Klubbdirektörerna som sänker elitserien

Att intervenera genom att påverka en ligas storlek samt in- och utflöde av klubbar har blivit ett väldigt populärt diskussionsämne. I söndagens Sportblad kan vi läsa om hur vissa av elitseriens klubbägare pratar om att "stänga" elitserien och införa lönetak. Frölundas klubbdirektör anser att elitserien bör minskas ytterligare till antalet lag. Det är fantastiskt att elitserien, som har varit något av Svensk Elitfotbolls role model, nu själva desperat griper efter halmstrån för att försöka förlänga livet på en marknad som sakta är på väg mot en långsam död.

På kort sikt skulle en minskning av antalet lag kunna fungera som en droginjektion. De centralt sålda sändningsrättigheterna fördelas på färre aktörer vilket ger en välbefinnande effekt. Men som vanligt så följs det av en baksmälla och en ökad resistens mot nya injektioner. Den välbefinnande effekten sopar de dåliga prestationerna under mattan vilket ganska snabbt uppdagas och leder till att produktivitetsproblemen återigen kommer att göra sig påminda. Denna gång i en större omfattning.

En stängd eller minskad liga ökar inträdesbarriärerna för utmanande klubbar vilket på längre sikt leder till en produktivitetsminskning och stagnation. Jag har uppmärksammat fenomenet i två inlägg (här och här). Inom europeisk klubbfotboll finns det inget empiriskt stöd för att en till antal lag mindre liga är mer konkurrenskraftig än en större. Tvärtom menar sportekonomer att ligor generellt är för små, vilket till stor del beror på att storleken på ligorna påverkas av de i ligan etablerade klubbarna som är rädda för konkurrens.

Men produktivitetsproblem och kortsiktiga lösningar på dessa är inte enbart förekommande inom sportvärlden. "Currency Wars" har blivit ett populärt medel för nationer att stärka sin kortsiktiga konkurrenskraft. Genom att aktivt sänka värdet på sin inhemska valuta (genom att hålla låga räntor eller trycka nya pengar) kan nettoexporterande länder fortsätta att skeppa ut produkter till ett för omvärlden attraktivt pris. 

Under veckan som gick höjde den svenska Riksbanken styrräntan ytterligare med 0.25% vilket var i linje med den förväntade penningpolitiken. Och genast höjdes röster både hos politiker och företag om att snabbare räntehöjningar i Sverige gentemot omvärlden resulterar i en starkare krona vilket riskerar att sänka svenska exportföretags konkurrenskraft ute i världen.

Förvisso gav den försvagade svenska valutan under den första fasen av finanskrisen en bra hävstång åt svenska exportföretag vilket bidrog till en snabbare återhämtning för svensk ekonomi. Men starka/svaga valutor är över tid inte någon konkurrensfördel för nationer. Produktivitet är det däremot (mäts enklast BNP/capita). Michael Porter menar att valutainterventioner istället är kontraproduktiva och att nationers konkurrenskraft kommer från dess förmåga att skapa en miljö som får företag att utveckla sig själva vilket över tid leder till en högre produktivitet. Istället för att enbart konkurrera med priser som sin competitive edge (tack vare en lågt värderad valuta), tvingas exportföretagen utveckla och uppgradera sig själva och ständigt förbättra sina produkter och processer. Endast på detta sätt kan ett samhälle nå en hållbar utveckling och skaffa sig konkurrensfördelar gentemot omvärlden. Men att utveckla en miljö som skapar de bästa förutsättningarna tar tid, och 10 år för politiker är snarare en livstid.

Precis som antalet lag i en sportliga är den senaste tidens ränte-debatt snarare populistisk än rationell. Om man nu använder sig av räntevapnet för att stimulera ekonomin i en nedgång, måste man korrigera räntorna uppåt under tillväxt. Det måste väl ändå vara grundbulten i penningpolitik. För en riksbank är det därför viktigt att ignorera röst-maximerande populistiska politiker (oavsett flank) samt lobbande giriga företagsledare som helst inte vill investera i innovationer utan casha hem på en för dem konkurrenskraftig lågt värderad valuta. För när currency-war vapnen till slut blivit verkningslösa (effekten av droger tar alltid slut), kommer de länder som istället utarbetat en långsiktigt effektiv näringslivspolitik att vara betydligt bättre positionerade i den globala konkurrensen.

En stark och oberoende Riksbank är oerhört viktig och nog skulle en sportliga egentligen inte drivas av klubbarna själva, utan snarare av en oberoende organisation. Brynäs klubbdirektör Hans-Göran Karlsson är helt rätt ute när han vill öka antalet lag till 14.

Vi måste jobba med affärs- och produktutveckling. De finns de som anser att vi får ännu sämre ekonomi då två lag till ska dela på medieintäkterna, men då tänker man väldigt kortsiktigt. Om man får tillväxt på en produkt så brukar också intäkterna komma. Vi måste titta på helheten.

Rimligtvis är det också bara ett första steg i en större expansion. Det som händer i och med en utökning är att inträdesbarriärerna till marknaden minskar. Fler konkurrenter ges bättre möjligheter att komma in på marknaden och utmana inkubenterna och tvinga dem att uppgradera sig själva. Det vi istället ser i dagens elitserie är att de etablerade klubbarna ges alldeles för goda förutsättningar att bibehålla sin marknadsandel trots att de inte producerar särskilt väl vilket också är den primära orsaken till den upplevda stagnationen.

Figuren nedan visar sambandet mellan inträdeskostnader för nya företag och produktiviteten hos en nation. Låga inträdesbarriärer till industrier, kort byråkratisk tid att starta nya företag, samt en effektiv kapitalmarknad vars primära uppgift är att allokera kapital från ställen där det finns ett överskott dit det råder brist på den, är några av de grundläggande faktorerna för utveckling.

saxat från: Entry regulation: Still costly, Jan 2011

Att stänga elitserien och införa lönetak belönar enbart den pågående mediokerheten och för evigt cementerar ett icke åtgärdat problem. Det kommer inte heller ta särskilt lång tid innan stjärnorna försvinner till andra ligor och produkten klubb-hockey förlorar sin competitive edge i Sverige.