Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans

I en intressant artikelserie skriver fotbolldirekt.se/idrottensaffärer.se om de stora utmaningarna för klubbar att finansiera sina egna arenor. Det har under många år målats upp en mycket naiv bild om att en egenägd arena kommer att ge rikedomar.

Anledningen bakom det tror jag grundar sig i följande:

FC Köpenhamns framgångar – Som vid en närmare analys inte går att replikera i Sverige, dels på grund av att Parken Sport & Entertainment kunde köpa ett nyrenoverat konkursbo till ett pris som var betydligt lägre än anskaffningskostnaden. Dels tack vare att det var aktieägarna i bolaget som hade tagit en stor del av risken. Men också tack vare det faktum att man fick en lönsam kund i form av det danska fotbollsförbundet som hyresgäst plus att bolaget kunde bygga upp en event-verksamhet som mer eller mindre saknade konkurrens i regionen.

De nya hockeyarenorna i landet – Hockeyn har en betydligt fler matcher per säsong vilket ger en högre beläggning. Till exempel har HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag. Men också inom hockeyn finns det flera lag som upplever kapitalkostnaderna för nya arenabyggen som alldeles för höga. Exempelvis Modo, Timrå och Leksand.

Elfsborgs framgångar - Elfsborg lyckades hålla nere kostnaderna för sin arena vars investering uppgick till 119 miljoner kronor. Cirka 7 000 kronor per plats. En annan viktig parameter är att Elfsborg var först ut med en modern fotbollsarena på den allsvenska marknaden vilket gav klubben en fördel. För att en arena ska kunna bära sig så måste fyllas med åskådare. Och sponsorer. För att fylla arenan behövs det en attraktiv produkt. För ett fotbollslag handlar det i grund och botten om att vinna tillräckligt många matcher för att åskådarna ska komma till arenan med jämna mellanrum.

Vi vet sedan tidigare om att det finns ett strakt positivt samband mellan personalkostnader och sportslig framgång. De klubbar som har tillräckligt stora intäkter vilka i sig kan finansiera högre personalkostnader i relation till ligans genomsnitt har mycket goda möjligheter att nå sportslig framgång. Figuren nedanför visar hur priset på sportslig framgång har ökat över tiden. 2006 hade Elfsborg 1.3 gånger så höga personalkostnader som det allsvenska genomsnittet. Då uppgick personalkostnaderna till inte mer än lite knappa 40 miljoner kronor. Bäst syns det ökade priset på sportslig framgång åren 2008 och 2012. Det krävdes 50 miljoner kronor för att nå 1.5 gånger genomsnittet år 2008. 2012 behövde man finansiera 60 miljoner kronor (57.4mkr i 2008 års penningvärde) för att bibehålla samma konkurrenskraft.

Elfsborg - Personalkostnader samt personalkostnaderna i relation till det allsvenska genomsnittet.

När Kalmar FF flyttade in på Guldfågeln arena inför säsongen 2011 så kunde man finansiera 34 miljoner kronor i personalkostnader. Konkurrensmässigt motsvarade det dock inte mer än 0.9 av det allsvenska genomsnittet. Kalmar FF hade inte lika goda förutsättningar som Elfsborg för att bygga upp en tillräckligt attraktiv produkt. Är det så att de nya arenorna som de allsvenska klubbarna har rest under de senaste åren har höjt priset på sportslig framgång?

Ponera att alla klubbar skulle bygga nya arenor. Alla klubbar räknar naturligtvis med att öka sina intäkter så att de kan komma högre upp i tabellen. Bättre tabellplacering ger högre intäkter och tack vare det kan investeringen räknas hem. I en liga kommer det dock alltid att finnas lag som hamnar på den nedre halvan. Några klubbar kommer dessutom att degraderas. För dessa lag kommer kapitalkostnaderna tillsammans med de sportsliga motgångarna att ganska snabbt orsaka brist på pengar vilket ger sämre förutsättningar för kommande period. I förlängningen leder det till att klubbarna hamnar på obestånd.

Erfarenheten från hockeyn säger att det är skattebetalarna som till slut får betala notan. Oavsett vem som från början äger själva arenan.
 
För svenska fotbollsklubbar finns det framförallt två problem:
- Hög investeringskostnad kontra lågt kapacitetsutnyttjande.
- Ökad kostnad för sportslig framgång för varje ny arena. Det skapar en synvilla i kalkyleringen där marginalen uppskattas högre än vad den sedan i själva verket blir. Kostnaden för sportslig framgång ökar ännu snabbare ju större offentliga subventioner som ges till arenorna. Det senare gör privata arenalösningar olönsamma.

Det är ingen slump att ägarförhållandena för fotbollsarenor i Europa ser ut som det gör. Enligt Uefas årliga rapport över Europas fotbollslandskap ägs 66 procent av arenorna av stat eller kommun. 17 procent ägs av klubbarna och 15 procent ägs av andra privata aktörer. I England där det privata arenaägandet är som störst har arenorna i Premier League en snittålder på närmare 80 år. Endast ett fåtal topplag med en stor efterfrågan på biljetter som håller priserna på en hög nivå har en möjlighet att finansiera ett nybygge. Resterande lag får nöja sig med stegvis renovering och utveckling av befintlig fastighet anpassat till efterfrågan. Och ska man vara ärlig så känns detta spontant som en mer sympatisk lösning.

I Nordamerika har man löst problemet på ett socialistiskt sätt. Man delar på intäkter och inget lag degraderas till en lägre division. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 25 år vilket är lägre än medianåldern på en amerikansk familj. Men inte heller här kommer skattebetalarna undan. Systemet möjliggör att klubbägarna kan utöva utpressning genom och hota att flytta verksamheten till en annan stad.

Man brukar säga att avsaknaden av en franchise på den stora marknaden i Los Angeles gör mer nytta för NFL än om ligan hade haft en verksamhet där och som genererat intäkter till ligan. Flera NFL franchiseägare har använt Los Angeles som hot om en potentiell destination när de har lyckats förhandla till sig förmånliga arenaavtal med deras lokala politiker.

Tidigare arenaartiklar:
Egen arena ingen lysande affär | Offside
Kan svenska klubbar anamma Parken S&E modellen?
Marknadens arenalösning uttömd?

Spelarfackets korståg kan kosta de allsvenska spelarna 40 miljoner kronor om året

Under veckan gjorde spelarnas fackliga paraplyorganisation Fifpro ett pressuttalande om att man kommer att utmana det globala transfersystemet legalt. Pressmeddelandet i sin helhet kan ni läsa under denna länk. Fifpro menar att transfersystemet begränsar spelarnas fria rörlighet samt att ett stort antal pengar som istället hade kommit spelarna till godo hamnar hos klubbar, agenter och tredjepartsägare.

Det Fifpro inte berättar är att transfersystemet är en solidaritetsmekanism som överför förmögenhet från de bästa spelarna till de som är sämre. För ett par år sedan införde Fifa ett system där alla transfers ska registreras. Statistiken säger att 70 procent av alla globala övergångar är free agents. Av de resterande 30 procenten engagerar ungefär hälften en klubb till klubb kompensation (läs transfersumma). 15 procent av de spelare som byter klubb är med andra ord tillräckligt attraktiva för att klubben som rekryterar den enskilde spelaren ska betala en premie till en annan klubb utöver det personliga kontraktet med spelaren i fråga. Utan den rådande transferregimen skulle med andra ord denna minoritet rimligen också kunna lägga beslag på denna premie.

Men det intressanta är vad som händer med de pengar som utgörs av transfersummor. I denna krönika i @Offside.org förklarar jag hur transfersystemet arbetar för spelarnas räkning. De transferpengar som 15 procent av alla övergångar genererar distribueras ner genom näringskedjan till mindre klubbar och ligor. Sedan år 2000 har det allsvenska klubbkollektivet sålt spelarkontrakt för nästan 1,6 miljarder kronor och köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor vilket betyder att cirka 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas kontrakt. Det är i genomsnitt närmare 40 miljoner kronor per år som har distribuerats till de allsvenska spelarna. Dessa 40 miljoner finansieras av de mest attraktiva spelarna på marknaden.

Skulle FifPro lyckas driva igenom en revolution som slår sönder transfersystemet så blir de rimliga konsekvenserna följande:

Klubbarna kommer att få lägre intäkter. Men de kommer samtidigt att få lägre kostnader eftersom det inte kommer att finnas några intjänade transferpengar att spendera på spelarkontrakt eller andra saker - Plus minus noll.

Agentkollektivet kommer rimligen att tjäna lika mycket som tidigare. Spelare kommer byta klubbar även i framtiden och agenter lär fortsätta fakturera procent på spelarkontraktets storlek som rimligen kommer att öka med motsvarande belopp som transfersummorna minskar. En intressegrupp kommer att behöva omstrukturera sig. Det är riskkapitalisterna. Förvisso skulle de kunna investera i aktier i fotbollsklubbar. Eller kanske andra instrument kopplade till fotbollsindustrin. Mer rimligt är att de investerar sina pengar i andra verksamheter.

Spelarna ser med andra ord vara de som har mest att förlora. Framför allt de som håller till i de ligor där klubbarnas intäkter från matchdag, sponsring och TV inte är särskilt stora. Transfersystemet bidrar till att fler spelare i Europa kan livnära sig på sin fotboll.

Nu ska ett antal byråkrater lägga sig i affärerna.

SHL:s beteende - normalt givet rådande regim

Kapitalisten slåss för och försvarar alltid fria marknader fram till den stund då denne nått en viss marknadsandel. Då börjar strävan efter monopol. Privata monopol är generellt inte särskillt farliga för konsumenten. Ofta uppstår de tack vare företagens egna meriter som genererat nöjda kunder. Privata monopol blir inte heller särskilt långvariga. Teknologisk utveckling bryter oftast sönder dessa. Ett exempel på det är SKY:s monopolställning på den brittiska betal-tv marknaden som nu håller på att brytas. Ny teknologi har gjort det möjligt för British Telecom att distribuera det lönsamma betal-TV via deras fibernät. Den nya konkurrensen från British Telecom pressar Sky:s lönsamhet och därmed aktiekurs.

Det är en anledning till att kapitalisten istället försöker skaffa sig legala monopol. De är mer beståliga. Vi kan kalla det för rent-seeking och med hjälp av myndigheterna försöker man påverka de juridiska förutsättningarna som reglerar de ekonomiska aktiviteterna på marknaden. Ett exempel på det är bil-återförsäljar-lobbyn som nyligen försökte driva igenom en ny lag i New York och North Carolina som skulle förbjuda innovationsföretaget Tesla Motors att sälja bilar direkt till konsumenterna*.

Inom fotbollen känner vi igen sådant beteende i samband med Uefa Financial Fair Play. Michael Platini hade en vision om att skapa ett regelverk vars syfte var att stoppa de skenande skulderna bland fotbollsklubbarna. Men projektet kapades av de största klubbarna i Europa och resultatet blev ett regelverk som ger fördelar åt dem som under decennier har byggt upp starka varumärken. I flera fall genom metoder som man nu förbjuder genom regelverket.

Idag slog nyheten om Svenska Hockeyligans försök att reformera den högsta ligan ner som en blixt från klar himmel. Men det borde egentligen inte ha kommit som någon större överraskning. Efter många år med en relativt liten omsättning av lag i elitserien har nya namn som Växjö Lakers och Örebro slagit ut ett par etablerade namn från den högsta ligan. Djurgårdens intäkter minskade med närmare 50 procent, från 99 miljoner kronor till 55 miljoner efter degraderingen till allsvenskan. Kvalserien må vara en av landets mest spännande ligor men spänningen har ett pris. Ingen klubb i SHL vill hamna där. Kampen om att undvika kvalserien och risken för degradering är därmed förödande för klubbarnas ekonomier som med till buds alla stående medel försöker att undvika den.

Den ekonomiska rationalen för hockey-reformen är följande:

För sex år sedan formulerade ekonomerna Helmut Dietl, Egon Franck och Markus Lang vid universitetet i Zürich en teoretisk modell som förklarade överinvesteringar i fotboll**. Denna modell utgick från att klubbarna är profit-maximerande, det vill säga att de handlar rationellt utifrån ett lönsamhetsperspektiv. Författarna identifierade ett antal faktorer som ger stora incitament till att klubbarna ska överinvestera i talang: Ett ligasystem med upp- och nedflyttning. En starkare korrelation mellan investeringar i talang och sportslig prestation i ligan. En mer ojämlik distribution av ligans intäkter. Exogena finansiella belöningar till framgångsrika lag, i första hand från deltagande i internationella turneringar. Ökade finansiella klyftor mellan den högsta divisionen och den näst-högsta.

Hockeyklubbarna påverkas av flera ovanstående faktorer vilket leder till svaga finanser. Därav en stark intern drivkraft för att göra om regelverket och förutsättningarna som påverkar de ekonomiska aktiviteterna i ligan.

Det som kanske är mer intressant i förslaget är wild-card till stora klubbar som tack vare stor publik genererar mycket intäkter. Genom att stänga ute dessa klubbar från SHL skulle man utsätta sig för en risk. För ganska exakt ett år sedan skrev jag om just detta fenomen***. Erfarenheten från Nordamerika säger att de etablerade och stängda ligorna har utmanats av nya ligor. Konsekvensen har varit att utmanarligorna har slagits i spillror. Antingen genom en ihopslagning eller med att de mest attraktiva lagen i utmanarligorna har lockats över till Major Leagues.

Wild-card systemt ger också Svenska Hockeyligan möjligheten att dränera hockeyallsvenskan på resurser. Dels så att ligan är något hot och så att hockeyligan får så stor marknadsandel av de kommersiella intäkterna som hockeyn i Sverige genererar.

Nyheten har väckt starka reaktioner runt om i landet. Det är förståeligt. Men det är konsekvensen av att det är klubbarna själva som driver sin liga. Det är som om bil-återförsäljarna skulle reglera sin egen marknad. Klubbarna strävar efter en modell som är mest gynnsam för dem själva. Ett klassiskt kartellbeteende.

Men SHL:s propå är också intressant från ett fotbollsperspektiv. Den allmänna uppfattningen är att det är Sef, det vill säga klubbarna själva ska få ta över den högsta fotbollsligan i Sverige. Som vanligt bör man vara försiktig med vad man önskar sig. Framtiden kommer troligen inte att tilltala alla.

-----------------------------------------

* Tesla Motors Successfully Fights Off Auto Dealership Assault in North Carolina – DailyTech.dom – Juni 2013

** Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang – 2007

*** Förutsättningarna för "fem fotbollsförbund" – osynligahanden.blogspot.se – 26:e december 2012

Nationalarenan - vem betalar kalaset egentligen?

Mediabevakningen av de finansiella förhållandena för Nationalarenan har lagt sig. För den här gången.

Det kan inte ha kommit som en överraskning att Nationalarenan INTE skulle bära sig. Saken är den att Nationalarenan inte heller skulle bära sig även om den saknade konkurrens från den andra nya arenan i Stockholm.

Hade arenan förväntats vara lönsam så hade privata investerare rusat med sina pengar till projektet på den tiden det beräknades kosta 1 miljard kronor mindre än vad notan till slut landade på. Men redan då krävde projektet en till stora delar en offentlig finansiering (Solna Stad samt statliga Jernhusen).

Man behöver inte vara ekonom för att inse att en arena som står outnyttjad under majoriteten av årets dagar och som kostar i runda svängar 200 000 kronor om dagen i räntekostnader inte kommer kunna gå runt. En tumregel inom branschen är enligt denna artikel att det krävs 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet - Hej.

Naturligtvis måste delägarna för Friends vetat om det här. Från första början. Jag kan inte tro något annat. Utåt har de dock hållit en god min. Av naturliga skäl. Jag menar, hur skulle det se ut om man gick in i det hör bygget och kommunicerade att det är ett förlustprojekt. Därav den uppstådda konflikten mellan delägarna och media samt förstå-sig-påarna som gladeligen har passat på att vinna de enkla poängen när väl resultaten har börjat uppdagas.

Många menar att fotbollsförbundet inte skulle ha gått in som delägare utan direkt ha gått in som hyresgäster på Nationalarenan. Det hade naturligtvis varit en fantastisk lösning. Kanske den allra bästa. Men det resonemanget är naivt. Nationalarenan hade aldrig kunnat byggas utan förbundets delägarskap. De andra parterna hade knappast gått in med ännu mer pengar. Framför allt hade det inte varit politiskt genomförbart. Hur skulle det se ut om förbundet cashade hem på Råsundamarken och skattebetalarna stått för ännu större del av notan?

Istället får man väl säga att politikerna har gått segrande i det senaste mediedrevet. De har ju nästan helt sluppit stormen som istället landade på fotbollsförbundets bord.

Men vet ni vad? Skattebetalarnas risk är högre. Engagemanget per skattebetalare i Solna är lite drygt 6000 kr för investeringen och 3000 kr för den borgen som Solna Stad får betala vid en eventuell konkurs.

De som argumenterar för stadens räkning menar att skattebetalarna tjänar in pengarna genom att sälja markrätter och genom andra skatteintäkter som kommer till stånd tack vare Nationalarenan. Men, handen på hjärtat - hur många hade gett en kommunalpolitiker närmare 10 000 kr i näven om denne knackade på dörren och frågade om pengar för att  investera i en arena och att avkastningen blir god?

Och staden hade naturligtvis kunnat sälja markrätter ändå, utan ett arenabygge. Det är ju inte så att det krävs nya arenor på andra ställen där det byggs bostadsområden eller kontorskomplex?

Fakta i målet är att fotbollsförbundet ännu inte har spenderat några pengar överhuvudtaget i denna affär. De har investerat Råsunda Stadion som för några år sedan värderades till 200 mkr i samband med att AIK var aktuella för en möjlig affär. Råsunda Stadion var dessutom belånad med ca 160 mkr. Lån som förbundet har kunnat amortera tack vare arenaaffärerna.

Så vad händer nu? Det återstår att se. Jag har skrivit en krönika @MagasinetOffside om vad förbundets worst-case scenario är. Det ser faktiskt inte ut att vara särskilt skrämmande. Från fotbollsförbundets perspektiv. Det som ligger framför oss är ett spel om hur de olika parterna som har engagerat sig i projektet ska försöka nå bäst möjliga utfall för sig själva.

Men oavsett utfall så tror jag att svensk fotboll kommer att ha mer pengar i framtiden tack vare Nationalarenan. Inte mindre. Även om nu arenan skulle gå i konkurs och en annan operatör tar över.

Anledningen till det är att värdet på ett hyreskontrakt på en sådan toppmodern facilitet är högre än värdet av att vara ägare till en gammal arena med begränsade möjligheter att sälja premiumprodukter. Det är bra för svensk fotboll ifall det nu blir svårare att kvalificera sig till VM i framtiden.

Tacka skattebetalarna i Solna Stad för det.

AIK Q3 - Arenapengarna

AIK Fotboll AB har i veckas offentliggjort sitt finansiella resultat för årets tre första kvartal. Kanske är det möjligt att hitta mönster om hur bytet av hemmaarena påverkar klubbens finanser.

Det fanns en del frågeställningar som på förhand var intressanta.

- En ny arena ger bättre möjligheter till paketering av nya produkter. T.ex. så kallad matchdag-hospitality.
- En ny arena ger bättre möjligheter till att kunna ta mer betalt för "bra" platser på arenan.
- En ny arena ger bättre möjligheter till försäljning av sponsorpaket bland annat tack vare bättre möjligheter för sponsorerna att representera under matchdagen.
- Avtalet med arenaägaren sades ge klubben pengar till rekrytering av spelare redan under 2012. Hur har dessa pengar bokförts?

Om vi tittar på intäkterna från matchdag samt sponsor & marknad så kan vi se att framför allt matchdag-intäkterna har ökat rejält. Mer än 50%. Detta har i första hand berott på att betydligt fler har sett AIK Fotboll spela live. Snittpriset per åskådare har däremot gått upp marginellt jämfört med 2012.

Vad gäller Sponsring och reklam så har intäkterna ökat med ca 4 miljoner kronor jämfört med de tre första kvartalen under 2012. Det indikerar att AIK bör nå någonstans strax över 30 miljoner kronor för helåret från denna intäktskategori. Det är fortfarande en bra bit efter Malmö FF (63mkr) och Elfsborg (39mkr). 

Bland nya produkter för året är "matchday-hospitality", eventloger och "meet and greet" där man kan träffa spelarna. Enligt halvårsrapporten hade AIK sålt ca 500 säsongspremiumstolar och ca 700 matchday-hospitality paket.
AIK har med andra ord ännu inte lyckats särskilt väl med nyförsäljningen och det finns ganska mycket outnyttjad kapacitet.

En överblick över säsongens publiksiffror visar att det i första var ett fåtal matcher som drev upp snittet. Ser man till resten av serielunken så har trenden inte haft en positiv utveckling under året. Detta trots att laget länge var med i guldstriden. Utmaningen vad gäller matchdagen för kommande säsonger blir att lyckas behålla publiken och få fler att köpa mer exklusiva paket.

I början av 2012 värvade AIK Fotboll Celso Borges. Det som uppmärksammades mest i samband med denna rekrytering var att den gjordes tack vare pengar från den nya arenan. Senare under säsongen värvades Daniel Majstorović. Också det med hjälp av samma arenaavtal. Uppskattningsvis kostade dessa två förvärv ungefär 13 miljoner kronor i form av sign-on bonusar. Detta bokfördes som en personalkostnad på resultaträkningen. 

Dessa kostnader finansierades genom förskottsbetalning på framtida intäkter.
I balansräkningen hamnade posten på skuldsidan. Räntekostnaden motsvarar Stibor vilket är den referensränta som banker lånar ut svenska kronor till varandra.

Enligt kassaflödesanalysen i kvartalsrapporten har AIK Fotboll AB under 2013 amorterat 2.86mkr på sina räntebärande skulder. För den del som hör ihop med förra årets förskottsbetalning borde det betyda att klubben under 2013 har bokfört en intäkt på resultaträkningen men det finns inget kassaflöde för intäkten i år. Skulderna minskar dock med den bokförda intäktens storlek. Är den årliga intäkten möjligen 13mkr/10år?

Om man tittar på resultaträkningen i sin helhet så går det att konstatera: AIK letar fortfarande efter balans i resultaträkningen. Bruttoresultatet (gross profit) har blivit större. Trots att man möter intäkter från spel i Europa League under 2012. Klubbens möjligheter att kunna ha högre personalkostnader är med andra ord större än tidigare år. Möjlighet att ha höga personalkostnader i relation till andra konkurrenter är viktigt för att kunna leverera goda sportsliga resultat över tid. Vilket i sig är viktigt för att kunna behålla och öka sina intäkter.

AIK Fotbolls finansiella hälsa är god. 22 mkr i eget kapital och 15 mkr i rörelsekapital (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder). Det ger klubben handlingsutrymme. Det är bra. Men vi vet också av erfarenhet att det i det jämna allsvenska konkurrenslandskapet inte ges särskilt mycket utrymme till misstag.

Allsvenskan 2013 – säsongen där pengarna fick bestämma

Allsvenskan 2013 är slutspelad. Säsongen måste gå till historien som den där sambandet mellan personalkostnader och tabellplacering har varit som allra starkast. Tittar man på klubbarnas personalkostnader från 2012 och sätter dessa i relation till årets tabellplacering så är förklaringsgraden i modellen så mycket som 72 procent.

Förenklat skulle det kunna betyda att klubbarna har varit ungefär lika duktiga på att utnyttja sina resurser. Pengar är nämligen en resurs som man kan - givet att klubben är välskött - byta mot en annan viktig resurs - kompetens.

Lite korta reflektioner:

Förra årets mästare – Elfsborg, har gjort sin svagaste säsong sedan 2005. En svag prestation som rimligen borde återspeglas i klubbens bokslut för året. Dels så har flera toppkonkurrenter samtidigt lyckats presterat väl, dels så har konkurrenterna fått större resurser och närmat sig Elfsborg vad gäller kapacitet att spendera. Till viss del beror det på nya arenor och till viss del beror det på att Malmö FF och Helsingborg lyckades förädla sina SM guld på ett bättre sätt genom att nå play-off omgången till Champions League som gav €2 miljoner mer i premier från Uefa.

2014 blir ett mycket viktigt år för Elfsborg. Var det här en tillfällig svacka? Eller är det så att SM guldet var den perfekta täckmanteln för en nedåtgående spiral som jag skrev om efter Elfsborgs bokslut 2012?

Helsingborg har under ett par år varit en stark toppkandidat. Man har gjort ett antal lyckade spelaraffärer som man tjänade stora pengar på och dessutom har man vunnit fina premier från sitt deltagande i Europaspelet 2012. Men man har också festat loss rejält och gjort av med ca 55 miljoner kronor på nya spelarkontrakt under två år. Hösten 2013 har varit den baksmälla som brukar komma efter stora fester. Nu är man tillbaka på ruta ett. Det är goda nyheter för de andra toppkonkurrenterna som alla slåss om ett begränsat antal platser i Europacuperna.

Häcken gjorde en fantastisk säsong under 2012 och kom på en andra plats. Många trodde att klubben skulle vara med i guldstriden också under 2013. Det blev inte så. Sätt över två säsonger har Häcken i genomsnitt presterat ungefär som man ska förvänta sig givet klubbens kostnader. Kanske var det bara slumpen som gjorde 2012 så fantastiskt och 2013 som en säsong där man länge var med i striden om att undvika degradering.

Djurgården har under 2013 fått en bättre ekonomi. Det vill säga man har slutat på en plats i tabellen som storleken på kostnaderna motiverar. Så har inte fallet varit tidigare och klubben har redovisat enorma finansiella underskott. Lyckas man fortsätta prestera mer effektivt så borde intäkterna kunna växa och därmed utrymmet för högre kostnader kunna öka. Och det är ju det man vill som en vinstmaximerande klubb där vinst definieras som plats i tabellen.

Malmö FF lyckas prestera enligt förväntningarna. Starkt med tanke på att man måste göra just det. Så länge man lyckas med det så kan man hålla sinekonomi flytande och fortsätta vara konkurrenskraftig i allsvenskan. Skulle man lyckas nästa år lyckas kvala sig in hela vägen till gruppspelet i Champions League så kommer man hem med ca 180 miljoner kronor. Det skulle kunna leda till att vi får ett svenskt FC Köpenhamn. Det vill säga en klubb som vinner mästerskapet 7 av 10 säsonger. Men erfarenheten säger att vägen till Champions League är lång.

I övrigt tycker jag att figuren talar för sig själv.

Real Madrid - en skuldbubbla på väg att spricka?

Under de senaste dagarna har Real Madrids finanser ännu en gång hamnat på löpsedlarna. Den allmänna visdomen är att klubben - om så krävs - kan antas att bli räddad av den spanska huvudstaden. Jag blev nyfiken och har funderat om ledningen i Real Madrid därmed medvetet tar för stora risker. Moral Hazard. 

Jag började med att leta upp Real Madrids senaste årsredovisning. Det fanns en färsk sådan. För säsongen 2012/13. På spanska. Men det spelar inger roll. En balansräkning är en balansräkning. Det var ganska enkelt att få en bild över hur Real Madrids verksamhet är finansierad. En balansräkning består som ni kanske känner till av två delar. På ena sidan finns företagets tillgångar. På den andra sidan hur tillgångarna är finansierade: skulder och eget kapital. Per den 30 juni 2013 uppgick Real Madrids tillgångar till €852 miljoner varav €614 miljoner är anläggningstillgångar där arenans bokförda värde var €309 miljoner och spelarkontrakten var värderade till €267 miljoner. 

Real Madrid balansräkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Vi kan också se Real Madrid har fordringar på till andra klubbar sålda spelare och som förfaller om mer än ett år. Dess fordringar uppgår till €8.7 miljoner. Real Madrids omsättningstillgångar uppgår till €238 miljoner där kassan är det största enskilda tillgången med sina €155 miljoner. En annan stor post är fordringar på sålda spelarkontrakt. Omsättningstillgångarna är bland annat fordringar förfaller inom 12 månader. Om alla betalar sina räkningar kan Real Madrid räkna med dessa pengar. 

På den andra sidan ser vi hur tillgångarna är finansierade. Det egna kapitalet uppgick per den sista juni till knappt €320 miljoner. Skulderna till totalt €540 miljoner varav €202 miljoner är långfristiga. Det vill säga de förfaller om mer än ett år. Det betyder att €338 miljoner i skulder förfaller inom 12 månader. 

Den som är observant nog ser ganska snabbt att de kortfristiga skulderna överstiger omsättningstillgångarna. Med ganska exakt €100 miljoner. Real Madrid kommer med andra ord behöva betala ut mer pengar inom ett år än vad som enligt balansräkningen kommer att finnas tillgängligt. Det så kallade rörelsekapitalet är alltså negativt, minus €100 miljoner. Hur går det ihop kan man fråga sig? 

Det finns olika sätt att finansiera det underskottet. Ett är att avyttra anläggningstillgångar, till exempel spelarkontrakt och på så sätt få in likvida medel. Ett annat sätt är att öka de långfristiga skulderna. Ersätta skulder med nya skulder som förfaller längre fram i tiden. Ett tredje sätt är att rörelsen levererar tillräckligt stor vinst så att den löpande vinsten täcker underskottet i rörelsekapitalet.

Real Madrid resultaträkning (klicka på bilden för högre upplösning)

Om vi tittar på Real Madrids resultaträkning så kan vi se att klubben under den förra säsongen omsatte €520 miljoner. På den nedersta raden fanns det €36.9 miljoner efter skatt. I resultaträkningen finns det en hel del bokslutsposter som inte är utbetalningar, t.ex. avskrivningar. Det är därför mer intressant att göra en kassaflödesanalys. Den delar man upp i rörelseresultatet, hur mycket pengar som går åt för investeringar samt om det har varit några nya lån eller amorteringar under året - finansieringsverksamheten. 

Real Madrids rörelseresultat före avskrivningar, ränta och skatt uppgick under den förra säsongen till €131.8 miljoner. Man hade en positiv förändring i rörelsekapitalet (om ni inte vet vad det betyder så finns det beskrivet i detta blogginlägg, fjärde o femte stycket). Efter att skatten var betalad hade Real Madrid ett positivt kassaflöde på 140.2 miljoner. 

Nettot av investeringarna var negativt, €79.5 miljoner. Real köpte spelarkontrakt för €65.6 miljoner och andra anläggningstillgångar för €24.2 miljoner. Man sålde spelarkontrakt för €24 miljoner. 

Vi kan också se att Real Madrid amorterade €11.6 miljoner på sin bankskuld som per den 30/6-2013 var nere på €89.6 miljoner. Man amorterade också €6.7 miljoner på övriga långfristiga skulder.

Real Madrid kassaflödesanalys säsongen 2012-13

Real Madrids rörelsevinst var med andra ord så pass stor att kassan ökade från €113 miljoner till €155 miljoner. Trots att klubben nettoinvesterade och amorterade på sina långfristiga skulder. För lite drygt ett år sedan uppgick det negativa rörelsekapitalet till €122 miljoner. Men det var inga problem att finansiera det underskottet. Klubben har ett negativt rörelsekapital av en anledning. Man är en tillräckligt stor kassako och behöver därmed inte röra sig med ett positivt rörelsekapital. 

Men är det hållbart? Kan rörelseresultatet vara lika starkt också i framtiden? Vilka risker finns? Real Madrid finansierar sin balansräkning till lite mer än 60 procent genom skulder. Soliditeten är inte större än 36 procent. Det är en förhållandevis hög finansiell risk. Klubben är beroende av det starka kassaflödet från sin verksamhet. Är det rimligt att Real kan fortsätta att leverera tillräckligt stora vinster? Följande figur visar hur klubbens intäkter samt EBITDA har utvecklats under de senaste 11 åren. Vi ser en tydlig positiv trend. 

Real Madrid Intäkter & EBITDA (rörelsevinst före amorteringar, skatt och räntekostnader)

Man brukar säga att ju lägre affärsrisk ett företag har desto högre finansiell risk kan man bära. En ökad affärsrisken påverkar generellt företagens rörelseresultat negativt. Ju högre affärsrisk man exponeras mot desto mer volatilt brukar resultatet bli. Affärsrisken beror ofta vilken bransch man verkar inom, hur pass stor konkurrensen är och hur verksamheten är utformad. Inom fotbollen är konkurrensen mycket hög. Vi ser det mycket tydligt på lägre nivå, till exempel i allsvenskan där klubbarnas ekonomiska resultat beter sig som en jo-jo från år till år. 

Real Madrid befinner sig i toppen av fotbollspyramiden. Klubbens affärsmodell går ut på att ha de bästa och mest kända spelarna i världen. Reals €520 miljoner i intäkter är de största inom fotbollsindustrin. Det betyder att det är ytterst få klubbar som kan komma att konkurrera om de största namnen på transfermarknaden. Klubben har en möjlighet att rekrytera de bästa spelarna och betala ett pris som man själv kan hantera men få andra klubbar klarar av att erbjuda. 

Den enskilt största risken för Real Madrid borde med andra ord vara att fler klubbar skulle nå upp i lika stora intäktsnivåer alternativt att fler miljardärer skulle ta över mindre klubbar och förse dem med pengar. T.ex. Manchester City och PSG. 

Men denna risk verkar snarare bli mindre. I alla fall om Uefa håller vad man har lovat angående Financial Fair Play. Då borde det finnas utrymme att kunna öka den finansiella risken lite till. Och öka storleken på balansräkningen med hjälp av skulder.

Transfernomics

Det blev ett transferfönster där flera rekord slogs. Den dyraste enskilda övergången där Bales kontrakt såldes av Tottenham till Real Madrid för €100 miljoner. Premier League köpte spelarkontrakt för £630 miljoner vilket är £80 miljoner mer än det tidigare rekordet under ett sommarfönster. Även nettoinvesteringen för Premier League som kollektiv nådde rekordnivåer. £400 miljoner om man räknar priserna för köpta kontrakt minus priserna för sålda kontrakt varav £370 miljoner gick till utlandet. Också det en toppnotering.

En mycket stor anledning till rekordnoteringarna är den nya TV rättighetscykeln som ger klubbarna i Premier League cirka £600 miljoner mer per år än tidigare treårsperiod. Här har klubbägarna varit fiffiga nog och kommit överens om gemensamma finansiella restriktioner. Bara £4 miljoner per klubb, totalt £80 miljoner av ökningen ska få gå till ökade personalkostnader. Så länge klubbarna följer sina egna regler så lösgörs lite drygt £500 miljoner som kan disponeras fritt av klubbarna. £400 miljoner av dessa har alltså investerats i köp av spelarkontrakt. Och de större summorna har också medfört att man har kunnat rekrytera vad man anser vara duktiga utländska spelare från andra klubbar.

Är klubbarna lojala mot sin överenskommelse över hela TV rättighetscykeln så kommer det att på nytt att lösgöras rörelsevinster för de kommande säsongerna som kan disponeras fritt. £440 miljoner för säsongen 2014-15 och ytterligare £360 miljoner säsongen 2015-16. Det är därmed troligt att köpfesten kan fortsätta under kommande transferfönster.

Bale affären har annars varit en utdragen historia som har fått många att lyfta på ögonbrynen. Logiken bakom Bale övergången teoriseras i The baseball players’ labor market som publicerades 1956 av ekonomen Simon Rottenberg. Där presenterade han The Invariance Principle. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den.

Igår skrev den erkände sportekonomen ett nytt blogginlägg på Soccernomics sajten. Det var lite intressanta tankar kring fotbollstransfers, talangproduktion och tävlingsbalans. Också här utgår Szymanski från denna logik. Intressant tabell som sätter antalet egenproducerade spelare i respektive klubb i relation till sportslig framgång. Det spelar alltså inte någon roll vem det är som producerar de duktiga spelarna. De klubbar som har bäst nytta av dessa kommer att kunna komma överens med de berörda parterna om att knyta till sig talangen.

Real Madrid är den klubb som genererar mest intäkter av alla klubbar i världen. Real Madrid omsätter idag cirka €550 miljoner på årsbasis och säsongen 2011-12 gjorde man en vinst före skatt på €32 miljoner. Real gör det trots att man inte har varit den mest framgångsrika under det senaste decenniet. En betydande anledning till det är historiska framgångar, en långvarig, laddad och ständigt mycket uppmärksammad rivalitet med Barcelona samt klubbens marknadsstrategi som bland annat bygger på att knyta till sig de största stjärnorna. Bale är en sådan spelare och för att få loss hans kontrakt denna sommar krävdes det att Real Madrid skulle ge ifrån sig €100 miljoner.

10 000 kronorsfrågan är naturligtvis ifall Bale är värd så mycket som €100 miljoner. En enkel slutsats vore att säga att i och med att affären blev av så är han värd pengarna. En transaktion kan ju bara bli av om samtliga parter är nöjda och överens om saken. Men det finns nog olika sätt att se på saken. 

För det första skulle Tottenham aldrig köpa Bale för €100 miljoner. Jag är tämligen säker att de inte ens skulle köpa hans kontrakt för hälften av pengarna. För ett år sedan skrev Bale på ett nytt fyraårskontrakt med Tottenham som gav honom £75 000 i veckan. Totalt £15.6 miljoner, det vill säga €18.5 miljoner är vad Tottenham värderade Bales tjänster till. 

För det andra har Real Madrid å sin sida en betydligt större försäljningskapacitet än Tottenham. Bales marginalprodukt (kommersiellt) är väldigt mycket större hos Real Madrid.

För det tredje, och det är här som jag har det största problemet med affären. Bales talang behövs egentligen inte i en väldigt stor del av Real Madrids matcher under en säsong. Det gör att resurserna inte arbetar effektivt från ett helhetsperspektiv. 

Det är dock inte Real Madrids fel, eller problem. Problemet är på vilket sätt fotbollen i världen är reglerad och organiserad. För er som undrar vad jag menar finns det beskrivet i detta blogginlägg.

Benfica TV - rationalen bakom affärerna

Under den förra veckan kunde vi läsa om att Benfica TV blir en premiumkanal som från och med i höst kommer att kosta €10 per månad att prenumerera på. Benfica har fattat det strategiska beslutet att inte längre sälja sina sändningsrättigheter till externa kanalbolag utan väljer istället att exploatera dessa i sin egna TV kanal (startade 2008). 

Fram till idag har Benficas intäkter från sändningsrättigheter uppgått till €8.5 miljoner per säsong varav €7.5 miljoner kommer från försäljning av klubbens ligamatcher till betal-TV operatören Sport TV.

För att skapa ett premium innehåll har Benfica TV också förvärvat sändningsrättigheterna till Premier League till ett pris på €7.5 miljoner för de kommande tre säsongerna (priset på Premier League indikerar att ligan inte är lika populär bland Portugiserna som den är i t.ex. Sverige). Sedan tidigare äger man också rättigheterna till den brasilianska och grekiska ligan samt till Major League Soccer. 

Benfica TV har tecknat ett avtal med ZON Multimédia och Portugal Telecom som kommer att distribuera kanalen i sina nät. ZON och PT har 90 procent av den 3 miljoner (ca €1 miljard) hushåll stora betal-TV marknaden i Portugal.

Det ekonomiska motivet till att Benfica gör som man gör att man anser sina sändningsrättigheter vara undervärderade. En trolig orsak till det skulle kunna vara en svag konkurrens på den portugisiska TV marknaden. Sport TV är den enda aktören på marknaden som har premiumsportinnehåll. Det betyder att de olika rättighetsinnehavarna mer eller mindre har agerat pristagare. 

Figuren ger en förenklad inblick i värdekedjan på TV marknaden i Portugal. De €120 per årsabonnemang som Benfica tar för sin kanal kommer in i distributionsledet och klättrar upp hela vägen till rättighetsinnehavarna. TV marknaden är flerdimensionell med både horisontell och vertikal konkurrens. Vinster förväntas att uppstå i varje led. Skulle t.ex. kanalbolagen börja redovisa stora vinster så kommer aktörerna i rättighets- och distributionsledet att bli intresserade av att starta egna kanaler.

Det finns troligen en anledning till att det bara finns en TV aktör inom premiumsportsegmentet. Vinsterna kan inte vara tillräckligt stora för att locka fler aktörer till det segmentet.

Benfica TV tar därmed en förhållandevis stor risk. Kanalen bör sälja uppemot 200 000 abonnemang för att affären ska falla ut med ett bättre resultat än klubbens tidigare sätt att sälja sina sändningsrättigheter på. 200 000 abonnemang är ca 7 procent av ZON och PT:s totala kundstock som alltså ska lockas att betala €10 i månaden för en fotbollskanal. Som jämförelse kan vi ta Sport TV som har ungefär 600 000 abonnenter. Kanalen har dock ett betydligt större innehållsutbud.

Är det så att Benfica TV kommer att tjäna mycket pengar så kommer priset på rättigheterna att öka framgent. Sport TV blir mer angelägna att vinna tillbaka sändningsrättigheterna för Premier League och Benficas ligamatcher. Det kan de göra genom att antingen köpa rättigheterna från innehavarna eller förvärva hela TV kanalen. Båda två alternativen skulle fylla Benficas syfte: Att skapa vad man tror är en korrekt värdering på klubbens sändingsrättigheter. 

Euro 2012 - arvet till skattebetalarna del 2

För snart ett år sedan skrev jag denna notis om att Lech Poznan, trots synpunkter från myndigheterna, inte vill starta en organisation för andra evenemang än fotboll på Stadion Miejski som var en av värdarenorna under Euro 2012. Det är helt enkelt inte lönsamt för klubben som driver verksamheten på arenan åt staden.

För ett par veckor omförhandlades hyresavtalet mellan staden och klubben. Lech tyckte att hyran var för hög och hotade att lämna stadion (trots att det idag saknas bättre alternativ). Enligt det gamla avtalet betalade Lech Poznan 3 miljoner zloty (ca 6mkr) om året plus 5 procent av biljettintäkterna. I relativa termer motsvarar det ungefär 20 procent av årets matchdagsintäkter. Det är ungefär som att MFF:s kostnad för Swedbank Stadion skulle vara 8 miljoner kronor om året.

Enligt det nya avtalet får Lech Poznan hyra fastigheten till en fast kostnad av 600 000 Zloty (ca 1.2mkr). Den rörliga kostnaden på 5 procent tas ut enbart i samband med matcher i europacupmatcher. Det nya avtalet ger en hyreskostnad på mindre än 5 procent av matchdagsintäkterna.

För staden går kalkylen inte ihop. Förstås. Investeringen som uppgick till 750 miljoner zloty (ca SEK 1.5mdr) finansierades i sin helhet genom offentliga medel. Upplåningskostnaden för polska staten är cirka 4 procent vilket indikerar en årlig finansieringskostnad 30 miljoner zloty. Skattebetalarna i Poznan får alltså tillbaka 1/50 av pengarna plus eventuella bonusar om Lech är framgångsrika internationellt. De får också ett lag som ges goda möjligheter att slåss i toppen av Ekstraklasa. Vill invånarna i Poznan däremot se andra storevenemang än fotboll så får de troligen åka till en annan stad eller investera i en ny multiarena.

Samtidigt, en annan värdstad har huvudägaren av Slask Wroclaw - Zygmunt Solorz, börjat pressa stadens politiker. Slask Wroclaw brottas med finansiella bekymmer och Zygmunt Solorz hotar med att dra in sitt finansiella stöd samt dumpa sina aktier i klubben. Hans krav är att han får totalt driftansvar för stadens arena. Men det stannar inte där. Solorz är på jakt efter marken intill stadion där han vill bygga en inomhushall med plats för 20 tusen åskådare. Marken har tidigare varit ute till försäljning till ett pris av 80 miljoner zloty utan att någon köpare har nappat. Staden har sänkt priset till 68 miljoner men Solorz vill kunna komma undan med ett betydligt lägre pris än så samt utan eventuell budgivning. Stadens representanter menar att de är hårda i förhandlingarna men erfarenheten från Poznan säger att Solorz har mycket goda chanser till att göra en bra affär.

Att låta den offentliga sektorn betala kapitalkostnaderna och ta den finansiella risken för stadionbyggen är inte bara en lönsam affär för klubbarna. För samtidigt tas skattebetalarna också som gisslan. Går stadens profilstarka klubb omkull så försvinner en betydande del av intäkterna och arenan riskerar att stå tom. Myndigheterna känner sig därmed tvingade att rädda klubben när den hamnar i finansiella trångmål. Det skapar en implicit garanti för klubbarna som ges incitament till ett större finansiellt risktagande. Det är bara en del av priset som skattebetalarna får betala för en investering som ofta motiveras med att den ökar utbudet i staden.

Vart tar pengarna vägen?

I torsdags släppte Deloitte sin Annual Review of Football Finance som behandlar fotbollsekonomin för säsongen 2011-12 i Europa i allmänhet och England i synnerhet. Där kunde vi bland annat läsa om att rörelsevinsten för Premier League klubbkollektivet ökade till £98 miljoner jämfört med säsongen innan. Med rörelsevinst avses vinst före spelartransfers och finansiella kostnader som t.ex. räntor.

Den kommande säsongen aktiveras ligans ersättningar från den nya TV avtalscykeln vilket kommer att ge klubbarna sammanlagt £600 miljoner mer i årliga intäkter. Jag har tidigare skrivit om den kartell som klubbarna i Premier League har bildat. Genom en överenskommelse har man kommit överens om respektive klubbs lönekostnader får öka med maximalt £4 miljoner per år. Totalt £80 miljoner för hela ligan. Mer om hur detta avtal är konstruerat kan ni läsa om i detta blogginlägg.

Det betyder att Premier League förväntas att öka rörelsevinsten för kollektivet till cirka £600 miljoner.  Frågan är naturligtvis vart detta överskott ska ta vägen. För någonstans måste ju pengarna hamna i slutändan. Ett alternativ är att klubbägarna väljer att själva ta hem vinsterna och investera dessa i andra verksamheter än fotboll. Ett annat alternativ är att man kommer att använda överskottet till handla spelarkontrakt med. 

Det senare skulle innebära att mer pengar skjuts in i transfersystemet vilket leder till inflaterade priser på spelarövergångar. Troligen kommer vi att se båda alternativen praktiseras. Än idag kan ägarkollektivet i Premier League antas vara nytto-maximerande vilket betyder att de föredrar sportslig framgång före finansiell avkastning. 

Samtidigt innebär inflaterade transferpriser att profit-maximerande ägare inte bara kan ta hem vinsterna. De kan också sälja spelare för en nominellt högre ersättning till ligakonkurrenter. Ökade fallskärmsbetalningar för lag som degraderas från Premier League minskar samtidigt incitamenten för att återinvestera pengarna. Från och med nästa säsong får de klubbar som degraderas från Premier League £60 miljoner i ersättning. Dessa pengar betalas ut under fyra år.

Nya regler och nya TV avtal kan på så sätt ha inverkan på konkurrenslandskapet. Exakt hur det kommer att arta sig vet ingen. Landskapet är inte bara en funktion av respektive klubbägares beteende. Det finns också en omvärld med många aktörer som ännu inte finns i Premier League men som på grund av förändrade förutsättningar kan komma in i ligan.

Bayern München som marknadsregulator

Idag kunde man i polsk TV se Cezary Kucharski berätta att hans klient Robert Lewandowski inom ett par dagar kommer att skriva på för Bayern München. Många reagerar över de nyblivna CL mästarnas metoder att barskrapa sina värsta konkurrenter på talang. Det finns dock ett andra perspektiv att se på saken.

Borussia Dortmunds framfart och Bayern Münchens inbyggda dominsans har fått flera experter, däribland representanter för tyska klubbar oroligt uttrycka sig om att Bundesliga ska drabbas av den spanska sjukan. Det vill säga att det enbart är två lag som dominerar ligan säsong efter säsong.

Den tyska ligan lider av konkurrensproblem. Ligan har ett implementerat finansiellt regelverk som begränsar konkurrensen men också en 51 procentregel som har en negativ inverkan på densamma. Något som forskarna Oliver Budzinski och Anika Müller uppmärksammar i sin paper*.

Det är därför ytterst viktigt att det finns en aktör som reglerar tävlingsbalansen på den tyska marknaden för fotboll och det är Bayern München som har tagit på sig den rollen. Så fort det dyker upp en potentiell andra storklubb så ser Bayern München till att denna klubb dräneras på talang.

Kostnaden för denna marknadskontroll är att Bayern München själva lägger beslag på majoriteten av mästerskapen. Nyttan är att flera olika klubbar solidariskt får dela på de mästerskap som Bayern München inte lägger vantarna på.

------------------------------------
 * Finanzregulierung Und Internationale Wettbewerbsfähigkeit: Der Fall Deutsche Bundesliga (Financial Fairplay Regulations: The Case of the German Bundesliga) - Oliver Budzinski & Anika Müller, Jan 2013.

Ökat gap mellan Premier League och Championship - starka incitament för förändrat beteende

Morgondagens kvalmatch som leder till Premier League kallas av många som £120 miljonersmatchen. Enorma pengar står på spel. Det är faktiskt så att en plats i Premier League är betydligt mer värd än en plats i Champions League. I nominella belopp räknat.

Det är de ständigt växande intäkterna från sålda sändninsrättigheter som har skapat ett enormt gap mellan Premier League och Championship. För sju år sedan var en plats i den högsta ligan värd £40 miljoner. Idag är den alltså tre gånger så mycket.

saxat från deloitte.com

Men egentligen är inte de nominella beloppen det mest intressanta. Mer intressant är de incitament för klubbägare som det ökade gapet kan skapa. Bryter man ner siffrorna på klubbnivå så kan vi se hur stort bidraget från Premier League är i förhållande till klubbarnas övriga intäkter. 

För det första kan man fråga sig om TV intäkternas mycket stora andel i intäktsmixen är sund. För det borde den stora men på sikt osäkra TV intäkten locka klubbägarna till att inte investera i spelarkontrakt och istället låta pengarna rinna igenom till den nedersta raden på resultaträkningen.

Ett bra exempel på det är Blackpool som inte investerade nämnvärt mycket av premierna som Premier League betalar ut. Under sitt år i Premier League redovisade klubben en vinst på £21 miljoner. Det blev degradering men det första året i Championship med en fallskärmsbetalning på £16 miljoner genererade vinst också under säsongen 2011-12. £15.5 miljoner i överskott det året blev det och £36.5 miljoner i vinst hittills. Det är fortfarande £32 miljoner kvar av fallskärmarna att betalas ut.

Klubbarna i England har länge ansetts vara nytto-maximerande. Det betyder att man istället för att maximera profit hellre vill placera sig högre upp i tabellen. Det har i allra högsta grad bidragit till att Premier League är den liga som lockar till sig överlägset flest TV tittare runt om i världen. Men det har också bidragit till att klubbägarna i England har förlorat väldigt mycket pengar på sitt ägande.

Men allt har en gräns. Så även förhållandet mellan nytto- och profitmaximering. Jag är nyfiken på när vi får se fler klubbägare som väljer att kapitalisera på gapet mellan Premier League och Championship.

Ett sådant beteende skulle ha en inverkan på Premier League. Å ena sidan gynnar den stora grupp Premier League klubbar som varje säsong upplever en risk för degradering. Mindre konkurrens från nykomlingarna minskar den risken vilket också skulle förbättra finanserna för klubbarna i Premier League. Å andra sidan gör underinvesteringar att ligan skulle bli mer förutsägbar i botten vilket riskerar att påverka efterfrågan på produkten negativt.

Allsvenskan 2009-2012 - effektivitet och lönsamhet

För drygt en månad sedan skrev jag detta blogginlägg där jag redovisade resultaten för sambandet mellan intäkter och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Idag presenterade SvFF sin årliga genomgång av de allsvenska klubbarnas ekonomier. För fjärde året i rad inkluderar man också respektive klubbs personalkostnader. Det betyder att det finns nu data för att kunna mäta de allsvenska klubbarnas effektivitet för fyra säsonger. Modellen är följande:

En fotbollsklubbs sportsliga framgångar beror på storleken av talang som man har i truppen i relation till sina motståndare i ligan. Eftersom det finns en marknad på vilken talang kan handlas på så ska talangnivån rimligen kunna definieras i form av det pris som den kostar på marknaden. Det gäller naturligtvis även de spelare som klubbarna själva producerar. Så fort deras talang blir känd för omvärlden så kommer andra klubbar att vilja locka den till sig. Det driver upp talangens lön till en marknadsmässig nivå även om han stannar kvar i sin hemmaklubb.
 
Men de sportsliga framgångarna beror också på dess förmåga att generera intäkter. Intäkter är resurser som behövs för att kunna upprätthålla en tillräckligt hög talangnivå i truppen. Det behövs administrativ personal för att kunna koordinera intäkterna. Därmed är också den administrativa personalen bidragande till klubbens sportsliga resultat och ingår därför som en resurs i analysen.

Input: Relativ kostnad (x-axeln) definieras som respektive klubbs personalkostnader plus kostnader för spelarförvärv under 2009 t.o.m. 2012 i förhållande till de 16 klubbarnas genomsnittliga kostnad. Personalkostnaderna är den absolut största posten. 87 procent av klubbarnas input består av personalkostnader.

Output: Sportslig framgång (y-axeln) definieras som: 1/[genomsnittsplacering säsongerna 2009-2012] där en första plats i allsvenskan = 1, en andra plats = 2 och så vidare. Första plats i superettan = 17 och så vidare. 

Urvalet består av klubbar som varit i allsvenskan 2 säsonger eller fler under mätperioden. Totalt 19 klubbar.

Det vi får fram i mätningen är med andra ord den relativa effektiviteten. Den skulle kunna förklaras så här: Ponera att det finns två lag i en liga och klubbarna möts 20 gånger. De vinner lika många poäng vardera och når exakt samma målskillnad och delar därför plats i tabellen. Man har också samma personal- och transferkostnader när säsongen startar. Men två tilltänkta startspelare visade sig inte riktigt hålla måttet för det ena laget så klubben får värva två nya tilltänkta startspelare efter halva säsongen. Så länge båda klubbarna vinner lika många poäng har den andra klubben en bättre effektivitet. Man gör saker bättre än sin konkurrent även om man i slutändan hamnar på samma plats i tabellen.

Figuren nedanför visar förhållandet mellan input och output under perioden 2009 till och med 2012. Förklaringsgraden är 79%.

Vi ser ganska tydligt att det är Elfsborg som har varit bäst på att utnyttja sina resurser. Klubben har höga personal- och transferkostnader men man har samtidigt lyckats uppnå en hög och jämn sportslig prestation. BK Häcken och Helsingborg är två andra klubbar som har varit framgångsrika under de senaste fyra säsongerna. Häckens personal- och transferkostnader är lägre än genomsnittet (0.97 ggr). Det har räckt till 5.25 i genomsnittlig placering vilket är betydligt bättre än medel. Bland de i ligan lägre rankade lagen är det Gefle, Åtvidaberg och Syrianska som har fått en bra sportslig avkastning givet de pengar som de har investerat i sina respektive verksamheter. Djurgården är den klubb som har haft sämst output. 1.17 gånger medelkostnaden har genererat en 11:e plats i genomsnitt.

En berättigad fråga att ställa är om någon av klubbarna har lyckats knäcka koden? Det vill säga skapa sig bestående konkurrensfördelar. Man skulle kunna argumentera för att Elfsborg har kommit dit. Men avvikelsen från trendlinjen är inte tillräckligt stor för att man ska kunna dra den slutsatsen. Snarare handlar det om att man har hittat en affärsmodell som har fungerat väl. I första hand handlar den om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. Cirkle of success. Den kan dock brytas. Bland annat om de mindre effektiva storbudgetlagen börjar utnyttja sina resurser bättre.
 
När det pratas om ekonomi inom fotbollen så tittar man ofta enbart på resultaträkningen. Är det ett positivt resultat så anses ekonomin vara god. Är det negativt så är den dålig. Ett mycket tydligt exempel på det kunde vi se när Djurgården presenterade sitt bokslut tidigare i år och man gjorde en stor sak av att ekonomin hade blivit bättre. Bara genom att hänvisa till det redovisade resultatet. Men ekonomi handlar väldigt lite om debet och kredit. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.

Därför blev jag blev nyfiken om det finns något samband mellan effektiviteten och det redovisade ekonomiska resultatet. I följande matris kan man på x-axeln se det genomsnittliga årliga resultatet (miljoner kronor) för respektive klubb under perioden 2009 t.o.m. 2012. Y-axeln visar respektive klubbs effektivitet. Den beräknas genom skillnaden mellan den teoretiska output som klubben förväntas att få enligt ekvationen minus det faktiska utfallet.

Det finns fyra rutor i matrisen: (1) Låg avkastning och låg effektivitet. (2) Låg avkastning och hög effektivitet. (3) Hög avkastning och låg effektivitet. (4) Hög avkastning och hög effektivitet. Teoretiskt borde det inte finnas några klubbar i ruta (2) och (3). Hög effektivitet borde leda till god lönsamhet och dålig effektivitet ska rimligen leda till dåliga finansiella resultat. Lönsamhet är helt enkelt resultatet av alla de aktiviteter som klubbarna gör varje dag.

Tre klubbar är undantagsfall och avviker från denna hypotes. Elfsborg, Gefle och IFK Göteborg. Elfsborg har lyckats väl i det nationella spelet men har inte varit framgångsrika i det internationella. Uteblivna intäkter från deltagande i gruppspel i Uefa:s turneringar har belastat resultatet. Det betyder rimligen också att det finns en sårbarhet i Elfsborgs modell. Situationen kan bli mycket bättre ifall klubben gör ett framgångsrikt internationellt framträdande i höst.

Gefle har inte lyckats kapitalisera Pelle Olssons höga prestation i termer av kommersiella intäkter. Lyckas man inte göra det så blir det på sikt ännu svårare för Gefle att hålla sig kvar i allsvenskan. Något som Trelleborg har fått erfara.

IFK Göteborg har ett par mediokra säsonger bakom sig. Trots det har man under de senaste 4 åren redovisat ett samlat positivt resultat. Man har med andra ord lyckats sälja förhoppningar tillräckligt väl för att hålla intäkterna på en hög nivå. Men förhoppningar är en färskvara och man måste börja prestera för att undvika och förflyttas till ruta (1). IFK Göteborg är alltså den enda klubben som har lyckats nå ett positivt resultat kombinerat med en dålig effektivitet. Värt att notera är att man har visat negativt resultat de två senaste åren.

Bland de klubbar som befinner sig i ruta (1) ser vi GAIS, MFF, AIK, Sundsvall, Djurgården, BP och Halmstad. Flera av dessa har också degraderats till superettan. IFK Norrköping har två säsonger i Superettan i ryggen där man hade förhållandevis höga kostnader.

Djurgårdens position i matrisen sticker ut. Det paradoxala är att folk runtomkring klubben har försökt förmedla att man inte har haft resurser för att kunna skapa ett bättre lag. Men saken är den att under de senaste fyra säsongerna så har Djurgården köpt nya spelarkontrakt för ungefär samma belopp som BK Häcken. Denna ineffektivitet har i allra högsta grad bidragit till de mediokra ekonomiska resultaten. Ökar inte Djurgården effektiviteten så kommer man inte kunna skapa sig utrymme för sportslig tillväxt. Och med den ökade intäkter.

I figuren ser vi mycket tydligt att Häckens höga effektivitet gör att man inte behöver använda sig av alla sina resurser som man har (Gothia Cup). Man har därmed kunnat spara pengar varje säsong och bygga ett stort eget kapital. 

Noterbart är Brommapojkarna som man skulle kunna säga skapar mer nytta till samhället i form av sin stora talangverksamhet än vad man skapar nytta åt sig själv som elitförening. Å andra sidan hade BP troligtvis inte haft någon elitverksamhet i annat fall. Med tanke på den ringa publik som man attraherar. Däremot attraherar den stora ungdomsverksamheten flera sponsorer som rimligen inte hade stöttat klubben i annat fall. Under 2010 hade BP en intäkt (exklusive transfers) per åskådare på 1370 kronor. Detta kan jämföras med Gefle som hade 615 kronor.

Resultaten är dynamiska. När vi mäter samma nyckeltal om fyra år så är det mycket troligt att vi får se en del omkastningar. Fyra år är trots allt en relativ kort period under vilken en enskilda klubbar kan pricka in en framgångscykel. Ändå ger framför allt effektivitet - lönsamhetsmatrisen en förhållandevis bra bild över vilka klubbar mår bra och vilka klubbar som behöver vara mer uppmärksamma över sina risker.  

Insolvens inom fotbollen

För två år sedan kunde vi läsa artiklar om att Wolverhampton var den mest effektiva klubben i Premier League. Baserat på input i förhållande till output. Med en förhållandevis låg kostnadsmassa lyckades man väl i den högsta ligan. För två månader sedan kunde vi läsa om att Wolverhampton redovisade en ekonomisk vinst för tredje bokslutet i rad (säsongen 2011-12). 

Med en omgång kvar av säsongen kan bara ett mirakel rädda klubben från en degradering. För andra säsongen i rad. I början på mars berättade klubbens ordförande Steve Morgan att man stod inför stora finansiella utmaningar om klubben ramlar ner till League 1.

It's up to us to make sure we don't get into a tail spin. The contracts were done when we were in the Premier League," Morgan said. "There was no question or thought about going into League One. None of the contracts take that into account.

Det ironiska är att ifall nu Wolves degraderas så kommer man rimligen att bryta mot det finansiella regelverket som sedan tidigare finns på plats i Football League. Och risken är stora att man då straffas med ett transfer embargo.

I höstas publicerade ekonomen Stefan Szymanski en studie* om insolvens inom den engelska fotbollen.Han ville ta reda på om det berodde på irrationellt beteende eller negativa chocker. Negativa chocker uppstår när oväntade saker inträffar vilket påverkar den ursprungliga planen. Studien baserades på samtliga observerade fall av insolvens inom de fyra högsta divisionerna i England under perioden 1982 till 2010. Totalt 66 observationer.

Resultaten visade att den absoluta majoriteten av fallen uppstod efter år av försämrade sportsliga resultat. Slutsatsen var att det snarare handlade om negativa chocker än irrationellt betéende från klubbarnas sida. 

Wolverhamton Wanderers är ett ganska bra exempel på det. Problemet med de finansiella regelverk som nu sätts på plats inom fotbollen är att de utgår från antagandet att klubbarna är irrationella. Regelverken må därmed stoppa sugar daddies. Mindre troligt är att de stoppar klubbar från att hamna i finansiella trångmål.

--------------------------
* Insolvency in English professional football: Irrational Exuberance or Negative Shocks? - Stefan Szymanski, Oct 2012

Bundesliga - styrkeökningen

Två tyska lag går in i semifinalspelet i Champions League. Anmärkningsvärt menar många. Egentligen inte. Man kan tycka att den största ekonomin i Europa (Tysk BNP ca 50% större än UK) också borde ha den starkaste ligan i världen. Vem orkar göra en analys på varför utvecklingen har tagit så pass lång tid? 

Hur som helst. Här är ett par av vad jag tror är de direkt utlösande faktorerna bakom kvalitetsförbättringen.

Under de senaste 10-15 åren har klubbarna investerat cirka €750 miljoner i talangutveckling. Klubbarna har producerad väldigt många kompetenta spelare under de senaste åren. Men det är naturligtvis lång ifrån hela sanningen. Talang går att förvärva på marknaden. De franska klubbarna har t.ex. varit duktiga på att utveckla spelare. Dessa spelare har dock flyttat till andra ligor där resurserna har varit större. Därmed har man producerat talanger åt klubbar i andra ligor. Riktigt så har inte varit fallet i Bundesliga. Ligan har ökat sina intäkter tillräckligt mycket för att hålla kvar duktiga spelare i en större utsträckning.

Värdskapet av världsmästerskapen 2006 skapade en mycket god plattform för de tyska klubbarna. Fem helt nya arenor byggdes och sju stycken genomförde en totalrenovering till en total investeringskostnad på €1.4 miljarder. En bra start på en arenaboom. Cirka 1/3 av detta finansierades med offentliga medel vilket dels har varit mycket förmånligt för klubbarna, dels har finansierat en stor publikkapacitet som klubbarna på ett framgångsrikt sätt har utnyttjat.

Men den tyska fotbollen har också haft mycket god draghjälp av den tyska industrin. Figuren nedanför visar utvecklingen i industriproduktionen där tyskarna har varit mycket starkare än sina största konkurrenter på den europeiska marknaden för fotboll. Tyskland har en mycket stor exportindustri som på kortare sikt har gynnats av medlemskapet i EMU (undervärderad valuta håller produktiviteten på en hög nivå). Starkare tyska företag har kunnat sponsra tysk fotboll med mer pengar. 

Precis som alla andra europeiska ligor som är konstruerade enligt ett kapitalistiskt system (vinnarna belönas, förlorare straffas) så innebär den kommersiella revolutionen att resurserna centreras till ett fåtal klubbar över tid. Bayern Münchens framgångsrika historia har kunnat kapitaliserats. Sportsliga framgångar genererar högre intäkter som ökar sannolikheten till mera sportsliga framgångar som genererar ännu högre intäkter. En framgångscirkel.

Även om Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete så har det finansiella gapet upp till Bayern ökat. Figuren nedanför visar att sponsor och de kommersiella intäkterna i Bundesliga har ökat med €200 miljoner sedan 2006. Bayern München har fått €100 miljoner av denna ökning. Dortmund €50 miljoner och resterande klubbar har fått dela på €50 miljoner. 

Det har i allra högsta grad bidragit till att den absoluta toppen på ligan har blivit starkare i ett internationellt perspektiv.

Men allting är inte frid och fröjd. Häromdagen kunde vi läsa en artikel i The Guardian om huruvida inte Bundesliga var på väg mot den situation som finns i Spanien. Att det finns två starka klubbar och efter det, ett stort vakuum.

Men jag tror inte att vi får se den spanska sjukan i Tyskland. Skillnaden är att både Real och Barcelona kan båda behålla de spelare som man vill behålla. I Tyskland är det bara Bayern München som har den statusen. Jag tror snarare att Bundesliga egentligen är en replica av Premier League ifall den engelska ligan inte hade haft sugar daddies. På de 21 första mästerskapen som har delats ut i Premier Leagues historia har ManUtd vunnit 13 st. Arsenal har vunnit 3 st och sugar daddies har vunnit 5. Utan sockerpapporna är det rimligt och anta att ManUtd hade vunnit ytterligare ett par-tre mästerskap och Arsenal någon extra enstaka titel.

Knäckfrågan är om en sådan regim är hållbar för att Bundesliga ska växa sig ännu starkare. Och bli den bästa ligan i världen. Något som flera hävdar ska inträffa. Jag är tveksam.

Myndighetsinblandning i Serie A:s affärer

I onsdags blandade sig de italienska konkurrensmyndigheterna i Serie A klubbarnas affärer. Man vill att staten ska gå in och förändra sättet på hur ligan distribuerar intäkterna från sålda sändningsrättigheter. Det är den tredje säsongen som den italienska högstaligan säljer sändningsrättigheter kollektivt. Figuren nedan visar hur intäkterna distribueras till klubbarna. Totalt är det cirka €1000 miljoner per säsong som distribueras till klubbarna i Serie A.

Konkurrensmyndigheterna har problem i första hand med de 10 procent av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgångar sedan ligan startade. Man menar att det cementerar de etablerade klubbarnas position. Istället vill man att ligan ska belöna nuvarande sportsliga framgångar. Istället för historiska. Myndigheten menar också att distributionen bör regleras av en från klubbarna oberoende part.

Frågan är. Har myndigheten en poäng? Och kommer man att kunna göra skillnad? För att svara på den frågan så bör vi börja med att se hur pass bra eller dålig tävlingsbalansen har varit i Italien.

klicka på bilden för högre upplösning. För källa titta längst ner i blogginlägget.

De streckade linjerna i figurerna nedanför visar en teoretiskt perfekt balanserad liga baserat på två olika typer av observationer. De heldragna linjerna visar det verkliga utfallet.

Figur #3 och #1 visar hur många lag som någon gång förväntas att vinna den högsta divisionen. Figur #4 och #2 visar hur många lag (y axeln) som någon gång förväntas att nå en topp 5 placering (avseende vinstprocent per säsong = tabellplacering) över tid (x axeln). Alltså. Att någon gång under resans gång nå åtminstone en femte plats i hierarkin.

Erfarenheten från NFL visar oss att ligan är mycket välbalanserad över tid. Antal lag som lyckas nå toppen motsvarar nästan det som man i teorin ska förvänta sig. En anledning till det är att en myckar stor del av de totala intäkterna i ligan delas lika. De enskilda NFL lagens framgångar kan inte kapitaliseras på samma sätt som fotbollsklubbar kan göra i Europa.

I Italien har tävlingsbalansen alltid varit dålig. Baserat på dessa två sätt att se på saken. Det är ytterst få klubbar i ligasystemet som har nått de högsta placeringarna genom årens lopp.

Den historiska distributionen av sportsliga framgångar har bidragit till att de strora klubbarna har kunnat cementera sin status i takt med den kommersiella utvecklingen inom fotbollen. Man har helt enkelt kunnat kapitalisera sin framgångsrika historia genom att ha bättre förutsättningar att teckna bättre sponsorkontrakt. Figuren nedanför visar vilka klubbar som sponsorpengarna går till i Serie A. Totalt är det crika €500 miljoner i denna intäktsklass som distribueras till de enskilda klubbarna. De tre största klubbarna lägger beslag på i stort sätt hälften av sponsorpengarna i Serie A.

datakälla: swissramble.blogspot.com

Jag kan tycka att de italienska myndigheterna har en poäng. Det är svårt för nya klubbar att utmana de etablerade institutionerna. Men det gäller inte enbart i Serie A utan det är generellt utmärkande för fotbollen i Europa. Och det är ett resultat av hur fotbollen är strukturerad och organiserad här.

Samtidigt är det naivt och tro att en förändring i distributionen av de 10 procenten av TV intäkterna ska göra något avtryck i tävlingsbalansen. Vill man göra skillnad så krävs betydligt större ingrepp än så.

Det finns också ett problem i en sådan reform. Ju större del av intäkterna som distribueras baserat på sportsliga framgånar under en enskild säsong, desto större osäkerhet är det i budgetarbetet. Framför allt tror jag att det skulle komma att skapa problem för de mindre lagen som skulle öka sina kostnader i tron om att en bättre tabellplacering ger högre intäkter. Ju fler klubbar som tänker så desto större underskott kommer ligan som helhet att leverera.

Från ett ekonomiskt perspektiv finns det med andra ord väldigt få argument att genonföra en sådan reform. Myndigheternas motiv ska snarare ses som politiska. Kanske rent av i egenintresse. De spanska myndigheternas prat om en kollektiv TV rättighetsmodell i La Liga har tagits emot väl av omvärlden. Eftersom fotbollen ger stor uppmärksamhet så kan en reform ge god publicitet för myndigheterna och tjänstemännen. 

--------------------
*  Static versus Dynamic Competitive Balance: Do teams win more in Europe or in the US? - Luigi Buzzacchi, Stefan Szymanski, Tommaso M. Valletti - May 2001