Kan lönetak stoppa ökningen av spelarlönerna?

För någon vecka sedan publicerade tankesmedjan High Pay Centre en rapport som behandlade den kraftiga tillväxten i spelarlönerna i den engelska fotbollen i allmänhet och Premier League i synnerhet. Sedan 1961 har spelarnas löner ökat med 1500%. Samtidigt har biljettpriserna och kostnaderna för att se fotboll på TV ökat kraftigt. En enkel slutsats är att det är spelarnas löner som driver upp priset för att se på fotboll. Jag ska försöka förklara att det inte stämmer och att drivkrafterna finns att hitta på annat håll.

Fotbollsklubbars främsta mål är att vinna matcher, titlar och att undvika degradering till lägre divisioner. För att lyckas med det så behöver de duktiga spelare. Och för att kunna rekrytera duktiga spelare så måste klubbarna locka dem tillräckligt för att de ska skriva under ett kontrakt. Spelarna har naturligtvis flera olika preferenser men erfarenheten säger att det som står på lönespecifikationen generellt är av en mycket stor betydelse. Klubbarna försöker därför hela tiden att kunna öka sina intäkter för att kunna rekrytera bättre spelare. Spelarna själva är inte drivkraften bakom den uppåtgående lönespiralen. Klubbarnas mål är det däremot.

Det finns de som argumenterar att ett lönetak skulle hålla nere lönekostnaderna och därmed kostnaderna för supportrarna att titta på fotboll. Det finns olika modeller av lönetak. En modell är den indirekta som Uefa försöker implementera genom sitt Uefa Financial Fair Play där klubbarna inte får spendera mer än de pengar som de får in genom sina intäkter. Denna modell ger dock ännu större incitament till klubbarna att maximera sina intäkter på grund av restriktionerna för tillförsel av externt kapital. Och eftersom klubbarnas största mål fortfarande är att vinna matcher, titlar och undvika nedflyttning så kan vi förvänta oss ännu större ansträngningar framgent med att kommersialisera fotbollen.

En annan modell är den som vi känner från Nordamerika. Där finns det en hel drös av kostnadskontrollmekanismer* som begränsar spelarnas förhandlingsstyrka. Men klubbarna i Nordamerika vill å andra sidan tjäna pengar vilket innebär att de likt klubbarna i Europa intäktsmaximerar. Så även om spelarna i de amerikanska ligorna exploateras så får de ta del av klubbarnas ständigt ökade intäkter. För skulle spelarna exploateras för mycket så skulle de naturligtvis starta en egen liga. Klubbägarna kan ju inte spela baseball. Figuren nedan visar löneutvecklingen för spelarna i Major League Baseball. Och fakta i målet är att deras lönetillväxt har varit betydligt mer kraftfull än vad deras engelska kollegor har upplevt. Mellan 1975 och 2005 har medellönen ökat med 5800%.

saxat från: Labor Market Reconsidered Twice

Man kan ju fråga sig hypotetiskt vad som skulle hända om de amerikanska kostnadsmekanismerna skulle implementeras i den europeiska fotbollen. Eftersom klubbarnas främsta mål är att vinna matcher och titlar så skulle sådana kostnadskontrollmekanismer minska incitamentet för intäktsmaximering? Saken är den att många klubbägare som inte längre kan använda pengar som konkurrensmedel skulle tröttna och troligtvis sälja sina klubbar. Och eftersom de nya kostnadsmekanismerna de facto skapar en lönsam affärsmodell för majoriteten av klubbarna på marknaden, så skulle köparna av de klubbarna vara sådana vars mål är att tjäna pengar på verksamheten. 

Med det sagt skulle vi troligtvis se ett stort pardigmskifte i den europeiska fotbollen. Från den nytto-maximerande modellen vi idag känner till en profit-maximerande affärsmodell.

-------------------------------

* Några av kostnadsmekanismerna finns definierade i detta blogginlägg.