Brytpunkter

Financial Times har en artikel om Premier Leagues tillväxt på den globala marknaden för sändningsrättigheter. Bakgrunden är den senaste upphandlingen som resulterade i att de internationella sändningsrättigheterna för ligan tog ytterligare ett steg mot att, inom en någorlunda överskådlig framtid, bli den enskilt största intäktskällan i ligan.

Intressant är att Premier League behåller dagens distributionsnyckel för intäkterna från de internationella sändningsrättigheterna. Till skillnad från de nationella rätterna som fördelas enligt 50-25-25 modellen så fördelas intäkterna från utlandet lika mellan de 20 klubbarna i ligan. Men ju större andel av de totala intäkterna som en viss intäktskälla ger, desto närmare kommer vi tidpunkten där storklubbarna kommer att kräva en större del av kakan.

Historien är full av exempel där klubbar har skyddat sina största tillgångar, det vill säga sina varumärken.

På den tiden där intäkterna från matchdagen stod för majoriteten av klubbarnas omsättning fanns det ett revenue-sharing-program i England. Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen.

Denna distribution togs bort helt knappt tio år senare när Premier League bildades. En liga som dessutom sett till att säkerställa sin självständighet samt rättigheterna till hela sitt kommersiella värde.

Men även på scenen ute i Europa har vi sett exempel där storklubbar bevakade sina intressen när tv revolutionen väl knackade på dörren.

“UEFA created this fantastic competition in 1992, but that it has now become a monster that has produced this unequal struggle between haves and have-nots in countries across Europe” - Lennart Johansson.

Champions League är en mycket starkt bidragande faktor till att ligorna runt om i Europa blivit mindre jämna och mer förutsägbara och UEFA har bidragit till denna polarisering.

Å andra sidan var alternativet att de stora klubbarna istället hade brutit sig loss och bildat en liknande turnering i egen regi. Och eftersom pamparna på UEFA gärna vill kunna fortsätta dricka Champagne i maktens korridorer så fick de vackert kompromissa. Annars hade organisationens kontroll över produkten fotboll minskat vilket på sikt skulle riskera att sätta UEFA:s makt på spel. En makt som riskerar att bli lika liten som det internationella hockeyförbundets inflytande i Nordamerika är. En makt som är den tillgång som UEFA för sin egen räkning varje dag försöker att skydda.

Till sist kan vi fråga oss när de större svenska klubbarna ska börja visa stake och bevaka sina intressen vad gäller sina egna respektive sändningsrättigheter som klubbarna ger upp till kartellen. Klubbledare kan ägna timmar åt att prata om försäljningen av korv vars bidrag i sammanhanget är småpengar. Ironiskt nog skänker man samtidigt bort pengar till andra klubbar genom den svenska distributionsnyckeln. Och så förundras alla över det faktum att väldigt få är beredda att investera i svensk klubbfotboll, sponsorer såväl som andra aktörer.