Antecknat från vinterns svenska transfermarknad

Malmö FF ser ut att denna vinter ha sålt spelarkontrakt för närmare 100 miljoner kronor, brutto. Jag har skrivit om en krönika i IdrottensAffärer om rationalen i spelarförsäljningar i allsvenskan. Ni kan läsa den här. 

Kort sammanfattat: De mindre klubbarna säljer spelarkontrakt för att kompensera intäktsgapet till de större klubbarna. De större klubbarna å sin sida använder sig också av transfermarknaden. Ju större intäkter en klubb har, desto mer värda blir spelarna för dem vilket innebär att storleken på affärerna blir större. Ironiskt nog ökar därmed det ekonomiska gapet mellan klubbarna ännu mer. 

I ekonomiekot för ett antal månader sedan pratade vi om huruvida Malmö FF skulle komma att dominera svensk fotboll den kommande tiden tack vare de stora premierna man får från sitt deltagande i Champions League. Jag menar att Malmö FF har nått dit man är tack vare att man har varit duktig på att scouta och utveckla spelare och tack vare det har kunnat hitta bra affärer.  Champions League skulle därmed ge en grund som ger möjligheter att göra ännu bättre affärer framgent. Det som vi har sett de senaste veckorna tycker jag är ett bra exempel på det. Min prognos ligger därmed kvar. 7 SM guld på 10 år. Ett fåtal andra klubbar får konkurrera om resterande tre mästerskapen.

----------------------

Enligt Fotbolldirekt vill Elfsborg köpa kontraktet med J-Södras 19 årige Jesper Manns som har 32 matcher i Superettan på meritlistan. J-Södra uppges kräva 1.5 – 2 miljoner kronor vilket Elfsborg tycker är på tok för mycket. Men är det verkligen det? Hur mycket kostar det att utveckla en egen spelare? Vi känner inte till Elfsborgs kostnad, men vi vet att IFK Göteborg betalar 1.7 miljoner kronor för varje spelare som kommit från den egna akademin och fått kontrakt med A-laget. Utan erfarenhet från spel på seniornivå inom svensk elitfotboll.
-----------------------
Hammarby har bland annat rekryterat Måns Söderqvist (21) och Oliver Silverholt (20). Båda med meriter från U21 landslaget. Bajen fick betala någonstans mellan enhalv och en miljon tillsammans för båda två i utbildningsbidrag till spelarnas förre detta klubbar. Detta kan sättas i relation med 1.25 miljoner vilket var kostnaden för varje - från det till slut nedlagda projektet HTFF – uppflyttad spelare som fick speltid i A-laget.
------------------------
Professor Stefan Szymanski menar - för många säkert lite provocerande - att det egentligen är någon mening att fostra egna talanger när man kan förvärva talang på marknaden. Han har troligen rätt, så länge inte för många slutar att producera eget så att priset sticker iväg på grund av brist.
------------------------
Det pratas väldigt ofta om giriga spelare som utnyttjar sin rätt att vänta ut kontraktet och tack vare det själva få bättre villkor i kommande klubb. Det har gått så långt att SEF:s ordförande Lars Christer Olsson har krävt att Erik Hamrén ska porta bosmanflyktade spelare från landslaget.

Men saken är den att klubbarna själva är minst lika giriga. I Borås Tidning kan man läsa om hur Elfsborg försökte exploatera Alibek Alievs talang genom att erbjuda honom ett lärlingkontrakt trots att klubbens ledning tyckte att han var värd betydligt mer än så. Så fort CSKA Moskva dök upp så steg plötsligt Elfsborg fram med ett A-lagskontrakt. Enligt BT kostade det CSKA 2.8 miljoner kronor att köpa loss Alievs kontrakt från Elfsborg.
-------------------------
När Malmö FF kvalificerade sig till gruppspelet i Champions League var en förhoppning hos väldigt många att de pengar som Malmö FF vinner i Europa kommer att distribueras vidare till andra allsvenska klubbar. Det ska ske genom att MFF förvärvar spelarkontrakt från sina svenska konkurrenter. På så sätt kommer pengarna att komma fler till godo. Men varför skulle Malmö FF hjälpa sina konkurrenter, om de inte nödvändigtvis behöver göra det? För konkurrenter är precis vad de är. Och konkurrenter försöker man hela tiden att hålla på avstånd.

Hittills har Malmö FF rekryterat Oscar Lewicki och Jo Inge Berget på free-transfer, Tobias Sana från Ajax samt 17 årige Erik Andersson från Landskrona. Den senare sägs ha gett div 1 klubben 2 miljoner kronor.

Malmö FF:s beteende är långt ifrån unikt. Sedan säsongen 2008-09 har FC Köpenhamn vunnit 50 miljoner euro i premier från Uefa. Under den tiden har FCK köpt spelarkontrakt från andra klubbar för ca 35 miljoner euro. Från sina danska konkurrenter har man dock inte förvärvat spelarkontrakt för mer än 5 miljoner euro. Däremot har FCK under samma period förvärvat spelarkontrakt från allsvensken för ca 10 miljoner euro. Dubbelt så mycket av pengarna har med andra ord distribuerats till svensk fotboll än internt i den danska fotbollen.

Kanske är det så att de allsvenska klubbledarna får hoppas på ett mer frekvent deltagande för våra grannländer i Champions League. Det ger troligen bättre möjligheter till positiv cash-flow.

300 miljoner danska kronor senare

Det spekulerades om Malmö FF för Johan Dahlin, framför allt då klubbens nuvarande målvakt Robin Olsen ryktas vara på väg bort. Det blev FC Midjylland för målvakten istället. Det betyder att den svenska kolonin i den danska ligan håller på att växa till nivåer som man såg för rätt många år sedan.

Figuren visar de extremt låga nivåer som fanns under ett par år. Det är något som jag har uppmärksammat i ett par tidigare krönikor @offside.org*

Datakälla: transfermarkt.com

De danska klubbarna hade slut på kapital orsakat av olika saker. Finanskris, en bättre UEFA ranking där en högre sannolikhet att nå Uefas prispengar säkert lockade till mer investeringar i spelarkontrakt vilket i sig gjorde att de klubbar som inte kvalificierade sig inte fick intäkter som kunde matcha kostnaderna. Men också en tuffare miljö för större klubbar som fick sportsliga problem och blev inblandade i bottenstriden. Till exempel skriver Aalborg Boldspilklub A/S i sin halvårsrapport från augusti 2011 att man tog DKK 5 miljoner i extraordinära lönekostnader under transferperioden med syfte att säkra kontraktet i Superligan**. Något som man lyckades med att göra i den sista omgången i maj samma år. Alternativkostnaden (vid degradering) uppgick enligt ledningen upp till 25 miljoner.

Men nu verkar alltså någonting ha hänt. I första hand handlar det om att de danska klubbarna har fyllt på i ladorna genom att trycka och sälja egna aktier (det kan man göra så länge det finns köpare). Figuren nedanför visar en sammanställning över de danska klubbar som drivs i bolagsform och hur mycket kapital de har rest under årens lopp.

Datakälla: Rasmus Storm** (1996-2011) egen research (2012-2014)

Mellan 2012 och nu har de danska klubbarna fått in cirka 300 miljoner danska kronor i nytt eget kapital vilket ger dem mer utrymme att rekrytera bättre spelare. 

Men det medför också andra konsekvenser. Rimligen sätter det en kostnadspress på FC Köpenhamn som under ett antal år tack vare svagare konkurrenter har kunnat sänka sina personalkostnader, bli nettosäljare av spelarkontrakt och därmed leverera en högre vinst till koncernen och skapa aktieägarvärde.

FC Köpenhamn kommer troligen återigen behöva investera mer i talang. Mer pengar in i ligan innebär att kostnaden för sportsliga framgångar ökar. Å andra sidan borde den danska ligan kunna vända den negativa trenden som man har haft på Uefa rankingen där man har rasat från en 12:e plats till vad som ser ut att bli plats 24 i utgångsläget inför säsongen 2015/16.

Det återstår att se hur länge det nya kapitalet räcker denna gång. Klubbarna slåss om ett begränsat antal platser i Europa. Alla kommer inte att nå Uefas prispengar.

----------------------------

*

Finanskrisen gersvensk framgång i Europa

Så ska Allsvenskanfördubbla intäkterna

**Storm, R. K. (2013). Kommercielle sportsklubber: Følelser eller forretning?. Syddansk Universitet. Det Sundhedsvidenskabelige Fakultet. 

Hur stor ska en liga vara?

I de två senaste blogginläggen har jag försökt samla information och data som skulle kunna stödja att det är en minskning av antalet lag i den Schweiziska ligan som har varit orsaken till att den har avancerat på Uefas ranking.

Två ligareformer har genomförts. Efter den första i slutet av 80 talet har ligan mer eller mindre rört sig i sidled. Det är först under de senaste 5 åren som Schweiz har tagit något som kan ses som en positiv trend.

Denna trend ser ut att komma i första hand från ett ökat publikintresse för i första hand FC Basel, Young Boys men också ett par andra större klubbar. Större intresse ger bättre resurser vilket kan investeras i talang men också akademier.

Det ökade intresset startade dock långt efter den första ligareformen och startade tre säsonger före den andra reformen. Det startade i och med att FC Basel transformerade sin verksamhet från mediokerhet till hög klass.

Faktum är att den Schweiziska ligan upplevde vikande publiksiffror de första åren efter att antalet lag minskades från 12 till 10 för att sedan ta fart igen.

Det senare kan inte ses som annat än ett bidrag från arrangemanget av EM som 2008 hölls i EM i Schweiz (och Österrike). Det är en effekt som återkommande i samband med värds- och Europamästerskap och som är vetenskapligt testad. Figuren nedanför är saxad från bloggen soccernomics-agency.com med en kortare presentation av Stefan Szymanskis studie i frågan.

Den mest troliga orsaken till Schweiz positiva trend på rankingen är FC Basels prestationer tillsammans med en hävstång som arrangemanget av EM 2008 gav.

Så hur stor bör en liga vara? Ekonomen Stefan Kesenne har forskat mycket inom sportligor och tävlingsbalans. I en av sina vetenskapliga artiklar behandlar han just storleken på ligor*. Kesenne resonerar att om ligor vore en fri marknad så skulle dess optimala storlek utgöras i förhållande till landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft) samt utbudet på talang. I en liga där särintressen har makt att bestämma storleken på ligan så är utbudet av talang det enda man går efter.

De empiriska resultaten i Kesennes artikel (baserat på europeiska fotbollsligor) säger att när ligornas storlek bestäms så bortses landets population, sportens popularitet, landets välstånd (konsumentens köpkraft). Ur ett välfärdsperspektiv har inte ligorna den för dem optimala storleken.

Kesennes slutsats är att det är särintressen som bestämmer storleken på ligan och menar att den istället borde bestämmas av en oberoende part. Det är naturligtvis en lösning så länge den oberoende parten kan fatta objektiva beslut och inte låta sig påverkas av lobbyister.

Min åsikt är att diskussionen om allsvenskans (minskade) storlek ligger fel i tiden. Det kan inte vara ligans storlek som avgör om svenska klubbar presterar bättre eller sämre i Europa. Det fungerar inte så. Det måste vara klubbarna själva som lyfter sig en eller flera nivåer. Precis som FC Basel gjorde i Schweiz.

När ett antal klubbar har gjort denna resa kan det vara så att det skapas ett tävlingsbalansunderskott där det saknas tillräckligt många konkurrenskraftiga klubbar samt en bedömning att det saknas förutsättningar för att de ska bli konkurrenskraftiga. Först då kan en diskussion om en minskning av antalet lag bli aktuell.

      

------------------------ 

* The optimal size of a sports league - Stefan Kesenne 2008

Kapitalkoncentration i den Schweiziska ligan

Mats Gren är en av förespråkarna av en minskad allsvenska. Han har den Schweiziska ligan som ett föredöme. När han pratar får han det att låta som att ligan har avancerat enorm på rankingen. Gren menar att en betydande anledning till förbättringen är en minskning av antalet lag i ligan. 

Den Schweiziska ligan har skurit ner antalet lag två gånger under de senaste 25 åren. Från 16 lag till 12 i slutet av 80 talet och från 12 lag till 10 i början av 2000 talet. Jag har gjort en tidsserie över den Schweiziska ligans Uefa ranking.

Det vi kan se är en väldigt svag positiv trend på rankingen. Det senaste åren har varit mer framgångsrika.

Tittar vi på hur respektive klubb har presterat i de europeiska ligorna så kan vi se att FC Basel har förbättrat sina positioner sedan millennieskiftet. Young Boys har haft en enorm utveckling som startade ungefär i samband med EM i Schweiz. FC Zürich har blivit bättre, dock på bekostnad av att stadens andra lag Grasshopper har försvagats.

Tittar vi på publikutvecklingen så kan vi se en enorm publik-boom för FC Basel när St Jakob Park blev färdigställd 2001. Också Young Boys upplevde en positiv effekt när Stade de Suisse blev färdigställd 2005. Mer publik genererar större resurser. Klart är att publikrusningen inte tog fart i samband med den senare ligareformen utan den startade före den.

Tävlingsbalansen i ligan gällande koncentration av sportsliga resultat har förändrats under de senaste åren:

FC Basel har vunnit åtta av de elva mästerskapen som har spelats sedan senaste ligareformen (på väg mot en nionde titel) FC Zürich har vunnit resterande tre säsongerna. Totalt har det delats ut 33 medaljer under dessa 11 år. Basel har vunnit 11, Young Boys 8, Zürich 5, Grasshopper 4 stycken. Fem andra lag har tagit en medalj vardera. Nio olika medaljörer med andra ord. Fyra klubbar lägger beslag på 85 procent av medaljerna. 

Detta kan jämföras med 12 olika lag som delade på de 33 olika medaljerna 11 år före ligareformen (1994-2003). Under den perioden vanns ligan av sex olika lag.  

Detta gör den schweiziska ligan till en av de ligor i Europa där de sportsliga resultaten är som mest koncentrerade hos ett fåtal klubbar. Det är egentligen en naturlig långsiktig utveckling. Kapitalet tenderar att över tid koncentreras till ett fåtal klubbar och i Schweiz har den utvecklingen gått snabbt efter att FC Basel har varit framgångsrika med att utnyttja fördelen att vara först på plats med en ny arena.

För två år sedan minskades antalet lag också i den näst högsta ligan från 16 till 10 lag. De två översta divisionerna i Schweiz består nu tillsammans av 20 lag. Upp/nedflyttningssystemet ger direktnedflyttning för 1 lag per säsong. Fram till för två säsonger sedan fanns det ett kvalsystem där lag 9 i högsta ligan kvalade mot lag 2 i den näst högsta divisionen. Kvalet är idag borttaget. Genom att minska risken för degradering minskar man rimligen också incitament till överinvestering: Under de senaste 10 åren har två klubbar i högstaligan gått i konkurs, Servette 2005 och Xamax 2012.

Publikintresset har ökat för de sex-sju största lagen men minskat för resterande klubbar i landet. Det är en ganska rimlig utveckling. De stora lagens ökade publik överstiger intresseminskningen för de mindre klubbarna.

FC Basel - naturligt monopol

1997, efter en längre period i mediokerhet, satte FC Basel en strategisk femårsplan. Målet var att utveckla organisationen där både spelartruppen och den kommersiella verksamheten stegvis skulle förstärkas med hjälp av nya idéer och nytt kapital.

Man lyckades attrahera flera investerare genom att sälja marknads- och spelarrättigheter till något som döptes till FC Basel Marketing AG. Modellen ser inte helt olik den ursprungsstruktur som Bosse Lundquist och Tommy Jacobsson satte upp i form av Djurgården Fotboll AB. Under de första åren tillförde investerarna ca 20 miljoner per säsong med syfte att stärka spelartruppen.

Man satte upp ett mål att biljettintäkterna skulle överstiga personalkostnaderna. Man lyckades att -till stor del tack vare högre intäktsnivåer än konkurrenterna- implementera en lönemodell där 50 procent av spelarnas ersättning var prestationsbaserad. Man lyckades hålla personalkostnaderna lägre än publikintäkterna under fyra säsonger, 2001-2004.

Figuren nedanför visar utvecklingen i några av FC Basels ekonomiska nyckeltal och har ställt dem i relation till den klubb i allsvenskan som varit ledande på intäktssidan (inklusive spelarförsäljningar) under respektive år. För enkelhetens skull har jag gjort något som jag egentligen inte gillar att göra, räknat om allt till svenska kronor.

Ny stadion

Kostnaden för St. Jakob-Park uppgick till ca 1.5 miljard kronor och finansierades med privat kapital. FC Basel är hyresgäst på arenan. I början betalade man ca 40 miljoner i hyra för arenan. För det fick man förutom biljettintäkterna och en mindre del av intäkterna från hospitality och cataring, också 50 procent av reklamytorna på arenan. Arenaoperatören Basel United AG (i vilken FC Basel inte har något ägarintresse) hade de kommersiella rättigheterna till alla andra kommersiella ytor och aktiviteter. 2005 gjorde man den första omförhandlingen av avtalet med arenaoperatören. FC Basels ekonomi hade vuxit och man kunde bära högre risk och därmed teckna ett för klubben mer flexibelt avtal.

Från och med 1:a juli 2013 har FC Basel förvärvat samtliga kommersiella rättigheter för matchdagen (inklusive andra evenemang än egna matcher). Kostnaden för dessa rättigheter regleras i första hand i form en högre fast hyra. Att döma av resultaträkningen har kostnaden för arrangemang ökat med 20 miljoner under ett halvår.

I FC Basels årsredovisning kan man hitta kostnaden för matchdagen, uppskattad per kostnadskategori och åskådare. Noterbart är storleken på kostnaderna för säkerhet.

Intäktsklasser

Matchdagen är FC Basels bread & butter. Under 2013 hade man 522 000 åskådare (18 matcher) i ligaspelet där genomsnittsintäkten per åskådare var 169 kronor. I de europeiska turneringarna drog FC Basel 225 000 åskade (9 matcher) på sin hemmaplan. Intäkten per åskådare var betydligt högre: 415 kronor per åskådare.

De övriga traditionella intäktsklasserna är inte överdrivet stora. Anmärkningsvärt är de förhållandevis låga TV intäkterna, som dessutom har minskat sedan 2006. Storleken på dessa är jämförbar med allsvenskan. Kanske har det under de senare åren skapats en värdeöverföring som speglats i priserna på TV rättigheter i Schweiz, från den inhemska ligan till Champions League(?)

Sponsor & Reklam är inte heller på en nivå som inte bör vara oåtkomlig för en svensk toppklubb.

Mellan 2006 och 2012 har intäkterna ökat kraftigt, men detta har i första hand drivits genom mer pengar från de europeiska turneringarna. Genom att under 2013 ha förvärvat de kommersiella rättigheterna på arenan hoppas FC Basel kunna paketera sitt matchdags-erbjudande bättre och tjäna mer pengar. Uppenbarligen tror också arenaägaren att klubben kommer att kunna göra det. De hade aldrig släppt dessa rättigheter om inte avkastningen på fastigheten förbättras.

Naturligt monopol

FC Basel har varit framgångsrika i sitt strategiarbete. De visste vad de skulle arbeta med när de flyttade in i ny stadion och balanserade riskerna väl. De hade en enorm -First-mover advantage- där man fick operera i nästan fem säsonger innan Young Boys kunde börja dra nytta av en ny arena. Under fyra säsonger hade FC Basel ett publiksnitt som var nästan tre gånger så stort som närmaste konkurrent. Det är ungefär som att Hammarby skulle spela fyra stycken 2014 i rad (Superettan). Ett sådant konkurrenslandskap ger naturligtvis mycket goda förutsättningar att steg för steg bygga en stark ekonomi för att efterhand expandera verksamheten kring arenan. Expansionen har alltså i första hand drivits mot att tjäna mer pengar på matchdagen.

Idag uppgår personalkostnaderna till 90 procent av de basala intäkterna (exklusive inkomsterna från deltagande i de europeiska turneringarna samt spelarförsäljningar). Det är ingen ratio som någon annan klubb i den schweiziska ligan ens i närheten kan matcha. Utan mycket stora kapitalgarantier skulle riskerna bli alldeles för stora. Det regelbundna deltagandet i de internationella cuperna har mer eller mindre medför att Basel har nått något som kan liknas vid ett naturligt monopol på sportslig framgång inom fotboll i Schweiz. Inträdesbarriärerna för konkurrenterna har vuxit sig enormt stora. Troligen håller det dem på behörigt avstånd så att FC Basel kan fortsätta leverera Champions League live-produkten i Schweiz.