I de två senaste blogginläggen har jag försökt samla information och data som skulle kunna stödja att det är en minskning av antalet lag i den Schweiziska ligan som har varit orsaken till att den har avancerat på Uefas ranking.
Två ligareformer har genomförts. Efter den första i slutet av 80 talet har ligan mer eller mindre rört sig i sidled. Det är först under de senaste 5 åren som Schweiz har tagit något som kan ses som en positiv trend.
Denna trend ser ut att komma i första hand från ett ökat publikintresse för i första hand FC Basel, Young Boys men också ett par andra större klubbar. Större intresse ger bättre resurser vilket kan investeras i talang men också akademier.
Det ökade intresset startade dock långt efter den första ligareformen och startade tre säsonger före den andra reformen. Det startade i och med att FC Basel transformerade sin verksamhet från mediokerhet till hög klass.
Faktum är att den Schweiziska ligan upplevde vikande publiksiffror de första åren efter att antalet lag minskades från 12 till 10 för att sedan ta fart igen.
Det senare kan inte ses som annat än ett bidrag från arrangemanget av EM som 2008 hölls i EM i Schweiz (och Österrike). Det är en effekt som återkommande i samband med värds- och Europamästerskap och som är vetenskapligt testad. Figuren nedanför är saxad från bloggen soccernomics-agency.com med en kortare presentation av Stefan Szymanskis studie i frågan.
Den mest troliga orsaken till Schweiz positiva trend på rankingen är FC Basels prestationer tillsammans med en hävstång som arrangemanget av EM 2008 gav.
Så hur stor bör en liga vara? Ekonomen Stefan Kesenne har forskat mycket inom sportligor och tävlingsbalans. I en av sina vetenskapliga artiklar behandlar han just storleken på ligor*. Kesenne resonerar att om ligor vore en fri marknad så skulle dess optimala storlek utgöras i förhållande till landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft) samt utbudet på talang. I en liga där särintressen har makt att bestämma storleken på ligan så är utbudet av talang det enda man går efter.
De empiriska resultaten i Kesennes artikel (baserat på europeiska fotbollsligor) säger att när ligornas storlek bestäms så bortses landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft). Ur ett välfärdsperspektiv har inte ligorna den för dem optimala storleken.
Kesennes slutsats är att det är särintressen som bestämmer storleken på ligan och menar att den istället borde bestämmas av en oberoende part. Det är naturligtvis en lösning så länge den oberoende parten kan fatta objektiva beslut och inte låta sig påverkas av lobbyister.
Min åsikt är att diskussionen om allsvenskans (minskade) storlek ligger fel i tiden. Det kan inte vara ligans storlek som avgör om svenska klubbar presterar bättre eller sämre i Europa. Det fungerar inte så. Det måste vara klubbarna själva som lyfter sig en eller flera nivåer. Precis som FC Basel gjorde i Schweiz.
När ett antal klubbar har gjort denna resa kan det vara så att det skapas ett tävlingsbalansunderskott där det saknas tillräckligt många konkurrenskraftiga klubbar samt en bedömning att det saknas förutsättningar för att de ska bli konkurrenskraftiga. Först då kan en diskussion om en minskning av antalet lag bli aktuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar