fredag 1 juni 2007

15 minutes of fame

Bra scouting, dålig scouting... who cares? Det är ändå slutresultatet som mäts och där finns det idag ingen allsvensk klubb som utmärker sig.

Det skrevs under torsdagen två (1 och 2) artiklar om scouting på en av nätmedierna som förvisso har en poäng. Det behövs surprise surprise, bättre scoutingorganisationer hos de allsvenska klubbarna, ingen revolutionerande slutsats då Äpplet både konstaterat och kommunicerat det för länge sedan. Det handlar om resurser i form av arvodering och det handlar om prioriteringar.

Lika säkert som att exemplarisk scouting är en bristvara, lika klart är det att det finns andra områden det brister än mer på. Det finns klubbar som enligt artikeln prioriterar scoutingen men vi kan ganska snabbt konstatera att man samtidigt underpresterar big time i andra delar i organisationen där värdet och nyttan man fått genom scoutingen försvinner ut i tomma intet.

Jag fascineras av den ständiga gloryfiering av vissa fenomen i allsvenskan. Det dyker titt som tätt upp nya exempel på klubbar och personligheter som får sina 15 minutes of fame för att efter ett tag glömmas bort och försvinna tillbaks till den felmarginal som så oftast skapat deras korta framgångsvåg.

Nu hyllas de mindre klubbarna vad gäller scouting och de enorma summor pengar dessa klubbar ska ha tjänat, pengar jag inte riktigt kan identifiera bottom line i något av nyckeltalen de presterat.

Jag håller delvis med och har även tidigare skrivit att Kalmar är ett föredöme vad gäller och hushålla med knappa resurser. Klubben har trots liten omsättning klarat av och etablera sig som ett lag med återkommande placeringar på den övre halvan. Det beror dock inte enbart på scouting utan på en genomtänkt organisation som känner sig trygg i sig själv och med en tydlig och konsekvent defensiv spelidé (som uppenbarligen passar utmärkt i allsvenskan) spetsat med välscoutade offensiva importer.

En fluga gör dock ingen sommar och jag förstår inte riktigt hyllningen av Örgryte, klubben har trots sina scoutade supertalanger och superaffärer konsekvent gått back ekonomiskt och de sportsliga framgångarna har varit lika frekventa som plustecknen framför dess egna kapital. För varje lyckad värvning går det säkert och hitta två misslyckade och i min bok är det helheten som mäts genom sportsliga resultat, inte enstaka spelaraffärer där avkastningen för dessa i slutändan försvinner i ett svart hål skapat av samma organisation.

Även Helsingborg lyfts fram i artikeln, klubben har förvisso lyckats med sina värvningar vid enstaka tillfällen men trots det haltar man sportsligt samtidigt som man hade brist på likvida medel och enligt uppgift så sent som denna vecka var tvunget att ta till externt kapital för att ro hem värvningen av Kristoffer Andersson.
Helsingborg är annars den klubb som skriker mest över regleringarna och säger sig vilja värva fler importer från långtbortistan med motiveringen att spelarmarknaden inte finns här hemma. Elfsborg har helt förkastat den tesen med i stort sett enbart nordiska spelare i sin nuvarande startelva.

Ironiskt nog dissas storstadsklubbarna trots att man fram till 2006 är de som dominerat allsvenskan. Samtidigt har historien visat att scoutingen som fenomen inte varit den avgörande faktorn för dessa klubbars sportsliga framgångar.
Djurgårdens framgångrika period under första delen av 2000 talet kan snarare förklaras av en fet plånbok och man hade knappast behövt ha en större scoutingorganisation i världsklass för att hitta Källstöm, Isaksson, Stenman och Sören Larsen för att nämna några exempel.

Inte heller Malmös guld -04 är ett resultat av scouting på högsta nivå. Nu borde ju klubben kanske se över just den biten då man är extremt duktiga på försäljning men mindre skickliga på inköp och att få loss sitt kapital ut på gräsmattan.

För Hammarbys del räckte det för Sören Cratz att lyfta luren och ringa sin vän och scout Reine Almqvist för att hitta Peter Markstedt, högst delaktig i guldet 2001.

Elfsborgs prestation förra säsongen tillskrivs även den andra krafter inom klubben än de som med ljus och lykta söker igenom världens alla hörn.

Kanske är ovanstående exempel anledningar till att tillsättandet av scoutingchefer och mer komplexa scoutingoganisationer dröjer då andra delar av organisationen prioriteras före när kapital är en trång sektor.
Scouting i all ära men håller övriga delar av organisationen en nivå under allsvenskans norm blir resultaten därefter så varför slänga pengarna i sjön? Än så länge har ingen allsvensk klubb visa sig hålla den höga nivå över hela linjen som krävs för att skaffa sig en ställning där nästa steg är att ta sikte mot den europeiska scenen.

Scouting är grymt viktig men som allt annat får det inte bli ett självändamål och hur mycket jag än vrider på resomemangen så blir det helt och hållet en resursfråga. Den dagen klubbarna ökar sina driftintäkter så dessa räcker till och erbjuda spelare, med nordiska mått sett konkurrenskraftiga löner och samtidigt kunna arvodera en högkvalitativ organisation inom samtliga områden kommer man kunna ta nästa steg. Fram till dess har varje klubb sina egna metoder där de stora styrkorna ligger inom ett fåtal områden beroende på var det finns spetskompetens tillgänglig och framför allt överkomlig.
Därför är det lite glädjande och se att just scouting finns i Hellas arbetsbeskrivning, förvisso baby steps men det kan om inte annat vara en början på något nytt.

2 kommentarer:

theallmighty sa...

Efter att ha läst de två senaste inläggen: Varför inte skicka Hella på färjan till Polen? Om lag med 1/3 och 1/4 av Bajens omsättning kan placera sig bättre än lag som har mycket högre omsättning måste det väl finnas en del bra och kanske billiga spelare i dessa.

chriz sa...

Tror det är svårt att scouta guldkorn under ett kort besök i en liga där de flesta talangerna förmodligen redan är välscoutade och kartlagda av Legia eller Wisla alt tyska eller benelux klubbar.

De två största polska klubbarna kan nog erbjuda avtal i samma nivå som Bajen.