fredag 22 juli 2016

Mindre sannolikt att allsvenskan får en extra plats i Champions League

Ponera att AIK och IFK Göteborg vinner en av sina respektive två kvalmatcher och spelar oavgjort den andra. Sedan upprepar man bedriften i play-off omgången och kvalificerar sig till gruppspelet i Europa League. Väl där vinner de båda svenska lagen två matcher vardera. Det skulle - om inte jag räknat fel - innebära att årets svenska koefficientpoäng arbetas upp till 5.75. Skulle sedan de svenska klubbarna som representerar allsvenskan i europaspelet plocka hem lika mycket koefficientpoäng också de kommande fyra åren och därmed uppnå 28.750 i koefficientpoäng, så är sannolikheten god att allsvenskan skulle hamna på plats nummer 15 på rankingen och därmed vinna ytterligare en kvalplats till Champions League.

I takt med MFF:s mycket starka prestationer har förståsigpåarna och gemene man börjat prata upp allsvenskan mot en 15:e och till och med en 12:e plats på Uefa-ranken vilket skulle innebära ytterligare en kvalplats till Champions League (15) respektive förmånen för den allsvenska vinnaren att bli direktkvalificerat till gruppspelet (12). Riktigt så enkelt är det inte. MFF:s framgångar räcker inte på långa vägar för att nå dit.

Bate Barisov har kvalificerat sig till Champions League fyra av de fem senaste säsongerna. Trots det är den vitryska ligan lägre rankad än både allsvenskan och den polska ligan där den senare inte har haft ett lag i Champions League en enda gång under de senaste 15 säsongerna. Avancemanget till Champions League ger 4 bonuspoäng men sedan blir det oftast inte mer än så. Motståndet är alldeles för starkt.

På liganivå innebär det att de fyra poängen divideras med antalet lag som ligan har med i europacuperna (1.00 koefficient-poäng vid fyra lag). Faktum är att 2 segrar plus en oavgjord i gruppspelet av Europa League ger 5 poäng (5p/4 lag= 1.25). Det är lika mycket som att nå gruppspel i Champions League samt nå ett oavgjort resultat i en match.

Inte heller är det intressant att titta på dagens placering (19) och det faktum att allsvenskan blivit av med ett ur koefficientperspektiv svagt år (2.900). Saken är den att näst nästa säsong så blir allsvenskan av med det bästa året under den senaste tiden (5.125) och står då kvar med bland annat förrförra säsongens samt förra årets mediokra koefficient-poäng. Tabellen nedanför visar allsvenskans historiskt intjänade poäng.


Desto mer relevant är det att titta efter hur mycket poäng som det krävs för att placera sig på plats 15 eller än bättre på plats 12.

De sju säsonger som är färdigräknade under 10-talet (senaste 2015-16) ger följande data:






Nu kan det ju vara så att det inte riktigt hade behövts så många poäng. Det skulle rent hypotetiskt kunnat räcka med att ha bättre koefficient-poäng än ligorna på plats 16 respektive 13 (inte helt säkert eftersom poängen i slutändan är ett nollsummespel vilket ger annorlunda fördelning där den 16:e rankade ligan skulle kunna få fler poäng om 15:e vinner färre).

Hur som helst ser motsvarande poäng och period för placeringarna 16 och 13 ser ut enligt följande:






För att vara konkret och sätta detta i perspektiv på vad som krävs i praktiken kan vi ta två exempel.

Säsongen 2012-13 hade allsvenskan två lag med i Europa Leagues gruppspel. Detta genererade i slutändan i 5.125 koefficientpoäng den säsongen. Fem sådana säsonger på raken ger 25.625 vilket - allt annat lika - de senaste 7 säsongerna hade gett bättre koefficient än laget på plats 16 fyra gånger.

Polska Ekstraklasa hade säsongen 2011-12 två lag vidare från gruppspelet till sextondelsfinal i Europa League. Denna framgång gav polska Ekstraklasa 6.625 koefficientpoäng. Fem sådana säsonger i följd (33.125) skulle ge en koefficientpoäng som under de 7 senaste säsongerna hade gett bättre koefficient än laget på plats 13 sex gånger.

Det är naturligtvis långt ifrån omöjligt att två allsvenska lag når sådan framgång. Kanske till och med två säsonger i följd. Men ett problem för ligor som den svenska och den polska är att ekonomin är för liten för att upprepa sådana prestationer fem säsonger i följd. Till stor del handlar det om att ta höjd för deltagande i europacuperna i budgetar. De svenska klubbarna har inte tillräckligt solida balansräkningar samt den erfarenhet i Europa för att kunna budgetera med någorlunda regelbundet deltagande.

AIK:s sportchef Björn Wesström sammanfattade det bäst i en intervju med Fotbolldirekt.
"Det är extraordinära pengar det handlar om. För de riktigt stora pengarna så handlar det om att antingen sälja spelare eller gå långt i Europa"*

Förväntade extraordinära intäkter innebär att deltagandet i gruppspelen också blir inte mer än extraordinärt, förstås. Under 00 talet har AIK deltagit i kvalifikationsomgångarna fyra gånger (femte försöket i år). En gång har man lyckats nå gruppspelet.

Hoppet skulle kunna heta Malmö FF. Att klubben blir så pass stark att den på egen hand kan plocka tillräckligt med poäng i cuperna. FC Basel är ett bra exempel och den schweiziska ligan är idag placerade på en 12:e plats. Basel har samlat 65 procent av sin ligas totala poäng under de senaste fem säsongerna. Detta är enskilt största relativa bidraget från en enda ligaklubb. Generellt brukar respektive ligans mest framgångsrika lag samla mellan 20 och 35 procent av ligans koefficient-poäng.

Baksidan på det myntet är att FC Basel inte bara är starka i Europa. Det säger sig självt att de också har vuxit sig helt dominanta på hemmaplan. Efter åtta raka segrar i inledningen av årets säsong är man på god väg mot ett åttonde raka mästerskap.

Mest troligt är att allsvenskan under de kommande åren stabiliserar sig runt platserna 18-20. För att nå högre krävs någon form av paradigmskifte i allsvenskan som helt plötsligt ger klubbarna utökade resurser (pengar samt också idéer).

Metoden för hur poängen beräknas finns under denna länk.

* PÅ FD – AIK:s 50 000 000-chans – AIK-basen myser: ”Extraordinärt”

torsdag 24 mars 2016

Vilken är Malmö FF:s underliggande ekonomi, egentligen?

Som väntat presenterade Malmö FF är urstarkt finansiellt bokslut. Det sportsliga dito, bortsätt avancemang till Champions League, lämnade som bekant i övrigt att önska.

I verksamhetsberättelsen skriver klubben:
Det underliggande ekonomiska resultatet försämrades under 2015. Visserligen beror försämringen på medvetna och riktade investeringar och satsningar så det innebär ingen källa till oro, men det är likväl en signal om att kostnaderna även fortsättningsvis måste hållas under kontroll. För att säkerställa föreningens långsiktiga ekonomiska stabilitet och därmed sportsliga och sociala framgångar är långsiktig ekonomisk balans av avgörande betydelse. För att skapa goda ekonomiska förutsättningar är det därför alltjämt publik- och marknadsintäkter som måste fortsätta ligga på en hög nivå samtidigt som föreningens löpande kostnadsmassa hålls på en nivå som inte överstiger de långsiktiga intäkterna.

Detta har rapporterats korrekt av mainstream-media vid ett par tillfällen, bl.a. i denna artikel på Fotbollskanalen med en faktaruta där den underliggande ekonomin definieras.

Men frågan är vad som egentligen är Malmö FF:s underliggande ekonomi? Om man läser vidare i verksamhetsberättelsen framgår det vad klubbens verksamhet är och vilka mål man har med den, på kort och på lång sikt:
Vårt mål är att återerövra det allsvenska guldet. Det långsiktiga målet att kontinuerligt vara ett topplag som är med i kampen om seriesegern och utmanar i Europa, vilket innebär minst en tredjeplats i Allsvenskan samt gå till gruppspel i Europaspelet och sedan vidare därifrån, ligger fast. För att nå spel i Europa under 2016 krävs seger i Svenska cupen, vilket innebär än starkare tonvikt på målet att vinna Svenska cupen.

Malmö FF:s affärsverksamhet bygger med andra ord på  - även om man inte uppnår sina mål till 100 procent -  att klubben med jämna mellanrum deltar i Uefas turneringar och därmed genererar intäkter därifrån. Elfsborg som redovisar resultatet från Europaspelet separat, fick till exempel 7.5 miljoner kronor i ersättning från Uefa under 2015 utan att ens ha kvalificerat sig till gruppspelet. Elfsborgs nettoresultatet för segmentet ”internationella cuper” blev plus 6.5 miljoner kronor.

De allsvenska topplaceringarna innebär också att klubben kommer att ha flera spelare i truppen som är attraktiva för rikare klubbar ute i världen vilket skapar möjlighetet att tjäna pengar.
Det är något som Malmö FF redan har gjort kontinuerligt under en längre tid vilket figuren nedanför tydligt visar.

Intäkter från försäljning av spelarkontrakt = ordinära intäkter. Datakälla: fogis.se samt MFF ÅR 2015
En fråga som många har ställt sig är hur Malmö FF ska förvalta miljonerna från Champions League vilka de flesta definierar som engångsintäkter. Rimligen bör man investera i det som ger bäst riskjusterad avkastning.

Ett alternativ är att amortera de lån som man har på Swedbank Stadion. Detta kan vara bra att göra ifall man vill sänka den finansiella risken. Det låga ränteläget som ser ut att hålla i sig i oöverskådlig framtid ger däremot en väldigt låg avkastning i ett amorteringsscenario.

Ett annat alternativ är att investera i annan verksamhet än fotboll. Det har tidigare varit populärt ute i Europa men har flera skräckexempel. Erfarenheten säger att fotbollsklubbar inte är särskilt duktiga på att tjäna pengar på affärer utanför kärnverksamheten. Jag har skrivit mer om det i en tidigare blogg.

Ett rimligt alternativ är att investera i kärnverksamheten, det vill säga sportslig framgång samt optimera intjäningen från handel med spelarkontrakt. Risken är relativt hög, men det är också avkastningen. Samtidigt är det också inom detta område som klubben har sin enskilt största kompetens,

För att göra det som måste man planera och budgetera därefter. I en intervju i sajtenFotbolldirekt.com säger också sportchefen Daniel Andersson att man mycket riktigt har ökat sin budget med sikte att nå ytterligare en sportslig nivå. Den starka soliditeten och likviditeten ger klubben möjligheten att bära en större affärsrisk.

Ett bra exempel på det sätt att arbeta på är FC Basel där enbart klubbens personalkostnader idag överstiger det som man i Sverige skulle kalla den underliggande ekonomin. Det har medfört att den största tillväxten i klubbens intjäning har kommit från deltagandet i internationella cuper samt handel med spelarkontrakt, medan dem underliggande ekonomin har upplevt en mer morderat tillväxt. På så sätt har FC Basel omvandlat det vi i Sverige idag kallar extraordinära intäkter till ordinara.  Något som i allra högsta grad bidragit till att man i dagsläget leder den schweiziska ligan med 14 poäng med en match mindre spelar och är på väg mot det åttonde raka mästerskapet.

Den transparenta delen i staplarna visar det man i Sverige definierar som "grädden på moset" men som FC Basel har omvandlat till ordinära intäkter. Datakälla: www.fcb.ch
Med bakgrund av det framstår det inte riktigt korrekt att definiera Malmö FF:s underliggande ekonomin enligt den i Sverige tillämpade standarden. Faktum är att den underliggande ekonomin inkluderar både intäkter från försäljning av spelarkontrakt och deltagande i internationella cuper och nivån på dessa två intäktsklasser bör rimligen sättas i relation till den önskade risken i verksamheten. 

Är Malmö FF lika duktiga på att utnyttja sina resurser, rekrytera och göra affärer som man har varit under de senaste fem åren så kommer också den större budgetkostymen att kunna ta klubben till en ny nivå. I Sverige borde det innebära en allsvensk titel i sju av tio fall.

fredag 11 mars 2016

Vem har egentligen bäst ekonomi i Stockholm?

Det är snart två och ett halvt år sedan som jag skrev denna krönika i offside.org. Den handlade kort och gott om att Hammarby respektive Djurgården, som under en längre tid hade brottats med ekonomiska problem. Djurgården hade redovisat närmare 100 miljoner kronor under fem säsonger och Hammarby hade degraderats till en lägre division och hade problem att ta sig tillbaka, trots att ekonomins storlek inte skulle behöva ha sådana konsekvenser.

För att råda bot på detta rekryterade de båda klubbarna de tränare som under de senaste åren hade varit dokumenterat bäst på att hushålla med små resurser i allsvenskan. Det kan därmed vara ett bra läge att göra en liten avstämning. Har ekonomin blivit bätttre?

För att göra det jämförbart har jag isolerat bolagen som driver de allsvenska verksamheterna, Djurgården Elitfotboll AB (DEFAB) och Hammarby Fotboll AB (HFAB). Båda är hårt konkurrensutsatta verksamheter som kämpar om tabellplaceringar med sin respektive intäktsmassa till sin hjälp. Jag har exkluderat föreningarnas ekonomier vars främsta syfte är socialt där man utbildar och uppfostrar barn och ungdom. Dessa ekonomier (Djurgården IF Fotboll exkl DEFAB omsätter 30mkr och Hammarby IF FF exkl HFAB omsätter 20mkr) är inte konkurrensutsatta på samma sätt och är på så sätt mer planekonomiska i sin struktur. För att göra det hela lite mer intressant har jag inkluderat AIK Fotboll AB (AFAB) i denna blogg.



Intäkter
Om man tittar på de tre klubbarnas intäkter så ser vi en hel del skillnader. AFAB har tack vare sin status som topplag bra intäktskällor i form av försäljning av spelarkontrakt samt ersättning från Uefa för deltagande i internationella cuper, totalt närmare 30 miljoner kronor under 2015.

En intressant iakttagelse är genomsnittsintäkten per åskådare (se nedre tabell). Djurgården har klart högst bland de tre klubbarna. Det kan bero på att man har ett högre snittpris på sina biljetter eller att man har ett större bortfalll av betalande som väljer att inte gå på matchen. Hammarbys låga siffra kan till viss del förklaras med att man subventionerar en ståplatsektion i premiumläge på långsidan.

Det finns också en avvikelse i hur klubbarna redovisar försäljning av merchandise. Hammrby redovisar sin försäljning under “övrigt” med en royaltyintäkt på 2.2 miljoner kronor (entrepenad hos Intersport). Bruttot är 18.2 miljoner kronor men det ligger på Intersports resultaträkning förstås. Djurgårdens bruttförsäljning ligger i de 27 miljonerna i marknadsintäkter. AIK redovisar separat, 18.8 miljoner kronor, i min figur under "övrigt".

Vi kan också se att AFAB redovisar en klumpsumma för intäkter från sändningsrättigheter samt övriga centrala SEF avtal medan HFAB och DEFAB isolerar ersättningen från sändningsrättigheterna.

AFAB har idag en klart störst ekonomi. DEFAB ganska klart minst. HFAB har rimligen störst risk i sin intäktstruktur där närmare 60 procent av intäkterna kommer från en enda inkomstkälla, matchdagsintäkter. Det är ännu tidigt att säga hur stabil den intäktskällan egentligen är.



Resultat Ebitda
Visar resultatet före avskrivningar av- och nedskrivningar. Jag har också valt att lyfta bort handel med spelarkontrakt och lägga det under Ebitda. Det vi ser är att både DFAB och HFAB visar positiv Ebitda medans AFAB har en negativ Ebitda. Detta finansieras genom handel med spelarkontrakt.

Försäljning av spelarkontrakt
AIK är ett etablerat topplag. Klubbens genomsnittliga tabellplacering de senaste fem säsongerna är 2.8. Det marks i allra högsta grad i storleken på klubbens försäljning av spelarkontrakt. Under de senaste fem säsongerna har man salt spelarkontrakt för i genomsnitt lite dryga 19 miljoner kronor (15 mkr genomsnittt senaste 10 säsongerna). Detta symboliserar att man är duktig på att utveckla och förädla spelare vilket också har bidragit till den höga tabellpositionen. Detta faktum kan finansiera en negativ Ebitda vilket ger ett större utrymme till bl.a. personalkostnader och med det en högre nivå på spelartruppen generellt. Tack vare det kan man anta att det finns en större kunskapsöverföring mellan spelarna vilket i sin tur leder till bättre spelarutveckling. AIK envisas med att påstå att man inte budgeterar med försäljningar av spelarkontrakt. Om det stammer i verkligheten kan det betyda att det finns en outnyttjad intjäningspotential som man väljer att ignorera vilket jag var inne på i den förra bloggen.

Värt att notera är Hammarbys låga försäljningssiffra. Den illustrerar klubbens ekonomiska problem de senaste åren mycket väl. Det har inte varit storleken på Hammarbys ekonomi eller förmågan att budgetera den som har varit det stora problemet utan helt enkelt avsaknaden av kompetensen att kunna rekrytera rätt spelare och få de att utvecklas.

Effektivitet
Jag har tagit fram ett effektivitetsnyckeltal. Personalkostnader inclusive sociala avgifter plus avskrivningar på spelarkontrakt dividerat med antalet vunna poäng under säsongen 2015. Vi kan se att Djurgården är mest effektivt medans Hammarby minst effektivt. Kanske speglar det lite den inriktining som klubbarna har haft under de senaste två åren. Djurgården verkar i första hand har arbetat med kostnadseffektiviseringar. Hammarby å sin sida mest lagt fokus på att snabbast möjligt avancera i tabellen, oavsett hur mycket motsatsen som tränare Bergstrand försöker intala omvärlden.

Det skulle kanske vara mer önskvärt att kunna isolera personalkostnaderna för enbart spelare och ledare. Brist på data gör detta dock inte möjligt. Å andra sidan gör den administrative personalen nytta också vilket rimligen avspeglas i tabellen över en längre sikt.

Sammanfattning
Pelle Olsson har i Djurgården gjort ungefär likadant som han gjorde i Gefle. Framgångsrikt rekryterat mer eller mindre okända spelare som sedan har utvecklats väl. Detta har lett till att klubbens kostnad per vunnen poäng var lägst bland Stockholmsklubbarna. Djurgården hade 2015 svagast finanser bland de tre klubbarna i Stockholm men bäst ekonomi.

För Hammarbys del så spelar man idag i allsvenskan och har nyligen redovisat klubbens starkaste finansiella resultat någonsin. Ekonomin har onekligen blivit bättre. Men den har blivit bättre jämfört en katastrofal nivå och är fortfarande inte bra.

Medan Djurgården behöver få sin ekonomi att växa för att ta nästa steg sportsligt så behöver Bajen förbättra sin ekonomi genom att bli mer effektiva. Ökade intäkter – givet att effektiviteten inte förbättras – kommer i annat fall enbart att göra en marginell skillnad i tabellen. Och utebliven sportslig progression kommer rimligen att påverka intäkterna negativt. Marginalåskådarna kommer att tröttna vilket i förlängningen leder till röda siffror i böckerna.

Skulle Djurgården och Hammarby däremot förmå att leva upp till sina respektive potentialer så kommer det att sätta press på AIK:s (samt flera större klubbars) resultaträkning där det idag inte finns särskilt mycket utrymme att spela med. I så fall tvingas de att göra saker bättre och smartare än vad de gör idag. Annars är popcornmaskinen igång igen. Visst är konkurrens härligt ☺

torsdag 18 februari 2016

Spelarkontrakt-försäljningar – blir inte större än vad man gör det till

Idag presenterade AIK Fotboll AB sitt bokslut. Där kunde vi läsa om att klubben under 2015 hade sålt spelarkontrakt* med ett netto på 23.5 miljoner kronor. Under de senaste 10 åren (2006-2015) har AIK haft ett netto i handel med spelarkontrakt på i genomsnitt 15 miljoner kronor. Trots det säger sig klubben inte budgetera med försäljning av spelarkontrakt.

Det är också en hållning som Andreas Frountzos på revisionsfirman Deloitte rekommenderar klubbarna. Man bör se spelarförsäljningar som grädden på moset, sägs det. Enligt Deloitte säljer allsvenska klubbar spelarkontrakt för 15 miljoner euro, cirka 140 miljoner kronor om året**.

Det är i första hand de klubbar som ligger i toppen i tabellen som säljer spelarkontrakt för störst belopp. Under 2013 samt 2014 kom hälften av allsvenskans spelarkontrakt-försäljningar från de tre klubbar som slutade topp tre i tabellen dessa säsonger. Klubbar som har ambitioner att år till år ligga i toppen och som under de senaste säsongerna också figurerat högt upp i ligan. Det är logiskt eftersom det är duktiga spelare som vinner tillräckligt många poäng för att ligga i toppen av tabellen. Duktiga spelare blir attraktiva för klubbar högre upp i näringskedjan.

Däremot kan man fråga sig huruvida professionellt det är att inte budgetera med försäljning av spelarkontrakt. Framför allt när intäkterna från den inkomstkällan överstiger intäkterna från t.ex. sändningsrättigheter. Planerar man inte samt budgeterar för försäljning av spelarkontrakt så blir man rimligen inte heller så duktig som man skulle kunna bli på att göra det.

Man behöver naturligtvis inte budgetera med +-0 i vinst/förlust efter försäljning av spelarkontrakt. Det går trots allt bra att balansera budgeten åt båda håll och olika från år till år beroende på soliditet och den förväntade talangpotentialen i truppen. Den kompetens som krävs för att bedöma det senare borde man kunna kräva av en professionell klubb.

För en vecka sedan skrev Fotbollskanalens Olof Lundh en tänkvärd krönika om de allsvenska klubbarnas förmåga att tjäna pengar på handel med spelarkontrakt***. Bakgrunden till krönikan är magasinet Offsides podcast där Anders Bengtsson och Johan Orrenius var av åsikten att allsvenska klubbar tar för lite betalt för sålda spelarkontrakt.

Saken är den att om man inte planerar samt budgeterar för försäljning av spelarkontrakt så blir det rimligen inte heller mer än just grädde på moset.

----------------------------------------------------
*Det är spelarkontrakten som värderas och handlas med. Inte spelarna per se. Spelarna har genom en affärsuppgörelse överlåtit sina ekonomiska rättigheter till respektive klubb, under en specificerad och begränsad period (kontraktslängd).




tisdag 2 februari 2016

Låt oss hoppas på fler lex Helsingborg

Läser senaste numret av Offside och det av Oskar Månsson författade och mycket intressanta reportage om Helsingborgs finansiella härdsmälta. Något provocerande står det på framsidan att klubben blev ruinerad av förmögna affärsmän. Slutsatsen måste dock vara att föreningen lyckades med den bedriften helt på egna meriter, med “riskkapitalisterna” som bara ett av verktygen I lådan.

Konflikten mellan sportchefen Jesper Jansson och de som höll i pengarna (ordvalet kanske inte är det bästa) är delikat. Jansson samt en av riskkapitalisterna menar att man inte vågade satsa tillräckligt med pengar och skriva längre kontrakt med bl.a. Alfred Finnbogason. Det är naturligtvis lätt att i efterhand och med facit i hand peka på vilka kontrakt man skulle investera tungt i, Men att säga att klubben inte gasade tillräckligt låter lite historielöst. Under 2011 spenderade man t.ex. ca 15 miljoner kronor på kontraktet med Thomas Sörum.

Det var framför allt under guldåret som Helsingborg sålde och tjänade stora pengar (>50mkr netto 2011) på sålda spelarkontrakt. Jag gick tillbaka till mina tre år gamla anteckningar för att hitta att man under 2011 samt 2012 satsade lite drygt 20 miljoner kronor mer i lönekostnader för fotbollsverksamheten isolerat. UTÖVER DET tillkom 27 miljoner kronor som under de två åren kostnadsfördes som “spelartransfers och inhyring”. DÄRÖVER hade man 24 miljoner kronor som spenderades och aktiverades på balansräkningen som förvärv av immateriella tillgångar (förvärv av spelarkontrakt från andra klubbar). Allt som allt ca 55 miljoner kronor som man under 2011 och 2012 spenderade på att försöka förstärka spelartruppen. Problemet kan inte ha varit att man inte satsade tillräckligt mycket. Snarare handlar det om att man satsade på fel hästar.

I grund och botten handlar det om en skev självbild. Av både klubben och dess intressenter vilket jag tidigare har argumenterat för i detta blogginlägg. Och det var knappast så att “riskkapitalisterna” med pistolhot tvingade föreningen att ta emot pengarna och skriva avtal som under flera är och kommer att vara en belastning för klubbens finanser. Pengarna fanns helt enkelt nära till hands och fungerade också som en garanti ifall satsningen skulle överdoseras. Vilket den alltså gjorde. Drömmen om sportsliga framgångar var större än vad man egentligen ska förvänta sig av en klubb i Helsingborgs storlek (mätt i omsättning*) lockade att använda sig av kapitalet. Det med medlemmarnas goda minne.

IFK Norrköping vann som bekant den senaste upplagan av allsvenskan. Precis som Helsingborg ska man egentligen inte förvänta sig det och Peking har redan börjat och kommer att kunna kapitalisera guldet tack vare möjligheten att sälja spelarkontrakt som man har med flera spelare som gjorde framträdande prestationer under 2015. Precis som Helsingborg då det begav sig för fem år sedan. Kan Norrköping bli det nya Helsingborg? Låt oss hoppas det. Dessa galenskaper som med gärna mellanrum äger rum inom den europeiska ligafotbollen ökar tävlingbalansen i ligan.

Dessutom vinner klubbarna som tar höga risker ofta koefficient-poäng på Uefa-rankingen. Något som Helsingborg också bidrog med. Det är något av en myt att det skulle vara FCK Köpenhamn som gjorde att Danmark nådde en 12:e plats på Uefas-rankingen. Figuren nedanför visar att åtminstone hälften av poängen tjänades in av andra klubbar. Ett klubbkollektiv som exklusive FCK gick med 1 MILJARD danska kronor i förlust under åren 2009-2013.

Skulle samtliga allsvenska klubbar sköta sina finanser exemplariskt så skulle vi troligen ha en mycket tråkigare liga.

* löpande intäkter från matchdag, reklam&sponsring samt media.

Nedbrytning av Uefa koefficient-intjäningen i Danmark per klubb. Ligans ranking på högra Y axeln

onsdag 30 december 2015

Gott Nytt År!

Hur ska man bäst sammanfatta 2015? Kanske året då denna blogg mer eller mindre legat vilande. Fem inlägg sedan februari säger kanske det mesta. Den enskilt största orsaken till det är att jag har saknat tid. Tiden har omdistribuerats till squashträning istället. Närmare 450 timmar, teknik, fys samt matcher. Året avslutades med PARETI Squash Open i Kiev där jag knep en 10:e plats i 32 mannafältet i klass M2. Om ett år åker jag dit för att vinna.



Men den uteblivna aktiviteten har också varit en motivationsfråga. I början på året fick jag äran att skriva ett längre reportage åt Affärsvärlden. Det var lite som att vinna olympiska spelen och jag fick svårt att hitta motivation efter det. Hur ser då min och bloggens framtid ut inom detta område? Det är lite oklart. Jag finner fortfarande ämnet mycket intressant och det finns alltid nya saker att lära sig. Så vi får helt enkelt se hur det blir.

Däremot är det läge att göra en liten sammanfattning av det allsvenska året som gått. Toppstriden i allsvenskan 2015 blev som bekant väldigt rafflande. I somras gjorde jag en prediktion baserad på klubbarnas personalkostnader. IFK Norrköpings victoria var i det närmaste osannolik. Precis som Malmö FF:s femteplats. En anomali och sådana korrigeras förr eller senare.

I övrigt placerade sig de andra tre topplagen, IFK Göteborg, AIK samt Elfsborg som man kunde förvänta sig. Djurgården presterade i linje med förväntningarna. Också i botten åkte de lag med minst resurser ur allsvenskan.

Uppskattade personalkostnader 2015 (baserat på 2014 samt eventuella progonser/delårsrapporter från klubbarna) vs sportslig framgång 2015.
2016 är det troligt att Malmö FF vinner SM guld och IFK Norrköping blir ett mittenlag.
2016 är kommer det också vara ett underskott i driften, Men det avslöjade jag ju redan för tio månader sedan :)

När Malmö FF lyckades kvalificera sig till Champions League skrev jag denna artikel i Idrottensaffärer där jag funderade lite kring de effekter Champions League skulle kunna få på allsvenskan.
Det var främst tre områden som jag ansåg var extra intressanta.

- Distributionen av Champions League miljonerna genom spelartransfersystemet till de andra allsvenska klubbarna.
- Ökat risktagande bland klubbarna som leder till sämre finanser.
- Påverkan på ligans tävlingsbalans.

Vad gäller distributionen av pengarna genom transfersystemet så kan vi konstatera att Malmö FF i stort sätt har rekryterat enbart icke allsvenska spelare. Det kan bero antingen på att man inte har identifierat tillräckligt duktiga spelare inom den inhemska ligan eller att priset på dessa spelare är för högt. Är det på grund av det sistnämnda så spräcker det myten om att de allsvenska klubbarna säljer spelarkontrakt för att överleva. Rimligen säljer man spelarkontrakt för att man anser det vara en bra affär.

Angående ett högre risktagande så borde vi vara där nu. Klubbarna tar större ekonomiska risker för att placera sig tillräckligt högt upp i tabellen för att nå premierna från Uefa. Bara ett fåtal kvalificerar sig dock. Den danska ligan är ett utmärkt exempel när man började klättra på Uefas ranking. Räknar man bort FC Köpenhamn som sedan 2009 har gjort en samlad vinst på drygt 200 miljoner danska kronor (FCK isolerat, inte koncernen Parken S&E), så redovisade ligans övriga klubbar en samlad förlust på cirka 1 miljard danska kronor.

Under 2015 har vi sett tendenser på detta beteende i allsvenskan. Få har missat de svarta rubrikerna gällande IFK Göteborgs finansiella situation. IFK Göteborg fortsatte att rekrytera namnkunniga spelare som om det inte fanns någon morgondag. Någonstans i slutändan är känslan att man tog höjd för ett gruppspel i Europa League. Också AIK har investerat tungt i sin spelartrupp. Närmare 12 miljoner kronor i sign-on bonusar i samband med kontraktsförlängningar samt nyförvärv. Under årets nio första månader var AIK:s personalkostnader all time high, 61 miljoner kronor. Det var 13 miljoner kronor högre än motsvarande period 2014 och 10 miljoner kronor högre än förra toppnoteringen 2012. Då rekryterade man bland annat Celso Borges, Henok Goitom och Daniel Majstorović.

IFK Göteborgs bekymmer tror jag bara är början på vad vi kommer att få se mer av i allsvenskan de kommande åren. Framför allt om konkurrensen i toppen kan öka än mer på grund av Hammarbys allt starkare finansiella ställning. Lyckas Bajen med att få ordning sin ekonomi (få bättre sportslig avkastning på miljonerna) så blir det fler lag som slåss om samma antal platser och miljoner i Europa.

När vi pratar om påverkan på allsvenskans tävlingsbalans så har min hypotes varit att Malmö FF lägger beslag på 7 av 10 mästerskap de kommande åren. Det finns idag ingen anledning att revidera den hypotesen. Framför allt då det var IFK Norrköping som lade beslag på årets titel. De åren som Malmö FF inte vinner behöver de andra större utmanande klubbarna vinna för att förbättra sina intjäningsmöjligheter. Nu hamnar eventuella Champions League miljoner hos det på sikt harmlösa IFK Norrköping. Lite som när FC Nordsjælland lyckades vinna i Danmark för att åren efter återgå till för klubben normal position.

Samtidigt får vi inte stirra oss blinda på statistisk tävlingsbalans. Malmö FF kan lika gärna vinna allsvenskan tio säsonger i följ utan att den upplevda tävlingsbalansen påverkas negativt. Den upplevda tävlingsbalansen är en funktion av den samlade publikens förväntningar på oförutsägbarhet. Än så länge verkar opinionen anse allsvenskan oförutsägbar.

Som avslutning klistrar jag in en mycket kort swot-analys från Affärsvärlden på de klubbar som i mina ögon har bäst möjligheter att under de kommande åren utmana Malmö FF. (klicka på bilden för bättre upplösning)

Gott Nytt År!


lördag 27 juni 2015

Pengar ingen garanti för framgång i svensk elitfotboll - men en förutsättning!

Ni som har följt denna blogg känner till förhållandet mellan storleken på sportslig framgång och sportsliga resultat. Över tid är sambandet mycket stort. Enskilda säsonger mindre.

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.

Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs. 

Jag har tagit en urvalsgrupp inkluderande klubbar som spelat i allsvenskan minst två säsonger under perioden 2009 - 2014, plus Hammarby. Sedan räknat respektive klubbs personalkostnader i relation till urvalsgruppens genomsnitt och placerat det i förhållande till respektive klubbs genomsnittliga sportsliga placering under mätperioden. Resultaten syns i figur 1.


Fig 1.

För två år sedan gjorde jag denna analys på svensk elitfotboll perioden 2009 – 2012. Nu finns det data för sex säsonger, 2009-2014. Det är tydligt att sambandet mellan klubbarnas relativa personalkostnader och de relativa sportsliga resultaten är starkare under den två år längre mätperioden. Förklaringsgraden är hela 86 procent vilket liknar de andra ligorna i Europa förhållandevis väl. De klubbar som befinner sig ovanför regressionslinjen har varit mer effektiva än urvalsgruppens genomsnitt och vice versa.

Rimligen borde det finnas ett samband mellan effektivitet och lönsamhet. Men gör man en analys där över- och underprestation under sexårsperioden sätts i relation till klubbarnas finansiella resultat så kan ett sådant samband förklaras till inte mer än lite drygt 20 %.
Fif 2. Effektivitet (avvikelse från regressionslinjen i fig 1) vs Genomsnittligt årligt finansiellt resultat under mätperioden 2009-2014. 
Dock finns det vissa intressanta observationer. Djurgården och Hammarby har under mätperioden varit kroniskt underpresterande. Det syns också väldigt tydligt i de finansiella resultaten. Brist på pengar har inte varit problemet. Problemet har varit hur de har använts. Den senaste tidens sportsliga samt finansiella tyder däremot på en förbättring. Något som jag har förväntat mig och utvecklar här @MagasineOffside.

Vi kan också se en förhållandevis effektiv klunga med klubbar som under perioden har visat ett resultat mycket nära noll alternativt ett negativt finansiellt resultat. Detta visar med stor tydlighet att de svenska elitklubbarna är nyttomaximerande. De använder alla till buds stående medel för att på kort sikt bibehålla förbättra sin sportsliga prestation. Gick man in i 2009 med ett positivt eget kapital så har det kapitalet använts till att försöka hamna högre upp i tabellen. Vilket rimligen har lett till negativa siffror i resultaträkningen, trots att de sportsliga prestationerna inte har varit ineffektiva i sig.

Trelleborg hör till denna grupp. TFF:s problem har varit att man inte har haft tillräckligt stora intäkter för att hålla sig kvar på elitnivå. Utan Runa Anderssons pengar hade klubben kraschat mycket tidigare. Det hade man också gjort med en mindre solidarisk distributionsnyckel av de centrala pengar som SEF delar ut årligen. Trelleborg hade då tidigare ersatts av en annan klubb som var duktigare på att utveckla sin kommersiella sida (allt annat lika).

Det är också värt att notera kontrasten mellan Malmö FF och Elfsborg. Boråsarna offrade 40 procent av sitt egna kapital för att nå Champions League efter sitt SM guld 2012. Till skillnad från Malmö FF misslyckades de. 

Det finns två avvikande resultat där Norrköping och Helsingborg har redovisat ett positivt resultat trots en dålig effektivitet över sexårsperioden. Norrköping har gjort det tack vare markförsäljning till kommunen och Helsingborg tack vare att de betalade tillbaka 16 miljoner kronor till kommunen (ej resultatpåverkande) och inte kunde spendera pengarna på bland annat spelarkontrakt (resultatpåverkande) under de två senaste åren.

Om man väljer att göra en plot med samtliga observationer så blir sambandet betydligt svagare. Dock finns det vissa intressanta saker att ta med. För att vinna SM guld har det under mätperioden krävts minst personalkostnader som varit minst 1.4 gånger urvalets genomsnitt.
Fig 3
Faktum är att 4 av 6 mästerskap har vunnits av klubbar med högst eller näst högst personalkostnader. 1/3 av klubben med tredje högst personalkostnader. Helsingborg överraskade med att vinna en gång med femte högst personalkostnader. Detta kan jämföras med den statistik som Uefa härom året tagit fram från 52 av de europeiska ligorna. 29 av dem (56 %) vanns av klubben med högst personalkostnader. Lagen med näst högst personalkostnader vann i 11 av ligorna (21 %) och tredje högst personalkostnader vann fyra gånger (8 %). Klubbarna med lägre relativa personalkostnader än så vann 8 mästerskap, 15 %.

Om vi betraktar mitt urval som slumpmässigt och använder oss av en T fördelning (på grund av få observationer på respektive tabellplacering) så borde vi inom 95 procents konfidensintervall se vilka klubbar som rimligen har en chans att nå de fem högsta placeringarna i allsvenskan under denna säsong (ingen hänsyn tagen till redan spelade matcher). Givet att den relativa konkurrenskraften klubbarna emellan inte har förändrats nämnvärt under 2015.

1) MFF, AIK, IFK Göteborg
2) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
3) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
4) MFF, AIK, IFK Göteborg, Elfsborg
5) Häcken, Helsingborg, Hammarby, IFK Norrköping, DIF, Kalmar FF

Trots att urvalet per placering är väldigt litet så borde avvikelser från tabellen kunna anses som slumpen/tur snarare än ett resultat av en långsiktig exekvering av klubbstrategin. Helsingborgs guld är egentligen ett ganska bra exempel på det, med tanke på vad som hände efter det. Men också BK Häckens (2:a) och Örebro SK:s (3:a) enskilda framskjutna placeringar som båda följdes av magplask.

söndag 5 april 2015

Orsakar förbättrade chanser att nå Champions League finansiella problem?

I samband med Malmö FF:s play off match mot Red Bull Salzburg skrev jag en krönika i IdrottensAffärer om vad vilka effekter vi kunde förvänta oss i allsvenskan. Om ni inte läst den så kan ni göra det under denna länk.

En av de förväntade effekterna var ett ökat risktagande bland klubbarna med finansiella bekymmer som följd. Detta baseras på ett antagande om att klubbarna upplever större chanser att lyckas i Europaspelet alternativt att rankingen förbättras till den grad att det ger en extra plats i kvalspelet. Det är ett fenomen som fram till nyligen enbart har varit teoriserat*. I min krönika använde jag den danska ligan som referens.

Ligans ranking förbättrades kraftigt under den senare delen av 00-talet. Mellan åren 2009 och 2013 var ligan rankad på en sextonde plats eller bättre. Under de åren började det samtidigt gå dåligt finansiellt för majoriteten av den danska superligans klubbar.

Räknar man bort FC Köpenhamn, så redovisade ligans övriga klubbar en samlad förlust på cirka 1 miljard danska kronor. En del kan förklaras med negativa effekter från finanskrisen. Men ligan upplevde också ett minskat publiksnitt i ligan under de åren vilket slog extra hårt mot de klubbar vars personalkostnader ökade i jakten på europa-platserna samt den desperata kampen att undvika de två platserna som leder till degradering från superligan.

Sedan 2012 har klubbarna genom aktieemissioner lyckats resa drygt 500 miljoner kronor i eget kapital vilket bland annat har resulterat i att antalet duktiga svenska spelare i ligan har börjat öka igen.

Hur som helst, saken är den att det enligt en färsk studie** finns empiriskt stöd till teorin om överinvesteringar på grund av ökad förväntan på exogena prispengar.

Författarna har analyserat om huruvida en föränding strukturen av prispengar förändrar investeringsbeteendet hos klubbarna. Slutsatsen är att i ligor där antalet platser till Champion League utökas så ökar investeringarna i talang ex-ante (i förväg). I de stora ligorna gäller det samtliga klubbar i ligan, men främst hos de klubbar som missat kvalplatsen marginellt under föregående period. Också den ledande klubben ökar sina investeringar, rimligen på grund av konkurrenternas ansträngningar.  En klassisk kapprustning. I mindre ligor däremot är effekten mindre. Den uppstår i första hand först när ligan får en direktplats till Champions League.

Det intressanta är att de finansiella problemen i den danska ligan (var inte med i studiens testgrupp) startade betydligt tidigare än vad de baserat på testresultaten borde ha gjort. Ligan fick sin direktplats till säsongen 2012/13. Då var den finansiella härdsmältan redan ett faktum. Kanske var det den starka klättringen på Uefa rankingen som medförde att de danska klubbledarna började räkna med att ligan skulle nå en direktplats senast 2012.
-------------------------------------------------
* Overinvestment inTeam Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck & Markus Lang - 2007

tisdag 10 mars 2015

Vad har egentligen blivit bättre i Djurgården?

I två års tid har jag ställt mig frågan om Djurgårdens ekonomi har blivit bättre?
2012 när resultatet såg bättre ut än på länge.
2013 när resultatet upplevdes som en katastrof.

I båda fallen var kontentan att resultatet inte säger allt. Vad säger då resultatet från 2014? Har ekonomin blivit bättre?

Ekonomin i den sportsliga organisationen har definitivt blivit bättre än vad den har varit mellan 2008 till 2012. De sportsliga resultaten har stabiliserats och man klubben har placerat sig på en sjunde plats i tabellen under de två senaste åren. Det är – med tanke på hur mycket pengar man har spenderat – ungefär vad man bör förvänta sig. Varken mer eller mindre. Den förbättrade ekonomin i sportorganisationen märks också i form av den förhållandevis stora vinst man gjort på transfermarknaden. För första gången på många år hade Djurgården spelare som var tillräckligt attraktiva på den internationella marknaden.

Ekonomin i marknadsorganisationen har inte blivit bättre. Den är medioker vilket figuren nedanför visar. Trots att Djurgården har flyttat in på en helt ny och modern arenafacilitet så har marknadsintäkterna inte ökat. Detta trots att det ges betydligt bättre förutsättningar att sälja företagspaket.

Ekonomin i övriga organisationen ser ut att ha blivit mycket sämre. Efter 2013 uppmärksammade jag att klubbens övriga kostnader hade ökat med 13 miljoner kronor jämfört med 2012. Något som skulle kunna förklaras med en mycket offensiv marknadsföringskampanj i samband med arenaflytten. Bland annat tog man fram en reklamfilm som sändes i TV4. Under 2014 har dock dessa kostnader inte minskat med mer än knappa 2 miljoner kronor vilket innebär att man under förra året fortfarande låg på en ca 10 miljoner kronor högre övrig kostnadsmassa än vad man har gjort åren innan 2013.



Jämför vi kostnaderna i Djurgården Elitfotboll AB med Hammarby Fotboll AB som spelar sina matcher så samma arena så är det tydligt att det finns en enorm skillnad på kostnadssidan. Av Hammarbys 22 miljoner i övriga kostnader definieras 16 miljoner kronor som Evenemangs- och materialkostnader. Vad är det som kostar att göra i Djurgården?

Djurgården har som mål att bli ett allsvenskt topplag och komma ut i Europa. För att lyckas med det så kan man inte spara in mer på den sportsliga organisationen. Personalkostnaderna kan med andra ord inte minska särskilt mycket. 42 miljoner kronor är ungefär lika stort som både det allsvenska medlet sam t allsvenska medianen.

Det man behöver göra är att öka intäkterna kraftigt. Och få bukt med sina övriga kostnader som 2014 låg på mer än 60 procent av omsättningen. Lyckas man inte med det så kommer man att uppleva problem med att nå sina sportsliga mål.

Resultatutveckling i Djurgården Elitfotboll AB:

måndag 2 mars 2015

Ironiskt nog bara förlorare i Nordin Gerzic transfern‏

För ganska exakt tre år sedan skrev jag detta blogginlägg där jag funderade kring rationalen bakom Nordin Gerzic först förlängda kontrakt med Örebro SK och sedan transfereringen av det till IFK Göteborg. Genom att spelare och klubbar skriver långa kontrakt med varandra så kan de flytta över förmögenhet (rent) från den klubb som sedan rekryterar spelaren i fråga. Den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet och där klubbens pay-off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både för den säljande klubben men också till spelaren som man måste locka över. Att den köpande klubben tycker att det trots allt är en bra affär beror på att man tror sig kunna få tillräckligt stor nytta av spelaren så att pengarna kan tjänas ihop tack vare sportslig framgång och/eller att rekryteringen leder till att klubbens spelarportfölj ökar i värde (överföring av kunskap och kompetens).

I fallet med Nordin Gerzic hände följande: Den säljande klubben kunde inte förvalta pengarna väl och degraderades från allsvenskan. Spelarens prestationer försämrades hos den köpande klubben. Generellt borde åtminstone Örebro och Gerzic ha varit vinnare i dessa affärer. IFK Göteborg behövde inte nödvändigtvis vara det. Nu blev alla tre parterna ironiskt nog förlorare. Ett bra exempel på komplexiteten i fotbollsverksamheten och att ekonomiska modeller inte kan förutse framtiden.

Gerzic affären var bara toppen på isberget i IFK Göteborg. Idag presenterade klubben sitt bokslut för 2014 och det har i en veckas tid ryktats om ett minusresultat. Det blev till slut lite mer än vad ryktena sade. Minus 10 miljoner kronor på den nedersta raden. För en mer detaljerad sifferanalys rekommenderar jag den initierade bloggen Bluewhite &Lilywhite

Här kommer istället lite egna funderingar.

Utöver att IFK Göteborg subventionerade Örebro SK i deras lån av Gerzic och Sobralense så kom IFK till sist överens med Gerzic om att teminera kontraktet i förtid vilket rimligen skapade en kostnad som belastade fotbollens elittrupp och i förlängningen 2014 års resultat.


Förutom Gerzic och Sobralense så misslyckades klubben med en av sina profilvärvningar, Malick Mané som rimligen också medförde en betydande kostnad på resultaträkningen. May Mahlangu kom förvisso igång under hösten men hans ettårskontrakt kostade nog mer än vad det smakade. Kanske hade dessa pengar kunnat investeras bättre.

Dåliga rekryteringar leder till att man får värva nya spelare för att försöka ersätta de som inte presterar. Är man tillräckligt dålig och upprepar detta för ofta hamnar man till slut i ett prekärt finansiellt läge där kostnaderna inte längre kan täckas av intäkter som en spelatrupp generarar genom goda sportsliga resultat (i första hand publik & spons) samt genom ett ökat marknadsvärde på spelarnas kontrakt. IFK Göteborg har trots flera dåliga rekryteringar de senaste åren ändå lyckats göra ett antal goda förvärv, till exempel Lasse Vibe och Ludwig Augustinsson. Klubben har också under de två senaste säsongerna lyckats placera sig på en hög tabellplacering vilket bevisar att man trots allt har ett visst värde i sin spelartrupp. 

Missarna i rekryteringen har inte varit tillräckligt stora för att försämra klubbens prestationer på planen. Däremot har de varit tillräckliga för att erodera klubbens egna kapital.

Det trots allt kraftigt negativa resultatet i sig är inte bekymmersamt. Klubbens rekryteringsarbete under vintern är om något en indikation på att ökningen av kostnaderna för fotbollens elittrupp är av engångskaraktär och inte kommer att belasta finanserna efter 2014. Det som är bekymmersamt är osäkerheten om huruvida IFK Göteborg kan förbättra sitt rekryteringsarbete framgent. Det egna kapitalet kan inte minska hur länge som helst.

De senaste 9 säsongerna har IFK Göteborg sålt spelarkontrakt för i genomsnitt lite drygt 20 miljoner kronor om året. Det är egentligen inte särskilt märkvärdigt. Klubben har ambitioner att vara ett topplag vilket medför att man har spelare i truppen som förr eller senare blir attraktiva på marknaden. Att tjäna pengar på att sälja spelarkontrakt kommer man också fortsätta att behöva göra om man vill ha en tillräckligt stark trupp som varje år kan utmana om topplaceringar. Ett förbättrat rekryteringsarbete kommer inte ändra på det faktumet däremot leder det till att IFK återigen kommer att kunna förstärka sitt egna kapital.

Under 2015 kommer man dels få in hela transferintäkten från försäljningen av Ludvig Augustinssons kontrakt till FC Köpenhamn. Erfarenheten säger att IFK kommer att göra fler affärer under året. Det behöver inte nödvändigtvis vara Lasse Vibe. Det är inte säkert att hans kontrakt värderas tillräckligt högt på marknaden för att det ska överstiga den nytta som han tillför IFK Göteborg.

Det finns som jag ser det två större osäkerhetsfaktorer hos IFK Göteborg:
Det egna kapitalet har minskat till 13 miljoner kronor. Det finns idag ingen huvudsponsor på plats. Utan de dåliga affärerna hade IFK Göteborg varit betydligt bättre positionerade och man hade kunnat ta större risker för att utmana Malmö FF. Nu har man blottat sig mot mindre konkurrenter och får agera mer försiktigt.

Det begränsar Mats Grens handlings- samt felutrymme dels i rekryteringsarbetet men också i arbetet med att förlänga kontrakten med duktiga spelare i den egna truppen. Det senare kan i värsta fall påverka klubbens förmåga att tjäna pengar på sålda spelarkontrakt negativt.