IFK Göteborg bokslut 2012

För ett år sedan skrev jag att IFK Göteborg hade ökat sin risk. Klubben hade investerat säkra pengar i mindre säkra tillgångar. Jag skrev också att man behövde börja tjäna pengar igen. 2012 års resultat är kanske ett skolexempel på varför det är så sällsynt med finansiella vinster i fotbollsindustrin. 

IFK Göteborg gjorde en satsning som klubbledningen trodde på. Man rekryterade en knippe med erfarna och kända namn och förväntade sig att klubben skulle förbättra sin sportsliga prestation och placera sig betydligt bättre än den sjundeplats som man hade lyckats åstadkomma under de två tidigare säsongerna. En strid i det övre skiktet av tabellen skulle stimulera intäkterna från matchdagen och på så sätt skapa balans i böckerna. Det blev inte så. En sjundeplacering för tredje säsongen i rad blev ett faktum och förlusten blev lika stor som 2011. 3.9 miljoner kronor.

Resultaträkningen visar att IFK trots allt ökade sina intäkter med fyra miljoner kronor. Främst från sponsring och marknad som var upp från 33.2 miljoner till 35.2 miljoner kronor. Personalkostnaderna ökade med 4.5 miljoner. Det finns faktiskt inte så mycket mer nytt att säga om resultaträkningen.

Figuren nedanför är ett vattenfalldiagram som visar klubbens kassaflöde under året. De svarta staplarna utgör kassans storlek (mkr) per den sista december 2011 respektive sista december 2012. Röda staplar reflekterar negativa kassaflöden och gröna är positiva kassaflöden.

Negativ Ebitda förstärks av en ganska stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Framför allt var de upplupna kostnaderna och förutbetalda intäkterna betydligt lägre per den 31 december 2012 än samma dag 2011. Klubben sålde spelarkontrakt för ungefär lika mycket som köpte spelarkontrakt för. 7.3 miljoner kronor.

IFK Göteborg finansierade sig under året genom ett ökat lån. 8.7 miljoner kronor. 2011 hade man lånat 21 miljoner kronor för ett bygge av Kamratgården för cirka 35 miljoner. Det behövdes inte mer pengar då. Nu behövdes de under 2012 istället.

IFK Göteborgs utmaning är att man är ganska fullinvesterade. Den trupp som man för ett år sedan trodde på måste prestera nu. Skulle det vara så att den inte gör det så sitter man på en relativt stor "sunk cost". Det vill säga pengar som inte gör nytta. I så fall kommer klubbens ekonomi bli mer ansträngd. Skulle truppen börja prestera under 2013 så borde resultatet för detta år bli bättre, tror jag. Det är således ett ganska viktigt år för IFK Göteborg.

Malmö FF bokslut del 1 - intäkter och stadionkostnader

I fredags släppte Malmö FF sin årsredovisning. En ganska intressant händelse eftersom klubben har tagit in stadion på sin egna balansräkning. Dessutom har man haft en tid på sig att arbeta med ett stort substantiellt underskott. I detta blogginlägg kommer jag att fokusera på intäkter samt kostnader för stadion.
 
Klubbens rörelseintäkter landade på 150 miljoner kronor. Det är ungefär lika mycket som under 2010. Noterbart är att intäkterna från matchdagen var på lägst nivå sedan flytten in på nya stadion. De är ner kraftigt jämfört med 2011 på grund av färre matcher (inget Uefa spel). Marknadsintäkterna är också ner kraftigt beroende på samma sak. Denna källa ligger med andra ord på ungefär samma nivåer som under de två första åren på stadion. Hyresintäkterna är upp en miljon vilket beror på att klubben hyrde ut arenan till arrangören av landskampen mellan Brasilien och Iran. Event och konferensintäkter är upp till 2.7 miljoner. Man bygger inte en arena för att tjäna pengar på event och konferenser. Event är bara ett sätt att exploatera de stora ytor på fastigheten som står oanvända merparten av året.

Under 2012 har Malmö FF gjort en stor affär där man köpte loss 50 procent av stadion från de andra ägarna. Man äger numera 75 procent av stadion och därför har den lyfts in på Malmö FF:s balansräkning. Men hur påverkar det klubbens kostnader och kassaflöden? 

Tabellen nedanför visar effekterna av affären samt min uppskattning av vad som väntar framgent. Formellt tog klubben över ägandet den 1:a juni 2012. Det betyder att man betalade hyra för de första 5 månaderna. Man betalade också ränta på lånen för de sista 7 månaderna. Vi ser att själva kostnaderna för stadion minskar med cirka 15 miljoner på årsbasis. Å andra sidan så måste nu klubben själv amortera lånen. Innan dess gjorde arenafastighetsbolaget det genom den hyra som man fick från Malmö FF.

* = kassaflödesgenererande aktivitet

Mätt i kassaflöden ser effekten ut att vara cirka fem miljoner vilket jag också misstänkte att det skulle bli för ett år sedan. I och med amorteringarna kommer räntekostnaderna stegvis att reduceras. Samtidigt blir arenan äldre för varje år vilket kommer att kräva mer underhåll samt investeringar i inventarier. Är man snål och slarvar med underhållet så brukar notan i slutändan bli hög.

Förbättrad konjunktur - möjlighet eller hot?
Malmö FF:s ledning menar att konjunkturläget håller nere klubbens intäkter och därmed också ekonomiska resultat. Jag undrar dock vilken effekt en förbättrad konjunktur kommer att få på Malmö FF? Det stämmer att klubben kommer att få det enklare att sälja företagspaket. Men en förbättrad konjunktur påverkar alla andra klubbar positivt också. En stor del av intäktsökningen kommer därmed att försvinna i spelarnas löneinflation. Men en förbättrad konjunktur innebär också att räntorna kommer att gå upp. Exakt hur mycket det påverkar Malmö FF beror lite på vilka löptider nuvarande lån är tecknade. Men med en skuld på 380 miljoner kronor så innebär en räntehöjning på 0.5% en kostnadsökning för klubben på 1.9 miljoner kronor. Klubben är alltså exponerad även mot denna risk.

Malmö FF bokslut del 2 - Resultaträkning och finansiell hälsa

Det har alltså gått två år sedan Malmö FF chockade världen med ett minusresultat som uppgick till 37 miljoner kronor före skatt. Då pratades det väldigt mycket om stora extrakostnader för guldbonusar. Det pratades om ett dyrt guldfirande. Mycket var ekonomistyrningens fel, sades det. Event-försäljningen skulle bli mycket bättre.

Jag själv undrade huruvida det var klubbens affärsmodell och kostym som verkligen var hållbar? Kanske var det så enkelt som att arenan blev en alldeles för stor investering? Så vad har hänt sedan dess? 2012 var trots allt ett år som var relativt likt 2010. Inget spel i Europa. Sportsliga framgångar i allsvenskan även om klubben denna gång inte riktigt nådde fram. Ett ganska bra år att göra en jämförelse helt enkelt.

På dessa två år har intäkterna ökat med ganska exakt två miljoner och personalkostnaderna har kapats med tre miljoner. Övriga kostnader är ner 28.5 miljoner varav 20 miljoner kan härledas till att stadion har flyttats in på den egna balansräkningen. Totalt 33.5 miljoner på plussidan med andra ord. Från det beloppet kan vi dra av ökade avskrivningar på materiella tillgångar med nio miljoner och ökade räntekostnader på 9 miljoner. Så av de 37 miljonerna i förlust från 2010 har klubbledningen arbetat bort 15 miljoner vilket är en förstärkning av resultatet. 

Men samtidigt måste klubben nu istället själv betala amorteringarna. Eftersom avskrivningar inte är någon utbetalning så kan vi matcha bort de 9 miljoner i avskrivningar på arenafastigheten mot de 20 miljoner som klubben ska amortera framgent. Mätt i kassaflöden är inte skillnaden särskillt stor om man jämför med 2010. Även om amorteringar är något som minskar skulderna och inte påverkar det egna kapitalet så måste pengarna tjänas ihop. Om man inte lyckas med det så hamnar man på obestånd.

Som synes är det fortfarande en lång väg att vandra och frågan är var dessa miljoner ska kunna tas hem i den dagliga verksamheten? Bra spelaraffärer och kontinuerligt deltagande i Uefa:s turneringar ser med andra ord ut att bli en fortsatt viktig finansieringskälla även de kommande åren.

Om vi tittar på den finansiella hälsan i figuren ovanför så kan vi se att klubbens skuldsättningsgrad har ökat. Det är på grund av att Malmö FF har lyft in arenan och dess skuldfinansiering in på sin balansräkning. Vi ser också att balanslikviditeten har försämrats under 2012 till en nivå som är lägre än någonsin under den sjuåriga mätperioden. Balanslikviditet är ett nyckeltal som ger en fingervisning om klubbens kortsiktiga betalningsförmåga. En anledning till det är att 23.3 miljoner i skulder till finansiella institut har flyttats över till de kortfristiga skulderna. Det är alltså de amorteringar på sina lån som klubben ska ut med under 2013.

Kassaflödesanalysen ser ut enligt nedan. Vi ser en kraftig förbättring av kassaflödena från den löpande verksamheten vilken till största del kan tillskrivas förändringen i rörelsekapitalet. Varför det är så kunde ni läsa om mitt blogginlägg från i våras. Det är 2011 års intäkter som betalades ut under 2012. Under 2013 kommer Malmö FF inte ha någon sådan effekt. Pengarna måste alltså tjänas på annat sätt.

Malmö FF sålde spelarkontrakt för 23.1 miljoner och köpte nya (Erik Johansson och Emil Forsberg) för 7 miljoner kronor. Med andra ord blev det 16 miljoner netto från spelaraffärerna som bidrog till att finansiera förvärvet av ytterligare 50% av stadion samt de materiella tillgångar som hörde därtill.

Vi kan också se att klubben under 2012 har återbetalat 2.7 miljoner av de 28.5 miljonerna som man reste under 2011 i form av försäljning av vinstandelsbevis i spelartruppen. Säljer klubben spelare under 2013 så kommer naturligtvis ytterligare återbetalningar att ske.

Som ni märker så har Malmö FF rätt så stora finansiella åtaganden. Detta begränsar klubbens möjligheter att ta risker. Klubbens sportsliga organisation har gjort ett bra jobb under de senaste åren. MFF har presterat i linje med vad man förväntas göra och jag upplever det som att man är noggrann i sitt rekryteringsarbete. Det ser ut som att de knappa resurserna har utvecklat klubbens arbetssätt inom dessa områden. Och man måste fortsätta att leverera, väldigt lite utrymme lämnas över för misstag.  

Samtidigt blir Malmö FF:s konkurrenter större. Flera nya arenaprojekt färdigställs och nya påbörjas vilket kommer ge dem större resurser. Det borde rimligtvis betyda att priset för sportslig framgång kommer att öka i nominella belopp. Det är ännu en utmaning som klubbens organisation ställs inför.

AIK Fotboll bokslut del 4 - Finansiell hälsa

I det tredje blogginlägget om AIK:s bokslut tittade jag på resultaträkningen. Men hur har klubben finansierat sig under året?

I följande vattenfallsdiagram kan vi se kassaflödena (röd negativt, blå positivt) från olika aktiviteter. Klubben gick in i året med en god likviditet med 21.7 miljoner kronor i kassan. Ett negativt rörelseresultat (Ebitda) där  och mer eller mindre oförändrad förändring i rörelsekapitalet uppvägdes av de knappa 2 miljoner i försäljng av spelarkontrakt.

Klubben har under året köpt spelarkontrakt för 7.9 miljoner kronor samt gjort andra investeringar. Bland annat köptes 50 procent av träningsanläggningen tillbaka i november månad. Under 2012 har klubben finansierat sig genom cirka 14 miljoner i långfristiga lån vilket i slutet på året resulterade i att kassan hade ökat till 24 miljoner kronor. 

Följande tabell visar status på de långfristiga finansiella lånen.

Vi kan se att AIK lånade 13 miljoner till en räntekostnad som motsvarar Stibor vilket är den referensränta som banker lånar ut svenska kronor till varandra. Storleken på Stibor varierar beroende på löptid och nivåerna ligger idag på mellan 1% (over night) och 1.6% (ett år). Ingen rationellt funtad människa lånar ut pengar till en fotbollsklubb med dessa villkor. Kanske är det förskott på framtida intäkter från arenabolaget?

Ytterligare 1.9 miljoner lånades i vad man kallar vinstandelslån där räntekostnaden bestäms av framtida transferintäkter. 1 miljon på har amorterats på ett gammalt lån med en mer marknadsmässig ränta.

Figur nedanför visar AIK:s finansiella hälsa. Vi kan se att balanslikviditeten har förbättrats under året. Klubbens kortsiktiga betalningsförmåga är fortsatt mycket god. Detta har dock till stor del nåtts genom att bolagets skuldsättningsgrad har ökat. Soliditeten är dock förhållandevis stark.

När AIK flyttar in i nya matchdagsfaciliteter så gör man det med en mycker god finansiell hälsa. Men det hade man efter 2007 också. Dagens status har i första hand uppnåtts tack vare en fulltecknad nyemission under 2011 som inbringade närmare 20 miljoner i eget kapital samt tack vare två lyckoträffar som hette Bangura och som tillsammans genererade 35 miljoner i vinst på transfermarknaden. Det är lite upp till bevis för ledningen.

Under 2012 har AIK investerat mycket pengar i spelartruppen. Men andra konkurrenter har också investerat väl. Under 2013 ska denna trupp prestera. Om den inte gör det så kommer AIK att få investera mer pengar.

AIK Fotboll bokslut del 3 - Resultaträkningen

I de två första delarna tittade jag närmare på AIK:s investeringar i nya spelare samt på bidtaget från deltagandet i Uefa Europa Legaue. I detta blogginlägg blir det mer fokus på de finansiella nyckeltalen.

Resultaträkningen visar att klubben har redovisat de högsta intäkterna i bolagets historia. 130 miljoner är 50 miljoner mer än vad man omsatte under 2011. Utöver de 37 miljonerna från Uefa spelet så ökade klubbens matchdagsintäkter från 32 miljoner kronor till 36.5 miljoner och Sponsorintäkterna ökade från 24.2 miljoner till 28.2 miljoner. Båda dessa siffror kommer troligtvis förändras rejält de kommande åren eftersom AIK byter kostym till en modern fotbollsarena med mycket större möjligheter att paketera matchdagsupplevelsen samt företagspaketen.

Vi kan också se att personalkostnaderna ökade med närmare 17 miljoner kronor vilken till stor del beror på de investeringar i nya spelakontrakt som man har gjort under 2012. Som tidigare noterats.

Bland de övriga kostnaderna som har ökat signifikant jämfört med tidigare år sticker kostnaden för polisbevakning på 5.8 miljoner kronor ut. Klubben driver ett mål där man menar att särbehandlingen mot Idrotts AB strider mot EU rätten. Skulle även de vinstdrivande klubbar (vilken fotbollsklubb driver sin verksamhet med syfte att förlora?) som driver sin verksamhet i föreningsform tvingas börja betala för polisen så skulle det betyda att kostnadstrycket på spelartruppen skulle minska. Anledningen till det är att det skulle ske en överföring av förmögenhet från de allsvenska spelarna till staten. Detta skulle ha en neutraliserande effekt för klubbens framtida resultaträkningar.

På den nedersta raden kan vi se närmare 5 miljoner i förlust före skatt. På de senaste 5 åren har AIK redovisat röda siffror fyra gånger. Klubben har haft och har fortfarande svårt att tjäna pengar på sin verksamhet. Varje år har förlusterna förklarats genom "extraordinära kostnader" av olika slag. Men hur länge kan kostnader anses vara extraordinära om de nu hela tiden dyker upp i verksamheten? Även om det handlar om olika saker från år till år. Kanske ska man börja acceptera att den historiska kostnadsmassan helt enkelt har varit det som har krävts för att bibehålla den sportsliga ambitionsnivån. Givet klubbens interna effektivitet. Även om klubbens intäkter kommer att öka tack vare flytten in på den nya arenan så säger erfarenheten att kostnaderna kommer också göra det. På ett eller på annat sätt.

AIK Fotboll bokslut del 2 - Internationella Cuper‏

Under 2012 lyckades AIK kvalificiera sig till gruppspelet i Europa League. Efter att Uefa har bytt format från den gamla Uefa Cupen så har man också ändrat formatet på ersättningen till klubbarna. Uefa säljer sändningsrättigheter och andra kommersiella rättigheter till turneringen centralt. Detta inbringar totalt €150 miljoner som de 48 deltagane klubbarna får dela på.

Till skillnad från Malmö FF:s deltagande i europacupspelet så fick inte AIK lika mycket premier från Uefas centrala medel. Det beror på att MFF fick €2 miljoner för att ha kvalificerat sig till play-off omgången där vinnaren når gruppspelet i Champions League och förloraren får spela Europa League. AIK nådde Europa League via denna turnerings kvalspel.

AIK vann €1.3 miljoner för att ha kvalificerat sig till Europa League. Utöver det fick man €200 000 för sin seger i gruppspelet samt €100 000 för att ha spelat oavgjort i en match. Däröver fick man uppskattningsvis cirka €250 000 från den så kallade marknadspoolen vilken bestäms på hur mycket pengar sändningsrättigheterna genererar i klubbens hemmanation.

Lite drygt 90 000 åskådare såg AIK:s sex matcher i kval och gruppspelet. Utöver det betalade Uefa ut mindre solidaritetsersättning i respektive kvalomgång. Detta generade cirka 20 miljoner kronor tillsammans i intäkter från matchdagen samt av AIK sålda sponsorpaket. Samtidigt kostade klubbens deltagande i turneringen 20 miljoner kronor. I alla fall om man ska tro klubbens nedbrytning av extraordinära händelser under året. Här ingår kostnader för arenahyra, matcharrangemang, ersättning till spelare etc. Allt som allt menar AIK att man tjänade 17 miljoner netto på sitt Europaspel. Det är trots allt en betydande summa pengar för en svensk klubb som i vanliga fall omsätter mindre än 100 miljoner kronor om året.

Tack vare deltagandet har AIK Fotboll AB:s rörelseresultat förstärkts med 16.2 miljoner kronor vilket möjliggjorde finansieringen av de investeringar som klubben genomförde under 2012. Men jag undrar om inte klubbledningen har saltat kostnadsmassan lite. En okulärbesiktning av Malmö FF:s årsredovisning säger att kostnadsminskningarna har varit betydligt mindre än 20 miljoner kronor jämfört med 2011 då MFF hade en inte helt olik resa i de internationella cuperna. En jämförelse kan göras även med Elfsborg som har spelat i kvalen till Uefa:s cuper varje år sedan 2006. I sin redovisning har man uppgett sammanlagt 18 miljoner kronor i kostnader. För samtliga sex år tillsammans.

Varför skulle man vilja salta kostnaderna? Ett motiv är att klubbledningen framstår i lite bättre dager om man kan peka på bättre resultat från den ordinarie verksamheten, tack vare att man överför en del kostnader till det extraordinära.

AIK Fotboll bokslut del 1 - investeringar‏

Under de senaste åren har vi kunnat notera hur pass kraftigt utbudet av talang har ökat för de svenska klubbarna. Väldigt många klubbar ute i Europa har krympt sina trupper på grund av ekonomiska orsaker och spelarna blir tvungna att söka nya arbetsgivare.

Detta har dock inte medfört att de svenska klubbarna har blivit mer lönsamma mätt i pengar. AIK Fotboll AB redovisade återigen röda siffror. Det är fjärde gången på de senaste fem åren som klubben går med förlust. Förklaringen är mycket enkel. Bara för att det finns fler spelare på marknaden så betyder det inte att det blir billigare för svenska klubbar att bedriva sin verksamhet. Det ökade utbudet är tillgängligt för alla samtliga klubbar. Även om spelarkvaliteten ökar i allsvenskan så förändras inte förhållandet mellan lagen nämnvärt mycket. Alla klubbar vill fortfarande vinna lika mycket. Och alla klubbar använder alla sina resurser för att försöka göra det.

I AIK Fotboll AB bokslut för 2012 kan vi se att klubben har investerat förhållandevis stora summor pengar med syfte att bli konkurrenskraftiga på planen. AIK har investerat närmare 23 miljoner på nya spelare under årets lopp. Man bokfört 7.9 miljoner kronor som immateriella tillgångar på sin balansräkning. Dessa tillgångar skrivs av över kontraktstiden. 6.9 miljoner av dessa aktiverades under det tredje kvartalet 2012. 

Utöver de 7.9 miljonerna har klubben betalat cirka 15 miljoner i sign-on bonusar. Närmare 8 miljoner bokfördes under det första kvartalet (Celso Borges). Närmare 5 miljoner kronor betalades ut under kvartal 2 (men bokfördes under Q3). Tabellen nedan visar vilka spelare som AIK Fotboll enligt sin årsredovisning har rekryterat under 2012.

Diagrammet nedanför visar AIK Fotboll AB:s försäljning och förvärv av spelarkontrakt. Den gula linjen är netto kapitalinvesteringen. Vi kan se att AIK Fotboll AB under 2007 till 2012 har sålt spelarkontrakt för 82 miljoner och köpt för 51 miljoner. Exklusive sign-on bonusar. Detta kan jämföras med Elfsborg som under 2007 till 2011 har sålt spelarkontrakt för 100 miljoner och köpt för 70 miljoner. Också det exklusive sign-on bonusar. 

Ett annat framgångsrikt lag på senare år är BK Häcken. De har sålt spelarkontrakt för 40 miljoner och köpt för knappt 11 miljoner mellan 2007 och 2011. Kanske borde de andra klubbarna investera i att förvärva Häckens sportsliga kompetens. Eller så är det så enkelt att marginalkostnaden för att behålla en topplacering i allsvenskan ökar exponentiellt. Svaret på den frågan borde kunna uppdagas i takt med Häckens prestationer under det kommande året.

Vem frågar de som behöver resurserna?

Idag uppmärksammas frågan om den så kallade 51 procentsregelns vara eller icke vara. Tyvärr blir debatten som vanligt lite väl onyanserad. Det är egentligen ganska naturligt eftersom förändringar skapar osäkerhet om vad som komma skall.

Det finns en föreställning om att det helt plötsligt ska dyka upp oljemiljardärer i svensk fotboll. Man kan fråga sig om varför dessa miljardärer inte har flockats till dansk eller norsk klubbfotboll. 51 procentsregeln lyser ju med sin frånvaro i dessa länder.

Jag läste också nyligen om en profetia om att ett par klassiska klubbar skulle gå i konkurs inom en inte alltför avlägsen framtid så fort som 51 procentsregeln skulle avskaffas. Man kan dock fråga sig hur Örgryte som är en av landets mest traditionsrika fotbollsklubbar kunde lyckas med det innan en sådan reform.

En annan föreställning är att allsvenskan skulle bli mer ojämn. Också det är långt ifrån säkert. Om vi tittar i Tyskland där det finns en 51 procentsregel så märker vi att Bayern München - tack vare uteblivna kapitalinvesteringar i andra klubbar - lugnt och metodiskt kan ta hand om majoriteten av de nya resurser (finns beskrivet här) som skapas i Bundesliga. Denna säsong syns denna allokering av resurser också mycket tydligt i tabellen. 15 poängs ledning och 57-7 i målskillnad efter 22 omgångar gör Bundesliga till en av de minst spännande i Europa i kampen om mästerskapet. I Norge dominerade Rosenborg under väldigt många år och vann ligan 13 år irad, mellan 1992 och 2004. När fotbollen väl började kommersialliseras lockades nya investerare till de andra norska klubbarna. Deras investeringar bidrog i allra högsta grad till att Rosenborgs dominans bröts. Rosenborg är dock än idag medlemsägt, och "trots det" lyckes vinna en titel ibland.

Att det är de stora och etablerade klubbarna i Sverige som rasar mot en reform är därför inte särskillt oväntat. Monopolister skriker alltid högst när deras monopol ska tas bort från dem. I det här fallet handlar monopolet om makt och resurser. När frågan diskuteras talas det mer eller mindre enbart om vad de största klubbarna och deras intressenter tycker. Vore det inte mer intressant att få höra röster från de tusentals andra fotbollsföreningar ute i landet och vad de har att säga om saken? Det är trots allt de som är i allra störst behov av mer resurser.

Var försiktiga med vad ni önskar er.

Efter förlusten i FA Cupen mot Blackburn är Arsene Wenger ifrågasatt än en gång. Känslan är att fler och fler kräver hans avgång och det finns de som menar att Wenger kommer att bli av med jobbet om Arsenal åker ur Champions League mot Bayern München. Jag är långt ifrån säker på det.

För det första bör vi ställa oss frågan om Wenger och hans Arsenal verkligen har misslyckats? Från ett sportsligt perspektiv har vi kunnat se stadigt vikande resultat och något som skulle kunna kallas för en långsam smygsänkning av ambitioner. Men är det ett problem för klubbens styrelse?

Mätt i finansiell avkastning har klubben nog inte varit så lönsam som den är nu. Som jag skrev i detta blogginlägg så har Arsenals årliga avkastning på det egna kapitalet i genomsnitt varit 12.85% under den senaste treårsperioden. Detta kan jämföras med 12.14% under de tre åren 2007 till 2009 samt 7.49% mellan 2004 och 2006.

Så länge som managern och VD:en klarar av att leverera en avkastning på eget kapital som överstiger 10% så misstänker jag att de kan rättfärdiga de sportsliga prestationerna hos sin styrelse. Det har tidigare funnits ett stort problem och det är att en placering i Premier League som inte är tillräckligt bra för att kvalificera klubben till Champions League kostar ungefär £30 miljoner kronor i uteblivna intäkter. Men detta problem är mer eller mindre eliminerat nu. Förvisso kostar det fortfarande lika mycket att inte kvalificera sig till turneringen. Denna kostnad täcks dock i sin helhet och säkert mer därtill av Premier Leagues nya finansiella regelverk som tillsammans med Premier Leagues kommande TV avtal skapar fantastiska möjligheter till finansiell avkastning. Eftersom klubbarna under kommande år bara får öka sina personalkostnader med £4 miljoner pund så kan majoriteten av de cirka £35 miljonerna som Arsenal kommer att öka sina TV intäkter med kunna rinna ner till den nedersta raden.

Premier Leagues nya finansiella regelverk gör det möjligt för klubbarna att öka sin finansiella avkastning utan att förbättra sina prestationer. Det är inte helt otroligt att Arsenal kan positionera sig som en klubb som på längre sikt slåss om fjärdeplatsen tillsammans med Liverpool och Tottenham. Och göra en lönsam affär av det. Om man tittar efter så är det ju faktiskt ganska exakt så som Stan Kroenkes verksamheter i MLS, NBA, NHL och NFL drivs.

Klubbens supportrar har länge väntat på de finansiella regleringarna. Ironiskt nog är det så att klubbledningarna i ligan till en viss del har reglerat bort kostnaden för misslyckanden. Nog bör man vara försiktig med vad man önskar sig.

Inte längre mest jämlik i Europa

För cirka fem år sedan var allsvenskan den - mätt i resurser - mest jämlika ligan i Europa. Det nya TV avtalet som SvFF sålde inför säsongen 2006 ökade de allsvenska klubbarnas intäkter med närmare 85 miljoner. Det innebar att de centrala avtalens andel av de totala intäkterna ökade dramatiskt. Med den mycket jämlika distributionsnyckel som praktiseras i allsvenskan förändrade det konkurrensförutsättningarna i ligan.

Enligt Uefas senaste European Club Licencing Benchmarking Report som avhandlade säsongen 2011 kan vi dock se att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik. I alla fall i ett Uefa perspektiv. Figuren visar de fyra största klubbarnas spenderade pengar på personalkostnader och transferutgifter i relation till de övriga tolv klubbarnas dito. 

saxat från: Uefa European Club Licencing Benchmarking Report 2013

En anledning till att allsvenskan har blivit lite mindre jämlik är att de centrala intäkternas andel av ligans totala rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) har minskat. Flera klubbar har ökat sina egna intäkter samtidigt som intäkterna från sändningsrättigheterna inte ökade alls under den förra upphandlingen inför säsongen 2011.

Det har minskat de mindre klubbarnas nytta av den jämlika distributionsnyckeln. Polen som till exempel har en mindre jämlik distribution av sändningsrättigheter (tillämpar 50% av TV intäkterna lika till alla klubbar) än allsvenskan har en mer jämlik liga enligt Uefas sätt att mäta. Det tack vare att sändningsrättigheterna motsvarade närmare 40 procent av Ekstraklasas totala intäkter under 2011. 
 
Figuren nedanför visar utvecklingen i de centrala avtalens andel av allsvenskans totala intäkter (exklusive spelartransfers). Vi ser att allsvenskan är på väg mot de gamla nivåerna som rådde innan 2006. 

Kanske var de mindre klubbarna för giriga när de argumenterade för en jämlik distributionsnyckel då. Modellen gav få incitament till utveckling av den allsvenska produkten vilket i slutändan ledde till ett dåligt nytt TV avtal 2011. TV bolagen värderade andra premiumsporträttigheter högre. Den förmögenhet som distribueras inom allsvenskan blev därmed mindre i relativa tal.

datakälla: svenskfotboll.se (jacket i kurvan 2010 beror på att publikintäkterna minskade med ca 50mkr bla pga den tidiga starten i mars)

Har man lärt sig något? När sändningsrättigheterna för allsvenskan ska ut till försäljning igen om ett par år kommer vi nog trots allt att se två krafter ställas mot varandra. De klubbar som inte har särskilt stora intäkter och som därmed helst vill sälja så mycket makt till TV bolagen att intäkterna från sändningsrättigheterna blir så höga som bara är möjligt (rationalen beskrivs i detta blogginlägg).

De klubbar som däremot har lyckats skaffa sig moderna faciliteter för matchdagen vill nog däremot helst kunna utnyttja dessa och borde rimligtvis inte vilja ge ifrån sig för mycket makt över till exempel schemaläggning av matcher. Framför allt inte eftersom den största delen av de högre intäkterna från sändningsrättigheterna tillfaller andra klubbar.

Kanske kommer vi att få se klubbar som kommer att ta en strid över kontrollen av sina egna sändningsrättigheter. Precis som när storklubbarna för ett par år sedan bröt sig loss från det centrala avtalet med Aftonbladet. 

Den nya teknologin har kraftigt ökat utbudet av distributionskanaler för rörlig bild. Fortsättning lär följa.

Rent seeking

I torsdags kunde vi läsa om att klubbarna i Premier League nu har kommit överens över ett system med finansiella restriktioner. Jag har uppmärksammat processen i detta inlägg där jag gick igenom motiven bakom mekanismen och i detta inlägg där jag skrev om att klubbägarna - tack vare ett finansiellt regelverk - kunde komma att tjäna £450 miljoner, per säsong. 

För snart en månad sedan skickade tjänstemännen hos ManUtd, Arsenal, Liverpool och Tottenham ett brev till Premier Leagues VD Richard Scudamore i vilket de underströk att ansträngningarna för att få fram ett regelverk inte var tillräckliga. De fyra klubbarna krävde lika strikta regler som Uefa har i sin nya modell. 

Jag tror de fick ett för dem ännu mer gynnsamt utfall. Premier Leagues nya regelverk har marknadsförts med att det tillåter ett underskott i resultaträkningen på £105 miljoner över tre år. Ligans VD säger att denna nivå ger klubbägarna en möjlighet att fortsätta investera, men till en viss gräns. Men begränsningen på £105 miljoner är inte själva essensen i regelverket. Detta tak finns i första hand till (förutom symboliken) för att de klubbar som idag redovisar ett underskott inte ska behöva minska sina utgifter. Kärnan i regelverket är de reglerade löneökningarna som klubbarna tillåts att ha. Denna restriktion omfattar den majoritet av klubbar i Premier League som har personalkostnader som överstiger £58 miljoner. Det nya TV avtalet som träder i kraft från och med den kommande säsongen kommer att ge klubbarna nya intäkter i intervallet £20m till uppemot £40m beroende på tabellplacering och exponering i TV. Från dessa nya intäkter kommer endast £4 miljoner att kunna användas till ökade personalkostnader under den första säsongen (2013-14). Ytterligare £4 miljoner under 2014-15 och £4 miljoner till under säsongen 2015-16. 

Däremot kommer klubbarna att kunna öka sina personalkostnader ifall de förmår att öka sina intäkter under matchdagen eller från sina marknadsaktiviteter. Inga ägartillskott är tillåtna för att användas till en ökning av personalkostnaderna. Det betyder att klubbar med starka varumärken får en mycket stor fördel gentemot övriga. Tabellen nedanför visar ett exempel på hur relationen mellan Manchester United och Arsenal påverkas av regelverket. Jag har tagit de senast publicerade årsredovisningarna som avser säsongen 2011-12. I tabellen ser vi klubbarnas intäkter, totalt och nedbrutet i de tre intäktskategorierna. Längs till höger ser vi personalkostnaderna.

Nedanför de översta raderna har jag sedan gjort en ny beräkning av intäkterna. Jag har adderat £35 miljoner från det nya TV avtalet. Och under hösten har både ManUtd och Arsenal tecknat nya sponsoravtal. ManUtd:s nya avtal med GM ger klubben £50 miljoner per säsong vilket är en ökning med £30 miljoner jämfört med det nuvarande avtalet med Aon. Arsenals nya kontrakt med Emirates ger klubben £30 miljoner per säsong, en ökning med £24 miljoner. Det betyder att ManUtd kan öka sina personalkostnader med ytterligare £30 miljoner och Arsenal med £24 miljoner. ManUtd:s starkare varumärke ger klubben en större kapacitet i relation till Arsenal för att kunna locka till sig bättre spelare. Samma förhållande gäller naturligtvis mellan Arsenal och alla de klubbar som har ett svagare varumärke än Londonklubben.

Det som gör regelverket oerhört gynnsamt för dessa två klubbarnas ägare är att de inte kommer att behöva använda alla nya pengar från kommersiella avtal för att genom högre spelarlöner säkerställa sin sportsliga nivå. Tack vare att Arsenal inte kan öka sina kommersiella intäkter i samma takt (svagare varumärke) som ManUtd så kan intäkterna från ManUtd:s nya kommersiella avtal i en större utsträckning gå tillbaka till ägarna. Ett liknande förhållande gäller mellan Arsenal och andra klubbar.

Hur mycket det är värt känner vi till redan idag. ManUtd är noterade på börsen i New York. Sedan Premier League i torsdags presenterade huvuddragen i regelverket har klubbens aktie rusat från $17.11 till $18.66. Det betyder att Glazers och de övriga aktieägarnas förmögenhet har ökat med $253 miljoner (£160m). Men regelverket är mer värt än så. 

Marknaden visste sedan tidigare om processen på att fram ett sådant. De fyra storklubbarnas brev till Premier League blev offentligt för allmänheten 13:e januari. Precis innan denna händelse handlades ManUtd:s aktier på $14.43. Sedan dess har aktieägarnas förmögenhet ökat med $692 miljoner (£435m). Med ett avkastningskrav på 10% motsvarar det £43 miljoner högre vinst än plan, per år i all evighet. 

Denna värdeökning har inte skett genom att klubben har förbättrat sin verksamhet. Det är en överföring av förmögenhet från andra. ManUtd har med hjälp av ett antal andra klubbar lyckats påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden, så kallad rent-seeking. I alla fall tills konkurrensmyndigheterna har fått säga sitt.

Dålig skattemoral i La Liga

Igår presenterade Uefa sin årliga rapport över det europeiska fotbollslandskapet. Rapporten avser år 2011. En figur som överraskade mig väldigt mycket den som visade sammanställningen över hur lönsamma (mätt i pengar) ligorna är. Under en längre tid har vi matats med information om hur katastrofal den ekonomiska hälsan är i spanska La Liga. Klubbarna i La Liga har stora skulder och framför allt är skatteskulderna mycket höga. I utgången av 2011 uppgick de obetalda skatteskulderna till €752 miljoner.

Döm av min förvåning när jag såg att åtta klubbar i La Liga redovisade svarta siffror på den nedersta raden under året. Ligan visade förvisso en sammanlagt förlust men den var mindre än 10% av omsättningen. Det är till exempel mer än hälften så lite som klubbarna i Serie A redovisade. 

Det övre diagrammet visar de olika ligornas samlade resultat på den nedersta raden i förhållande till de samlade intäkterna. Det nedre diagrammet visar antalet klubbar i olika lönsamhetsintervall. 

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

Överinvesteringarna i den spanska ligafotbollen är med andra ord långt ifrån värre än vad de är i andra ligor. Problemet i Spanien handlar snarare om dålig skattemoral. Klubbarna har finansierat sig via skattesedeln eftersom skattemyndigheterna inte har vågat sätta hårt mot hårt och kräva in pengarna. Klubbarna har därför helt enkelt sett skattebetalarna som vilken intäktskälla som helst. Fram till i år. I november lät de spanska myndigheterna meddela att man på mindre än ett år hade lyckats samla in så mycket som €133 miljoner från klubbarna vilket är mer än 1/6 av de samlade skatteskulderna. Så pengarna verkar ju finnas där, trots allt.

Det fanns sju klubbar som under 2011 redovisade förluster som var mellan 10% och 20% av omsättningen. Det är mycket och figuren nedanför visar också att 4 av klubbarna i La Liga hade ett negativt eget kapital där skulderna uppgick till uppemot 150% av tillgångarna. Men samtidigt fanns det 2011 tolv klubbar vars tillgångar var större än skulderna.

Hypotesen om att det är den ojämna distributionen av TV intäkterna som är orsaken till spanska klubbars finansiella förfall är direkt felaktig. Bilden visar att det finns ligor i vilka intäkter delas mer lika (till exempel Holland och Polen) där klubbarna har större finansiella bekymmer. 

Problemen löses inte med att ge överspenderande klubbar mer pengar. Erfarenheten säger att skulderna hos dessa klubbar ökar, istället för att minska.

Saxat från: Uefa club licensing benchmarking report

3 procent av Europas klubbar bryter mot Uefa FFP "Break Even" kriterie

I somras skrev jag i detta blogginlägg om att Deloitte hade gjort ett test på klubbarna i Europa där totalt sex klubbar inte skulle uppfylla Uefa:s "break even" kriterier under Financial Fair Play regelverket.

Financial Fair Play konceptet består av fler kontrollverktyg än "break even" kriteriet. Utöver det det ska klubbarna även ha ett positivt eget kapital samt inte ha förfallna skatteskulder, förfallna skulder till andra klubbar eller till spelare. Med förfallna skulder menas skulder som förväntas vara reglerade enligt plan men som av olika anledningar inte har blivit betalda.

Break even kriteriet har ännu inte kommit in i skarpt läge. De andra kriterierna har Uefa redan sanktionerat klubbarna på. I höstas straffade Uefa totalt 23 klubbar som inte hade reglerat sina skulder i tid. Jag har nämnt det i detta blogginlägg.

Vad gäller "break even" kriteriet så har Uefa nu gjort en simulering på alla de 654 klubbarna som finns i de högsta divisionerna i Europa och huruvida dessa klubbar skulle förhålla sig till reglerna om de redan hade varit i kraft. Simuleringen baseras på de finansiella resultaten under tre år: 2009, 2010 samt 2011. Enligt denna simulering skulle 20 klubbar (motsvarar 3% av 654 klubbar) inte klara av att möta "break even" kriteriet, även om deras ägare skulle skjuta till pengar. 65 klubbar skulle klara sig ifall deras ägare skulle täcka upp underskotten med upp till €45 miljoner.

335 klubbar var inte tillräckligt stora för att omfattas av "break even" kriterierna. 170 klubbar hade ett överskott i sina böcker och 64 klubbar hade ett tillåtet underskott, det vill säga upp till €5 miljoner över treårsperioden.

Saxat från: Uefa Club Licencing Report

Av de drygt 200 klubbar som kvalade till Uefa:s turneringar är det 14 klubbar som till årets säsong inte hade klarat av kriteriet. 13 av dessa klubbar nådde gruppspelet i antingen Champions League eller Europa League. Ytterligare 32 skulle bryta mot reglerna om de inte skulle erhålla kapitaltillskott.

Uefa har inte namngett de klubbar som inte hade klarat "break even" kriteriet. Däremot så vet vi om att ManCity, Chelsea, Inter, Juventus och Milan redovisade alla stora förluster under 2011 som alla översteg €50 miljoner. Barcelona bytte president och hade därmed sin traditionsenliga "Big Bath" med en förlust på nästan €80 miljoner för att under säsongen 2011-12 redovisa rekordvinst på €40 miljoner.

Viktigt att komma ihåg är att Uefa:s simulering ger en ganska intetsägande bild av hur många klubbar som skulle falla offer för reglerna. Anledningen till det är att regelverket inte gällde under de år som man har baserat simuleringen på. Klubbarna hade därför inget regelverk att förhålla sig till när de skrev sina redovisngar. Under dessa år gavs klubbarna också extra incitament att salta sina kostnader och på så sätt redovisa extra stora förluster för att sedan kunna visa bättre siffror under de år när "break even" kriteriet går in i ett skarpt läge. Säsongen 2011-12 är det första året som kriteriet börjar mätas på. Och redan idag har vi kunnat se förändrat redovisningsbeteende. På ett mirakulöst sätt redovisade t.ex. Chelsea för första gången sedan Roman Abramowich tog över och mycket passande nog ett överskott i sina böcker.

Med tanke på att det är förhållandevis få klubbar som bröt mot "break even" kriterierna under denna simulering så borde det innebära att regelverket knappast kommer att ha någon större märkbar effekt på hur klubbarna drivs. Det kommer att bli en hel del extra adminsitration vilket gör revisionsfirmorna glada. Regelverket har däremot ett förebyggande syfte för att vi inte ska få se ett nytt Chelsea eller Manchester City.

Det är mycket goda nyheter för de idag etablerade toppklubbarna i Deloitte Football Money League som därmed löper mindre risk att möta obekväm konkurrens. Det återstår att se ifall det kommer att fungera i praktiken. Jag är mycket nyfiken över hur Uefa kommer att hantera Paris Saint Germain som omöjligtvis kan komma att möta reglerna utan att "fuska".