För en vecka sedan
skrev jag en krönika i Idrottensaffärer hur de stora prispengarna
som Malmö FF nu alltså har vunnit kam komma att påverka det
allsvenska konkurrenslandskapet. Totalt lär det röra sig om lite
drygt 200 miljoner kronor i premier som MFF får in på kontot.
Därtill kan man vinna ytterligare 10 miljoner kronor för varje
seger i gruppspelet samt 5 miljoner för varje oavgjort resultat.
Inklusive publikintäkter samt intäkter från samarbetspartners lär
man landa på uppemot 250 miljoner kronor.
Frågan är: Hur
mycket är dessa premier värda ur ett allsvenskt
konkurrensperspektiv? Oerhört mycket. Så pass mycket att Elfsborg offrade närmare hälften av sitt egna kapital under 2013 för attförsöka nå dessa premier.
Det är också så
pass mycket att det skulle kunna finansiera samtliga Gefles utgifter
(inklusive köp av spelarkontrakt) under de nio år klubben har varit
i allsvenskan (2005-2013). Detta kan sättas i relation till de
pengar som Helsingborg vann och som inte skulle räcka till mer än
att finansiera Frölundas tre år långa allsvenska sejour 1998-2000.
Malmö FF:s intäkter
från denna säsongs Champions League blir också ungefär lika
mycket som de allsvenska klubbarna tillsammans kommer att ha under
2014 i publikintäkter.
Följdfrågan blir
naturligtvis, vad händer nu? I bästa fall lyckas ett par klubbar
attrahera kapital och använda det till att utveckla sig själva. Det
skulle minska Malmö FF sannolika dominans. Det skapar samtidigt nya
ringar på vattnet. Det finansiella gapet mellan toppen och botten av
allsvenskan kommer då att öka kraftigt. Absolut
ingenting tyder nämligen på att de mindre klubbarna ska öka sina intäkter framgent.
Det förefaller mest vara brandkårsutryckningar och en ständig
press på lokala politiker om ökade subventioner. Och begränsningarna
att resa nytt kapital samt nya idéer cementerades som bekant under det senaste
riksidrottsmötet.
Ett ökat gap kommer
därmed att aktualisera frågan om en allsvenska med färre antal
lag. Ett antal klubbledare har redan uttryckt att de vill ha det så. De
anser det vara ovärdigt att behöva tappa poäng till så kallade
småklubbar som dessutom inte lockar särskilt mycket publik.
Skulle man till slut
genomföra en sådan reform så kommer det leda till ytterligare
förändringar, förstås. En mindre allsvenska skapar både
enligt den fotbollsekonomiska teorin samt enligt empirin stora incitament till
överinvesteringar (intäktsbortfallet för spel i lägre division
blir större). Man kommer därmed driva för att införa en större
tröghet i utbytet av lag mellan de två högsta divisionerna. Och så
fort de i allsvenskan etablerade lagen känner sig hotade så
kommer ytterligare reformer att genomföras. Så som till
exempel kontroversiella fallskärmar till degraderade lag på
bekostnad för uppflyttade lag som därmed blir mindre
konkurrenskraftiga. Precis så som klubbarna i SHL har lyckats att
genomföra och som väckt stor vrede runt om i Sverige.
Inget av ovanstående
behöver vara dåligt för svensk fotboll. Men det kommer att påverka
flera enskilda klubbar negativt. Klubbar vars direktörer i samlad trupp
stod upp och jublade tillsammans med SEF chefen Mats Enqvist när
Malmö FF säkrade avancemanget. Å ena sidan borde kanske direktörerna ha varit lite mer försiktiga med vad de önskade sig då. Å andra sidan så
jobbar de med största sannolikhet inte kvar på sin nuvarande post
när förändringarna kan bli verklighet.
