Silly Season - svensk fotboll & subprime?

Silly Season fortsätter. Denna spekulation kan vara ett långskott och är förmodligen, som allt som oftast under silly season, mest spekulationer. TV rättigheterna för svensk fotboll ska, i syfte att öka priset, paketeras och säljas tillsammans med Premier League?

Att paketera lågkvalitativa produkter och sälja dessa har nyligen testats av marknaden och resultatet är nog känt för de flesta. Jag har för mig att de kallar det för "the-credit-crunch”.

Don´t go there…

Det var inte länge sedan som den skotska ligan sålde rättigheterna till ett "överpris". Det är inte så jävla roligt att redan ha prisat in spelarkontrakt in i en ny intäktsregim för att sedan komma till insikt att intäktssidan korrigeras åt fel håll.

Revenue Sharing - den italienska nyckeln

Serie A övergår från och med nästa säsong till en central försäljning av sändningsrättigheter. Fram till nu har klubbarna sålt sina egna sändningsrättigheter individuellt. Och det finns tydligen redan en italiensk fördelningsnyckel för distribution av tv intäkterna.

40% av intäkterna ska fördelas lika mellan alla klubbar.
30% ska fördelat baserat på sportslig prestation.
30% ska fördelas beroende av storleken på klubbarnas publikunderlag.

Hur kommer det att påverka tävlingsbalansen i ligan?

Idag betalar marknaden drygt 60% av de totala tv-intäkterna till ligans fem största klubbar. Mindre än 40% till resten med andra ord.

I den kommande regimen garanteras de 15 mindre klubbarna i ligan 30% av de totala TV intäkterna genom "likadelen" i fördelningsnyckeln. Det finns sedan en hel del marknadsandelar att spela om.

I Italien kommer så mycket som ca 60% av samtliga klubbars totala intäkter från sändningsrättigheter. Förändringar i de relativa förhållandena mellan klubbarna i denna intäktskälla borde rimligtvis ha en inte helt obetydlig effekt på konkurrensbalansen.

Spelarkontrakt - två olika regimer

Kalle Persson spelar i Real Alpha och hans nytta till klubben det senaste året har värderats till 3 miljoner. Hans kontrakt har precis löpt ut och FC Beta som kommer från en större stad med högre intäkter har scoutat Kalle och värderat hans tjänster till 5 miljoner. De är intresserade av att rekrytera Kalle som precis har blivit erbjuden ett nytt kontrakt med Real. Kontraktet är värt 3 miljoner vilket motsvar hans observerade prestation.

Beta vill köpa loss Kalle men de måste dels betala mer än 3 miljoner i transfersumma till Real (vilken ju är Kalles nytta hos Real) samtidigt som man erbjuder Kalle ett kontrakt överstigande 3 miljoner (hans nya kontrakt med Real). Eftersom det totala priset för ett kontrakt med Kalle överstiger hans förväntade nytta hos Beta (5 miljoner) blir det därför ingen transfer.

Två år har gått och Kalle har förbättrat sina skills. Sedan ett år tillbaka genererar han en nytta motsvarande 4 miljoner till Real Alpha. Alpha Erbjuder Kalle ett nytt kontrakt värt 4 miljoner. Beta är fortfarande intresserade och de uppskattar numera hans bidrag till 7 miljoner. Men åter igen, samma dilemma, köpesumman tillsammans med Kalles personliga villkor överstiger den förväntade nyttan. Ingen transfer.

***********************

Vi flyttar fram klockan 10 år och i Real Alpha spelar nu Pelle Persson. Pelles bidrag till Real är 3 miljoner och han har ett år kvar på sitt kontrakt. Den än idag större klubben FC Beta har scoutat Pelle och värderar honom till 5 miljoner. Real vill gärna behålla Pelle och förbereder ett kontraktförslag. Pelle vet att det finns en annan klubb som värderar honom till 5 miljoner. Väntar han ett år så är han free agent och får, om inget händer, alla 5 miljonerna själv (allt annat lika).

Real Alpha står därför inför tre valmöjligheter.
1) Sälja Pelle till ett pris som rymmer sig inom Betas totala budget (5 miljoner för både transfer-fee samt Pelles nya personliga kontrakt hos Beta).
2) Behålla Pelle sista året och släppa honom som bosman.
3) Erbjuda Pelle ett nytt kontrakt. Den observerade nyttan är 3 miljoner men Real tror att Pelle kommer att utvecklas och erbjuder honom ett kontrakt värt 4 miljoner. (1 miljon högre än hans nuvarande prestation).

Pelle är riskavert och värderar säkra 4 miljoner idag högre än osäkra 5 miljoner om ett år. Real och Pelle skriver ett nytt avtal. FC Beta får scouta vidare.

***********************

Det var två mycket förenklade exempel. Verkligheten är mycket krångligare än så men jag ville illustrera den stora skillnaden mellan två olika regimer.

Det första exemplet utspelade sig innan Bosmandomen och det andra efter. Här är det viktigt att förstå den stora skillnaden mellan de två regimerna. Många pratar om transfersummor men dessa finns ju kvar så länge klubbarna, genom längre kontrakt, kan försäkra sig om dessa. Det vi istället pratar om, är en omdistribution av risk mellan spelare och klubb.

Innan Jean-Marc Bosman 1995 gjorde livet svårare för europas klubbar fick spelarna sina kontrakt generellt värderade ex-post.

Efter bosmandomen fick klubbarna istället värdera spelarnas framtida prestation på ett helt annat sätt än tidigare och spelarna fick sina kontrakt värderade ex ante i en mycket högre utsträckning.

Det som skedde 1995 var en risköverföring från spelarna till klubbarna. Något som har ställt högre krav på de sportsliga organisationerna. Jag har tidigare uppmärksammat en empirisk studie över risk-reward modellen.

************************

Ett år har gått och Pelle har stannat i utvecklingen. Hans nytta hos Real ligger kvar på 3 miljoner men hans kontrakt kostar som bekant klubben 4 miljoner. Förhoppningsvis har klubben en väldiversifierad spelarportfölj som även innehåller spelare som överträffat förväntningarna och man landar jämt upp.

Tittar du dig runt omkring så kommer du dock hitta klubbar vars talangögon inte riktigt har gjort sin läxa och övervärderat spelarnas framtida förväntade nytta. Det är främst dessa klubbar som har ekonomiska problem.

Så vem har, för det ekonomiska resultatet, den mest underskattade uppgiften i en fotbollsklubb? Han med talangögat vars uppgift är att scouta och värdera talang eller killen som lägger budgeten? Diskutera gärna.

Revenue Sharing vs Competitive Balance - empiri från English Football League

De som följer bloggen har förmodligen snubblat på mina resonemang där hypotesen är en förväntad större rörlighet av talang inom riket i samband med en reduktion av subventionen från centrala avtal. (här och här)

Vi har även ett resonemang där det förväntas kunna skapas större incitament för klubbar från större lokala marknader att försöka behålla talangen hos sig ytterligare en period. Detta tack vare att spelarnas BFP (bruttofotbollprodukt), genom en omdistribution av monetära resurser, rimligtvis borde öka hos dessa klubbar.

Det är svårt att hävda att verkligheten verkligen följer dessa hypoteser. Alldeles nyligen har det däremot publicerats en studie som behandlar just den typen av omdistribution av talang.

Robert Simmons och Terry Robinson har mätt förändringen i tävlingsbalansen i samband med ett regimskifte vad gäller distribution av intäkter*.

Fram till 1983 gav hemmalagen i de engelska ligasystemen upp 20% av matchdagsintäkterna till en pool därifrån pengarna solidariskt distribuerades ut till klubbarna. Till slut började de större klubbarna att misströsta och hotade med att bryta sig loss och bilda en egen liga. Detta medförde ett regimskifte där endast 4% av hemmalagens pumpades in till den gemensamma poolen. Det här var ca 10 år innan bildandet av Premier League.

Enligt teorin finns följande förväntade utfall i samband med ett sådant regimskifte.

saxat från; Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League

I sin undersökning mäter de tävlingsbalansen genom att se hur distributionen av talang förändras efter den ovannämnda omallokeringen av monetära resurser i den engelska ligafotbollen.

Urvalet i den empiriska undersökningen bestod av 2155 spelare och totalt 10967 observationer under perioden 1964-1995. Under denna period genomfördes inga strukturella förändringar på den engelska spelar/transfer-marknaden vilket var viktigt. 1995 var också det sista året innan lex bosman.

Modellen kan i sin enkelhet beskrivas enligt nedan.


Där den beroende variabeln är STATUS, dvs spelarens destination under slutet på varje säsong (0=oförändrad alt avslutad karriär; 1=transfer inom samma division; 2=transfer till en klubb i divisionen under; 3=transfer till en klubb i divisionen ovanför). De oberoende variablerna är prestationsbaserade där APPS är spelade matcher per säsong, SUB är antalet matcher där spelaren blev inbytt, GOALS är antal gjorda mål per säsong och CUPGOALS är antalet mål gjorda i cuper. Sist men inte minst har vi regimskiftet, SHARE, (0=pre 1983; 1=post 1983)

Resultaten säger att regimskiftet 1983 resulterade i en försämrad tävlingsbalans. Det genom en högre sannolikhet för att spelare av högre kvalitet distribuerades uppströms ligasystemen. Även en högre sannolikhet kunde skattas vad gäller övergångar inom ligorna.

Värt att notera är att resultaten även ger stöd åt Szymanskis & Garcia del Barros slutsats om att de engelska klubbarna nyttomaximerar. (försämrad comp.balance förkastar profit-maximering enligt matrisen ovan)

Vad kan denna erfarenhet säga oss om vår egna hemmamarknad?
Det finns vissa avvikelser från verkligheten. För det första, undersökningen är gjord pre-bosman. Förändringen på spelarmarknaden bör rimligtvis ha ökat sannolikheten än mer. För det andra, globaliseringen av spelarmarknaden post-bosman har ökat utbudet av talang och kan även det ha en viss inverkan på ovan nämnda sannolikhet. Å andra sidan har vi många allsvenska ledare som uttryckt sin önskan att främst rekrytera inhemsk talang men istället tvingas scouta utbudet utanför rikets gränser.

Det finns verktyg i lådan om nu svensk fotboll på allvar vill satsa på europaspelet. De verktygen heter inte höst/vår. Men dessa verktyg är känsliga ämnen som kostar den nuvarande och mycket jämna tävlingsbalansen.

Jag tycker att det är OK om man nu inte vill betala det priset. Men då bör man kanske kommunicera det. För när målen sätts upp så som i "elitprojektet" kan vi tyvärr inte annat än att dissa handlingsplanerna.

Resultaten i undersökningen bör även ge ett stöd till denna hypotes. En ny broadcast-revenue-regim i Italien bör rimligtvis ha den motsatta effekten. Där de flesta förväntar sig "Premier League effekten", borde vi på kort sikt istället se en försvagning av den internationella konkurrenskraften i Italien. Med en STOR brasklapp för den italienska kreativiteten vad gäller fördelningsnycklar. Jag har nämligen lite svårt att se de stora drakarna gå i denna "fälla".

Den nya italienska modellen är kanske det mest intressanta regimskiftet fotbollseuropa har haft på väldigt länge. Framför allt konsekvenserna av denna.

-----------------------------------------------
*Robinson, Terry and Simmons, Robert, Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Spelarkontrakt - några resonemang

Spelarlöner som benchmark?
Så här i lågkonjunkturtider är det "inne" med spelarlönelistor i tidningarna. De senaste veckorna har jag sett ett antal artiklar om hur mycket spelare och ledare tjänar i bland annat Sverige, Norge, Danmark och Polen.

Dessvärre ger spelarlönerna en inte helt rättvisande bild av hur mycket spelare kostar klubbarna.

Låt oss ta ett exempel. (vi räknar inte med sociala avg här)
Klubb [X] har mittfältare (a) i sitt stall vars kontrakt närmar sig förfall. Eftersom klubben värderar spelarens tjänster någorlunda väl, skriver man ett nytt treårskontrakt med spelaren där han får 100 000 kr i månaden.
Total kostnad för spelarkontraktet över 3 säsonger: 3.6 miljoner.

Klubb [Y] är ute på jakt efter en mittfältare. Man scoutar spelare (b) hos en annan svensk klubb. Sign-on på 2 miljoner och 40 000 kr i månadslön över tre år. Dessvärre måste man köpa loss spelaren som har en viss tid kvar på kontraktet med sin gamla klubb. Transfer-fee 1.5 miljon.
Total kostnad för spelarkontraktet: 5.1 miljoner.

Ett år har gått och spelarna presterar likvärdigt, vilket kontrakt är dyrast? Det med 100k eller det med 40k i månadslön?

Beror ju naturligtvis vem du frågar, kvartalsekonomen eller värdeinvesteraren.

Bosman är gratis
Den första frågan man bör ställa sig. Varför är spelaren free agent? Är det för att han inte är tillräckligt bra så att världens fotbollsklubbar ska teckna ett längre avtal med honom och därmed försäkra sig mot risken att gå miste om spelarens potentiella framtida marknadsvärde?

Eller är det för att spelaren spelar i en klubb där intäkterna inte klarar av att bära ett större kontrakt. Spelaren har med andra ord "vuxit ur" klubbens kostym och är underbetalad i relation till prestationen. Istället väljer han pay-off genom free agency, vägrar skriva ett nytt avtal, och lägger därmed personligen vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den senare kategorin skapar rimligtvis en större efterfrågan på spelarens signatur genom vilken spelaren kan förhandla upp sina villkor i sitt kommande kontrakt.

Låt oss ta ett exempel, återigen utgår vi från att tidningarna alltid har rätt.

Elfsborg köper loss och rekryterar James Keane på ett 5 års kontrakt. 4 miljoner transfer-fee samt 12 miljoner till spelaren.
Total kostnad för kontraktet: 16 miljoner vilket utslaget per månad blir 270k.

Malmö FF rekryterar Jonathan Johansson på ett 2.5 års kontrakt. JJ är en free-agent. Sign-on 10 miljoner och en okänd månadslön. Låt oss räkna lågt, 50k.
Total kostnad för kontraktet: 11.5 miljoner vilket utslaget per månad blir 380k.

Vilket kontrakt är billigast?

Allsvenskan gynnas när klubbar i andra ligor får problem med ekonomin
Lågkonjunkturen är ett globalt fenomen och eftersom fotbollsklubbars affärsmodeller bygger på ständig tillväxt så kommer kontrakt tecknade på toppen av högkonjunkturen att upplevas som extra dyra när tillväxten börjar att avta.

Det är likadant i Sverige, Norge, Danmark, England, Spanien osv.

För hur mycket extraordinär talang i den så hårt krisdrabbade norska ligan har hittills hamnat i allsvenskan? Och hur många duktiga spelare i Premier League tar, i skuggan av kreditkrisen, steget ner till den holländska ligan?

"the main variable that gives long term assurance of sports successes is the total turnover of the club"*

Samma hypotes bör ju även rimligtvis gälla ligor. Och då är det enda relevanta hur intäkterna förändras i relation till omvärlden. "Bottom line" är över tiden ganska så ointressant.

Så allsvenska klubbar med europacupambitioner ska rimligtvis jämföras med de konkurrerande ligors toppklubbar och deras respektive tillväxt/stagnation.

------------------------------------------
* Van der Werf & Verlaan (1994), Szymanski & Kuypers (1999), Dobson & Goddard (2001), Hall, Szymanski & Zimbalist (2002), Dejonghe (2004;2007), Deloitte (2005;2006;2007;2008), Dejonghe & Vandeweghe (2006)

Valencia - en klubb full av free-riders?

Valencias president Manuel Llorente värderar David Villa till £75 miljoner. Den stora frågan är vem det är som idag profiterar på den förväntade överavkastningen?

"This figure has nothing to do with the price of Villa, the price is what the market decides. If he scores the goals that help us get into the Champions League, then his initial value is added to by what we earn from the Champions League."

Det är ingen vild gissning att David Villas nuvarande kontrakt med Valencia är värt ca £10 miljoner, på sin höjd £15m. Om Villas värde nu av debn egna klubbledningen uppskattas till £75 miljoner så måste det med andra ord finnas någon som tjänar pengar på "spreaden". Och eftersom Valencia har stora ekonomiska bekymmer är det ju inte klubben som gör det.

Och om inte klubben gör det så måste det rimligtvs vara de övriga spelarna i truppen vars kontrakt i så fall är övervärderade. Om så är fallet har vi en stor värdeöverföring från David Villa till hans lagkamrater som profiterar på Villas skills.

Det roliga är att Llorente verkar ha gott om tid eftersom han uppenbarligen arbetar dubbelt. Han har nämligen gjort agentens läxa och värderat spelaren åt honom. För Villa är det nu bara att gå och kräva ett nytt kontrakt. Ett kontrakt som ligger närmare hans marknadsvärde. Alternativet är vänta in sin rätt till bosman, gå som free agent och lägga vantarna på hela sitt marknadsvärde.

Den riskaverte spelaren ser dock fördelar att få pay-off ex ante och bör rimligtvs försöka söka en lösning innan dess. Därför kommer vi förmodligen att se marknadens aktörer att försöka dela risker och pay-off med varandra. Llorentes utspel som sådant bör därför kunna betraktas som ett första steg till en affär.

Det tråkiga för Valencia är ju att en försäljning av Villa inte löser deras problem. Stämmer vår lilla "free-rider-hypotes" så kommer de andra spelarnas kontrakt att upplevas som sjukt dyra när väl spelaren som drar in intäkterna lämnar. Det första steget till välgång bör istället vara att analysera sin egen affärsmodell och utförandet av denna.

"negativ sammenhæng mellem profit og placering"

Eftersom även Danska klubbar naturligtvis förr eller senare drabbas av röda siffror på den nedersta raden, har fenomenet fått en hel del uppmärksamhet och stora rubriker i dansk media.

Jag har tidigare kortfattat beskrivit stegen i en fotbollsklubbs affärscykel.

En bra och förklaring till varför sport generellt inte går runt ekonomiskt hittar vi här.

Går det att grafiskt visa varför vi har "negativ sammenhæng mellem profit og placering"?

x axeln visar nivån på talang. Svarta linjen avser intäkter och den röda kostnader.

Vi ser att en profitmaximerande klubb kommer att rekrytera begränsat med talang och nöja sig med intäkterna vid punkt [tp]. Förvisso finns outnyttjad intäktspotential, men marginalkostnaden överstiger marginalintäkten. Strategin är egentligen relativt enkel: "The only winning move is not to play"

En nyttomaximerande klubb däremot utnyttjar istället samtliga sina intäkter till att rekrytera talang [tn]

Det finns ett problem i den affärsmodellen.

Intäkterna skulle kunna beskrivas enligt följande funktion.

I=I(w,m) där w är klubbens segerprocent (sportsliga framgångar) och m är marknadens storlek. Ju större lokal marknad klubben befinner sig på, desto större intäktspotential. Å andra sidan är exponeringen högre gentemot sportsliga motgångar. (medgångssupporterhypotesen).

Segerprocenten å sin sida är ett resultat av en klubbs produktionsfunktion som skulle kunna beskrivas enligt följande modell.

P= P(Q,M,K) där Q är spelarnas kvalitet, M är management och K är andra klubbars (konkurrens) prestation.

En klubbs output (P) beror till viss det på konkurrenters produktion (K).

Frågar du majoriteten av ligans klubbar kommer de inte helt osannolikt att ha topp4 som målsättning och därmed budgetera för det. Andra klubbar rustar för att undvika nedflyttning.

Eftersom endast fyra klubbar kan hamna topp4 så pressar konkurrensen intäktslinjen nedåt (relativt kostnaderna) och de kontrakterade spelarna börjar helt plötsligt att upplevas som dyra i drift. Vad gör majoriteten av klubbarna då? Sannolikt rekryterar än mer talang.

Detta fenomen är egentligen inte specifikt enbart inom fotbollen.

I skuggan av El Clasico

Hysterin kring söndagens El Clasico är det ultimata beviset på att competitive balance inte är den betydande drivkraften för efterfrågan på produkten fotboll i Europa. Vi vill inte se talangen utspädd bland hundratals klubbar i fotbollseuropa. Det vi vill se är de bästa spelarna, som under 90 minuter mäter sina krafter med varandra.

Competitive balance är något som överhuvudtaget knappt har existerat i den spanska ligan, någonsin. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 78 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa har prenumererat på ligatiteln 73 av de 78 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 72% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 64% av mästerskapen.

Mäter vi sedan broadcast-revenue-revolutionen 1995/96 blir Barcelonas samt Real Madrids "ligavinstprocent" hela 73%. Den stora anledningen bakom ökningen ligger naturligtvis i att de spanska klubbarna individuellt säljer sina egna TV rättigheter, något som tydligen den spanska staten "har bestämt". Rent konkret betyder det att fördelningen av pengarna från TV intäkterna i Spanien idag har ett förhållande på 18-1 från topp till botten. Det kan sättas i relation till Premier Leagues 1.66-1.

Jag gissar att få har missat det senaste årets svarta rubriker vad gäller de spanska klubbarnas ekonomiska status. Valencia är en av flera hårt pressade klubbar. Jakten på sportslig framgång och platser i europacuperna är kostsam.

Sanningen är dock att det inte är något nytt fenomen. 1984 hade klubbarna i den spanska högstadivisionen skulder på totalt €124 569 270. På den tiden ett mycket högt belopp. Tänk på att 80 talets fotbollsmarknad i Europa endast var en liten bråkdel av dagens bruttoprodukt som uppgår till €14 miljarder. Vi har under årens lopp sett interventioner från myndigheter i syfte att rädda och hjälpa de spanska klubbarna på fötter igen. Vi har sett mycket kreativt värderade köp och försäljningar av materiella tillgångar, vi har sett skattelättnader, ja... you name it.

Så när Michel Platini pratar financial-fair-play, bör Spanien kanske vara den första marknaden att agera på. Men jag tror att ingen i själva verket verkligen vill det.

Söndagens produkt är nämligen ett resultat av de stora klyftorna i den europeiska fotbollen och vad jag har förstått så finns både en och annan som ser fram emot fajten.

Försäljning av sändningsrättigheter årets Silly Season

Det asiatiska fotbollsförbundet haussar sitt nya TV avtal. Som vanligt köper den rosa tabloiden de absoluta beloppen och sväljer propagandan rakt av. Men hur stort är det egentligen?

Well... Fram till 2020 behöver fotbollseuropa sannolikt inte oroa sig för någon större omdistribution av extraordinär talang till Asien. Sändningsrättigheterna omfattar Asian Champions League under perioden 2013 till 2020, men även AFC Cup 2015 & 2019, kvalen till VM 2014 samt 2018 och kvalen till de olympiska spelen 2016 & 2020.

Allt detta till ett ynka värde av $1 miljard vilket motsvarar ungefär €82 miljoner per år under perioden 2013 till 2020.

Vi kan sätta summan i relation till Europa där den i våras avslutade upplagan av UEFA Champions League (säsongen 2008/09) betalade ut €583.4 miljoner i premier till i turneringen deltagande klubbar. Asien har med andra ord en ganska så lång väg att vandra innan marknaden är konkurrenskraftig med den europeiska eliten.

************************************
I Sverige handlar det om en försäljning av sändningsrättigheter för 2011 och framåt. Vi låter affären komma till ett avslut innan vi ritar den förväntade förändringen i konkurrensbalansen. Istället tittar fyra år tillbaka till dagen då det nuvarande avtalet lanserades. (en gammal artikel här)

- Nu tycker alla att det är enormt mycket pengar och 2010 kommer alla säga: Hur kunde ni sälja det så billigt? säger förbundsordförande Lars-Åke Lagrell som ändå är mycket nöjd avtalet.

Avtalet som tecknades 2006 innebar mycket stor ökning jämfört med föregående. Korrigerat för inflation, blir det nästkommande avtalet så mycket större än dagens?

- Oerhört glädjande för svensk klubbfotboll. Det innebär en större ekonomi för klubbarna som gör att man kan planera bättre för framtiden och satsa hårdare för att nå internationella framgångar, säger Sef:s generalsekreterare Tommy Theorin.

Lars-Åke Lagrell säger, utan att kunna alla siffror, att avtalet för klubbarnas del är i paritet med hur det ser ut i Norge och Danmark. Länder som fotbollsmässigt är i samma storleksordning och som Sverige, enligt Lagrell, riskerade att "bli avhängda av" innan det nya avtalet stod klart.

Och det gick bra?

Därför pratar man om samma saker IGEN i allsvenskan 2010!

Ett ovisst 2010 står för dörren men en sak är i alla fall säker. Vi kommer att prata om samma saker i allsvenskan nästa år, igen. "Hur ska allsvenska klubbar hävda sig i Europa?"

Hypotesen om kontraktstrategier där värde skapas genom att klubbar lyckas behålla en spelare ytterligare en tid i klubben borde rimligtvis även gälla i allsvenskan som en enhet.

Låt oss återigen ta ett exempel från "verkligheten". IFK Göteborg har försökt att köpa loss talangen Philip Haglund.
– Jag tror inte någon svensk klubb råd att betala det Philip Haglund är värd
Hur mycket är då Haglund värd? I Brommapojkarna är hans BFP (bruttofotbollsprodukt), det vill säga hans bidrag till den allsvenska fotbollen, motsvarande värdet av hans återstående kontrakt i Brommapojkarna. Ska vi tippa ca 1 miljon kronor?

I IFK Göteborg skulle Haglunds värde vara betydligt högre. Kanske uppemot 10 miljoner för 3 år.

Det förväntade utfallet under dagens regim blir därför att Philip spelar ytterligare ett år i allsvenskan för att sedan lämna direkt för spel i utlandet. Hade han fått producera i en klubb högre upp i den allsvenska värdekedjan skulle vi sannolikt få se Philip ytteligare ett, kanske två år i den inhemska ligan.

Enligt hypotesen är nio spelare under ytterligare en säsong i klubben värt ca 30 miljoner. Lyckas man med denna strategi i allsvenskan som helhet och under en enda allsvensk säsong så får vi ett värdeskapande motsvarande ca 3% av den totala allsvenska produkten. Och då gör vi det utan att tillföra en enda krona i nya intäkter. Däremot borde denna värdeökning rimligtvis kunna generera nya intäkter till ligan och då blir tillväxten ännu högre.

Är det så att Brommapojkarna och andra småklubbar har alldeles för mycket pengar? De behöver inte finansiera sig genom att leverera talang till andra allsvenska klubbar.

Men jag förstår att frågan är känslig i den svenska fotbollsfamiljen. Därför undviker man den och istället fokuserar på alibifrågor som till exempel en omläggning av ligan till höst/vår (här och här) eller elitprojekt. De viktiga frågorna är och förblir obesvarade.

Vi ska komma ihåg att spel under höst/vår inte kommer att generera det enda relevanta i sammanhanget - att talangerna stannar längre tid i allsvenskan. De kommer naturligtvis att ha exakt samma utvecklingscyklar som de har idag och kommer att lämna den allsvenska marknaden så fort spelarna är tillräckligt attraktiva för utländska klubbar. Eftersom intäktsstrukturen i allsvenskan är oförändrad kommer klubbarna, i brist på resurser att matcha villkoren, att sälja.

Business as usual.

Stora goodwill-nedskrivningar och nyemission

Nyemissionen har nu även nått Parken Sport & Entertainment. Det är varken den första eller den sista nyemissionen vi ser under 2009. Naturligtvis stora tabloidrubriker på sportsidorna(!) i Danmark.

Hur det påverkar inkorporerade fotbollslaget FC Köpenhamn? Frågar ni mig så tror jag att vi får se business as usual. Det vill säga enligt grafen nedanför och fortsatt jakt på Champions League med hjälp av talanger finansierade av bland annat 60 svenska elitprojektmiljoner.

FC Köpenhamn ökade sina intäkter under de tre första kvartalen. Matchdag, marknad samt TV-premier är upp dkk 42 miljoner, motsvarande 35% jämfört med föregående år. Bara själva ökningen är större än vad en medelallsvensk klubb omsätter per år.

(klicka på bilden för högre upplösning)

Harry Redknapp on "the-arms-race"

Årets bästa "the-arms-race" insikt levereras av Harry Redknapp.

“We’re going to end up with a league of billionaires, all winners in whatever they do in their life, all going to want to win,” said Redknapp. “We can’t all win. There’s going to be a champion; there’s going to be cup winners; there’s going to be Champions League teams. And the others won’t understand why they’re investing mega money when they come in and buy the club and they can’t win and be No. 1."

Är det ett rat-race vi ser i engelsk ligafotboll där många av de nya exotiska ägarna som dyker upp, på allvar går in för att bli nummer 1?

Fotbollens affärscykel

Är Tippeligan i Norge den ligan som har drabbats hårdast av "football-crunch"? Om man ska tro den norska pressen så ser det ut som att det varit en total urblåsning.

Och egentligen är det kanske inte så förvånande att det är i just Norge det händer på så bred front. Låt oss gå igenom händelserna och stegen i fotbollens affärscykel. Det är bara att botanisera med hjälp av länkarna.

1. Ta en marknad med en extremt hård konkurrens.
2. Koppla på fotbollens karaktäristika, the-arms-race.
3. I enighet med kvantitetsteorin får vi inflation.
4. Efterfrågan minskar och pengatillförseln stryps för en stund och det blir, i Norges fall, en total urblåsning.
5. Förbund inför (alibi)pappersprodukter såsom elitlicenser. Ödmjukt börjar ledare prata om bättring och framtida försiktighet.

6. Marknaden återhämtar sig och de flesta klubbarna överlever. Fotbollen har ett mycket högt socialt värde och vi kan helt enkelt inte leva utan fotbollen och våra klubbar. Transfersystemet används som ett verktyg i återhämntningen. Och i vissa fall ser vi mer klassiska bail-outs.

7. Nya ledare kommer på plats och nya visioner tar vid.
8. Karusellen startar om igen. Den mänskliga fåfängan ackompanierat av tävlingsinstinkten tar återigen vid och en ny bubbla börjar sakta men säkert växa.

Varje sprucken bubbla och kris upplevs och målas upp som den värsta sedan den stora depressionen.

Försämrade marginaler och högre skuldsättning för Tottenham

Eftersom Tottenhams bokslut för säsongen 2008/09 har haussats runt om i media (bla här) är det på sin plats att försöka skapa lite balans i det hela. Båda påståendena är nämligen korrekta. Sedan beror det naturligtvis på vilka nyckeltal som man väljer att lyfta fram.

Intäkterna från de tre benen, match-day-revenues, commercial samt broadcast ner marginellt från £114.7miljoner till £113m. Här uppges inkomsterna från VIP boxarna ha minskat, men uppvägdes tack vare ökade premier från TV där det nya avtalet kickade igång.

Vi kan även konstatera priset för sportslig framgång har ökat. Rörelsekostnaderna upp från £87.7 till £94.6 miljoner vilket pressade rörelsemarginalen. Bottom line såg det däremot betydligt bättre ut då klubben sålde Berbatov till ManU samt Robbie Keane till Liverpool. Dessa transfers bidrog till att realisationsvinsten från spelartransfers blev så pass mycket som £56 miljoner. Därmed kunde Tottenham stolt leverera rekordsiffror på den nedersta raden. Vi pratar plus £33.4 miljoner före skatt.

Betyder det att klubben har massor med pengar att spendera under vinterns transferfönster? Pengarna investerades redan under samma bokslutsperiod (2008/09) och mer därtill. £68 miljoner spenderades på spelarkontrakt, bland annat köptes Robbie Keane tillbaka från Liverpool. Dessa spelarkontrakt aktiverades på balansräkningen som immateriella tillgångar som skrivs av under hela löptiden på kontrakten. Vidare investerades £32 miljoner i materiella anläggingstillgångar.

För att klara av och finansiera samtliga investeringar ökade man nyttjandet av sin kreditlina hos banker/finansinstritut med £15. De räntebärande långfristiga skulderna uppgick vid bokslutet till £66.5 miljoner.

Under året betalades även £3.7 miljoner i utdelning till aktieägarna, vilket motsvarar en direktavkastning på ca 4%. Samma belopp som året innan. När samtliga kassaflöden (in och utbetalningar) väl var summerade hade kassabalansen minskat från £35 miljoner (30/6-2008) till £19 miljoner (30/6-2009).

Förra säsongen startade katastrofalt men man jobbade sig så småningom upp till en 8:e plats i Premier League. Årets säsong har inletts betydligt bättre men det är rimligt och förvänta sig att man även i år landar i nivå med tidigare års tabellplaceringar. Marginalkostnaden för att ta steget upp till topp 4 är alldeles för hög.

Tottenhams profit-maximerande affärsmodell håller därmed än idag. Positioneringen i ligan räcker gott och väl för att leverera profit. Till skillnad från majoriteten av Premier League klubbarna, där ägarna varje säsong skjuter till pengar, finansierar Tottenham sig själva och delar årligen ut pengar tillbaka till aktieägarna. Klubben är noterad på Londonbörsen men ca 80% av aktierna innehas av investementbolaget Enic International Ltd .

Kontraktstrategier - hypoteser från allsvenskan

Jag har tidigare skrivit en hel del om kontraktsstrategier med fokus på värdet i transfersumman. Bedömning av transfersummor är tacksamt eftersom de (felaktigt) påstås indikera en spelares marknadsvärde. Desto mindre fokus är det på de alternativkostnader som belastar klubbarna i samband med spelarförsäljningar. Eller värdeskapandet av att inte sälja så fort tillfälle ges.

Vi kommer aldrig komma ifrån att allsvenskan är en leverantör av talang till klubbar som befinner högre upp i fotbollens värdekedja. Vi har dock länge hört klubbledare prata om viljan att försöka behålla talangen ytterligare en tid i klubben. Väldigt få har dock lyckats med konststycket att, istället för att avveckla spelare på grund av goda prestationer, belöna desamma.

Kanske beror det på belöningssystemet från de centrala avtal där ersättingen baserad på sportslig framgång är relativt liten? I alla fall om man jämför med omvärlden.

Att ta risk lönar sig helt enkelt inte tillräckligt mycket i allsvenskan.

Låt oss leka med hypotesen att en allsvensk klubb lyckas motivera och behålla 9 st spelare ytterligare 1 år under dess höpresterande period innan spelaren flyttar till utlandet. Rent krasst motsvarar det 3 st nyrekryterade klass-spelare på vardera 3 års konrakt.

Vad är priset för en allsvensk klasspelare ska man då fråga sig? Ska vi lita på tidningarna, för tidningar har ju alltid rätt, kostar en spelare med dokummenterade meriter från allsvenskan 16 miljoner över fem år. I detta specifika fall rörde det sig om 4 miljoner i transfersumma och 12 miljoner i ersättning till spelaren. En årskostnad på 3.2 miljoner eller en månadskostnad på ca 270 tusen. 16 miljoner är med andra ord marknadsvärdet på spelaren, en summa klubben förväntas att generera i form av framtida kassaflöden via klubbens olika intäktskällor. Och i detta pris så ryms även en diskonterad risk för att rekryteringen inte levererar eller inte passar in i gruppen. Något som ju redan är säkerställt hos den höpresterande spelaren som redan finns i truppen.

ca 30 miljoner värdeskapande i vårt hypotetiska exempel.

Ett relativt färskt exempel är AIK Fotboll AB som förra veckan släppte sin kvartalsrapport. Klubben hade långt gångna planer på att i somras avyttra målvakten Daniel Öhrund till Rosenborg. Det slutade med att Helsingborgs högsta höns i sista sekund per telefon nådde en förhandlande Jesper Jansson och avbröt en transfer där den tilltänkte ersättaren Daniel Andersson redan var på språng till Stockholm. Vi har även de från utlandet uteblivna buden på Ivan Obolo som ledningen med den svaga balansräkningen hade haft mycket svårt att tacka nej till.

Nu blev det inga spelaraffärer och klubben fick fortsatt kontinuitet i sitt sportsliga momentum. Kassaflödet från rörelseresultatet under det tredje kvartalet (+4.2 miljoner) var det starkaste på många många år (jmfr Q3). Förutom de kortsiktiga effekterna som redan har realiseras i resultaträkningen så borde de sportsliga framgångarna rimligtvis kunna kapitaliseras även längre fram i tiden. Vi kan med relativt gott samvete anta att de planerade men uteblivna spelaraffärerna istället ökade aktieägarvärdet med närmare 9 miljoner kronor. Tacka Helsingborg och Sven-Inge Fredin för det. Även om det blir svårt att säkerställa faktumet eftersom vi inte känner till den alternativa världen.

Och även i fortsättningen kommer den riskaverte klubbdirektören att välja säkra pengar från spelarförsäljningar före osäkra från rörelsen. Men kanske finns det en stor outnyttjad potential där ute. En potential där klubbarna i en fåfäng jakt på spelartransfers istället går miste om nöjda fotbollskonsumenter och därmed miljoner i rörelseintäkter.

Fotboll och "cost of equity"

Bara för att återknyta till föregående inlägg och antagandet om rationella investerare. För att värderingen av guldet ska förväntas vara exakt förutsätts bl.a. att investerarna i klubbens aktier har rationella motiv och är riskaverta.

Låt oss titta på de olika investerarkategorier och dess motiv.

Fig1 - förhållandet sportslig framgång vs profit, samt indifferenskurvorna för investerarkategorierna (1), (2) samt (3). En indifferenskurva anger de varukombinationer som alla ger samma nytta. I detta fall definieras varorna som profit respektive sportslig framgång.

1. Här hittar vi den rationelle investeraren. Klubben drivs med motiv att maximera aktieägarvärdet, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära de bästa sportsliga resultaten. Ägarna i Manchester United, Liverpool, Arsenal skulle kunna antas vara bra exempel på denna kategori.

2. En klubbägare med nyttomaximerande motiv där ägandet i fotbollsklubben har andra syften än profit från densamma. Den sportsliga framgången kapitaliserar investeraren inom andra områden. Det kan vara ägarens affärer på andra håll som gynnas av en framgångsrik fotbollsklubb. Det kan röra sig om politiska poäng och PR motiv. Eller helt enkelt en egen ego-staty. I denna kategori hittar vi förmodligen majoriteten bland engelska klubbars ägare. Men det skulle även kunna antas vara AEG:s position i Hammarby Fotboll som gav företaget en fot in i Stockholms entertainment-industri, samt Bert Miltons korta men medialt intensiva tid som aktieägare i AIK.

3. Supporterperspektivet. För supportrarar som köper mindre aktieposter i sin klubb kvantifieras det enda nyckeltal som är viktigt i form av inspelade poäng. Vi kan kalla det för en känslomässig utdelning.

Endast inom kategori 1 (den röda linjen) kan vi mer exakt anta och kvantifiera riskpremien och därmed kostnaden för eget kapital vilket är vitalt i företagsvärdering.

Det finns börsnoterade klubbar (inte enbart fotboll) där majoritetsägarna säljer minoritet av klubben publikt och antar att kategori 3 ska investera. På så sätt kan majoritetsägarna, utan att förlora kontrollen, resa kapital till en lägre kapitalkostnad än dess kostnad för eget kapital.

EMH och fotbollsaktier #2 - värdet av ett SM Guld: ca 9 miljoner

Många ställer sig ofta frågan hur mycket ett SM guld egentligen är värt. Lika ofta får vi olika svar.

Låt oss istället fråga marknaden. Eftersom ett bolags börsvärde antas vara ett nuvärde av samtliga förväntade framtida kassaflöden, borde förändringen i det kunna ge oss svaret på gåtan.

Efficient market hypothesis säger oss att all tillgänglig information är inprisad i aktierkursen.

Så vad visste vi i fredags? Att AIK med en viss sannolikhet skulle vinna guld. Allt hängde på en enda match.

Under fredagen handlades AIK Fotboll B till ett börsvärde på 45.3 miljoner.

Under söndagseftermiddagen fick marknaden ny information och börsvärdet under måndagens handel var 49.1 miljoner.

Här måste vi komma ihåg att en viss sannolikhet till guld rimligtvis var inprisad i aktiekursen under fredagen. Hur stor sannolikhet? Låt oss fråga spelmarknaden.
Svenska spels odds på seger för IFK Göteborg (dvs inget guld till AIK) var 2.30 ggr pengarna vilket på förhand gav IFK Göteborg 43 procents sannolikhet till guld.

I en effektiv marknad borde med andra ord 57 procents sannolikhet till ett AIK guld ha varit inprisat i fredagens börsvärde.

Förändringen i börsvärdet kan med andra ord antas spegla de återstående 43 procenten. (49.1 - 45.3)/0,43 = 3.8/0,43 blir ca 8.8 miljoner vilket marknaden med andra ord har värderat guldet tilll.

Är svaret så enkelt? Inte riktigt...

Denna värdering förutsätter att ett antal bakomliggande antaganden uppnås. Vi ska även komma ihåg att handeln i aktien mycket ilikvid vilket gör prissättningen mindre perfekt. Lägg därtill att majoriteten av intressenterna i aktien sannolikt inte kan klassas som rationella investerare.

Vidare måste vi lita på att det finns en perfekt brygga och feed-back mellan spelmarknaden och aktiemarknaden. Och för den som går igång på det finns det lite studier som behandlar ämnet.

Information Salience, Investor Sentiment, and Stock Returns: The Case of British Soccer Betting, F.A. Palomino, Luc Renneboog and C. Zhang, Tilburg University, Center for Economic Research - 2008

Stock price reactions to short-lived public information: the case of betting odds, Frederic Palomino, Luc Renneboog and Chendi Zhang - 2005

Slutsats? Jag är rädd att vi inte hittar det exakta svaret på gåtan den här gången heller.
-------------------------------------------
Endast B - aktien är noterad vilket totalt motsvarar ca 90% av kapitalet och ca 47% av rösterna i AIK Fotboll AB.

Utslagning banar vägen för framgångar i Europa

Det har länge pratats om bristen av en segmenterad allsvenska men de två senaste säsongerna har vi för första gången på mycket längre börjat kunna skönja ett mer utkristaliserat topp 4 skikt. Till stor del är det en produkt av sämre konkurrens i och med Hammarbys och Djurgårdens dåliga prestationer.

Hammarby är ute och snart kanske även Djurgården. Helsingborg hänger på en skör tråd som sakteligen håller på att brista. Konkurrensen i det övre skiktet håller på att minska. Något som bäddar för stabilitet och mer utrymme för misstag för de lag som idag har parkerat däruppe.

Att AIK skulle missgynnas av en utslagning av produkten Stockholm är nog snarare mer myt än verklighet. Det man förlorar i derbyintäkter sparar man sannolikt in i form av lägre konkurrens. Även om de största vinnarna bör rimligtvis finnas utanför huvudstaden.

Återkommer med närmare analys.

Competitive Balance - Allsvenskan 2009

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig1.Tävlingsbalans, C4-index, H-index 1979-2007 samt publiksnitt allsvenskan. Ju lägre nyckeltal desto större konkurrens. Se längs ner i inlägget för definition av nyckeltalen.

Trots att serien inte är färdigspelad väljer jag att addera 2009 till min tävlingsbalansfigur. Eventuella förändringar i sista omgången handlar om hundradelar.

2008 års säsong slutade med att Kalmar och Elfsborg lämnade de övriga lagen på behörigt poängavstånd. Här har den omvända draften gjort sitt jobb mycket väl. Kalmar blev sönderköpta och efter sommarens transferfönster hade man under loppet av endast ett år mist hela 7 startelvespelare. Trots allt har man gjort en säsong högt över mina förväntningar. Elfsborg förlorade defensiv kraft och kontinuitet i form av Augustsson och Wiland. Något som under årets säsong rätt så tydligt märktes i antalet insläppta mål.

Vi kan förvänta oss att årets "finalister" kommer att dräneras på talang på liknande sätt som tidigare år.

Däremot kan vi skönja en svag uppströms trendkanal där topp4 segmentet ser ut att ha stärkts under 2000 talet. Fortfarande är dock volatiliteten inom topp 4 relativt hög, även om de två senaste säsongerna har inneburit ett minimalt utflöde av klubbar från det segmentet. Det som talar för en segmentering är faktumet att produkten stockholmsfotbollen har förlorat stora marknadsandelar vilket minskar konkurrensen i det övre skiktet.

Det lär därför finnas klubbar där ute som i onsdags applåderade och idag håller tummarna för en degradering av Djurgården. Även om bortfallet av två storstadsklubbar förväntas minska den aggregerade efterfrågan på produkten allsvenskan, så finns vinnarna bland de större klubbarna utanför huvudstaden.

I form av nykomling-index*** så kan vi konstatera att årets nykomlingar gjort en stark säsong utan att det för den delen har varit exceptionellt. Häcken är den klubb som dragit upp nyckeltalet. Här har vi sett en trend som post 2001 skulle kunna peka på att gapet mellan allsvenskan och superettan har ökat. Det som säger emot den tesen är att de senaste tre allsvenska kvalen har slutat med att det är den allvsvenska klubban som dragit det kortaste strået.

(klicka på bilden för högre upplösning)
fig2. bilden visar ett index där man mäter Allsvenska nykomligars poängandel av i ligan totala antal utdelade poäng.

----------------------------------------------
* C4 = [summan av de fyra högst placerade klubbars inspelade poäng]/[summan av ligans totala utdelade poäng] Detta nyckeltal blir känsligt för bl.a förändringar av antalet klubbar i ligan och därför korrigeras det med följande multiplikator för att göra det oberoende av antalet deltagande klubbar.

C4-index = ([C4]/(4/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

** Herfindahl Index är ett nyckeltal som mäter marknadskoncentration.

Där S = klubb i:s marknadsandel [poäng/ligans totala utdelade poäng] och N = antal klubbar i ligan.

Även detta nyckeltal korrigeras för att förändringar av antalet deltagande klubbar inte ska slå.

H-index = ([H]/(1/N)) * 100

Ett H-index som hamnar på 100 innebär perfekt konkurrens, vid H-indexet = 100 skulle det innebära samtliga lag i ligan skulle ha spelat ihop lika många poäng.

***Nykomling-index
Att ta fram indexet går till som så att man tar det antal poäng som nykomlingarna spelat ihop och dividerar det med det totala antal poäng som under en säsong delas ut till ligans samtliga klubbar (Pnyk/Ptot). Eftersom nykomlingarna i allsvenskan mellan åren 1994-2009 varierat mellan två och tre klubbar har jag i de fall som vi haft tre nykomlingar, beräknat en snittpoäng per nykomling och multiplicerat den med två.

För att neutralisera från förändringar i antalet deltagare i ligan divideras nyckeltalet med (2/N*100) där N=antal klubbar i serien.

Verkligheten till slut ikapp även Lagrell

Då har verkligheten till slut kommit ikapp Lars Åke Lagrell. Spelare och tränare är affärsmän och deras lojaliteter förklaras därefter. Välkommen till de allsvenska klubbarnas vardag Lars Åke.

Gammal visdom gäller än idag

When I was a young man, I wanted to change the world. I found it was difficult to change the world, so I tried to change my nation. When I found I couldn't change the nation, I began to focus on my town. I couldn't change the town and as an older man, I tried to change my family. Now, as an old man, I realize the only thing I can change is myself, and suddenly I realize that if long ago I had changed myself, I could have made an impact on my family. My family and I could have made an impact on our town. Their impact could have changed the nation and I could indeed have changed the world - by Unknown Monk, 1100 A.D.

"Det vore önskvärt att det fanns en harmoniserad lagstiftning som gäller hela EU-området. Som det ser ut nu har till exempel Danmark egna regler vilket missgynnar den svenska fotbollen kraftigt" - Bosse Johansson, ordförande Svensk Elitfotboll (SEF), 2009 A.D.

Det går bra att börja med förändringar som svensk elitfotboll själva kan påverka i syfte att stärka svenska klubbarns konkurrenskraft i Europa. Om det nu är just det som är målet ska tilläggas.

Årets distribution av TV pengar

SEF:s generalsekreterare Tommy Theorin leverar årets distribution av TV pengar i allsvenskan. (Artikel i Sydsvenskan)

Totalt fördelas ca 135 miljoner ut till de allsvenska klubbarna, där 99 miljoner delas ut lika mellan samtliga klubbar. Ca 17 miljoner baseras på tabellplacering och därmed blir det ca 18 miljoner över som baseras beroende på exponering i "veckans match".

Detta ger oss en distributionsnyckel enligt modellen 74-13-13 vilket kan jämföras med den i Europa mer vanligt förekommande nyckeln 50-25-25

(74% lika, 13% baserat på tabellplacering, 13% baserat på exponering i TV)

Frågan är om klubbarna kompenseras tillräckligt mycket för alternativkostnaden som dyker upp i sambande med relativt kort varsel flyttade avsparkstider? (resonemang här)

Fördelningsnyckeln kan ses som en investering i produkten allsvenskan. Denna investering, finansierad genom det fina TV avtal tecknat med Kentaro 2006, kommer att prissättas av marknaden i samband med den kommande försäljningen av sändningsrättigheter för perioden 2011 och framåt.

Tidigare bloggat i ämnet

Att bromsa utvecklingen - på kurs med svensk fotboll

I december 2005 tecknade de tre Stockholmsklubbarna ett samarbetsavtal med tidningen City samt Expressen. Avtalet sträckte sig över säsongerna 2006 & 2007 och stärkte de tre klubbarnas konkurrenskraft gentemot sina allsvenska konkurrenter.

Det tyckte svensk fotboll var intressant och ville inte vara sämre. Så inför säsongen 2008 tecknade man ett exklusivt och centralt avtal med Aftonbladet. Detta avtal omöjliggjorde Stockholmslagens fortsatta samarbete med City & Expressen. Bidraget från Aftonbladet delas lika mellan klubbarna i allsvenskan. En konkurrensnackdel för klubbarna från Stockholm.

Jag har tidigare grafiskt visat hur jämnt fördelade centrala avtal slår på konkurrensbalansen i ligan. Hur stor är alternativkostnaden från de centrala avtalen med t.ex. Telia och Svenska Spel för de starkare klubbvarumärkena i Sverige?

"Video Killed the Radio Star" #2

Äntligen har några av klubbarna öppnat munnen i denna så viktiga fråga.

Skrivit om det här och här. Tyvärr sitter småstadsmaffian i majoritet i svensk elitfotboll och dessa har inget att vinna med en annan TV politik. Konkurrensmässigt tjänar dessa klubbar på att live-publiken minskar i de större städerna. I alla fall fram till den dagen där efterfrågan minskar och prissätss även för TV produkten allsvenskan.

Dags för Paul Myllenberg och Pelle Svensson att sluta och prata om höst/vår och istället börja lyfta de viktiga frågorna. Jag vet att det finns klubbledare där ute som jobbar hårt med evenemangsbiten och som sliter sitt hår över de ständigt flyttade matcherna.

Det är dags att begrava elitlicensen

Det skrivs spaltmeter om fotbollsklubbars dåliga ekonomier. Desto tystare är det i kritiken mot det verktyg som fick i uppgift att förebygga det. Jag har tidigare ifrågasatt pappersprodukten elitlicensens existens. Vi har under årens lopp sett ett färdigsanerat Örebro degraderas till superettan. Ett smaklöst statuerat exempel.

Elitlicensen är ett totalt misslyckande. Ett verktyg för pampar att känna sig viktiga. Damfotbollen ger oss fler konkreta exempel på pappersproduktens menlöshet.

Linköping FC fick i somras sin redovisning för 2008 underkänd och klubben var tvungen att leverara en handlingsplan.
Läser man Linköpings version undrar jag ifall man ska skratta eller gråta. Men att tolka saker har ju aldrig varit svensk fotbolls starka sida.

En klubb som däremot klarade sin redovisning och slapp göra en handlingsplan var Umeå. Ett Umeå som denna höst var nära, och i sista stund räddades från konkurs. Kanske kommer Umeå att mista sin licens i framtiden. Kanske dras licensen in precis som i Örebros fall, när saneringsarbetet väl är genomfört. Men borde inte det främsta syftet vara förebyggande?

Liknande case hade vi 2008. Denna gång slutade det inte lika lyckligt.
Bälinge hade klarat elitlicensens "eget kapitalkriterie" för säsongen 2009. I oktober 2008 konkade klubben.

Så lägg ner pappersprodukten NU!
Om inte annat så får förbundet en administrativ kostnadsbesparing.