Liability of newness – evidence from Bundesliga

På en marknad där det finns företag som tjänar pengar kommer nya företag att vilja entra för att komma åt de vinster som den specifika industrin genererar. Ju fler nya företag som kommer in på marknaden desto mer pressas vinsterna på grund av konkurrensen. Frågan är om det kan vara så att de nya företag som kommer in på marknaden löper en högre risk att slås ut av konkurrensen än de som sedan tidigare var etablerade? Man brukar prata om Liability of newness phenomenon där erfarenheten säger att den risken är högre för företag i dess begynnelse för att sedan avta i takt med livslängden.

Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich och Hannes Winner* har testat ifall detta fenomen kan spåras i tyska Bundesliga. Den europeiska fotbollspyramiden påminner mycket om en vanlig industri där nya klubbar kan bildas och avancera genom ligasystemet. Författarna har undersökt om nykomlingarna i Bundesliga löper en högre risk att slås ut från marknaden och degraderas till divisionen under än de som är etablerade. Testperioden för studien var mellan åren 1981 och 2010 och en enkel överlevnadsfunktion för klubbarna plottades i nedan graf där vi ser att risken är hög att sejouren i den högsta divisionen blir få antal år.

Figuren visar överlevnadsfunktionen för 38 tyska klubbar under perioden 1981-2010. Den mäter sannolikheten till överlevnad enligt två olika modeller, Kaplan Mayer respektive Nelson Aalen.

Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich och Hannes Winner nöjde sig dock inte med det utan ville gå djupare in för att testa om andra variabler kunde påverka en klubbs överlevnad till för- eller nackdel. Författarna testade därför den relativa budgeten klubbarna emellan, den lokala marknadsstorleken, snittålder på spelarna, antal utländska spelare, första gångs uppflyttning samt klubbens ”tradition” på marknaden. Att avancera till Bundesliga för första gången var ingen signifikant nackdel däremot gav en klubbs tradition en liten fördel.

Inte förvånande var budgeten den enskilt mest avgörande faktorn för en klubbs förmåga att försäkra sig mot risken för en snabb exit från den högsta divisionen. Figuren nedan visar risken för degradering.

Figuren visar riskfunktionen för utslagning från Bundesliga vid respektive budgetscenario. En nykomling med en budget motsvarande 150% av ligans genomsnittsbudget har skaffat sig en bra försäkring för överlevnad.

Resultaten ger oss ännu en förklaring till att europeiska fotbollsklubbars vinstmarginaler ständigt pressas nedåt och att ungefär hälften av Europas fotbollsklubbar redovisar röda siffror i sina bokslut.

Incitament:

Ju flackare kurva och därmed lägre etableringsrisk för nykomlingar, desto högre risk löper de etablerade klubbarna i högsta ligan att degraderas till divisionen under. Av denna anledning har de etablerade klubbarna incitament att öka inträdesbarriärerna för nykomlingar genom manipulering av de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna, så kallad rent seeking. Detta kan göras på två olika sätt. Antingen genom att öka kostnaden för etableringen eller att införa restriktioner för nykomlingar att investera.

Ett sätt att öka kostnaderna för nykomlingar är att öka intäkterna från centrala avtal och/eller implementera en mer jämn distribution av dessa intäkter. 150% av ett högt nominellt belopp kan vara ett alldeles för högt pris att investera för en nykomling. Ett annat sätt skulle kunna vara att minska antalet lag i ligan där man får en liknande effekt eftersom färre klubbar delar på centrala intäkter.

Ligor som drivs av de deltagande klubbarna borde rimligtvis sträva mot att implementera sådana mekanismer. I t.ex. engelska Premier League där klubbarna äger bestämmanderätten över ligan och där varje förändring måste röstas igenom av 14 av 20 klubbar har vi kunnat se en mer jämn distribution av intäkter från sändningsrättigheter. De nationella sändningsrättigheterna distribueras fortfarande enligt en 50-25-25 nyckel men de kontinuerligt ökande intäkterna från internationella sändningsrättigheter distribueras lika mellan ligans samtliga klubbar. Om man dessutom kan allokera ut en för varje nytt avtal större och större andel pengar till fallskärmsutbetalningar till degraderade klubbar, så kommer man inom en inte alltför avlägsen framtid att kunna skapa en mer eller mindre stängd liga med ungefär 23-25 klubbar där 20 spelar i den högsta ligan och där de övriga lagen med korta intervaller "vilar upp sig" i divisionen under.

Det är också rimligt och anta att en liknande riskfunktion även gäller för de platser i ligan som kvalificerar klubbarna till spel i de europeiska cuperna. Ett exempel på det skulle kunna vara Tottenham som för en säsong lyckades kvalificera sig till topp 4 skiktet. Ett Tottenham som vars budget är ungefär 50% av genomsnittet för de sex klubbar som tävlar om dessa fyra platser (ManUtd, Arsenal, Cheslea, ManCity, Liverpool och Spurs). Det blev bara en säsong för Londonlaget i det åtråvärda Champions League. Manchester City som i våras gjorde entré till "Champions - marknaden", löper en betydligt lägre risk för utslagning då klubbens budget är mer än 150% av de sex klubbarnas genomsnittsbudget.

Även det kan de i toppen etablerade klubbarna till viss del försöka försäkra sig mot. Ett exempel på det är UEFA Financial Fair Play där klubbarna, som när reglerna införs saknar Champions League status, får begränsade möjligheter att investera sig till en plats som leder till de stora intäkterna från turneringen.

------------------------------

* Firm Survival in Professional Sports: Evidence from the German Football League - Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich and Hannes Winner - University of Salzburg - 2010

Specialblogg: Förutsättningarna för en europeisk superliga

Igår kväll lottades gruppspelet i den här säsongens Champions League. Så skedde i skuggan av ännu en strid mellan de överstatliga fotbollsförbunden FIFA och UEFA med European Clubs’ Association (ECA) och dess ordförande Karl-Heinz Rummenigge, som än en gång aktualiserat idén om att de största klubbarna i Europa ska bryta sig loss och bilda en egen så kallad europeisk superliga.

Det här är en strid med många olika intressenter såväl som ett flertal olika frågeställningar. Vi har dels de stora klubbarna som kan tänkas vara en del utav projektet, dels alla de klubbar som inte är det. Vi har FIFA, UEFA och alla de nationella förbunden och ligaorganisationerna. Vi har därtill fotbollens alla supportrar.

De frågeställningar som blir aktuella rör alla på något vis överlevnad – för de nationella ligorna, för klubbarna som står utanför, för de nationella förbunden och gräsrotsfotbollen, för landslagsfotbollen och så vidare. Vad man kan fråga sig är vilka motiv och vilka intressen som ligger bakom eller påverkas av idén om en europeisk superliga, och med utgångspunkt i det hur sannolikt det egentligen är att idén blir till verklighet.

För att försöka finna svar på dessa frågor har jag och Peter Hyllman - som skriver Englandsbloggen på Fotbollskanalen.se - slagit våra huvuden ihop. Tillsammans bestämde vi oss för att skriva den här samarbetsbloggen för att försöka ge vårt gemensamma svar på dem. Vi publicerar den samtidigt hos oss båda. Peter Hyllman skriver initierat om engelsk fotboll och hans Englandsblogg hittar ni här:

http://hyllman.fotbollskanalen.se/

:::

De stora klubbarnas motiv och intressen

När man i första hand tänker på en europeisk superliga så går det inte komma ifrån att vi framför allt ser en massa pengar som klubbarna kommer att kunna tjäna. Här handlar det både om kontroll av de kommersiella rättigheterna som UEFA idag äger i och med Champions League. Men det handlar även om att kunna öka de totala intäkterna genom att paketera en på papperet bättre produkt och sälja den till hela världen.

För även om Champions League ger höga intäkter från sändningsrättigheter så är turneringen inte i särklass på marknaden, man är de facto inte ens störst i Europa. Den brittiska tv-marknaden med bSkyB som huvuddistributör sänder varje säsong 138 matcher från Premier League för vilka man betalar £1.2b (£8.7m per match). Det kan jämföras med £6.8m per match som hela den globala tv-marknaden betalar för att sända de 125 matcherna i Champions League.

En inte helt orimlig förklaring skulle kunna vara faktumet att det trots allt inte är de 32 största och bästa klubbarna i Europa som tävlar med varandra. Och de bästa klubbarna stöter inte heller alltid på varandra varje säsong. En utbrytning skulle skapa stora möjligheter för klubbarna att öka sina intäkter, i första hand tack vare en större pott med centrala sändningsrättigheter.

Men det finns en paradox i motivet om pengar. För är verkligen pengar verkligen den ultimata drivkraften för klubbarna i Europa? Hade pengar och profit varit viktigt så hade europeiska klubbar inte visat röda siffror i sina resultaträkningar. Men faktum är att ju högre intäkterna har blivit under årens lopp, desto större ekonomiska förluster har klubbarna redovisat.

Erfarenheten säger att de flesta klubbar i Europa och dess ägare vill hellre vinna titlar, och man är beredd att vinna till vilket pris som helst. Man Utd, Chelsea, Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter och Bayern München har tillsammans under de senaste 10 åren vunnit 31 ligamästerskap.

Helt plötsligt ska dessa åtta klubbar tillsammans med de övriga europeiska topplagen som får deltaga i en superliga dela på så lite som 10 mästerskap under en tioårsperiod. Och även i en superliga måste någon komma sist vilket ingen klubb direkt är van vid. Hur skulle alla dessa klubbar som under decennier har etablerat en vinnarkultur förhålla sig till det faktumet?

Vi kan konstatera att det finns klubbar med två olika typer av ägare. Det finns ägare som till exempel den ökände Malcolm Glazer som i första hand önskar maximera sin profit och kan troligtvis nöja sig med en sämre tabellposition och färre titlar för att uppnå sin vinst. I den andra ändan har vi klubbägare som till exempel Inters Massimo Moratti som till varje pris vill maximera antalet vunna titlar, även om det kostar dem en förmögenhet att komma dit.

Alla dessa ägare, med sina olika nyttofunktioner, kommer i samband med en superliga behöva att samsas över distributionen av resurser inom ligan, såsom intäkter och talang. Vi pratar om klubbar som under decennier har nått en dominans på sina respektive lokala marknader och som idag har stora konkurrensfördelar i och med de stora årliga intäkterna från regelbundet deltagande i dagens format av Champions League. Helt plötsligt skulle dessa klubbar förväntas att uppleva en helt ny konkurrenssituation.

:::

UEFA:s och FIFA:s motiv och intressen

I den andra ändan har vi de två stora organisationerna, FIFA och UEFA. För dem handlar även det om kontrollen av pengar och framför allt makt. För fyraårscykeln som avslutades 2010 i och med VM i Sydafrika redovisade FIFA en vinst på $631m på den nedersta raden. Det är ett fantastiskt resultat givet den ringa ekonomiska risk som organisationen tar.

Och i Europa finns UEFA som förutom de lukrativa Europamästerskapen även driver bland annat Champions League som omsätter €836m i sändningsrättigheter och €260m i centrala kommersiella avtal. Av ungefär €1.1b distribueras 78% av dessa intäkter till de deltagande klubbarna och så mycket som 22% går till UEFA.

Att förlora kontrollen över elitskiktet av produkten fotboll skulle vara ett enormt hårt slag för båda organisationerna. En mardröm som sannolikt leder dessa till en bakgård på vilken det internationella hockeyförbundet idag finns. Och de båda organisationerna är sannolikt beredda att betala ett högt pris för att inte hamna där. Champagnen måste få fortsätta flöda i korridorerna på högkvarteren i Zürich och Nyon.

:::

Nationella motiv och intressen

På nationell nivå hittar vi fotbollsförbunden, ligaorganisationer och givetvis även alla de klubbar som inte skulle vinna tillträde till en europeisk superliga. De kan i samtliga fall förväntas känna sig extremt hotade av denna idé och därför vara klart negativt inställda.

I grund och botten utgör idén om en europeisk superliga, organiserad och styrd av en klubborganisation, ett seriöst hot mot de nuvarande nationella strukturer som den europeiska fotbollen är byggd runt. Dels skulle en sådan utveckling kraftigt reducera de nationella organisationernas maktbas, dels skulle det också kraftigt urholka deras resursbas. De lukrativa tv-avtal som berikar den nationella fotbollen skulle minska kraftigt i kommersiellt värde, som istället skulle flytta till den europeiska superligan.

Rent sportsligt skulle de inhemska ligorna också devalveras betänkligt om de största och mest prestigefulla klubbarna valde att delta i en europeisk superliga. Det är förvisso tveksamt ifall dessa klubbar i så fall drar sig ur den inhemska ligan helt och hållet eller om man deltar i båda ligorna parallellt, men även i så fall löper den inhemska ligan risken att förminskas i värde på samma sätt som exempelvis redan blivit fallet för FA-cupen.

Utvecklingen skulle ha en potentiellt skadlig effekt på fotbollens gräsrotsnivå såväl som landslagsnivå. Ett lägre kommersiellt värde på den inhemska fotbollen ger mindre pengar till gräsrotsinvesteringar. Bryter de stora klubbarna sig loss från de nationella organisationerna så har dessa inte längre någon reell auktoritet att tvinga klubbarna att göra sina spelare tillgängliga för spel i landslaget.

En annan sida att se på saken skulle vara att de mindre klubbar som lämnas utanför en superliga befrias från alldeles för starka motståndare i jakten på höga tabellplaceringar. Klubbarna i La Liga skulle till exempel helt plötsligt få en mycket välbalanserad liga att tävla i och istället för att Real Madrid och Barcelona lägger beslag på så gott som alla mästerskap så kommer titlarna istället att fördelas bland betydligt fler.

Och klubbarna i de engelska divisionerna exponeras i nuläget mot det galaktiska gapet mellan Premier League och the Championship. Ett gap som i första hand beror på distributionen av de enorma tv-pengarna i den högsta divisionen. Det är inte för intet som play-off upp till Premier League kallas för £80m-matchen. Och för de lag som degraderas från den högsta divisionen uppstår det ett stort svart hål som allt som oftast leder till finansiell härdsmälta.

Genom att lyfta bort de bästa engelska lagen från systemet, så tar dessa klubbar med sig en mycket hög marknadsandel på tv-marknaden. Gapet mellan divisionerna skulle i så fall minska dramatiskt. Intäktsbortfallet och de kortsiktiga effekterna det skulle få på klubbarnas resultaträkning kan på förhand låta dramatiskt. Men troligtvis så kan det till stor del kompenseras genom försäljning av talang till superligan. Å andra sidan så förlorar de mindre klubbarna David mot Goliat-momentet. Det måste trots allt vara väldigt exklusivt att under sin livstid få drömma om chansen att kunna slå ett omöjligt FC Barcelona. Och i en ny struktur med en europeisk superliga uppfattar de sig som mindre viktiga och framför allt ej delaktiga.

Så när det väl kommer till kritan är det mest troliga att effekterna på nationell nivå för förbund och ligaorganisationer upplevs som entydigt negativa. De kan med andra ord förväntas vara ytterst fientligt inställda till alla planer på en europeisk superliga.

:::

Supportrarnas motiv och intressen

Det är svårt att säga om supportrarna egentligen har några direkt egna motiv och intressen i den här frågan. Däremot fyller de en viktig opinionsbildande funktion. Förmodligen får man skilja mellan två grova grupperingar: Supportrar till de stora klubbar som skulle vara med i en europeisk superliga och supportrar till övriga klubbar.

Supportrarna till de stora klubbar som skulle vara med kan nog som kollektiv förväntas vara tämligen likgiltiga. Å ena sidan så tenderar supportrar att vara traditionalister, men å andra sidan också febrilt försvara den egna klubbens olika vägval. I just det här specifika fallet kan man förmodligen tänka sig att dessa supportrar inte är våldsamt negativa mot förslaget, men man ska heller inte räkna med något opinionsmässigt stöd därifrån.

Vad avser supportrar till övriga klubbar så kan man däremot förvänta sig ett massivt motstånd i opinionen. Det är deras klubbar som dels får spela kvar i ett devalverat ligasystem och som därtill på lite sikt drabbas ekonomiskt av den resursomfördelning som en europeisk superliga skulle innebära. Deras motstånd kan även bidra till att forma storklubbarnas supportrars uppfattning i frågan.

Supportrar har en tendens att vara såväl lokalt förankrade som konservativa i sina värderingar. Fotbollens rivaliteter är framför allt kulturgeografiskt bestämda och förändring är något man generellt är rätt skeptisk till. En europeisk superliga skulle förmodligen vara mer lättsmält som en ersättare till Champions League än för de nationella ligorna.

:::

Diskussion och slutsatser

Det är inte första gången planerna på en europeisk superliga dammas av. Den gång det kanske diskuterades som mest på allvar var i början av 1990-talet, då UEFA som respons valde att ombilda den gamla Europacupen till vad vi nu bättre känner som Champions League.

Sammantaget ser inte vi bildandet av en europeisk superliga som någon särskilt trolig utveckling. Helt enkelt därför att det är en reform som skulle få arbeta mot en opinionsmässig stormvind. De europeiska storklubbarna är de enda som är för förslaget. FIFA, UEFA, nationella förbund och ligaorganisationer, alla andra klubbar och den absoluta merparten av supportrarna är alla negativt inställda till idén. Förslaget och dess förespråkare skulle likt grisen Särimner slaktas och åter slaktas i alla tänkbara media.

Det här vet naturligtvis de stora klubbarna om, de är inte dumma på så vis. Det de också vet om är att även om de stora ekonomiska incitamenten att bryta sig ur finns där, så är storklubbarnas fåfänga ett potentiellt problem när det väl är dags att komma överens om distributionen av resurser mellan varandra.

Så varför drar de ändå fram förslaget?

Det intuitiva svaret är att det, likt det var i början av 1990-talet, är ett kort man tar till vid förhandlingsbordet. Vad är det i så fall man vill uppnå, vad är storklubbarnas endgame? Vissa menar att det är ett sätt att tvinga bort vad man upplever vara en korrupt ledning i framför allt FIFA. Andra menar mer cyniskt att det är ett sätt att förhandla till sig en större andel av intäktskakan från Champions Leagues tv-rättigheter och centrala avtal samt bättre kontroll över rättigheterna till sina spelare i samband med landslagssamlingar.

Det är lättare att som en grupp storklubbar komma överens med UEFA och FIFA om de punkter som kommer att gynna gruppmedlemmarna på deras respektive nationella hemmamarknader än att på daglig basis fäktas med varandra.

FIFA2010 - en fruktansvärd värdeförstöring i Sydafrika

Revisionsbyrån Grandt Thornton har släppt en rapport (kan laddas ner här) på de ekonomiska effekterna i Sydafrika efter landets värdskap för världsmästerskapen i fotboll 2010.

De sydafrikanska skattebetalarnas kostnad för kalaset blev €3.7 miljarder. Den ekonomiska påverkan av besökarna under VM uppgick enligt revisionsbyrån till €1.7 miljard. Arrangemanget gav med andra ord ett mycket högt underskott för ett utvecklingsland som Sydafrika. Det går inte annat än ifrågasätta motiven att arrangera detta världsmästerskap. Majoriteten av oberoende studier säger att erfarenheten visat att arrangemang av mega-events inte ger något ekonomiskt bidrag till landet. Georgios Kevetsos och Stefan Szymanski menar i sin studie* att mega events i allmänhet och fotbollsmästerskap i synnerhet kan ge en positiv inverkan på invånarnas lycka. Denna effekt är dock kortsiktig och ska den verkligen få ske till vilket pris som helst?

Grant Thornton som har fått uppdraget att mäta mästerskapets effekter effekter både ex ante och ex post försvarar arrangemangets legitimitet med flera märkliga argument. Till exempel menar man att underskottet inte belastar nationens skuldsättning. Men faktum är att det är fel, Sydafrikas balansräkning är finansierad med skulder som uppgår till ca 35% av landets BNP vilket belastar nationens resultaträkning med en ränta på förhållandevis höga 7.7% för landets 10 åriga statsobligation. Genom att inte arrangera världsmästerskapen skulle i så fall statsskulden antingen kunna amorteras eller användas till mer effektiva investeringar.

Grant Thornton menar också att flera företag inom turistbranschen skulle gå under i samband med finanskrisen 2008 om inte landet hade arrangerat mästerskapen. Det må så vara men företag går omkull eller köps upp i första hand av två anledningar. Misskötsel eller överetablering på marknaden. En naturlig del i en marknadsekonomi är att dessa företag försvinner och att resurser istället allokeras till branscher och företag där det finns ett resursunderskott. För det är ju troligt att dessa företag likörbannat går under och att staten bara förskjutit denna process längre fram i tiden genom att ta skattebetalarnas pengar och subventionera en subjektivt vald industri. Det är inget som stärker ett lands konkurrenskraft, tvärtom!

World Economic Forum är en tankesmedja som förutom att arrangera den årliga konferensen i Davos även genomför regelbundna studier av nationernas konkurrenskraft. Man har identifierat och mätt tolv olika kriterier som förväntas att stärka en nations konkurrenskraft och därmed produktivitet. I den senaste upplagan** ser vi direkt att det största behovet för att kunna stärka Sydafrikas konkurrenskraft anses ligga i att allokera mer resurser till utbildning och sjukvård. På sidan 302 i studien rankas ”otillräckligt utbildad arbetskraft” efter "ineffektiv byråkrati" som det enskilt största hindret för att kunna göra affärer i landet. En brist på utbildad arbetskraft bromsar troligtvis privata och utländska investeringar i Sydafrika vilket hindrar nationen från att kunna uppgradera sin ekonomi och växa snabbare.

Rimligtvis kulle de pengar som de Sydafrikanska skattebetalarna lade ner på VM kunna göra betydligt större nytta inom detta område.

figuren visar hur Sydafrika står sig inom tolv för nationell konkurrenskraft viktiga faktorer i förhållande till nationer inom samma Peer group.

Vidare resonerar Grant Thornton om att det nu finns infrastruktur för att kunna arrangera framtida mästerskap med lägre investeringsbehov och nämner samväldsspelen 2022 och framtida Olympiska Spel som exempel. Om landet nu skulle vinna auktionen och om dessa mästerskap mot all förmodan skulle leverera ett överskott så ligger de ju dryga 10 år fram i tiden. Därmed är det sannolikt så att nuvärdet av dessa överskott är i det närmaste obefintligt. Framför allt eftersom pengarna hade kunnat användas så otroligt mycket mer effektivt för att stärka Sydafrikas konkurrenskraft idag.

Det går inte dra någon annan slutsats än att FIFA2010 har varit ett enormt slöseri med det sydafrikanska folkets pengar. Man kan naturligtvis kritisera FIFA för deras affärsmodell men ansvaret ligger på ingen annan än de sydafrikanska politikerna som tillåtit det här att ske.

------------------------

*National Wellbeing and International Sports Events -  Georgios Kevetsos & Stefan Szymanski, Aug 2008

** The Global Competitiveness Report 2010-2011 - Word Economic Forum

Kontraktstrategier - långa kontrakt vs moral hazard

Spelarkontrakt är inte sällan ett omdebatterat ämne. Jag har tidigare uppmärksammar en del studier som har gjorts inom detta område. I huvudsak fungerar ett kontrakt som en försäkring för båda parterna. För spelaren handlar det om att försäkra sig om de intäkter som klubben genererar tack vare sina spelares prestationer och för klubbarna handlar det dels om att försäkra sig om spelarens talang men även dess andrahandsvärde på transfer-marknaden. 

 

Spelkontrakt handlar i mångt och mycket om incitament och om distribution av risk och avkastning mellan parterna. En risk-avert spelare föredrar en säkrad hög lön idag kombinerad med låg förväntad framtida lön framför en lägre säkrad lön idag men en mindre säker högre lön i framtiden*. Det finns således incitament för spelarna att teckna längre kontrakt, framför allt eftersom det finns empiriskt stöd för att sådana kontrakt maximerar den årliga lönen. Anledningen till det är att spelaren riskerar att bli inlåst i klubben och kräver därför ersättning ex ante. För klubbarna finns det empiriskt stöd att spelare med längre tid på kontraktet kan inbringa högre transfer-summor om spelaren utvecklas väl. Det empiriska stödet finns beskrivet i detta inlägg.

Däremot kan det finnas negativa effekter för en klubb i samband med långa kontrakt. En spelare kan ändra beteende efter att ett längre kontrakt har signerat, så kallad moralisk risk. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser** har testat en sådan hypotes på den tyska marknaden under perioden 1994 till 2000 och finner en negativ effekt av längre kontrakt på spelarnas prestation. I en annan empirisk studie av Bernd Frick*** från den tyska marknaden under mätperioden 1997 till 2003 respektive 1995 till 2008 säger att spelarnas prestationer ökar med 2% till 3% under spelarens sista kontraktsår. Resultaten ligger i linje med det som har mäts i de amerikanska sport-ligorna där det finns empiriskt stöd för ”contract year phenomenon”**** i MLB samt NBA men inte i NFL vilket i det senare fallet skulle kunna förklaras av att i NFL så är inte spelarnas ersättning garanterad eftersom klubbarna har haft rätt att bryta kontraktet.

Man kan naturligtvis fråga sig varför vi inte ser fler incitamentsprogram i form av prestationsbaserade löner. Mindre än 10% av spelarnas löner är prestationsbaserade. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser menar att det finns problem med individuella incitamentsprogram i och med de kan inverka negativt på lagets totala prestation. Den enskilt största anledningen till den låga prestationsdelen borde dock finnas i spelarnas egna nyttofunktion. Som sagt föredrar en spelare säkrad fast lön före en mer osäker rörig framtida lön. Eftersom klubbarna tävlar med varandra om spelarnas talang och underskrifter, är slutsatsen helt enkelt att spelarnas krav på fast lön blir uppfylld.

Så vilka lärdomar kan vi dra av detta?

Samtidigt som det finns en nytta med långa kontrakt så är en sådan strategi inte riskfri. Förutom den operationella risken där felrekrytering och felbalansering av truppen straffas hårdare, finns det ett visst empiriskt stöd för att klubbarna även exponeras mot den moraliska risken där den försäkrade spelaren har incitament att efter eget behag fördela sin prestation under kontraktstidens längd. En strategi med långa kontrakt ställer inte bara höga krav på managements prestationer (gäller naturligtvis även kort-kontrakt-klubbarna) samt förmåga att motivera spelarna. Det förutsätter även att klubben har en någorlunda stark balansräkning där det egna kapitalet fungerar en försäkring mot negativa effekter fram till att spelarens kontrakt på ett eller annat sätt avslutas. 

-------------------------------------
* Why Football Players May Benefit from the 'Shadow of the Transfer System - Helmut M. Dietl, Egon P. Franck Markus Lang, 2008

** The incentive effectsof long-term contracts on performance - Evidence from a natural experiment in European Football - Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser, Feb 2010

*** Performance, Salariesand Contract Length: Empirical Evidence from German Soccer - Bernd Frick, May 2011

****  Show Me theMoney: An Analysis of the Impact of Free Agency on NFL PlayerPerformance

AIK Fotboll AB Halvårsrapport 2011

Idag presenterade AIK Fotboll AB sin halvårsrapport där klubben redovisar finansiella prestation från 1:a januari till 30:e juni i år. Vi såg i 2011Q1 att klubben redovisade sitt starkaste kvartal sedan återkomsten till allsvenskan. Det var dock alldeles för tidigt att säga åt vilket håll resultatet skulle komma att utveckla sig. Det vi ser efter Q2 är att klubbens produktivitet har förbättrats jämfört med de senaste två åren.

Det har under året spekulerats huruvida AIK har varit tvungna att sälja spelare eller inte under sommarens transferfönster. Figuren nedan visar utvecklingen i den finansiella risken i bolaget under de senaste 5 åren. Vi kan se att leverage ratio minskade i kraftigt tack vare nyemissionen men ökade något under Q2 i och med kvartalets negativa resultat. Levarage ratio är förhållandet mellan skulder och det egna kapitalet. Ju högre nyckeltal, desto högre finansiell risk.

AIK Fotboll AB:s finansiella risk

Den kortsiktiga betalningsförmågan illustreras genom balanslikviditeten. Balanslikviditet är omsättningstillgångar inkl kassa dividerat med kortsiktiga skulder. Ju lägre nyckeltal under 1.0, desto sämre kortsiktig betalningsförmåga. Vi ser att nyckeltalet har kommit ner till 0.75. I kassan per 30/6 fanns 8 miljoner vilket hade förstärkts tack vare avyttring av bostadsrätter för 3 miljoner. Den finansiella risken i bolaget var förhållandevis hög vilket ska ställas i relation till affärsrisken, det vill säga fluktuationen i den operationella prestationen. Med bakgrund av det är det egentligen inte särskilt förvånande att klubben valde att avyttra ett spelkontrakt när man väl fick chansen till en större affär.

Match-day-revenue
Under förra säsongen slaktades AIK:s allsvenska matchdagsintäkter som minskade med nästan 15 miljoner jämfört med 2009. Under våren utsattes klubben i första hand för externa effekter från den tidiga seriestarten i mars månad och under hösten led klubben av lagets mediokra sportsliga prestationer under i stort sätt hela säsongen. Detta intäktsbortfall bidrog i högsta grad till klubbens mycket svaga ekonomiska resultat säsongen 2010. Figuren nedanför visar utvecklingen i matchdagsintäkterna under det första halvåret de senaste fem åren. Under de första sex månaderna av 2011 spelades totalt sju hemmamatcher med en total publiksiffra på 89,599 åskådare eller ett publiksnitt på 12,800. Det ger också en snittintäkt per åskådare på 140 kronor per åskådare. Även om vi har sett en återhämtning efter det katastrofala 2010 så är klubben fortfarande en bra bit bakom de starka publikåren 2006-2008.

Nedbrytning av AIK Fotboll AB:s intäkter med match-day-revenue i fokus.

Efter 30/6 har det fram till idag spelats tre hemmamatcher (HBK, KFF, EIF) i vilka AIK har haft stöd av ett starkt sportsligt momentum vilket har givit avtryck i ett högre publiksnitt för dessa tre fajter (15626).


Utveckling EBITDA
Ebitda utgör klubbens affärsrisk och påverkas i första hand av gross-margin samt wages to revenue ratio, för vilken den absolut största effekten kommer från lagets prestationer på planen som i hög grad är intäktsdrivande. Nedastående tabell visar klubbens resultaträkning.

AIK Fotboll AB profit&loss

Vi ser en kraftig förbättring i bruttomarginalen vilket i första hand beror avveckligen av The Terrace samt outsourcingen av Restaurang Råsunda. Wages to revenue ökar till 70% vilket är högre jämfört med tidigare år. Det beror i första hand på att inget derby spelades under det fösta halvåret. 2011 års personalkostnader belastades dessutom med 4.1 miljoner i sign-on i samband med ett spelarförvärv som skedde under 2010. Man kan naturligtvis fråga sig varför denna kostnad dyker upp under 2011Q2. Kanske var bonusen prestationsbaserad? Hade denna kostnad till exempel varit periodiserad under de senaste fyra kvartalen så hade vi mer tydligt sett att AIK genomgått en kraftig produktivitetsförbättring jämfört med 2010.

Med tanke på att AIK har en förhållandevis hög marginaleffekt för sportslig framgång så kan höstens fem återstående matcher inklusive derbyt om knappa sju veckor ge en varians på 4-5 miljoner i matchdagsintäkterna vilket är beroende på hur väl laget presterar under hösten. Det är pengar som i det närmaste rinner rakt igenom till eller från den nedersta raden.

Med bakgrund av det hade en försäljning av Teteh Bangura kanske inte varit nödvändig just detta fönster men samtidigt kan fortsatt sportslig framgång inte garanteras. Klubbens svaga likviditet ökar naturligtvis det subjetiva värdet på penagar om vilket man kan läsa om här.


Hur ska man värdera försäljningen av Teteh Bangura?
Som vanligt i och med spektakulära spelarförsäljningar spekuleras det hej villt om prislappen på försäljningen. De första media-uppgifterna indikerade på en prislapp på 25 miljoner kronor. Framåt kvällen hade dessa reviderats upp till 35 miljoner. Det figurerar uppgifter om att det rör sig om 25 miljoner plus en klausul om 10 miljoner ifall Burgaspor når Champions League och därmed motsvarande 120 miljoner i garanterade intäkter hösten 2012.

Om vi leker med tanken att det stämmer så kan vi uppskatta värdet på en sådan klausul. Spelbolagen ger 15 gånger pengarna om Burgaspor vinner den turkiska ligan och en direktplats till turneringen. Klubben värderas som femte-lag inför den kommande säsongen där en andra plats i ligan ger kval till Champions League. Detta skulle ge oss en sannolikhet på 10-15% för att Burgaspor spelar Champions League hösten 2012 och ett värde på klausulen på 1 – 1.5 miljon.

Men faktum är att vi inte vet så mycket om transfersumman. Enligt klubbens officiella pressträff var detta den största affären i klubbens historia. Den näst största var försäljningen av den av AIK helägda kontraktet med Wilton Figueiredo till Quatar där transfersumman var 15 miljoner till AIK + okänd procent till GAIS + transaktionskostnader. Fler ledtrådar får vi rimligtvis i nästa kvartalsrapport.

Har försäljningen av Teteh Bangura räddat AIK:s ekonomi?
Spelarförsäljningen har tillfört likviditet och rörelsekapital till bolaget. På minus sidan är det bara att konstatera att klubben har förlorat en av ligans mest produktiva spelare som dessutom var mycket billig i drift. Ett rimligt antagande är att på kort sikt så försämras Ebitda (jämfört med nuvarande nivå)samtidigt som vinsten från player trading ökar. Denna ökning är dock på kort sikt mycket högre än vad Ebitda minskningen är. På längre sikt är naturligtvis frågan hur väl AIK förvaltar rörelsekapitalet och om man åter igen lyckas att höja produktiviteten från vårens och sommarens nivåer.

AIK Fotboll AB:s finansrisk ifall Teteh Bangura hade sålts före 30/6. Beräknat på nettointäkt om 24 miljoner och ett antagande om att klubben minskar balansräkningen genom att skriva ner 7 miljoner i kortfristiska skulder. Vi ser att den fiansiella risken minskar och att den kortsiktiga betalningsförmågan kommer upp strax över den nivå som klubben hade ett fåtal veckor efter försäljningen av Wilton F.

Försäljningen ger klubben en finansiell stabilitet för att kunna fatta mer långsiktiga beslut samtidigt som det naturligtvis inte är helt omöjligt att klubben kommer att förlora en del av pengarna i form av en sämre effektivitet.

Vad säger marknaden?
AIK Fotboll AB är noterat och genom att titta på börsvärdet kan vi se marknadens förväntningar på bolaget. Vi ser att aktieägarvärdet, i och med klubbens förbättrade prestationer under sommaren, har ökar från lite drygt 30 miljoner till dagens 45 miljoner.



Kursutveckling i AIKB SS (saxat från FT.com). Vi ser att det starka sportsliga momentum har givit avtryck i aktiekursen. Efter glädjeruset och toppen på 2.50 har kursen per aktie stabiliserats runt 2.10

 Med tanke på att det skäliga värdet på klubbens immateriella tillgångar (där nu ca 25 har realiserats), borde kunna uppskattas högre än börsvärdet (trots att Vasalund IK äger 45% av Alexander Miloševic kontrakt) så handlas klubben med en viss substans-rabatt. En anledning skulle kunna vara att marknaden, baserat på erfarenhet, inte riktigt tror att klubben kommer att klara av och förvalta värdet på spelarkontrakten effektivt.

Är svenska klubbar dåliga på att utnyttja den danska expertskatten?

Den danska expertskatten har gett de danska klubbarna konkurrensfördelar vad gäller rekrytering av talang gentemot andra marknader i Europa. Samtidigt är expertskatten en konkurrensnackdel för danska talanger som diskrimineras på den danska fotbollsmarknaden. Om två spelare, en utländsk och en dansk är lika bra, kontrakterar den danska klubben den utländska spelaren tack vare skattesubventionen. 

Men borde inte denna diskriminering ge möjligheter för utländska klubbar att hitta värden på den danska marknaden? Teoretiskt finns det en arbitrage-möjlighet mellan Danmark och andra marknader. Ponera att en utländsk och en dansk klubb har en spelare vardera som är lika bra. Klubbarna gör en talang-swap där den utländska spelaren går till Danmark och får samma nettolön som förr. Tack vare skattesubventionen blir bruttolönen betydligt lägre. Den danska spelaren går i omvänd riktning till den utländska klubben. Samma nettolön och ungefär samma bruttolön som förr. På den danska sidan uppstår en vinst som danska skattebetalare skapar åt klubben. Denna vinst kan delas mellan klubbarna genom transfer-nettot i transaktionen.

Det var den teoretiska modellen, i praktiken måste vi däremot även ta hänsyn till att spelaromsättning orsakar en risk vilket rimligtvis minskar värdet på vinsten. Men eftersom spelaromsättning ändå uppstår på grund av att allsvenska klubbar exporterar talang så borde det rimligtvis gå att finna värde i Danmark. Däremot kräver det fysisk närvaro i form av scouting, naturligtvis.

Nedanstående figur kommer från en relativt färsk studie* och visar hur den danska expertskatten har påverkat spelarimporten i Danmark kontra Sverige. Vi ser hur de danska klubbarna har utnyttjat skattesubventionen och efter bosman-domen kunnat locka till sig kvalitativ talang. Men de danska klubbarna har även ökat importen av mindre meriterad talang. Utveckling borde rimligtvis skapa ha skapat ett utbudsöverskott på en visst talangnivå samt danska talanger som på väg upp i karriären. Att det finns utländska klubbar som kan importera denna danska talang är samtidigt viktigt för att inte incitamenten för de danska klubbarna att fortsätta utveckla lokal talang ska försvinna.

Även de svenska klubbarna har ökat importen av spelare, även om den kanske inte är lika stor som man skulle kunna tro. Denna ökning har kommit bland spelare som saknar landslagsmeriter vilket i första hand förklaras av att allsvenskans intäktsutveckling generellt varit sämre än på andra marknader.

"Top Quality Players" avser spelare med minst en landskamp

Den teoretiska arbitrage-modellen förutsätter naturligtvis att klubbarna som ingår ett swap-avtal har någorlunda lika spelarbudgetar. Och här finns det avvikelser mellan de två marknaderna. FC Köpenhamn och Bröndby spelar i en egen lönedivision men det finns flera andra danska klubbar där lönekostnaderna inte avviker nämnvärt från deras allsvenska motparter.

figuren visar ett urval av de allsvenska klubbarna och deras personalkostnader från år 2010. Den gula stapeln visar avskrivningarna på förvärvade spelarkontrakt.

Aalborg, FC Midjylland och Aarhus har ungefär lika stora personalkostnader som Elfsborg. I Aalborgs personalkostnader ryms även hockey och basket samt en större administrativ personalstyrka då klubben driver hotell och konferenslåda. Esbjergs personalkostnader är i paritet med IFK Göteborg och en ännu mindre klubbar som t.ex Horsens och Silkeborg befinner sig i nivå med Örebro SK och Kalmar FF.

Så nog skulle det kunna finnas fundamentala förutsättningar för svenska klubbar att kunna utnyttja den danska diskrimineringen av inhemsk talang till sin fördel. Idag spelar enbart fyra danskar i allsvenskan, Ulrich Vinzents, Jesper Christiansen, Sebastian Feddersen och Peter Nymann. Antingen har ingen svensk klubb tänkt tanken på denna möjlighet eller så finns det klubbar från andra ligor som var först på plats varav arbitrage-möjligheten är borta.

--------------------------------------

*TAXATION AND INTERNATIONAL MIGRATION OF SUPERSTARS: EVIDENCE FROM THE EUROPEAN FOOTBALL MARKET - Henrik Kleven, Camille Landais, Emmanuel Saez Nov 2010