Spelarkontrakt-försäljningar – blir inte större än vad man gör det till

Idag presenterade AIK Fotboll AB sitt bokslut. Där kunde vi läsa om att klubben under 2015 hade sålt spelarkontrakt* med ett netto på 23.5 miljoner kronor. Under de senaste 10 åren (2006-2015) har AIK haft ett netto i handel med spelarkontrakt på i genomsnitt 15 miljoner kronor. Trots det säger sig klubben inte budgetera med försäljning av spelarkontrakt.

Det är också en hållning som Andreas Frountzos på revisionsfirman Deloitte rekommenderar klubbarna. Man bör se spelarförsäljningar som grädden på moset, sägs det. Enligt Deloitte säljer allsvenska klubbar spelarkontrakt för 15 miljoner euro, cirka 140 miljoner kronor om året**.

Det är i första hand de klubbar som ligger i toppen i tabellen som säljer spelarkontrakt för störst belopp. Under 2013 samt 2014 kom hälften av allsvenskans spelarkontrakt-försäljningar från de tre klubbar som slutade topp tre i tabellen dessa säsonger. Klubbar som har ambitioner att år till år ligga i toppen och som under de senaste säsongerna också figurerat högt upp i ligan. Det är logiskt eftersom det är duktiga spelare som vinner tillräckligt många poäng för att ligga i toppen av tabellen. Duktiga spelare blir attraktiva för klubbar högre upp i näringskedjan.

Däremot kan man fråga sig huruvida professionellt det är att inte budgetera med försäljning av spelarkontrakt. Framför allt när intäkterna från den inkomstkällan överstiger intäkterna från t.ex. sändningsrättigheter. Planerar man inte samt budgeterar för försäljning av spelarkontrakt så blir man rimligen inte heller så duktig som man skulle kunna bli på att göra det.

Man behöver naturligtvis inte budgetera med +-0 i vinst/förlust efter försäljning av spelarkontrakt. Det går trots allt bra att balansera budgeten åt båda håll och olika från år till år beroende på soliditet och den förväntade talangpotentialen i truppen. Den kompetens som krävs för att bedöma det senare borde man kunna kräva av en professionell klubb.

För en vecka sedan skrev Fotbollskanalens Olof Lundh en tänkvärd krönika om de allsvenska klubbarnas förmåga att tjäna pengar på handel med spelarkontrakt***. Bakgrunden till krönikan är magasinet Offsides podcast där Anders Bengtsson och Johan Orrenius var av åsikten att allsvenska klubbar tar för lite betalt för sålda spelarkontrakt.

Saken är den att om man inte planerar samt budgeterar för försäljning av spelarkontrakt så blir det rimligen inte heller mer än just grädde på moset.

----------------------------------------------------

*Det är spelarkontrakten som värderas och handlas med. Inte spelarna per se. Spelarna har genom en affärsuppgörelse överlåtit sina ekonomiska rättigheter till respektive klubb, under en specificerad och begränsad period (kontraktslängd).

**Allsvenskan åttondebäst i Europa på att sälja spelare

***Lundh: Att ta brabetalt är lättare sagt än gjort

Låt oss hoppas på fler lex Helsingborg

Läser senaste numret av Offside och det av Oskar Månsson författade och mycket intressanta reportage om Helsingborgs finansiella härdsmälta. Något provocerande står det på framsidan att klubben blev ruinerad av förmögna affärsmän. Slutsatsen måste dock vara att föreningen lyckades med den bedriften helt på egna meriter, med “riskkapitalisterna” som bara ett av verktygen I lådan.

Konflikten mellan sportchefen Jesper Jansson och de som höll i pengarna (ordvalet kanske inte är det bästa) är delikat. Jansson samt en av riskkapitalisterna menar att man inte vågade satsa tillräckligt med pengar och skriva längre kontrakt med bl.a. Alfred Finnbogason. Det är naturligtvis lätt att i efterhand och med facit i hand peka på vilka kontrakt man skulle investera tungt i, Men att säga att klubben inte gasade tillräckligt låter lite historielöst. Under 2011 spenderade man t.ex. ca 15 miljoner kronor på kontraktet med Thomas Sörum.

Det var framför allt under guldåret som Helsingborg sålde och tjänade stora pengar (>50mkr netto 2011) på sålda spelarkontrakt. Jag gick tillbaka till mina tre år gamla anteckningar för att hitta att man under 2011 samt 2012 satsade lite drygt 20 miljoner kronor mer i lönekostnader för fotbollsverksamheten isolerat. UTÖVER DET tillkom 27 miljoner kronor som under de två åren kostnadsfördes som “spelartransfers och inhyring”. DÄRÖVER hade man 24 miljoner kronor som spenderades och aktiverades på balansräkningen som förvärv av immateriella tillgångar (förvärv av spelarkontrakt från andra klubbar). Allt som allt ca 55 miljoner kronor som man under 2011 och 2012 spenderade på att försöka förstärka spelartruppen. Problemet kan inte ha varit att man inte satsade tillräckligt mycket. Snarare handlar det om att man satsade på fel hästar.

I grund och botten handlar det om en skev självbild. Av både klubben och dess intressenter vilket jag tidigare har argumenterat för i detta blogginlägg. Och det var knappast så att “riskkapitalisterna” med pistolhot tvingade föreningen att ta emot pengarna och skriva avtal som under flera är och kommer att vara en belastning för klubbens finanser. Pengarna fanns helt enkelt nära till hands och fungerade också som en garanti ifall satsningen skulle överdoseras. Vilket den alltså gjorde. Drömmen om sportsliga framgångar var större än vad man egentligen ska förvänta sig av en klubb i Helsingborgs storlek (mätt i omsättning*) lockade att använda sig av kapitalet. Det med medlemmarnas goda minne.

IFK Norrköping vann som bekant den senaste upplagan av allsvenskan. Precis som Helsingborg ska man egentligen inte förvänta sig det och Peking har redan börjat och kommer att kunna kapitalisera guldet tack vare möjligheten att sälja spelarkontrakt som man har med flera spelare som gjorde framträdande prestationer under 2015. Precis som Helsingborg då det begav sig för fem år sedan. Kan Norrköping bli det nya Helsingborg? Låt oss hoppas det. Dessa galenskaper som med gärna mellanrum äger rum inom den europeiska ligafotbollen ökar tävlingbalansen i ligan.

Dessutom vinner klubbarna som tar höga risker ofta koefficient-poäng på Uefa-rankingen. Något som Helsingborg också bidrog med. Det är något av en myt att det skulle vara FCK Köpenhamn som gjorde att Danmark nådde en 12:e plats på Uefas-rankingen. Figuren nedanför visar att åtminstone hälften av poängen tjänades in av andra klubbar. Ett klubbkollektiv som exklusive FCK gick med 1 MILJARD danska kronor i förlust under åren 2009-2013.

Skulle samtliga allsvenska klubbar sköta sina finanser exemplariskt så skulle vi troligen ha en mycket tråkigare liga.

* löpande intäkter från matchdag, reklam&sponsring samt media.

Nedbrytning av Uefa koefficient-intjäningen i Danmark per klubb. Ligans ranking på högra Y axeln