Engelska transfermarknaden jan 2011 - tillbaka på historiskt respektabla nivåer

Imorgon kväll stänger transferfönstret och på tisdag släpper Deloitte en rapport om likviditeten i marknaden. Men redan inför fredagens handel kunde vi konstatera att Premier League klubbarna har omsatt mer än dubbelt med pengar jämfört med 2010.

English Premier League clubs’ gross transfer spending in January 2011 is already more than double the amount spent in January 2010 (£30m) but, subject to the completion of transactions over the weekend, is likely to fall short of the record £175m reported in January 2008

Bilden visar likviditeten på transfermarknaden för Premier League. Transfer-fönstret i januari 2011 hade redan innan helgen nått nivåer som var dubbelt så höga som motsvarande fönster 2010. Mest sannolikt blir jan-2011 det tredje mest likvida fönstret under ovan mätperiod.

Bilden visar likviditeten på transfermarknaden för Premier League, baserat på helår. 2011 Ser i England ut att bli ett år med historiska perspektiv förhållandevis höga transfer-likvider. Klubbarna har fått en injektion med pengar från det nya tv avtalet som ger dem drygt £20 miljoner vardera i nya rörelseintäkter. Med bakgrund av ovanstående figur bör vi ställa oss frågan om inte den i media uppmålade ekonomiska krisen i ligan är kraftigt överdriven.

Bortsett från de extrema åren 2008 och 2009 är man redan tillbaka i den normala trendkanalen. Vi kan även notera att intra-lige omsättningen (88m-2010) var lägre under 2010 än under åren 2005 och 2006 trots att dessa år hade en totalt sätt betydligt lägre totalomsättning. En trolig förklaring finns i det nya TV avtalet där intäkterna från de internationella sändningsrättigheterna mer än fördubblades. Dessa intäkter har distribuerats lika till samtliga klubbar och ligan upplever en kortsiktig effekt som ser ut att ha gett den en jämnare balans. Mer om det finns beskrivet i detta inlägg.

Blowing bubbles - lessons learned from Malmö

2001 publicerade Jim Collins sin bok From Good to Great som försöker finna svaret på vilka faktorer som är betydelsefulla när medelmåttiga företag transformeras och förvandlas till fantastiska. Ett av företagen som gjorde denna resa var Fannie Mae, ett amerikanskt institut som 1938 bildades av staten med syfte att skapa en marknad för bostadslån. 1968 privatiserades det och under mätperioden 1969 fram till 1999 förvandlades Fannie Mae från en byråkratisk koloss till ett fantastiskt företag som skapade en en enorm överavkastning till sina aktieägare.

Efter att den amerikanska bostadsbubblan för ett par år sedan sprack, dyker Fannie Mae även upp som exempel i Collins nya bok, How The Mighty Fall: And Why Some Companies Never Give In. Ett av förklaringarna bakom fallet som Collins presenterar är de nya direktiv och den mission som staten i slutet av 90 talet gav till Fannie Mae samt det andra hypoteksföretaget Freddie Mac. Båda institutionerna skulle börja uppfylla - The American Dream- där alla medborgare skulle få möjligheten att få lån och därmed kunna få äga sina hem.

Malmö FF har efter degraderingen till superettan och ett ekonomiskt stålbad kommit tillbaka till allsvenskan och sakta men säkert utvecklat sin fotbollsverksamhet till landets starkaste. Enligt Svenska Fotbollsförbundets årliga sammanställning av klubbarnas ekonomier har Malmö FF mellan 2003 och 2008 haft en ekonomi i mycket god balans. Det något populistiska nyckeltalet "driftresultat" har visat ett underskott på så lite som 4.6 miljoner för hela denna period. De pengar som klubben tjänade på sina spelarförvärv återinvesterades inte i sin helhet utan var kvar på den allt starkare balansräkningen.

I mitten av 00-talet började så Malmö FF att lobba hos stadens politiker. -The Malmoe Dream- skulle ge invånarna en fantastisk arena och mötesplats för företag. Nya intäktskällor från event och konferenser skulle samtidigt göra klubben till ett nytt FC Köpenhamn. Staden tyckte naturligtvis det var en utmärkt idé och pumpade in luft i regionens arenabubbla genom sitt ränte- och amorteringsfria lån på 145 miljoner. I detta inlägg utvecklar jag varför alla dessa kommunala bidrag har bidragit till den potentiella arenabubblan.

Men stadens subvention har även inneburit att ytterst få enskilda sitter på risken. För PEAB som är den största delägaren i fastighetsbolaget har investeringen mest sannolikt redan betalat sig. Bolaget fick bygga ett 600 miljoners projekt som utan det kommunala "lånet" och deras insats aldrig hade genomförts. Man fick dessutom nya kunskaper och erfarenheter inom arenabygge och kunde tack vare det positionera sig väl inför den fortsatta arenaboomen i Sverige. Sedan dess har man vunnit upphandlingen om nya nationalarenan och Stockholmsarenan. Bankerna som lånade ut 310 miljoner har, förutom den implicita garantin som genom stadens intressen kan antas ha skapats, mest sannolikt arenan som pant. I värsta fall kan de auktionera ut driften till internationella konglomerat som t.ex. AEG, Live Nation Entertainment och SMG Europe. Risken ligger istället hos den stora massan, skattebetalarna samt Malmö FF:s medlemmar. Vad vi ser är ett exempel på public-choice teorin.

Malmö FF ordförande Håkan Jeppsson menar att klubben måste fortsätta att ta risker. Men vilka risker syftar han på? År 2000 sålde den berömde och mycket framgångsrike värdeinvesteraren Warren Buffet sitt innehav i Freddie Mac. Han menade att förutsättningarna och riskprofilen hade förändrats markant efter det att Freddy Mac fått de nya direktiven från staten om att finansiera den amerikanska drömmen. Han bedömde dessa nya risker som alldeles för stora och de aktieägare som inte följe hans exempel förlorade sina pengar när staten till slut räddade Freddie Mac och dess skuldgivare hösten 2008.

Malmö FF har utan egna kunskaper och erfarenheter kastat sig rakt ut på fastighetsmarknaden och den i regionen extremt konkurrensutsatta arena-, event- samt konferensmarknaden. Denna risk-omallokering innebär att klubben nu får mindre utrymme till det som gjort den rik från första början, det vill säga ett lyckat risktagande i klubbens spelarkontrakts-portfölj.

Det pratas väldigt mycket om hur 10 miljoner på en månad blev 30. Det är dock inte det som är knäckfrågan, det är historia. Funderingarna och oron bör vara på en betydligt högre och mer strategisk nivå än så. För den fråga alla istället bör ställa sig, är klubbens nya affärsmodell hållbar? 2010 var trots allt ett år i vilket klubben gick fullinvesterade in i.

Och är det så att affärsmodellen inte är hållbar och konkurrenskraftig så finns det en risk att problemet kan sopas under mattan. Lyckas klubben kvala in sig till Champions League döljs bristerna i modellen med hjälp av ett inflöde på 80 miljoner i tv pengar som är av engångskaraktär. Problemet är dock att brister i modellen är något som skickliga konkurrenter på sikt kan utnyttja.

Financial Fair Play - möjliga transfereffekter

Jag har tidigare diskuterat för hur UEFA Financial Fair Play kan förväntas att påverka konkurrensbalansen i ligorna. I detta inlägg tänkte jag resonera över hur regleringen kan komma att påverka vardagen för klubbarna längre ned i fotbollens näringskedja där bland annat allsvenskan befinner sig.

Låt oss börja med att titta på hur flödet av pengarna rör sig i allsvenskan. Säsongen 2007 importerade de allsvenska klubbarna in talang för 44 miljoner kronor från från utlandet. Inom riket handlade de svenska klubbarna talang med varandra för 34 miljoner kronor. Exporten av talang till utlandet genererade 166.5 miljoner kronor.

Det vi varje år ser, är en enda stor pågående förädlingsprocess av spelare som kvalitetsmässigt håller ligan flytande kring dess plats i näringskedjan.

Talangflödena i allsvenskan 2007. Datakälla: svenskfotboll.se

Men allsvenskan är långt ifrån den enda ligan i Europa som är nettoexportör av talang. Den produkt som ligorna under den absoluta toppen av näringskedjan levererar är inte tillräckligt attraktiv för att generera så pass mycket intäkter från matchdagen, marknad&reklam samt sändningsrättigheter så att dessa ska räcka till att finansiera sina respektive verksamheter som innefattar bland annat scouting och den fotbollsutbildning som krävs. Intäkterna från transfermarknaden fyller därför en betydande roll i den dagliga driften. Figuren nedan delar upp fotbollseuropa i olika peer-groups där vi ser rörelseresultatet samt vilket transfernetto respektive grupp har. Klubbarna högst upp i näringskedjan är nettoimportörer av talang och längre ner i kedjan ser vi en större nettoexport. Transfer-marknaden är en viktig solidaritetsmekanism som distribuerar pengar från den världsklass-produkt som vi kan se i de bästa ligorna.

resultat och transferflöden i fotbollseuropa säsongen 2006/7
Till vänster ser vi rörelsemarginalen och till höger resultatet från transfer-nettot.
för indelning i Peer Groups klicka på länken här.
Datakälla: BENCHMARKING REPORT CLUB LICENSING - The European Club Footballing Landscape

Vilka konsekvenser kan då UEFA Financial Fair Play för allsvensk talangexport? I enighet med kvantitetsteorin kan vi anta följande förenklade förhållande som borde kunna gälla även på transfermarknaden.

M * O = T * P

Där

M = det totala antal pengar som finns ute på spelartransfermarknaden vilket även påverkas av "svarta hål" i fotbollseuropa orsakade genom likviditetsunderskott som ett resultat av för höga lönekostnader i förhållande till löpande intäkter och som transferintäkter sedan måste täcka.

O = frekvensen på dessa pengars omsättning

T = talang, det vill säga det reala värdet på all kvalitet

P = prisnivå

Talangen är observerad och given. (även om en spelare kan leverera mer i en annan omgivning, men det är på förhand okänt)

P = [M*O]/T

Prisnivån på spelare borde med andra ord kunna variera från transferfönster till transferfönster beroende på de kassa- samt talangflöden mellan och inom ligorna och de kapitalinjektioner som görs till fotbollsmarknaden från omvärlden. Här har bland annat Roman Abramowich, Massimo Moratti och senast Sheik Mansour bidragit med betydande belopp. Men det finns även mindre, lokala sockerpappor som skjuter till egna pengar in i transfermarknaden. UEFA Financial Fairplay begränsar möjligheterna för sockerpappa-finansiering eftersom regelverket säger att den bokförda kostnaden ska rymmas inom klubbarnas befintliga intäkter. Följs regelverket så kommer det att få en effekt där det nominella beloppet pengar i systemet blir mindre vilket rimligtvis leder till lägre priser på transfermarknaden.

Lägre spelarlöner eller lägre transfersummor?

Alla pengar som skjuts till går inte oavkortat till transfermarknaden utan en betydande del hamnar även i spelarnas personliga kontrakt. Ett ganska logiskt antagande är därför att den minskade likviditeten kommer att delas mellan klubbarna och spelarna. 

Och kanske är det något som vi idag ser börja prisas in? Vi kan till exempel ta de utestående kontraktsförlängningarna hos flera allsvenska klubbar som exempel. IFK Göteborgs Ragnar Sigurdsson har med ett år kvar på kontraktet nobbat en första transfer. Kanske försöker han positionera sig på marknaden med syfte att maximera sitt kommande kontrakt? Det finns ett par spelare i Malmö som sitter i samma båt och i Örebro är det senast Michael Almebäck som kommunicerat att han inte avser att förlänga sitt kontrakt.

Betyder det att vi kommer att uppleva en bosman marknad i framtiden? Mest sannolikt är det inte så. Troligtvis ser vi en övergångsperiod där marknaden till slut kommer att hitta en ny jämnvikt. De bets som spelarna tar är trots allt inte helt riskfria. Ett korsband kan smälla vilken träning som helst och det finns trots allt värden att säkra framtida intäkter. Kanske får vi se fler kontrakt med fasta övergångssummor? Kanske blir det andra lösningar. Det troliga scenariot är dock att transfer-summorna kommer att minska samtidigt som duktiga spelare även i framtiden kommer att flyttas uppåt i näringskedjan i samma uträckning som förr. De genom Financial Fair Play reglerade kontrakten är fortfarande mycket mer värda högre upp i kedjan än de reglerade kontrakten är längre ner i densamma.

Större kostnad för skattebetalarna?

I och med att mindre pengar förväntas att distribueras nedåt i näringskedjan kan det även få andra effekter än på priset för talang. För klubbar som återinvesterar alla transfer-inkomster i rekrytering av ny talang spelar denna effekt mindre roll. Mindre pengar in blir mindre pengar ut, samtidigt som talangnivån förblir oförändrad. Alla klubbar agerar dock inte på detta viset. Malmö FF och Kalmar FF har med hjälp av pengar från spelartransfers delfinansierat sina nya match-dags-faciliteter. 

Andra klubbar investerar pengarna i sina ungdomsverksamheter samt lokal scouting. Det blir även svårare för klubbar att paketera en ungdomsfinansiering lik Djurgårdens eftersom de värdepapperiserade framtida transfer-intäkterna förväntas bli lägre. Nya arenor och talangutveckling kommer ju inte att minska i pris utan kostnaden för dessa aktiviteter förblir densamma som förr.

Med bakgrund av detta kan UEFA Financial Fair Play få negativa effekter för tillväxten i de mindre ligorna. Trycket på skattebetalarna att finansiera nya anläggningar kan komma att öka. Istället för att onödigt rika människor skjuter till pengar som rasslar genom systemet kan skattebetalarnas nota komma att öka för att finansiera de ännu inte utvecklade gräsrötterna.

Mediokerheten kan fortsätta

Enligt Sydsvenska Dagbladet blev Malmö Redhawks nyemission inte fulltecknad och klubben fick endast in 3 av 5 miljoner. Men bör vi vara förvånade? Utbudet av kapital begränsas rimligtvis av det faktum att de mycket höga inträdesbarriärerna till elitserien leder till en marknad med låga vinstmarginaler. Sannolikheten att nå den högsta ligan i svensk hockey måste betraktas som liten. Många klubbar har försökt att komma in på marknaden och etablera sig men ytterst få har lyckats. 

För några av klubbarna har det slutat med en katastrof. Hammarby Hockey gick i konkurs, ett öde som även Björklöven såg ut att gå men som nu, enligt idrottensaffarer.se, ser ut att i alla fall ha lyckas köpa sig lite tid. Men är inte det bara konstgjord andning? Leksand brottas med stora ekonomiska underskott och AIK Hockey lyckades lura konkursspöket genom att faktiskt ta steget till den högsta ligan och kunna erhålla lite drygt 20 miljoner i premier från det centrala tv avtalet.

Skulle Redhawks trots allt nå den högsta ligan är risken stor att sejouren blir kortvarig. Under de senaste 10 åren är Linköping den enda nyetablerade klubben i elitserien. Förutom Timrå och Skellefteå som är gamla varumärken som har lyckats att ta steget tillbaka har det mest handlat om korta besök för de få nykomlingar som lyckats lura marknadskrafterna och tagit steget till högsta ligan.

Men problemen har till slut även börjat visa sig för de etablerade elitserieklubbarna. Intäktsutvecklingen har stagnerat och fler och fler klubbar upplever bekymmer. Färjestad har förlorat åskådare och i år är man ner på 6700 i snitt vilket kan jämföras med de publikrika åren i början av 2000 talet med en topp säsongen 2004/2005 där man snittade 7956 åskådare. Frölunda har minskat från 11676 till 9100 och Linköping från 7700 till 6600. Och idag fick vi i idrottensaffarer.se läsa om att Timrå kommun har räddat sin klubb med ett kassatillskott på 9 miljoner kronor. Den desperata jakten att nå de åtta bästa platserna som genererar intäkter från slutspel leder till kortsiktiga beslut och överinvesteringar.

Grundproblemet bakom nedgången borde vara mycket enkel att identifiera. De etablerade klubbarna har i brist på utmanande nyetableringar blivit alldeles för bekväma och inte tagit hand om sina respektive produkter tillräckligt väl. Och att jämnt och ständigt, och dessutom flertalet gånger per säsong, möta samma motståndare upplevs till slut som monotont. Samtidigt som Elitserien tappar greppet om sina konsumenter finns det i serien under en hel drös av outnyttjad kapacitet. Men istället för utveckling ser vi en ständigt kapprustning i hockeyallsvenskan, en rat-race som mycket sällan leder någonstans.

Hockeyligan har misslyckats med sin produkt till den grad att de ledande klubbarna söker möjligheter att lämna elitserien för spel i en internationell liga.

Marknadsvärdet på fastigheten Malmö Arena är betydligt lägre med ett lag spelandes i divisionen under den högsta. Trots att Malmö Redhawks moderna faciliteter ger klubben en högre snittintäkt per åskådare än SM finalisten Djurgården var klubbens entréintäkter endast 26 miljoner och Parkfast Arena AB som driver arenan gick 4 miljoner i förlust 2009.

Märkligt nog vill flera fotbollsallsvenska klubbledare anamma en liknade modell och banta allsvenskan med 4-6 lag. Man anser att en minskning av antalet lag är det enda sättet att förbättra konkurrensen så att fler matcher ska bli mer intressanta. Problemet är dock att när man väl börjar minska marknaden så blir en kontinuerlig minskning till slut den enda vägen som upplevs som den stora lösningen. Utvecklingen och tillförseln av kapital till skiktet under eliten stagnerar och den schweiziska ligan har nu ett förslag på remiss om att från och med säsongen 2012/13 minska antalet lag i den andra divisionen från 16 till 10 lag. Smekmånaden efter den lilla boost som värdskapet för eurpamästerskapen genererade är över och den stagnerade marknaden upplevs i brist på utveckling inte längre tillräckligt stor för fler än 20 professionella lag.

En minskning av antalet lag i allsvenskan är således enbart en quick-fix på de problem som klubbarna tillsammans har orsakat. Och genom att krympa marknaden köper man sig bara lite tid så att mediokerheten ges utrymme att få fortsätta.

Mer läsning i ämnet nedan.

Storleken på en liga.

En illustration på det pågående projektet med 200 miljoners arenan i Växjö där skattebetalarna har åtagit sig den finansiella risken. Bilden visar folktillströmning till Växjö Arena och en framtida match i svenska cupen mellan Öster och IFK Göteborg. Med en kraftig minskning av antalet lag höjs inträdesbarriärerna till allsvenskan markant. Sannolikheten är därför mycket hög att arenafastighetens marknadsvärde kommer att vara långt under dess potential.

Polsk fotbollsekonomi blomstrar - men till vilket pris?

Den polska ligafotbollen upplever något av en renässans. Under den första delen av pågående säsong har publiksnittet i Ekstraklasa ökat med 63% jämfört med föregående säsong. Det polska fotbollsförbundets lyckosamma kandidatur till att få arrangera EURO2012 har skapat en arenaboom i landet utav sällan skådat slag.

Lech Poznan drog tre fulla hus i gruppspelet i UEFA Europa League. I ligan hade man under hösten ett snitt på 18.8k.

När domaren blåste i visselpipan och avslutade matchen mellan Lech Poznan och Juventus säkrade Polackerna avancemang till sextondelsfinal i UEFA Europa League. Totalt 125 tusen åskådare hade sett lagets tre hemmamatcher mot Red Bull Saltzburg , Manchester City och Juventus på den nya Stadion Miejski, en av arenorna som ska stå värd för mästerskapet. Det är ungefär lika mycket som Elfsborg drog till Borås Arena under hela den allsvenska säsongen 2010.

Slutförandet av den sista långsidan på Legia Warszawas nya arena ska vara klart vår/sommar 2011. Arenan har varit i bruk sedan augusti 2010.Legia hade under hösten ett publiksnitt på 19.2k

Totalt har de polska städerna investerat dryga PLN  6 miljarder (~14mdr SEK) i uppemot 20 nya arenor runt om i landet. I Warszawa har man dels finansierat den nya nationalstadion men även Legia Warszawas nya hemmaarena. Legias president menar att klubbens matchdag-intäkter kommer att explodera från 2009/10 säsongens PLN 4 miljoner till PLN 40 miljoner 2011/12 och där dryga hälften av pengarna förväntas att genereras från corporate boxes och matchday hospitality.

1 PLN ~ 2.3 SEK. Ernst & Young har nyligen gjort en enlare analys på några av arenaprojekten i landet. Den totala investeringskostnaden för dessa sex arenor uppgår till så mycket som PLN 4.5miljarder vilket motsvarar drygt SEK 10 miljarder. Samtliga arenor utom möjligtvis Legia Warszawas har en förväntad överkapacitet. Jag har sammanfattat siffrorna i tabellen ovan och adderat den approximerade finansieringskostnaden som motsvarar räntan på den 10 åriga polska statsobligationen vilket ger oss en benchmark för den polska statens kostnad att finansiera sig. Samtliga arenor är finansierade av sina respektive städer. Värt att notera är de olika modeller som man har anammat vad gäller driften där den internationella arenaoperatören SMG,Sportfive samt fastghetsförvaltaren HSG Zander finns med. Erfarenheten säger att klubbarna återinvesterar allt i spelartruppen och de eventuella vinster som skapas går i och med de internationella aktörerna till utlandet.

Förutom arenorna tillkommer investeringar i infrastruktur och i sin helhet förväntas priset för mästerskapen landa på PLN 78 miljarder inkluderat arenor, hotellfastigheter samt övrig infrastruktur. Den stora frågan är naturligtvis om det är värt det?

Det har gjorts en hel del studier som behandlar de samhällsekonomiska effekterna av mega-events. Humphreys & Plummer (1995) menar att den kortsiktiga effekten för OS i Atalanta 1996 skulle bli $5.1 miljarder. Och $5.3 miljarder i positiv ekonomisk effekt förväntade sig Fuller & Clinch (2000) att ett OS i Washington-Baltimore 2012 skulle generera till regionen.

Andra studier är inte lika optimistiska, Matheson (2002) har räknat ut att de städer som var värdar för fotbolls VM 1994 upplevde en tillväxt som blev $4 miljarder lägre jämfört med städernas prognos ifall mästerskapen inte hade ägt rum.

Inför europamästerskapen i Polen har det gjorts två studier som försökt att mäta nyttan av arrangemanget. Redan 2004 gjordes en studie av Humphreys & Propokowicz.

Although the event will attract a large number of spectators and television viewers, a simple cost benefit analysis indicates that the costs of hosting the event will exceed the direct economic impact related to increased tourist spending by a wide margin and the presence of positive benefits depends on benefits from factors, like improvements in the transportation infrastructure.

Att konsumtionen som utländska turister genererar inte på långa vägar är tillräcklig i samband med mega-events bevisades om inte annat med största tydlighet under världsmästerskapen i Sydafrika sommaren 2010. Den estimerade konsumtionen som utländska turister genererade uppgick till €390 miljoner vilket med ett skattetryck på 35% blir lite drygt €135 miljoner i skatteintäkter. Vi bör även lägga på minnet att det hade kommit utländska turister till Sydafrika även om VM inte hade ägt rum. Hur som helst ska intäkten ställas i relation till kostnaden för mästerskapen på €3.1 miljarder som de sydafrikanska skattebetalarna nu måste arbeta ihop de kommande åren för att lappa ihop det ekonomiska hålet. 

Det finns naturligtvis de som menar om att nyttan av infrastrukturella investeringar genererar tillväxt till landet. Det är en fråga som Barbara Despiney & Waldemar Kapra har försökt att besvara. I sin studie Estimating Economic Regional Effects of Euro 2012, (Aug2010) resonerar författarna om att de regioner som står som värdar för mästerskapet kommer att uppleva små positiva ekonomiska effekter. Trots det blev en av slutsatserna enligt följande.

Our study also reviews the existent body of work on mega-sporting events and our results are in line with those researches who argue that the true economic impact of these competitions is overestimated by a large margin.

Frågan är dock om den förväntade positiva effekt som Despiney och Kapra uppmätt överhuvudtaget kommer att existera? Finns det ingen risk att det rentav skapas alternativkostnader? Studien är baserad på John Maynard Keynes teorier som bygger på statliga stimulanser vid lågkonjunkturer. Keynes som noga studerade den stora depressionen utvecklade finans- och penningpolitiska modeller som förväntades göra lågkonjunkturen mindre djup. Detta skulle uppnås genom att staterna lånar pengar och stoppar in dessa i ekonomin vilket förväntas att öka den aggregerade efterfrågan och därmed produktionen. Den ökade produktionen förväntas att generera en nytta som överstiger kostnaden för lånet för att trigga igång ekonomin.

Keynes multiplikator där "c" är marginalbenägenheten till konsumtion (när c=53 betyder det att 53% av nya inkomster går till konsumtion), "t" är marginalskatten och "m" är den konsumtion som går åt på importerade varor.

Även om tanken låter fin så finns det en hel del grundläggande problem. För det första så är det politiker som måste avgöra var någonstans i ekonomin pengarna ska skjutas till. Under 70 och 80 talens ekonomiska kriser pumpades stora summor pengar in för att stimulera efterfrågan men ingenting hände. Det visade sig nämligen att det i första hand inte var efterfrågan det var fel på utan utbudet där bland annat handelshinder, ineffektiva skatter och regleringar runt om i världen ledde till att produktionskapaciteten kraftigt begränsades. För det andra så ser vi ständigt en mängd intresseorganisationer som lobbar för att lägga vantarna på de statliga medlen. Klarar verkligen politiker av att allokera statliga medel till det som ger bäst effekt och dessutom i rätt tid? Och för det tredje så minskar man effekterna av den nytta som lågkonjunkturer trots allt för med sig, kreativ förstörelse. Att stimulera efterfrågan på de produkter och ineffektiva processer som marknaden egentligen inte vill ha skapar obalanser i ekonomin. Det logiska antagandet borde vara att ju fler obalanser som skapas över tid, desto svårare får ekonomin att till slut återhämta sig och nå sin jämnvikt.

Den av Despiney och Kapras estimerade positiva ekonomiska effekt är också en produkt av antagandet att EURO2012 är det projekt av alla möjliga potentiella investeringar som ger den bästa tillväxten. Om så inte är fallet skapas det istället en alternativkostnad för skattebetalarna.

Tabellen visar den estimerade multiplikator för respektive region som står värd för EURO2012. 1.25 för regionen "Pomorskie" betyder att för varje 100 miljoner som staten investerar förväntas att generera en regional inkomst på 125 miljoner osv.

Faktum är att de flesta av de infrastrukturella investeringarna som görs i Polen inför europamästerskapen hade gjorts även om inte mästerskapen hade ägt rum. Ett av arven från den planekonomiska tiden är det underutvecklade motorvägsnätet där Polen som hör till ett av europaunionens till befolkningsmängd större länder har så lite som 90 mil motorväg. Att landet för närvarande har 75 mil motorväg och 50 mil enklare motorväg med mittbarriärer under konstruktion är knappast en produkt av EURO2012. Denna produktion sker helt enkelt på grund av fler bilar på vägarna, den ökade handeln samt det faktum att det under 2009 dog drygt 4500 människor i trafikolyckor i Polen.

Men hur många av de statligt finansierade infrastrukturella projekten är alldeles för påkostade för att visa upp än bättre visuell bild av landet för omvärlden? Och frågan är hur all producerad överkapacitet ska beläggas efter att turneringen är över? Erfarenheten från EURO2004 är inte särskilt upplyftande. Till exempel får städerna Aveiro och Leiria varje månad skjuta till €1.2 miljoner för att underhålla sina respektive arenor som var med och stod som värd för mästerskapet. Det är även troligt att man bygger en överkapacitet vad gäller hotellfastigheter och sovplatser.

Öppet hus på den nya, av staden finansierade arenan i Gdynia, på vilken stadens lag, det privatägda Arka Gdynia för första gången kliver in på i slutet av februari 2011. Kapacitet 15k platser, investeringskostnad PLN 80miljoner.

De polska skattebetalarna har tagit en stor ekonomisk risk när landet åtog sig värdskapet för europamästerskapen. Dessutom skapas det rimligtvis vissa obalanser i ekonomin. Tack vare det faktum att Polen fortfarande befinner sig på ett relativt tidigt stadium av sin tillväxtresa så borde dessa obalanser trots allt inte orsaka allt för mycket skada. Däremot har landets makthavare, i och med EURO2012, dragit ett kort ur den begränsade kortleken med de möjliga obalanser som ekonomin i slutändan klarar av att svälja. 

Däremot hade pengarna som investeras i den överkapacitet som trots allt skapas, istället kunnat investeras i andra delar av ekonomin. I enighet med Mathesons (2002) slutsatser borde det rimligtvis ge större ekonomisk avkastning för landet än att placera pengarna i apparaten kring EURO2012.

 Nya Nationalstadion i Warszawa under konstruktion. Arenan som ska stå värd för en av semifinalerna är ett klubblöst skrytbygge med 55k platser och som kommer att kräva stora årliga tillskott från den polska staten.

Samtidigt som de polska skattebetalarna löper en överhängande risk att deras medel inte används effektivt borde det vara rimligt och anta att den polska fotbollen kommer att dra nytta av mästerskapen. Arenaprojekt (även om de inte hade varit lika påkostade) som sannolikt hade genomförts någon gång längre fram i tiden flyttades till nutid. Men även den polska ligans kommande TV avtal borde förväntas uppleva en kraftig uppgradering från det nuvarande som genererar PLN 120 miljoner per säsong.

saxat från http://www.ofcom.org.uk/static/cmr-10/ICMR-3.50.html

Penetrationen på den polska betal TV marknaden växer snabbast i världen.  Det nuvarande TV avtalet vars rättigheter ägs av det franska tv konglomeratet Vivendi (genom polska Canal+) löper ut efter nuvarande säsong. Det polska kanalbolaget TVN säger sig vilja buda på rättigheterna för kommande period och förväntar sig att priset kommer att stiga. Tillväxten på den polska tv marknaden hade naturligtvis genererat ökade intäkter för ligan men europamästerskapen kan få en effekt där förväntad framtida tillväxt prisas in på ett mer kraftfullt sätt redan i detta avtal.

Den blivande PGE arena i Gdansk, en av EURO2012 faciliteterna. Lechia Gdansk kommer att nyttja denna stadion som rymmer 44k åskådare. Lechias publiksnitt hösten 2010 var 7.1k. Sålda namnrättigheter genererar PLN 7 miljoner per år.

Den polska ligan ges därmed goda möjligheter att utveckla sin produkt vilket borde belönas med en högre ranking. Det blir i så fall ett resultat av ett lyckat lobbyarbete som genererat en omallokering av publika medel.

De största vinnarna är naturligtvis UEFA som låter skattebetalarna i respektive land finansiera moderna arenor och klubbarna finansiera utbildningen av spelare. Organisationen konfiskerar klubbarnas tillgångar och paketerar dessa i en produkt för vilken de säljer dyra tv- och sponsoravtal. För varje mästerskap höjs kraven och insatserna. Kommer vi någonsin att nå en brytpunkt där pendeln vänder och där utbudet av sökande länder, på grund av kostnadsskäl, inte längre blir lika stort och ribban måste sänkas?

Chelsea FC - the Abramovich plan

2003 köpte Roman Abramovich det då halvmediokra Chelsea för ungefär £200 miljoner. Sedan dess har oligarken investerat ytterligare ca £500 miljoner med syfte att vinna titlar, ära och berömmelse. Alternativet hade varit att köpa en redan etablerad vinnare, Manchester United såldes i maj 2005 för £790 miljoner. Den resan och egotrippen hade ju inte varit lika spektakulär.

Det förefaller även troligt att £700 miljoner är en summa som Roman Abramovich anser är lagom stor och signalerna är att ryssen vill se sin klubb bli självfinansierande utan att han själv varje år ska behöva skjuta till nya pengar. Det är på inget sätt någon ny målsättning utan klubben har i flera års tid pratat om break even. Men det är först efter ett gediget lobby arbete hos Michel Platini och implementeringen av UEFA Financial Fair Play som förutsättningarna att få balans i ekonomin har förbättrats.

I detta inlägg hoppas jag finna svar på följande frågor:

1) Vad krävs det för att Chelsea ska redovisa svarta siffror i sina bokslut?

2) Kan klubben nå till en fas där Roman inte längre behöver skjuta till egna pengar? 

3) Kan man klara av det utan att förlora Champions League status? 

4) Kan Chelsea även i framtiden slåss om de stora titlarna?

Låt oss börja med att ställa upp de historiska siffrorna som Chelsea har levererat samt skapa en "norm" för hur en balans kan se ut. Vi ser direkt att rekrytering av en slagkraftig och extraordinär spelartrupp har varit den stora kostnaden både vad gäller spelarnas löner samt avskrivningar på förvärvade spelarkontrakt. Vi ser även stora extraordinära kostnader i samband med att göra sig av oönskade managers och deras stab.

datakälla Årsredovisning Chelsea FC Plc.
Alla siffror i £miljoner, "wages" inkluderar sociala avgifter.
notera gärna de extraordinära kostnaderna i samband med avskedandet av managers.Min norm-beräkning visar ett positivt resultat före finansiella poster och skatt på £6.6miljoner.

För att nå "norm" har jag på intäktssidan räknat in de ökade intäkterna från det nya tv avtalet som har kickat igång från och med denna säsong. Vad gäller commercial så tecknade Chelsea ett nytt åttaårigt avtal med Adidas som ökar de årliga intäkterna från £10 miljoner till £20 miljoner.

Klubbens numer något mer restriktiva värvningspolicy borde rimligtvis minska ration wages to turnover till nivåer kring 67%. Fortfarande ger det Chelsea en mycket respektabel och konkurrenskraftig lönebudget.

CAPEX (Player Registrations)/"amortisation player" - Ett av de nyckeltal som med tydlighet visar klubbens strategi att ta sig till toppen. Det kostar att köpa etablerade namn och investeringarna har varit höga. Detta har genererat historiskt höga avskrivningar på spelarkontrakt. Köper en klubb ett spelarkontrakt från en annan för £50 miljoner och spelaren skriver ett 5 års avtal med sin nya klubb, så blir de årliga avskrivningarna på kontraktet £10 miljoner under de kommande fem åren. Sett till kassaflödet däremot, lämnar £50 miljoner klubben år 1 om man nu inte klubbarna kommer överens om delbetalningar.

CAPEX = Capital Expenditures, i detta fall nettot av förvärvade spelarkontrakt minus sålda spelarkontrakt.

Vi ser att Chelsea under både den föregående och nuvarande säsongen kraftigt har minskat sina utgifter på förvärv av spelarkontrakt. Samtidigt som de historiska förvärven sakta men säkert börjar bli avskrivna så kommer den åriga kostnaden att minska markant. Vi ser redan att den har minskat från £71 miljoner till £49 miljoner och med tanke på de minskade utgifterna kommer den att fortsätta minska drastiskt. Med £35 miljoner i årliga avskrivningar på spelarkontrakt framgent ligger klubben fortfarande högre än konkurrenterna Manchester United och Arsenal. Naturligtvis lägre än Manchester City som själva håller på att göra en Chelsea anno 2003.

Det periodiserade resultatet är en sak. Hur in- och utbetalningar kommer till klubben är en annan. Jag har därför ställt upp en kassaflödesanalys och precis som i resultaträkningen så har jag skapat en kolumn för "norm". Förutom det förbättrade rörelseresultatet finns det förbättringspotential i förändringen av rörelsekapitalet där klubben historiskt sätt har haft ett visst utflöde av pengar.

Det här går att praktisera i en växande marknad främst genom att teckna för klubben mer effektiva sponsoravtal där sponsorn år 1 betalar en up-front premie. Vi har sett en förbättring de två senaste åren och med en välbalanserad sponsorportfölj så finns det en hel del kassaflöden att hämta när den kommersiella sidan förväntas att växa i takt med Premier Leagues ökade globala närvaro.

Free cash flow visar finansieringbehov eller överskott som står till kreditgivarnas/ägarnas förfogande.

Givet att mina antaganden håller ser vi att klubben har möjligheter att bli självfinansierade med en årlig budget på spelarförvärv på £35 miljoner netto. Det betyder att om man säljer spelare för £20m så kan man spendera £55m. Även det är en mycket konkurrenskraftig siffra.

En utmaning är klubbens något åldersdigna trupp vilken sannolikt kommer att kräva en punktinvestering. Ett alternativ skulle kunna vara att sälja namnet till Stamford Bridge med en större summa up-front som finansierar balansräkningen genom en positiv effekt på förändring av rörelsekapitalet. Ett annat är naturligtvis den redan beprövade metoden, det vill säga lån från ägaren.

Resonemanget visar att det är möjligt att relativt fort både nå svarta siffror i resultaträkningen men även ett paradigmskifte där ägaren inte längre behöver skjuta till nya pengar. Det förutsätter dock att Chelsea inte förlorar sin status i den absoluta toppen. Klubbens intäkter är beroende på sportslig framgång och ett kontinuerligt deltagande i Champions League. Nedskärningar i Chelseas budget skulle i vanliga fall skapa fantastiska möjligheter för klubbens konkurrenter att kunna investera tungt med syfte att köpa till sig den marknadsandel som man kan vinna genom att nå topp-4 status. 

Här har dock Roman Abramovich en viss försäkring i form av UEFA Financial Fair Play. Eftersom regelverket kräver att klubbarna inte spenderar mer än sina befintliga intäkter, så blir det ytterst svårt för konkurrenterna att komma ikapp Chelsea som redan har etablerad befintlig marknadsandel. Nedanstående figur visar ett urval av klubbar som slåss om de fyra platserna i rikedom.

En jämförelsebild gällande intäkter i förhållande mot jagande konkurrenter. Jag har även definierat intäkterna från Champions League. Gapet nedåt är respektingivande. Notera även att Chelseas reviderade lönebudget är betydligt högre än konkurrenternas totala intäkter vilka enligt regelverket begränsar dessa klubbars förmåga att attrahera talang.

Den kanske mest intressanta frågan är dock vilka förutsättningar Chelsea har att konkurrera om de stora titlarna i toppen av fotbollens pyramid. Klubbens finansiella konkurrenskraft är beroende av dess förmåga att generera intäkter bättre än de främsta konkurrenter. Klubben begränsas här till en viss del av det faktum att Stamford Bridge endast rymmer 42 tusen åskådare och arenan bara är åttonde störst i ligan. Man har kunnat kompensera det genom att erbjuda exklusiva produkter (executive boxes & match-day-hospitality) och ta bra betalt för det. Den första bilden visar att klubben är i topp vad gäller snittintäkt per åskådare och den andra hur de till intäkter största klubbarna i England förhåller sig till varandra i segmentet match day revenues.

saxat från: economist.com

Chelseas möjlighet att nå tillväxt i denna intäktskälla är begränsad. Vad jag har förstått så finns det logistiska hinder med en utbyggnad av Stamford Bridge och ett nybygge kostar mest sannolikt alldeles för mycket med tanke på att marknaden inte kan generera så mycket mer än £30 miljoner i nya intäkter per år.

Eftersom intäkterna från sändningsrättigheter säljs centralt och inte påverkar konkurrensbalansen mellan klubbarna så återstår segmentet commercial där klubben kan out-performa sina konkurrenter. Nedan figur visar en nedbrytning av Chelseas intäkter från kommersiella rättigheter.

Som jag skrev tidigare skrev klubben ett nytt avtal i Adidas. Ett avtal som ökar den årliga intäkten från £10 miljoner till £20 miljoner. Denna siffra kan jämföras med Manchester Uniteds vars avtal med Nike som löper fram till 2015 ger klubben ungefär £23 miljoner per år. Den stora skillnaden mellan avtalen är att det är Nike som driver Uniteds försäljning av merchandise samtidigt som Chelsea omsätter £9 miljoner på egen hand. Dessa intäkter kräver dock en hel apparat och kostar att driva in.

saxat från: http://www.futebolfinance.com/

gapet mellan den absoluta toppen och mitten är mycket stort, mot bottenskiktet har det blivit galaktiskt. Ligans globala expansion förväntas att öka dessa klyftor än mer.

Förutom det nuvarande avtalet med Adidas får Chelsea årligen £10 miljoner pund från sitt avtal med tröjsponsorn Samsung. Det betyder att klubbens intäkter från övriga samarbetspartners uppgår till ungefär £15 miljoner vilket kan ställas i relation till Manchester Uniteds £40 miljoner erhållna från andra motparter än Nike och AON. Här finns således potential på den globala marknaden men frågan är hur mycket Chelseas varumärke klarar av att generera?

Notera gärna att de två amerikanskt-ägda och profit-maximerande klubbarna har haft en betydligt starkare tillväxt i denna kategori. Tillfälligheter eller en mer tydlig affärsstrategi?

Att Manchester United ökar sina marknadsintäkter i en betydligt snabbare takt är egentligen inget större problem för Chelsea. Klubben är profit-maximerande och de nya intäkterna rinner i första hand igenom till den nedersta raden. Däremot är det, med bakgrund av de i taket nådda matchdag-intäkterna, viktigt att Chelseas kommersiella verksamhet presterar bättre än övriga konkurrenter. 

Vi kan konstatera att det blir betydligt svårare att vinna de stora titlarna utan Romans årliga finansiering och det kommer att krävas bättre prestationer från den sportsliga organisationen. Utmaningen ligger i att finna en långsiktig plan om man nu inte vill köpa ut sig från svackor. Skulle klubben förlora sin Big4 status så beror det dock inte på pengabrist utan snarare på en oförmåga att förvalta dessa. Det krävs inte mer av klubben än att den motsvarar förväntningarna i förhållande till sin budget.

Efter att de ledande klubbarna på sina respektive nationella marknader som utgör European Club Association, skrivit under överenskommelsen om Financial Fair Play är det uppenbart att Abramovich:s bettende kan förklaras av Tit For Tat Theory som utvecklades av psykologen Anatol Rapoport. 

I enighet med teorin, ska en part i den första perioden samarbeta och i den andra perioden spela på det sätt som motparterna gjorde. Om parterna samarbetar i den första perioden kommer de således att samarbeta även i period 2, och så vidare. Om däremot motparten väljer att inte samarbeta i period 1 så ändrar man själv sitt beteende i period 2.

Ett problem för Abramovich är att Manchester City inte samarbetar. Klubben överinvesterar och utan kreativ redovisning så kommer City omöjligtvis att vara kompatibelt med regelverket. Vad händer om fler klubbägare tar efter och Chelseas marknadsandel hotas? Kommer oligarken återigen att skjuta till nya pengar eller väljer han att sälja klubben?