Inför rapportperioden - prestation och resursutnyttjande

I väntan på att de svenska klubbarna ska börja presentera sina bokslut för 2011 roade jag mig med att titta på klubbarnas prestationer under säsongen och hur väl de utnyttjade sina resurser. De vunna poängen är kända och personalkostnaderna i denna analys är till största del baserade på 2010 år siffror. Vad gäller AIK så har jag korrigerat 2010 års kostnad med hjälp av 2011Q3. För de allsvenska nykomlingarna Syrianska och IFK Norrköping har jag gjort en uppskattning baserat på förra årets belopp vilket är korrigerat med de extra intäkter som den allsvenska marknaden ger. Figuren är med andra ord inte helt exakt men ett rimligt antagande är att de flesta klubbar trots allt inte har särskilt stora kostnadsavvikelser från 2010.

Förklaringsgraden i den logaritmiska modellen är så pass bra som 41%, det vill säga att 41% av de vunna poängen kan förklaras genom klubbarnas respektive personalkostnader. Och även om pengar inte betyder allt så ser vi att bland de fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen så finns tre av dem representerade om vi skulle göra en tabell baserat på storleken för personalkostnader. Magkänslan säger också att vi börjar se en viss skiktning i ligan och att i samband med att Kalmar FF vann SM Guld hösten 2008 med personalkostnader i storleksordningen 28 miljoner kronor så är det troligtvis den sista gången vi såg en ”lågbudgetklubb” vinna ett svenskt mästerskap i fotboll. Intäkter från matchdag samt marknad&sponsring kommer med andra ord spela allt större roll i framtiden.

klicka på bilden för högre upplösning. Datakälla: svenskfotboll.se

Tittar vi på figuren och försöker återberätta händelseförloppen så är de klubbar som befinner sig ovanpå trendlinjen de som presterar bättre än marknadsnormen och de som befinner sig under presterar sämre. Betyder dessa placeringar att lönsamheten hos respektive klubb kommer att vara god eller dålig för bokslutsåret 2011? I vissa fall ja och i andra inte, och framför allt beror det på hur man räknar och periodiserar intäkter samt kostnader. Om vi tittar på Elfsborg så avslöjade Borås Tidning att klubben gick 6.5 miljoner i förlust under 2011, detta trots att klubben i själva verket har presterat ungefär vad man kan förvänta sig. Att tabellplaceringen inte blev bättre än en tredjeplats beror på att det fanns två klubbar vars prestationer var extraordinära och det negativa resultatet beror till stor del på att klubben försäkrar sig mot att förlora värde hos sina spelares kontrakt. Så länge man kan kapitalisera en och annan större spelarexport med jämna mellanrum spelar enstaka negativa resultat mindre roll även om strategin med långa kontrakt riskerar att skapa incitamentsproblem i truppen. Elfsborgs problem är däremot inte minusresultatet i sig, utan det faktum att andra konkurrenter börjar få mer och mer resurser vilket tvingar boråsarna att förbättra sig själva. Utrymmet till misstag som klubben trots allt med jämna mellanrum gör håller sakta men säkert på att ätas upp. Jag återkommer till det när klubbens resultat blir offentligt.

Ett annat intressant lag är IFK Göteborg som för ett år sedan redovisade ett mycket starkt rörelseresultat för 2010 med en Ebitda marginal på 7.5%. Trots ökade intäkter har klubben inte lyckats omsätta dessa i sportslig framgång och även om 2011 års resultat förmodligen också blir riktigt bra så är situationen inte hållbar på längre sikt eftersom klubbens historia trots allt kräver en viss nivå av sportsliga framgångar för att intäkterna och den vunna marknadsandelen inte ska börja minska.

Den utmärkta ÖSK bloggen eyravallen.se rapporterar om att klubbens resultat förväntas landa på 7.3 miljoner kronor. Det är en mycket bra landning efter att Örebro SK:s konjunkturella cykel toppade 2010. Även om den sportsliga prestationen kanske blev något sämre än förväntat så har klubben skapat sig en bra plattform för ett nytt lagbygge och man är betydlig bättre rustad idag än i sin allsvenska comeback 2007. Frågan är om man kan vara lika framgångsrik igen och om man lyckas fortsätta utveckla sin marknadssida och ta det till en ny dimension. Det senare är en förutsättning för att visionen om SM Guld 2015 ska vara realistiskt.

Att Djurgården underpresterade så kraftigt i förhållande till sin kostnadskostym beror till största del på att klubben hade väldigt mycket "döda pengar" i sin spelarportfölj. Med döda pengar menar jag spelare som är bundna i förhållandevis dyra kontrakt som inte producerar nytta på planen. I grund och botten är problemet inte att nivån på spelarnas kontrakt är hög utan att klubben under de senaste åren gett dessa kontrakt till fel spelare. När utrensningen väl är klar så bör prestationen och resursutnyttjandet förbättras. Det förutsätter dock att Djurgården gjort läxan och avsevärt har förbättrat sina processer vad gäller identifiering av talang.

Halmstad BK:s prestationer under 2011 är extraordinärt dåliga. Det är dock inget som förklaras av ett års mediokerhet utan är ett resultat av en negativ trend som fått fortgå under flera års tid. Jag har sett och hört de som klassar Halmstad som en av favoriterna i årets superetta. Jag kan inte riktigt dela inte den synen. Förra gången ett lag vann så lite poäng i allsvenskan som Halmstad gjorde 2011 var 2003 då Enköping vann 14 poäng under de 26 omgångar som man spelade på den tiden. Året efter åkte Enköping ur den näst högsta divisionen. Även om det inte ska behöva sluta lika illa så är det en verklighet som klubben måste förhålla sig till.

GAIS gjorde en alldeles utomordentlig prestation i förhållande till den förhållandevis låga budgeten man trots allt har. Klubbens strategi kan dock se lite riskabel ut för utomstående ögon. Jag tycker mig se en modell till stor del baserad på högfrekvent handel med spelarkontrakt. Klubben tar ett stort bett på att Wandersons marknadsvärde kommer att vara högt i sommar och finansierar det genom skulder. Men vad händer om de andra konkurrenterna börjar prestera bättre, transfermarknaden drabbas av likviditetsbrist (vi såg en lägre aktivitet i januari internationellt) och spelarkontrakten blir svårare att realisera? Kanske agerar klubben utifrån en implicit garanti eftersom GAIS Intressenter knappast lär försätta klubben i konkurs. Samtidigt vet vi av erfarenhet att det väldigt snabbt kan svänga åt andra hållet.

När årets sportchef ska utses varje år så uppmärksammas ofta de som har haft förhållandevis stora resurser till sitt förfogande. Vi glömmer inte Olof Lundhs snyggt paketerade fotbollsekonomi som lyfte fram Stefan Andreasson i Elfsborg. En som däremot under längre tid jobbat i skymundan är Gefles Pelle Olsson. Med en allsvensk kostnadsbudget som befinner sig i den absolut nedersta regionen har han lyckats försvara klubbens allsvenska status hela sju(!) år i rad. Med lägst rörelseintäkter i ligan som är mer än hälften så stora som medelintäkten för de 16 lagen gör klubben i det närmaste alltid bra spelaraffärer. Olsson har nyligen förlängt sitt kontrakt med Gefle till 2017 och det blir intressant att se om han kan vinna mot marknaden även de kommande åren. Skulle Gefle komma att degraderas så beror det i första hand på att klubben inte har lyckats utveckla sig själva kommersiellt.