Fem år med den osynliga handen

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.

- Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

- Att ordet "konkurshot" inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

- Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren? 

- Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

- Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

- Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

- Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

- Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

- Att duktiga spelare kostar pengar.

- Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

- Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

- Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

- Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

- Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

- Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

- Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

- Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

- Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

- Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

- Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

- Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

- Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

- Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

- Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

- Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog. 

- Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari. 

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!

Ett 5 års jubileum, en 101:a födelsedag och en bortglömd ekonom

I dagarna är det fem år sedan mitt lilla hobbyprojekt den osynliga handen såg gryningens ljus. Det har varit fem lärorika år och vem vet, kanske blir det fem år till. Men den osynliga handen är inte det enda födelsedagsbarnet såhär runt årsskiftet. Idag fyller den store ekonomen Ronald Coase 101 år. Coase har levererat två stora bidrag till ekonomiforskningen. Det första, The Nature of the Firm* från 1937 där han förklarar varför företag finns (läs gärna Why do firms exist i The Economist) och det andra bidraget kom 1960 där han presenterade Coases Teorem i The Problem of Social Cost**. 1991 belönades Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det så fint heter.

Coases teorem säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden att organisera sig så att resurserna utnyttjas effektivt. Det viktiga är inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.

Men faktum är att Coase inte var först med en sådan logik. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag, The baseball players’ labor market*** i vilken Rottenberg presenterade The Invariance Principle som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases teorem. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den. Samtliga inblandade parter kommer med andra ord vara överens och finner en överenskommelse så att talangen hamnar hos den klubb där dennes marginalintäkt är högst. Rottenberg och Coase använde sina respektive och mer eller mindre lika principer till två olika ändamål. Den stora skillnaden var att Coase belönades med nobelpriset och Rottenberg gick bort 2004, mer eller mindre bortglömd.

I praktiken märker vi av invariance principle i första hand under transferperioderna. Bland annat har vi sett det i Degerfors vars bästa spelare har lämnat klubben efter årets framgångsrika säsong. De inblandade klubbarna och spelarna var alla överens om att den största nyttan producerades på annat håll. Och i enighet med the invariance principle så var det inte själva bosman domen som orsakade en större omallokering av talang i Europa. Det som i praktiken skedde var en förändring i vilken part som fick betalt för rättigheten till talangen. För att klubbarna skulle försäkra sig om en eventuell framtida intäkt i samband med en omallokering av talang så fick man efter domen börja teckna längre kontrakt med sina spelare. Och som i alla försäkringar, så innehåller längre kontrakt en premie till spelarna. Så varför försämrades tävlingsbalansen i fotbollseuropa efter Bosman-domen? Den enskilt största avgörande faktorn som har orsakat en migration av talang till de stora klubbarna i de större ligorna är de stora och marknadsberoende intäkterna från sändningsrättigheter samt de ständigt växande intäkterna från Champions League till ett begränsat urval klubbar.

Rottenberg menade också att sportligor inte bör betraktas annorlunda än vanliga industrier och ta till sig olika typer av mekanismer vilka sett i de amerikanska Major ligorna. Det spelar till exempel ingen roll för tävlingsbalansen i en liga om huruvida det finns en revenue sharing mekanism eller inte. Inte heller ska andra mekanismer som reglerar mobiliteten av talang kunna påverka tävlingsbalansen. Givet att alla klubbar i ligan är profit-maximerande så kommer de stora klubbarna att rekrytera den bästa talangen bara till en viss nivå på vilken man förvisso kommer att vinna, men långt ifrån vara överlägsen. Och skulle ett lag nå en överlägsen ställning så skulle det börja sälja rättigheten till talang med syfte att maximera sin vinst. Det är med andra ord de incitament som finns där ute och givet att alla klubbägare i ligan har samma nyttofunktion och maximerar profit så kommer ligans tävlingsbalans att självregleras och hade samtliga klubbars respektive ägare haft exakt samma funktion som familjen Glazer så hade det troligtvis varit precis så.

Men erfarenheten säger oss något annat. Det finns bevis från Nordamerika att en ökad revenue sharing leder till ingen eller i vissa enskilda fall till en försämrad tävlingsbalans vilket är i enighet med den teoretiska modellen. I fotbollseuropa däremot är effekten precis tvärt om. Det finns empiriskt stöd för att en minskad revenue sharing säsongen 1984 i den engelska fotbollsligan ledde till en försämring av tävlingsbalansen. Hur kommer det sig? Ända sedan begynnelsen av bloggen har jag intresserat mig i skillnaden mellan profit- och nytto-maximerande klubbar. Den teoretiska modellen kan ni läsa om i detta inlägg.

Det förefaller finnas en grundläggande kulturell skillnad mellan Nordamerika och Europa vad gäller drivkraft hos de som driver klubbarna. De nordamerikanska klubbägarnas nyttofunktion är i första hand profit-maximerande och de europeiska klubbägarnas samt klubbdirektörernas dito är snarare nytto-maximerande, det vill säga att man med till buds alla stående medel stävar efter att vinna flest poäng. Men inte heller i Nordamerika är nyttofunktionerna lika mellan samtliga klubbägare. Enligt den teoretiska modellen ska införande eller borttagande av olika mekanismer såsom t.ex. lönetak och draft inte påverka tävlingsbalansen i en liga men faktum är att det ibland gör det, och dessutom olika mycket från liga till liga. Ett fenomen som till en stor del kan förklaras genom att på varje lag i respektive liga har ägare vars respektive nyttofunktion inte är exakt likadan. Den kollektiva nyttofunktionen skiljer sig på så sätt mellan ligorna.

De ekonomiska modellerna förutsätter att alla agerar rationellt, men gör de verkligen det? Alla individer svarar på incitament. Inom sporten är det inte bara klubbägare utan även spelare vilket inte minst har observerats i form av contract year phenomenon. Men vi skiljer oss också från varandra. Vi kan med ganska gott samvete anta att de allra flesta mer eller mindre handlar för sin egen vinning men att vi har olika nyttofunktioner. Ibland drivs vi av att maximera våra inkomster. Ibland kanske våra motiv kan förklaras av välviljan och en önskan att få uppleva andras beröm genom att handla berömvärt. Och att vinna titlar upplevs trots allt som måluppfyllande och bekräftande, även om det kanske kostar en och annan krona.

Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är en av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden. Något som kanske varit extra tydligt under ett år som 2011 där individer dessutom fått fatta sina beslut i en omvärld med stor osäkerhet vilket har speglats i ständigt reviderade ekonomiska prognoser.

--------------------------------

* The Nature of the Firm - Ronald Coase, Nov 1937

** The Problem of Social Cost - Ronald Coase, Oct 1960

*** The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Marknadens arenalösning uttömd?

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara. 

För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst.  Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

Euro2012 - tar resurser från andra investeringar?

Euro 2012 kommer att bli en fotbollsfest där Europas bästa lag gör upp om ära och seger påhejade av miljoner tittare, både på plats och framför teven. Men alla som någon gång festat väl och hårt vet om att det dagen efter kommer en baksmälla och ibland också tunga notor. Så även hos värdnationerna där arenorna som det har investerats miljarder i kommer att stå tomma och mer eller mindre outnyttjade mer än 300 dagar om året.

Polen är ett tillväxtland där man efter årtionden av produktionsunderskott arbetar hårt med att komma ikapp den västerländska standarden. För tjugo år sedan var Polens produktivitet mätt i bnp per capita en fjärdedel av Tysklands. Idag är den hälften så stor och den förre detta finansministern samt arkitekten bakom transformationen Leszek Balcerowicz sade häromdagen att med goda reformer så finns det goda förutsättningar att om 20 år vara ikapp tyskarna.

En stor bromskloss är det polska vägnätet som länge varit mycket eftersatt. Idag byggs det nya motorvägar samt andra trafikförbindelser och under den förra veckan offentliggjorde man att Polen under 2011 har investerat motsvarande 50 miljarder kronor i vägbyggen och under året har 205 km motorväg och 62 km motortrafikled färdigställts och lämnats över till trafik.

En etablerad sanning bland de som lobbar för offentliga investeringar i mega events som t.ex. EM i fotboll är att landet tack vare värdskapet sysselsätter människor för att bygga och förbättra dess infrastruktur. Men i Polens fall hade investeringarna i vägar gjorts ändå. Däremot hade de motsvarande 10 miljarder kronor som de polska skattebetalarna betalat för de fyra EM arenorna kunnat användas för att bygga ut vägnätet ännu snabbare. Men det stannar inte här, de nya EM arenorna har startat en kapprustning bland de andra städerna som inte vill vara sämre. Idag är inte mindre än 20 arenaprojekt igång i landet vilket förvisso är bra för polsk klubbfotboll men inte nödvändigtvis det bästa för landets ekonomi som helhet.

Det går inte att nog förklara vikten av en bra infrastruktur. För det första handlar det om liv och död, under 2009 dog drygt 4500 personer i trafikolyckor i Polen. För det andra är bra vägar och därmed snabbare transporter viktigt för bland annat handel. En extra timme i bilköer är en förlorad och oproduktiv timme som kostar företagen och därmed samhället pengar vilket därför försämrar landets konkurrenskraft. Ett exempel på det är Kia Motors bilfabrik i Zilina, Slovekien som ligger 46km söder om gränsen till Polen. Istället för att frakta nybyggda bilar till den närmaste hamnen som ligger i Gdansk 690km norrut, väljer man bättre transportväg till Bremhaven i Tyskland som ligger 1000km från Zilina . Den typ av omvägar är inte helt ovanliga hos stora företag belägna i öst-centrala som istället hade kunnat använda Polen som en transport-hub. Hamnen i Gdansk hör till Östersjöns absolut största och i Gdynia finns den näst största konteinerhamnen. Trots den undermåliga infrastrukturen har de polska hamnarna under de senaste åren plockat marknadsandelar från de tyska och holländska som sedan en lång tid tillbaka har etablerat en dominerande ställning i Europa. Som ni förstår borde det idag finnas andra prioriterade områden som leder till tillväxt än fotboll och event.

Men kanske ansåg de polska politikerna att man tack vare stödet från europaunionen kunde avsätta pengar till skådespel. Av de 50 miljarder som investerats i vägar under 2011 kommer 16 från EU stöd. Med det sagt så kan även vi som betalar skatt i Sverige, om än i liten skala, känna oss delaktiga i finansieringen av nästa sommars mästerskap.

Gdansk missnöjda med Lechia Operator

Skattebetalarna har betalat motsvarande 1.6 miljarder kronor för bygget av PGE Arena i Gdansk som är en av arenorna som står värd för Euro 2012. Hur mycket pengar som kommer tillbaka går dock verkligen att ifrågasätta. Stadens intäkter från arenan är motsvarande 18 miljoner kronor per år, 14 miljoner från energibolaget PGE som förvärvat namnrättigheterna och 4 miljoner från Lechia Operator som driver arenan. Staden har sedan ytterligare 5% på de intäkter som arenan genererar.

Gdansks borgmästare Pawel Adamowicz uttalade nyligen sitt missnöje med hur PGE Arena i Gdansk drivs. Han menar att operatören ännu inte har bokat några andra stora evenemang förutom fotboll. Det kan dock inte ha kommit som någon större överraskning. I närheten finns även Ergo Arena som för ett år sedan invigdes med buller och bång och som Gdansk tillsammans med grannstaden Sopot har byggt för motsvarande 700 miljoner kronor. Ergo Arena är en inomhus multiarena med en kapacitet på 15 000 åskådare samt flera vip faciliteter och som har lockat flera olika typer av evenemang.

Ergo Arena. Grannstäderna Gdansk och Sopot fick rita om den geografiska gränsen så att halva arenan kunde ligga på varsin sida om den.

Uttalandet bör snarare ses som politiskt där man försöker lägga över ansvaret för skattebetalarnas bidrag från stadens politiker till operatören av arenan. Pawel Adamowicz som har varit borgmästare i Gdansk sedan 1998 menar att staden behöver en levande arena som lockar till sig turister. Det finns dock mycket annat fantastiskt att se i regionen så nog har staden inte allokerat pengarna mest effektivt om man nu ville skaffa sig konkurrensfördelar.

Till saken hör att Lechia Operator inte har varit särskilt framgångsrika med försäljningen av de exklusiva platserna på arenan som förväntas att inbringa lika mycket intäkter som de övriga 40 tusen platserna gör tillsammans. Endast 100 av de 1300 klubbstolarna är uppbokade och majoriteten av arenans 40 Vip boxar står tomma. Även om kostnaden att nyttja den toppmoderna arenan är förhållandevis liten för Lechia Gdansk så har den stora hävstången än så länge uteblivit. Detta trots att klubbens publiksnitt har ökat från förra säsongens sju tusen åskådare till 18 tusen under höstens nio hemmamatcher.

Superettan - konkurrenslandskapet

Jag har hittills inte avhandlat landets näst högsta division men tänkte i detta inlägg försöka få ett grepp över konkurrenslandskapet samt försöka finna vilka strategier som har varit framgångsrika för klubbar som vunnit tillräckligt många poäng för att flyttats upp till den högsta divisionen. 

Även om Superettan är en jämn liga så borde fotbollsekonomiska grundlagar även gälla i denna serie. Sedan tidigare vet vi att det finns ett positivt samband mellan intäkter och sportslig prestation i svensk elitfotboll. Mer om det finns att läsa under denna länk. Låt oss därför börja med att titta på sambandet mellan resurser och sportslig prestation.

Figur 1 visar förhållandet mellan personalkostnader och tabellposition i Superettan säsongen 2011. Data är hämtat från SvFF:s genomgång av klubbarnas ekonomier för säsongen 2010 och i Hammarby Fotbolls fall från den information som delgavs på klubbens informationsmöte som hölls för ett par veckor sedan och där jag har korrigerat med administrativa personalkostnader som konkurrenterna saknar. Förvisso är förklaringsgraden i modellen (logaritmisk) endast 12.4% men tar man bort totalt de tre klubbar som antingen över- eller underpresterar mest så stiger förklaringsgraden till dryga 50%.

Figur 1. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser direkt att det är i första hand tre klubbar som avviker kraftigt från ett förväntat sportsligt resultat. Det är Hammarby, Brommapojkarna och Degerfors där de två första klubbarna underpresterar och den sista har presterat mycket bättre än vad man ska förvänta. Vi ser även att säsongens överraskning Ängelholm inte alls gjorde någon hejdundrande prestation i förhållande till de pengar som klubben spenderar på personalkostnader. GIF Sundsvalls förhållandevis stora resurser ledde till slut mycket väntat till en allsvensk come back. I botten överpresterade Värnamo samtidigt som både Västerås och Qviding egentligen gjorde det man kunde, i alla fall under den rätt så nyligen avslutade säsongen.

Vi kan konstatera att även pengar inte betyder allt, så har de till allsvenskan uppflyttade lagen Sundsvall och Åtvidaberg personkostnadsbudgetar som överstiger ligans genomsnitt med relativt god marginal. I Giffarnas fall handlade det om nästan dubbelt så stor kostym än genomsnittsklubben.  

Personalkostnader är en sak, en fråga som dyker upp är naturligtvis hur dessa finansieras. Om det nu finns ett samband mellan personalkostnader och sportslig framgång i en liga borde det rimligtvis även finnas ett samband mellan klubbarnas intäkter och sportslig framgång. En anledning till det är att vunna matcher genererar mer publik vilket i sig ökar en klubbs intäkter. En annan orsak är att de löpande intäkterna är en klubbs primära finansieringskälla vilken i stort sätt oavkortat spenderas på klubbens enskilt största kostnad, det vill säga personalkostnader. Figur 2 visar sambanden mellan klubbarnas intäkter och den sportsliga framgången. Vi ser direkt att sambandet är betydligt svagare och tar vi bort de tre mest avvikande observationerna även här så kommer vi inte högre upp än 20% förklaringsgrad.

Figur 2. Datakälla svenskfotboll.se

Avvikelsen i förklaringsgraden är egentligen inte så svår att identifiera. Det skiljer relativt lite i intäkter mellan majoriteten av ligans klubbar. Klubbarna tar samtidigt olika höga risker och vi ser en hög avvikelse mellan klubbarna när det gäller ration personalkostnader i förhållande till intäkter som varierar från Degerfors 50% till Ängelholms 95%. I Ängelholms fall så ledde detta risktagande till ett skarpt konkurshot där klubben till slut fick räddas av sin kommun. Degerfors höga prestation i förhållande till låga personalkostnader fick även det sina konsekvenser när nu klubbens mest meriterade spelare lämnar klubben efter säsongen. Dessa spelare förväntas helt enkelt att göra en större nytta någon annan stans i näringskedjan, det vill säga hos klubbar med högre intäkter. Degerfors kommer mest sannolikt att prestera betydligt sämre och även om man presterar väl riskerar man att dras med i de nedre regionerna av superettan. Även Ängelholm borde rimligtvis förväntas vinna betydligt färre poäng under 2012 än vad man mäktade med 2011.

Åtvidaberg är ett intressant fall. Under den senaste sejouren i allsvenskan positionerade man sig med en personalkostnad på 14.5 miljoner vilket var så mycket som fem miljoner mindre än det sportsligt högpresterande Gefle. Åtvidabergs chanser att hänga kvar var obefintliga och man motsvarade förväntningarna och degraderades direkt. Å anda sidan så redovisade man en vinst på 3 miljoner på den nedersta raden vilket rimligtvis gav ett gott stöd till årets höga prestationer i superettan i vilken man kunde gå in i med en relativt oförändrad trupp som dessutom hade fått erfarenhet av ett högre tempo. Strategin är egentligen inte helt olik den som Kalmar FF anammade efter sitt avancemang till allsvenskan säsongen 2002. Låga kostnader, vinst och degradering för att säsongen efter ta ny sats och säkra avancemang. Den direkt motsatta strategin är att till buds alla stående medel satsa i samband med den första allsvenska säsongen. IFK Norrköping tillämpade en sådan strategi säsongen 2008 och straffades mycket hårt både med degradering och stor finansiell distress säsongen efter. 

Hammarby hamnar väldigt långt från trendlinjen i figur 1 samt än längre ifrån i figur 2. En starkt bidragande orsak till den senare observationen är att så mycket som ungefär 40% av intäkterna försvinner i kostnader för sålda varor, match- och evenemangskostnader samt marknadsföringskostnader. Klubben får således betala mycket mer för sina intäkter än vad de mindre klubbarna gör, förstås. Att personalkostnaderna inte gav förväntad sportslig avkastning beror på en illa balanserad trupp samt en mängd kontrakt som mer eller mindre kan betraktas som ”dead money”. I takt med att de ickeproduktiva kontrakten löper ut finns det mer utrymme till att göra förändringar i spelartruppen och förbättra produktiviteten. 

I en värld med perfekt tillgång till kapital skulle man kunna betrakta dessa kontrakt som den sunk cost som de de facto är och rekrytera spelare som förväntas ha ett förväntat positivt nuvärde och inte behöva ta hänsyn till gamla misslyckade investeringar när man fattar nya investeringsbeslut. Det betyder att man tar in kapitaltillskott som under den tid de "döda pengarna" lever kvar och täcker förluster som uppstår pga det. Man gör det för att man ser de nya besluten som bättre än de gamla misslyckade vilket är en förutsättning för att utvecklas. Det förutsätter naturligtvis att den sportsliga organisationen gör ett bättre jobb än sina företrädare. Annars blir resultatet detsamma.

När det gäller spelarinvesteringar i form av förvärvade spelarkontrakt så kan vi konstatera att klubbarna i superettan inte är några storköpare. Under 2010 förvärvade de 16 klubbarna i ligan tillsammans spelarkontrakt för ungefär 6 miljoner vilket visar att man i första hand arbetar med free transfers samt rekrytering från lägre divisioner. Anledningen till det är bristen på kapital. Klubbarnas låga omsättning gör att man måste teckna korta kontrakt vilket medför väldigt få spelarförsäljningar där summorna kommer upp i respektabla nivåer. 

Hur ser då tävlingsbalansen ut i Sveriges näst högsta serie? Figur 3 illustrerar tävlingsbalansen säsongerna 2000 till 2011. Topp 3 index visar topp 3 lagens vunna poäng i relation till totalt antal utdelade poäng under säsongen och bottom 4 index visar motsvarande nyckeltal för de fyra bottenlagen. Den gula linjen visar de uppflyttade klubbarnas sportsliga marknadsandel året efter, det vill säga den första allsvenska säsongem. Vi ser att ligan håller en förhållandevis oförändrad balans över åren utan någon större förändringstrend vare sig i toppen eller botten. Möjligen finns det en svag trend under de senare åren där topplagen har tagit något färre poäng vilket skulle kunna förklaras med att allsvenskan säsongen 2008 utökades till 16 lag och det tar ett antal år att arbeta upp en högre nivå i divisionen under.

Figur 3. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2002 var en extremt jämn sådan där topplagen tog historiskt väldigt lite poäng i förhållande till de övriga klubbarna i serien. De uppflyttade lagen Öster och Enköping tog också väldigt lite poäng säsongen efter i allsvenskan och degraderades direkt. Men överlägsenhet i Superettan är inte heller någon garanti för allsvensk framgång året efter. Kalmar FF som vann den historiskt sett mest ojämna Superettan säsongen 2001 på rekordhöga 69 poäng var tillbaka i samma serie säsongen 2003 som man förvisso vann igen. Klubben har sedan dess etablerat sig i den högsta serien. 

Figur 4 visar sambandet mellan topp-3 skiktets sportsliga marknadsandel i Superettan (x axeln) och de uppflyttade lagens sportsliga marknadsandel första allsvenska säsong (y axeln). Vi ser att förklaringsgraden är 22% för dessa 11 observationer. Det finns en liten fördel av att vara ett ha producerat många poäng i Superettan den säsongen man flyttades upp men sambandet är inte tillräckligt starkt för att det ska vara en god prognos för det allsvenska första året.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Kan det vara så att den lokala marknadens storlek och klubbarnas förmåga att kapitalisera den är en faktor som bidrar till etablering i den högsta divisionen? Erfarenheten från den tyska ligan säger oss att ju högre budget som nykomlingar har i förhållande till ligans genomsnitt desto större sannolikhet att klubben lyckas stanna kvar i den högsta ligan mer än en säsong. Mer om det finns att finna i detta inlägg.

2007 vann IFK Norrköping superettan med nio poängs marginal till tredjeplatsen och laget hade en förhållandevis hög kommersiell marknadsandel vilket man kan tycka borde ge klubben hyfsade chanser att göra en bra säsong i allsvenskan året efter. Det hjälpte inte och Peking degraderas tillbaka till andra divisionen vilket indikerar på att klubben egentligen gjorde nästan allting fel. 

Figur 5 visar sambandet mellan de allsvenska nykomlingars sportsliga marknadsandel (x axeln) under den första säsongen i allsvenskan och deras kommersiella marknadsandel (y-axeln) mellan säsongerna 2001-2010, det vill säga rörelseintäkter i relation till samtliga allsvenska klubbars rörelseintäkter. Förklaringsgraden är 27%. Förmågan att genera intäkter i allsvenskan har med andra ord en större betydelse. Anledningen till det är naturligtvis att en större budget ger bättre möjligheter att rekrytera duktiga spelare.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2001 sticker ut där båda nykomlingarna Djurgården och Malmö FF hade relativt höga budgetar. Den största effekten ser vi dock hos AIK som under 2006 lyckades hålla sig kvar och mer därtill. I övrigt ser vi att majoriteten av de klubbar som vinner en allsvensk plats arbetar med en förhållandevis liten budget vilket gör det svårare för dem att etablera sig. Det finns klubbar som gör ett gediget arbete på den sportsliga sidan men man bör ändå kunna begära att klubbarna blir bättre på att utveckla sin marknadssida. För att kunna göra det krävs det rimligtvis en del startkapital samt kunskap.

Och det är en inte helt oviktig fråga som svensk elitfotboll behöver adressera för att kunna utvecklas. Det vill säga vilka reformer behöver genomföras som underlättar och skapar incitament för finansiering samt kunskapsinflöde till klubbarna.

------------------------------------------
sportslig marknadsandel: vunna poäng dividerat med ligans totalt utdelade poäng. 
kommersiell marknadsandel: klubbarnas rörelseintäkter dividerat med ligans totala intäkter (exklusive spelartransfers)
Båda nyckeltalen (m) är justerade för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([mx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan