Ett urval av årets händelser

Årets analys

Ekonomen Stefan Szymanski som analyserade de 64 event av insolvens i engelsk fotboll sedan 1982. Resultaten är slående och jag uppmärksammade studien här och här. Kort beskrivet hamnar klubbar generellt på obestånd efter en serie av sportsliga motgångar. Men det tar också generellt mindre än 10 år för en klubb att återta sin ursprungliga position efter att ha gått in i "administration".

Årets profetia

Arsene Wenger som har sagt att vi bara var veckor från att den statsfinansiella krisen skulle slå till mot fotbollen. Wenger har rätt i att krisen har påverkat fotbollen. I Sverige har vi märkt av det genom bättre prestationer av svenska klubbar i Europaspelet vilket ni kunde läsa om i Offside. Ni som däremot fortfarande väntar på armageddon kan sluta vänta. Fotbollen har överlevt den stora depressionen, världskrig, den ekonomiska krisen under 70-talet och mer därtill. 1923 fanns det i de fyra högsta och professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar. Idag existerar 85 av dessa fortfarande. Färre än 10 lag hade degraderats 2 divisioner eller mer och fler än hälften av klubbarna återfinns i samma division som 1923.

Årets modeord

Moneyball blev populärt uttryck under våren när Newcastles säsong 2011-12 summerades. Denna säsong har Newcastle kommit ner till den nivå som man bör förvänta sig av klubben. Det var John Henry som tog med sig begreppet från Boston till Europeisk fotboll. Här skriver jag om varför jag är skeptisk.

Årets kausalitetsproblem

Tankesmedjan High Pay Centre lade ner mycket möda på en rapport som avhandlade spelarlönerna i Premier League. Sedan 1961 har spelarnas löner ökat med 1500% vilket enligt många leder till högre biljettpriser etc. Det är förvisso sant att det finns en korrelation mellan biljettpriser, priset på sändningsrättigheter och storleken på spelarnas löner. Men det är inte lönerna som driver biljettpriser och priset på sändningsrättigheter. Det är andra drivkrafter. Biljettpriserna ökar för att klubbarna vill ha mer pengar för att kunna rekrytera bättre spelare för att vinna fler poäng. Och priset på sändningsrättigheter ökar för att TVbolagen budar i kapp med varandra för att vinna rätten till att visa de bland konsumenterna mest populära sporteventen. När så klubbarnas intäkter ökar så ökar också ersättingen till spelarna. Precis som den gör i de hårt reglerade Major ligorna i Nordamerika. Mellan 1975 och 2005 har medellönen i Major League Baseball ökat med 5800%. Fotbollspelarna kan gå och duscha.

Årets mediokra konkurrensmarknad

Den danska ligan. Efter lite drygt halva säsongen leder FC Köpenhamn ligan med 12 poäng. Detta trots att klubbens personalkostnader har minskat med närmare 30% sedan 2010. Dåliga konkurrenter ökar vinsten för FCK, både i tabellen och i böckerna.

 

Årets börsintroduktion

Manchester United som under uppmärksammade former introducerade sin aktie på New York Stock Exchange. Flera förstå-sig-påare menade att det skulle bli ett nytt Facebook. Icke så blev fallet, inte heller har aktien varit någon lysande investering. ManUtd handlas idag bara strax under introduktionskursen på $14 vilket är en något sämre utveckling än indexet S&P500.

Årets anonyma börsintroduktion

I skuggan av Manchester United har en annan brittisk klubb börsintroducerats. Det är Rangers Football Club som för bara någon vecka sedan började handlas i London. £54 miljoner i börsvärde gör klubben troligtvis till världens högst värderade sportverksamhet i låga divisioner.

Årets försening

Peab lyckades inte hålla sin deadline för bygget av Nya Söderstadion. Det kostade företaget ett gäng miljoner som betalades till SGA Fastigheter men också till de två klubbar som kommer att vara hyresgäster på arenan. Det är en kompensation för förväntade uteblivna intäkter under det halvår som klubbarna får spela vidare på sina mindre moderna faciliteter. När vi om ett par år gör en tillbakablick så kommer det troligtvis att visa sig att dessa säkra pengar som kom under 2012 var mer värda än mer osäkra intäkter under det första halvåret 2013. I första hand med tanke på att klubbarna i det läget de befinner sig i behövde kapital mer än själva möjligheten att kapitalisera på den färdiga produkten.

Årets affär

De delägare som sålde aktier i Swedbank Stadion till Malmö FF på en värdering mer eller mindre arenans bokförda värde. Det bara ett par månader innan Bröndby skrev ner det bokförda värdet på sitt jämförbara objekt till hälften (från 374m danska kr till 194m danska kr).

Årets finansiella motor

Under året har Premier League sålt sändningsrättigheterna för ligan för det kommande treårscykeln som startar säsongen 2013-14. Redan i somras visste klubbarna om att det kommer att bli en kraftig ökning av intäkterna och under hösten har nya rekordstora kontrakt kommit på plats. I USA köpte NBC rättigheterna för £160 miljoner för tre säsonger, £53 miljoner per år. Kontraktet i USA är mer än 10% mer än vad Bundesliga genererar i totala intäkter från internationella sändningsrättigheter. Dessa framtida intäkter har redan börjat spenderas. Under sommarens transferfönster importerade Premier League talang från andra länder för £300 miljoner. Det är viktiga pengar för de ekonomiskt hårt pressade klubbarna i Europa.

Årets ignorerade fakta

När Deloitte släppte sin Annual Review of football Finance i juni så hamnade mediefokus på det aggregerade resultatet. Vid en närmare analys med ManCity undantaget är det mycket tydligt att de engelska klubbarna har minskat sin skuldsättning rejält. 8 av 20 klubbar redovisade en vinst före skatt vilket visar upp en välmående konkurrensmarknad.

Årets näst mest uttjatade

Kampen om en ny modell för försäljning av sändningsrättigheter i La Liga. Dels på grund av att processen inte går framåt och dels för att en förändring inte kommer att leda till en jämnare liga. Distributionen av kommersiella intäkter och matchdags-intäkter i ligan är än mer ojämn än TV pengarna. Barca och Real har 40% av TV intäkterna i La Liga vilket låter mycket. Men faktum är att de två klubbarna har 57% av ligans matchdagsintäkter och hela 65% av ligans kommersiella intäkter. En omdistribution av TV intäkterna förändrar inte de två storklubbarnas dominans i ligan men skapar incitament till överinvesteringar hos resterande klubbar.

Årets mest ouppmärksammade

Den finansiella polariseringen i Bundesliga där Bayern München har lagt beslag på 50% av de senaste årens mycket starka tillväxt i ligans kommersiella intäkter. Förr eller senare kommer det att ge större avtryck i den sportsliga tävlingsbalansen.

Årets sponsorkontrakt

Manchester United sålde rättigheterna till plats på matchtröjan till General Motors för £350 miljoner över sju säsonger. £50 miljoner per år betyder mer än en fördubbling av det nuvarande avtalet med AON. Affären sätter ny standard för fåtalet av Europas storklubbar som är berikade med globalt välkänt varumärke. Kanske är det startskottet för nästa steg i hur fotbollen organiseras.

Årets profit-chock

Chelsea som för första gången under Roman Abramovichs ägo redovisade svarta siffror för säsongen 2011-12. Denna säsong kan man kosta på sig en förlust på lite drygt £36 miljoner och formellt klara gränserna i Uefa Financial Fair Play ”break-even kriteriet”.

Årets mest uttjatade

Uefa Financial Fair Play.

Årets yrke i sportindustrin

Administrativ personal och jurister. I Sverige har polisen börjat fakturera klubbarna för poliskostnader. Varje faktura överklagas och det ligger idag ett stort antal ännu ouppklarade fall. Jag undrar om inte den administrativa kostnaden för varje faktura överstiger själva faktureringsbeloppet. Ett fantastiskt sätt att slösa resurser på.

Årets idé

Enligt en i mellandagarna släppt publikation av Deloittes polska division besöktes de fyra EM värdstäderna i landet av 1.4 miljoner besökare varav 750 tusen var Polacker. Tillsammans spenderade de 1.45 miljarder zloty (1PLN ~ SEK 2.1) men hälften av detta belopp var EM:s exportbidrag. Den andra halvan hade Polackerna spenderat på andra varor och tjänster om inte Polen hade arrangerat EM. Utöver det fick värdstäderna 48 miljoner zloty från Uefa och 35 miljoner zloty som en kickback från EM biljetterna. De fyra EM arenorna kostade 2 miljarder zloty att bygga. Resandet av Fan Zones gick på 65 miljoner och marknadsföringskostnaderna uppskattade Deloitte till 51 miljoner. Idag står arenorna mer eller mindre tomma. Nationalarenan i Warszawa vars kostnad var mer än 1 miljard kronor högre än Friends Arena har haft fyra evenemang sedan EM. Och i Poznan är politikerna upprörda över att Lech Poznan intearrangerar andra evenemang än sina egna matcher. Arenorna i Gdansk och Wroclaw har ett kapacitetsutnyttjande som är lägre än 50% under de 7 respektive 8 matchdagar som klubbarna har haft under hösten. Även om EM var jävligt roligt och något av en PR succé för Polen samt den sittande regeringen så är det svårt att argumentera att evenemanget var ekonomiskt försvarbart. Jag skriver mer om detta i det här blogginlägget.

Ett stort problem är att den ekonomiska analysen för värdskap av mega-events inte existerar vilket leder till överinvesteringar. Enligt en studie som Idrottens Analysinstitut i Danmark har gjort finns det idag en enorm överkapacitet på arenamarknaden. Idrottsorganisationer och fåtalet andra intressegrupper som tjänar på stora evenemang eldar på politiker som också ser det som ett bra PR verktyg för dem själva. När många länder vill arrangera ett mega-event och lägger sina bud till Uefa, Fifa med flera så måste de visa sin vilja att investera i den bästa infrastrukturen som går att resa. Eftersom politiker inte behöver ta ansvar för framtida underskott i statsfinanserna kan de i slutändan bli enorma överinvesteringar. 

I somras fick Uefa en idé om att arrangera EM 2020 i flera olika länder. Inte för att jag tror att Uefa tänkte utifrån detta perspektiv men det kan kanske vara den mest ansvarsfulla idé som denna organisation har genomfört. Inför 2020 bör vi kunna se färre onödiga investeringar i mega-arenor. Istället bör vi uppleva ett bättre utnyttjande av befintliga resurser. Baksidan är att det kommer att krävas längre resor och högre kostnader för de som vill se så många matcher som möjligt på plats. I praktiken innebär det att EM upplevelsen under 2020 kommer att bli betydligt mindre subventionerad av värdländernas skattebetalare. I skuggan av det ekonomiska klimatet i Europa kan det vara värt att ägna en liten tanke på det.

Gott Slut!

Förutsättningarna för "fem fotbollsförbund"

Den förra veckans aktiviteter i marknadsdomstolen har orsakat stora rubriker och starka ord. RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber kommenterar domstolens konkurrensperspektiv - De anser att det hade varit jättebra om det fanns fem fotbollsförbund, eftersom det blir billigare för konsumenten.

Ett förbund har förvisso flera uppgifter men om vi antar att Mattsson Weijber menar ett organ som organiserar ligor på elitnivå så kan det vara relevant att försöka analysera vilka förutsättningar det finns för flera förbund inom samma idrott. Det mest troliga utfallet är att även om det skapas möjligheter för att det ska finnas flera fotbollsförbund så befinner sig marknadsjämvikten mest sannolikt där att det i slutändan enbart finns ett förbund på marknaden. Det förbundet är däremot betydligt mer effektivt än det under den nuvarande regimen. Marknadens jämvikt låter för de flesta som något väldigt abstrakt och för en del som mumbo jumbo. Men det är inte alls komplicerat. Kort förklarat är det resultatet av alla de strategier samt beslut som de enskilda aktörerna på marknaden fattar och genomför.

En hyfsat bra jämförelse borde kunna finnas i Nordamerika som under en lång tid har varit världens största marknad för kommersiell sport. Därmed borde det finnas en mer eller mindre kaotisk marknad med många olika konkurrerande ligor inom samma sport. Men icke, där finns idag bara ett NHL, ett NFL, ett NBA och ett MLB. Det finns inga andra ligor som håller motsvarande kvalitetsnivå i respektive sport. Hur kommer det sig?

Att starta en liga kräver mycket resurser. I första hand handlar det om att locka till sig duktiga idrottsmän. En tennisturnering utan duktiga spelare är en ganska ointressant tillställning precis som en friidrottstävling med medelmåttiga idrottsmän är. Detsamma gäller i lagidrott. Publiken vill se bäst möjliga spelare i de lag som mäter sina krafter med varandra. Att locka talang till en ny liga kräver stora investeringar. Det räcker med andra ord inte bara med en idé. Det krävs förhållandevis mycket kapital också. Under årens lopp det inte saknats utmanare som har försökt vinna mark i USA och ta marknadsandelar från de etablerade ligorna. 

Brad Humphreys och XiaoGang Che har gjort en av ytterst fåtal akademiska studier som avhandlar just mekanismen kring konkurrensen mellan ligor*. Humphreys och Che har utvecklat en spelteoretisk modell som aktörerna förhåller sig till i teorin. Enligt modellen befinner sig jämvikten där de etablerade ligorna utökar antalet lag i förebyggande syfte alternativt att man låter en konkurrerande liga bildas för att sedan plocka över de nya lagen.

Figuren nedanför visar också att erfarenheten från den nordamerikanska marknaden överensstämmer väl med den teoretiska modellen. MLB är en sammanslagning mellan det ursprungliga NL och det utmanande AL där den senare ligans verksamhet inte fortgick längre tid än två säsonger. Ett halvt sekel senare utmanades baseballmarknaden på nytt. Det fanns mycket långt gångna planer för bildandet av en ny liga. Men Continental League hann inte starta sin verksamhet innan den lades ner. Tre av de fyra lag som skulle bilda ligan lockades över till MLB. Efter det har MLB med jämna mellanrum utökat ligan med nya lag med syfte att öka marknaden och på så sätt öka inträdesbarriärerna och minska möjligheten för nya konkurrerande idéer. NFL har under årens lopp utmanats betydligt fler gånger av nya aktörer. Alla fallen har lett till en utökning av ligan.

Humphreys och Che menar att det antal lag som idag finns i Major ligorna i Nordamerika är det optimala utfallet som konkurrensen har skapat. Resultatet av det är att sporterna har blivit tillgängliga för en mycket större publik och fler idrottsmän har kunnat försörja sig på sin sport. Det är mycket positiva effekter och mycket svårt att argumentera emot.

Det är inte helt enkelt att dra paralleller från Nordamerika till Europa. Ligastrukturerna är annorlunda här och vi har ett pyramidsystem med upp- och nedflyttning. Det finns med andra ord möjligheter för nya lag att utmana och slå sig in till de högsta divisionerna. Något som inte är möjligt i Nordamerika vilket därmed skapar större incitament att bilda nya konkurrerande ligor.

Däremot kan Uefas förändring av Europacupen och en utvidgning av turneringen så att fler storklubbar (inte enbart mästarlag) får chansen att delta definieras som en försvarsmekanism mot hotet från Europas storklubbar att bilda en egen liga. En sådan liga skulle utmana Uefa och dränera organisationen på makt och ekonomiska resurser. Marknadsjämvikten är att det är Uefa som organiserar turneringar för klubblag i Europa. Dessa turneringar har däremot utvecklats.

Vad betyder det för fotbollen i Sverige? Vi kommer inte få se någon större revolution. Det finns en stor barriär som hindrar klubbar i en utbrytarliga att kvalificera sig till Uefa:s turneringar. En konkurrerande liga skulle därmed behöva erbjuda en större nytta än vad Uefa gör och den svenska marknaden är inte tillräckligt stor för det.

Däremot är det inte omöjligt att andra idrotter får uppleva utveckling. Det handlar i första hand om idrotter som inte är knutna till starka internationella organisationer som Uefa och Fifa. Och det finns ligor i det här landet som skulle må bra av att uppleva ett hot mot sin marknadsandel. Ta den ineffektiva Hockeyligan till exempel. Sanningen är den att om man skulle ta och byta ut de mätt i publiksnitt fem minsta lagen i elitserien och ersätta dem med de mätt i publiksnitt fem största lagen i hockeyallsvenskan så skulle elitseriens publiksnitt öka.

Många har pratat om att Hockeyligan helt ska bryta med hockeyförbundet. Men förutom att ett fåtal tjänstemän får känna sig lite mer viktiga, vad finns det att tjäna på det? Det största incitamentet till en fristående liga borde rimligtvis finnas någon annanstans i landet. Så vem vet, kanske får vi se hockeyallsvenskan försöka bryta sig loss och stoppa uppflyttning uppåt i seriesystemet och utmana Hockeyligan. Erfarenheten från Nordamerika säger att Hockeyligan skulle möta konkurrensen genom att utöka Elitserien med antalet lag och locka över de bästa klubbarna i den konkurrerande ligan. Och även om det inte blir billigare för hockeykonsumenten** så skulle åtminstone den bästa hockeyn i landet bli tillgänglig för en bredare publik. De samlade resurserna skulle därmed också utnyttjas betydligt mer effektivt än vad som sker idag.

Klicka på bilden för högre upplösning.

Figuren visar de händelser som konkurrensen har orsakat under de 110 senaste åren. "Players Hired" visar hur och hur många spelare de utmanande ligorna har rekryterat. Draften innebär att klubbarna enas om en turordning för att undvika budgivning som ökar spelarnas konkurrenskraft. Med en konkurrerande liga på marknaden minskar effekterna av draften eftersom det lag som har rätten till en spelare kan få konkurrens från en annan klubb i en annan liga som också har draftat spelaren. Detta kan undvikas genom att den utmanande ligan slås ut från marknaden vilken bland annat kan nås genom att locka över lag till den ursprungliga ligan.

* CompetitionBetween Sports Leagues: Theory and Evidence on Rival League Formationin North America - Brad Humphreys & XiaoGang Che, Oct 2012

** Prisättningen i sportindustrin kan approximeras genom Counots monopolmodell (mer om det under länken)

Coases Teorem - erfarenheter från fotbollen

1991 belönades Ronald Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett av Coases stora bidrag var The Problem of Social Cost från 1960 där han presenterade Coases Teorem som säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden organisera resurserna så att de utnyttjas effektivt. Det viktiga är alltså inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.

Denna logik gäller i allra högsta grad inom sportekonomin. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag - The baseball players’ labor market. I detta verk presenterade Rottenberg -The Invariance Principle- som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases Teorem.

Idag presenteras empiriska data från fotbollen på sportingintelligence.com. 805 klubbar runt om i världen har varit med och producerat de 2286 spelare som finns hos de 98 klubbar i de fem största ligorna i Europa. De 805 klubbarna har med andra ord ursprungligen ägt rättigheterna till dessa spelares talang. Marknaden har dock organiserat talangen så att spelarna idag återfinns i de klubbar där de gör störst nytta.

Ett hyfsat bra exempel är Manchester United som har producerat 24 spelare som idag spelar i någon av klubbarna i Big5 men där inte mer än 9 av dessa är kvar i klubben. I söndagens derby mot ManCity hade ManUtd enbart två egenproducerade spelare i startelvan. Resterande talang hade klubben förvärvat på den fria marknaden.

The Magic of Markets - lessons learned from Bosman‏

I dagens krönika på Offside.org skriver jag om den ständigt återkommande Bosman debatten. Jag utvecklar om varför det i själva verket är spelarna som är mer beroende av fotbollens transfersystem än vad klubbarna är. 

Det transfersystem som vi känner till idag är samtidigt ett lysande exempel på hur väl marknadens aktörer anpassar sig till rådande omständigheter och finner en lösning som gynnar båda parter. Incitamenten är ömsesidiga. Skulle klubbarna sluta betala premier till spelarna så skulle spelarna svara med att inte skriva kontrakt. Och vice versa. Anledningen till att transferavgifterna finns kvar är naturligtvis att båda parterna tjänar på det. Med det är också ett utmärkt exempel på hur affärer och avtal mellan två parter kan skapa positiva externa effekter åt tredjepart. I detta fallet till spelare som aldrig blir tillräckligt duktiga för att avancera i fotbollens näringskedja.

I mitt enkla räkneexempel från allsvenskan kvantifierar jag distributionen av förmögenhet mellan allsvenska klubbar och spelare. Det är det som är marknadens jämvikt, på den svenska marknaden. Det kan tyckas märkligt att marknadsjämvikten i denna revenue sharing är kraftigt överviktad till spelarnas sida. Det beror till stor del på att parterna har olika nyttofunktioner. Spelarna är profit-maximerare och vill precis som andra människor maximera sin inkomst. Klubbarna däremot, de är nytto-maximerande, det vill säga de värderar sportslig framgång högre än profit. Hade klubbarna varit profit-maximerande så hade jämvikten troligtvis befunnit sig närmare mitten.

Ni kanske undrar varifrån förmögenheten kommer. Bilden nedanför är kopierad från den senaste Uefa Club Licensing Benchmarking Report och visar från vilka marknader pengarna utgår ifrån. Det är i första hand England, Tyskland, Spanien, Ryssland, Turkiet som är nettoimportörer av talang. Den förmögenhet som hamnar i allsvenskan kommer inte nödvändigtvis inte från dessa marknader utan tar omvägar via Holland, Belgien och alla de ligor som allsvenskan exporterar talang till.

Klicka på bilden för högre upplösning.

The Arms Race på arenamarknaden

I slutet av juli skrev jag denna krönika om att det stora arenautbudet ger Europas storklubbar en marknad att kunna tjäna pengar på. Då åkte ManUtd hem ungefär £1 miljon rikare. Det är hälften av det klubben drar in i matchdagintäkter på en hemmamatch i Champions League. Men nu har gaget uppgraderats. 

Igår kunde vi läsa om att myndigheterna i New South Wales betalar $3.15 miljoner (ca £2m) till ManUtd för att de ska komma till Sydney och spela en försäsongsmatch. Anledningen till att skattebetalarna får betala notan är naturligtvis den att ingen privat arrangör såg någon ekonomi i detta evenemang.

Storklubbarna märker att de kan tjäna pengar på att turnera mer under sommaruppehållet och de underutnyttjade arenorna kommer att tävla om att få dit de mest attraktiva lagen. Priset för det kommer att öka och till slut nå nivåer då dessa evenemang måste finansieras med offentliga medel. Många arenor drivs ju av den offentliga sektorn.

Så, först tog politikerna invånarnas pengar för att bygga arenor. Nu får de ta ännu mer för att fylla dessa med evenemang.

Euro 2012 i Polen - "A great fun but not an economic success"

Sommarens EM i fotboll var en stor PR succé för den sittande regeringen i Polen. Jag såg en något bitter Leszek Miller som är ledare för en av oppositionspartierna prata i polsk TV om att den sittande Tusk-regimen hade tur som var vid makten under mästerskapet. Nåja, för lite drygt en vecka sedan berättade premiärminister Donald Tusk att Polen vill söka vinter-OS 2022. Enligt en opinionsundersökning som polska Newsweek lät genomföra ställde sig ungefär 70% av polackerna positiva till idén. Tusk har således goda röstmaximerande incitament att ta hem ett vinter-OS till Krakow.

Frågan är naturligtvis: Är det ekonomiskt försvarbart? Och är invånarna medvetna om kostnaderna för eventet? 
Den första regeln inom ekonomin är att resurserna är knappa och det är därför omöjligt att tillgodose alla projekt och önskemål. Den första regeln inom politiken är att strunta i den första regeln inom ekonomin.

Innan europamästerskapen i fotboll skrev jag detta inlägg där jag bland annat gjorde en kortare överblick över den akademiska litteraturen inom ämnet. Ganska nyligen publicerade Joanna Kudełko, Zbigniew Mogiła och Aleksandra Poproch en kvantitativ analys* av de förväntade ekonomiska effekterna av mästerskapet. Analysen är gjord med hjälp av en så kallad HERMIN modell och i ett regionalt perspektiv. HERMIN modeller används i första hand för att analysera nyttan av investeringar från strukturfonder. 

Till och börja med kan det vara intressant att se hur mycket de olika regionerna spenderade på EM. Figur 1 visar hur mycket (€ miljoner) respektive region investerade i arenor och angränsande infrastruktur samt i övrig infrastruktur (allmänna vägar, flygplatser etc). Figuren visar också hur stor del av den regionala BNP:n dessa investeringar utgjorde.

HERMIN analysen utgår från antagandet att de infrastrukturella investeringarna hade genomförts även om Polen inte hade arrangerat europamästerskapen. Skillnaden är att de istället hade legat 3-4 år längre fram i tiden**. Vad gäller arenainvesteringar och vägar samt annan infrastruktur kring arenorna så hade dessa inte byggts inom överskådlig framtid. Det på grund av den polska statens knappa resurser och att det finns andra infrastrukturella investeringar som ger en större nytta.

Figur 2 visar simuleringen i HERMIN modellen vilket ger en bild av den kumulativa BNP tillväxten som kan härledas investeringarna. Vi ser att EM bidrar till en kortsiktig stimulans av BNP. Det beror naturligtvis på att investeringar ingår i BNP måttet och ovanpå det adderas den konsumtion som uppstod under mästerskapen. Här måste vi komma ihåg att man vad gäller turismen även har inkluderat den lokala befolkningens konsumtion i samband med mästerskapen. Det är egentligen bara är en ormallokering av den disponibla inkomsten från andra varor eller tjänster som befolkningen istället hade konsumerat.

Det är tydligt att Euro 2012 i stort sett bara är en engångseffekt som ger en kortsiktig stimulans av ekonomin. Författarna menar att de långsiktiga effekterna förväntas vara mycket små.

Kudełko, Mogiła & Poproch har också analyserat de förväntade effekterna från arenainvesteringarna. Författarna menar att det finns en stor risk att arenornas bidrag till BNP enbart kommer från själva bygget av dem, det vill säga sysselsättning av kapital och arbetskraft under den tid som arenorna byggdes. Om arenorna ska förväntas göra ekonomisk nytta framgent så behöver de bli självfinansierande vilket bara kan nås genom att att faciliteterna utnyttjas och som därmed leder till ökat evenemangsutbud. Om arenorna har ett lågt kapacitetsutnyttjande så är nyttan av alternativa infrastrukturella investeringar mycket högre.

I sina slutsatser skriver Kudełko, Mogiła och Poproch att Euro 2012 kan tyckas vara ett symboliskt event som sätter punkten för den socio- ekonomiska transformationen som inleddes i Polen år 1989. Däremot bör man inte förvänta sig att värdskapet i sig skulle vara något botemedel mot de ekonomiska utmaningarna som landet står inför. Det är upp till de regioner som varit värdar för mästerskapen att genom ekonomiska reformer nu försöka kunna dra nytta av de infrastrukturella investeringarna.

Författarna avslutar med att man först om ett antal år och baserat på faktiska data kommer kunna göra ett bättre bokslut för Euro 2012. De utesluter inte att framtida slutsatser kan bli desamma som professor Gert Wagner fattade efter Fifa 2006 i Tyskland: "A great fun but not an economic success".

Vad gäller allmännyttan av arenorna så har jag tidigare uppmäksammat situationen i Poznan. Politikerna har lagt ut driftansvaret för arenorna till polska klubbar (utom nationalarena som är klubblös). Dessa klubbar har inte kunskapen att arrangera annat än sina egna matcher och saknar resurser samt incitament att investera i en sådan verksamhet. Det leder till ett dåligt utbud av evenemang. Det betyder också att skattebetalares pengar har överförts till en begränsad målgrupp: fotbollsklubbarna och deras intressenter. Att dela ut driftansvaret till en internationell arenaspecialist borde rimligtvis vara en mer effektiv lösning, även om de kapitalvinster som skapas från eventen försvinner från landet så vägs det upp av att allmänheten erbjuds ett mycket större evenemangsutbud.

En annan sak som jag funderar över är de effekter av att investeringar som ändå skulle göras istället har gjorts 3-4 år tidigare. Förutom eventuell brist på kvalitet i utförandet (på grund av tidspress) har Euro 2012 bidragit till en osund kapplöpning inom byggindustrin. Det symboliseras bäst på Warszawa börsen där WIG Construction Index under de två senaste åren har fallit från 6000 punkter till 1600. Det som har hänt är att byggbolagen tävlade om att vinna de stora byggkontrakt som helt plötsligt kom ut på marknaden. Det ledde till en stor prispress och hastigt gjorda kalkyler baserade på på historiskt rekordlåga råvarupriser.

I somras kunde vi läsa om att ett antal polska byggbolag gått omkull däribland PGB - landets tredje största byggbolag. Detta har naturligtvis dragit med sig underleverantörer samt andra fordringsägare vilka helt plötsligt fick en hel del problem på halsen. Det kan ta en tid för den polska byggsektorn att återhämta sig och det är naturligtvis något som även drabbar de övriga regionerna i Polen. Majoriteten av dessa regioner har inte fått uppleva några kortsiktiga ekonomiska effekter av mästerskapet men får vara med och betala priset för en sjuk byggsektor.

Det pratas ofta om att mega-event kan stimulera ekonomin i dåliga tider. Det är också något som en del branschfolk i Polen har använt som argument: Att det är tack vare Euro 2012 som Polen som enda land inom EU har undvikit recession. Men om nu de polska politikerna - i skuggan av finanskrisen - hade velat stimulera ekonomin så hade andra investeringar än arenor gett en kortsiktig stimulans av BNP men med mer varaktiga effekter.

-----------------------------------
* EURO 2012 in Poland – facts and myths about its importance for the development of the host regions in the context of the counterfactual analysis - Joanna Kudełko, Zbigniew Mogiła, Aleksandra Poproch, Oct 2012

** Antagandet är baserat på slutsatser i två tidigare studier (Łangalis 2012 & Borowski 2010). Rationalen är att polska motorvägsnätet och annat infrastruktur har varit (och fortfarande är) eftersatt.

Champions League - Uncertainty of Outcome Hypothesis

I onsdags spelades de sista matcherna i gruppspelet av Champions League. Väldigt mycket uppmärksamhet ägnades åt att de rika klubbarna Chelsea och Manchester City har fått lämna turneringen. Mycket lite utrymme det faktum att gruppspelet i det närmaste har varit kliniskt från överraskningar fått. 

När gruppspelet började rangordnade jag lagen efter intäkter. Anledningen till att intäkterna är intressanta är att det är det som till största del finansierar klubbarnas spelartrupper. Oavsett vilken klubb en duktig fotbollsspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att - i enighet med invariance principle - transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga vara med och producera mest intäkter.

data källa: Deloitte Football Money League. För mindre lag: årsredovisningar i bästa mån, i övrigt medieuppgifter.

Av de 16 lag som har eliminerats i gruppspelet tillhörde 12 av dessa den nedre halvan i rangordningen. 9 av 10 klubbar med lägst intäkter blev utslagna och 8 av 10 klubbar med högst intäkter spelar vidare i turneringen. Det är faktiskt så att vi med en ganska stor säkerhet kan säga att de fyra lag som kommer att mötas i semifinal våren 2013 finns bland de 10 översta klubbarna i diagrammet. Kanske kan det 11:e rankade Borussia Dortmund skrälla sig till semifinal. För tittar vi tillbaka på de sex senaste turneringarna så är Lyon (2010) och Schalke04 (2011) de enda klubbarna utanför Europas till intäkter 10 största som har lyckats kvalificera sig till semifinal.

Under de senaste 11 åren har 17 olika klubbar spelat semifinal i Champions League. Det kan jämföras med de 36 olika lag som spelat semi under samma period i Europa League eller Uefa Cup som det tidigare hette. Den kanske enskilt största anledningen till att Europa Legaue har haft en mycket större mångfald är att det inte är lika stora finansiella skillnader mellan de klubbar som deltar i den turneringen. 

Den sportekonomiska teorin säger att osäkerhet om slutresultatet är avgörande för intresset för en turnering. Enligt denna hypotes så skulle Uefa lyckas sälja sändnings- och sponsorrättigheter till Europa League för €1 miljard och samma rättigheter till Champions League för mindre än €200 miljoner och inte tvärtom. Så är ju inte fallet och det beror på att fotbollspubliken värderar möten mellan de bästa klubbarna och de allra största stjärnorna betydligt högre än en bättre balanserad turnering.

Under de senaste veckorna har Michel Platini pratat om att fimpa Europa League och istället utöka Champions League till 64 lag. Det skulle innebära att fler små klubbar skulle deltaga i turneringen. Men till vilken nytta? Erfarenheten säger att dessa klubbar har ingenting att hämta på denna nivå. Det skulle också bli fler matcher med mindre intressanta lag inblandade. 

Utöver det skulle det uppstå en problematik i inkomstfördelningen. En utökning av antalet lag skulle späda ut intäkterna och ta en del av förmögenheten från de största klubbarna. Jag har svårt att se de största klubbarna vara särskillt intresserade av en sådan reform. Vi  måste komma ihåg att dagens format av Champions League redan är en kompromiss efter hotet om en europeisk "superliga".

Ur ett kommersiellt perspektiv skulle - med största sannolikhet - en minskning av Champions League till 20 klubbar vara en bättre lösning. Givet att man genomför förändringen på bekostnad av de sämre lagen. Vi skulle äntligen få se de allra bästa lagen och de bästa spelarna mäta sina krafter med varandra fler gånger. En sådan modell skulle i första hand tilltala de fåtal profit-maximerande klubbarna i England. För de övriga lagen skulle en minskning av Champions League innebära en högre risk för exit tidigare i turneringen. Det är något som inte riktigt stämmer överens med deras självbild. Därför är ett Champions League med 32 lag en modell som passar det rika klubbkollektivet väldigt väl. Det stora intresset för turneringen säger oss att det också ser ut att tilltala publiken. 

Erfarenheter från förändrad TV rättighetsregim i Italien

För snart fyra år sedan skrev jag detta blogginlägg som avhandlade det då kommande regimskiftet vad gäller metoden att sälja sändningsrättigheter och distribuera pengar mellan klubbarna. Hypotesen då var att de italienska storklubbarna skulle få svårt att behålla sina största stjärnor. Dessutom trodde jag att Bundesliga som hade upplevt en positiv tillväxt skulle gynnas av regimskiftet i Italien. Det skulle ske en omallokering av talangenheter, från Italien till i första hand Tyskland. Det har nu gått två år sedan regimskiftet och det det kan vara läge att göra en första analys av vad som har skett.

De italienska toppklubbarna har mycket riktigt förlorat profilstarka namn och har inte kunnat rekrytera den typen av spelarkategori. Det beror till stor del på att storklubbarnas intäkter från sändningsrättigheter har minskat. Under den kommande sändningsrättighetscykeln kommer till exempel Juventus att erhålla cirka €100 miljoner per säsong. Det är ungefär lika mycket som klubben sålde sina rättigheter för under den säsong som man spelade i Serie B (2006-07). Sista säsongen innan regimskiftet fick Juventus €130 miljoner för sina sändningsrättigheter.

En annan effekt av regimskiftet har varit att det finansiella gapet mellan Serie A och Serie B har ökat. Revenue sharing har inneburit att de mindre klubbarna har fått ökade intäkter i Serie A. De som degraderas till Serie B förlorar med andra ord mer pengar än vad man skulle ha gjort under den gamla regimen. Rationalen är med andra ord ökade investeringar i spelarkontrakt för att undvika nedflyttning (överspenderarhypotesen). Detta har lett till ökade underskott i klubbarnas finansiella resultat. Säsongen 2010-11 ökade förlusterna för de professionella klubbarna i Italien med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Två akademiska studier som behandlar den italienska fotbollsmarknaden har publicerats sedan regimskiftet. Den ena studien* säger oss bland annat att tidigare empiriska studier har kommit fram till slutsatsen att storstjärnor i den italienska fotbollen belönades med en lönepremie som uppgick till 33%. Denna premie finansierades till största del genom av klubbarna individuellt sålda sändningsrättigheter. När en större del av intäkterna från sändningsrättigheterna nu distribuerades till mindre klubbar kan klubbarna inte längre inte finansiera stora namn.

Den andra studien** kommer fram till att medan inkomstskillnaderna i ligan har minskat, så har den statistiskt estimerade tävlingsbalansen inte förbättrats. Distributionen av resurserna gör att de inte arbetar tillräckligt effektivt.

Vi får samtidigt inte glömma bort att det bara har gått två och en halv säsong sedan ligan gick över från individuell försälning av sändningsrättigheter till en central modell. Om tio år kommer vi dels ha ett bredare dataunderlag för att analysera effekterna av förändringen men också större resultat från de förändrade incitamenten hos klubbarna.

--------------------------
* The Decline of Professional Football in Italy - Tito Boeri & Battista Severgnini, 2012
** The Media as a Policy Instrument in Influencing the Business Model of Professional Soccer: Evidence From Italy - Paolo Di Bettaa & Carlo Amentab

Svagare konkurrenter håller nere FCK:s kostnader

Idag släppte Parken Sport & Entertainment sitt kvartalsresultat där man bland annat uppjusterade prognosen för den förväntade vinsten 2012. En del intressant information finns att finna i segmentsredovisning där FC Köpenhamns resultat redovisas. Anmärkningsvärt är hur väl klubben har kunnat managera sina personalkostnader efter de intäktsmässigt framgångsrika bokslutsåren 2010 och 2011 (tack vare grupp- och slutspel i Champions League).

Erfarenheten säger att klubbarnas spelarbudgetar brukar skjuta i höjden åren efter extraordinära intäkter från Champions League. Så har alltså inte varit fallet. FCK har varken ökat budgeten, eller gjort större investeringar i spelarkontrakt. En del men långt ifrån all av kostnadsminskningen (och intäktsminskingen) beror på att bolaget under 2012 har outsourcat mat och dryck verksamheten på Parken till ett externt företag.

Segmentredovisning för FCK och Stadion

Trots en mindre kostym leder FCK den danska ligan tämligen överlägset med 9 poängs marginal efter 18 omgångar. I maj 2011 vann FCK ligan i överlägsen stil med 26 poäng. Året efter förlorade man titeln lite snöpligt men självförvållat (tränarkarusell pga dålig scouting) till FC Nordsjälland. Men saken är den att Nordsjälland är en liten klubb och idag saknas det en stark utmanare till FCK i Danmark. I samband med finanskrisen krashade intäktstillväxten bland de danska klubbarna och majoriteten brottas med stora ekonomiska problem. Senast igår kunde vi läsa att FC Midjylland är i ett akut behov av likvida medel. Figuren nedanför visar de danska klubbarnas samlade intäkter och resultat före skatt. Detta återspeglas också mycket väl på transfermarknaden vilket jag uppmärksammade i denna analys efter att det internationella transferfönstret hade stängt för året.

Precis som den hårda konkurrensen mellan klubbarna driver upp kostnaderna för att nå sportsliga resultat är detta ett utmärkt exempel på hur svagare konkurrens påverkar verksamheten för den som befinner sig högst uppe i näringskedjan.

Källa: Idan.dk

Miljarder skäl att införa finansiella restriktioner i Premier League

Under den senaste veckan har vi kunnat läsa om de olika förslag på kostnadskontroll-mekanismer som några av Premier League klubbarna försöker driva igenom. Det är i första hand tre olika modeller som ligger på bordet. Richard Scudamore som är VD för Premier League får det något otacksamma arbetet att försöka lägga fram ett förslag som alla klubbägare ska kunna enas över. Problemet är att alla har olika intressen och när olika åtgärder påverkar respektive klubbs förutsättningar olika mycket så blir det i slutändan svårt att nå enighet.

Det har i första hand handlat om tre olika förslag:

- En regel som säger att klubbar bara får öka sina löner med 5% per säsong (Sunderlands förslag).

- Lönerna får bara utgöra viss andel av omsättningen.

- Break Even kriterier, ungefär som UEFA:s financial fair play-regler.

Den stora frågan är: Behövs finansiella restriktioner?

En del menar att regleringar i första hand behövs för att det finns en risk att ligan ska gå under om klubbarna inte sköter sig finansiellt och hamnar på obestånd. Jag håller nog inte riktigt med om det. Hade Premier League varit en stängd liga så är det möjligt att så hade varit fallet. Det skulle krävas en process och en hel del transaktionskostnader att finna ersättare för klubbar som på grund av finansiella trångmål upphör att existera. I ett öppet ligasystem som det europeiska finns ersättarna i divisionen under. Dessa klubbar kan ganska omgående förvärva spelarkontrakt från bland annat de upplösta klubbarna vid en eventuell uppflyttning. Saken är den att det i årets upplaga av Premier League bara finns 11 av de 22 lag som deltog i ligan under den allra första säsongen (1992/93). 11 klubbar har med andra ord degraderats, oavsett om det skett på sportsliga eller ekonomiska meriter och inte har ligan gått under för det. Dessutom säger erfarenheten att klubbar som hamnar på obestånd återhämtar sig relativt fort. Därför finns  det i mina ögon inget större behov av en reglering med syfte att säkerställa ligans existens. Det är också långt ifrån omöjligt för ägarna att driva sina klubbar och redovisa svarta siffror. Under säsongen 2010/11 redovisade åtta av 20 klubbar ett positivt resultat på den nedersta raden vilket speglar en fungerande konkurrensmarknad ganska väl.

Ett starkt motiv för ägarna att nå en överenskommelse är däremot det faktum att man kan skapa en överföring av värde från spelare till klubbarna, och därmed dem själva. Det är naturligtvis inte någon tillfällighet om varför detta initiativ kommer just nu, och inte tidigare. Så här ligger det till: Den kommande TV rättighetscykeln kommer att öka klubbarnas intäkter mycket kraftigt. Det rör sig om en total ökning från £3.6 miljarder till uppemot £5.5 miljarder över en treårsperiod. För toppklubbarna i ligan handlar det om uppemot £50 miljoner mer i TV intäkter per säsong. För de på nedre tredjedelen rör det sig kanske om £30 miljoner per år. Klubbägarna ser en chans att genom samarbete kraftigt minska spelarnas andel av de nya intäkterna (konkurrensen mellan klubbarna om talang driver upp spelarnas inkomster).

Istället kan klubbägarna själva komma åt majoriteten av pengarna och disponera dem så som de önskar. Jag kan tänka mig att flera klubbägare ser en chans att amortera sina klubbars skulder: Det vill säga de pengar som de själva investerat i klubben men som de bokfört som ett lån till klubben. Det är också politisk genomförbart eftersom amortering av skulder inte sticker i ögonen på susupportrar lika mycket som aktieutdelningar gör (även om det i det här fallet i praktiken är detsamma).

Kostnadskontroll av det här slaget är värd väldigt mycket pengar för alla ägare. Om vi t.ex. tar förslaget med maximal 5% lönetillväxt per säsong så är det ganska enkelt att räkna fram klubbägarnas ökade förmögenhet. Genom att räkna på ManUtd där antagandet är att klubben kommer att kunna öka sina intäkter med i genomsnitt 6% per säsong samtidigt som lönerna bara ökar med 5% så betyder det (allt annat lika) att klubbens Ebitda marginal (Ebidta/Intäkter) ständigt kommer att förbättras. Det motsvarar ett ökat aktieägarvärde på ca £200 miljoner ($2 per aktie).

Detta är ett motiv som i första hand är bra för klubbägare och inte för andra intressenter. Det är det som man kallar för rent-seeking. Det vill säga att skapa vinster genom att manipulera de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna på marknaden.

Men det finns också ett ekonomiskt motiv för restriktioner. Det motivet har sett sitt ljus i och med den home-grown reglering som Premier League införde för ett par säsonger sedan. Denna restriktion begränsar utbudet i den talangpool som klubbarna kan rekrytera i. På en avreglerad talangmarknad skulle ett stort inflöde av nya pengar leda till ett stort inflöde av talang till ligan (spelare från andra länder som är bättre än home-grown klassade). Men med en home-grown restriktion på plats innebär inflödet av kapital att en betydande del pengar försvinner i form av en löneinflation till befintliga spelare, utan att talangnivån i ligan ökar. Det är bortkastade pengar.

Så, en mindre andel av nya pengar som går till befintliga spelare i ligan betyder att mer kapital lösgörs och kan användas till att köpa loss talang från utlandet. Säsongen 2010-11 omsatte klubbarna i ligan tillsammans £2.2 miljarder. £1.54 miljarder, det vill säga 70 procent av intäkterna gick till spelarna. Den kommande TV rättighetscykeln kommer troligtvis att öka klubbarnas samlade intäkter till £3 miljarder. Lyckas klubbarna genom samarbete få ner spelarnas andel av intäkterna från 70 procent till 60 så betyder det att spelarna - i en liga med en omsättning på £3 miljarder - kommer att erhålla £1.8 miljarder istället för £2.1 miljarder. 

Genom att samarbeta kan klubbarna därmed lösgöra ytterligare £300 miljoner per år som bland annat kan disponeras på transfermarknaden. Det är ungefär lika mycket pengar som Premier League klubbarna tillsammans köpte spelarkontrakt för från andra länder under sommarens rekordstora transferfönster.