fredag 11 mars 2016

Vem har egentligen bäst ekonomi i Stockholm?

Det är snart två och ett halvt år sedan som jag skrev denna krönika i offside.org. Den handlade kort och gott om att Hammarby respektive Djurgården, som under en längre tid hade brottats med ekonomiska problem. Djurgården hade redovisat närmare 100 miljoner kronor under fem säsonger och Hammarby hade degraderats till en lägre division och hade problem att ta sig tillbaka, trots att ekonomins storlek inte skulle behöva ha sådana konsekvenser.

För att råda bot på detta rekryterade de båda klubbarna de tränare som under de senaste åren hade varit dokumenterat bäst på att hushålla med små resurser i allsvenskan. Det kan därmed vara ett bra läge att göra en liten avstämning. Har ekonomin blivit bätttre?

För att göra det jämförbart har jag isolerat bolagen som driver de allsvenska verksamheterna, Djurgården Elitfotboll AB (DEFAB) och Hammarby Fotboll AB (HFAB). Båda är hårt konkurrensutsatta verksamheter som kämpar om tabellplaceringar med sin respektive intäktsmassa till sin hjälp. Jag har exkluderat föreningarnas ekonomier vars främsta syfte är socialt där man utbildar och uppfostrar barn och ungdom. Dessa ekonomier (Djurgården IF Fotboll exkl DEFAB omsätter 30mkr och Hammarby IF FF exkl HFAB omsätter 20mkr) är inte konkurrensutsatta på samma sätt och är på så sätt mer planekonomiska i sin struktur. För att göra det hela lite mer intressant har jag inkluderat AIK Fotboll AB (AFAB) i denna blogg.



Intäkter
Om man tittar på de tre klubbarnas intäkter så ser vi en hel del skillnader. AFAB har tack vare sin status som topplag bra intäktskällor i form av försäljning av spelarkontrakt samt ersättning från Uefa för deltagande i internationella cuper, totalt närmare 30 miljoner kronor under 2015.

En intressant iakttagelse är genomsnittsintäkten per åskådare (se nedre tabell). Djurgården har klart högst bland de tre klubbarna. Det kan bero på att man har ett högre snittpris på sina biljetter eller att man har ett större bortfalll av betalande som väljer att inte gå på matchen. Hammarbys låga siffra kan till viss del förklaras med att man subventionerar en ståplatsektion i premiumläge på långsidan.

Det finns också en avvikelse i hur klubbarna redovisar försäljning av merchandise. Hammrby redovisar sin försäljning under “övrigt” med en royaltyintäkt på 2.2 miljoner kronor (entrepenad hos Intersport). Bruttot är 18.2 miljoner kronor men det ligger på Intersports resultaträkning förstås. Djurgårdens bruttförsäljning ligger i de 27 miljonerna i marknadsintäkter. AIK redovisar separat, 18.8 miljoner kronor, i min figur under "övrigt".

Vi kan också se att AFAB redovisar en klumpsumma för intäkter från sändningsrättigheter samt övriga centrala SEF avtal medan HFAB och DEFAB isolerar ersättningen från sändningsrättigheterna.

AFAB har idag en klart störst ekonomi. DEFAB ganska klart minst. HFAB har rimligen störst risk i sin intäktstruktur där närmare 60 procent av intäkterna kommer från en enda inkomstkälla, matchdagsintäkter. Det är ännu tidigt att säga hur stabil den intäktskällan egentligen är.



Resultat Ebitda
Visar resultatet före avskrivningar av- och nedskrivningar. Jag har också valt att lyfta bort handel med spelarkontrakt och lägga det under Ebitda. Det vi ser är att både DFAB och HFAB visar positiv Ebitda medans AFAB har en negativ Ebitda. Detta finansieras genom handel med spelarkontrakt.

Försäljning av spelarkontrakt
AIK är ett etablerat topplag. Klubbens genomsnittliga tabellplacering de senaste fem säsongerna är 2.8. Det marks i allra högsta grad i storleken på klubbens försäljning av spelarkontrakt. Under de senaste fem säsongerna har man salt spelarkontrakt för i genomsnitt lite dryga 19 miljoner kronor (15 mkr genomsnittt senaste 10 säsongerna). Detta symboliserar att man är duktig på att utveckla och förädla spelare vilket också har bidragit till den höga tabellpositionen. Detta faktum kan finansiera en negativ Ebitda vilket ger ett större utrymme till bl.a. personalkostnader och med det en högre nivå på spelartruppen generellt. Tack vare det kan man anta att det finns en större kunskapsöverföring mellan spelarna vilket i sin tur leder till bättre spelarutveckling. AIK envisas med att påstå att man inte budgeterar med försäljningar av spelarkontrakt. Om det stammer i verkligheten kan det betyda att det finns en outnyttjad intjäningspotential som man väljer att ignorera vilket jag var inne på i den förra bloggen.

Värt att notera är Hammarbys låga försäljningssiffra. Den illustrerar klubbens ekonomiska problem de senaste åren mycket väl. Det har inte varit storleken på Hammarbys ekonomi eller förmågan att budgetera den som har varit det stora problemet utan helt enkelt avsaknaden av kompetensen att kunna rekrytera rätt spelare och få de att utvecklas.

Effektivitet
Jag har tagit fram ett effektivitetsnyckeltal. Personalkostnader inclusive sociala avgifter plus avskrivningar på spelarkontrakt dividerat med antalet vunna poäng under säsongen 2015. Vi kan se att Djurgården är mest effektivt medans Hammarby minst effektivt. Kanske speglar det lite den inriktining som klubbarna har haft under de senaste två åren. Djurgården verkar i första hand har arbetat med kostnadseffektiviseringar. Hammarby å sin sida mest lagt fokus på att snabbast möjligt avancera i tabellen, oavsett hur mycket motsatsen som tränare Bergstrand försöker intala omvärlden.

Det skulle kanske vara mer önskvärt att kunna isolera personalkostnaderna för enbart spelare och ledare. Brist på data gör detta dock inte möjligt. Å andra sidan gör den administrative personalen nytta också vilket rimligen avspeglas i tabellen över en längre sikt.

Sammanfattning
Pelle Olsson har i Djurgården gjort ungefär likadant som han gjorde i Gefle. Framgångsrikt rekryterat mer eller mindre okända spelare som sedan har utvecklats väl. Detta har lett till att klubbens kostnad per vunnen poäng var lägst bland Stockholmsklubbarna. Djurgården hade 2015 svagast finanser bland de tre klubbarna i Stockholm men bäst ekonomi.

För Hammarbys del så spelar man idag i allsvenskan och har nyligen redovisat klubbens starkaste finansiella resultat någonsin. Ekonomin har onekligen blivit bättre. Men den har blivit bättre jämfört en katastrofal nivå och är fortfarande inte bra.

Medan Djurgården behöver få sin ekonomi att växa för att ta nästa steg sportsligt så behöver Bajen förbättra sin ekonomi genom att bli mer effektiva. Ökade intäkter – givet att effektiviteten inte förbättras – kommer i annat fall enbart att göra en marginell skillnad i tabellen. Och utebliven sportslig progression kommer rimligen att påverka intäkterna negativt. Marginalåskådarna kommer att tröttna vilket i förlängningen leder till röda siffror i böckerna.

Skulle Djurgården och Hammarby däremot förmå att leva upp till sina respektive potentialer så kommer det att sätta press på AIK:s (samt flera större klubbars) resultaträkning där det idag inte finns särskilt mycket utrymme att spela med. I så fall tvingas de att göra saker bättre och smartare än vad de gör idag. Annars är popcornmaskinen igång igen. Visst är konkurrens härligt ☺

12 kommentarer:

Emma sa...

Det skulle vara kul att se detta för alla allsvenska klubbar. Jag ser att mitt lag fortfarande har större reklamintäkter än Stockholmsklubbarna och även en högre andel personalkostnader 62% (vad nu det betyder).

Snittplacering 4 och 1156 tkr/vunnen poäng. Dock långt efter på publikintäkter.

Json sa...

"Medan Djurgården behöver få sin ekonomi att växa för att ta nästa steg sportsligt så behöver Bajen förbättra sin ekonomi genom att bli mer effektiva. "

Tror jag förstår vad du menar även om jag hade använt uttryck som tillväxt (Dif) och lönsamhet (Bajen).

Varför kommenterar du inte vinstmarginal?

Kristian Holm hemma sa...

Förstår din avgränsning men tycker ändå det blir fel då I synnerhet Djurgården Redovisar vissa inkomster specifikt till föreningen. En koncernredovisning hade varit mer intressant.

Detta var ändock intressant. Hade dock varit intressant med en framåt blickande analys då vi vet att Djurgården redan kapitaliserat kontrakt för innevarande år till relativt höga summor.

Sedan är det oroväckande för samtliga att man trots de realtivt höga publiktrycket har så låga marginaler. Upplever vi en publik svacka likt den mellan 2008-2011 igen så kommer vi får se mycket ansträngda ekonomier igen.

Här har Hammarby klart bäst läge då man trotsallt har en relativt god vinst. Men samtidigt vet man aldrig vad som händer om mariginalsupportrar börjar svika....

Anonym sa...

Alltid grymt bra blogginlägg. Keep it up! :)

Bobby sa...

"En intressant iakttagelse är genomsnittsintäkten per åskådare (se nedre tabell). Djurgården har klart högst bland de tre klubbarna. Det kan bero på att man har ett högre snittpris på sina biljetter eller att man har ett större bortfalll av betalande som väljer att inte gå på matchen. Hammarbys låga siffra kan till viss del förklaras med att man subventionerar en ståplatsektion i premiumläge på långsidan."

Går det/finns det någon poäng i att bryta ut matchbiljetten från övrig försäljning matchdag?

Andreas sa...

Hammarby har haft ganska billiga säsongsbiljetter och den stora kortsidan som tar mycket folk.

Fredrik sa...

Vet någon vad HIF och DIF har för villkor på Tele2? Betalar man fast kostnad oavsett hur många åskådare, eller betalar man för varje såld biljett? Vore intressant att veta hur stor intäkten blir för klubbarna för varje såld biljett på marginalen.

Suveränt bra blogg för övrigt, en av få bloggar jag följer noga, även om det skrivs på den lite för sällan :)

Filip sa...

Hur kan resultatet efter skatt va större än resultatet före skatt?

Tryman sa...

AIK fick alltså in 7,8 miljoner på 3 matcher hemmamatcher i Europa League.
Svenska cupen-derbyt som de var över 40.000 åskådare antar jag ligger under "matchdag"

Tobias sa...

Fantastisk blogg detta. Men jag vill ifrågasätta personalkostnader/poäng som mått på effektivitet då detta nästan alltid visar att de med minst kostnader har högst effektivitet. Grejen är att i princip alla lag är "garanterade" ett visst antal poäng. Exempelvis skulle alla superettanlag förmodligen kunna skrapa ihop minst 10 poäng i allsvenskan vilket automatiskt skulle innebära att en del är mer effektiva än Malmö FF oavsett hur många poäng MFF skulle ta. Vidare är inte målet med verksamheten att ta poäng, det är åtminstone att hålla klara sig kvar. Därför var de första 20 poängen "värdelösa" i fjolårets allsvenska då det krävdes minst 21 poäng för kvalplats. Man borde justera för detta på någotvis, exempelvis att dra ifrån 20 poäng från poängsumman innan man beräknar effektiviteten. I detta fall tror jag inte den inbördesordningen förändras men det ligger i sakens natur, efter en initial baskostnad, att varje poäng blir dyrare och dyrare att införskaffa.

Anonym sa...

Naturligtvis är det dyrare att ta poäng 40-50 än poäng 0-10, men om man har det i bakhuvudet när man tittar på diagrammet så tycker jag nog ändå att det är en ytterst relevant jämförelse.

/Flugan på väggen

Moi sa...

Bra och intressant inlägg. Som någon nämde över att varit intressant att se de övriga klubbarna i allsvenskan.