Vem säljer Leo Messi?

Till den franska tidningen L´Equipe säger Barcelonas president Sandro Rossel att en privatägd klubb skulle sälja Leo Messi för att tjäna pengar men det gör inte FC Barcelona.

Det är naturligtvis mycket möjligt att så skulle vara fallet. Vi minns mycket väl hur Manchester United sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för £80 miljoner. Man gjorde det för att det var en fantastisk affär som visade sig vara värdeskapande för samtliga inblandade parter. Ronaldo fick en högre lön i Spanien och Real Madrid har sedan affären genomfördes både ökat sina intäkter samt klubbens vinst. Och på andra sidan transfern fick Manchester United extremt bra betalt samtidigt som man inte har förlorat några marknadsandelar. Men en förutsättning för att affären överhuvudtaget skulle bli av var att Real Madrid har en omsättning som är ungefär €100 miljoner högre än ManUtd. Christiano Ronaldos producerade nytta är därmed högre i Real än vad den var i den engelska klubben.

Nu var det här var enbart en beskrivning av de finansiella drivkrafterna bakom affären. Och det var säkert inte det budskap som Rossel försökte föra fram. Så låt oss fundera om huruvida Leo Messi hade varit kvar i Barcelona om nu klubben skulle ha privata ägare. Kan vi vara säkra att Leo Messi skulle få lämna Barcelona? Kanske beror det på vilken ägare som det rör sig om.

Skulle Roman Abramovich äga Barcelona så skulle troligtvis Messi spela där idag och även nästa säsong, tillsammans med alla andra av hans nuvarande lagkompisar. Erfarenheten från England säger att Romans rationella val när det kommer till fotboll utgår från att maximera antalet vunna poäng och titlar och inte finansiell avkastning. Skulle Barcelona däremot ägas av familjen Glazer så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Erfarenheten från Tampa Bay och Manchester United säger oss att Glazers rationella val helt och hållet grundar sig på att maximera de finansiella nyckeltalen, i första hand intäkter minus rörelsekostnader.

En sak är helt säker, skulle Barcelona ha haft intäkter i storleksordningen som en medelklubb i den spanska ligan har så hade Leo Messi för länge sedan ha varit såld till en klubb som befinner sig högre upp i fotbollens näringskedja. Liksom många av de andra storspelarna som Barcelona själva har producerat i La Masia. Och det oavsett om klubben hade varit privatägd eller inte. Att Messi spelar kvar i Barcelona beror till största del på att ingen annan klubb i världen har tillräckligt stora intäkter för att med hjälp av dessa både övertala den katalanska klubben samt spelaren. 

Så även om Barcelona skulle ägas av familjen Glazer så är det inte säkert att det hade varit just Leo Messi som skulle ha blivit såld. För kanske hade istället någon eller några andra av de duktiga spelarna i dagens Barcelona ha blivit transfererade till andra klubbar. 

MFF spelarkontrakt & cash flow 2012

I skymningspressen kunde vi idag läsa om de utgående kontrakt som Malmö FF behöver managera under året. Det rör sig om bland andra om de mer eller mindre produktiva spelarna Johan Dahlin, Jimmy Durmaz, Wilton Figueiredo och Daniel Larsson. Att spelares kontrakt löper ut är naturligtvis en del av klubbarnas vardag. Det som är mer intressant är hur klubbarna kan hantera det och vilka förutsättningar de har för att göra det.

Sedan flytten in på Swedbank Stadion har MFF:s kostnadskostym ökat markant. Till största del beror det på de höga kostnader som den nya arenan har fört med sig. Klubben som äger samtliga kommersiella rättigheter på arenan har svårt att utnyttja kapaciteten och den står mer eller mindre tom under fler än 90% av årets dagar. Det är ansträngande för klubbens finanser. 

Under 2011 löste MFF sitt finansieringsbehov genom att tillföra 28.5 miljoner i kapital genom att sälja vinstandelar i spelartruppen. Även gruppspelet i Uefa Europa League genererade stora intäkter men som troligtvis ännu inte i sin helhet hade betalats ut från Uefa innan förra årets utgång. Under 2012 spelar MFF enbart allsvenska matcher samt svenska cupen och möjligheterna att sälja vinstandelar i spelartruppen är naturligtvis betydligt mer begränsade. En fråga som dyker upp är hur klubben kan hantera ett sådant år och samtidig möta ett förmodat investeringsbehov i nya spelarkontrakt.

Figuren längre ner i inlägget visar klubbens kassaflöden så som de skulle kunna se ut under 2012. Man gick in i året med 5.9 miljoner kronor i kassan. Ett troligt kassaflöde från Ebitda (under en förhållandevis framgånsgrik allsvensk säsong) borde ligga i trakterna av minus 20 miljoner vilket kräver finansiering, förstås.

Detta löser sig till stor del genom en mycket trolig och rejält positiv förändring i rörelsekapitalet som till största del beror på att Uefa betalar ut de intäkter från Europaspel som Malmö FF redovisade i 2011 års bokslut men som inte betalades ut under förra bokslutsåret (orsakade en negativ förändring i rörelsekapitalet för 2011).

figuren visar en simulering av MFF:s möjliga kassaflöden under 2012. Svarta staplarna är utgående balans respektive års slut. Röda staplar = negativt kassaflöde. Gröna = positivt kassaflöde.
Klicka på bilden för bättre upplösning.

Vid detta vägskäl står klubben, och man vet också om att ett antal spelare troligtvis kommer att lämna. Knäckefrågan är hur man bäst hanterar det:

Ett sätt skulle kunna vara att försöka avyttra samtliga spelare som har utgående kontrakt redan under sommaren. Problmet är att varje utgående kontrakt har en begränsad uppsida på transfermarknaden eftersom spelaren med ett halvår kvar på kontraktet äger en stor del av sitt egna marknadsvärde  Här ska alltså nyttan från transferintäkterna värderas mot alternativkostnaden som uppstår i samband med en hög spelaromsättning mitt under sommaren.

Ett annat sätt skulle kunna vara att försöka sälja en duktig spelare med lång tid kvar på kontraktet vilken på egen hand skulle kunna generera högre intäkter och skapa utrymme för en lägre spelaromsättning under innevarande år. En sådan strategi hänger samtidigt på ifall det finns en efterfrågan på ett sådant affär. Och att det finns likviditet i en transfermarknad som var ganska passiv under vinterns transferfönster.

Det vi med tydlighet också ser i figuren är att hanteringen av spelarkontrakten (och hur dessa realiseras) blir direkt avgörande för klubbens förmåga att kunna hantera spelaromsättningen som förr eller senare dyker upp. Transferintäkter skapar utrymme till att kunna köpa loss spelarkontrakt av andra klubbar. Ett utrymme som dock begränsas av det faktum att klubben redan under det förra året har kapitaliserat en del av framtida transferintäkter och behöver därför betala ut en okänd summa pengar till sina finansiärer när spelare säljs. 

Så länge klubben klarar av att göra enstaka stora spelaraffärer gör enstaka bosmanfall mindre skada. Men det är också ganska uppenbart att Malmö FF behöver ett någorlunda regelbundet spel i internationella cuper för att kunna fortsätta finansiera sin nuvarande kostnadskostym.

Klubben ser ut att kunna klara 2012 års kassaflöden förhållandevis väl trots allt. Hur man hanterar sina spelarkontrakt under 2011 kommer däremot vara direkt avgörande för den närmaste framtiden. Och det finns ett mycket begränsat utrymme för misstag.

Sändningsrättigheterna till Bundesliga

Idag annonserades att Sky Deutchland AG har vunnit auktionen om de nationella sändningsrättigheterna för Bundesliga för fyra säsonger med start 2013-14. Enligt Bloomberg får Sky betala €468 miljoner per år. Totalt sätt inklusive de free-to-air rättigheter som Bundesliga säljer förväntas den högsta ligans intäkter från media att öka till cirka €600 miljoner, en ökning med 52% från det nuvarande avtalet.

Den stora ökningen är kanske något förvånande eftersom Sky Deutchland som har haft rättigheterna sedan 2009 inte tjänar några pengar på sin verksamhet. Anledningen till det är att tyskarna inte vill betala för att se på TV. De ser inget värde i det som sänds på betalkanalerna och The Economist hade för  snart två år sedan en artikel om det (läs den gärna här).

Så man kan naturligtvis fråga sig varför Sky Deutchland betalar ännu mer pengar för den kommande perioden. Det sägs att bl.a. Deutche Telecom och Al Jazeera konkurrerade om rättigheterna vilket naturligtvis drev upp priset. Det senare bolaget knyckte i höstas rättigheterna till den franska ligan framför näsan på de förra innehavarna Canal Plus.

Så alternativet för Sky Deutchland hade varit att inte köpa sändningsrättigheterna till Bundesliga och då hade  man troligtvis ha fått stänga igen butiken inom en snar framtid. Premium Sporträttigheter i allmänhet och toppfotboll i synnerhet är kanalbolagens enskilt största försäljningsdrivande rättighet. För att finansiera förvärvet räknar Sky Deutchland AG (som till 49% ägs av Rupert Murdochs NewsCorp) med att resa €300 miljoner genom en nyemission under 2012. Till aktieägarna säger bolaget att man kommer att gå med vinst 2013. Det har man dock sagt flera gånger tidigare och det här blir den åttonde emissionen sedan bolaget noterades på den tyska börsen 2005.

Så den här affären är troligtvis något av sista chansen för Sky att överleva i Tyskland. Bolaget måste öka antalet abonnenter från de ca 3 miljoner som man idag har. Den tyska marknaden är som bekant mycket större än men Sky måste få tyskarna att ändra sitt konsumentbeteende och få dem att allokera mer av sina disponibla inkomster från andra varor och tjänster till att köpa betal-TV.

Hur stor effekt får då avtalet för de tyska klubbarna? Nedanstående figur simulerar en ungefär ökning från dagens nivåer och hur den kommer att distribueras till ligans samtliga klubbar, från Bayern München som får mest pengar, till den klubb som får minst. Förvisso kommer de tyska klubbarna att uppleva ökade intäkter och man kommer att öka sin konkurrenskraft mot omvärlden och får därmed bättre möjligheter att konkurrera om talang. Steget till den absoluta toppen är dock fortfarande relativt stort och om ett par månader kommer Premier League att lägga ut sina sändningsrättigheter till försäljning. Marknadsbedömare pratar om en ökning på 35-50%, då främst från tillväxtmarknaderna i Asien.

Klubbarna i Bundesliga får nu hålla tummarna att Sky Deutchland är framgångsrika och lyckas nå lönsamhet. Om tysken till slut lär sig att betala för TV så finns det mer pengar att hämta i framtida avtal. Om Sky däremot misslyckas så är den framtida tillväxten på ligans mediaintäkter begränsad.  

Djurgården Fotboll bokslut - Dead Money & Commercial Death

Djurgården Elitfotboll AB som driver Djurgårdens elitverksamhet redovisade en förlust på dryga 20 miljoner för bokslutsåret 2011 och har under de tre senaste åren haft ett samlat underskott på 69 mkr.

Under hösten skrev jag detta inlägg som analyserade händelseförloppen som har lett till den mediokra trenden. Denna gång kommer jag fokusera om huruvida klubben kan förväntas att nå en ekonomi i balans och när? För att kunna eliminera förlusterna behöver Djurgården både öka intäkterna och se över kostnaderna. På intäktssidan kan vi se att man under det förra året har lyckats vända den negativa trenden och lyckades växa igen.

I resultaträkningen ser vi att Ebitda har blivit mindre dålig. Och den hade varit något bättre under 2011 om klubben inte hade tagit på sig kostnader för en arenautredning samt reservation för en eventuell kostnad som en skatterevision menar att klubben ska påföras. Men även utan dessa kostnader så skulle klubbens resultat vara mycket mycket svagt.

Nedanför Ebitda märker vi i första hand avskrivningar på spelarkontrakt. För ungefär en månad sedan läste jag en direkt felaktig definition av denna kostnad. I den stod det att kostnaden för avskrivningar uppstod i samband med att klubben inte hade lyckats sälja spelare och att spelartruppen därför minskade i värde. Det är naturligtvis fel och de redovisade avskrivningarna är helt enligt plan i enighet med rådande redovisningsprinciper.

När klubben köper loss ett kontrakt från en annan klubb så betalar man en transfersumma. Denna summa definieras som en investering för nuvarande och kommande år och istället för att kostnadsföras i sin helhet under förvärvsåret, så aktiveras spelarkontraktet som en tillgång på balansräkningen och skrivs sedan av linjärt under kontraktets löptid. När t.ex. Djurgården köpte kontraktet med Johan Oremo för 10mkr och skrev ett nytt med spelaren med en löptid på 4.5 år så blev avskrivningen på detta kontrakt 10 mkr/5 bokslutsår = 2mkr per år i avskrivning. Och denna avskrivning samt dessa på andra köpta spelarkontrakt finns där, oavsett om klubben säljer spelarkontrakt eller ej. Och kostnaden för avskrivningar kommer troligtvis att finnas även i framtiden eftersom Djurgården rimligtvis även kommer att köpa spelarkontrakt också i framtiden.

Det vi också kan se i resultaträkningen är att Djurgården under 2011 har finansierat sina kostnader för spelarförvärv genom att sälja vinstandelsbevis för 3.6mkr.

När alla intäkter och kostnader är hopräknade så uppgår förlusten för bolaget på minus 22 mkr. Låt mig försöka bena ut varför.

Sunk costs aka dead money
En viktig anledning till klubbens negativa resultat är att man har haft en möjlighet att ta dessa förluster. Magnus Pehrsson har kunnat rekrytera i stort sett en helt ny trupp och betrakta de gamla misslyckade förvärven som den sunk cost dessa de facto är. Det betyder att värderingen av de spelare som klubben har värvat under Pehrsson ledning baseras på deras förväntade prestationer och de framtida intäkter som klubben förväntas att kunna generera från de olika inkomstklasserna. Allstå inte baserat på det (icke)utrymme som klubbens intäkter kontra befintliga kostnader i dagsläget ger. Det skulle i så fall betyda att klubben hade behövt vänta till de gamla kontrakten löper ut och fram till dess identifiera och rekrytera spelare vars anskaffningskostnad rymmer sig inom en obefintlig budget.

Problemet med en sådan strategi är att de gamla spelarkontrakten inte är produktiva vilket troligtvis skulle leda till att klubben skulle förlora än mer intäkter och tiden i mediokerheten skulle därmed på så sätt förlängas. I Djurgårdens personalkostnader för 2011 finns det därför en hel del så kallade döda pengar som belastar resultaträkningen men som inte genererar någon nytta. I första hand handlar det om kontrakten med Prince Ikpe Ekong, Johan Oremo och Kennedy Igboananike. 

Kassaflöde
För att kunna ha en sådan strategi behövs det tillgång till kapital. I kassaflödesanalysen ser vi att klubben under de senaste åren har haft ett stort finansiringsbehov, förstås. Det negativa Ebitda måste finansieras på något sätt och klubbens misslyckade spelarrekryteringar har förutom dåliga prestationer för laget i ligan, inte heller har genererat några inkomster när de förr eller senare lämnar klubben.

Under 2011 finansierade bolaget sig genom 15 Mkr i kapitaltillskott vilket var ett lägre belopp än 2010. Noterbart är att Djurgården under 2011 hade ett positivt kassaflöde från handel med spelarkontrakt. Men här handlar det i första hand om att klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för 3.6mkr.

Pehrsson har under vintern pratat om hur klubben har byggt ett nytt lag utan en enda extern krona inblandat. Det är naturligtvis en sanning med en väldigt stor modifikation eftersom klubben har haft ett finansieringsbehov vilket man har löst genom kapital från externa finansiärer. 

Och det hela är lite tragikomiskt om vi ska se saken från ett investerarperspektiv. Tidigare köpte investerarna vinstandelsbevis i spelare som klubben identifierade och rekryterade. Tanken var att dessa spelare skulle göra nytta åt klubben men även skapa avkastning till investerarna när spelarna så småningom såldes vidare till klubbar högre upp i fotbollens näringskedja. Alternativt genom att få en del av vinsterna från spel i Europacuperna som spelarnas prestationer bidrog till. Istället visade spelarna sig inte vara tillräckligt duktiga och blev en sunk cost för klubben. Och för att lösa det problemet måste nu investerarna även betala spelarnas återstående tid på kontraktet.

Commercial death

De döda pengarna är dock inte den enda anledningen till att Djurgården redovisar stora förluster. Ration personalkostnader i förhållande till intäkter var under 2011 inte större än 66% vilket egentligen inte avviker särskilt mycket från det allsvenska genomsnittet. Det måste med andra ord finnas en annan del i verksamheten som kostar alldelses för mycket pengar. Och det gör det också och den syns till stor del i de förhållandevis höga "övriga kostnaderna" i resultaträkningen som utgör så mycket som 55% av klubbens omsättning. Dessa kostnader finns till största del hos Djurgårdens Fotboll Försäljning AB (DFFAB) som är ett helägt dotterbolag till Djurgårdens Elitfotboll AB som driver elitverksamheten.

DFFAB bedriver Djurgårdens reklam- och marknadsaktiviteter, sponsring samt köp och försäljning av souvenirer. Alla intäkter och kostnader som är förenliga med denna del av klubbens verksamhet finns i det bolaget. Om vi tittar på lönsamheten i DFFAB så ser vi ganska snabbt att klubben betalar ett ganska högt pris för att sälja sponsorpaket och sina souvenirer. Kostnaden för sålda varor under 2011 landade på 2.6mkr vilket indikerar att Djurgården under det förra året sålde souvenirer för cirka 5mkr. Resterande inkomster kommer från sponsorer och samarbetspartners. På kostnadssidan finns förutom inköp av varor även personalkostnader samt övriga omkostnader för försäljning och marknadsföring samt lokalhyror etc.

Under 2010 var nettoresultatet från denna verksamhet endast 2 mkr. Tyvärr finns det idag ingen officiell data tillgänglig för 2011 års vinst men baserat på de senaste årens trend borde det ha landat någonstans i intrevallet 3-5mkr. Det är lite anmärkningsvärt att Djurgårdens marknadsintäkter är så fascinerande låga med tanke på det starka varumärket klubbledningen ständigt påstår att klubben har. Det blir också rentav genant om vi sätter dessa intäkter i relation med de kostnader som klubben har allokerat till den kommersiella delen av verksamheten. Frågan är om inte småklubbar som t.ex Gefle och Trelleborg har ett större netto från sina i det närmaste obefintliga marknadsaktiviteter än vad Djurgårde har haft under de senaste åren. Här finns troligtvis den allra största förbättringspotentialen att hämta, frågan är - kan man?

Tid för profit
En intressant fråga är naturligtvis när Djurgården Elitfotboll AB kan förväntas redovisa svarta siffror. Under 2012 kommer klubben att till viss del kunna kapitalisera sin siste (i alla fall sista hela) säsong på Stadion. Under vintern har det även försvunnit ett par döda pengar ur truppen. Men det är nog inte särskilt troligt att klubben kommer att kunna redovisa ett positivt resultat på den nedersta raden redan för bokslutsåret 2012. Det är inte heller helt osannolikt att det kommer att finnas ytterligare finansieringsbehov under detta år.

Under 2013 flyttar klubben in i toppmoderna arenafaciliteter som förutom bättre publikkapacitet även rymmer exklusiva stolar och utrymmen som går att paketera och sälja till ett betydligt högre pris än vad klubben har kunnat göra tidigare. Intäkterna och lönsamheten under matchdagen kommer att ges goda möjligheter att öka ganska rejält.

Att lämna Stadion har varit en het potatis, förstås. Klubbledningen har använt förbundets arenakrav som ett politiskt verktyg att göra flytten. Det är dock ingen tvekan om att det största motivet till en flytt är ekonomin. Ju fortare man kan börja nyttja fastigheterna, desto större är chansen att klubben kan finansiera sin elitverksamhet på egen hand. Men det kommer inte att ske av sig självt. Förutom den sportsliga ledningens prestationer så måste även marknadssidan rannsaka sig själva och börja leverera resultat.

Seriefinal i Bundesliga – David mot Goliat

Ikväll spelas matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Ett möte som kan komma att avgöra vem som vinner titeln i årets Bundesliga. Även om matchen på planen förväntas att vara jämn och oviss så spelar klubbarna i en helt annan division om vi tittar på hur mycket pengar båda spenderar på sina spelartrupper. Följande figur visar personalkostnaderna för båda klubbarna samt Borussia Dortmunds procentuella andel. Dortmunds resurser är ungefär en tredjedel av det som Bayern kan spendera och naturligtvis spenderar. Den relativa skillnaden mellan Bayerns och Dortmunds personalkostnader är ungefär lika stor som den mellan Real Madrid och Valencia eller Atletico Madrid i den spanska ligan.

Den mycket enkla anledningen är att Bayern München har ett mycket starkare globalt varumärke än alla andra klubbar i Bundesliga vilket man framgångsrikt har kunnat exploatera.

För lite drygt tre år sedan skrev jag i detta inlägg att förändringen i sättet att sälja sändningsrättigheter i Italien (från individuell till kollektiv) kunde förväntas leda till en omallokering av talang från Serie A till Bundesliga som under de senaste åren har upplevt en stark tillväxt på sponsorsidan. Men faktum är att från de €150 miljonerna som sponsormarknaden har vuxit med sedan säsongen 2006/07 så har Bayern München fått ungefär 50% av denna tillväxt och de övriga klubbarna i ligan har fått dela på resten. Och av Bundesligas totala marknad för sponsorintäkter har idag Bayern München ensamma så mycket som 35%.

Så effekten är snarare att redistributionen av talang i första hand sker till Bayern München som tack vare det kan förstärka sin internationella konkurrenskraft. De övriga tyska klubbarna däremot, är fortfarande små spelare jämfört med övriga toppklubbar i Europa och detta förhållande kan förväntas att bestå inom en närliggande framtid. Bortsätt från enstaka skrällar i de europeiska klubbarna bör vi därför inte förvänta oss några framstående placeringar från andra än Bayern München

Det som däremot är anmärkningsvärt är att Bayern inte är mer överlägset i Bundesliga än vad man de facto är. Förvisso har klubben vunnit hela sju ligatitlar under de senaste 10 åren men de majestätiskt överlägsna resurserna borde generera än fler mästerskap och med en större marginal.

Kanske skulle det kunna förklaras med hjälp av ”Hirshleifer’s paradox of power” som är ett påstående om att den starkare i en tävling inte kommer att bli ännu starkare utan faktiskt svagare eftersom den svagare har incitament att göra mycket större ansträngningar givet sina resurser.

Eller så är det helt enkelt en medveten strategi av Bayern München. Genom att då och då dela ut titlar till de andra klubbarna i ligan och inte vara helt överlägset hemma i Tyskland, så minskar man risken för uppror från de andra lagen med krav på att dela med sig av resurserna.

La Liga & Serie A financials

Under våren har de spanska fotbollsklubbarnas samlade skatteskulder fått en hel del uppmärksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att den uppståndelsen kommer i år när notan till skattebetalarna uppgår till €752miljoner. Det är ju inget belopp som har dykt upp från ingenstans utan det är en kredit som har byggts upp under en väldigt lång tid. Var var t.ex alla för fyra år sedan när skatteskulden uppgick till €608 miljoner?

Men bör vi egentligen vara förvånade över att klubbarna är skyldiga staten pengar? Det kanske vi inte ska vara, i alla fall inte i Sverige där hushållen är belånade till den grad att man hör till de fem högst rankade länderna inom EU mätt i hushållsskuldsättning. Den stora skillnaden är att man inte lånar pengar från skatteverket. Det funkar nämligen inte särskilt bra här hemma eftersom det helt enkelt inte accepteras.

Men uppenbarligen är de spanska myndigheterna så pass generösa att klubbarna har funnit skattebetalarna som en väldigt god och billig finansieringskälla som dessutom inte kräver tillbaka sina pengar. För hade beteendet inte accepterats så hade klubbarna fått låna pengarna någon annanstans, förstås.

Den oreglerade skattskulden har naturligtvis även orsakat en hel del diskussioner om hur den spanska ligan drivs och hur resurserna fördelas inom den. T.ex sägs klubbarnas dåliga ekonomi bero på hur TV pengarna distribueras i Spanien där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter på egen hand. Det har gjort att mycket starka varumärken som Real Madrid och Barcelona har ungefär hälften av ligans samlade tv intäkter.

Men det kan omöjligtvis vara förklaringen. De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror inte på för låga intäkter utan på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Och de hade naturligtvis gjort dåliga affärer även om de hade haft en större del av TV pengarna. De svaga finanserna i spansk fotboll har ju alltid funnits där, även på den tiden när tv intäkter inte existerade. 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. 

Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer jämlik inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är. Den enkla anledningen till det är att en solidarisk distribution av tv pengar ger stora bidrag till mindre klubbar i den högsta serien men inga eller väldigt små bidrag till klubbarna i den näst högsta ligan. Det innebär att priset för att degraderas stiger kraftigt vilket ger incitament att spendera ännu pengar på spelarkontrakt för att försöka undvika degradering och därmed ett kraftigt inkomstbortfall. Samtidigt ges klubbarna i den näst högsta divisionen incitament att investera mer i spelarkontrakt för att nå de mycket högre intäkterna i divisionen ovanför. Problemet är att bara ett fåtal klubbar vinner avancemang och resten blir kvar med högre kostnader men med samma intäkter.

Ett bra exempel på det är Italien och Serie A som till säsongen 2010-11 bytte regim, från en individuell försäljning av sändningsrättigheter till kollektiv. Tack vare att klubbarna bildade en kartell och sålde rättigheterna i ett paket till högstbjudande så ökade TV intäkterna för ligan som helhet med cirka €200 miljoner per år. De klubbar som drabbades hårdast var naturligtvis Milan, Inter och Juventus som hade större tv intäkter när man för ett fåtal år sedan spelade i Serie B än vad klubben nu får efter regimskiftet. Men det betyder naturligtvis också att majoriteten av klubbarna i Serie A fick betydligt mer TV pengar än vad man erhöll tidigare. Alltså borde det innebära att klubbarnas samlade ekonomiska resultat skulle förbättras, åtminstone med de €200 miljoner som TV konsumenterna i förlängningen har fått betala extra för att se matcherna i soffan.

För en vecka sedan släppte revisionsbyrån pwc en rapport* som avhandlade den italienska fotbollen under säsongen 2010-11. I den kunde vi läsa om att förlusterna för de professionella klubbarna i Italien ökade med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Men är det verkligen ett problem för fotbollsklubbarna? Rimligtvis borde vi vara mer oroade för kreditgivarnas skull. Erfarenheten säger att klubbarna inte går omkull och försvinner utan det är ägarna till skulderna som inte får tillbaka sina pengar. 

 

-----------------------

* Report Calcio 2012

Osynliga handen avslöjar - svensk elitfotboll inför draft system

Under vintern har flera allsvenska klubbar varit i USA på träningsläger. Vi har också kunnat läsa om att AIK och Malmö FF håller på att etablera ett samarbete med lag från Major League Soccer och sedan tidigare har Hammarby en nära relation med AEG som äger L.A Galaxy och Houston Dynamo. Men nu kommer det fram att samarbetet inte enbart handlar om utbyte av sportsliga erfarenheter utan de svenska klubbarna är i första hand mycket imponerade av sina amerikanska kollegors verktyg för kostnadskontroll. Under de senaste månaderna har därför klubbarna tagit med sig dessa intryck hem och väldigt aktivt drivit frågan inom svensk elitfotbolls nya format med ägarmöten.

Den osynliga handen kan nu avslöja att de svenska klubbarna är överens om att införa en av dessa kostnadskontroll-mekanismer. Från och med säsongen 2013 kommer svensk fotboll att införa ett draft system och i och med det beräknas klubbarna att spara 100 miljoner kronor per år i personalkostnader. Det är pengar som kommer att kunna användas till att importera bättre utländska spelare som höjer kvaliteten på den allsvenska produkten. En representant för ägargruppen berättar:

Inom ramen för SEF har vi länge tittat på hur vi ska kunna öka intäkterna med hjälp av centrala avtal. Men det stora problemet är att den ersättning som marknaden betalar oss för t.ex. sändningsrättigheter är rätt värderat i förhållande till produktens skäliga värde. Hade den allsvenska produkten varit undervärderad så hade naturligtvis någon annan bjudit över för att köpa loss dessa rättigheter, förstås. Vi måste med andra ord hitta vägar att förbättra produktens kvalitet givet de resurser som klubbarna i dagsläget har till sitt förfogande. Ett sätt är att minska onödiga kostnader.

Vilka onödiga kostnader menar du att klubbarna har?

Varje år byter spelare klubbar inom Sverige. Antingen är det talanger som säljs och därmed rör sig högre upp i den svenska näringskedjan eller så är det spelare med utgående kontrakt som byter klubb inom riket. Det finns en väldigt stor efterfrågan för dessa spelare vars talang och kvalitet är mycket välkänd för de svenska klubbarna. Denna efterfrågan gynnar bara spelarna själva eftersom de på så sätt auktionerar sin talang till högstbjudande klubb vilket skapar en budgivning som driver upp klubbarnas kostnader till högre nivåer än vad som egentligen behöver vara nödvändigt. Det är denna onödiga kostnad som vi tänker eliminera.

Hur mycket pengar handlar det om?

Här har alla klubbarna varit mycket hjälpsamma och delat med sig information på vilka spelare man har försökt att rekrytera under de senaste tio åren. Idag spenderar de allsvenska klubbarna ungefär 600 miljoner per år på personalkostnader vilket är 67% av rörelseintäkterna. Med hjälp av den data vi har fått från klubbarna har vi beräknat att vi kan få ner ration till 50%, allt annat lika. Det innebär en årlig kostnadsbesparing på 100 miljoner kronor för de allsvenska klubbarna att dela på.

Men hur kan draft systemet minska dessa kostnader?

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Det som klubbarna åstadkommer här är att genom samarbete komma överens och på förhand peka på vilka spelare som man vill rekrytera. En draft pick ger klubben rättigheten att värva denna spelare utan att någon annan svensk klubb också försöker göra det. Det kommer med andra ord inte att kunna bli någon budgivning om spelarnas personliga kontrakt.

Vilka spelare omfattas av draften?

Det gäller alla talanger upp till 21 år som blir draftade samt samtliga spelare som spelar i de svenska serierna som går in i sitt sista år på kontraktet. Det senare är en motsvarighet till MLS:s "re-entry draft". Naturligtvis kan klubbarna förlänga kontrakten med sina spelare även om de blir draftade av en annan klubb. Syftet är att försämra spelarnas förhandlingsstyrka i en förhandling med den klubb som han för tillfället representerar eftersom denne får färre alternativ.

Innebär inte det här att vi kommer att få se ett större utflöde av talang till utlandet? 

Det finns naturligtvis en viss risk för det. Men vi värderar nyttan som mycket högre än risken! Vår gemensamma bedömning är att en stor del av de svenska fotbollsspelarna får alldeles för bra betalt i förhållande till vad de presterar och att det enbart beror på den intra-allsvenska efterfrågan och budgivningen. Vi anser inte att det finns tillräckligt många intresserade utländska klubbar för att utflödet ska bli tillräckligt kännbart, mätt i kvalitet. Dessutom så innebär den stora kostnadsbesparingen att mer resurser kan läggas på duktigare spelare från utlandet. Och på så sätt kan de svenska klubbarna få bättre utväxling av den nya expertskatten som för att den överhuvudtaget ska kunna utnyttjas förutsätter relativt höga lönenivåer. Idag finns väldigt få spelare i allsvenskan som omfattas av denna skattesubvention. Nu får klubbarna råd att värva ännu bättre utlänningar som dessutom skattebetalarna får stå för en del av notan för.

Så fler utländska spelare i allsvenskan framgent?

Ja, idag är endast 30% av spelarna i allsvenskan av utländsk nationalitet vilket kan jämföras med t.ex Premier League och Bundesliga där motsvarande siffra är 64% respektive 50%.

När och i vilken ordning får klubbarna välja spelare?

Den klubb med lägst intäkter i allsvenskan får välja först i den stora draften som kommer att äga rum sent på hösten varje år.

Men betyder inte det att man skapar ännu fler nackdelar för de stora klubbarna som idag får dela med sig pengar genom de centrala avtalen?

Vi kommer att göra om distributionen av pengarna från de centrala avtalen där de klubbar vars dragningskraft är mest betydelsefull för den totala produkten kommer att belönas helt enligt marknadens värdering. De mindre klubbarna kommer istället att belönas med rättigheter till talang som ju är värd pengar. Och tack vare det ges klubbarna bättre valmöjligheter, antingen kan de byta alternativt sälja sina draft-picks eller sälja spelarkontrakt till de större klubbarna (på så sätt distribueras pengarna från de centrala avtalen nedåt, red anmärkning). Men de kan också utveckla nya intäktskällor.

Det här låter ju egentligen som en konspiration mot spelarna, en kartell helt enkelt, vad säger myndigheterna?

Genom att de klubbar med minst intäkter får välja först, så motiverar vi det hela med att det är nödvändigt för att upprätthålla tävlingsbalansen i ligan. Professionell lagsport har länge kunnat kringgå konkurrenslagarna genom att dra just den valsen, för myndigheterna är inte jättesmarta. Det gäller inte enbart i konspirationen mot spelarna utan även mot konsumenterna genom t.ex. kartellisering av klubbarnas sändningsrättigheter och gemensamma försäljning till tv bolag som får betala en högre premie när man köper hela paketet exklusivt. En premie som sedan överförs vidare till konsumenterna som får betala ett högre pris för sitt tv tittande. Och det bästa av allt är att konsumenterna klagar på tv bolagen istället för på oss ligor som från början är de som skapar monopol på produkten.

En draft i svensk fotboll, det låter som en intressant reform

Ja, det är det. Och vi förväntar oss fantastiska resultat.

Spelar- och personalkostnader 2011

Det finns ytterligare ett par klubbar och bokslut jag hade tänkt analysera men under tiden kan det vara värt att titta på en översikt över ett urval av klubbar och deras kostnader för personal samt förvärv av spelarkontrakt. Under flera år har man sagt att pengar inte spelar någon större roll i allsvenskan och att alla kan vinna ligan. Men tittar vi på 2011 så ser vi mycket tydligt att det inte riktigt är hela sanningen.

De fyra klubbar som placerade sig högst i tabellen hör till de fem största när vi summerar personalkostnader samt kostnader för förvärv av spelarkontrakt. Och inför 2012 är det också dessa klubbar som figurerar flitigast bland förhandstipsen. Anledningen är egentligen väldigt enkel. Det är lag med duktiga spelare som vinner poängen och duktiga spelare kräver betalt för sina prestationer. Och om de inte får det i klubb A så väljer de att skriva kontrakt med klubb B om erbjudandet värderas tillräckligt väl. De klubbar som har störst budgetutrymme att kunna avlöna spelare har rimligtvis bättre grundförutsättningar till sportslig framgång än de som har mindre utrymme.

I en till intäkter och därmed kostnader jämn liga så är inte differenserna tillräckligt stora, men jag undrar om inte vi nu ser en mer tydlig process till en skiktning. Det är också troligt att processen accelereras i samband med att fler klubbar till slut börjar kvalificera sig till gruppspelet i europacuperna.

I figuren har jag brutit ner personalkostnader för de klubbar som redovisar dessa poster separat. I personalkostnader sport ingår kostnaderna för spelarlöner, idrottspensioner, tränare & fotbollspersonal samt sociala avgifter för dessa. I övriga personalkostnader ryms alla andra anställda som klubbarna har, det vill säga de som utgör den administrativa verksamheten. För de klubbar som inte väljer att separera dessa poster visar figuren de totala personalkostnaderna.

Men klubbarna har även kostnader när de förvärvar spelarkontrakt. i De flesta fall aktiverar klubbarna den summa man köper ett spelarkontrakt för på balansräkningen som en immateriell tillgång som sedan skrivs av linjärt över det antal år som kontraktet löper över. Till exempel, när Elfsborg värvade Amadou Jawo för 10 miljoner från Gefle, så ökade klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fem år blev 2 miljoner. Summan av dessa avskrivningar på spelarkontrakt visas i svart. Dessutom finns det ett specialfall för Helsingborg som särredovisar kostnaderna för förvärv av spelarkontrakt (utöver transfer-summan som aktiveras som en tillgång). Troligtvis handlar det om sign-on kostnader, agentkostnader samt kostnader som uppstår i samband med lån av spelare.

Jag har valt att lägga till Hammarby för att se hur klubbens kostym står sig med den allsvenska marknaden. För nog borde man med de resurser som man trots allt har till sitt förfogande kunna placera sig betydligt bättre än en elfte plats i den näst högsta divisionen. Hammarbys dilemma under de senaste åren har varit att man har belastats med ett antal mindre lyckade spelarrekryteringar som kan klassas som "döda pengar" dvs, presterat dåligt eller inte presterat alls i förhållande till storleken på kontraktet. Den stora frågan är naturligtvis om vinterns stora utrensning i truppen ger en förbättrad effekt. Budgeten är i stort sett densamma och Bajens konkurrenter i Superettan skulle sannolikt gå genom eld för möjligheten att få lika stora resurser. 

Vi noterar också att det från allsvenskan degraderade Halmstad hade en lika stor personalkostnadskostym som Örebro SK alltså vann nästan tre gånger så lite poäng som Närkingarna.

För att återkoppla till den eviga och feldefinierade frågeställningen och diskussionen om vem det är som äger arenorna så finns det åtminstone en relevant observation: Även om Kalmar FF som ju äger sin egen arena skulle öka sitt bruttoresultat (rörelseintäkter minus kostnad sålda varor) med tio miljoner kronor så kommer de fortfarande att ha mindre utrymme till personalkostnader än vad AIK och IFK Göteborg har. Trots att båda klubbarna som bekant hyr in sig på sina respektive arenor. Och det är innan AIK ens har flyttat i en toppmodern facilitet med de nya intjäningsmöjligheter som den för med sig. De strukturella konkurrensfördelarna finns med andra ord någon annanstans.

AIK och IFK Göteborg har för övrigt i det närmaste helt identiska personalkostnads-strukturer.

En annan observation som är viktig att ta med i en jämförelse är att Malmö FF:s personalkostnader rymmer betydligt fler anställda jämfört med andra klubbar. Det krävs en hel stab för att förvalta den stora arenafastigheten. Enligt årsredovisningarna hade MFF 101 heltidsanställda under 2011 samtidigt som IFK Göteborg hade 48 heltidare. Det är med andra ord en extra kostnad utöver de 48 miljoner kronor som MFF betalar i arenahyra samt de 12 miljoner som driften av arenan kostar varje år.

The magic of the price system

Under fredagen kunde vi läsa om om att ersättningen fördubblas till de klubbar som lånar ut spelare till nationsförbunden, och i förlängningen till Uefa och deras världsklassprodukt EM. Anledningen till det är naturligtvis att de största klubbarna i Europa växer sig finansiellt starkare för varje år och har tillräckligt med resurser att bryta sig loss och skapa en egen liga som är fristående från förbundshierarkin. Det har varit en av de större frågan som den gamla organisationen G14 drev och som för fyra år sedan upplöste sig själva som en kompromiss i samband med att de nådde sitt mål. Istället ersattes G14 av European Club Association (ECA) som består av 100 klubbar men där representanter från de ursprungliga G14 klubbarna dominerar styrelsen, naturligtvis. Fifa och Uefa å sin sida vill naturligtvis inte förlora makten och kontrollen över en stor del av pengarna inom fotbollen och bli betydelselösa som det internationella hockeyförbundet. Det är därför bättre att dela ut en påse här, och en påse där än att förlora så gott som allt. 

I Sverige har klubbarna redan börjat räkna pengarna. Enligt Sportbladet så går Helsingborgs Paul Myllenberg och Jesper Jansson till och med så långt att de pratar om byte av strategi där man räknar med att rekrytera fler landslagsmän framgent. Men riktigt så enkelt fungerar det ju inte. Myllenberg och Jansson lär ju knappast vara ensamma om att resonera så. För även Håkan Mild, Stefan Andreasson med flera vill troligtvis kunna värva potentiella landslagsspelare. Och samma sak gäller naturligtvis deras kollegor i våra grannländer samt i övriga Europa. Det betyder med andra ord en ökad efterfrågan på spelare, det trots att antalet platser i landslagstrupperna fortfarande är densamma. I enighet med de ekonomiska grundlagarna borde därför priserna på denna kategori av spelare att öka till den nivå att det till slut inte blir någon fördel att värva just dessa.

Samtidigt blir de potentiella mästerskapsspelarna mer värda för för de klubbar som från början sitter på talangen. Förutom de intäkter som dessa spelare bidrar till att generera från matchdag, sponsorer och media så blir det ytterligare en inkomstsälla som ökar deras marknadsvärde. Klubbarna ges därför bättre incitament att inte tacka ja till första bästa externa bud. Och på så sätt blir även Stefan Andreassons vädjan i Fotbollskanalen om solidaritetsersättning tillgodosedd. Att det inte blir någon formell solidaritetsersättning beror i första hand på att styrelsen i ECA inte driver frågor som i första hand inte gynnar dem själva i den absoluta toppen av näringskedjan. Men just i det här fallet spelar det mindre roll, faktiskt. För Elfsborg har rimligtvis redan fått en del av de här pengarna utbetalda till sig i samband med att klubben sålde Emir Bayrami till FC Twente. Redan för fyra år sedan införde Uefa en större ersättning för spelare och med tanke på ECA:s kontinuerliga lobbyarbete kan det inte komma som någon större överraskning att ersättningen ökar även till detta mästerskap och kan förväntas att också göra det i framtiden. Så denna tillväxt är troligtvis redan inprisad i transfersystemet sedan en tid tillbaka och de klubbar som inte har sålt spelarna får ersättningen i samband med mästerskapen.

Så istället för att sätta upp en stor administrativ apparat som räknar ut hur mycket solidaritetsersättning som ska betalas ut till vem och som dessutom kostar pengar, så löser marknaden det åt klubbarna med hjälp av prismekanismen. Och att denna distribution dessutom sker på förskottsbasis gör det inte sämre för den efter pengar ständigt törstande industrin.

Kalmar FF - ännu inga guldägg värpta

Ett av de mer intressanta boksluten som jag har väntat på är Kalmars. Första året på en ny arena brukar ge en indikation på hur landet ligger och hur stora risker som en klubb har exponerat sig mot. Samt naturligtvis, vilka möjligheter till tillväxt man har skapat sig. Väldigt ofta pratas det om fantastiska intjäningsmöjligheter och fokus ligger på de nya intäkter som klubbarna skaffar sig tack vare en flytt till en modern stadion. Men alldeles för sällan pratar man om de kostnader som en ny arena för med sig. Det kostar att bygga vilket måste finansierar på ett eller annat sätt.

Ett flertal spelaraffärer under Kalmars sportsliga storhetstid fick inte klubben att sväva iväg och kasta pengar efter spektakulära namn på spelarförvärv. Istället har man använt en betydande del av sitt egna kapital till att finansiera Guldfågeln Arena. Resterande del lånades hos kreditinstitut. Den första figuren visar arenans anskaffningskostnad och därmed bokförda värde samt vilka kostnader samt utgifter som man har skaffat sig i samband med finansieringen.

Här finns det två direkt kassaflödespåverkande poster. KFF betalar lite drygt åtta miljoner om året för att serva skulderna och man kommer att amortera 2.1 miljoner om året men där amorteringen inte är någon kostnad på resultaträkningen utan enbart en förändring på balansräkningen.

Tvärtemot amorteringen är avskrivningen en kostnad men ingen utbetalning. Avskrivningarna på arenan är linjära och det är den bokföringsmässiga värdeminskningen på fastigheten. I realiteten så kan man anta att den faktiska värdeminskningen är lägre i början för att öka längre fram. Klubben kommer under årens lopp att vara tvungna och investera i underhåll av fastigheten och eventuellt modifiera om eller bygga till faciliteter för att anpassa sig till kundernas behov för att hela tiden utnyttja ytorna maximalt.

Vi kan också se att Kalmar FF har fått ställa 26 miljoner som säkerhet hos sin kreditgivare vilket motsvarar lite drygt 10% av fastighetens värde och tre års räntebetalningar. Dessa pengar finns på koncernens balansräkning men kan inte spenderas utan är pantsatta.

Om vi tar en titt på intäkterna så ser vi att klubben har mer än fördubblat sina intäkter från matchdagen. Dels så ökade den totala publiken från 64 tusen åskådare till 111 tusen men även snittintäkten har per åskådare har ökat, från 159kr till 216kr. Bättre faciliteter har förbättrat klubbens förmåga att ta betalt.

Något som inte riktigt har hängt med i tillväxten är sponsor och reklamintäkterna som ligger på mycket blygsamma 15mkr. Här borde det rimligtvis finnas en hel del potentiella intäkter att kunna hämta framgent. Klubben skriver att man inom kategorin marknad omsatte 21 miljoner men då räknar man med andra intäkter som man har redovisat under "övrigt". Där finns troligtvis även intäkter från avtalet med Rasta som driver kiosk och restaurangverksamheten, de konserter som man haft på arenan samt de konferenser och event som dotterbolaget Kalmar FF Event AB säljer. Allt som allt har rörelseintäkterna ökat med 28mkr.

Nästa steg blir att bryta ner resultaträkningen. Som vanligt har jag gjort om den för att försöka få en bättre överblick, samt i bästa mån försöka bryta ut engångsposter som inte kan förväntas återkomma i framtiden.

Förutom de ovan nämnda kapitalkostnaderna så har även kostnader för sålda varor samt materialkostnader ökat med 8.7mkr. Det är naturligtvis så att det kostar mer att driva en modern arena än IP.

Bruttovinsten har förbättrats kraftigt och den ökade med 20mkr till 42.4mkr. Den stora förväntade nyttan för en fotbollsklubb från en ny stadion är att kunna öka budgeten till spelartruppen. Kalmar FF menar att man har hållit igen här då man var osäker på hur arenaekonomin skulle utvecklas.

Klubbens personalkostnader har förvisso ökat fyra miljoner men en del härstammar sannolikt från att det krävs fler personer som jobbar med förvaltningen av fastigheten. Vi ser troligtvis ingen större ökning i lönekostnader för spelartruppen under 2011. Däremot ser vi en kraftig förbättring i Ebitda som visar en vinst på nästan åtta miljoner vilket är en förbättring med 16mkr. Å andra sidan så måste Kalmar FF leverera en Ebitda kring denna nivå, minst. Längre ner i resultaträkningen ser vi varför, finansieringskostnaderna måste finansieras genom resultatet i den egna rörelsen.

Det vi också ser är ett förskott på 10(?) års föreningsbidrag från kommunen som uppgår till 28mkr. Bokföringsmässigt väger man upp denna post med en avsättning på 23mkr som man sedan återställer under de kommande 10 åren. Resultaträkningen visar också att rörelsen (Ebitda) räcker till att täcka finansieringskostnaderna för stadion, men den räcker inte hela vägen till att även täcka avskrivningar. Nu är ju inte avskrivningar någon utbetalning men för att klubben ska kunna växa genom investeringar så måste intäkterna upp.

Under 2011 hade Kalmar FF ett investeringsbehov på 16mkr, som till största del berodde på färdigställande av stadion. De 28mkr i föreningsbidrag täckte det behovet och bidrog till förra årets positiva kassaflöde på 12mkr.

Vad finns det då att säga om Kalmar FF:s nya profil? Klubben har gjort ett gediget förarbete och har lyckats att hålla nere kostnaderna för arenan. Man har också under det första året på stadion nått en förhållandevis välbalanserad ekonomi och riskerna måste ändå betraktas som relativt små, i dagsläget. Men vi ser också mycket tydligt att det med 2011 års intäktsnivåer inte finns utrymme för extravaganser samt lyxiga nyförvärv. Även om det finns en del pengar i kassan för investeringar i spelarkontrakt, så får inte ökade lönekostnader orsaka någon nominell försämring av Ebitda. Och mätt i personalkostnader är klubben en bra bit ifrån det översta skiktet i ligan.

Helt klart är att KFF har skapat sig goda förutsättningar att växa som klubb. Det gamla infrastrukturen var mycket begränsande och klubben hade sedan ett par år tillbaka slagit i taket. Men samtidigt ser vi att det krävs ett målinriktat arbete på säljsidan samtidigt som sportverksamheten måste hushålla väl med sina resurser. Även om man kan sälja en del konferenser, event och locka en och annan spelning så är det inga större summor vi pratar om här. De största pengarna kommer behöva hämtas inom kärnverksamheten, troligtvis främst från marknadsaktiviteter under matchdagen. Ungefär på samma sätt som Elfsborg har vuxit under årens lopp.

Att Kalmar FF har tagit ett steg fram och vuxit är också ett viktigt bidrag till svensk elitfotboll. Utvecklingen sker nämligen alltid från klubbarna själva och inte centralt. Figuren nedan visar koncernen Kalmar FF:s balansräkning där vi ser en stabil grund att stå på.

Konkurrenskraft @ Arsenal del 1 - den mytiska arenaeffekten

I höstas, när Arsenal hade det som allra tyngst i ligan så kunde vi läsa den ena efter den andra analysen som menade att klubbens arenabygge som till en betydande del är skuldfinansierad belastar dess ekonomi till den grad att man inte längre vare sig kan konkurrera om de bästa spelarna eller om titlarna. Det är förvisso sant att klubben har sålt obligationer och på sätt har en skuld till obligationsägarna på £240 miljoner för vilken man varje år betalar ränta. Men alternativet hade varit att inte bygga Emirates Stadium och på så sätt vara helt skuldfria. Hade klubben varit mer konkurrenskraftig?

Tabellen nedan visar en uppskattning av den nytta som klubben haft från sitt arenabygge. Vi ser direkt att Arsenal har kunnat öka sina intäkter med £60 miljoner under matchdagen där en mycket stor del kommer från de exklusiva vip boxarna samt hospitality paketen som man tidigare inte hade möjlighet att sälja. Dessa intäkter går dock förstås inte oavkortat till att förstärka spelartruppen. Under säsongen 2010-11 amorterade klubben 6 miljoner på obligationen och betalade 13 miljoner i ränta till obligationsägarna. Knappa £20 miljoner utgående cash flow, men är det verkligen allt?

Ett mycket hett och nästan lite uttjatat ämne är den alternativkostnad som Arsenal upplever på grund av långa tecknade avtal med Emirates samt Nike och vilka gav en betydande del pengar på bordet vilket var en viktig del i finansieringen av arenan. Arenaavtalet med Emirates som var värt £100 miljoner löper över 15 år, tröjavtalet som var inpaketerat löper fram till 2014.

Även om det finns en hel del pengar för Arsenal att hämta i kommande avtal så säger det heller inte hela sanningen. Emirates har tack vare en betydligt större publikkapacitet samt reklamexponeringsytor förutom matchdagsintäkterna naturligtvis även bidragit till att öka andra kommersiella intäkter. Försäljningen av matchtröjor och andra souvenirer har till exempel ökat från £8 miljoner till 13 och de övriga kommersiella intäkterna har ökat från £14 miljoner till 33. Dessa ökningar hade naturligtvis varit betydligt mindre om Arsenal hade spelat kvar på Highbury. Och även om Arsenal kommer att kunna öka sina intäkter i kommande avtal så kommer konkurrenterna naturligtvis också göra det. Manchester Uniteds avtal med Nike som tecknades 2003 löper ut 2015. Det avtalet löper ju de facto över en längre löptid än Arsenals dito med samma leverantör.

Jag skulle uppskatta den alternativa kostnaden till £10 miljoner, men frågan är om den ens är så hög? För ingenting hindrade ju klubben att teckna kortare och mer fördelaktiga kontrakt med både Nike samt med det varumärke som exponeras på matchtröjan om nu aktieägarna trodde att klubbens egna varumärke var så pass värdefullt att det bara ett fåtal år senare skulle visa sig vara mycket undervärderat.

Förvisso hade det blivit mindre pengar up-front men klubben hade istället kunnat resa kapitalet på andra sätt. Antingen genom att låna mer pengar och betala högre ränta, eller om man nu inte ville öka den finansiella risken så hade aktieägarna kunnat skjuta till mer pengar genom en nyemission. En årlig alternativkostnad på 10 miljoner motsvarar 100 miljoner i aktieägartillskott med ett avkastningskrav på 10%. Och då hade klubben kunnat sälja själva arenanamnet ändå. Om alternativkostnaden skulle bedömas överstiga en viss nivå, så skule aktieägarna fattat ett annat finansieringsbeslut.

Vilken effekt har då Emirates Stadium haft på klubbens förmåga att finansiera sin spelartrupp? Sedan 2004 har klubbens personalkostnader ökat med 55 miljoner. Men naturligtvis är inte hela denna ökning finansierad av enbart tack vare matchdagsintäkterna. Klubbens intäkter från media vilket kommer från Premier Leagues centrala försäljning av centrala sändningsrättigheter samt från centrala pengar från Champions League har ökat med £23 miljoner och dessa hade man till större del även fått utan en ny arena. Men trots allt så kan mer än £30 miljoner av de ökade personalkostnaderna tillskrivas nyttan från Emirates Stadium. Vi ser också att klubbens kassa har vuxit ordentligt och är idag £89 miljoner större än den var 2004.

En slutsats om att Arsenal eller för den delen den engelska klubbfotbollen förlorar konkurrenskraft i Europa på grund av klubbens arenabygge är en direkt felaktig sådan. Eller ja, den skulle kunna vara korrekt för de som tror att skattebetalarna ska betala hela kalaset eller att investerare och klubbens aktieägare inte kräver något avkastningskrav.

Men sådan är inte verkligheten och faktum är att Arsenals finansiella konkurrenskraft hade varit svagare om man inte hade byggt Emirates Stadium, även om det skulle innebära att man var skuldfri.

Konkurrenskraft @ Arsenal del 2 - kontraktstrategi

Nästan lika omtalat som Emirates Stadium har Arsenals kontraktsstrategi varit. Klubben tillämpar en modell med en mycket jämlik lönestruktur för sina spelare. De minst meriterade spelarna i truppen tjänar förhållandevis mycket i förhållande till de mest produktiva i gruppen vilket kan förväntas ha två negativa effekter. För det första samlar klubben en hög med ”döda pengar”, det vill säga spelarkontrakt som tar en inte helt obetydlig plats i budgeten men som i en större uträckning inte bidrar till klubbens produktion av poäng och i förlängningen intäkter. För det andra innebär det att en mycket produktiv spelare som Robbie van Persie kanske är den mest underbetalade spelaren i Europa i förhållande till dennes produktion och de intäkter som den genererar.

Det senare innebär att de bästa spelarna i Arsenal blir mycket attraktiva targets för andra storklubbar att rekrytera på grund av att man kan erbjuda en lön som kraftigt överstiger den som dessa har i Londonklubben. Men det innebär ocskå att det är mycket svårt för Arsenal att rekrytera dokumenterad duktig talang eftersom man inte har utrymme att erbjuda tillräcklig ersättning till spelarna så att man kan locka över dem till klubben. Och då spelar det ju inte särskilt stor roll att kassan har vuxit sig mycket stark, kapitalet blir väldigt svårt att omsätta effektivt. 

figuren visar lönestrukturen i Arsenal (blå staplar) och de stora löneskillnaderna mellan två spelare i ManUtd (röda staplar)

Är då Arsenals ledning dumma i huvudet? Om det nu skulle vara så att det bara finns negativa effekter, varför använder man sig av en sådan strategi? En anledning skulle kunna vara att man med en sådan lönemodell kan locka den bästa av den ännu ej färdigutvecklade talangen, utbilda den väl och på så sätt minska sina transferkostnader. En annan orsak skulle kunna vara hypotesen att en jämlik lönesättning i en organisation ökar produktiviteten, framför allt i grupper där samarbete krävs. Det har gjorts en hel del empirisk forskning inom området men resultaten är minst sagt blandade. Vissa menar att en jämlik lönestruktur gör att de mest produktiva i en grupp söker sig bort dit man får mer betalt vilket försämrar gruppens prestationer. Ett argument för en ojämlik lönesättning är också att de som tjänar mindre jobbar extra hårt för att förbättra sina prestationer och belönas med högre ersättning. Det förutsätter å andra sidan att det också sker i praktiken. Vilket kanske skulle kunna förklara den strategi som ManUtd anammar där klubben erbjuder en gedigen utbildning och där spelarna arbetar sig uppåt i lönehierarkin. Andra studier pekar på att löneskillnader har en negativ effekt på en grupps prestationer då det underminerar samarbete och nyttan från det.

Alessandro Bucciol och Marco Piovesan vid Harvard Business School bidrar med ytterligare en empirisk studie inom området men där man inte enbart försöker finna svaret på frågan utan även försöker sig på att förklara varför de tidigare studierna har gett så olika resultat. Författarna hämtar data hos Serie A säsongerna 2009-10 samt 2010-11. Den stora anledningen till att de väljer fotboll är att den är extremt mätbar både vad gäller input (löner) och output (resultat). Bucciol & Piovesan kommer fram till att de tidigare avvikande resultaten till stor del kan förklaras genom olika definitioner av grupper. Författarna har delat upp grupperna i Active Team Members (ATM), det vill säga de spelare som spelade åtminstone en minut i en match samt hela truppen som en enhet. Resultaten skiljer sig åt och figuren nedan visar förväntad segerprocent givet Theil index (jämlikhetsmått). En fördubblad löneojämlikhet bland ATM spelarna minskar sannolikheten till seger med 0.06 på 5% signifikansnivå. Däremot ser vi att en fördubblad löneojämlikhet i hela spelartruppen ökar sannolikheten till seger med 0.17.

Figuren visar förväntad prestation (vinstprocent) i förhållande till jämlikhet i gruppernas lönestruktur (Theil Index). ATM (a) är spelare som spelat minst en minut där kort speltid är viktad. Unweighted ATM (b) är oviktat för inhopparnas speltid och Potential Players (c) är samtliga 18 spelare som är uttagna i matchtruppen och Team Roster (d) definierar en klubbs hela trupp.

Men förväntningarna är egentligen ganska logiska. Duktiga spelare i startelvorna vinner oftast flest matcher och de klubbar som har flest duktiga spelare belönas därför med fler segrar. Och ju fler duktiga spelare man har i en matchtrupp desto mer jämlik lönestruktur kommer man att ha. Rimligtvis betyder det också att det blir större löneskillnader till övriga truppspelare vilket till stor del skulle förklara figur (d). Mindre klubbar med en eller ett fåtal stjärnor har mindre pengar över till andra spelare vilket rimligtvis sänker kvaliteten på matchtruppen. Så frågan är vad det egentligen är som påverkar prestationen. Är det själva jämlikheten i lönerna, eller är det truppsammanställningen och den aggregerade talangnivån i lagen? 

Både Inter och Milan som placerade sig i det absoluta toppskiktet under mätperioden var klubbar som hade mest jämlika ATM spelare uttryckt i löner. Och en snabb okulärbesiktning på bloggen Swiss Ramble säger oss att dessa två klubbar har överlägset högst lönekostnader i hela ligan och man ligger dessutom i det översta skiktet i hela fotbollseuropa. Det faktumet är observerat i studien där korrelationen mellan spelarnas medelinkomst i ett lag och andel vunna matcher är så mycket som 0.7. Således ger det många segrar och titlar men det är mindre effektivt ur ett lönsamhetsperspektiv. För vare sig Inter eller Milan spelar det dock någon större roll eftersom deras ägare inte definierar vinst i pengar utan i form av segrar på planen.

Men författarna lägger till ytterligare en dimension i sin undersökning. Man menar att dåliga prestationer av laget beror antingen på dåliga individuella prestationer eller dåligt samarbete mellan spelarna. För att försöka analysera det har man använt sig av subjektiva bedömningar på spelarna från de tre största sporttidningarna i Italien. Även här är resultaten ganska logiska, ett lags framgångar beror till största del på en jämn prestation från flera spelare än extraordinära från ett fåtal.

Eftersom marknaden för fotbollsspelare är effektiv där spelarnas kvalitet mycket väl avspeglas i deras löner så innebär en jämn lönenivå i laget att kvaliteten på spelarna också blir jämnfördelad. Resultaten säger också att ett lag med perfekt jämn lönenivå förväntas maximera spelarnas individuella prestationer. Men som sagt, det blir väldigt svårt att få lönsamhet i en sådan modell. Antingen blir den perfekt jämna kvalitetsnivån för låg ellr så blir den tillräckligt hög med dyr i drift.

Bucciol & Piovesan har här gjort en intressant analys av två strategier. Strategi A där en stjärnspelare tjänar 3 ggr medelinkomsten i laget och de övriga 0.8. I strategi B tjänar toppspelaren 2 ggr medelinkomsten i laget och resten 0.9. De empiriska resultaten i studien säger att Strategi B är överlägsen A där den ökar den individuella prestationen hos de övriga spelarna med 0.058 i jämförelse med A som reducerar densamma med 0.04 vilket långt ifrån uppvägs genom nyttan av en bättre toppspelare.

Vänstra figuren visar distributionen av tre italienska sporttidningars utdelade betyg till spelarna. Den högra visar förväntad individuell prestation (Subjective Individual Performance Assessment, SIPA) givet Theil Index

Enligt den data jag har så är medelinkomsten i hela Arsenals trupp är £54 tusen i veckan och van Persie som är den som tjänar mest i laget får 1.67 ggr truppens medel. Om man nu litar på resultaten i studien så finns det utrymme för klubben att göre modellen mindre jämlik. För faktum är, det finns för många mindre produktiva truppspelare som tjänar för mycket pengar och som därmed skapar en alternativkostnad i form av utebliven talangnivå i Arsenals produktiva grupp.

Man skulle kunna fråga sig om varför Arsenals strategi fungerade bättre i början av 00-talet. Klubben har trots allt inte bytt manager eller gjort några andra större strukturella förändringar. Simon Kuper menade för ett tag sedan i en FT krönika kring att konkurrenterna har lärt sig och anammat de verktyg som Wenger tog till engelsk fotboll, dvs knowledge spillover. Men figuren nedan ger ytterligare en bild av verkligheten där vi ser ett tydligt förändrat konkurrenslandskap. 2002 var Arsenal näst högst upp i hierarkin av klubbar som hade högst lönekostnader. Idag har man droppat två placeringar där Chelsea och Manchester City har upplevt en mycket stor ökning av sina respektive budgetar. Så även om en jämlik lönestruktur och därmed kvalitetsnivå kan förväntas ge en positiv effekt på prestationen så motverkas den av att spelarnas medelinkomster är betydligt lägre än i konkurrenternas trupper. Det är något som dels orsakar ett talangutflöde ur truppen gör det svårare att rekrytera redan produktiva spelare.

Figuren visar klubbarnas lönekostnader säsongerna 2001-02 respektive 2010-11. Vi ser att Arsenals relativa lönebudget har försämrat gentemot ett antal av klubbens konkurrenter. Inte bara gentemot ManCity och Chelsea men även gentemot ManUtd som i relativa tal har ökat sin lönebudget mer jämfört med Arsenal. 

En enkel lösning på problemet kan tyckas vara att minska ersättningarna till truppspelare och allokera dessa pengar till de spelare som förväntas få mest matchtid och på så sätt över tid öka kvaliteten i den gruppen. Men även om en sådan förändring kan förväntas generera fler poäng så är frågan om det räcker till att åter igen bli den bästa klubben i England?

Vi får inte heller glömma bort att den nuvarande lönemodellen trots allt måste vara något som Arsene Wenger praktiserar av den enkla anledningen att han tror på den. Kommer han att leverera lika bra resultat med en förändrad struktur? Vilka konsekvenser skulle det kunna få? Wenger har trots allt en dokumenterad förmåga att leverera resultat i förhållande till den budget han har. Och årets resultat i ligan är egentligen helt i nivå vad man ska förvänta sig av klubben givet konkurrenternas konkurrenskraft. Att med tio omgångar kvar ha en mycket stor chans att komma på en tredjeplats i ligan är trots allt bra. Så är Arsenals problem operationella eller beror de helt enkelt på att konkurrenterna har blivit så pass mycket finansiellt starkare att det har skapat negativa externa effekter åt klubbens fans. Att förändra lönemodellen kommer troligtvis inte att räcka till att göra klubben till mästare, det behövs mer än så.

Arsenal behöver i första hand öka sina intäkter från de kommersiella aktiviteterna. Förvisso kommer man att uppleva en tillväxt 2014-15 när man tecknar nya avtal med kit-sponsor samt med det företag som ska exponeras på matchtröjan. Men det kommer konkurrenterna också att göra. Det stora jobbet som ligger framför är att exploatera varumärket och försöka locka till sig nya sekundära samarbetspartners. Något som ManUtd har varit mycket framgångsrika inom under de senaste åren. Säsongen 2011-12 kommer ManUtd:s kommersiella intäkter att uppgå till ungefär £120 miljoner där så mycket som £70 miljoner kommer från andra företag än Nike och AON. Bara det är 46% mer än Arsenals totala kommersiella intäkter. Samtidigt så handlar det också om hur mycket det egna varumärket är värt.

----------------------------------

* Pay Dispersion and Work Performance - Alessandro Bucciol & Marco Piovesan, Feb 2012

Helsingborg - risköverföring från balansräkning till fotbollsplan

Under flera år har Helsingborg mer eller mindre levt med kniven på strupen och klubbens svaga balansräkning har begränsat klubbens möjligheter att göra saker som man kanske ibland önskar göra som fotbollsklubb. Ironiskt nog har man under de senaste åren förbättrat sin prestation på fotbollsplanen. Hur det gick till får de som är mer sportsligt kunniga utvärdera. Två mycket framgångsrika säsonger med extraordinära resultat på planen ledde till slut inte enbart till att få ner den finansiella risken på balansräkningen, utan även till ett årsmötesbeslut att under 2012 amortera hela kapitaltillskottet som man fick från kommunens skattebetalare för att överleva i svallvågorna av den finansiella tsunamin som Helsingborg IF upplevde för snart tio år sedan.

Men är klubben helt fri från risk eller har den bara flyttats till andra delar i verksamheten? I detta inlägg tänker jag göra en kort sammanfattning av bokslutsåret 2011 och försöka svara på frågan om Helsingborg egentligen har stärkt sin finansiella konkurrenskraft.

Rörelseintäkterna är smör och bröd för en fotbollsklubb. Det är nämligen dessa som till största del finansierar spelartrupperna. Ju högre inkomster, desto bättre spelare kan man rekrytera. Bättre spelare ger rimligtvis större sportslig framgång vilket ger bättre förutsättningar att kunna öka intäkterna, och så vidare. Och ju högre rörelseintäkter en klubb kan generera, desto mer värda blir duktiga spelare för klubben vilket också gör det svårare för andra klubbar att köpa loss. Alexander Gernts marknadsvärde var högre i Helsingborg än det var i Gefle av den enda anledningen till att han genererade högre intäkter från matchdag, sponsorer och sändningsrättigheter. Men hans värde för Helsingborg hade varit än större om klubben hade haft dubbelt så höga intäkter och dubbelt så stor spelarbudget.

Helsingborgs intäkter har under 2011 utvecklats väl. Det är i första hand intäkterna från marknad och matchdag som ökat mest. Men trots det så nådde man under året inte de nivåer som klubben trots hade under 2006 och 2007. Frågan är på vilket sätt klubben kan ta ett steg upp till nästa nivå?

Resultaträkningen är naturligtvis intressant och jag har valt att bryta ner den för att lättare se vilken balans som Helsingborg har i sin ekonomi. Till skillnad från andra klubbar så redovisar man den kostnad som uppstår i samband med spelarförvärv och som belastar resultaträkningen utöver förändringen i avskrivningarna av immateriella tillgångar*. Ställer vi upp resultaräkningen där vi lyfter bort denna kostnad från Ebitda så ser vi att den helt och hållet drivs av intäkterna från spelarförsäljningarna. Klubben säljer en spelare, det uppstår ett rekryteringsbehov och man kontrakterar en ny spelare.

Något som vi kan observera är de ökade personalkostnaderna vilket egentligen borde vara en naturlig utveckling med tanke på de ökade sportsliga framgångarna samt ambitionen att ha en mer kvalitativ trupp. Duktiga spelare kostar pengar och får de inte betalt så byter de till den klubb som värderar deras talang högre. Det som ocskå är ganska tydligt att utläsa är att man har en Ebitda i förhållandevis god balans men att den inte räcker till för att finansiera nyförvärv. Utan dessa måste finansieras antingen genom kassaflöden från försäljning av spelarkontrakt eller med externa medel.

Om vi tittar vidare i kassaflödesanalysen så ser vi att kassaflödet från rörelsen belastades av en stor negativ förändring i rörelsekapitalet. Det beror på att Helsingborg per den 31/12-2011 ännu inte hade fått betalt för alla de intäkter som man bokförde under året. Det är i första hand fordringar till andra klubbar för sålda spelare som ökade från 9mkr till 16mkr. Det negativa kassaflödet från rörelsen finansierades naturligtvis genom spelarförsförsäljningar. Eller rättare sagt, spelarförsäljningarna orsakade det stora negativa kassaflödet från förändringar i rörelsekapitalet. Hade klubben inte sålt spelare så hade effekten varit betydligt mindre.

Det är också intressant hur pass mycket som klubben trots allt har återinvesterat i spelartruppen. Man köpte spelarkontrakt från andra klubbar för 12.3mkr och utöver det tillkommer kostnaderna i samband med lån och spelarförvärv som uppgick tilll 15mkr, totalt 27 miljoner kronor.

Ett negativt kassaflöde på nästan 8.2mkr i finansieringsverksamheten visar också den mängd krediter som klubben under åren har samlat på sig i sin balansräkning. Vid årets slut var alla dessa återbetalda. När man till slut räknade ihop alla in- och utbetalningar under 2011 så ökade kassan från 4.3mkr till 8.2mkr.

Vi ser med andra ord att en betydande del av de extraordinära spelarförsäljningarna har återinvesterats i nya spelare. Klubben har också rensat sin balansräkning och amorterat alla sina skulder. Årsmötet godkände ocskså styrelsens förslag på att återbetala kapitaltillskottet till kommunen vilket ligger utanför balansräkningen. Hur ser då Helsingborgs finansiella hälsa ut efter att alla dessa aktiviteter har bokförts? I nästa figur ser vi klubbens finansiella risk över tid, definierad som leverage ratio (skuld/eget kapital) samt balanslikviditet (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder). Här har jag valt att räkna bort 17 miljoner från balanserna som när klubben betalar till kommunen, kommer att lämna och därmed försvaga balansräkningen. Efter en sådan utbetalning skulle Helsingborgs egna kapital uppgå till 11mkr och de finansiella nyckeltalen skulle se ut enligt nedan.

Det vi kan se är att klubbens skuldsättning minskar till låga nivåer och den finansiellla risken sjunker ner till förhållandevis låga nivåer. Det som däremot är intressant är att klubbens rörelsekapiatal är negativt och balanslikviditeten blir något svagare än för ett år sedan. Det finns inte utrymme i den egna balansräkningen till några större spelarrekryteringar.

Hur ska vi då förhålla oss till Helsingborgs totala risk? Under 2011 upplevde klubben ett kraftigt utflöde av talang. Man lyckades på ett mycket imponerande sätt att avsluta säsongen på samma sätt som man startade den och vann till slut det allsvenska guldet. Men är truppens ackumulerade talangnivå lika hög som för ett år sedan? Och framför allt, hur är talangnivån i förhållande till klubbens konkurrenter? Det är trots allt det som är relevant. Konkurrenterna har också rekryterat spelare inför den kommande säsongen och kvaliteten på dessa spelare bestäms dels av klubbens förmåga att scouta men även av den finansiella förmågan att kunna kontraktera dem.

Låt oss försöka att ställa Helsingborgs finansiella konkurrensstyrka i förhållande till hela den allsvenska marknaden. Figuren nedan visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive kommersiella, det vill säga klubbens rörelseintäkter i förhållande till allsvenskans samlade intäkter kontra klubbens sportsliga marknadsandel, antalet vunna poäng dividerat med alla de poäng som allsvenskan delar ut till sina lag.

Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. Eftersom det i svensk fotboll finns ett empiriskt samband mellan klubbarnas rörelseintäker och sportslig framgång (läs om det här) så kommer de två linjerna att hela tiden söka sig och pressas mot varandra. Det vi kan se är att Helsingborg under de två senaste åren har presterat bättre än vad man kan förvänta sig givet klubbens intäkter som trots allt är en bit från den absoluta allsvenka toppen. Erfarenheten säger att förr eller senare så kommer detta att korrigeras och frågan är naturligtvis var någonstans linjerna kommer att möta varandra?

Klubbledningen har tidigare kommunicerat att man under 2012 kommer att allokera ca 6 miljoner mer pengar till spelartruppen och man har även sagt att budgeten är underbalanserad, det vill säga att kostnaderna är högre än intäkterna. Man hoppas helt enkelt på att få utdelning från de rätter man spelade till sig under den förra säsongen, det vill säga kvalet till någon av de två europacuperna. Det är ett sätt för klubben att försöka balansera upp sin lägre kommersiella marknadsandel och därmed minska risken för färre vunna poäng.

Det finns naturligtvis en risk att man inte lyckas sportsligt under 2012 och då kommer man att förr eller senare behöva finansiera sig på ett annat sätt, till exempel genom att sälja spelarkontrakt.

Det vi med andra ord ser i Helsingborg, är att man har tagit och lyft ut en stor del risk från den egna balansräkningen, men istället fört över den ut till fotbollsplanen.
Spelet kan börja.

-----------------------------------------------------------
* Redovisningsrekommendationerna är att de kontrakt som klubbarna förvärvar från andra klubbar ska aktiveras på balansräkningen som en immateriell tillgång och vars värde man skriver ner linjärt över det nya kontraktets löptid. Till exempel, när HIF värvade Thomas Sörum för 10 miljoner från FK Haugesund, så ökar klubbens immateriella tillgångar med 10 miljoner och den årliga avskrivningskostnaden under fyra år som kontraktet löper över blir 2.5 miljoner.