Kontrakt, duration och risk

Det var match ikväll och den gav väl lite vatten på min kvarn där jag i tidigare inlägg (1, 2, 3) resonerat i att Max-pengarna snarast bör investeras i försvarslinjen.

Detta inlägg kommmer förvisso handla om kontrakt, men ur en annan synvinkel. Isak Dahlin skrev nyligen under ett femårsavtal, och just kontrakt samt kontraktslängd har länge varit en het potatis och de flesta förväntar sig att klubbarna ska binda talangerna med långtidsavtal. Dessa är dock inte riskfria för någon av parterna och verkligheten är därmed mer komplex än vad den från början kan ge sken av.

Lex Bosman 1995 samt lex Monti 2001 har resulterat i att spelarnas förhandlingstyrka gentemot klubbarna ökat markant. Klubbarna är numera den aktören som måste prestera maximalt i förhandlingar och beslut för att kunna skapa försäkringar för framtida ersättningar i form av pay-off för klubbens talangutveckling. Det finns dock flera aktörer som är inblandade och vägen fram till att ett avtal till slut kan signeras är krokig.

Grundtesen är följande:

Man värderar en spelares totala förväntade prestation över kontraktstiden och sätter lönen därefter. Ur klubbens perspektiv är det spelarens värderade nytta för klubben och ur ett spelarperspektiv är det nyttan i plånboken i relation till spelarens prestation.

Långa kontrakt medför därför alltid en risk, vi kan faktiskt jämföra det med ränterisken en låntagare exponerar sig mot när den väljer löptiden på sitt bostadslån.

För spelaren gäller:

1. Risk för spelaren ifall han utvecklas över förväntan och därmed presterar över sin lönenivå under en längre period.

2. Risk för spelaren att om 1 gäller, kan spelarens arbetsgivare stoppa en transfer där spelaren kan öka sin inkomst om transfersumman inte motsvarar klubbens nytta spelaren genererar.

För klubben ligger risken i att spelaren inte levererar den förvätade nyttan över kontraktets längd, däremot förmodas klubben ha en väldiversifierad spelartrupp där vissa spelare presterar över sin respektive lönenivå och andra under.

Detta innebär att klubbens risk, ur ett helhetsperspektiv, därmed även vid en felbedömning av spelarens framtida prestation och nytta borde vara lägre än spelarens risk som ju bara har sin egen produktivitet och lön som referens. Spelaren kräver således en riskpremie för sin signatur på ett längre kontrakt.

Ur klubbens perspektiv måste besluten däremot baseras på flera parametrar, för och nämna ett par:

1. Klubben har lönebudgeten som en trång sektor och den styr egentligen lönenivån helt och hållet, går man över den måste driftintäkterna öka för att balansera underskottet.

2. De övriga spelarnas kontraktslängd och prestation, har klubben skrivit mindre lyckade kontrakt tidigare där spelarna är bundna med en höge lönenivå och längre kontraktslängt i relation till spelarens prestation borde det i teorin påverka klubbens kontrakstförhandling negativt.

För spelarens del är beslutsfattandet förmodligen betydligt enklare, han behöver endast fokusera på den egna nyttan och agera därefter.

Vi ser med andra ord ett antal faktorer som gör kontraktsförhandlingar till komplicerade processer och svårlösta fall, vi kan även hitta förklaringar till dessa otaliga klausuler som figurerar i branschen.

Båda parterna vill säkerligen försäkra sig för olika scenarios och dess konsekvenser. Jag misstänker att klubbarna blir tvingade till klausuler när förhandlingen börjar spräcka lönebudgeten. Paradoxalt då klubben förmodligen måste nyttomaximera och affären så småningom blir mindre lyckad ur ett profit-/businessperspektiv. När spelaren väl säljs döms klubbens ledning enbart efter de senare preferenserna.

Lite scenarios. (i en klausulfri värld)

Klubben vill signa en talangfull spelare på ett långtidskontrakt. Spelaren, som har bra självförtroende vill givetvis ha kortare kontrakt så att han kan få möjlighet att omförhandla avtalet om hans prestation ökar alt. enklare kunna flytta utomlands.

Detta borde innebära att om man ska klara av och signa en talangfull spelare på långtidskontrakt blir klubben med största säkerhet tvungen att betala en lön som i början av avtalet kraftigt överstiger spelarens prestation. Klubben tar med andra ord en lite större risk och hoppas på pay off längre fram.

En äldre spelare som levererar kvalitet och nytta till klubben vill teckna ett nytt längre kontrakt där lönen, lägst speglar hans nuvarande prestation. Anledningen är att spelaren förmodligen vill försäkra sig om en bra inkomst även om hans karriär skulle börja dala om 1-2 år.

Klubben vill förmodligen teckna ett kortare kontrakt av ovanstående anledning, man vill inte betala mer än den erhållna prestationen eftersom sannolikheten till en framtida payoff i form av transfer är lägre.

Sedan har vi helhetsperspektivet där klubben vid enstaka tillfällen blir tvungen att överbetala en spelare för att få ihop den sista pusselbiten i lagbygget och det inte finns någon tillgänglig ersättare på transfermarknaden. Detta förekommer säkert i de fall klubbarna agerar efter reaktiva värvningsstrategier.

En djungel? Javisst... Lägg därtill globala aktörer och agenter som hugger likt kobror och det blir än mer snårigt.

Samtidigt är detta kanske den mest vitala delen i klubbarnas drift och management, det spelar inger roll hur mycket pengar marknad drar in, falierar man här blir de sportsliga resultaten därefter. Ska man bli en ledande klubb i Skandinavien måste man ha en organisation i skandinavisk toppklass som säkerställer scouting, spelarflöden, avtal och förhandling.

Mer läsning:

Transfer Fee Regulations in European Football, Gerd Mühlheusser and Eberhard Feess, Feb 8, 2002

Why Football Players May Benefit from the Shadow of the Transfer System, Helmut M.Dietl, Egon P.Franck and Markus Lang, Oct 2006

Macro-Analysis of Transfer Fees and Investments in Sports, Alexander Dilger, Dec 2005