sätt var samma människor som för ett par år sedan och med mer knappa resurser nådde höga sportsliga resultat.

Vad kan vi förvänta oss av 2013? Erfarenheten säger att BK Häcken kommer att dippa. Lyckas IFK Norrköping behålla momentum så kan de upprepa Örebros framgång från 2010 och sluta på medaljplats för att sedan ta ett eller två steg tillbaka. 

Intressant blir hur de större klubbarna positionerar sig. Klarar de av att öka sina budgetar och på så sätt uppnå en större kontinuitet i det övre skicket? Och vad händer med IFK Göteborg som nu för tredje året i rad har underpresterat i förhållande till sina finansiella resurser?

Den första figuren är uppbyggt som så att sportslig framgång är den beroende variabeln och personalkostnader den oberoende (y=a+bx). Sportslig framgång (y) definieras genom: [-ln(pi,t/(n+1-pi,t))] där n är antalet lag i ligan och p är klubben i:s tabellplacering säsong t. Personalkostnader (x) definieras genom: [ln(Ri,t/Rmedel,t)] där Ri,t är personalkostnader för klubb i säsong t, och Rmedel,t är allsvenskans medel-personalkostnad säsong t. Den andra figuren visar sambandet mellan personalkostnader och inspelade poäng. 

(klicka på bilderna för högre upplösning)