Fem år med den osynliga handen

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.

- Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

- Att ordet "konkurshot" inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

- Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren? 

- Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

- Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

- Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

- Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

- Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

- Att duktiga spelare kostar pengar.

- Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

- Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

- Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

- Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

- Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

- Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

- Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

- Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

- Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

- Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

- Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

- Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

- Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

- Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

- Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

- Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog. 

- Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari. 

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!