Sir Alex Ferguson vs överinvesteringar

Manchester City har visat styrka under de inledande omgångarna av Premier League. Många har ifrågasatt klubbens galaktiska investeringar denna sommar.

Personligen gillar jag läget och det faktum att vi kanske, kanske äntligen kan få ett skifte bland topp 4 klubbarna. Något som inte hade varit möjligt ifall fotbollen redan hade infört regleringar med syfte att begränsa storleken på investeringar i talang. För talang är något som de marknadsledande klubbarna redan har idag och knappast det som man skulle lämna ifrån sig för centralt reglerade transfersummor.

Skulle City nu lyckas med att slå sig in i den absoluta toppen gör man om den resa som Manchester United en gång gjorde under sir Alex Fergusons inledande period som manager. En resa som innebar att Manchester United tog över stafettpinnen från Liverpool som var den då dominerande klubben i den högsta engelska ligan.

I de flesta fall brukar stora investeringar i talang föregås av ägarbyten alternativt som i Real Madrids fall, ett presidentskifte. I ManU:s fall handlade det istället om ett ägarbyte som gick i stöpet.

Under Alex Fergusons första hela säsong (1987-8), spenderades hyfsat respektabla £2.5 miljoner på spelartransfers. Året efter präglades däremot av en mycket åtstramad budget där endast £0.2m investerades i spelartransfers.

Sir Alex var irriterad över transferrestriktonerna. Det var inte något som han hade förväntat sig den dagen han skrev på för klubben. Läget förändrades dock under våren och sommaren 1989. Sedelpressarna gick på högvarv och Ferguson spenderade på den tiden sanslösa £8 miljoner. Gary Pallister, Neil Webb, Paul Ince, Mike Phelan samt Danny Wallace värvades till klubben.

För att få ett perspektiv över beloppets storlek kan vi sätta det i relation till klubbens dåvarande omsättning från rörelsen som 1989/90 uppgick till £11.5 miljoner.

Omräknat till ManU:s omsättning 2008, skulle det innebära spelarinvesteringar motsvarande £200m (2.3 miljarder kr). Pratar vi i Real Madrid termer skulle det motsvara investeringar på €254m (2.6 miljarder kr).

Men varför fick den dåvarande klubbägaren helt plötsligt för sig att lätta på lädret? Det finns de som hävdar att det enbart berodde på att Martin Edwards redan hade förhandlat fram en försäljning av klubben och inte längre hade några som helst incitament att strama åt budgeten.

Under augusti samma år offentliggjordes nämligen att Edwards hade kommit överens med Michael Knighton om en försäljning av ManU för £20 miljoner. I oktober sprack dock den affären efter att Knighton misslyckades med att resa kapital för att finansiera uppköpet.

Manchester United lyckades efter ett par år ta steget och etablera sig som den starkaste klubben i Premier League. Och så småningom även den mest lönsamma fotbollsverksamheten på jorden.

Varför är detta intressant?
Hade det funnits regleringar som begränsade investeringar i talang på den tiden det begav sig, hade Liverpool ges betydligt bättre möjligheter att kunna fortsätta sin dominans. Hur kul hade det varit?

Och säga vad man vill om Real Madrids och Barcelonas miljardsatsningar men dessa har de facto bidragit till en potentiell förbättring av tävlingsbalansen i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja. Real har från Manchester United förvärvat många talangenheter och gett klubbens konkurrenter i Premier League en hjälpande hand.

Och kanske får vi 2010 se så lite som två engelska lag i semifinalerna av Champions League. Vilket bara det blir fan så mycket roligare.

Vilka är de klubbar och klubbägare som gynnas av regleringar? Ja just det, de som redan har nått toppen, just genom stora investeringar, men som mer än gärna ser till att ingen annan ska få samma möjlighet att göra om den resan. Och så naturligtvis de som äger fotbollsklubbar i profitsyfte.

Naturligtvis kommer inte alla klubbar som köper spelare dyrt att lyckas. Taskigt management har straffat och kommer fortsätta att straffa fotbollsklubbar, precis som det straffar alla andra företag.