fredag 14 januari 2011

Mediokerheten kan fortsätta

Enligt Sydsvenska Dagbladet blev Malmö Redhawks nyemission inte fulltecknad och klubben fick endast in 3 av 5 miljoner. Men bör vi vara förvånade? Utbudet av kapital begränsas rimligtvis av det faktum att de mycket höga inträdesbarriärerna till elitserien leder till en marknad med låga vinstmarginaler. Sannolikheten att nå den högsta ligan i svensk hockey måste betraktas som liten. Många klubbar har försökt att komma in på marknaden och etablera sig men ytterst få har lyckats. 

För några av klubbarna har det slutat med en katastrof. Hammarby Hockey gick i konkurs, ett öde som även Björklöven såg ut att gå men som nu, enligt idrottensaffarer.se, ser ut att i alla fall ha lyckas köpa sig lite tid. Men är inte det bara konstgjord andning? Leksand brottas med stora ekonomiska underskott och AIK Hockey lyckades lura konkursspöket genom att faktiskt ta steget till den högsta ligan och kunna erhålla lite drygt 20 miljoner i premier från det centrala tv avtalet.

Skulle Redhawks trots allt nå den högsta ligan är risken stor att sejouren blir kortvarig. Under de senaste 10 åren är Linköping den enda nyetablerade klubben i elitserien. Förutom Timrå och Skellefteå som är gamla varumärken som har lyckats att ta steget tillbaka har det mest handlat om korta besök för de få nykomlingar som lyckats lura marknadskrafterna och tagit steget till högsta ligan.

Men problemen har till slut även börjat visa sig för de etablerade elitserieklubbarna. Intäktsutvecklingen har stagnerat och fler och fler klubbar upplever bekymmer. Färjestad har förlorat åskådare och i år är man ner på 6700 i snitt vilket kan jämföras med de publikrika åren i början av 2000 talet med en topp säsongen 2004/2005 där man snittade 7956 åskådare. Frölunda har minskat från 11676 till 9100 och Linköping från 7700 till 6600. Och idag fick vi i idrottensaffarer.se läsa om att Timrå kommun har räddat sin klubb med ett kassatillskott på 9 miljoner kronor. Den desperata jakten att nå de åtta bästa platserna som genererar intäkter från slutspel leder till kortsiktiga beslut och överinvesteringar.

Grundproblemet bakom nedgången borde vara mycket enkel att identifiera. De etablerade klubbarna har i brist på utmanande nyetableringar blivit alldeles för bekväma och inte tagit hand om sina respektive produkter tillräckligt väl. Och att jämnt och ständigt, och dessutom flertalet gånger per säsong, möta samma motståndare upplevs till slut som monotont. Samtidigt som Elitserien tappar greppet om sina konsumenter finns det i serien under en hel drös av outnyttjad kapacitet. Men istället för utveckling ser vi en ständigt kapprustning i hockeyallsvenskan, en rat-race som mycket sällan leder någonstans.

Hockeyligan har misslyckats med sin produkt till den grad att de ledande klubbarna söker möjligheter att lämna elitserien för spel i en internationell liga.


Marknadsvärdet på fastigheten Malmö Arena är betydligt lägre med ett lag spelandes i divisionen under den högsta. Trots att Malmö Redhawks moderna faciliteter ger klubben en högre snittintäkt per åskådare än SM finalisten Djurgården var klubbens entréintäkter endast 26 miljoner och Parkfast Arena AB som driver arenan gick 4 miljoner i förlust 2009.

Märkligt nog vill flera fotbollsallsvenska klubbledare anamma en liknade modell och banta allsvenskan med 4-6 lag. Man anser att en minskning av antalet lag är det enda sättet att förbättra konkurrensen så att fler matcher ska bli mer intressanta. Problemet är dock att när man väl börjar minska marknaden så blir en kontinuerlig minskning till slut den enda vägen som upplevs som den stora lösningen. Utvecklingen och tillförseln av kapital till skiktet under eliten stagnerar och den schweiziska ligan har nu ett förslag på remiss om att från och med säsongen 2012/13 minska antalet lag i den andra divisionen från 16 till 10 lag. Smekmånaden efter den lilla boost som värdskapet för eurpamästerskapen genererade är över och den stagnerade marknaden upplevs i brist på utveckling inte längre tillräckligt stor för fler än 20 professionella lag.

En minskning av antalet lag i allsvenskan är således enbart en quick-fix på de problem som klubbarna tillsammans har orsakat. Och genom att krympa marknaden köper man sig bara lite tid så att mediokerheten ges utrymme att få fortsätta.

Mer läsning i ämnet nedan.



En illustration på det pågående projektet med 200 miljoners arenan i Växjö där skattebetalarna har åtagit sig den finansiella risken. Bilden visar folktillströmning till Växjö Arena och en framtida match i svenska cupen mellan Öster och IFK Göteborg. Med en kraftig minskning av antalet lag höjs inträdesbarriärerna till allsvenskan markant. Sannolikheten är därför mycket hög att arenafastighetens marknadsvärde kommer att vara långt under dess potential.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Mästerskapsserie... smaka på ordet. Det har den omissbara bismaken av förruttnelse.

Om Bo Johansson får som han vill kommer sista spiken att slås i den svenska fotbollens kista. Det är så tragiskt när inavlade bönder får ta över utvecklingen. I sanning deprimerande.

Tack för allt.

/Flugan på väggen

Adam sa...

En teknikalitet kanske, men AIK undvek konkursspöket genom en nyemission. Av TV-pengarna går troligtvis allt ändå till spelarlöner och räddar således ingenting.

I Permobils hemstad, Timrå, "jobbar" man som sagt lite annorlunda. Men där är man inte bara demografiskt handikappade så låt gå då...

Anonym sa...

..nöff-nöff har det tydligen ännu tuffare ekonomiskt än vad man först trodde, gnaget blöder riktigt rejält och snart kommer väl ifk sill att redovisa att man är nära en konkurs, då man dumt och naivt skrev på en värdelös arenadeal med nygamla ullevi. 5 över 12 upptäcker man alltså det vi upptäckte för flera år sedan och kommer nu använda dåliga ekonomiska resultat och värdelös management för att genomföra kontroversiella beslut som skadar mer än de läker.

Missförstå mig rätt, förändring behövs verkligen om något i svensk klubbfotboll men min tilltro till de som ska genomföra denna är noll. Samma klubbar som dominerat svff i hundra år ska nu genomföra en förändring när det passar dem och deras mål. Exempel, mff bygger en arena och tar på sig en stor ekonomisk kostym som inte passar den svenska idrottskulturen, när man är på fallrepet ska nu andra klubbar betala för deras missmanagement. När te x Bajen och Dif drivit frågan tidigare har man varit stenhårda på att inte förändra något då man haft ett värdelöst förhandlingsläge. Nu lobbar tex mff och ifk sill ny ordf, till svff. Man står också bakom Bosse Bank i SEF att skynda på ännu sämre beslut som slutspel i fotboll, färre lag i serien, 51% som försvinner, dyrare biljetter, "ny publik" och förändring av TV-pengarnas utdelning trots att denna deal kommer bli mindre då man sågat av den gren man sitter på dvs marknadsvärdet på sin egen produkt.

Summa summarum: Svensk klubbfotboll och allsvenskan har precis påbörjat sin ökenvandring och den kommer fortsätta många år till. Under tiden fortsätter festen i superettan!