Vilken är Malmö FF:s underliggande ekonomi, egentligen?

Som väntat presenterade Malmö FF är urstarkt finansiellt bokslut. Det sportsliga dito, bortsätt avancemang till Champions League, lämnade som bekant i övrigt att önska.

I verksamhetsberättelsen skriver klubben:

Det underliggande ekonomiska resultatet försämrades under 2015. Visserligen beror försämringen på medvetna och riktade investeringar och satsningar så det innebär ingen källa till oro, men det är likväl en signal om att kostnaderna även fortsättningsvis måste hållas under kontroll. För att säkerställa föreningens långsiktiga ekonomiska stabilitet och därmed sportsliga och sociala framgångar är långsiktig ekonomisk balans av avgörande betydelse. För att skapa goda ekonomiska förutsättningar är det därför alltjämt publik- och marknadsintäkter som måste fortsätta ligga på en hög nivå samtidigt som föreningens löpande kostnadsmassa hålls på en nivå som inte överstiger de långsiktiga intäkterna.

Detta har rapporterats korrekt av mainstream-media vid ett par tillfällen, bl.a. i denna artikel på Fotbollskanalen med en faktaruta där den underliggande ekonomin definieras.

Men frågan är vad som egentligen är Malmö FF:s underliggande ekonomi? Om man läser vidare i verksamhetsberättelsen framgår det vad klubbens verksamhet är och vilka mål man har med den, på kort och på lång sikt:

Vårt mål är att återerövra det allsvenska guldet. Det långsiktiga målet att kontinuerligt vara ett topplag som är med i kampen om seriesegern och utmanar i Europa, vilket innebär minst en tredjeplats i Allsvenskan samt gå till gruppspel i Europaspelet och sedan vidare därifrån, ligger fast. För att nå spel i Europa under 2016 krävs seger i Svenska cupen, vilket innebär än starkare tonvikt på målet att vinna Svenska cupen.

Malmö FF:s affärsverksamhet bygger med andra ord på  - även om man inte uppnår sina mål till 100 procent -  att klubben med jämna mellanrum deltar i Uefas turneringar och därmed genererar intäkter därifrån. Elfsborg som redovisar resultatet från Europaspelet separat, fick till exempel 7.5 miljoner kronor i ersättning från Uefa under 2015 utan att ens ha kvalificerat sig till gruppspelet. Elfsborgs nettoresultatet för segmentet ”internationella cuper” blev plus 6.5 miljoner kronor.

De allsvenska topplaceringarna innebär också att klubben kommer att ha flera spelare i truppen som är attraktiva för rikare klubbar ute i världen vilket skapar möjlighetet att tjäna pengar.

Det är något som Malmö FF redan har gjort kontinuerligt under en längre tid vilket figuren nedanför tydligt visar.

Intäkter från försäljning av spelarkontrakt = ordinära intäkter. Datakälla: fogis.se samt MFF ÅR 2015

En fråga som många har ställt sig är hur Malmö FF ska förvalta miljonerna från Champions League vilka de flesta definierar som engångsintäkter. Rimligen bör man investera i det som ger bäst riskjusterad avkastning.

Ett alternativ är att amortera de lån som man har på Swedbank Stadion. Detta kan vara bra att göra ifall man vill sänka den finansiella risken. Det låga ränteläget som ser ut att hålla i sig i oöverskådlig framtid ger däremot en väldigt låg avkastning i ett amorteringsscenario.

Ett annat alternativ är att investera i annan verksamhet än fotboll. Det har tidigare varit populärt ute i Europa men har flera skräckexempel. Erfarenheten säger att fotbollsklubbar inte är särskilt duktiga på att tjäna pengar på affärer utanför kärnverksamheten. Jag har skrivit mer om det i en tidigare blogg.

Ett rimligt alternativ är att investera i kärnverksamheten, det vill säga sportslig framgång samt optimera intjäningen från handel med spelarkontrakt. Risken är relativt hög, men det är också avkastningen. Samtidigt är det också inom detta område som klubben har sin enskilt största kompetens,

För att göra det som måste man planera och budgetera därefter. I en intervju i sajtenFotbolldirekt.com säger också sportchefen Daniel Andersson att man mycket riktigt har ökat sin budget med sikte att nå ytterligare en sportslig nivå. Den starka soliditeten och likviditeten ger klubben möjligheten att bära en större affärsrisk.

Ett bra exempel på det sätt att arbeta på är FC Basel där enbart klubbens personalkostnader idag överstiger det som man i Sverige skulle kalla den underliggande ekonomin. Det har medfört att den största tillväxten i klubbens intjäning har kommit från deltagandet i internationella cuper samt handel med spelarkontrakt, medan dem underliggande ekonomin har upplevt en mer morderat tillväxt. På så sätt har FC Basel omvandlat det vi i Sverige idag kallar extraordinära intäkter till ordinara.  Något som i allra högsta grad bidragit till att man i dagsläget leder den schweiziska ligan med 14 poäng med en match mindre spelar och är på väg mot det åttonde raka mästerskapet.

Den transparenta delen i staplarna visar det man i Sverige definierar som "grädden på moset" men som FC Basel har omvandlat till ordinära intäkter. Datakälla: www.fcb.ch

Med bakgrund av det framstår det inte riktigt korrekt att definiera Malmö FF:s underliggande ekonomin enligt den i Sverige tillämpade standarden. Faktum är att den underliggande ekonomin inkluderar både intäkter från försäljning av spelarkontrakt och deltagande i internationella cuper och nivån på dessa två intäktsklasser bör rimligen sättas i relation till den önskade risken i verksamheten. 

Är Malmö FF lika duktiga på att utnyttja sina resurser, rekrytera och göra affärer som man har varit under de senaste fem åren så kommer också den större budgetkostymen att kunna ta klubben till en ny nivå. I Sverige borde det innebära en allsvensk titel i sju av tio fall.

Vem har egentligen bäst ekonomi i Stockholm?

Det är snart två och ett halvt år sedan som jag skrev denna krönika i offside.org. Den handlade kort och gott om att Hammarby respektive Djurgården, som under en längre tid hade brottats med ekonomiska problem. Djurgården hade redovisat närmare 100 miljoner kronor under fem säsonger och Hammarby hade degraderats till en lägre division och hade problem att ta sig tillbaka, trots att ekonomins storlek inte skulle behöva ha sådana konsekvenser.

För att råda bot på detta rekryterade de båda klubbarna de tränare som under de senaste åren hade varit dokumenterat bäst på att hushålla med små resurser i allsvenskan. Det kan därmed vara ett bra läge att göra en liten avstämning. Har ekonomin blivit bätttre?

För att göra det jämförbart har jag isolerat bolagen som driver de allsvenska verksamheterna, Djurgården Elitfotboll AB (DEFAB) och Hammarby Fotboll AB (HFAB). Båda är hårt konkurrensutsatta verksamheter som kämpar om tabellplaceringar med sin respektive intäktsmassa till sin hjälp. Jag har exkluderat föreningarnas ekonomier vars främsta syfte är socialt där man utbildar och uppfostrar barn och ungdom. Dessa ekonomier (Djurgården IF Fotboll exkl DEFAB omsätter 30mkr och Hammarby IF FF exkl HFAB omsätter 20mkr) är inte konkurrensutsatta på samma sätt och är på så sätt mer planekonomiska i sin struktur. För att göra det hela lite mer intressant har jag inkluderat AIK Fotboll AB (AFAB) i denna blogg.

Intäkter
Om man tittar på de tre klubbarnas intäkter så ser vi en hel del skillnader. AFAB har tack vare sin status som topplag bra intäktskällor i form av försäljning av spelarkontrakt samt ersättning från Uefa för deltagande i internationella cuper, totalt närmare 30 miljoner kronor under 2015.

En intressant iakttagelse är genomsnittsintäkten per åskådare (se nedre tabell). Djurgården har klart högst bland de tre klubbarna. Det kan bero på att man har ett högre snittpris på sina biljetter eller att man har ett större bortfalll av betalande som väljer att inte gå på matchen. Hammarbys låga siffra kan till viss del förklaras med att man subventionerar en ståplatsektion i premiumläge på långsidan.

Det finns också en avvikelse i hur klubbarna redovisar försäljning av merchandise. Hammrby redovisar sin försäljning under “övrigt” med en royaltyintäkt på 2.2 miljoner kronor (entrepenad hos Intersport). Bruttot är 18.2 miljoner kronor men det ligger på Intersports resultaträkning förstås. Djurgårdens bruttförsäljning ligger i de 27 miljonerna i marknadsintäkter. AIK redovisar separat, 18.8 miljoner kronor, i min figur under "övrigt".

Vi kan också se att AFAB redovisar en klumpsumma för intäkter från sändningsrättigheter samt övriga centrala SEF avtal medan HFAB och DEFAB isolerar ersättningen från sändningsrättigheterna.

AFAB har idag en klart störst ekonomi. DEFAB ganska klart minst. HFAB har rimligen störst risk i sin intäktstruktur där närmare 60 procent av intäkterna kommer från en enda inkomstkälla, matchdagsintäkter. Det är ännu tidigt att säga hur stabil den intäktskällan egentligen är.

Resultat Ebitda
Visar resultatet före avskrivningar av- och nedskrivningar. Jag har också valt att lyfta bort handel med spelarkontrakt och lägga det under Ebitda. Det vi ser är att både DFAB och HFAB visar positiv Ebitda medans AFAB har en negativ Ebitda. Detta finansieras genom handel med spelarkontrakt.

Försäljning av spelarkontrakt
AIK är ett etablerat topplag. Klubbens genomsnittliga tabellplacering de senaste fem säsongerna är 2.8. Det marks i allra högsta grad i storleken på klubbens försäljning av spelarkontrakt. Under de senaste fem säsongerna har man salt spelarkontrakt för i genomsnitt lite dryga 19 miljoner kronor (15 mkr genomsnittt senaste 10 säsongerna). Detta symboliserar att man är duktig på att utveckla och förädla spelare vilket också har bidragit till den höga tabellpositionen. Detta faktum kan finansiera en negativ Ebitda vilket ger ett större utrymme till bl.a. personalkostnader och med det en högre nivå på spelartruppen generellt. Tack vare det kan man anta att det finns en större kunskapsöverföring mellan spelarna vilket i sin tur leder till bättre spelarutveckling. AIK envisas med att påstå att man inte budgeterar med försäljningar av spelarkontrakt. Om det stammer i verkligheten kan det betyda att det finns en outnyttjad intjäningspotential som man väljer att ignorera vilket jag var inne på i den förra bloggen.

Värt att notera är Hammarbys låga försäljningssiffra. Den illustrerar klubbens ekonomiska problem de senaste åren mycket väl. Det har inte varit storleken på Hammarbys ekonomi eller förmågan att budgetera den som har varit det stora problemet utan helt enkelt avsaknaden av kompetensen att kunna rekrytera rätt spelare och få de att utvecklas.

Effektivitet
Jag har tagit fram ett effektivitetsnyckeltal. Personalkostnader inclusive sociala avgifter plus avskrivningar på spelarkontrakt dividerat med antalet vunna poäng under säsongen 2015. Vi kan se att Djurgården är mest effektivt medans Hammarby minst effektivt. Kanske speglar det lite den inriktining som klubbarna har haft under de senaste två åren. Djurgården verkar i första hand har arbetat med kostnadseffektiviseringar. Hammarby å sin sida mest lagt fokus på att snabbast möjligt avancera i tabellen, oavsett hur mycket motsatsen som tränare Bergstrand försöker intala omvärlden.

Det skulle kanske vara mer önskvärt att kunna isolera personalkostnaderna för enbart spelare och ledare. Brist på data gör detta dock inte möjligt. Å andra sidan gör den administrative personalen nytta också vilket rimligen avspeglas i tabellen över en längre sikt.

Sammanfattning
Pelle Olsson har i Djurgården gjort ungefär likadant som han gjorde i Gefle. Framgångsrikt rekryterat mer eller mindre okända spelare som sedan har utvecklats väl. Detta har lett till att klubbens kostnad per vunnen poäng var lägst bland Stockholmsklubbarna. Djurgården hade 2015 svagast finanser bland de tre klubbarna i Stockholm men bäst ekonomi.

För Hammarbys del så spelar man idag i allsvenskan och har nyligen redovisat klubbens starkaste finansiella resultat någonsin. Ekonomin har onekligen blivit bättre. Men den har blivit bättre jämfört en katastrofal nivå och är fortfarande inte bra.

Medan Djurgården behöver få sin ekonomi att växa för att ta nästa steg sportsligt så behöver Bajen förbättra sin ekonomi genom att bli mer effektiva. Ökade intäkter – givet att effektiviteten inte förbättras – kommer i annat fall enbart att göra en marginell skillnad i tabellen. Och utebliven sportslig progression kommer rimligen att påverka intäkterna negativt. Marginalåskådarna kommer att tröttna vilket i förlängningen leder till röda siffror i böckerna.

Skulle Djurgården och Hammarby däremot förmå att leva upp till sina respektive potentialer så kommer det att sätta press på AIK:s (samt flera större klubbars) resultaträkning där det idag inte finns särskilt mycket utrymme att spela med. I så fall tvingas de att göra saker bättre och smartare än vad de gör idag. Annars är popcornmaskinen igång igen. Visst är konkurrens härligt ☺