Euro 2012 - arvet till skattebetalarna del 2

För snart ett år sedan skrev jag denna notis om att Lech Poznan, trots synpunkter från myndigheterna, inte vill starta en organisation för andra evenemang än fotboll på Stadion Miejski som var en av värdarenorna under Euro 2012. Det är helt enkelt inte lönsamt för klubben som driver verksamheten på arenan åt staden.

För ett par veckor omförhandlades hyresavtalet mellan staden och klubben. Lech tyckte att hyran var för hög och hotade att lämna stadion (trots att det idag saknas bättre alternativ). Enligt det gamla avtalet betalade Lech Poznan 3 miljoner zloty (ca 6mkr) om året plus 5 procent av biljettintäkterna. I relativa termer motsvarar det ungefär 20 procent av årets matchdagsintäkter. Det är ungefär som att MFF:s kostnad för Swedbank Stadion skulle vara 8 miljoner kronor om året.

Enligt det nya avtalet får Lech Poznan hyra fastigheten till en fast kostnad av 600 000 Zloty (ca 1.2mkr). Den rörliga kostnaden på 5 procent tas ut enbart i samband med matcher i europacupmatcher. Det nya avtalet ger en hyreskostnad på mindre än 5 procent av matchdagsintäkterna.

För staden går kalkylen inte ihop. Förstås. Investeringen som uppgick till 750 miljoner zloty (ca SEK 1.5mdr) finansierades i sin helhet genom offentliga medel. Upplåningskostnaden för polska staten är cirka 4 procent vilket indikerar en årlig finansieringskostnad 30 miljoner zloty. Skattebetalarna i Poznan får alltså tillbaka 1/50 av pengarna plus eventuella bonusar om Lech är framgångsrika internationellt. De får också ett lag som ges goda möjligheter att slåss i toppen av Ekstraklasa. Vill invånarna i Poznan däremot se andra storevenemang än fotboll så får de troligen åka till en annan stad eller investera i en ny multiarena.

Samtidigt, en annan värdstad har huvudägaren av Slask Wroclaw - Zygmunt Solorz, börjat pressa stadens politiker. Slask Wroclaw brottas med finansiella bekymmer och Zygmunt Solorz hotar med att dra in sitt finansiella stöd samt dumpa sina aktier i klubben. Hans krav är att han får totalt driftansvar för stadens arena. Men det stannar inte där. Solorz är på jakt efter marken intill stadion där han vill bygga en inomhushall med plats för 20 tusen åskådare. Marken har tidigare varit ute till försäljning till ett pris av 80 miljoner zloty utan att någon köpare har nappat. Staden har sänkt priset till 68 miljoner men Solorz vill kunna komma undan med ett betydligt lägre pris än så samt utan eventuell budgivning. Stadens representanter menar att de är hårda i förhandlingarna men erfarenheten från Poznan säger att Solorz har mycket goda chanser till att göra en bra affär.

Att låta den offentliga sektorn betala kapitalkostnaderna och ta den finansiella risken för stadionbyggen är inte bara en lönsam affär för klubbarna. För samtidigt tas skattebetalarna också som gisslan. Går stadens profilstarka klubb omkull så försvinner en betydande del av intäkterna och arenan riskerar att stå tom. Myndigheterna känner sig därmed tvingade att rädda klubben när den hamnar i finansiella trångmål. Det skapar en implicit garanti för klubbarna som ges incitament till ett större finansiellt risktagande. Det är bara en del av priset som skattebetalarna får betala för en investering som ofta motiveras med att den ökar utbudet i staden.

Vart tar pengarna vägen?

I torsdags släppte Deloitte sin Annual Review of Football Finance som behandlar fotbollsekonomin för säsongen 2011-12 i Europa i allmänhet och England i synnerhet. Där kunde vi bland annat läsa om att rörelsevinsten för Premier League klubbkollektivet ökade till £98 miljoner jämfört med säsongen innan. Med rörelsevinst avses vinst före spelartransfers och finansiella kostnader som t.ex. räntor.

Den kommande säsongen aktiveras ligans ersättningar från den nya TV avtalscykeln vilket kommer att ge klubbarna sammanlagt £600 miljoner mer i årliga intäkter. Jag har tidigare skrivit om den kartell som klubbarna i Premier League har bildat. Genom en överenskommelse har man kommit överens om respektive klubbs lönekostnader får öka med maximalt £4 miljoner per år. Totalt £80 miljoner för hela ligan. Mer om hur detta avtal är konstruerat kan ni läsa om i detta blogginlägg.

Det betyder att Premier League förväntas att öka rörelsevinsten för kollektivet till cirka £600 miljoner.  Frågan är naturligtvis vart detta överskott ska ta vägen. För någonstans måste ju pengarna hamna i slutändan. Ett alternativ är att klubbägarna väljer att själva ta hem vinsterna och investera dessa i andra verksamheter än fotboll. Ett annat alternativ är att man kommer att använda överskottet till handla spelarkontrakt med. 

Det senare skulle innebära att mer pengar skjuts in i transfersystemet vilket leder till inflaterade priser på spelarövergångar. Troligen kommer vi att se båda alternativen praktiseras. Än idag kan ägarkollektivet i Premier League antas vara nytto-maximerande vilket betyder att de föredrar sportslig framgång före finansiell avkastning. 

Samtidigt innebär inflaterade transferpriser att profit-maximerande ägare inte bara kan ta hem vinsterna. De kan också sälja spelare för en nominellt högre ersättning till ligakonkurrenter. Ökade fallskärmsbetalningar för lag som degraderas från Premier League minskar samtidigt incitamenten för att återinvestera pengarna. Från och med nästa säsong får de klubbar som degraderas från Premier League £60 miljoner i ersättning. Dessa pengar betalas ut under fyra år.

Nya regler och nya TV avtal kan på så sätt ha inverkan på konkurrenslandskapet. Exakt hur det kommer att arta sig vet ingen. Landskapet är inte bara en funktion av respektive klubbägares beteende. Det finns också en omvärld med många aktörer som ännu inte finns i Premier League men som på grund av förändrade förutsättningar kan komma in i ligan.

Bayern München som marknadsregulator

Idag kunde man i polsk TV se Cezary Kucharski berätta att hans klient Robert Lewandowski inom ett par dagar kommer att skriva på för Bayern München. Många reagerar över de nyblivna CL mästarnas metoder att barskrapa sina värsta konkurrenter på talang. Det finns dock ett andra perspektiv att se på saken.

Borussia Dortmunds framfart och Bayern Münchens inbyggda dominsans har fått flera experter, däribland representanter för tyska klubbar oroligt uttrycka sig om att Bundesliga ska drabbas av den spanska sjukan. Det vill säga att det enbart är två lag som dominerar ligan säsong efter säsong.

Den tyska ligan lider av konkurrensproblem. Ligan har ett implementerat finansiellt regelverk som begränsar konkurrensen men också en 51 procentregel som har en negativ inverkan på densamma. Något som forskarna Oliver Budzinski och Anika Müller uppmärksammar i sin paper*.

Det är därför ytterst viktigt att det finns en aktör som reglerar tävlingsbalansen på den tyska marknaden för fotboll och det är Bayern München som har tagit på sig den rollen. Så fort det dyker upp en potentiell andra storklubb så ser Bayern München till att denna klubb dräneras på talang.

Kostnaden för denna marknadskontroll är att Bayern München själva lägger beslag på majoriteten av mästerskapen. Nyttan är att flera olika klubbar solidariskt får dela på de mästerskap som Bayern München inte lägger vantarna på.

------------------------------------
 * Finanzregulierung Und Internationale Wettbewerbsfähigkeit: Der Fall Deutsche Bundesliga (Financial Fairplay Regulations: The Case of the German Bundesliga) - Oliver Budzinski & Anika Müller, Jan 2013.

Ökat gap mellan Premier League och Championship - starka incitament för förändrat beteende

Morgondagens kvalmatch som leder till Premier League kallas av många som £120 miljonersmatchen. Enorma pengar står på spel. Det är faktiskt så att en plats i Premier League är betydligt mer värd än en plats i Champions League. I nominella belopp räknat.

Det är de ständigt växande intäkterna från sålda sändninsrättigheter som har skapat ett enormt gap mellan Premier League och Championship. För sju år sedan var en plats i den högsta ligan värd £40 miljoner. Idag är den alltså tre gånger så mycket.

saxat från deloitte.com

Men egentligen är inte de nominella beloppen det mest intressanta. Mer intressant är de incitament för klubbägare som det ökade gapet kan skapa. Bryter man ner siffrorna på klubbnivå så kan vi se hur stort bidraget från Premier League är i förhållande till klubbarnas övriga intäkter. 

För det första kan man fråga sig om TV intäkternas mycket stora andel i intäktsmixen är sund. För det borde den stora men på sikt osäkra TV intäkten locka klubbägarna till att inte investera i spelarkontrakt och istället låta pengarna rinna igenom till den nedersta raden på resultaträkningen.

Ett bra exempel på det är Blackpool som inte investerade nämnvärt mycket av premierna som Premier League betalar ut. Under sitt år i Premier League redovisade klubben en vinst på £21 miljoner. Det blev degradering men det första året i Championship med en fallskärmsbetalning på £16 miljoner genererade vinst också under säsongen 2011-12. £15.5 miljoner i överskott det året blev det och £36.5 miljoner i vinst hittills. Det är fortfarande £32 miljoner kvar av fallskärmarna att betalas ut.

Klubbarna i England har länge ansetts vara nytto-maximerande. Det betyder att man istället för att maximera profit hellre vill placera sig högre upp i tabellen. Det har i allra högsta grad bidragit till att Premier League är den liga som lockar till sig överlägset flest TV tittare runt om i världen. Men det har också bidragit till att klubbägarna i England har förlorat väldigt mycket pengar på sitt ägande.

Men allt har en gräns. Så även förhållandet mellan nytto- och profitmaximering. Jag är nyfiken på när vi får se fler klubbägare som väljer att kapitalisera på gapet mellan Premier League och Championship.

Ett sådant beteende skulle ha en inverkan på Premier League. Å ena sidan gynnar den stora grupp Premier League klubbar som varje säsong upplever en risk för degradering. Mindre konkurrens från nykomlingarna minskar den risken vilket också skulle förbättra finanserna för klubbarna i Premier League. Å andra sidan gör underinvesteringar att ligan skulle bli mer förutsägbar i botten vilket riskerar att påverka efterfrågan på produkten negativt.

Allsvenskan 2009-2012 - effektivitet och lönsamhet

För drygt en månad sedan skrev jag detta blogginlägg där jag redovisade resultaten för sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Idag presenterade SvFF sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. För fjärde året i rad inkluderar man också respektive klubbs personalkostnader. Det betyder att det finns nu data för att kunna mäta de allsvenska klubbarnas effektivitet för fyra säsonger. Modellen är följande:

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.
 
Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs i analysen.

Input: Relativ kostnad (x-axeln) definieras som respektive klubbs personalkostnader plus kostnader för spelarförvärv under 2009 t.o.m. 2012 i förhållande till de 16 klubbarnas genomsnittliga kostnad. Personalkostnaderna är den absolut största posten. 87 procent av klubbarnas input består av personalkostnader.

Output: Sportslig framgång (y-axeln) definieras som: 1/[genomsnittsplacering säsongerna 2009-2012] där en första plats i allsvenskan = 1, en andra plats = 2 och så vidare. Första plats i superettan = 17 och så vidare. 

Urvalet består av klubbar som varit i allsvenskan 2 säsonger eller fler under mätperioden. Totalt 19 klubbar.

Det vi får fram i mätningen är med andra ord den relativa effektiviteten. Den skulle kunna förklaras så här: Ponera att det finns två lag i en liga och klubbarna möts 20 gånger. De vinner lika många poäng vardera och når exakt samma målskillnad och delar därför plats i tabellen. Man har också samma personal- och transferkostnader när säsongen startar. Men två tilltänkta startspelare visade sig inte riktigt hålla måttet för det ena laget så klubben får värva två nya tilltänkta startspelare efter halva säsongen. Så länge båda klubbarna vinner lika många poäng har den andra klubben en bättre effektivitet. Man gör saker bättre än sin konkurrent även om man i slutändan hamnar på samma plats i tabellen.

Figuren nedanför visar förhållandet mellan input och output under perioden 2009 till och med 2012. Förklaringsgraden är 79%.

Vi ser ganska tydligt att det är Elfsborg som har varit bäst på att utnyttja sina resurser. Klubben har höga personal- och transferkostnader men man har samtidigt lyckats uppnå en hög och jämn sportslig prestation. BK Häcken och Helsingborg är två andra klubbar som har varit framgångsrika under de senaste fyra säsongerna. Häckens personal- och transferkostnader är lägre än genomsnittet (0.97 ggr). Det har räckt till 5.25 i genomsnittlig placering vilket är betydligt bättre än medel. Bland de i ligan lägre rankade lagen är det Gefle, Åtvidaberg och Syrianska som har fått en bra sportslig avkastning givet de pengar som de har investerat i sina respektive verksamheter. Djurgården är den klubb som har haft sämst output. 1.17 gånger medelkostnaden har genererat en 11:e plats i genomsnitt.

En berättigad fråga att ställa är om någon av klubbarna har lyckats knäcka koden? Det vill säga skapa sig bestående konkurrensfördelar. Man skulle kunna argumentera för att Elfsborg har kommit dit. Men avvikelsen från trendlinjen är inte tillräckligt stor för att man ska kunna dra den slutsatsen. Snarare handlar det om att man har hittat en affärsmodell som har fungerat väl. I första hand handlar den om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. Cirkle of success. Den kan dock brytas. Bland annat om de mindre effektiva storbudgetlagen börjar utnyttja sina resurser bättre.
 
När det pratas om ekonomi inom fotbollen så tittar man ofta enbart på resultaträkningen. Är det ett positivt resultat så anses ekonomin vara god. Är det negativt så är den dålig. Ett mycket tydligt exempel på det kunde vi se när Djurgården presenterade sitt bokslut tidigare i år och man gjorde en stor sak av att ekonomin hade blivit bättre. Bara genom att hänvisa till det redovisade resultatet. Men ekonomi handlar väldigt lite om debet och kredit. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.

Därför blev jag blev nyfiken om det finns något samband mellan effektiviteten och det redovisade ekonomiska resultatet. I följande matris kan man på x-axeln se det genomsnittliga årliga resultatet (miljoner kronor) för respektive klubb under perioden 2009 t.o.m. 2012. Y-axeln visar respektive klubbs effektivitet. Den beräknas genom skillnaden mellan den teoretiska output som klubben förväntas att få enligt ekvationen minus det faktiska utfallet.

Det finns fyra rutor i matrisen: (1) Låg avkastning och låg effektivitet. (2) Låg avkastning och hög effektivitet. (3) Hög avkastning och låg effektivitet. (4) Hög avkastning och hög effektivitet. Teoretiskt borde det inte finnas några klubbar i ruta (2) och (3). Hög effektivitet borde leda till god lönsamhet och dålig effektivitet ska rimligen leda till dåliga finansiella resultat. Lönsamhet är helt enkelt resultatet av alla de aktiviteter som klubbarna gör varje dag.

Tre klubbar är undantagsfall och avviker från denna hypotes. Elfsborg, Gefle och IFK Göteborg. Elfsborg har lyckats väl i det nationella spelet men har inte varit framgångsrika i det internationella. Uteblivna intäkter från deltagande i gruppspel i Uefa:s turneringar har belastat resultatet. Det betyder rimligen också att det finns en sårbarhet i Elfsborgs modell. Situationen kan bli mycket bättre ifall klubben gör ett framgångsrikt internationellt framträdande i höst.

Gefle har inte lyckats kapitalisera Pelle Olssons höga prestation i termer av kommersiella intäkter. Lyckas man inte göra det så blir det på sikt ännu svårare för Gefle att hålla sig kvar i allsvenskan. Något som Trelleborg har fått erfara.

IFK Göteborg har ett par mediokra säsonger bakom sig. Trots det har man under de senaste 4 åren redovisat ett samlat positivt resultat. Man har med andra ord lyckats sälja förhoppningar tillräckligt väl för att hålla intäkterna på en hög nivå. Men förhoppningar är en färskvara och man måste börja prestera för att undvika och förflyttas till ruta (1). IFK Göteborg är alltså den enda klubben som har lyckats nå ett positivt resultat kombinerat med en dålig effektivitet. Värt att notera är att man har visat negativt resultat de två senaste åren.

Bland de klubbar som befinner sig i ruta (1) ser vi GAIS, MFF, AIK, Sundsvall, Djurgården, BP och Halmstad. Flera av dessa har också degraderats till superettan. IFK Norrköping har två säsonger i Superettan i ryggen där man hade förhållandevis höga kostnader.

Djurgårdens position i matrisen sticker ut. Det paradoxala är att folk runtomkring klubben har försökt förmedla att man inte har haft resurser för att kunna skapa ett bättre lag. Men saken är den att under de senaste fyra säsongerna så har Djurgården köpt nya spelarkontrakt för ungefär samma belopp som BK Häcken. Denna ineffektivitet har i allra högsta grad bidragit till de mediokra ekonomiska resultaten. Ökar inte Djurgården effektiviteten så kommer man inte kunna skapa sig utrymme för sportslig tillväxt. Och med den ökade intäkter.

I figuren ser vi mycket tydligt att Häckens höga effektivitet gör att man inte behöver använda sig av alla sina resurser som man har (Gothia Cup). Man har därmed kunnat spara pengar varje säsong och bygga ett stort eget kapital. 

Noterbart är Brommapojkarna som man skulle kunna säga skapar mer nytta till samhället i form av sin stora talangverksamhet än vad man skapar nytta åt sig själv som elitförening. Å andra sidan hade BP troligtvis inte haft någon elitverksamhet i annat fall. Med tanke på den ringa publik som man attraherar. Däremot attraherar den stora ungdomsverksamheten flera sponsorer som rimligen inte hade stöttat klubben i annat fall. Under 2010 hade BP en intäkt (exklusive transfers) per åskådare på 1370 kronor. Detta kan jämföras med Gefle som hade 615 kronor.

Resultaten är dynamiska. När vi mäter samma nyckeltal om fyra år så är det mycket troligt att vi får se en del omkastningar. Fyra år är trots allt en relativ kort period under vilken en enskilda klubbar kan pricka in en framgångscykel. Ändå ger framför allt effektivitet - lönsamhetsmatrisen en förhållandevis bra bild över vilka klubbar mår bra och vilka klubbar som behöver vara mer uppmärksamma över sina risker.  

Insolvens inom fotbollen

För två år sedan kunde vi läsa artiklar om att Wolverhampton var den mest effektiva klubben i Premier League. Baserat på input i förhållande till output. Med en förhållandevis låg kostnadsmassa lyckades man väl i den högsta ligan. För två månader sedan kunde vi läsa om att Wolverhampton redovisade en ekonomisk vinst för tredje bokslutet i rad (säsongen 2011-12). 

Med en omgång kvar av säsongen kan bara ett mirakel rädda klubben från en degradering. För andra säsongen i rad. I början på mars berättade klubbens ordförande Steve Morgan att man stod inför stora finansiella utmaningar om klubben ramlar ner till League 1.

It's up to us to make sure we don't get into a tail spin. The contracts were done when we were in the Premier League," Morgan said. "There was no question or thought about going into League One. None of the contracts take that into account.

Det ironiska är att ifall nu Wolves degraderas så kommer man rimligen att bryta mot det finansiella regelverket som sedan tidigare finns på plats i Football League. Och risken är stora att man då straffas med ett transfer embargo.

I höstas publicerade ekonomen Stefan Szymanski en studie* om insolvens inom den engelska fotbollen.Han ville ta reda på om det berodde på irrationellt beteende eller negativa chocker. Negativa chocker uppstår när oväntade saker inträffar vilket påverkar den ursprungliga planen. Studien baserades på samtliga observerade fall av insolvens inom de fyra högsta divisionerna i England under perioden 1982 till 2010. Totalt 66 observationer.

Resultaten visade att den absoluta majoriteten av fallen uppstod efter år av försämrade sportsliga resultat. Slutsatsen var att det snarare handlade om negativa chocker än irrationellt betéende från klubbarnas sida. 

Wolverhamton Wanderers är ett ganska bra exempel på det. Problemet med de finansiella regelverk som nu sätts på plats inom fotbollen är att de utgår från antagandet att klubbarna är irrationella. Regelverken må därmed stoppa sugar daddies. Mindre troligt är att de stoppar klubbar från att hamna i finansiella trångmål.

--------------------------
* Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? - Stefan Szymanski, Oct 2012

Bundesliga - styrkeökningen

Två tyska lag går in i semifinalspelet i Champions League. Anmärkningsvärt menar många. Egentligen inte. Man kan tycka att den största ekonomin i Europa (Tysk BNP ca 50% större än UK) också borde ha den starkaste ligan i världen. Vem orkar göra en analys på varför utvecklingen har tagit så pass lång tid? 

Hur som helst. Här är ett par av vad jag tror är de direkt utlösande faktorerna bakom kvalitetsförbättringen.

Under de senaste 10-15 åren har klubbarna investerat cirka €750 miljoner i talangutveckling. Klubbarna har producerad väldigt många kompetenta spelare under de senaste åren. Men det är naturligtvis lång ifrån hela sanningen. Talang går att förvärva på marknaden. De franska klubbarna har t.ex. varit duktiga på att utveckla spelare. Dessa spelare har dock flyttat till andra ligor där resurserna har varit större. Därmed har man producerat talanger åt klubbar i andra ligor. Riktigt så har inte varit fallet i Bundesliga. Ligan har ökat sina intäkter tillräckligt mycket för att hålla kvar duktiga spelare i en större utsträckning.

Värdskapet av världsmästerskapen 2006 skapade en mycket god plattform för de tyska klubbarna. Fem helt nya arenor byggdes och sju stycken genomförde en totalrenovering till en total investeringskostnad på €1.4 miljarder. En bra start på en arenaboom. Cirka 1/3 av detta finansierades med offentliga medel vilket dels har varit mycket förmånligt för klubbarna, dels har finansierat en stor publikkapacitet som klubbarna på ett framgångsrikt sätt har utnyttjat.

Men den tyska fotbollen har också haft mycket god draghjälp av den tyska industrin. Figuren nedanför visar utvecklingen i industriproduktionen där tyskarna har varit mycket starkare än sina största konkurrenter på den europeiska marknaden för fotboll. Tyskland har en mycket stor exportindustri som på kortare sikt har gynnats av medlemskapet i EMU (undervärderad valuta håller produktiviteten på en hög nivå). Starkare tyska företag har kunnat sponsra tysk fotboll med mer pengar. 

Precis som alla andra europeiska ligor som är konstruerade enligt ett kapitalistiskt system (vinnarna belönas, förlorare straffas) så innebär den kommersiella revolutionen att resurserna centreras till ett fåtal klubbar över tid. Bayern Münchens framgångsrika historia har kunnat kapitaliserats. Sportsliga framgångar genererar högre intäkter som ökar sannolikheten till mera sportsliga framgångar som genererar ännu högre intäkter. En framgångscirkel.

Även om Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete så har det finansiella gapet upp till Bayern ökat. Figuren nedanför visar att sponsor och de kommersiella intäkterna i Bundesliga har ökat med €200 miljoner sedan 2006. Bayern München har fått €100 miljoner av denna ökning. Dortmund €50 miljoner och resterande klubbar har fått dela på €50 miljoner. 

Det har i allra högsta grad bidragit till att den absoluta toppen på ligan har blivit starkare i ett internationellt perspektiv.

Men allting är inte frid och fröjd. Häromdagen kunde vi läsa en artikel i The Guardian om huruvida inte Bundesliga var på väg mot den situation som finns i Spanien. Att det finns två starka klubbar och efter det, ett stort vakuum.

Men jag tror inte att vi får se den spanska sjukan i Tyskland. Skillnaden är att både Real och Barcelona kan båda behålla de spelare som man vill behålla. I Tyskland är det bara Bayern München som har den statusen. Jag tror snarare att Bundesliga egentligen är en replica av Premier League ifall den engelska ligan inte hade haft sugar daddies. På de 21 första mästerskapen som har delats ut i Premier Leagues historia har ManUtd vunnit 13 st. Arsenal har vunnit 3 st och sugar daddies har vunnit 5. Utan sockerpapporna är det rimligt och anta att ManUtd hade vunnit ytterligare ett par-tre mästerskap och Arsenal någon extra enstaka titel.

Knäckfrågan är om en sådan regim är hållbar för att Bundesliga ska växa sig ännu starkare. Och bli den bästa ligan i världen. Något som flera hävdar ska inträffa. Jag är tveksam.

Myndighetsinblandning i Serie A:s affärer

I onsdags blandade sig de italienska konkurrensmyndigheterna i Serie A klubbarnas affärer. Man vill att staten ska gå in och förändra sättet på hur ligan distribuerar intäkterna från sålda sändningsrättigheter. Det är den tredje säsongen som den italienska högstaligan säljer sändningsrättigheter kollektivt. Figuren nedan visar hur intäkterna distribueras till klubbarna. Totalt är det cirka €1000 miljoner per säsong som distribueras till klubbarna i Serie A.

Konkurrensmyndigheterna har problem i första hand med de 10 procent av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgångar sedan ligan startade. Man menar att det cementerar de etablerade klubbarnas position. Istället vill man att ligan ska belöna nuvarande sportsliga framgångar. Istället för historiska. Myndigheten menar också att distributionen bör regleras av en från klubbarna oberoende part.

Frågan är. Har myndigheten en poäng? Och kommer man att kunna göra skillnad? För att svara på den frågan så bör vi börja med att se hur pass bra eller dålig tävlingsbalansen har varit i Italien.

klicka på bilden för högre upplösning. För källa titta längst ner i blogginlägget.

De streckade linjerna i figurerna nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad liga baserat på två olika typer av observationer. De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet.

Figur #3 och #1 visar hur många lag som någon gång förväntas att vinna den högsta divisionen. Figur #4 och #2 visar hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså. Att någon gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i hierarkin.

Erfarenheten från NFL visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. Antal lag som lyckas nå toppen motsvarar nästan det som man i teorin ska förvänta sig. En anledning till det är att en myckar stor del av de totala intäkterna i ligan delas lika. De enskilda NFL lagens framgångar kan inte kapitaliseras på samma sätt som fotbollsklubbar kan göra i Europa.

I Italien har tävlingsbalansen alltid varit dålig. Baserat på dessa två sätt att se på saken. Det är ytterst få klubbar i ligasystemet som har nått de högsta placeringarna genom årens lopp.

Den historiska distributionen av sportsliga framgångar har bidragit till att de strora klubbarna har kunnat cementera sin status i takt med den kommersiella utvecklingen inom fotbollen. Man har helt enkelt kunnat kapitalisera sin framgångsrika historia genom att ha bättre förutsättningar att teckna bättre sponsorkontrakt. Figuren nedanför visar vilka klubbar som sponsorpengarna går till i Serie A. Totalt är det crika €500 miljoner i denna intäktsklass som distribueras till de enskilda klubbarna. De tre största klubbarna lägger beslag på i stort sätt hälften av sponsorpengarna i Serie A.

datakälla: swissramble.blogspot.com

Jag kan tycka att de italienska myndigheterna har en poäng. Det är svårt för nya klubbar att utmana de etablerade institutionerna. Men det gäller inte enbart i Serie A utan det är generellt utmärkande för fotbollen i Europa. Och det är ett resultat av hur fotbollen är strukturerad och organiserad här.

Samtidigt är det naivt och tro att en förändring i distributionen av de 10 procenten av TV intäkterna ska göra något avtryck i tävlingsbalansen. Vill man göra skillnad så krävs betydligt större ingrepp än så.

Det finns också ett problem i en sådan reform. Ju större del av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgånar under en enskild säsong, desto större osäkerhet är det i budgetarbetet. Framför allt tror jag att det skulle komma att skapa problem för de mindre lagen som skulle öka sina kostnader i tron om att en bättre tabellplacering ger högre intäkter. Ju fler klubbar som tänker så desto större underskott kommer ligan som helhet att leverera.

Från ett ekonomiskt perspektiv finns det med andra ord väldigt få argument att genonföra en sådan reform. Myndigheternas motiv ska snarare ses som politiska. Kanske rent av i egenintresse. De spanska myndigheternas prat om en kollektiv TV rättighetsmodell i La Liga har tagits emot väl av omvärlden. Eftersom fotbollen ger stor uppmärksamhet så kan en reform ge god publicitet för myndigheterna och tjänstemännen. 

--------------------
*  Static versus Dynamic Competitive Balance: Do teams win more in Europe or in the US? - Luigi Buzzacchi, Stefan Szymanski, Tommaso M. Valletti - May 2001

Gyllene Tider

Igår, på Twitter, skrev personen bakom bloggen The Swiss Ramble att han hade sammanställt de 20 Premier League klubbarnas finansiella resultat för säsongen 2011-12. 10 av 20 klubbar redovisade en vinst efter skatt. 9 av 20 visade vinst före skatt.

Jag räknade ihop klubbarnas enskilda siffror och lade in i mitt Excel-ark för att se utvecklingen över tid. Ni kan se den i figuren nedanför. Och trenden är tydlig. Klubbägarna håller på att konsolidera sina finanser. För snart ett år sedan bloggade jag om varför jag tror att det förhåller sig på det viset.

- Bankerna lånar inte längre pengar ut hur som helst vilket innebär att det finns mindre pengar att spendera på spelare.

- Klubbägarna själva är mer sparsamma på grund av lågkonjunkturen. Kanske har de investerat i andra verksamheter istället. När tillgångspriserna har varit låga. 

Nästa säsong kickar Premier Leagues kommande 3 årscykel gällande sändningsrättigheter. Klubbarna kommer tillsammans att få cirka £600 miljoner mer per år i TV pengar. Samtidigt har klubbägarna kommit överens med varandra att genom ett gemensamt avtal inte kunna använda mer än £100 miljoner av dessa pengar till ökade spelarlöner.

Idag rapporterar BBC om att fallskärmsbetalningarna till de klubbar som degraderas från Premier League kommer att öka från £48 miljoner till £60 miljoner. Kontroversiellt eftersom det påverkar klubbarna i de lägre ligorna negativt. De får det mycket tuffare att avancera till Premier League. Men debatten är naiv. I och med den kommande TV rättscykeln kommer TV pengarna att stå för mer än 80 procent av de totala intäkterna för flertalet klubbar i PL. Fallskärmsbetalningarna är därmed något av ett nödvändigt ont i fotbollsystemet. Jag skrev ett blogginlägg angående detta. Här kan ni läsa det. 

Flera klubbar i Championship är kritiska till fallskärmsbetalningarna. Ironiskt nog var flera av dessa med och bildade Premier League 1992. Hela idén bakom denna reform var att den högsta ligan skapade sig total makt över sina egna sändningsrättigheter. Något som Premier League utnyttjar än idag. Förstås.

Säsongen 2013-14 har alla förutsättningar att bli ett fantastiskt år. För Premier Leagues klubbägare.

EPL finansiellt regelverk klubbat

Så har klubbarna i Premier League röstat igenom en implementering av ett finansiellt regelverk. Southampton, Swansea, Manchester City, Fulham, West Brom och Aston Villa uppges ha varit emot. Jag har skrivit två blogginlägg i ämnet. Dessa finns under länkarna här och här. I denna bloggpost utgår jag från ett par frågeställningar.

Hur högt blir lönetaket?
För att enklast förklara hur lönetaket fungerar så har jag valt att välja ut ett antal klubbar för att visa hur taket påverkar dessa. Lönetaket gäller alla klubbar som har personalkostnader på £52 miljoner eller mer vilket i stort sätt är alla klubbar i ligan.  

Lönetaket baseras på respektive klubbs intäktsklasser och dess tillväxt. Från och med nästa säsong kommer klubbarnas TV intäkter att öka med minst £25 miljoner. Hur stor ökningen blir beror på tabellplacering och antal visade matcher i TV. Från denna intäktsökning får dock endast £4 miljoner användas till ökade personalkostnader under säsongen 2013-14. Under 2014-15 kan klubbarna öka sina personalkostnader med ytterligare £4 miljoner och likadant säsongen 2015-16.  

Men klubbarna kan öka sina personalkostnader mer än så: Är det så att de på egen hand lyckas öka sina övriga intäktskällor (matchdag och kommersiella intäkter) så kan personalkostnaderna öka med så mycket som ökningen är. Det ger oss exemplet nedanför (baserat på data för säsongen 2011-12).

Översta tabellen visar data från säsongen 2011-12. Mittentabellen visar förväntade ökningar i de respektive intäktsklasserna under det första året som regelverket gäller. 
Wigan tillåts att öka sina personalkostnader fritt upp till gränsen på £52m. Därefter aktiveras lönetaket.

Som ni kan se så gynnar lönetaket klubbar som besitter starka varumärken som går att kapitalisera. Meningen är att dessa klubbar inte ska behöva använda hela sitt löneutrymme. Förstås. Det tack vare att konkurrenternas investeringar i spelarkontrakt begränsas av regelverket. På så sätt blir det mer pengar som rinner igenom till den nedersta raden i resultaträkningen.

Varför är så många klubbägare positiva?
För de stora klubbarna som drivs med finansiellt vinstintresse ger regelverket så som det är utformat mycket goda möjligheter till en ökad finansiell avkastning. Det är också dessa klubbar som har varit drivande i frågan. Man kan därför fråga sig hur de övriga lagen resonerar.

Jag skulle gissa att majoriteten av klubbägarna har givit upp hoppet om topplaceringar. Det är mycket talande när Everton som drivs på ett mycket kompetent sätt och som gör en av sina bättre säsonger mest sannolikt inte kommer att nå högre en 6:e plats i ligan. Det finansiella gapet upp till toppen har vuxit sig för stort vilket figuren nedanför illustrerar mycket väl. 

För majoriteten av klubbarna i ligan handlar vardagen till stor del att undvika degradering. Genom samarbete kan de minska priset för degradering och göra det mindre obekvämt. Kan Premier League dessutom öka sina fallskärmsbetalningar så kan det tillsammans med bättre finanser skapa enorma konkurrensfördelar inför vistelsen i Championship. Degradering kan komma att bli en naturlig del i en långsiktig strategi.

Men rent konkret handlar det i mångt och mycket om att man exploaterar spelarna med hjälp av regelverket. Det medför en överföring av förmögenhet från spelare till klubbägare. Förbättrade finanser ökar värdet på klubbarna. Det är bra för ägarna.

Figuren visar medelintäkten per klubb i respektive jämförelsekategori säsongen 2010-11 (£miljoner). Champions League clubs bestog av ManUtd, Chelsea, Arsenal & Tottenham. Relegated Clubs var de som degraderades denna säsong: Birmingham, Blackpool & West Ham.
Datakälla: Deloitte Annual Review of Football Finance 2012 

Vad händer med pengarna? 
Eftersom spelarna bara får en mycket liten del av ökningen från sändningsrättigheterna så blir det väldigt mycket pengar över. Intäkterna från sändningsrättigheterna kommer att öka med cirka £600 miljoner per säsong under de kommande tre åren. Totalt £1.8 miljarder. Lönetaket begränsar spelarnas andel till max £100 miljoner år 1 och ytterligare £500 miljoner de kommande två säsongerna. Klubbarna får med andra ord £1.3 miljarder att disponera hur de vill. 

Kanske kommer det medföra en stor inflation på transfer-marknaden. Klubbarna använder pengarna till att köpa spelarkontrakt av varandra. En stor del av pengarna kan därför komma att distribueras mellan klubbarna och till utlandet. Mer pengar in i transfer-systemet skulle få transfer-summorna att skjuta i höjden. 

Ett annat scenario är att klubbägarna själva tar hand om pengarna. Figuren nedanför visar hur mycket pengar som de har lånat ut till sina klubbar (soft loans). Som av en slump motsvarar de £1.3 miljarderna som regelverket kan generera nästan det belopp som klubbägarna i Premier League har lånat ut till sina klubbar.

Ur ett politiskt perspektiv så kommer det troligtvis kunna genomföras relativt smärtfritt. Klubbarnas skulder kommer att minska. Tekniskt. Det uppfattas som positivt av omvärlden. I praktiken är det dock i stort sätt samma sak som aktieutdelningar. Hade klubbägarna tillfört dessa pengar genom aktieemissioner istället för att låna ut dem så skulle processen med att ta ut pengarna från klubbarna varit betydligt mer ifrågasatt. Ironiskt nog.

Hur kommer regelverket att påverka ligan?
De klubbar som har drivit frågan har argumenterat att man inför regelverket för att skydda ligan. Det är naturligtvis inte sant. Regelverket införs för att skydda klubbarna själva. 

För lite drygt 20 år sedan bildade 22 klubbar Premier League. Ligan har blivit en enorm kommersiell succé. Det kommer också fler människor till arenorna idag än innan ligan startade. I högstadivisionen har publiksnittet ökat från 22 000 (1991) åskådare till 35 000. Och i andradivisionen från 10 000 åskådare (1991) till 17 000.

Men om ni idag frågar de klubbägare som var med och bildade ligan så svarar nog majoriteten att det inte har gått så bra. För dem själva. 11 av 22 de klubbar som spelade i Premier League den första säsongen spelar inte där idag. Och Crystal Palace, Queens Park Rangers, Ipswich Town, Wimbledon, Leeds United, Southampton och Coventry City har någon gång sedan dess hamnat på obestånd (administration).

Om regelverket får önskad effekt så är ett troligt scenario att en betydande majoritet av de klubbar som spelar i Premier League den kommande säsongen, också kommer att göra det om 20 år. Och de klubbägare som om 20 år har lämnat fotbollen kommer till skillnad från sina föregångare inte ha gjort det på grund av dåliga finanser. Utan för att de själva har velat sälja sina klubbar. Till ett bra pris. Allt detta är mycket goda nyheter för de enskilda klubbägarna. Däremot är det per automatik inte säkert att det är bra för ligan.