Klubbfotboll i Europa - Long may it reign!

2009 var ett tufft år för många klubbar runt om i fotbollseuropa. I NFL kunde franchisetagarna däremot se sina verksamheter fortsätta göra stora ekonomiska vinster. Enligt Forbes visade ligans 32 lag en ackumulerad rörelsevinst på dryga miljarden US dollar. Rent ekonomiskt är verksamheterna och dess ägare alltid vinnare. Men hur mycket får egentligen konsumenterna tillbaka?

Den sjunde högst värderade verksamheten Philadelphia Eagles har aldrig vunnit SuperBowl. Det har inte heller den femte mest lönsamma Cincinatti Bengals gjort och det det idag mediokra men mycket lönsamma Tampa Bay Buccaneers levererar duktiga kassaflöden till Malcolm Glazer och hans familj utan att de behöver återinvestera och därmed satsa på att utveckla laget.

Jag har ännu inte bestämt mig vilket som är värst, att klubbägarna kommer undan med det eller att denna kartell hyllas som en god modell? Det må så vara att NFL inte i samma utsträckning som i Europa består av dynastier men sanningen om den amerikanska ligans jämnhet är kraftigt överdriven. Vi behöver inte titta längre bort än på den stora spridningen i de av spelbolagen satta oddsen för att konstatera att konkurrensen i ligan rent ut sagt fungerar mycket dåligt. Något som även de höga rörelsemarginalerna vittnar om.

Vi får inte heller glömma bort att antalet matcher per säsong är betydligt färre samt att SuperBowl är en utslagsturnering där slumpen och tillfälligheter spelar en större roll än i de raka serierna i Europa. Och faktumet att SuperBowl sedan 1970 har upplevt 23 olika vinnare behöver inte heller bero på lagens förträfflighet utan snarare på motståndarnas ovilja att investera. Så det vi ser är en marknadsuppdelning i bästa monopolanda.

En brutal överföring av värde från spelare samt konsumenter till lagens ägare. Jag erkänner, på den fronten har USA lyckats bäst. Men är det verkligen någonting för oss som inte är klubbägare för någon av de i den stängda ligan köpta verksamheterna att strävda efter? Bristen på substitut tvingar oss att konsumera produkten och jag ska inte säga att den är dålig. Den fungerar trots allt väl i USA, men den kunde ha varit så mycket bättre!

I fotbollseuropa har vi sett en större polarisering. Men är det verkligen ett problem? Den spanska ligan har egentligen aldrig haft en jämn tävlingsbalans men trots det så vann Atletico Madrid UEFA Europa League efter en fantastisk final mot Fulham och den inhemska El Clasico blir för varje år bara än mer hysteriskt haussat.

"Both in terms of television ratings, and attendance at stadiums, we are at the top historically. This confirms what sports economists have long argued: few sports fans want equality. Most of them support big clubs and are happier when Barca or Real trash Almeria than when Almeria pulls an upset. Even fans of small clubs enjoy imbalance. They relish the David vs Goliath encounters. Much of the point supporting Almeria, or Sevilla, cames from resenting the Big Two. Spain is discovering that, in sport at least, inequality works."

Och tack vare att det enorma utbudet av talang ständigt drivs uppåt i näringskedjan så får vi uppleva de absolut bästa spelarna mäta sina krafter med varandra i Champions League. Ett mästerskap för vilket intresset runt om i världen bara växer och som numera drar fler tv tittare än SuperBowl. Och det bästa av allt, tack vare denna utveckling kan fotbollspelarna hos fler och fler av ligorna i Europa numera utöva sitt yrke på heltid. Bara det genererar en ökad produktion av talang och en fantastisk kvalitetshöjning.

Man kan ha åsikter om att Premier League endast har haft fyra olika mästare sedan 1992 då ligan startade. Vi får dock inte glömma bort att det i varje land och varje säsong finns betydligt fler vinnare än vad NFL och de andra major ligorna i Nordamerika tillsammans mäktar med att producera.

För faktumet är att vi ser klubbar som i de sista omgångarna vinner en plats i någon av Europacuperna. Vi ser fans som jublande undviker att se sina lag råka ut för nedflyttning. Och ej och förglömma, alla de nya mästare som vinner sin serie och flyttas upp till någon av divisionerna högre upp.

Det mina vänner, det är konkurrens. Klubbarnas ständiga strävan att med alla till buds stående medel bli bättre pressar vinstmarginalerna och de klubbar som upplever sportslig framgång gör det i första hand tack vare att man är bäst, inte minst dålig.

8:e maj 2010 - Champions! lycka och vild glädje bland Leedsfansen som firar den erövrade platsen till the Championship. Resan tillbaka till den högsta divisionen fortsätter.