AIK Fotboll AB – bokslut 2011

Idag släppte AIK Fotboll AB sitt bokslut för 2011. Resultatet för det fjärde kvartalet blev extraordinärt dåligt förlusten för perioden skrevs till 19 miljoner vilket bidrog till att årets resultat stannade vid en vinst på 10 miljoner kronor. Klubben kommunicerar att man har tagit en hel del engångskostnader under det sista kvartalet, närmare sagt 13.6 miljoner. För helåret redovisar AIK Fotboll engångskostnader i storleksordningen 20.6 miljoner kronor fördelade på, sign-on bonusar på 8.1 miljoner (4 miljoner härrör rekrytering 2010 som togs Q2), spelar- och ledarbonusar på 2.17 miljoner, avveckling av spelare 2.8 miljoner (nedskrivningar av immateriella tillgångar), avveckling av damfotbollen samt samarbetet med Väsby United tillsammans 3.4 miljoner, avveckling av derbybutiken 320tkr, arenaupphandling 600tkr, nytt affärssystem 500tkr, stöld 245tkr samt en upptaxering på 2.7 miljoner. 

Av dessa poster är det ungefär 6.5 miljoner som härrör till avveckling av olönsamma verksamheter och dåliga investeringar samt kostnader av engångskaraktär som uppgår till ca 3.5 miljoner. Men spelar- och ledarbonusar kommer alltid att återkomma om AIK Fotboll når sina sportsliga mål och sign-on bonusar återkommer i stort sätt alltid i samband med spelarförvärv samt kontraktskrivningar. För ska sanningen fram så kan vi läsa om dessa ”engångskostnader” i stort sett samtliga historiska resultaträkningar. Det är ett periodiseringsproblem som blir extra tydligt de år då klubben säljer spelare och återinvesterar vinster i nya spelarkontrakt.

Jag har sammanställt en resultaträkning över de sex senaste åren och gjort en extra kolumn där jag tagit hänsyn till det man borde kunna kategorisera som riktiga engångskostnader och där jag har inkluderat spelarbonusar samt 4 miljoner i sign-on kostnader. Det reviderade resultatet för 2011 gör varken den historiska prestationen bättre eller förbättrar klubbens finansiella ställning men det visar en mer rättvis plattform om man vill försöka sig på att spå framtiden. Vi ser att övriga kostnader har kommit ner väldigt fint. Eftersom personalkostnaderna pressas hela tiden upp genon konkurrensen om talang så krävs det i första hand ökade intäkter för att förbättra resultatet. Trots sportsliga framgångar så var dessa på historiskt låga nivåer under 2011. 

Klicka på bilden för högre upplösning

Om vi tittar på utvecklingen i resultaträkningen över tid så ser vi framför allt två år som sticker ut med mer eller mindre mycket svag Ebitda. 2008 års resultat är i första hand en produkt av eskalerade kostnader från misslyckade investeringar i en webbplattform, klädbutiken The Terrace, samt överinvesteringar i spelartruppen. 2010 års siffror har i första hand orsakats av en kraftig minskning i matchdagsintäkterna vilket var en kombination av en tidig och kall allsvensk start i mars, mediokra resultat på fotbollsplanen samt produkten stockholmsfotbollens fall. Intäktsbortfallet berodde här alltså inte enbart på egna meriter utan AIK Fotboll AB utsattes även av negativa externa effekter.
Det som är värt att notera är den förbättrade bruttomarginalen under 2011. Klubben har förvisso förlorat intäkter från The Terrace och Restaurang Råsunda men minskningen i bruttovinsten är betydligt lägre och totalt sett förbättrar sin lönsamhet tack vare dessa avyttringar.

AIK Fotboll AB utveckling av intäkter exklusive spelarförsäljningar. Vi ser en kraftig försärmring i matchdagsintäkterna sedan den allsvenska publikboomen tog slut.

Om vi tittar på balansräkningen så ser vi att den finansiella risken som peakade 2010 minskat betydligt under 2011. Klubben är numera relativt välkapitaliserad med 29.6 miljoner i eget kapital samt med ett positivt rörelsekapital (omsättningstillgångar minus kortfrisiska skulder) på 17.5 miljoner. Klubbens balansräkning har däremot svällt en del eftersom man har fordringar på 27 miljoner kronor (10 miljoner 2010) där ökningen i första hand skulle kunna förklaras i ännu ej reglerade transferavgifter för 2011 års spelarförsäljningar. Här exponeras klubben mot en viss motpartsrisk samt valutarisk, även om det senare är förhållandevis begränsat då det troligtvis finns en gräns för hur stark den svenska kronan tillåts att bli av riksbanken.

Utvecklingen under 2011 visar oss hur fort det kan svänga i den här industrin. I alla fall i ännu ej utvecklade och polariserade ligor som allsvenskan. Det behövdes egentligen inte mer än att få ihop gruppen samt ett fåtal mycket lyckade budgetrekryteringar för att vända en negativ spiral till vad som trots allt är en bra plattform. Utmaningen för klubbledningen blir att klara av och bibehålla effektiviteten trots att de två mest produktiva spelarna som dessutom var mycket billiga i drift har försvunnit.

Figuren visar utvecklingen i den finansiella risken (skulder/eget kapital) samt rörelsekapitalet här i form av balanslikviditet.

2012 är det sista året som AIK Fotboll spelar på Råsunda Fotbollsstadion. 2013 flyttar man in på nybyggda Swedbank Arena och aktiebolaget kan därmed räkna med ett förbättrat bruttoresultat (gross profit) eftersom arenahyran till största del är rörlig. Enligt klubbens egna kalkyler som till viss del presenteras i arenarapporten kan man förvänta sig ca 15 miljoner högre intäkter i samband med samma publiksnitt. Den absolut största nyttan kommer i första hand från de nya och mer exklusiva produkterna som går att erbjuda till marknaden, det vill säga paketering av hospitality inkl VIP boxar samt klubbstolar. Det är inte heller ett orimligt antagande att större komfort och bättre säkerhet kan öka efterfrågan på vanliga platser vilket i förlängningen även kan leda till ökade intäkter från marknadsaktiviteter.

Det är därför mycket troligt att bytet av arena kommer att generera större resurser till AIK Fotboll AB. Den stora frågan är hur klubben kommer att managera dessa resurser. Kommer de att oavkortat användas i en kapprustning om marknadsandelar med de andra allsvenska klubbarna eller kan klubben positionera sig på någon form av profit max jämvikt där man utnyttjar resurserna tillräckligt effektivt för att vara med i toppen utan att för den delen kapprusta och överinvestera i talang.

Det är här som knäckfrågan finns för de luttrade aktieägarna. Sedan klubben sålde ut hälften av aktiekapitalet hösten 1999 för 64 kr per aktie har aktieägarna istället för att få avkastning, fått skjuta till nya pengar med jämna mellanrum. Uppskattningsvis har närmare 90 miljoner tillförts bolaget under årens lopp. Idag värderas AIK Fotboll AB till 35 miljoner kronor på börsen vilket är marginellt mer än bolagets bokförda egna kapital.

Aktieägarvärde kan skapas dels genom en förbättrad Ebitda dels genom vinster i Player Trading verksamheten. Det finns ytterligare en komponent som kan skapa värden och det är det europeiska cupspelet som är starkt intäktsdrivande. Vi vet också av erfarenhet att för stort fokus på player trading tenderar att försämra produkten och därmed pressa Ebitda.

Under vintern har vi fått läsa om att klubbens representanter har rest till Afrika för att eventuellt starta samarbete med, eller till och med köpa en klubb med syfte att skola talang på plats lokalt och slussa vidare till den europeiska marknaden. På papperet ser många företagsköp spännande ut men erfarenheten säger att majoriteten är värdeförstörande vilket jag utvecklar i detta inlägg. Det gäller inte minst fotbollsklubbar. Men till skillnad från till exempel Malmö FF som är tungt investerade i fastigheter och de risker det för med sig så har AIK Fotboll utrymme att experimentera i ett område inom sin kärnverksamhet, det vill säga humankapital i form av talangutveckling.

Aktieägarvärdet är exponerat mot klubbens egna förmåga men även på konkurrenters effektivitet och prestationer. På så sätt är det egentligen ingen större skillnad från andra industrier även om vi inom fotbollen ser flera externa effekter t.ex. de jag nämnde tidigare som påverkar intäktssidan.

Inför rapportperioden - prestation och resursutnyttjande

I väntan på att de svenska klubbarna ska börja presentera sina bokslut för 2011 roade jag mig med att titta på klubbarnas prestationer under säsongen och hur väl de utnyttjade sina resurser. De vunna poängen är kända och personalkostnaderna i denna analys är till största del baserade på 2010 år siffror. Vad gäller AIK så har jag korrigerat 2010 års kostnad med hjälp av 2011Q3. För de allsvenska nykomlingarna Syrianska och IFK Norrköping har jag gjort en uppskattning baserat på förra årets belopp vilket är korrigerat med de extra intäkter som den allsvenska marknaden ger. Figuren är med andra ord inte helt exakt men ett rimligt antagande är att de flesta klubbar trots allt inte har särskilt stora kostnadsavvikelser från 2010.

Förklaringsgraden i den logaritmiska modellen är så pass bra som 41%, det vill säga att 41% av de vunna poängen kan förklaras genom klubbarnas respektive personalkostnader. Och även om pengar inte betyder allt så ser vi att bland de fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen så finns tre av dem representerade om vi skulle göra en tabell baserat på storleken för personalkostnader. Magkänslan säger också att vi börjar se en viss skiktning i ligan och att i samband med att Kalmar FF vann SM Guld hösten 2008 med personalkostnader i storleksordningen 28 miljoner kronor så är det troligtvis den sista gången vi såg en ”lågbudgetklubb” vinna ett svenskt mästerskap i fotboll. Intäkter från matchdag samt marknad&sponsring kommer med andra ord spela allt större roll i framtiden.

klicka på bilden för högre upplösning. Datakälla: svenskfotboll.se

Tittar vi på figuren och försöker återberätta händelseförloppen så är de klubbar som befinner sig ovanpå trendlinjen de som presterar bättre än marknadsnormen och de som befinner sig under presterar sämre. Betyder dessa placeringar att lönsamheten hos respektive klubb kommer att vara god eller dålig för bokslutsåret 2011? I vissa fall ja och i andra inte, och framför allt beror det på hur man räknar och periodiserar intäkter samt kostnader. Om vi tittar på Elfsborg så avslöjade Borås Tidning att klubben gick 6.5 miljoner i förlust under 2011, detta trots att klubben i själva verket har presterat ungefär vad man kan förvänta sig. Att tabellplaceringen inte blev bättre än en tredjeplats beror på att det fanns två klubbar vars prestationer var extraordinära och det negativa resultatet beror till stor del på att klubben försäkrar sig mot att förlora värde hos sina spelares kontrakt. Så länge man kan kapitalisera en och annan större spelarexport med jämna mellanrum spelar enstaka negativa resultat mindre roll även om strategin med långa kontrakt riskerar att skapa incitamentsproblem i truppen. Elfsborgs problem är däremot inte minusresultatet i sig, utan det faktum att andra konkurrenter börjar få mer och mer resurser vilket tvingar boråsarna att förbättra sig själva. Utrymmet till misstag som klubben trots allt med jämna mellanrum gör håller sakta men säkert på att ätas upp. Jag återkommer till det när klubbens resultat blir offentligt.

Ett annat intressant lag är IFK Göteborg som för ett år sedan redovisade ett mycket starkt rörelseresultat för 2010 med en Ebitda marginal på 7.5%. Trots ökade intäkter har klubben inte lyckats omsätta dessa i sportslig framgång och även om 2011 års resultat förmodligen också blir riktigt bra så är situationen inte hållbar på längre sikt eftersom klubbens historia trots allt kräver en viss nivå av sportsliga framgångar för att intäkterna och den vunna marknadsandelen inte ska börja minska.

Den utmärkta ÖSK bloggen eyravallen.se rapporterar om att klubbens resultat förväntas landa på 7.3 miljoner kronor. Det är en mycket bra landning efter att Örebro SK:s konjunkturella cykel toppade 2010. Även om den sportsliga prestationen kanske blev något sämre än förväntat så har klubben skapat sig en bra plattform för ett nytt lagbygge och man är betydlig bättre rustad idag än i sin allsvenska comeback 2007. Frågan är om man kan vara lika framgångsrik igen och om man lyckas fortsätta utveckla sin marknadssida och ta det till en ny dimension. Det senare är en förutsättning för att visionen om SM Guld 2015 ska vara realistiskt.

Att Djurgården underpresterade så kraftigt i förhållande till sin kostnadskostym beror till största del på att klubben hade väldigt mycket "döda pengar" i sin spelarportfölj. Med döda pengar menar jag spelare som är bundna i förhållandevis dyra kontrakt som inte producerar nytta på planen. I grund och botten är problemet inte att nivån på spelarnas kontrakt är hög utan att klubben under de senaste åren gett dessa kontrakt till fel spelare. När utrensningen väl är klar så bör prestationen och resursutnyttjandet förbättras. Det förutsätter dock att Djurgården gjort läxan och avsevärt har förbättrat sina processer vad gäller identifiering av talang.

Halmstad BK:s prestationer under 2011 är extraordinärt dåliga. Det är dock inget som förklaras av ett års mediokerhet utan är ett resultat av en negativ trend som fått fortgå under flera års tid. Jag har sett och hört de som klassar Halmstad som en av favoriterna i årets superetta. Jag kan inte riktigt dela inte den synen. Förra gången ett lag vann så lite poäng i allsvenskan som Halmstad gjorde 2011 var 2003 då Enköping vann 14 poäng under de 26 omgångar som man spelade på den tiden. Året efter åkte Enköping ur den näst högsta divisionen. Även om det inte ska behöva sluta lika illa så är det en verklighet som klubben måste förhålla sig till.

GAIS gjorde en alldeles utomordentlig prestation i förhållande till den förhållandevis låga budgeten man trots allt har. Klubbens strategi kan dock se lite riskabel ut för utomstående ögon. Jag tycker mig se en modell till stor del baserad på högfrekvent handel med spelarkontrakt. Klubben tar ett stort bett på att Wandersons marknadsvärde kommer att vara högt i sommar och finansierar det genom skulder. Men vad händer om de andra konkurrenterna börjar prestera bättre, transfermarknaden drabbas av likviditetsbrist (vi såg en lägre aktivitet i januari internationellt) och spelarkontrakten blir svårare att realisera? Kanske agerar klubben utifrån en implicit garanti eftersom GAIS Intressenter knappast lär försätta klubben i konkurs. Samtidigt vet vi av erfarenhet att det väldigt snabbt kan svänga åt andra hållet.

När årets sportchef ska utses varje år så uppmärksammas ofta de som har haft förhållandevis stora resurser till sitt förfogande. Vi glömmer inte Olof Lundhs snyggt paketerade fotbollsekonomi som lyfte fram Stefan Andreasson i Elfsborg. En som däremot under längre tid jobbat i skymundan är Gefles Pelle Olsson. Med en allsvensk kostnadsbudget som befinner sig i den absolut nedersta regionen har han lyckats försvara klubbens allsvenska status hela sju(!) år i rad. Med lägst rörelseintäkter i ligan som är mer än hälften så stora som medelintäkten för de 16 lagen gör klubben i det närmaste alltid bra spelaraffärer. Olsson har nyligen förlängt sitt kontrakt med Gefle till 2017 och det blir intressant att se om han kan vinna mot marknaden även de kommande åren. Skulle Gefle komma att degraderas så beror det i första hand på att klubben inte har lyckats utveckla sig själva kommersiellt.

Football Money League 2012 och framtiden

Varje år presenteras Football Money League av Deloitte. Där rankar konsultfirman de till intäkter tjugo största klubbarna i Europa. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. För oavsett vilken klubb en duktig fotbollspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att i enighet med invariance principle transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga producera mest intäkter.

Figuren nedan visar hur intäkterna för dessa 20 klubbar har utvecklats under de senaste åren. Trots en finanskris har alltså gräddan av eliten upplevt en fortsatt mycket stabil tillväxt. Väldigt tydligt är att de fyra största klubbarna i Europa, Real Madrid, Barcelona, Manchester United samt Bayern München har ökat sina intäkter mest i kollektivet. Deras marknadsandel har under de senaste åren ökat från 31% till 37%.

Den pågående marknadskoncentrationen kommer att innebära utmaningar för fotbollen att finna ett bra sätt att strukturera sig vilket jag skrivit om i detta inlägg. Uefa Financial Fair Play kommer också mycket lägligt för de fyra största klubbarna. Det blir mycket svårt för gänget bakom att kunna mäta sig i budgivningen om de bästa spelarna i framtiden. Framför allt eftersom de fyra stora elefanterna är mer eller mindre lönsamma och har böckerna i balans samtidigt som det finns klubbar i klungan bakom som inte har det. Troligtvis kommer dock klubbarna att finna kryphål i ett regelverk som idag består av 80 sidor men om ett antal år förmodligen minst det dubbla.

Under de allra senaste åren har pengaligan sett ungefär likadan ut i toppen och under byter klubbar plats beroende på vilka år man deltar i Champions League. I årets liga kan vi till exempel se att Tottenham och Schalke 04 har avancerat i tabellen. Båda dessa klubbar kommer att falla tillbaka ett par steg i nästa års ranking eftersom de inte deltar i årets upplaga av Champions.

Det vi också har sett under den senaste tiden är en mindre mångfald av nationella ligor som är representerade i Football Moeney League. 2006 var sju länder med men de senaste två åren är vi nere på fem olika nationaliteter. Det beror på länders storlek på den totala ekonomin och därmed förmåga att generera TV intäkter. Om vi skulle räkna på de olika nationers marknadsandelar så är Spanien och Tyskland de ligor som har vuxit mest. I Spanien är det enbart tack vare Real Madrid och Barcelona som inom kort passerar €500 miljoners vallen i intäkter och Tyskland är Europas största ekonomi vilket i första hand har gett avtryck i klubbarnas sponsorintäkter.

Så vad kan vi förvänta oss i framtiden? I december släppte PwC en global outlook över sportindustrin där man förväntar sig en tillväxt på 3.7% årligen fram till 2015. Fotbollen kommer naturligtvis att vara en viktig motor i den tillväxten. De fyra största klubbarna kommer mest sannolikt att fortsätta växa snabbare än resten av fotbollseuropa. De har under flera decennier byggt upp och aggregerat stora värden till sina varumärken och det är inget som andra klubbar kan kopiera särskillt fort. Både Adidas och Nike slåss om marknadsandelar i det sakta men säkert allt rikare Asien och kommer därför att slåss med varandra om att få sponsra de lag som exponeras på dessa marknader. Det är troligt och anta att europeiska storklubbar på ett eller annat sätt kommer att försöka öka sin närvaro i Asien. Det återstår att se i vilket format det blir.

2008 lyckades den dåvarande G14 kartellen bestående av 18 europeiska storklubbar driva igenom ersättning från förbunden i samband med att spelare släpps iväg till landslagsspel. Kompromissen var att G14 upplöstes och återuppstod i den 201 klubbar stora European Club Association. Förändringen spelade egentligen ingen större makrförändring eftersom styrelsen i ECA till stor del består av representanter från sama klubbar som utgjorde G14. I december 2014 löper European Club Associations avtal med Uefa ut. Ju närmare detta datum vi kommer desto oftare bör vi få se rubriker om bildanden av europeiska, eller kanske rentav globala superligor och andra pan-europeiska ligamodeller. Samtidigt kommer Uefa att med till buds alla möjliga medel försöka behålla kontrollen över en inte helt obetydligt del av produkten.

Vem tjänar egentligen på Super Bowl?

Super Bowl har blivit en enorm institution. Förra året följde 111 miljoner spektaklet i amerikansk television och hälften av de 40 mest sedda programmen i USA:s TV historia är Super Bowl. Men vem är det som egentligen tjänar på denna enormt haussade företeelse?

Arrangörerna menar att Super Bowl genererar enorma inkomster till de städer som står som värdar för evenemanget. En undersäkning gjord av W.P. Carey MBA Sports Business Program som var beställd av NFL inför 2008 års Super Bowl, estimerade ett förväntat ekonomiskt bidrag på $501 miljoner till Pheonix. Ungefär liknande siffror räknas fram av olika konsultfirmor som räknar på ekonomisk nytta ex ante. I Economics of the Super Bowl* sammanfattar Victor Matheson den mer oberoende studiefloran. Slutsatserna är att den faktiska nyttan i bästa fall uppgår till en bråkdel av den förväntade. Den enkla ansatsen som ex ante modellerna använder sig av är att man tar antalet åskådare och multiplicerar det med de pengar som de förväntas spendera under dagen för eventet. Men det är naturligtvis inte så enkelt. För det första finns det en substitutionseffekt, de pengar som konsumeneterna spenderar på Super Bowl hade istället spenderats på andra aktiviteter i ekonomin. Förvisso är substitutionseffekten för finalen lägre än i samband med en vanlig ligamatch då fler åskådare från andra städer kommer för att se matchen, men å andra sidan skapar det en undanträgningseffekt då det finns turister som i vanliga fall hade kommit till stan men som nu inte gör det på grund av folkmassorna. Baade, Baumann och Matheson** undersökte de månatliga skattepliktiga intäkterna i Florida mellan 1980 och 2005 där Super Bowl ägde rum hela sju gånger (Miami, Tampa Bay och Jacksonville). Författarna kom fram till att i sex av sju år så fanns det ingen signifikant ökning under tiden för eventet. 

Om nu den ekonomiska effekten till värdstäderna nu är överskattad, kan det finnas stora vinster för de företag som köper annonser i samband med matchen? Det har gjorts ett antal fallstudier som försöker mäta om det finns någon Super Bowl effekt på aktiemarknaden, det vill säga om de företag som annonserar upplever överavkastning. Frank Fehle, Sergey Tsyplakov, and Vladimir Zdorovtsov*** undersökte prisförändringar och handelsvolymenrna i samband med 19 Super Bowl mellan 1969 och 2001 och kom fram till att volymerna ökade signifikant för de företag som annonserar och att ökningen i första hand genererades av mindre investerare. Däremot hittade de ingen generell överavkastning för dessa företag. I en betdyligt nyare studie med en mätperiod åren 1996-2010 kommer Hofer, Rozumalski & Cory**** fram till att det fanns en signifikant överavkastning på 1.05% den första handelsveckan efter Super Bowl för de företag som annsonserar i TV. 

Men dessa kurssvängningar beror ju inte på ny information från företagen utan enbart på investerarnas känslor vilka skapar olika typer av bias och anomalier. Och på effektiva marknader korrigeras dessa förr eller senare tillbaka. Är det så det finns en Super Bowl effekt så kommer fler och fler arbitragörer att försöka tjäna pengar på det. Och ju snabbare informationen mellan börsen och investerarna kan förmedlas desto fortare kommer felprissättningarna att korrigeras. I och med den ständiga teknologiska utvecklingen så bör vi förvänta oss att denna effekt försvinner i takt med att fler algoritmer programmeras för att reagera på dessa rörelser.

Den mer relevenata frågan är däremot om en annonsplats i Super Bowl är värdeskapande för företag på lång sikt? Kanske det är, kanske inte. I slutändan handlar det om företagens totala strategi, effektivitet och val av marknadsföringskanaler. Apple har t.ex. köpt reklamtid i Super Bowl två gånger, 1984 och 1999. Jag vågar påstå att i inget av fallen har det varit direkt avgörande för företagets resultat.

Figuren visar utvecklingen i priset ($) för 30 sekunders reklamtid under Super Bowl. I bästa fall är priset korrekt prissatt där nyttan motsvarar kostnaden. I värsta fall gör det begränsade totala reklamutrymmet under matchen att priset inflateras så att kostnaden överstiger nyttan.

Så vilka är egentligen vinnarna av Super Bowl? Utan någon som helst tvekan är det klubbägarna som kan skratta hela vägen till banken. Det ständigt ökade intresset ökar värdet på sändningsrättigheterna, och det gäller inte bara för denna enskillda match utan även för hela den förhållandevis korta NFL säsongen. I höstas sålde NFL sändningsrättigheterna för Monday Football till ESPN som får betala $15 miljarder för de kommande åtta åren att sända 17 matcher inklusive 500 timmars studioprogram per säsong. I fotbollseuropa hade dessa intäkter i första hand gått vidare till spelarna men i NFL har klubbägarna kommit överens om att samarbeta för att själva kunna profitera på produkten. Förutom ett lönetak som begränsar spelarnas ersättning till mindre än 50% av intäkterna har man implementerat mekanismer som draft där man helt och hållet tar bort budgivningen på talang vilket i vanliga fall skulle höja spelarens sign on fee. Intäkterna delar klubbarna solidariskt med varandra där 85% av ligans inkomster delas lika mellan lagen.

Men Super Bowl är också ett evenemang som kan användas som ett verktyg med syfte att få skattebetalarna att finansiera klubbarnas nya arenor med ett löfte om ett framtida värdskap för matchen. Sedan 1995 har totalt 25 nya arenor slagit upp portarna och den samlade investeringskostnaden för dessa är $10.8 miljarder. Så mycket som $6.3 miljarder kommer direkt från de amerikanska skattebetalarna och Lucas Oil Stadium i Indianapolis där årets final spelas och som kostade närmare $800 miljoner att resa är till 7/8 finansierad med offentliga medel. Det är pengar som de hårt arbetande skattebetalarna inte får se röken av, förutom nöjet att ha ett lokalt Major League lag att titta på och glädjas med. Dennis Coates***** har räknat ut att den ekonomiska aktiviteten i klubbarnas hemstäder i många fall går ner under den ordinarie säsongen vilket förklaras av att professionell sport mer eller mindre fungerar som ett substitut till andra produkter.

Så medan intresset för amerikans fotboll i allmänhet och Super Bowl i synnerhet är på topp så överförs det mesta av värdet raka vägen ner till klubbägarnas fickor.

---------------------
* Economics of the Super Bowl - Victor Matheson, 2009
** Selling the game: estimating the economic impact of professional sports through taxable sales - Robert Baade, Robert Baumann & Victor Matheson, 2008
*** Can Companies Influence Investor Behavior through Advertising? Super Bowl Commercials and Stock Returns - Frank Fehle, Sergey Tsyplakov & Vladimir Zdorovtsov, 2003
**** Super Bowl Ads & Firm Value Enhancement - Hofer, Rozumalski, & Cory, 2011
***** Mega-Events: Is the Texas-Baylor game to Waco what the Super Bowl is to Houston?  - Dennis Coates, 2006

Fotbollindustrilanskapet 2010

Idag släppte Uefa årets rapport över fotbollsindustrin i Europa. Som vanligt kommunicerar man men med en dramatisk och klichéartad skrämselretorik. Mellan 2009 och 2010 ökade klubbarnas omsättning med 6.3% till €12.8 miljarder samtidigt som klubbarnas samlade förluster ökade med hela 36% till €1.63 miljarder. Det är lite förvånande eftersom ration personalkostnader i förhållande till intäkter var helt oförändrad på 64%. Är det så att klubbarna bokför kostnader för att kunna redovisa extra höga förluster med syfte att skapa sig möjlighet till att visa förbättringar när de väl står till svars inför Financial Fair Play Juryn om ett par år?

Men nu är det så att företag inte går omkull för att de redovisar förluster. De går omkull när pengarna är slut och det inte längre finns finansiärer som är beredda att investera mer. Och tittar vi på de finansiella nyckeltalen så ser det snarare ut som att klubbkollektivet minskar sin skuldsättning och risker. Banklånen minskade från €5.6mdr 2009 till €5.5mdr 2010 vilket skulle kunna förklaras av att bankerna krymper sina balansräkningar och är mer restriktiva med pengar. Samtidigt har skulder som klubbarna har till varandra för spelartransfers minskat med 15%, från €2713 miljoner till €2349 miljoner vilket innebär att motpartsrisken klubbarna emellan har minskat, faktiskt.

Man kanske kan förvånas att endast 39% av klubbarna var lönsamma under 2010. Men fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad, kanske mer konkurrensutsatt än någon annan. Och på en konkurrensmarknad finns det alltid vinnare och förlorare. Klubbarna tävlar om att vinna mästerskap, kvalificera sig till de lukrativa europacuperna, undvika nedflyttning samt vinna en plats i divisionen ovanför. Av ren nyfikenhet tittade jag på en annan mycket starkt konkurrensutsatt marknad, elektronikindustrin. Av de 170 bolag som fanns listade på Yahoo Finance gick 68% med vinst och totalt sett redovisade bolagskollektivet en samlad förlust på nästan 3% av omsättningen. Förvisso är det bättre finansiella nyckeltal än vad fotbollsindustrin uppvisar men å andra sidan så kan och bör segrar på fotbollsplanen rimligtvis också klassas som vinst.

Inom en inte allt för avlägsen framtid börjar Uefa Financial Fair Play tillämpas. För att överhuvudtaget kvalificera sig till en granskning krävs minst €5 miljoner i förlust vilket gör att varken Malmö FF eller Djurgården trotts tappra försök uppfyller dessa krav. De klubbar som kan vänta få sina fiskar varma är de mindre klubbarna i de större ligorna som på sportsliga meriter kvalificerar sig till någon av Europacuperna. Min prediction är att Uefa kommer att sätta åt någon eller några av dessa klubbar för att statuera exempel, precis som det Svenska Fotbollförbundet gjorde i fallet Örebro SK. På så sätt vill man avskräcka andra klubbar strax under det absoluta toppskiktet och deras potentiella finansiärer från att överinvestera i talang. 

Och det är något som naturligtvis är helt i linje med vad styrelsen i European Club Association med bland andra Karl-Heinz Rummenigge (Bayern München), Umberto Gandini (Milan), Sandro Rosell (Barcelona), Ernesto Paolillo (Inter), Florentino Pérez (Real Madrid), David Gill (Manchester United) ville åstakomma när de skrev under avtalet med Uefa för alla Europas fotbollsklubbars räkning.

Invariance Principle - Evidence from Örebro

I The baseball players’ labor market* skriver Simon Rottenberg att det inte spelar någon roll om vem det är som äger rättigheten till en spelares talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den klubb där talangen genererar störst marginalnytta. Rottenberg kallade denna teori för Invariance Priciple. Nordin Gerzics transfer bekräftar Invariance Priciple och förkastar hypotesen om att lönsamhet är det som är avgörande för sportslig framgång i fotboll.

Efter att Örebro SK återigen hade tagit sig tillbaka till den allsvenska marknaden så har klubben lyckats genomföra ett mycket gediget förbättringsarbete vilket jag har uppmärksammat i detta inlägg. Under de senaste fyra säsongerna har Örebro haft en positiv Ebitda marginal varje år vilket är något av unikt i svensk elitfotboll. Men trots de goda marginalerna så försämrades den sportsliga prestationen betänkligt under den förra säsongen. Och inför 2012 är marknadens förväntningar på Örebros tabellplacering något dämpade.

ÖSK Elitfotboll AB - resultaträkning 2006-2010

Att god ekonomi är en grundförutsättning för sportslig framgång är naturligtvis sant. Däremot bör vi ställa oss frågan hur vi ska definiera god ekonomi inom fotbollen? I sin bok Winners and Losers: The Business Strategy of Football, testade ekonomerna Stefan Szymanski och Tim Kuypers om det fanns något samband mellan profit och tabellplacering. Slutsaten var att det inte rådde något sådant samband men däremot fanns det ett mycket starkt samband mellan lönekostnader och sportslig framgång samt omsättning och sportslig framgång. Anledningen är att fotbollsklubbar allokerar i stort sett alla sina intäkter till spelartruppen med syfte att vinna så många poäng som möjligt. Och lyckas man hitta rätt spelare så innebär fler segrar att intäkterna ökar vilket innebär att klubben kan öka sina personalkostnader ännu mer. God ekonomi bör därmed klassas som ständig förbättring över tid. En förbättring som kan mätas genom ökad marknadsandel och ett effektivt resursutnyttjande.

För ett par år sedan identifierade jag ett samband mellan intäkter och sportslig framgång på den svenska marknaden. En analys av detta kan läsas i detta inlägg. Dessa resultat innebär att vi kan monitorera hur respektive klubb förhåller sig till sina egna resurser. Figuren nedan visar ett sådant förhållande för Örebro SK och Göteborg. Det är ett index över klubbarnas respektive sportsliga marknadsandelar respektive de kommersiella diton. Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska med andra ord den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Större avvikelser korrigeras förr eller senare till marknadens jämvikt. Det vi kan se när vi jämför Örebro SK och IFK Göteborg är att ÖSK under de senaste säsongerna har utnyttjat sina resurser betydligt mer effektivt än IFK och har därmed skapat negativa externaliteter åt Göteborgslaget. Dessa negativa effekter försöker IFK Göteborg trejda bort. Samtidigt ser vi en relativt stor skillnad i mellan klubbarnas kommersiella marknadsandel vilket indikerar på att Nordin Gerzics marginalnytta är betydligt högre hos IFK Göteborg än hos Örebro SK.

Marknadandelen är respektive klubbs intäkter i förhållande till marknadens totala intäkter där marknaden är allsvenskan. Den sportsliga andelen är respektive klubbs vunna poäng i förhållande till totalt antal poäng som allsvenskan har delat ut till sina klubbar.

Man kan naturligtvis fråga sig vilka incitament som Örebro SK har för att sälja sin största stjärna till en seriekonkurrent? Om vi tittar på klubbens beteende så ser vi man under de senaste åren har haft en försiktig och konservativ strategi. Risken i spelarportföljen har hållits på en förhållandevis låg nivå, till stor del beroende på det låga egna kapitalet. Resultaträkningen och Ebitda marginalen säger att man skulle kunna öka risken genom att allokera mer pengar till spelartruppen, kanske framför allt när man denna säsong har sålt kontrakten med Michael Allmebäck och Alejandro Bedoya. Å andra sidan är det egna kapitalet fortfarande på en relativt låg nivå och erfarenheten säger att det i denna industri räcker med ett fåtal felrekryteringar för att det illa kvickt raderas ut. Det kan vara en klok strategi att realisera ett större kontrakt idag, öka det egna kapitalet och på så sätt skaffa sig större manöverutrymme framgent.

Leverage ratio som debt-to-equity

Kan ledningen hålla emot trycket från omvärlden så kan vi förvänta oss att man fortsätter på den gånga vägen och försöker bygga upp ett Örebro SK v2.1 enligt en modell inte helt olik den förra framgångsrika upplagan, om än med något större resurser. Rörelseintäkterna och därmed löneutrymmet är dock fortfarande en trång sektor om klubbens mål att vinna guld 2014 ska kännas realistiskt.

------------------------------
* The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Transaktionskostnader - Lessons learned from Redhawks?

Diskussionen om arenor har i första hand olyckligtvis handlat om att antingen så äger man sin arena och på så sätt tjänar pengar eller så hyr man och någon annan tjänar pengarna. Men är det egentligen så enkelt? Ponera att Djurgården skulle äga Stockholms Stadion. Faktum är att det inte skulle göra särskilt mycket skillnad från idag. Arenan skulle fortfarande sakna möjligheter att paketera exklusiva produkter vilka kan säljas till ett högre pris. Och för att kunna skapa denna möjlighet så skulle Djurgården behöva resa pengar och investera i en ombyggnad samr betala de kapitalkostnader som ett sådant projekt skulle medföra. Å andra sidan skulle staden kunna låna pengar till ett betydligt lägre pris, utföra likadana ombyggnader, och reglera kapitalkostnaderna i form av en högre hyra.

När vi pratar om arenor är det snarare följande faktorer som är relevanta: planering och projektering, byggkostnader, finansieringskostnader, och utnyttjande av faciliteterna. I den bästa av världar kommer arenan vara projekterad till en storlek enligt de behov som marknaden efterfrågar och den part som till lägst pris kan resa kapital finansierar och äger själva fastigheten. De aktörer som är bäst på att fylla den med publik spelar där och den som är bäst på paketering och försäljning ägnar sig åt dessa aktiviteter. För att intäkterna ska kunna maximeras krävs det samtidigt en viss kvalitet på produkten och för en fotbollsklubb förutsätter det tillräckligt stora resurser i relation till dess konkurrenter. Av denna anledning finns det en teoretisk optimal profit-split mellan alla parter. Knäckfrågan är dock mer än att bara identifiera den, man måste dessutom vara överens om den.

Men det handlar naturligtvis även om helt olika förutsättningar och krav när man ska snurra runt en 118 miljoners Borås Arena och en större facilitet som till exempel byggs i Stockholm eller för den delen finns på plats i Malmö. Det är också en mycket komplex process för en fotbollsklubb att gå från en gammal organisation och facilitet till en modern sådan som med sig bär väldigt höga kapitalkostnader som måste finansieras genom att arenan utnyttjas optimalt.

För ungefär ett år sedan invigde Galatasaray sin nya Türk Telekom Arena. Den kostade motsvarande 1.5 miljarder kronor att bygga vilket staden finansierade och överlät till klubben som sedan lade ut arenadriften på entreprenad till AEG Facilities. Troligtvis ansåg man helt enkelt att motparten besatt en mycket högre kompetens inom området och även om AEG naturligtvis ska skära en marginal emellan så förväntas operatören att genom sin kunskap inom arenadrift kunna tillföra mer värde till klubben än om man skulle sköta ruljansen i egen regi. Under de senaste åren har vi sett en trend i Europa där fler och fler klubbar söker efter partnerskap när det kommer till försäljning av marknadsaktiviteter och paketering av hospitality. En aktör som tack vare det har vuxit sig starkt inom detta segment är SportFive som bl.a. har förvärvat samtliga marknadsaktiviteter på Juventus nya stadion 12 år framåt. En viktig del i arenafinansieringen var de €75 miljoner som Juventus sålde marknadsrättigheterna plus 50% av försäljningen av sky boxar samt hospitality paket. Klubbledningen värderade denna affär som en bättre trejd än att själva ta affärsrisken och istället, som det noterade aktiebolag man är, resa de 75 miljonerna på kapitalmarknaden genom att antingen sälja aktier eller obligationer.

Förutom Juventus så ingår i SportFives portfölj: Borussia Dortmund, Olympique Lyon, Lechia Gdansk, Dynamo Moskva mfl.

Men om nu detta är en så fantastisk affär, varför gör inte alla klubbar det? Kanske får vi gå tillbaka till 1929 för att finna svaret i Ronald Coases - The Nature of the Firm. Coase funderade på varför företag fanns, och växte sig större. Företag i sig är planekonomiska där det uppstår olika grader av ineffektivitet. Stora företag som ägnar sig åt vertikal integrering torde på så sätt förstöra en hel del värde den vägen. Så varför inte köpa alla varor och tjänster direkt på marknaden? Coase kom fram till att det är transaktionskostnaderna som styr. Att upphandla varje produkt eller process kräver resurser i form av identifiering, urval, kalkylering, förhandling och all möjlig juridik som dyker upp i samband med avtalsskrivning etc. Därför: så länge kostnaden för ineffektivitet understiger transaktionskostnaderna så kommer företaget att själv tillverka processen.

Men kan verkligen transaktionskostnader vara det stora hindret här? Det finns naturligtvis klubbar som själva har lyckats att skapa en förhållandevis effektiv arenaorganisation. De främsta exemplen ser vi i första hand i England vilket till stor del beror på att man mycket tidigt kommersialiserade fotbollen och på så sätt sedan lång tid tillbaka har kunnat utveckla kompetenser inom området, långt innan dessa kunde förvärvas på marknaden.

Samtidigt är det inte enkelt och det kräver kunskap och en hel del tankeverksamhet att kunna klara av och paketera en optimal helhetslösning med flera olika arenaintressenter. För bara några dagar sedan kunde vi läsa om ett skräckexempel som utspelar sig i Malmö där Percy Nilsson och Hugo Stenbeck inte ser ut att kunna samsas kring en gemensam lösning. Troligtvis beror det på olika syn eller helt enkelt brist på kompetens om hur en paketlösning bäst kan utformas. Å andra sidan är Redhawks verkliga problem inte någon miljon åt det ena eller andra hållet mellan de båda parterna. Att kunna identifiera och förhandla fram en optimal modell kräver kunskap. Vilket även krävs för att driva en klubb framgångsrikt, naturligtvis. Så rimligtvis speglas det verkliga problemet bakom arenaavtalet ganska väl nere i rinken, faktiskt.

En annan anledning till att vi inte ser fler "nätverksorganisationer" skulle kunna vara att klubbledare och tjänstemän tycker att det är roligt att själva kunna sälja samtliga produkter. Och även om de själva inte är bäst inom området på marknaden så tillför de värde till sig själva genom att skapa eller bibehålla egen sysselsättning. Sedan har vi sannolikt en del som överskattar sin egen förmåga och andra som inte känner sig komfortabla med att andra aktörer tjänar pengar på deras produkt, eller helt enkelt inte är kapabla att motivera det.

Det stora problemet är om kompetensen inte finns, varken till att skapa ett nätverk av olika intressenter eller driva allt i egen regi. Och precis som i alla andra industrier kommer långt ifrån alla att lyckas med sina verksamheten. När problemen väl börjar dyka upp så kommer man antingen att skylla på kreditgivaren, hyresvärden eller ett avtal som man i samband med överenskommelsen värderade väl.

Men det finns ett antal goda exempel på marknaden. Och det allra bästa finns kanske utanför arenaidrotten, hos Apple och dess framgångsrika produkt iPhone som i grund och botten produceras av alla andra utom Apple själva. Bilden nedan visar med all tydlighet att det bidrag och värde till produkten som Apple tillför är bolagets kompetens att kunna läsa konsumenternas efterfrågan och förväntningar. Allt det andra köper bolaget på marknaden från andra producenter. Apples konkurrent Samsung levererar så mycket som 26% av komponenterna som utgör en iPhone. Hade Samsung tillämpat flera klubbledares logik så hade man inte sålt dessa komponenter till Apple som tjänar stora pengar på att "utnyttja" Samsung. Men sydkoreanerna tänkte längre än så. Tack vare att vara underleverantör till Apple så kunde man skapa sig stordriftsfördelar inom tillverkning av komponenterna vilket i förlängningen medföljde att man kunde tillverka sina egna mobila enheter mer effektivt än de övriga konkurrenterna och på så sätt vinna tillräckligt många marknadsandelar för att nå en andraplats på den globala marknaden för smartphones.

Saxat från economist.com

En kort repetition angående Malmö FF

Helsingborg vann kontraktet med Emil Kraft i konkurrens med Malmö FF och det tog inte lång tid innan vi kunde läsa om MFF:s oförmåga att investera i spelatruppen. Men betyder ett uteblivett kontrakt att klubben har slut på pengar eller betyder det helt enkelt att man inte värderade kontraktet med den 17 årige Kraft lika högt som Helsingborg gjorde. Något som för gemene man kan tyckas lite märkligt eftersom Malmö FF:s löpande intäkter är ungefär dubbelt så stora som den konkurrerande klubbens. Låt oss titta närmare på situationen genom figuren nedan. Den visar MFF:s kostnader kontra löpande intäkter under 2010. Det som väldigt tydligt syns är att klubben har, med allsvenska ögon mätt, mycket höga intäkter som uppgick till 150 miljoner kronor. Vi ser dock också att dessa intäkter har varit mycket dyra att förvärva. Bara själva kostnaderna för arenan, arenadrift och produkten vilket illustreras genom personalkostnaderna äter upp nästan hela intäktsmassan. Lägg därtill matchkostnader kostnader för marknadsaktivieter. Utöver det tillkommer kostnader för spelarkontrakt i form av avskrivningar. Dessa speglar historiska förvärv av kontrakt och för att denna kostnadspost ska minska så får klubben köpa spelarkontrakt för mindre pengar framgent. Ett alternativ till det är att använda sig av externt kapital för spelarköp vilket utöver att minska risken för klubben även minskar framtida intäkter från spelarförsälningar, förståss.

Kostnader och intäkter exklusive försäljning av spelare

Så vad kan göras för att förbättra situationen? Det finns sannolikt en del engångskostnader som dök upp under 2010 och som är borta 2011 men det räcker troligtvis föga till att balansera de båda staplarna.

Klubben kommunicerar att man försöker lägga om sina lån för att minska kostnaderna. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, för hade det varit enkelt så hade det redan varit klart vid det här laget. För även om vi idag fortfarande befinner oss i en regim med krisräntor på historiskt sätt mycket låga nivåer så ser landskapet på lånemarknaden annorlunda ut än åren strax innan 2008 då det small till. Det var en period med en mycket kraftig kreditexpansion där svenska och utländska banker och kreditinstitutioner tävlade med varandra om marknadsandelar vilket naturligtvis pressade riskpremierna. Finanskrisen har dock förändrat kartan radikalt. Idag krymper bankerna sina balansräkningar och är inte längre lika frikostiga med att låna ut pengar, till en viss del beroende på högre kapitaltäckningskrav vilka i Sverige blir ännu högre än enligt de internationella Basel III reglerna. Parallellt med det har flera internationella konkurrenter dragit sig tillbaka vilket naturligtvis minskar utbudet av pengar. Det är svårt att uppskatta klubbens möjligheter till en omförhandling men förustättningarna på kapitalmarknaden har förändrats ganska så mycket sedan den dagen då arenan projekterades.

Det stora jobbet blir rimligtvis att öka intäkterna. Ett alternativ är att påverka de juridiska förutsättningarna på marknaden genom att i det här fallet driva en minskning av allsvenskan där de centrala medlen delas på färre klubbbar, naturligtvis. Samtidigt är det inte allsvenskans problem att behöva minska sin marknad bara för att en klubb har höga kostnader som man frivilligt har dragit på sig. Men Malmö FF kan även öka sina intäkter från andra evenemang. Under 2011 arrangerade man en match mot Milan men även om upplevelsen för publiken säkert var stor så var det inget evenemang som genererade en särskillt stor nettovinst till MFF. Mestadelen av intäkterna gick till det italienska laget vilket ter sig helt naturligt eftersom vi annars inte skulle se annat än att klubbar lägre ned i fotbollens näringskedja spelade matcher mot Europas storklubbar. Malmö FF kan också utveckla sin eventverksamhet och arrangera evenemang som inte är fotbollsrelaterade. Detta affärsområde möter en stark konkurrens i Öresundsregionen vilket jag för ett och ett halvt år sedan beskrev i detta inlägg. 2015 öppnar dessuton den nya multiarenan i Köpenhamn.

Gruppspel i europacuperna är en mycket viktig inkomstkälla och för att kunna nå dit så krävs det starka prestationer på planen vilket förutsätter att klubbledningen maximerar kvaliteten i truppen under knapphet av resurser. Att för flera miljoner skriva ett kontrakt med en 17 årig högerback, en position på vilken man för mindre än ett halvår sedan förlängt ett kontrakt med en befintlig spelare på, är rimligtvis inte optimalt utnyttjande av klubbens resurser. För även om kontraktet om ett antal år kan säljas vidare med förtjänst så är det här och nu som Malmö FF:s kontrakt måste vara produktiva. Detta är ett faktum som rimligtvis borde spegla klubbens rekryteringsstrategi.

Den stora utmaningen för MFF blir naturligtvis att prestera väl på planen. Framför allt eftersom konkurrensen förväntas att öka i och med att fler och fler lag flyttar in på moderna matchdagsfaciliteter och tack vare det ges bättre förutsättningar att kunna öka sina intäkter men troligtvis till ett lägre pris. Samtidigt får vi inte glömma bort att en ökad kvalitet hos flera lag uppgraderar allsvenskan till en nivå högre. Något som kan öka efterfrågan på Malmö FF:s inhemska produkter vilket i så fall skulle kunna minska gapet mellan kostnader och intäkter.

Vem gräver bäst guld i USA - och hur länge?

Ponera att Viktor Claesson var draftad av Helsingborg, Emil Kraft av Malmö FF och Sebastian Andersson av Djurgården så att dessa klubbar vore de enda i Sverige som hade rätten att teckna kontrakt med respektive talang. Spelarnas förhandlingsstyrka i det personliga avtalet skulle vara i det närmaste obefintligt och Värnamos, Östers och Ängelholms enda alternativ hade varit att inte sälja till ett pris som ingen annan svensk klubb kunde driva upp nivån på. Problemet med att avstå en försäljning är att dessa klubbars andel i spelarnas värde minskar för varje transfer-fönster fram till kontraktets slut.

Ett draftsystem i svensk fotboll skulle minska kostnaderna för klubbarna högre upp i den svenska näringskedjan. Men denna kostnadsminskning skulle vara temporär. Ganska snart skulle mindre danska klubbar, norska och kanske till och med finska lag lägga mer resurser på att scouta den svenska talangmarknaden. Utan inhemsk konkurrens om talang i Sverige kan utländska klubbar hitta arbitrage-möjligheter.

Under den senaste tiden har vi i Sverige upplevt något av en Major League Soccer hysteri. Utöver Hammarbys samarbete med LA Galaxy så har vi sett Malmö FF rekrytera Erik Friberg från Seattle Sounders och klubben utesluter inte att man kommer att öka sina scouting-insatser i USA. Djurgården har hämtat Brian Span från collegeserien och sedan ett år tillbaka har vi sett Samuel Petrone i Mjällby.

Givet att man har koll så är det troligtvis inte helt otacksamt att rekrytera talang från USA. Duktiga collegespelare draftas och är de välscoutade av utländska klubbar så har man bara en inhemsk rättighetsinnehavare att konkurrera om en signatur med. Men även befintliga spelare i MLS vars kontrakt är på väg att löpa ut kan bli ett potentiellt föremål för rekrytering. När kontraktet med en spelare är på väg att löpa ut så har hans klubb en option att förlänga avtalet med. Och utnyttjar man den inte så går spelaren in i en re-entry draft för att enligt en bestämd turordning få en ny rättighetsinnehavare. Allt för att hålla spelarnas förhandlingsstyrka på en så låg nivå som möjligt. Draft reglerna gäller dock inte utländska klubbar, naturligtvis. När Hammarby rekryterade Adis 'Baggio' Husidic strax före jul så hade hans förra klubb Chicago Fire inte utnyttjat sin option och Baggio hade draftats av Colorado Rapids. Om han nu antas var mindre känd för omvärlden så fanns det ju inga andra konkurrenter om hans signatur än Colorado.

För bara några veckor sedan hävdade Hasse Backe att Major League Soccer håller en nivå som är lika bra som den holländska ligan. Det låter naturligtvis mycket överdrivet. Under kommande säsong får klubbarna lägga ner maximalt $335k i årslön för en spelare och max $2.8 miljoner på totala lönekostnader i sina spelartrupper. Utanför restriktionen kan klubbarna rekrytera upp till tre designated players* i truppen där man betalar luxury tax till de övriga klubbarna i ligan för den eventuella tredje spelaren. Om vi räknar bort LA Galaxy och New York Redbull som toppat sina trupper med spektakulära designated players** och vars totala lönekostnader är $14 miljoner respektive $13m så har de 16 övriga lagen i MLS ganska likvärdiga utgifter för spelarlöner. De ligger i snitt på $3.5 miljoner per klubb vilket motsvarar ca 24 miljoner kronor och vilket är mindre än de största allsvenska klubbarna betalar till sina spelare. Så om ligan nu hade haft holländsk kvalitet så skulle talangen vara mycket underprissatt jämfört med den europeiska marknaden. Men även om den håller en lägre nivå så borde det kunna finnas arbitrage-möjligheter, just tack vare den hårt reglerade arbetsmarknaden vilken eliminerar spelarnas förhandlingsstyrka.

Men som alla känner till korrigeras alla anomalier förr eller senare. De klubbar som kan dra nytta av eventuella felprissättningar är de som är först på plats. Ju fler scouter börjar bevaka den amerikanska marknaden desto mer kommer priserna att korrigeras till det globala marknadsvärdet för de utländska klubbarna.

Det är naturligtvis ett problem för Major League Soccer vilket klubbarna där rimligtvis är medvetna om. Därför är det inte alltför långsökt att de söker samarbeten med klubbar på en någorlunda lika nivå i talangnäringskedjan. För det är naturligtvis bättre att kunna få en mindre del av ersättningen när talangen flyttar över och exploateras i Europa än att inte få något alls.

----------------
* Spelare som har meriter från toppfotbollen och vars personliga varumärke och kvalitet kan tillföra värden till ligan.
** David Beckham $6500k, Landon Donovan €2300k, Robbie Keene $3417k, Thierry Henry $5600k, Rafel Marquez $4600k (årslön).

Vem tjänar egentligen på kontraktet med Nordin Gerzic - lessons learned from Bundesliga

Nordin Gerzic till IFK Göteborg, ryktas det om. Och detta trots att spelaren så sent som för mindre än ett halvår sedan tecknade ett 5 års kontrakt med Örebro SK. Är det verkligen möjligt? Vilka signaler sänder det och varför tecknar man ett längre kontrakt med en spelare för att bara 5 månader senare sälja det vidare?

I detta inlägg skriver jag om att spelarkontrakt i första han ska ses som en försäkring och inte nödvändigtvis som klubbens ambition med spelarens återstående speltid i klubben.

I och med bosmandomen 1995 försämrades klubbarnas kontroll över sina spelares marknadsvärden samtidigt som spelarna fick kontroll över rättigheterna för sin talang. Till skillnad från tidigare fick spelare, vars kontrakt med sina klubbar hade gått ut, fri lejd och kunde gå till vilken klubb de önskade spela i. Men kan man inte tycka att det var ett drömscenario för klubbarna som över en natt fick ett stort utbud av talang som de inte behövde betala en transferavgift för? Inte riktigt, spelarnas talang och kontraktssituation är sällan någon större marknadshemlighet. Är det en spelare som flera klubbar upplever att de kan få nytta av så kommer klubbarna att buda över varandra för signaturen på spelarens kontrakt. Och de kommer att buda upp till den nivå som de anser sig kunna finansiera. Spelarens förväntade marknadsvärde och nytta i den nya klubben är ju densamma, oavsett om denne kommer som en fri transfer eller är bunden av ett kontrakt. Skillnaden är att ett kontrakt reglerar vem det är som har rättigheterna till en spelares marknadsvärde.

Men transfermarknaden lever än idag. Den gör det eftersom marknaden har löst problemet genom att parterna började teckna längre kontrakt med varandra. På så sätt kunde klubbarna skydda sig under en längre period från att spelaren kunde utöva sin rättighet och kunna auktionera ut sin talang på marknaden. Samtidigt så innebär längre kontrakt att klubbarna låste in spelaren och begränsade dennes makt över hans egna marknadsvärde. Så för att spelaren ska skriva under ett längre avtal så ska han rimligtvis kompenseras med en premie vilken återspeglas i klubbens utbetalningar till honom, naturligtvis.

Figuren ikkustrerar paradigmskiftet i samband med bosmandomen mycket väl. 1995 uppgick Premier League klubbarnas kostnader för spelarkontrakt till 56% av omsättningen 1995. 2001 var detta förhållande oförändrat men en betydligt större del av klubbarnas kontaktkostnader allokerades till spelarnas personliga kontrakt. Saxat från Deloitte annual review of football finance 2003

I en empirisk studie från Bundesliga uppmätte Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser* att för varje extra år som spelaren skriver på i sitt kontrakt, så belönas han med en premie på 24% i form av en högre lön. Så vad är incitamentet för klubben att teckna ett längre kontrakt om det nu kostar betydligt mer? Är det så att spelaren upplevs som eftertraktad på marknaden så är denne mindre tillgänglig ju längre tid han har kvar på sitt kontrakt, naturligtvis. Det krävs med andra ord att en intressent måste komma överens med klubben om en lösning. Feess et al har kommit fram att för varje extra år som spelaren är kontrakterad så ökar priset på transfern med 50%.

Men det är rimligtvis så att båda parter tar en risk här. Å ena sidan kan ett långt kontrakt ge större pengar vid en transfer men å andra sidan kan spelaren sluta utvecklas eller i värsta fall ta ett eller flera steg tillbaka och klubben får leva med årliga utbetalningar som inte ger något tillbaka under resten av kontraktstiden. Men även spelaren tar en risk här. Det kan ju vara så att han utvecklas bättre än vad han själv hade förväntat sig och blir eftertraktad på marknaden. Samtidigt har klubben ökat sina intäkter och spelarens kontrakt upplevs som undervärderat vilket gör att klubben kräver en för hög transferavgift. Är det då verkligen rimligt att utbytet av riskerna och pay off mellan de två parterna bara är ett nollsummespel eller överför man värden till varandra från att skapa externa kostnader för en tredje part?

Feess et al menar att den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet men där klubbens pay off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både till klubben men även till spelaren som man måste locka över.

Ett rimligt antagande är därför att IFK Göteborg totalt sätt får betala ett överpris för kontraktet med Nordin Gerzic, framför allt då hans ålder innebär ett lägre förväntat andrahandsvärde. Men samtidigt, en av de allra viktigaste grundprinciperna på en fri marknad är att ingen transaktion äger rum om inte alla parter upplever att nytta uppnås. En välskött klubb har en välbalanserad och diversifierad spelarportfölj. Om nu IFK Göteborg kan antas klassas som en sådan så kan den premie som man betalar Örebro tjänas in på andra långa kontrakt som finns i portföljen i vilka man har försäkrat sig om sina spelares värden. Men däremot, om klubbledningen har värderat sin spelarportfölj fel, så kan det i värsta fall få ödesdigra konsekvenser. 

Och det krävs ju rimligtvis tillräckligt många sådana felvärderingar på marknaden för att det, genom enbart kontraktsskrivningar, ska kunna skapas värden som Feess et al har räknat fram i Bundesliga. 


-----------------
* Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser - November 2008

Cournot monopol model - lessons learned from Barcelona

Imorgon håller Barcelona en öppen träning, en träning som redan på förhand fått uppmärksamhet på grund av att den katalanska klubben tar inträde på. Lite olyckligt relateras motiven bakom prissättningen till klubbens finansiella hälsa. De två sakerna är dock helt isolerade från varandra. Det är förvisso sant att Barcelona har en skuld på sin balansräkning men det är egentligen mycket logiskt. Det finns två sätt för företag att finansiera sig på: eget kapital och skulder. Eftersom Barcelona inte är ett aktiebolag och därmed inte kan sälja aktier så är med andra ord skulder den finansieringskälla som klubben måste använda sig av. Hade Barcelona varit på ruinens brant så hade man naturligtvis inte rekryterat Fabregas och Sanches för €60 miljoner under sommarens transferfönstet. Det är ju knappast så att klubben nödvändigtvis behövde förstärkning efter förra säsongens uppvisning.

Så för att hitta den verkliga anledningen till att Barcelona sätter ett pris på sin öppna träning så får vi leta någon annanstans. Denna resa tar oss tillbaka till 1800 talet och matematikern Antoine Augustin Cournot. Till skillnad från andra neoklassiska ekonomer som modellerade prissättning på antagandet om perfekt konkurrens så angrep Cournot problemet från ett monopolperspektiv. Han använde mineralvatten som sitt allra enklaste exempel.

Ponera att en person märker att på dennes egendom så finns det en vattenkälla med bevisat positiva hälsoeffekter som inga andra källor har. Kostnaden för att tappa upp vattnet är försumbart och försäljningen av en flaska hälsovatten skulle kunna ge så mycket som 100 franc. Cournot argumenterade matematiskt att monopolisten inte kommer att sätta det högst möjliga priset utan justera priset nedåt tills denne når en nivå där den totala intäkten blir som högst.

FC Barcelona har en produkt som få andra klubbar har. Kostnaden att träna är noll eftersom spelarna ändå måste träna för att kunna vinna matcher. Barcelona kan med andra ord experimentera sig fram till en prisnivå som maximerar klubbens intäkter. Men denna anologi kan egentligen appliceras på de flesta fotbollsklubbar vars fans på grund av känslomässiga band inte byter lag. Det enda möjliga substitutet är att inte se matchen på plats och istället följa den i en annan distributionskanal.

Men kan vi verkligen klassa klubbarna som monopolister? Det som i vanliga fall kännetecknar monopol är att dessa trots allt leverarar vinster till sina ägare. Det är något som är långt ifrån vanligt förekommande inom fotbollen i Europa. Den enskillt största orsaken förutom dåligt management är att klubbarna vill vinna så många poäng under en säsong som det bara är möjligt. Och för att förbättra oddsen till det så rekryterar ledarna det som de anser är duktiga fotbollspelare och det som de med buds alla stående medel kan förvärva. Eftersom spelarmarknaden är mycket transparent så är det relativt enkelt att identifiera vilka spelare som är duktiga och vilka är mindre duktiga. Så för att knyta åt sig den bästa möjliga talangstocken ser vi en ständig budgivning om spelarnas signaturer som driver upp kostnaderna åt klubbarna.

Det finns dock olika sätt att försöka skydda sig mot detta beteende vilket till skillnad från dagens sakförhållande förutsätter samarbete. I Stephen Soderberghs The Informant ser vi Matt Damon spela Mark Whitacre som arbetar på jordbruksindustrigiganten Archer Daniels Midland och blir spelar åt FBI med syfte att avslöja företagets internationella priskartell och marknadsuppdelning. Karteller är som de flesta kanske känner till förbjudna av den enkla anledningen att de konspirerar mot konsumentens bästa.

Inom den amerikanska Major League sporten finns det inbyggda mekanismer. Den årliga draften är en sådan där klubbarna i en på förhand bestämd ordning får välja talang och på så sätt slippa budgivningen som driver upp spelarnas löner. En likadan funktion fyller lönetaket som håller spelarnas kontrakt nere på kontrollerade nivåer. Om klubbarna handlar spelarkontrakt med varandra så hamnar den absolut största delen i affären hos klubbarna och inte hos spelarna.

Men även i Europa har vi sett försök till samarbete. Manchester United upplevde ökade lönekostnader och klubbens dåvarande VD Peter Kenyon var den drivande kraften bakom ett lönetak på 70% av klubbarnas omsättning som de dåvarande lagen i G14 kom överens om (artikel i BBC Sport). Figuren visar också att i stort sett samtliga har hållit sig inom ramen för taket utom de italienska medlemmarna som inte har upplevt samma intäktstillväxt som toppklubbarna i Spanien och England. Eftersom de sportsliga ambitionerna förblev desamma så bröt Massimo Moratti och Silvio Berlusconi överenskommelsen genon att skjuta till egna pengar. Det gjorde även Peter Kenyon när han ett år senare lämnade ManUtd för VD posten hos Roman Abramowich där han översteg lönetaket. Efter ett antal år har vi nu kommit till nästa kartellprojekt vilket vi känner till genom namnet Uefa Financial Fair Play.



Figuren visar wages to revenue ratio för respektive klubb i den dåvarande G14 kartellen. Datakälla: swiss ramble, footballeconomy.com, enstaka årsredovisningar

Frågan som är värd att adressera är vem det är som gynnas av de samarbeten som vi ser på marknaden. Att en kartell bland klubbarna överför värde från spelarna kan man, om man nu inte själv är spelare förståss, inte tycka är alltför hemskt. Men kan dessa karteller leda till att klubbarna inte behöver maximera sina intäkter eftersom utgifterna på talang hålls nere vilket i förlängningen skulle kunna leda till lägre priser för oss fotbollskonkurrenter? Knappast.
 
I Nordamerika maximerar de amerikanska klubbägarna sina intäkter med syfte att tjäna pengar. Alla nyetableringar och geografiska flyttar av lag måste först godkännas av ligans alla klubbägare vilket innebär att de kan hålla konkurrerande verksamheter på avstånd från sin regionala marknad. Och priset på sändningsrättigheter har hela tiden drivits upp vilket i slutändan ökar priset för TV tittarna.

I Europa har de flesta klubbägare och tjänstemän sportliga framgångar som den största drivkraften. Och för att kunna maximera investeringarna i spelartruppen så måste klubbarna maximera sina intäkter för att kunna möta de budgetkrav som Uefa FFP kräver. Så om det inte fanns tillräckliga incitament till intäktsmaximering förr, så kommer det definitivt att finnas framgent.

Nytt transferparadigm i Premier League?

Så öppnas återigen transferfönstret. Efter att likviditeten mer eller mindre försvann från marknaden under 2010 kom den tillbaka med pompa och ståt under 2011 där vi observerade flera stora transfers både här hemma och i utlandet. Den stora marknaden som driver hela karusellen är den engelska som är en stor nettoimportör av talang och från den marknad från vilken likviditeten till stor del distribueras till övriga Europa. Under 2011 ökade likviditeten på den engelska transfermarknaden. Siffrorna var dock till viss del dopade tack vare att samma pengar bytte ägare flera gånger under året.

Till exempel blev de £50 miljoner i nya pengar från Roman Abramovich som Chelsea spenderade på Fernando Torres mer än det dubbla i transfereringar under 2011. Utöver de ca £20 miljonerna som gick till utlandet för Luis Soarez, förvärvade Liverpool kontraktet med Andy Carrol från Newcastle för £30 miljoner som sedan spenderade hälften av dessa under sommarens transferfönster. Om vi enbart ser till nettoutgifterna, så minskade dessa för de engelska klubbarna jämfört med motsvarande transferperiod år 2010.

Det blev med andra ord högre nominella belopp för spelartransfers men mindre pengar som kom in i transfersystemet. Om vi tittar på figuren nedan så syns den logiska förklaringen. Det var betydligt fler inhemska spelare som bytte klubb under 2011. Något som förklaras av de nya home grown regelverket som trädde i kraft inför starten av säsongen 2010-11 och vilket jag har skrivit om i detta inlägg. Bland annat har Arsene Wenger varit mycket kritisk till restriktionerna vilket inte är särskilt ologiskt. Protektionistiska regleringar är mycket sällan en vinnande strategi på längre sikt.

saxat från: Grant Thornton Football Transfer Tracker

Grant Thornton som gjorde sin Transfer Monitor i höstas är av annan åsikt. Men låt mig utveckla varför revisionsbyrån åter igen drar felaktiga slutsatser (förra gången i samband med cost-benefit analysen post Fifa2010). Man menar att Premier League har ett handelsunderskott på transfermarknaden vilket försämrar klubbarnas finansiella hälsa. Tittar man isolerat på talangexport vs talangimport så stämmer ju det alldeles utmärkt. Men det är samtidigt ett väldigt endimensionellt sätt att se på saken. Enligt standard trade theory förväntas länder exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten. I Premier Leagues fall så importerar man talang, paketerar den och exporterar sändningsrätter till den produkt som man producerar. På samma sätt som tv bolagen i till exempel Sverige importerar den färdiga fotbollsprodukten från England istället för att investera pengarna genom att betala mer för allsvenska sändningsrättigheter.  

Saxat från UEFA Club licensing benchmarking report. Figuren visar värdet på sändningsrättigheter i fotbollseuropa. Blå färg visar sändningsrättigheter sålda på sina ligors respektive nationella marknad och röd färg visar sändningsrättigheter sålda utomlands

Problemet som uppstår i och med de nya restriktionerna kan förklaras genom kvantitetsteorin. Genom försäljningen av sändningsrättigheterna till den internationella marknaden kommer det in nya pengar till ligan. När man sätter in restriktioner som begränsar utbudet av talang så kommer priset per talangenhet att öka för de klubbar som omfattas av restriktionerna. För klubbar utanför de brittiska öarna som inte lever under en regim med restriktioner betyder det samtidigt att det blir en något mindre efterfrågan på den pool talang som de rekryterar från vilket rimligtvis minskar priset för dessa klubbars talangrekrytering.

Det finns framför allt två frågor som är värda att adressera. Den första är hur restriktionerna påverkar tävlingsbalansen i ligan.

Ett enkelt antagande är att storklubbarna i toppen kommer att rekrytera mer talang från de klubbar i ligan som har lägst intäkter vilket i förlängningen är försämrar tävlingsbalansen i en liga. I sin paper menar James Whitney* dock att tävlingsbalansen i en liga kan förbättras ifall restriktioner på talangimport införs. Detta sker tack vare att den klubb som är näst bäst i ligan gynnas mer än den som är bäst tack vare den relativa styrkeökningen i förhållande till de sämsta lagen. En liga kan på så sätt bli lite jämnare i toppen på bekostnad av att avståndet till de mindre lagen blir större. Whitney menar också att när klubbarna rekryterar talang externt från andra marknader så maximeras inte intäkterna i ligan. Analogin bakom denna logik är inte helt olik den som Stefan Szymanski och Stephanie Leach** presenterade i sin paper där den tävlingsbalans som den engelska ligan nådde genom individuella och från varandra oberoende klubbstrategier (Nash jämvikt) var jämnare än en optimal tävlingsbalans som skulle maximera ligans intäkter. Det är ett tankesätt jag använde mig av mitt första april inlägg för snart ett år sedan.

Figuren visar genomsnittsintäkten per klubb i olika ligasegment. "Big6" består av ManUtd, Chelsea, Arsenal, Liverpool, ManCity samt Tottenham

En inte helt otrolig konsekvens är med andra ord att de största klubbarna i Premier League distanserar sig ytterligare i förhållande till ligans minsta lag samtidigt som topplagen under den absoluta toppen kan komma gynnas mest tack vare fler vunna poäng mot botten, poäng som de absolut största klubbarna vann innan restriktionerna.

Den andra frågan är hur det påverkar de engelska lagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Denna konkurrenskraft beror dels på hur hög intäktstillväxt Premier League har i relation till omvärlden, och dels på ligans effektivitet att omvandla dessa intäkter till talang. En viktig förutsättning i Whitneys hypotes är att ligan är ett monopol, det vill säga att det inte finns någon konkurrerande marknad som tävlar om potentiella intäkter. Premier League äger inte riktigt en sådan förmån och man konkurrerar om intäkter från bl.a. sändningsrättigheter utanför Storbritannien med flera andra lag och ligor, bl.a. La Liga, Bundesliga och Champions League. Om intäkterna från internationella sändningsrättigheter används mindre effektivt på grund av inflaterade priser på inhemsk talang så kan det på sikt finnas en risk att ligan konkurrenskraft gentemot de ligorna försämras vilket dessutom kan förstärkas genom att Premier League tappar marknadsandelar på den internationella marknaden för sändningsrättigheter.

Det återstår att se om restriktionerna är tillräckligt kraftfulla för att trenden på transfermarknaden ska hålla i sig samt om ovannämnda konsekvenser inträffar.

-------------------------------------

*The Peculiar Externalities of Professional Team Sports - James D Whitney, April 2005

**Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football - Stefan Szymanski & Stephanie Leach, 2006

Fem år med den osynliga handen

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.

- Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

- Att ordet "konkurshot" inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

- Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren? 

- Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

- Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

- Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

- Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

- Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

- Att duktiga spelare kostar pengar.

- Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

- Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

- Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

- Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

- Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

- Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

- Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

- Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

- Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

- Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

- Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

- Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

- Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

- Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

- Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

- Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog. 

- Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari. 

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!