Ny adress!

osynligahanden.com

Är ekonomin i allsvenskan överhettad?

Den allsvenska silly säsongen har varit hysterisk. Redan i slutet av 2016 kunden vi läsa om att BK Häcken - efter att klubben under alla år långt ifrån har återinvesterat sina vinster från försäljning av spelarkontrakt och istället lagt pengar på hög - har börjat spendera. Mer pengar än vad klubben löpande får in. Och flera allsvenska klubbar verkar bada i pengar efter ett antal större spelartransfers. Dessutom pratas det om att Svensk elitfotbolls försäljning av sändningsrättigheter som ska börja gälla från och med säsongen 2020 kommer att fördubbla allsvenska klubbarnas intäkter från sändningsrättigheter. 2015 betalades totalt 153 miljoner kronor till de allsvenska klubbarna*. 

Tänk att det var knappt tre år sedan som det var stor ekonomisk kris och undertecknad fick lugna med att allsvenskan inte heller denna gång skulle gå under.

Nu när tonläget är ett helt annat finns det fog för att lyfta ett varningens finger. De nya pengarna ser ut att brinna i fickorna och mycket talar för att den allsvenska ekonomin är väg att bli överhettad. Det kan gå fort i fotboll, från rikedom till obestånd. När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: "Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år". Det gick mycket fortare än så. Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), plus cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League var det klackarna i taket. Under 2011 och 2012 investerade klubben 55 miljoner mer än tidigare årmpå att försöka förstärka spelartruppen, utan att lyckas få nya intäkter kommande år. Helsingborg var inte de enda som spenderade mer pengar än vad man drog in. Annars hade inte det allsvenska klubbkollektivet redovisat ett negativt resultat på 53 miljoner kronor och där 14 av 16 klubbar hade röda siffror för 2013.

Det här är inget unikt fenomen inom fotbollen i Europa. Klubbarnas framgångssökande beteende skapar negativa effekter på varandra. Efter att en klubb ökat budgeten med syfte att öka sina chanser till fler vinster på planen svarar flera med samma mynt. Det slutar i ett nollsummespel vad gäller sportsliga prestationer, men till en betydligt högre kostnad. 

Det här beteendet har hållit på i evigheter. 2002 gjorde två ekonomer en studie där man utvärderade efterfrågan, prestation samt kostnader i den första samt andra ligan i Spanien**. Resultaten visade en kostnads-distorsion på i genomsnitt 20 procent, det vill säga att priset på spelarkontrakt var 20 procent högre än vad de borde ha varit baserat på balans mellan utbud och efterfrågan. Omräknat i pengar orsakade klubbarnas kapprustning en merkostnad åt varandra motsvarande 200 miljoner euro. 

Distorsionen var som störst i den högsta divisionen där intäkterna ökade snabbast, främst drivna av priset på sändningsrättigheter. Just det har varit temat inom den europeiska fotbollen: Ju mer intäkterna har ökar, desto större underskott har det blivit i klubbkollektivens resultaträkningar.

Ineffektiviteten var värst bland de två klubbar som slogs om seriesegern samt de nyuppflyttade klubbarna som investerade hårt för att kunna klara sig kvar i den högsta ligan.

Överinvesteringar i den spanska ligan, hämtad från: Arms Race in the Spanish Football Industry

Kapprusningen skapar en löneinflation som finansieras på olika sätt runt om i Europa. I Spanien har klubbarna bland annat använt sig av skattebetalarnas pengar. För fem år sedan uppgick klubbarnas samlade skatteskulder €800 miljoner. I Danmark är det i första hand klubbarnas ägare som har fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. För två år sedan vann FC Midjylland mästerskapet och redovisade 65 miljoner danska kronor i förlust. Sedan 2012 har det danska klubbkollektivet tagit in ca en halvmiljard i nya pengar genom aktieemissioner. 

2005 teoriserade Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang problemet***. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Samtliga dessa faktorer uppfylls mycket väl i Sverige och jag har den senaste tiden noterat den ökade ojämlikheten vad gäller intäkter i allsvenskan.

Skulle Svensk Elitfotboll lyckas fördubbla intäkterna från sändningsrättigheter från och med 2020 så kommer det elda på spender-festen än mer. Det sker troligen relativt snabbt så fort avtalets storlek blir känt. Ett beteende vi såg runt 2006 där allsvenskans personalkostnader efter några års stagnation ökade kraftigt redan året innan ett nytt TV avtal började gälla och pengarna kom in. Bara kännedomen om att mer pengar var på väg skapade spelarlöne-inflation. 

ALLSVENSKAN: Årlig tillväxt för intäkter exklusive spelartransfers, samt spelarlöner. datakälla: fogis.se

Så om den allsvenska ekonomin ännu inte är överhettad, så kommer den troligen att bli det inom en inte allt för avlägsen framtid. Det här är roligt att följa vid sidlinjen och det pratas extra mycket om allsvenskan i media. Förväntningarna höjs och alla supportrar räknar in de kommande vinsterna. När man väl börjat spela så är det ändå mer eller mindre samma lag som är mest framgångsrika. Det är lite som under det kalla kriget när det begav sig. Båda sidorna lade ner enorma resurser och rustade upp men den relativa styrkan blocken emellan förblev ungefär densamma.

Det finns en metod för att undvika en löneinflation. Samarbete. Klubbarna bildar en kartell där man konspirerar mot spelarna. Genom att komma överens om att inte öka personalkostnaderna och vara lojala mot överenskommelsen skulle löneinflationen hindras. 

Vi har sett en sådan kartellbildning i samband med den förra försäljningen av sändningsrättigheter Premier League där klubbarna än så länge har varit lojala mot deras överenskommelse. De senaste dagarna har vi också kunnat läsa röster som velat se en liknande kartell i svenska hockeyligan. Nu när det är stora TV pengar på väg in.

Men jag bedömer det ändå som troligt att vi tre år efter det förra krissnacket närmar oss toppen på konjunkturen och är någonstans halvvägs till nästa gång vi diskuterar att finansiella kriser inte är något som hotar allsvenskans existens. Även om vi kommer att se ett antal enskilda fall där klubbar hamnar i finansiella trångmål. Förstås.

* fogis.se

** Arms Race in the Spanish Football Industry - Guido Ascari, Philippe Gagnepain, 2002

*** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang, 2005

Tio år har gått. Så vad har hänt?

Det verkar inte bättre än att den osynliga handen (bloggen alltså) fyller tio år idag. Tiden går onekligen fort. Så vad har hänt under dessa tio år?

När jag började skriva var allsvenskan kanske Europas mest jämnlika liga mätt i distribution av intäkter mellan lagen vilket också avspeglades i de sportsliga resultaten.

Anledningen till jämlikheten var en väldigt socialistisk distribution av intäkterna från sändningsrättigheter samt gamla arenor där möjligheterna till affärsutveckling av matchdagsprodukten var ytterst begränsade.

Idag kan vi konstatera att saker håller på att förändras. Jag har gjort i ordning ett antal figurer som visar förändringen.

För att mäta hur jämlik distributionen av intäkter samt andra nyckeltal är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet). För att mäta trenden har jag använt mig tre års glidande medeltal.

 

Figur 1. Datakälla: fogis.se

Figur 1. Intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt samt exklusive premier från spel i Europacuperna. Här ser vi att ojämlikheten i distributionen av intäkterna har ökat med närmare 50 procent. Ett fåtal klubbar har fått majoriteten av allsvenskans ökade intäkter. Dessa klubbar har rimligen fått större resurser i förhållande till övriga vilket över tid borde ge utslag i den allsvenska tabellen.

Figur 2. Investeringar i externt förvärvade spelarkontrakt vilket mäts av aktiverade immateriella tillgångar (licensierade spelare) på de allsvenska klubbarnas balansräkning.

Figur 2. Datakälla: fogis.se

Ojämlikheten har ökat med drygt 20 procent. Färre klubbar investerar i merparten av de i allsvenskan extern förvärvade spelarkontrakt. Figur 3.1 visar hur tillgångarna har fördelats mellan olika klubbkategorier. Jag har isolerat Malmö FF som alltid, under årens lopp, är den klubb som har investerat mest pengar i form av externa spelarförvärv. Jag har också skapat en med AIK, Elfsborg samt IFK Göteborg som under de tio senaste åren varit framgångsrika på planen samt investerat relativt mycket. Och så resten av klubbarna som aktiverar köpta spelarkontrakt på sin balansräkning (brukar vara 12-15 klubbar beroende på år, d.v.s. upp- och nedflyttning).

Figur 3.1 datakälla: fogis.se

En intressant iakttagelse är att det investeras betydligt mindre i förväntade spelarkontrakt än vad det gjordes för tio år sedan. Det gäller också Malmö FF som idag har aktiverade spelarkontrakt på en nivå som är ca 10 miljoner kronor lägre (ca 30 procent lägre). Det kan bero på flera faktorer. En trend med allt fler free transfers globalt skulle kunna vara en, men figur 3.2 visar att den kategorin som andel av samtliga transfers har legat på en stabil nivå kring 86 procent.

 

Figur 3.2 datakälla: https://www.fifatms.com

Annars skulle ökade andra kapitalkostnader (egenägd arena) antas minska investeringsutrymmet. Bättre akademier som minskar externt rekryteringsbehov kan vara en annan förklaring. Trots lägre investeringar (mindre avskrivningar) har dock inte klubbarna generellt bättre finanser, bortsett från Malmö FF som har vunnit stora prispengar.

Investeringar i externt förvärvade spelarkontrakt drivs till stora delar av kapitalvinster från försäljning av spelarkontrakt. Figur 4 visar att intäkterna från försäljning av spelarkontrakt också de är mer ojämlikt fördelade. 

Figur 4. Datakälla: fogis.se

Figur 5 visar tydligt hur "övriga klubbar”: s intäkter har fallit efter 2009. Helsingborg räddade upp gruppens nyckeltal 2011 och man kan anta att Norrköping och Djurgården har haft en liknande effekt under 2016. Men generellt ser det ut som att försäljning av spelarkontrakt har koncentrerats hos ett fåtal klubbar. Förmodligen är det en funktion av att vi idag ser ett färre antal lag som regelbundet presterar bättre sportsliga resultat. Vilket bland annat är en funktion av större resurser gentemot resten.

Figur 5. Datakälla: fogis.se

Mot slutet av tioårsperioden har vi också fått en ny dynasti växa sig stark. Det handlar om Malmö FF som nu har vunnit fyra mästerskap under de senaste sju åren. Ett antagande skulle kunna vara att man har nått dit tack vare ett försämrat konkurrenslandskap i allsvenskan.

Om vi tittar på hur de allsvenska lagen har presterat i Europaspelet under den senaste tioårsperioden blir det dock ganska tydligt att Malmö FF snarare har nått sin dominerande ställning på egna meriter. Bortsett från 2007 och 2012 har de övriga allsvenska lagen presterat lika bra (eller dåligt om man nu ser det så) medans Malmö FF har lyckats transformera sin sportsliga organisation som presterar betydligt bättre än tidigare.

Figur 6. Uefa poäng, seger i kvalspelet ger 1 poäng. Oavgjort resultat 0.5 poäng. I gruppspelen ger en seger 2 poäng och ett oavgjort resultat ger 1 poäng. Datakälla: http://kassiesa.home.xs4all.nl/bert/uefa/

Den erövrade förmögenheten borde rimligen innebära att dynastin har betydligt bättre förutsättningar att överleva än den som t.ex. Djurgården började bygga i början av -00 talet. Det är därför lång ifrån omöjligt att Malmö FF når samma status i Sverige som Basel har nått i Schweiz (8 raka mästerskap i maj) eller RB Salzburg i Österike (7 mästerskap senaste 10 åren). I bästa fall blir det inte värre än i Danmark där man FC Köpenhamn i maj kommer att vinna sitt sjätte guld de senaste 10 åren.

Gott Nytt År!

Nytt konkurrenslandskap - försämrad tävlingsbalans i Allsvenskan

För några veckor sedan gjorde jag en analys över hur det allsvenska kollektivets intäktstillväxt har utvecklats sig under de senaste 16 åren. Den visade en mycket tydlig trend med ökad ojämlikhet i distributionen av intäkter.

Mätt i Gini-koefficienten (baserat på intäkter exklusive försäljningar av spelarkontrakt samt premier från Champions League) har jämlikheten minskat från i genomsnitt 22 under 00-talet till 30+. Man har på så sätt närmat sig de nivåer som vi sedan en tid tillbaka ser hos de mer ojämlika ligorna i Europa som t.ex. tyska Bundesliga. För att illustrera förändringen så har jag använt mig av den så kallade Lorenzkurvan.

Lorenz-kurvan visar distributionen av intäkter. Den räta linjen i mitten visar perfekt jämlikhet (gini=0). Storleken på arean mellan den räta linjen och Lorenzkurvan är gini-koefficienten. Ju större area, desto mer ojämlik intäktsfördelning.

20 procent av populationen får 20 procent av intäkterna, 40 procent har 40 procent och så vidare. Figuren visar att 2001 så hade de minsta 50 procenten av de allsvenska klubbarna 35 procent av intäkterna. 2015 hade den minsta halvan 25 procent av intäkternas. Approximerat visar kurvorna också den största tredjedelen av klubbarna hade 45 procent av intäkterna 2001 och 2015 hade man något mer än hälften.

Detta avser intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar och premier från Champions League. Skulle man addera försäljning av spelarkontrakt så skulle förändringen i ojämlikheten mellan 2001 och 2015 vara mycket större. Korrelationen mellan storleken på intäkterna exklusive försäljning av spelarkontrakt er mer eller mindre perfekt med storleken på intäkter från spelarkontrakt-försäljningar.

Rimligen borde denna utveckling också göra avtryck för distributionen av poäng i allsvenskan. En ökad ekonomisk ojämlikhet bör innebära ökad sportslig ojämlikhet. Och vice versa. Det går hand i hand. Jag har därför räknat ut gini-koefficienten baserat på hur poängen har vunnits sedan säsongen 1985.

Figuren visar gini-koefficienten respektive säsong samt tre års rullande medeltal med syfte att fånga upp trender. Vi kunde se en peak strax före 1995 samt en relativ jämn trend under hela av 00-talet för att under 10-talet börja klättringen mot en ökad ojämlik distribution av poäng. Under de två senaste säsongerna har vi sett gini-koefficient på 20 eller mer. Ett fåtal lag har vunnit fler poäng.

Den finansiella konkurrensbalansen och den sportsliga tävlingsbalansen i allsvenskan är på väg att försämras vilket rimligen också borde ge utslag på antalet olika mästare de kommande åren.

Figuren nedanför visar antalet olika mästare under en rullande tioårsperiod. Som mest var allsvenskan uppe i åtta stycken. 2016 är man nere på 7 och en långt ifrån orimlig prognos är att vi inom fem år är nere på fyra, det vill säga samma antal som tioårsperioden som avslutades 1997.

Det kan vara värt att upprepa den troliga anledningen till att tävlingsbalansen förbättrades så som den gjorde under en tjugoårsperiod med start kring millennieskiftet.

Det som hände var något som skulle kunna jämföras med ett teknologiskt skifte. Ett sådant bryter upp privata monopol och företag i dominerande ställning. Exempelvis Facit, Kodak, Commodore, Sony eller traditionella papperstidningsmedier. Inom fotbollen såg vi ett kommersiellt skifte. I Sverige kom detta skifte senare än vad det gjorde i flera andra länder. Med det bröts IFK Göteborg och Malmö FF:s duopol där båda klubbarna under åren 1982 till 1996 vann allsvenskan 13 gånger på 15 försök.

Ökad kommersialisering innebar mer pengar och att fler klubbar kunde ha heltidsprofessionella spelare i sina trupper. Det gjorde föreningarna mer konkurrenskraftiga. Nytt kapital strömmade in via idrottsaktiebolag och nya riskkapitalmodeller som t.ex. Djurgården. Vi såg flera nya marknadsföringsidéer. Allt detta gynnade tävlingsbalansen i allsvenskan och åren 2001 till och med 2008 var allsvenskan som mest jämlik avseende distributionen av klubbarnas intäkter.

Alla revolutioner har dock sitt och svensk elitfotboll har börjat konsolideras. Vi ser en tydlig kapitalkoncentration. Stor blir större. Vi har kommit in i en ny fas med ett förändrat konkurrenslandskap.

Frågan är om det leder till problem på intresset för ligan?

Det har gjorts en mängd olika studier kring betydelsen av tävlingsbalansen för förändrad konsumtion av sport. Forskarna har däremot inte kunnat enas kring slutsatserna. En anledning är att mer eller mindre samtliga studier är baserade på den statistiska tävlingsbalansen (objektiv tävlingsbalans) och förändringarna i den objektiva tävlingsbalansen oftast inte är tillräckligt stora för att av publiken upplevas som försämrad tävlingsbalans (subjektiv tävlingsbalans).

Det traditionella förhållningssättet inom sportekonomiforskningen har varit att objektiv tävlingsbalans = subjektiv tävlingsbalans. Givet detta antagande är det inte särskilt konstigt att resultaten blir olika.

Forskarna Tim Pawlowksi och Oliver Budzinski* har utvecklat konceptet subjektiv tävlingsbalans. I deras studie mätte man den i tre olika ligor för att seden ställa den i relation till den objektiva tävlingsbalansen i respektive liga. Figuren nedanför visar den objektiva tävlingsbalansen i de danska, tyska samt holländska högsta-ligorna under två olika tioårsperioder.

Objektiv tävlingsbalns (d.v.s. statistisk tävlingsbalans). Saxat från Pawlowski&Budzinski, länk nedan

Mätmetoden för den subjektiva tävlingsbalansen var undersökningar genom frågeenkäter i samband med liga matcher i de respektive ligorna. Förutom publikens upplevda tävlingsbalans frågade man också om dess vilja att betala för en förbättrad tävlingsbalans (s.k. WTP - willingnes to pay).

Resultaten visar att den danska publiken upplevde att deras liga hade en sämre tävlingsbalans än vad både tyskarna och holländarna upplevde sina respektive ligor:

OCB(Danmark) > OCB(Tyskland) > OCB(Holland) medan PCB(Danmark) < PCB(Holland) < PCB(Tyskland), där OCB = Objektiv tävlingsbalans. PCB = Subjektiv tävlingsbalans

Mer än 50 procent av de tillfrågade var också villiga att betala för att upprätthålla eller förstärka tävlingsbalansen. I genomsnitt rörde det sig om €3 per matchbiljett. Danskarna upplevde sin ligas tävlingsbalans som ett större problem och var villiga att betala €5 per biljett för att deras liga skulle bli mer jämn.

Forskarna menar att den sämre upplevda tävlingsbalansen i Danmark (som statistiskt är högre än både i Tyskland och i Holland) rimligen beror på att förändringen i Danmark har varit mycket. Den objektiva tävlingsbalansen där har från höga nivåer försämrats med 36 procent. Mer konkret innebar det att Danskarna - från att under 1991-2000 ha åtta olika mästare under tio säsonger- gick ner till att ha fyra olika mästare under säsongerna 2001 till 2010.

I både Tyskland och Holland är publiken vana vid en sämre objektiv tävlingsbalans sedan tidigare och den upplevda obalansen upplevdes som ett mindre problem. Även om den objektiva tävlingsbalansen  i Tyskland trots allt försämrades med cirka 20 procent.

Pawlowski och Budzinski skriver också att man ännu inte har kunnat observera att ligorna har passerat den tröskel där den upplevda tävlingsbalansen blir ett så pass stort problem att intresset minskar. Hur stor den tröskeln är vet man naturligtvis inte förrän man passerar den.

I allsvenskan ser vi den objektiva tävlingsbalansen börja utveckla sig i den riktning som den danska gick under det förra decenniet. Precis som i Danmark börjar också försämringen från mycket starka nivåer och det är därmed inte omöjligt att den allsvenska publiken - i likhet med den danska - också kommer att uppleva en försämrad tävlingsbalans. Försvagningen blir i så fall inte enbart statistisk. 

Vi kan däremot inte säga vilka konsekvenser det får på intresset för ligan.

* The(Monetary) Value of Competitive Balance for Sport Consumers: A StatedPreferences Approach to European Professional Football -  Tim Pawlowski, Oliver Budzinski, 2012

Ökade obalanser i fotbollseuropa

I den första omgången av årets gruppspel i Champions League möttes FC Basel och Ludogorets. Matchen slutade 1-1 och efter det har det spelats ytterligare två omgångar. Båda lagen har inte varit i närheten av att ta nya poäng. Det speglar de ständigt ökade obalanserna i fotbollseuropa mycket väl. Basel leder sin inhemska liga med 14 poäng efter bara elva omgångar och kommer i maj att vinna sitt åttonde raka mästerskap. Ludogorets har vunnit den bulgariska ligan fem säsonger i rad. Trots att båda klubbarna är dominanta på sina respektive hemmamarknader har de inte mycket att sätta emot när de ställs mot klubbar från de fem största ligorna i Europa.

Obalanserna kommer fortsätta att öka. De globalt exponerade storklubbarna kommer att öka sina intäkter snabbare än resten tack vare ständigt ökade sponsorintäkter från marknader utanför Europa. I de mindre ligorna kommer de ständigt ökade premierna från Champions League att cementera toppskiktet.

Jag har skrivit en krönika i ämnet för magasinet Fokus. Ni kan läsa den under denna länk.

Igår meddelade den europeiska ligaorganisationen EPFL att man bryter sitt memorandum of understanding med Uefa. Om Uefa inte startar om processen och förhandlar Champions League formatet med organisationen så kommer de nationella ligorna från och med mars att kunna schemalägga sina matcher också under Champions League kvällar.

Skulle det förändra förutsättningarna för det jag skriver om i krönikan? Jag skulle säga att det på lång sikt är oundvikligt var det hela kommer att sluta. När politik möter ekonomi vinner oftast politiken. Men bara i det korta perspektivet.

Ändrar Uefa sig och låter de mindre nationerna behålla samma antal platser i Champions League kommer det fortsätta leda till en försämring av tävlingsbalansen i de mindre nationella ligorna. Till slut kommer man att behöva ändra formatet. Skulle Uefa däremot hålla det som man har lovat de största ligorna, så kommer de ledande klubbarna i de mindre nationerna att känna sig understimulerade vilket rimligen också leder till nya format att organisera fotbollspyramiden.

Svag och ojämlik intäktstillväxt i allsvenskan

Generellt mycket svag intäktstillväxt i allsvenskan

De allsvenska sponsorintäkterna växer långsammare än den svenska sponsringsmarknaden

Distributionen av intäkter allt mer ojämlik

Ökade ekonomiska klyftor förväntas göra ligan mer förutsägbar

För tre och ett halvt år sedan skrev jag en krönika i Offside.org om hur de allsvenska klubbarna skulle kunna fördubbla intäkterna och bli Nordens bästa liga. Det senare blev man ju till slut, som förväntat, mätt i sporsliga resultat i europacuperna. Det kan alltså vara på sin plats att analysera hur det allsvenska klubbkollektivet har arbetat med intäkterna.

Sedan allsvenskan utökades till 16 lag 2008 har ligans intäkter ökat med 60 procent. Om vi däremot exkluderar försäljningar av spelarkontrakt och extrema intäkter från Champions League för att identifiera klubbarnas förmåga att kommersialisera sin verksamhet så stannar ökningen vid 46 procent, en årlig tillväxttakt på 5.5 procent. Enligt Uefa Club Benchmarking Report har den europeiska klubbfotbollens omsättning under motsvarande period mer en fördubblats med en årlig tillväxtakt på cirka 14 procent.

Under perioden har de allsvenska klubbarnas sponsor & marknadsintäkter ökat med 50 miljoner kronor. Av denna ökning har Malmö FF själva stått för 34 miljoner kronor, det vill säga närmare två tredjedelar.

Jämför man det allsvenska kollektivets tillväxt med den svenska sponsringsmarknadens dito så har man sedan 2008 haft en betydligt svagare utveckling. Det är en anmärkningsvärt svag utveckling med tanke på hur mycket den allsvenska arenaparken har utvecklats under dessa år där utbudet av nya affärsmöjligheter borde ha drivit utvecklingen betydligt snabbare. Hade allsvenskan vuxit i takt med den svenska sponsrings-marknaden så hade ligan som helhet haft ytterligare 70 miljoner kronor i marknadsintäkter.

2015 har utmålats som ett mycket framgångsrikt år vad gäller tillväxt i allsvenskan. Det är en sanning med modifikation, Det är ett fåtal klubbar som stått för majoriteten av intäktsökningen. Matchdags-intäkterna ökade till exempel med närmare 140 miljoner kronor mellan säsongerna 2014 och 2015 men närmare hälften av ökningen berodde på skillnaden mellan de två degraderade lagen (BP & Mjällby) och de två klubbar som avancerade till allsvenskan (Hammarby & GIF Sundsvall) samt Malmö FF:s ökning i matchdag-segmentet. Resterande 13 klubbar delade på resterande 70 miljoner kronor. Premierna från Champions League uppgick till 200 miljoner och dessa pengar distribuerades till en enda klubb. Också närmare hälften av de 200 miljonerna som försäljning av spelarkontrakt bidrog till allsvenskan generades av en enda förening.

 

Bidraget till ökningen av matchdags-intäkter säsongen 2014.

Det adresserar frågan om hur det egentligen ser ut gällande utvecklingen i distributionen av intäkter i allsvenskan?

För att mäta hur jämlik den är, har jag approximerat fram den så kallade Gini-koefficienten. Gini-koefficienten har ett värde mellan 0 och 1. 0 betyder att alla har exakt lika stora intäkter (total jämlikhet). 1 betyder att en enda klubb får alla intäkter, de andra inga alls (total ojämlikhet).

Jag har också beräknat gina-koefficienten baserad intäkter exklusive försäljning av spelarkontrakt och premier från Champions League (blå), intäkter exklusive Champions League premier (röd), och totala intäkter (grön). Linjerna visar tre års glidande medeltal.

Efter en period under den första delen av 00-talet där intäkterna i allsvenskan var mycket jämlikt fördelade så kan vi se mycket tydlig ökning av ojämlikhet under de senaste åren. Av den förhållandevis lilla intäktsökningen för ligan som helhet, har de nya intäkterna i första hand gått till ett fåtal klubbar. Även om utökningen av antalet lag till 16 ökade ojämlikheten, är trenden sedan dess att den fortsätter att öka.

Ojämlikheten blir ännu större om man inkluderar intäkterna för försäljning av spelarkontrakt. Det är naturligt. Över tid är klubbar med stora intäkter mer framgångsrika på fotbollsplanen. Det medför att de också är mer framgångsrika på spelaraffärer av den enkla anledningen att de har bättre spelare i sina trupper.

Om man dessutom lägger till intäkterna från Champions League så blir ojämlikheten än mer tydlig. Tydligt är också att ojämlikheten idag baserad på intäkter exklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier är större än säsongen 2000 - inklusive spelarkontrakt-försäljningar samt CL premier.

I ett internationellt perspektiv har allsvenskans ojämlika distribution av intäkter närmat sig de stora ligornas dito. Idag är allsvenskan mer ojämlik än Premier League och ungefär på samma nivå som Bundesliga.

Så vilka slutsatser kan man dra av ovanstående?

Det är ganska uppenbart att allsvenskan idag är en marknad med en relativt liten organisk tillväxt. Det är förvånande eftersom flera klubbar har fått uppgraderade arenafaciliteter som har skapat goda förutsättningar för publik- och affärsutveckling. Dessutom hade Allsvenskan under perioden 2000 till 2011 nio olika mästare. Man kan tycka att det tack vare det faktumet har funnits mycket goda förutsättningar för flera klubbar att utveckla sin kommersiella affär. Enligt Deloitte var 43 av arenakapaciteten outnyttjad 2015 vilket är ett kraftigt underbetyg till klubbarna.

En stor del av de nya allsvenska intäkterna genereras av ett ytterst fåtal klubbar. Det är förvisso en utveckling som är lik den som vi har sett i övriga Europa och som i Sverige har tagit fart först på senare år. Erfarenheten från Europa säger också att ligorna generellt blir mer och mer förutsägbara, dock utan att det upplevs som ett problem som påverkar intresset för ligan negativt.

Det förefaller också osannolikt att allsvenskan över tid inte fortsätter på trenden med ökad ojämlikhet. Framför allt då de centrala pengarna såsom tips och medieintäkter - till skillnad från de flesta andra ligorna - står för en väldigt liten del av allsvenskans totala intäkter.

Allsvenskan är organiserad enligt samma kapitalistiska modell som de övriga ligorna i Europa är organiserade: Vinnarna belönas rikligt och förlorarna straffas hårt (degradering och i de flesta fall också finansiell distress).

Min egen bild av det svenska konkurrenslandskapet är att klubbarna under allsvenskan är alldeles för svaga för att kunna stimulera konkurrensen och därmed tillväxten hos de klubbar som hör till skiktet under allsvenskans största föreningar. Jag ser inte heller hur den konkurrensen ska kunna förstärkas. För det krävs investeringar både i form av pengar och humankapital. Idag saknas verktyg för det.

Möjligen kan omplacering av klubbar till mer kommersiellt attraktiva orter som idag saknar kompetens att organisera elitlag, likt AFC Uniteds flytt till Eskilstuna, bidra till ett något starkare konkurrenslandskap. Oavsett vilket är det mer troligt att distributionen av framtida intäkter blir än mer ojämlik än att den blir jämnare fördelad. På gott och ont.

BK Häcken - näst rikast i allsvenskan - därför att man inte spenderar på sportslig rikedom.

Det finns en allmän uppfattning om att BK Häcken är allsvenskans andra rikaste klubb mätt i eget kapital och därmed borde man förvänta sig bättre sportsliga resultat än det som man de facto har levererat och levererar.

Men saken är den att Häcken är rika därför att man inte spenderar alla de pengar som man drar in utan lägger de på hög. 2005 var det egna kapitalet 12 miljoner kronor. 2015 var det hela 67 miljoner. Figur 1 visar BK Häckens årliga finansiella resultat samt utvecklingen i det egna kapitalet.

Legio i allsvenskan är att klubbarna generellt ligger runt en viss nivå på det egna kapitalet och över tid spenderar de pengar som man drar in i sin helhet för att uppnå sportsliga resultat. Pengar på banken gör ingen nytta på fotbollsplanen.

Figur 2 visar hur mycket pengar som BK Häcken spenderar på personalkostnader i relation till ett urval på 20 svenska klubbar som spelat i allsvenskan två eller fler säsonger under mätperioden. Vi ser att man förvisso har börjat överspendera medelklassen men fortfarande har en bra bit till genonsnittet i kvartetten i storleksordningen 2-5 (jag räknade bort den största klubben för att exkludera eventuella extremer). 

Figur 3 visar en jämförelse över investeringar i spelarkontrakt. Också här jämför jag med top 2-5.

Häcken skulle naturligtvis kunna spendera mer pengar på spelarkontrakt och ta rygg på de större klubbarna. Det är möjligt att man skulle bli rikare på sportsliga framgångar. Däremot skulle man troligen vara fattigare på banken. Knäckfrågan är hur klubben ska locka till sig ny publik. Figur 4 visar hur liten den inkomstkällan är för Häcken. Även om man adderar nettoresultatet för Gothia Cup till publikintäkterna så ligger man en bra bit bakom allsvenskans publik-rika klubbar. Faktum är att Häcken i en inkomstjämförelse var ungefär lika stort 2014 som ett Hammarby som då spelade i Superettan.

Men skulle Häcken lyckas attrachera nya åskådare så skulle de sparade pengarna fungera som en fantastisk hävstång. Trots att klubben får anses vara överkapitaliserad så lyckades man trots allt få kommunen att finansiera sin nya arena. Därmed kan man till skillnad från t.ex. Kalmar FF arbeta med betydligt lägre finansiell risk hängande över sig.

Lyckas man däremot inte skapa ett större intresse för klubben så tror jag att vi inte ska förvänta oss bättre resultat än den andra plats i allsvenskan som man nådde för några år sedan.

Figur 1 - Datakälla: fogis.se

Figur 2 - Datakälla: fogis.se

Figur 3 - Datakälla: fogis.se

Figur 4 - Datakälla: respektive klubbs ÅR 2014; fogis.se