"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"
lördag 28 augusti 2010
"chock therapy"
fredag 20 augusti 2010
"ständigt dessa smartphones"
"dead man walking" - läste jag häromveckan att Olli-Pekka Kallasvuo internt kallades inom branschen. Men det behöver inte nödvändigtvis bero på att Olli Pekka är en medioker företagsledare, konkurrenterna har presterat mycket väl och har utmanat Nokia vilket har pressat det finska bolagets resultat.
Nu hade denna utveckling kunna undvikas, faktiskt. För tänk om Nokia gavs samma möjligheter så som de på marknaden etablerade fotbollsklubbar och nationsförbund ges för att genom avtal och nya regler kunna manipulera marknadens förutsättningar till sin egna fördel.
Redan på 90 talet hade man nämligen kunnat sätta stopp för iPhone genom att implementera "financial fair play". I mitten av 90 talet upplevde Apple stora problem och redovisade negativa vinstmarginaler på mer än 10%. Soliditeten minskade på bara några år från dryga 50% till 25% och Apple framstod allt mer som en stark kandidat till undergång. 1997 kom så något som i efterhand symboliserar vändpunkten. Apple förvärvade Next för drygt $400 miljoner och företaget lyckades vända den negativa trenden. Men detta förvärv hade inte tillåtits under en "Platini-regim" där företagen först måste hitta lönsamhet i sina gamla strukturer, produkter och affärer. Hur man nu ska lyckas med det då det redovisade negativa ekonomiska resultatet ofta återspeglar utfallet av de gamla mindre lyckade strategierna.
Men inte nog med det, tänk om man kunde införa protektionistiska regleringar såsom de vi ser inom fotbollen, t.ex. home-grown, som skulle hindra rörligheten av komponenter och tjänster så att det av Google utvecklade systemet Android inte kunde levereras till Nokias konkurrenter på smartphonemarknaden och varje företag skulle tvingas till att producera sina egna system trots att kunderna anser att de är sämre. Så som Nokia gör genom egenägda Symbian.
Eller tänk om man hade kunnat sätta restriktioner på kapitalmarknaden (jmfr 51% regel och fin.fair.play) så att taiwanesiska HTC Corp hade bromsats av försämrade möjligheter till att resa kapital på aktiemarknaden. Under perioden 1998 till 2003 anskaffade HTC närmare $200 miljoner genom flertalet cash offers som finansierade företagets utveckling. Även den kanadensiska konkurrenten bakom BlackBerry, Research In Motion, fick möjlighet att att under senare delen av 90 talet finansiera sig via marknaden när man väl växte ur sin ursprungliga kredit som man fått från staden Ontario. "My job is to get the money, Mike's job is to spend it." sade Jim Balsillie. Och som den gode Mike gjorde det.
Och om inte det skulle räcka, från Nordamerika skulle Nokia kunna hämta konceptet där alla nyetableringar först måste godkännas av de på marknaden sedan tidigare etablerade aktörerna. En fiffig marknadsuppdelning, för företagens ägare.
Och det bästa av allt mina vänner, de hade kunnat komma undan med det. Genom att paketera allt i något som man kallar för "helhetsgrepp". Att få med sig opinionen med slagord som "ekonomisk stabilitet" har visat sig vara relativt enkelt genom strategisk kommunikation och man använder sig av flera kanaler, bl.a. dag- och kvällspress samt "fackpress".
UEFA:s financial fair play applåderades av de på marknaden etablerade klubbägarna som på så sätt kan säkerställa sin marknadsandel. De som gynnas av regleringen är de klubbar som vi ser listade på Deloitte Football Money League. Jag fascineras varje gång som någon sitter i TV och pratar om regleringarnas positiva effekter på "slutrodukten". För inte hade vi haft bättre mobila handenheter? Men en sak som i alla fall är säker, om nu regelverket följs så som det är tänkt, så kommer Malcolm Glazer kunna skratta hela vägen till banken.
För det är precis så som Stefan Szymanski skriver...
If by chance the system did work, the main consequence would be to cement the dominance of the big teams by preventing the smaller teams from buying their way to popularity (which may explain why Roman Abramovich — now that he has paid for his big-time team — expressed his wholehearted support for the plan).
Att klubbarnas representanter vill påverka spelets regler till sin fördel är egentligen inga konstigheter, det är inte dumma. Och det skulle även jag göra om min uppgift var att maximera mina aktieägares värde. Men ska de verkligen ha mandatet att kunna göra det?
Nokia 2110 - en brutal kvalitetstelefon då det begav sig.
onsdag 18 augusti 2010
Kamikazespenderingar modell 1989
tisdag 10 augusti 2010
"Måndag hela veckan"
lördag 7 augusti 2010
Inför League 1 - tar de franska fotbollspamparna rygg på bönderna?
Resultatet blir en mycket liten tillväxt under flera år och där skattebetalarna till slut fick rycka ut med subventioner så att den franska ligan inte helt skulle dräneras på talang.
De franska klubbarnas arenor är gamla, orenoverade och saknar intjäningsmöjligheter. Nästan hälften av Manchester Uniteds match-day revenues genereras från så få som 10% av arenabesökarna. Det är vip-boxar samt premium-stolar som utgör den stora kassakon på arenan. Det är sådana exklusiva och dyra produkter som klubbarna i den franska ligan inte riktigt kan erbjuda. Och vad värre är, man har länge saknat incitament att utveckla den typ av produkt. För varför skulle klubbarna eller deras kommuner investera? Belöningen är marginell och de etablerade klubbarna på marknaden skyddas dessutom av licensieringssystemet som innebär att konkurrenternas möjlighet att investera i talang och utmana begränsas. Status-Quo är ett bekvämt alternativ.
Klubbarna i den franska högstadivisionen är istället väldigt beroende av intäkter från sändningsrättigheter. År 2000 kom 50% av ligans intäkter från sändningsrättigheter och 2009 hade denna siffra stigit till 60%. Fram till 2005 distribuerades de centralt sålda sändningsrättigheterna till ligans klubbar extremt jämlikt. 83% delades lika bland alla klubbar och resterande 17% baserat på sportsliga meriter (10%) samt exponering i TV (7%).
Problematiken med den i Europa extrema graden av revenue sharing har jag beskrivit i detta inlägg. Väldigt få incitament ges till klubbar att utveckla andra och nya intäktskällor och ett fåtal klubbar i ligan blir tvungna att dra ett tungt lass med att hålla uppe nivån på produkten. Men det får även konsekvenser i form av att ligan sakta men säkert dräneras på talang eftersom andra ligor upplever en högre tillväxt. Det spelar därför ingen roll hur mycket nya talanger som produceras i landet. Ju snabbare talangerna kommer fram desto snabbare exporteras de till andra och kommersiellt mer utvecklade ligor.
2004 genomförde så den franska staten en lagändring. Sportklubbar fick betala ut en del av ersättningen till sina spelare i form av "image rights". På denna definition av spelarersättning behövde inte de franska klubbarna betala några sociala avgifter på. Om vi benchmarkar fördelningarna i OL Groupes årsredovisning och approximerar på hela ligan innebar det en subvention på ungefär €80 miljoner som skattebetalarna fick betala under 2009 i form av uteblivna intäkter från sociala avgifter. Ligan fick en kortsiktig effekt med möjlighet till högre nettoersättning till spelarna men de ursprungliga problemen var inte åtgärdade och fanns kvar.
2005 ändrades till slut distributonsnyckeln för sändningsrättigheter till 50-30-20. Friåkandet kunde minskas och idag har de flesta franska klubbarna inlett projekt med moderniseringar alternativt nybyggande av arenor. När Grenoble flyttade in på sin nya arena 2008 så ökade publiksnittet från 5 tusen till 15. Den stora ökningen berodde inte enbart på att klubben tog steget upp till League 1 utan även tack vare den högre kvaliteten på anläggningen.
Så vad kan vi förvänta oss av årets säsong? För snart ett år sedan drog den franska staten tillbaka den ovan nämnda skattelättnaden. För O.Lyon betyder det en direkt kostnadsökning på €7 miljoner i form av sociala avgifter och truppen har bantats från 28 till 25 spelare.
"The State has proposed nothing to replace this provision and now we are on the rocks" sade Lyons president Jean-Michel Aulas nyligen
Kanske får vi se de franska klubbägarna ta rygg på bönderna men där de istället för tomater, kastar vattenflaskor och hörnflaggor på politikerna?
tisdag 3 augusti 2010
Inför Bundesliga - en liga på uppstuds men med bromsklossar, bland annat hög lönsamhet
Inte än på ett tag... Det finns nämligen tre bromsklossar som jag har identifierat och som saktar ner den processen.
Sändningsrättigheter har blivit en av de viktigaste finansieringskällorna för klubbarna förmåga att rekrytera talang. Trots att Tyskland är den största marknaden sätt till befolkningsmängd och BNP har det för mig varit lite av en gåta om varför man inte har lyckats kapitalisera mer i det segmentet.
Våren 2009 lanserade Bayern Münchens general manager Uli Hoeness det något banbrytande och kontroversiella förslaget om att den tyska avgiften för TV licensen skulle höjas med €2 i månaden och att Bundesliga därmed skulle kunna ses "free-to-air". Tack vare 37 miljoner hushåll pratar vi om €888 miljoner i årliga TV intäkter vilket ska jämföras med de €412m som det nuvarande betal-tv-avtalet ger. Förslaget var naturligtvis dömt att misslyckas.
Idag betalar tyskarna €18 i månaden i TV licens. Och problemet är att de sedan inte betalar så mycket mer för att se på TV. I veckans nummer av the economist får vi delvis en bra förklaring till de förhållandevis låga intäkterna från sändningsrättigheter och det är att pay-tv inte har fått något riktigt genomslag i landet. Så lite som 15% av hushållen konsumerar pay-tv i dess rätta bemärkelse. Ligans fortsatta tillväxt hänger därför till viss del på om tyskarna i framtiden vill allokera om en större del av sin disponibla inkomst till tv tittande. Eller att den teknologiska utvecklingen kan leda till att klubbarna kan distribuera rörliga bilder via andra kanaler, till ett högre pris.
Om tyskarnas konsumtionsvanor är en bromskloss så är ligans lönsamhet en annan. Ni undrar säkert hur jag tänker här? Lönsamma klubbar är väl bra? Men bra för vem? Faktum är att de tyska klubbarna sedan flera år tillbaka lever under ekonomiska restriktioner där budgeteringen hålls i strama tyglar genom ett licensieringssystem.
saxat från: BBC.co.uk
saxat från: Bundesliga report
Resonemanget med licensiering är paradoxalt. Det är som om konkurrensmyndigheterna, istället för att till nytta för konsumenterna arbeta för en effektiv konkurrens, skulle skapa konkurrenshinder så att de på marknaden redan etablerade företagen kunde tjäna mer pengar!
Företag som över en längre tid lyckas profitera gör det tack vare att man har lyckats att strategiskt positionera sig väl och hittat sin edge. Det kan röra sig allt från varumärkesskapande till suveränitet vad gäller produktion. Det betyder också att konsumenten får tillbaka värde i form av en högre upplevd nytta. Företagen tjänar pengar tack vare att de, i en konkurrensmarknad, tillfredsställer sina kunders behov.
I Bundesliga är klubbarna lönsamma i första hand tack vare regleringar och inte genom värdeskapande aktiviteter.
Vinster som skapas genom juridiska avtal och regleringar kallas för rent-seeking. Vi kan därmed anta att det finns en välfärdsförlust för Bundesligas konsumenter. Nu är det så att tyska supportrar naturligtvis inte upplever denna välfärdsförlust. Priserna på arenorna är förhållandevis låga och det är trots allt klubbarna i deras hjärtan de konsumerar sina pengar på. Men då har Bundesliga samtidigt begränsat den målgrupp som man skapar nytta åt och därmed begränsat sin potentiella tillväxt.
För frågan är hur stor inverkan välfärdsförlusten får när Bundesliga ska sälja sin produkt till en kundgrupp som saknar känslomässiga band till lagen i ligan? Här har Premier League lyckats med sin tillväxt genom att sälja produkten utomlands till ett förhållandevis högt pris, mycket tack vare "the arms race". Inte heller är det ekonomiska vinster som ligger bakom kapplöpningen mellan Barcelona och Real Madrid och dessa två klubbars kraftigt ökade intäkter. Konkurrensen klubbarna emellan pressar vinstmarginalerna nedåt men efterfrågan på produkten ökar.
Med tanke på tyskarnas motvilja att betala för tv skulle Bundesliga behöva öka sina intäkter från internationella sändningsrättigheter, givet att man vill öka antalet världsklasspelare i ligan.
Den tredje stora bromsklossen är restriktioner i rörlighet av kapital. Bayern München har vunnit sju mästerskap de senaste tio åren och klubben saknar en riktig utmanare. En utmanare som jagar dem med blåslampa. 51% regeln och de restriktioner den för med sig begränsar möjligheterna till att vi får se klubbar som på allvar klarar av etablera sig som en mycket stark konkurrent. Nu är det så att klubbarna i Tyskland, istället för att tänka offensivt och utmana, snarare försvarar sina nuvarande positioner. Vi ser ett tydligt exempel på det när Schalke 04 lämnade in ett förslag på ytterligare regleringar.
måndag 2 augusti 2010
Inför Premier League - striktare home grown regler - protektionism som bromsar utvecklingen
Exportsubventionerna "dumpar" samtidigt livsmedel utanför unionens gränser och när industriländerna, tack vare relativt låga tullar, kan handla med varandra, möts utvecklingsländerna av höga tullar på livsmedel. Ju mer förädlad en vara är, desto högre tull tas det ut. På grund av det ges inga incitament för utvecklingsländer att investera i industrier och det man istället gör är att exportera ren råvara. Belgien, ett land med endast 1o miljoner invånare exporterar till exempel mer än dubbelt så mycket som Afrika söder om Sahara där det lever uppskattningsvis 700 miljoner människor varav ungefär 70% livnär sig på jordbruk.
Export är, bland annat, en viktig finansieringskälla för import av nya teknologier vilket är ett direkt krav för en långsiktig tillväxt. Ett rimligt antagande är därför att utvecklingsländer är och förblir utvecklingsländer betydligt längre tid än vad de i själva verket hade behövt vara.
I de nyss avslutade världsmästerskapen och i en av kvartsfinalerna möttes Uruguay och Ghana. Av båda truppernas 50 spelare spelade endast 5 i de inhemska ligorna. Resten fick sin utbildning och tränades i andra länder, tillsammans med mot- och medspelare på en betydligt högre nivå än vad de hade haft möjlighet till i hemlandet. Ghana och Uruguay är bara några av länderna som belönas av den frihandel som är möjlig tack vare en relativt avreglerad transfermarknad.
den osynliga handen stöder resonemanget men vill se större empiriskt stöd från fler mästerskap än ett. Vi pratar om en utslagsturnering där alla landslagen inte möter varandra i en rak serie vilket kan ge vissa avvikelser och till en viss del beroende på random effekter.
Nu finns det en agenda där ute för att införa mer protektionistiska regleringar i fotbollsvärlden. Vi har sett FIFA:s förslag av 6+5 regeln som nyligen har övergivits och med jämna mellanrum dyker det upp den typen av idéer.
För snart ett år sedan godkände klubbarna i England nya och mer strikta home grown regler. De finns de som menar att det kommer att gynna det engelska landslaget som engelsmännen alltid upplever underpresterar. Jag har svårt att se att regleringen kommer att leda till sådana effekter. Det är ju inte så att avregleringen av transfermarknaden i samband med Bosman-domen har haft några signifikant negativa effekter på det engelska landslagets prestationer. Så varför ska det då få positiva effekter när man istället reglerar marknaden?
Ben Chu på The Independent menar att Englands "fiasko" i Sydafrika beror på Premier League och ligans import av världsklasspelare som bl.a. tränger ut de engelska spelarna från marknaden. Jag vet inte, den gode Ben tyckte kanske att det var roligare 1992? Då den engelska ligan var rankat på en trettonde plats i Europa och landslaget kom sist i europamästerskapets gruppspel efter att bland annat ha fått på nöten av Sverige...
Faktum är att lite mer än en tredjedel av spelarna i Premier League kommer från England. De borde rimligtvis utvecklas mer av att träna och spela med och mot spelare som håller en betydligt högre kvalitet än att spela i en mer medioker omgivning.
Ett av argumenten är att klubbarna i Premier League fattar kortsiktiga beslut och därmed i första hand rekryterar utländska spelare. Detta resonemang håller dock inte riktigt. Arsenal som kanske är den sista klubben som kan anklagas för kortsiktighet, en klubb som satsar stora pengar på sin akademi, har övergående utländska spelare i sin trupp. Anledningen är rimligtvis lika enkel som den är bitter, de engelska talangerna anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Faktum är också att väldigt få engelska spelare spelar i ligor utanför de brittiska öarna. Och det är kanske där som skon klämmer, de engelska fotbollsspelarna får betydligt färre möjligheter att lära sig anda kulturer, hämta nya idéer samt ta del av flera olika typer av träningsmetoder.
Anledningarna till det kan vara flera. Erfarenheten säger oss att engelska spelare generellt inte presterat väl i utländska klubbar. De kan även, på grund av lokal förankring, antas värderas högre av vissa engelska klubbar och göra dem dyrare för utländska klubbar att rekrytera. Vi måste komma ihåg att mitten- samt bottenlag i Premier League omsätter lika mycket som lag på den övre halvan i de övriga Big5 ligorna. Tillsammans utgör dessa faktorer ett troligt exporthinder.
Hur FA ska kunna stimulera en större talangexport är svårt att säga. Kanske kan man arbeta för att försöka nå ett större utbyte vad gäller ledare och instruktörer på ungdomsakademi nivån. Att ta emot utländska instruktörer till engelska akademier och att själva investera i utländska akademier samt skicka dit engelska instruktörer. På så sätt skulle unga engelska fotbollspelare ges bättre möjligheter att hamna i utbildningar utanför de egna gränserna.
Dessvärre kan Engelsmännen inte förvänta sig att FA ska finansiera sådana projekt. Tjänstemännen på förbundet har andra prioriteringar. Istället för att investera i framtiden så har man valt att bygga ett monument över sig själva och därmed berika sina egon. Vi pratar om nya Wembley som kostade £800 miljoner att bygga och vars underskott FA numera måste finansiera.
Därför ser vi istället den typ av protektionistiska regleringar som på sikt riskerar att bromsa utvecklingen inom fotbollen. Och det inte bara i England där ligan löper en risk att urholkas på talang. En minskad handel riskerar att få negativa effekter i form av en trögare mobilitet på hela den globala marknaden.
den osynliga handen menar att sådana välfärdsförluster i första hand inte beror på en avreglerad transfermarknad i sig utan snarare på klubbars oförmåga att teckna effektiva kontrakt samt de lokala marknaders oförmåga att kommersiellt utveckla sin respektive ligaprodukt. I Sverige har den ökade exporten bidragit bl.a. till att Malmö FF och Kalmar FF kunnat fullfölja sina arenaplaner och därmed skapat förutsättningar för en utveckling av produkten och kvaliteten på den.
Does the Mobility of Football Players Influence the Success of the National Team? - Dirk G. Baur, Sibylle Lehmann - April 2007
GLOBALIZATION AND GOALS: Does soccer show the way? - Branko Milnaovic - Dec 2003
The Effects of the Bosman Ruling on National and Club Teams in Europe - John Binder, Murray Findlay - May 29, 2009
Regional Competition and Knowledge Spillovers - Spatial Dependence in International Football Success - Fabian Barthel, Christian M. Wellbrock - June 2010