Det transfersystem som vi känner till idag är samtidigt ett lysande exempel på hur väl marknadens aktörer anpassar sig till rådande omständigheter och finner en lösning som gynnar båda parter. Incitamenten är ömsesidiga. Skulle klubbarna sluta betala premier till spelarna så skulle spelarna svara med att inte skriva kontrakt. Och vice versa. Anledningen till att transferavgifterna finns kvar är naturligtvis att båda parterna tjänar på det. Med det är också ett utmärkt exempel på hur affärer och avtal mellan två parter kan skapa positiva externa effekter åt tredjepart. I detta fallet till spelare som aldrig blir tillräckligt duktiga för att avancera i fotbollens näringskedja.
I mitt enkla räkneexempel från allsvenskan kvantifierar jag distributionen av förmögenhet mellan allsvenska klubbar och spelare. Det är det som är marknadens jämvikt, på den svenska marknaden. Det kan tyckas märkligt att marknadsjämvikten i denna revenue sharing är kraftigt överviktad till spelarnas sida. Det beror till stor del på att parterna har olika nyttofunktioner. Spelarna är profit-maximerare och vill precis som andra människor maximera sin inkomst. Klubbarna däremot, de är nytto-maximerande, det vill säga de värderar sportslig framgång högre än profit. Hade klubbarna varit profit-maximerande så hade jämvikten troligtvis befunnit sig närmare mitten.
Ni kanske undrar varifrån förmögenheten kommer. Bilden nedanför är kopierad från den senaste Uefa Club Licensing Benchmarking Report och visar från vilka marknader pengarna utgår ifrån. Det är i första hand England, Tyskland, Spanien, Ryssland, Turkiet som är nettoimportörer av talang. Den förmögenhet som hamnar i allsvenskan kommer inte nödvändigtvis inte från dessa marknader utan tar omvägar via Holland, Belgien och alla de ligor som allsvenskan exporterar talang till.
 |
| Klicka på bilden för högre upplösning. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar