Vem betalar i slutändan för Nationalarenan?

SvFF har presenterat sin årsredovisning för verksamhetsåret 2013. Som förväntat puttrade det på fint i medierna. Det finns en del intressant information som är värd att bena ut. Framför allt tycker jag att det är viktigt att försöka se helhetsbilden och inte enbart fokusera på det senaste årets resultat isolerat. Till exempel bör vi jämföra förbundets koncernbalansräkning nu med hur den såg ut innan arenaaffärerna. Tittar vi på långfristiga skulder och eget kapital så ser vi att förbundet fortfarande har ca 75 miljoner kronor i eget kapital mer och till godo jämfört med åren innan arenaaffärerna. 

Under 2014 kommer balansräkningen att minska eftersom en kortfristig skuld till finansinstitut ska betalas. Den minskade balansräkningen stärker soliditeten (allt annat lika). Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

Också vad gäller rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) - vilket egentligen är mer intressant eftersom det är det som finansierar den dagliga verksamheten - så var det också större vid 2013 års utgång än vad det var före arenaaffärerna. Det handlar om cirka 75 miljoner kronor mer i rörelsekapital. Min gissning är att dessa extra miljoner till största del kommer att gå åt att täcka förbundets del av 2014 års förluster i Swedish Arena Management. Därefter tar Lagardère Unlimited Stadium Solutions över driften av arenan med allt vad det kommer innebära avtalsmässigt.

SvFF rörelsekapital (omsättningstillgångar inklusive kassa minus kortfristiga skulder) . Kassan stärkt för att kunna möta utbetalningar. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

 

Vi kan också se att förbundets borgensförbindelse har minskat i och med affären med Folksam. Det avser förbundets del av borgen för det extralån som togs upp i och med att kostnaden för arenan plötsligt ökade. För övriga lånestockar har förbundet ställt sina aktier i arenafastigheten som säkerhet. 

Några utestående frågor:

För det första, hur finansieras de 20 miljoner årligen som förbundet räknar med att behöva skjuta till de närmaste åren? Mest sannolikt kommer dessa pengar från den kraftigt ökade vinsten på de landskamper som förbundet arrangerar. Förbundet hyr Nationalarenan från Swedish Arena Management (Lagardère i framtiden) och arrangerar sina landskamper.

2013 var ett mycket bra evenemangssår för SvFF. Nettovinsten uppgick till 70mkr. Datakälla: SvFF:s årsredovisningar 2006-2013

Figuren ovanför visar kraften i Nationalarenan. 2013 var ett exceptionellt år med flera avgörande VM kvalmatcher (totalt 5 st). Så många starka evenemang kommer man inte alltid att ha. Vilket syns i 2014 års budget. Men trots att det bara finns två EM kvalmatcher (Ryssland och Liechtenstein) så är den förväntade vinsten från förbundets event större än åren på Råsunda. Framför allt är det EM/VM kvalmatcherna som är förbundets kassako.

Det stora problemet är dock att 20 miljoner kronor inte kommer att räcka för att täcka framtida förluster. Förlusten för driften av Nationalarenan är idag på lite drygt 200 miljoner årligen. Även om Lagardère troligen kommer att driva arenan mer effektivt så är det mycket naivt och tro att de gör det så pass bra att resultatet förbättras tillräckligt mycket. Enligt denna artikel är industrinormen att det krävs åtminstone 200 intäktsdrivande evenemang per år för att överhuvudtaget kunna närma sig lönsamhet. Det är ren utopi. Det hade det varit även om Nationalarenan hade varit den enda nya arenan i Stockholm, förstås. Det räcker med att titta på hur mycket SGA Fastigheter går med förlust årligen, och hur mycket förlusten minskade i och med att det mer effektiva AEG tog över driften av Globenarenorna.

Precis som Dan Persson på Idrottensaffarer.se så tror därmed att den senaste affären med Lagardère bara är ett steg närmare en större omstrukturering av fastighetsaffären. Precis som förbundets affär med Folksam var.

För det Folksam gjorde är att de för 100 miljoner kronor köpte preferensaktier i det nya samägda bolaget Cooperante AB. Preferensaktien ger Folksam företräde till den utdelning (företrädet gäller utdelning upp till 100mkr plus ackumulerad ränta) som Cooperate kan få från Arenabolaget i Solna (fastighetsbolaget) för sitt 11 procentliga aktieinnehav i det. Alltså handlar det om lite drygt 1/10 av arenafastighetens vinster.

Men någon utdelning kan det naturligtvis inte bli tal om förrän arenan är tillräckligt lönsam så att både Lagardère och fastighetsbolaget kan tjäna pengar. Det är en omöjlighet så länge inte finansieringen av arenafastigheten struktureras om.

Vi kan därmed förvänta oss fler presskonferenser och mediauppbåd också i framtiden.

Men när lugnet till slut väl har lagt sig är ett inte helt otroligt scenario att förbundets balansräkning ser ut ungefär som under de sista åren av Råsunda-eran. Resultatet skulle då bli att förbundet kan tjäna mer pengar som hyresgäster på Nationalarenan än vad man gjorde som ägare av Råsunda och marken den stod på. Lyckas man med det så finansieras hyresaffären genom avyttring av ägandet av Råsundamarken.

Blir utfallet som sådant så bör debatten handla om alternativkostnaden. Det vill säga, hade Råsundamarken kunnat användas på ett bättre sätt av förbundet. En inte helt okomplicerad frågeställning eftersom det var mycket politik inblandat längs processen.

Samma diskussion behöver nog tas från skattebetalarnas perspektiv. Politikerna menar förstås att Nationalarenan skapar tillväxt och arbetstillfällen i Solna. Det är sant. Men det är också sant att all näringsverksamhet skapar detsamma. Så detsamma gäller alternativkostnaden även i detta fallet. Hade skattebetalarnas pengar kunnat investeras i andra aktiviteter i kommunen som hade kunnat göra större nytta? Den som inte tycker det bör nog börja med att ställa sig frågan hur alla de städer runt om i världen som inte har byggt nya arenor har kunnat växa? Men innan man tar den diskussionen så ska vi kanske vänta på hur stor notan för skattebetalarna blir till slut. För erfarenheten från arenavärlden säger att det nästan alltid är skattebetalarna som i slutändan får betala. Varför skulle det bli annorlunda i detta fallet?

Djurgården Fotboll finanser 2013 - Resultatet är inte allt

För ett år sedan skrev jag en analys av Djurgården Fotbolls ekonomi i denna artikel på Offside.org. Slutsatsen var att trots att klubben rent formellt hade förbättrat sitt resultat så behövde det inte innebära att klubbens ekonomi har blivit bättre.

Så efter att Djurgården för presenterade sitt bokslut för 2013 som visade ett stort underskott så är det på sin plats att ställa sig frågan. Har ekonomin blivit sämre?

Jag ska försöka finna ett svar på den frågan.

Precis som tidigare år har jag har valt att avgränsa analysen till den del i Djurgården som driver elitverksamheten. En analys av klubbens intäkter säger att matchintäkterna har ökat med 5 miljoner kronor jämfört med 2012. Detta tack vare att man flyttade in på en ny modern stadion. Marknad och försäljning består av sponsorintäkter samt försäljning av merchandise. Här har Djurgården förhållandevis låga intäkter, framför allt med tanke på att klubben ser sig själv som ett av de starkaste idrottsvarumärkena i Sverige. Under media och övriga intäkter ser vi en kraftig minskning jämfört med 2012. Det beror på att klubben fick skadestånd (Peab) samt en sign-on bonus (SGA) som förstärkte denna intäktskategori under 2012.

En analys av resultaträkningen ger fler ledtrådar. Klubbens Ebitda visade ett underskott på lite drygt 20 miljoner kronor. En kraftig försämring från året innan. Det beror till största del på två saker.

1) Lägre intäkter från ”media och övriga intäkter” på grund av Peab och SGA (2012).

2) Under 2013 ökade Djurgårdens övriga kostnader med ca 13 miljoner kronor jämfört med året innan. 45.8 miljoner är också mycket högre än vad man tidigare har redovisat inom denna post.

I samband med flytten till ny stadion hade Djurgården en offensiv marknadsföringskampanj. Bland annat tog man fram en reklamfilm som sändes i TV4. Jag skulle gissa att det svarar för en relativt stor del av ökningen i denna post.

2013 års underskott skapade ett finansieringsbehov i Djurgården Elitfotboll AB. Man gick in i året med ett underskott i rörelsekapitalet och vinsten på spelarförsäljningar var inte tillräckligt stor för att finansiera underskottet i Ebitda. Detta finansieringsbehov löstes genom att föreningen tog emot en gåva i storleksordningen 15.8 miljoner kronor. Dessa pengar användes sedan som ett aktieägartillskott i Djurgården Fotboll AB.

Det är långt ifrån första gången som Djurgården finansierar sin verksamhet externt. Den stora skillnaden från tidigare år är att pengarna i första hand har använts till andra aktiviteter än att finansiera spelarkontrakt. Och behovet av alla dessa pengar hade inte funnits om Djurgården hade valt en budgetlösning för marknadsföring i samband med stadionbytet.

För tittar man på klubbens sportsliga effektivitet så har den blivit bättre. Ration personalkostnader i relation till rörelseintäkter är lägre än någonsin under den senaste 6 årsperioden.

Och tittar man t.ex. på personalkostnader plus avskrivningar på spelarkontrakt dividerat med antal inspelade poäng så är det lika med 1.27 miljoner per poäng. Detta är bättre än vad klubben har presterat tidigare år och skulle kunna jämföras med motsvarande siffra för MFF under 2013 som visar 1.32 miljoner kronor per inspelad poäng. Så nog har ekonomin blivit bättre under 2013. I alla fall om man mäter den i termer av den sportsliga effektiviteten.

Det vore dock magstarkt att säga att Djurgårdens ekonomi har blivit bra. Precis som inför 2013 går klubben in i säsongen med ett underskott i rörelsekapitalet (omsättningstillgångar inkl kassa minus kortfristiga skulder). Man behöver därmed öka sina rörelseintäkter med ca 8 miljoner kronor under 2014. Givet att ”övriga kostnader” kommer ner på för klubben normala nivåer samt att kostnaderna för spelarkontrakt inte ökar jämfört med under 2013. Först då kan klubben klara sig utan externa kapitaltillskott. Ett problem som kan hindra en sådan förbättring är att bidragsgivarna under flera år har lärt Djurgården att det finns pengar tillgängliga.

Högre sportslig ambitionsnivå än vad konkurrenskraften tillåter

Helsingborg. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För ett år sedan skrev jag om att 2012 års bokslut lämnade fler frågor än svar. Den största för min del var om klubben hade förbättrat sin verksamhet i grunden. Det vill säga, ökat sin finansiella konkurrenskraft. Till sin hjälp hade man de 50 miljoner kronor i reavinst på försäljning av spelarkontrakt under 2011. Idag vet vi svaret. Man har inte enbart misslyckas med att stärka sin konkurrenskraft, man har tappat i styrka.

En översikt av klubbens intäkter säger att rörelsen omsatte knappt 6 procent mer än vad den gjorde under 2010. Ett jämförbart år utan extraordinära intäkter från deltagande i Europacuperna eller extraordinära sportsliga framgångar (vilket 2011 måste betraktas som). Denna 6 procentiga ökning kan jämföras med de 20 procent som det allsvenska kollektivets intäkter har ökat med.

En annan fråga var huruvida spenderarfesten och excesserna under 2011 och 2012 också skulle påverka resultatet negativt under 2013. Också här har vi fått svar på frågan. Klubbens personalkostnader vilka till stor del styrs av kontrakterade spelare under 2011 och 2012 uppgick till hela 75.5 procent av rörelseintäkterna. Detta medförde att Ebitda (resultatet före avskrivningar och realisationsvinster på försäljning av tillgångar, samt finansnetto) landade på minus 14.2 miljoner. Detta var alltså klubbens kassaflöde från den löpande verksamheten. Eftersom Helsingborg gick in i året med ett negativt rörelsekapital så uppstod det ett finansieringsbehov under året.

Av denna anledning sålde Helsingborg vinstandelar i framtida vinster på spelarförsäljningar för 14 miljoner kronor. Den framtida vinstdelningen finns som en ansvarsförbindelse utanför balansräkningen och uppgår till 29.5 miljoner kronor, vilket med andra ord de externa investerarna kan få om Helsingborg är tillräckligt framgångsrika i sina spelaraffärer.

Om vi tittar på Helsingborgs kortsiktiga finansiella hälsa så ser vi att man har ett negativt rörelsekapital. Det är ungefär lika ansträngt som efter 2010. Då lyckades klubben utveckla flera spelare som genererade sportslig framgång plus stora reavinster på försäljning av deras kontrakt. Det rättade upp den finansiella hälsan då. Idag är frågan hur värdefull Helsingborgs trupp egentligen är. Dessutom är en del av de framtida realisationsvinsterna redan sålda och bokförda under 2013.

Helsingborg behöver nå balans i Ebitda under 2014. Från minus 14 miljoner till balans. För att lyckas med det måste personalkostnaderna minska rejält samtidigt som intäkterna bör öka. Det senare kräver sportsliga framgångar. Sportsliga framgångar å sin sida kräver duktiga fotbollsspelare. Personalkostnaderna ökar ju bättre fotbollsspelare man kontrakterar. 2014 kan bli ett riktigt svårt år för Helsingborg.

Helsingborgs beteende under de senaste åren är ett klassiskt exempel på överinvestering inom fotbollen. Under det senaste veckorna har flera klubbar presenterat röda siffror. I de flesta fall har dock förlusterna varit kontrollerade och med en stark ekonomi i ryggen. Här sticker Helsingborg ut rejält. Jag skulle säga att klubbens sportsliga ambitionsnivå är högre än vad dess konkurrenskraft tillåter den att vara. Kanske är det självbilden som behöver rannsakas. Klubbens rörelseintäkter på 68 miljoner kronor - vilket alltså utgör grundbasen – är lägre än den allsvenska medelintäkten på 71 miljoner kronor 2012.

Jag har utformat en enkel grafisk modell som visar styrkeförhållandet mellan de allsvenska klubbarna efter 2013 års resultat. Metoden finns beskriven under denna länk. Helsingborg svaga resultat har placerat klubben i ett prekärt utgångsläge. Festen har orsakat en baksmälla. Som vanligt är nyttigt att efteråt ställa sig frågan om det var värt det?

Har Bosse sprängt banken?

Den förra säsongen slutade med ett katastrofalt resultat för Elfsborg. Både i tabellen och i bokslutet. Klubbens ordförande Bosse Johansson försvarar resultatet med att satsningen var avsiktlig. Men det är alltid mer intressant att titta på vad som har kommunicerats tidigare eftersom kommunikationen sällan är konsekvent.

Inför säsongen sade Bosse Johansson i en intervju att klubbens egna kapital gjorde att man kunde klara ett ”ekonomiskt skitår”, 10-15 miljoner kronor i underskott. Och så länge man inte var där så kunde man fortsätta bygga Elfsborg. Nu är man där. Betyder det nu att man inte längre kan bygga klubben?

Jag har delat upp analysen i två delar. I denna första del kommer jag att fokusera på bakgrunden till beteendet som ledde till det negativa resultatet. I del två en kortare analys av resultatet samt hur stor skada det har gjort, egentligen. Efter att Elfsborg redovisade en förlust på 12.7 miljoner kronor finns det ett antal intressanta faktorer att bena ut. 

Starkare konkurrenter 
Som jag tidigare har varit inne på så har Elfsborgs konkurrensfördelsperiod nått sitt slut. Flera konkurrenter har flyttat in på moderna arenor vilket har gett dem större resurser. Empirin från svensk elitfotboll är att större resurser i relation till konkurrenterna ger betydligt bättre möjligheter till sportslig framgång. Bättre sportslig framgång för konkurrenterna genererar samtidigt negativa effekter den egna klubben vilket rimligen pressar de finansiella nyckeltalen.

 

Figuren visar Elfsborgs personalkostnader samt spelarlöner i relation till allsvenskans dito. Prognosen för 2013 är baserad på de hittills publicerade årsrapporterna och prognosen för 2014 är i första hand baserad på det personalkostnadsutrymme som Elfsborg kan antas ha inför säsongen (se längre ned i texten). 2013 års toppade personalkostnader orsakade röda siffror i resultaträkningen samtidigt som de inte nådde upp i 2007 och 2010 års (se längre ner i resultattabellen) komparativa fördel i allsvenskan. Vi kan se en negativ trend i Elfsborgs finansiella konkurrenskraft. 

Dålig utdelning på kontrakt-strategin 
Elfsborgs strategi har varit längre kontrakt med sina spelare med syfte att försäkra sig på marknaden för handel med spelarkontrakt. Längre spelarkontrakt kostar en premie och ökar klubbens totala personalkostnader. Under flera år har det varit en framgångsrik strategi men under den senaste perioden har likviditeten på transfermarknaden varit ojämn vilket kan ha bidragit till att Elfsborg upplever det som svårare att tjäna pengar på strategin.

Högre risktagande? 
En intressant fråga är om Elfsborg tog högre risker än vad klubben tidigare ha gjort? En anledning till det skulle just vara klubbens försämrade konkurrenskraft samt en dålig utväxling på spelarkontrakt -strategin under den senare perioden. Klubbledningen kan ha sett de stora pengarna som ett Champions League kval kan ge som en möjlighet att kompensera för det och kan därmed ökat risken i verksamheten av den enkla anledningen att det kan ha varit sista tillfället på länge att nå denna monetära belöning.  Och ära förstås.

Balanserat styrkort 
Elfsborg har sedan många år tillbaka använt sig av balanserade styrkort, eller balanced scorecard som det så fint heter i Fek A kurslitteraturen. Där arbetar man med fyra nyckeltal. Sportslig framgång (sämst 4:e plats), marknadsintäkter (mål inför varje säsong), resultat på nedersta raden (positivt) samt konsolideringsgrad (det egna kapitalet i relation till personalkostnaderna) som ska vara 50%.

Jag har gjort i ordning en matris om hur Elfsborg uppnår sina målvärden. Under 2013 har man misslyckats med att nå tre av fyra nyckeltal.
 

Det som sticker ut mest är konsolideringsgraden. Här syns det mycket tydligt att klubben har tagit mycket höga risker inför 2013 i förhållande till hur man tidigare har agerat. För att uppnå sitt interna målvärde för konsolideringsgraden hade Elfsborg behövt ha redovisat en vinst på åtminstone 7 miljoner kronor under 2013. 

Klubben gjorde en satsning för att nå sportslig framgång för kapital som man förvisso hade, men inte enligt sina normala internkontroller. Och hade inte Elfsborg vunnit den där bortamatchen mot Nordsjaelland med uddamålet så hade situationen sett ännu mer ansträngd ut. 

Nedskärning 
Om nu Elfsborg ska vara konsekventa i sin ekonomistyrning så bör alltså konsolideringsgraden återställas till sitt målvärde. Vill man göra det redan under 2014 så ska personalkostnaderna sänkas ner mot 45 miljoner kronor. Dessa nivåer har klubben inte legat sedan 2006 och då var allsvenskans totala personalkostnadsmassa 50 procent lägre.

Det betyder att klubben måste prestera bättre sportsliga resultat men med betydligt mindre resurser exponerat mot en högre risk än tidigare (konsolideringsgrad). Lyckas man inte med det så finns det en risk att man positionerar sig som ett mittenlag i allsvenskan. Med de finanser som hör mittenlag till. 

Sammanfattning 
Inför 2013 tog Elfsborg betydligt större risker än man gjort tidigare säsonger. En relevant fråga är om klubbledningen har varit ärlig med hur pass stora risker man egentligen tog? Till exempel uttalade sig klubbledningen självsäkert att ekonomin skulle vara hemma redan efter den andra kvalomgången i kvalspelet i Uefas turneringar. Hade man stanna t där så hade resultatet varit ytterligare ett antal miljoner sämre vilket på kortare sikt hade lett till ett finansieringsbehov

Men fallet Elfsborg 2013 är också intressant i en större kontext. Det är lockande och analysera Elfsborgs agerande från ett ESS perspektiv (Evolutionärt Stabila Strategier). Martin Grossmann skrev för ett par år sedan en paper* där han menar att ESS på ett bättre sätt förklarar rationella beteenden i tävlingar än vad övriga spelteorin gör. Detta eftersom det snarare rör sig om en kamp och inte om byte av varor eller tjänster på en marknad. Detta leder till ännu större finansiella underskott i sportligor än vad övriga spelteoretiska modeller implicerar.

De oproportionerligt stora (i förhållande till allsvenskans) intäkterna som ett gruppspel i Champions League genererar (ca €20 miljoner) kan göra stor skada om en konkurrent hinner få dessa pengar före en själv. Av denna anledning kan det anses vara fullt rationellt att utsätta sig för mycket stora risker och förlora pengar.

-----------------------

*EvolutionarilyStable Strategies in Sports Contests - Martin Grossmann - October 24, 2011

Elfsborg - en kortare genomgång av finanserna

På intäktssidan kan vi se att klubbens svaga resultat i allsvenskan har pressat Elfsborgs förmåga att tjäna pengar. Det är framför allt intäkterna från centrala avtal vilka till viss del är prestationsbaserade.

På kostnadssidan kan vi se att personalkostnaderna var mycket kraftigt upp jämfört med 2012. Här döljer det sig troligen ”engångskostnader” för Mohamed Bangura samt sign-on kostnader för Hauger och Tom Söderberg. Elfsborg gjorde en offensiv satsning inför 2013. Bland annat lånades Mohamed Bangura under uppmärksammade former. Alla dessa får nog betraktas som profilvärvningar vilket hade en stor inverkan på kostnaderna. Ingen av dessa spelare gjorde dock något större avtryck vilket belastade finanserna i form av uteblivna förväntade intäkter.

 

Resultatet på minus 12.6 miljoner blev bättre tack vare det sena segermålet nere i Danmark som kvalificerade Elfsborg till gruppspelet i Europa League. Jag har gjort i ordning en kassaflödesanalys som visar hur Elfsborgs likviditet hade sett ut om man hade misslyckats med den bedriften. Klubben hade upplevt ett finansieringsbehov. Storleken på det hade dock varit någorlunda hanterbart. Antingen genom banklån eller genom försäljning av vinstandelar i den befintliga truppen.

En lustig parantes är att Bosse Johansson förklarade den stora förlusten med rekordhöga avskrivningar. Men faktum är att avskrivningarna har varit högre under flera tidigare år. Dessutom kan jag tycka att det argumentet är lite märkligt med tanke på att Johansson för två år sedan menade att truppen var lågt värderad då flera spelare i truppen hade ett lågt eller inget bokfört värde på balansräkningen.

Anledningen till att avskrivningarna upplevdes höga under 2013 var helt enkelt att truppen inte levererade tillräckligt stora intäkter, antingen genom de löpande intäkterna eller genom försäljning av spelarkontrakt. Rent krasst och med facit i hand borde med andra ord Elfsborg ha gjort en extra nedskrivning redan 2011. Det hade dock gjort förlusten för 2011 på 6.9 miljoner ännu högre.

Men Bosse Johanssons uttalande om att avskrivningarna kommer att minska kraftigt under kommande år bekräftar att Elfsborg inte räknar med att rekrytera några spelare under det kommande året. Och anledningen till det är mycket enkel. Det finns för tillfället inga medel att rekrytera för.

Under många år har Elfsborg presterat goda resultat. Man har kunnat bedriva en långsiktig kontraktsstrategi och gjort andra aktiviteter och investeringar som utvecklat klubben. Dessa möjligheter är idag mer begränsade. Elfsborg kommer att behöva utveckla nya spelare och sälja dessa med vinst för att på så sätt kunna bygga mer kapital.

Tack vare avancemanget till gruppspelet i Europa League är dock Elfsborgs finansiella hälsa inte skadad. Givet att man lyckas banta personalkostnaderna tillräckligt mycket och nå ett neutralt kassaflöde från rörelseresultatet under 2014. På kort sikt har man trots allt ett större rörelsekapital än vad man hade periodvis under föregående år.

 

Detta lite mer kortsiktiga nyckeltal måste sättas i relation till klubbens övriga tillgångar. I första hand klubbens faktiska sportsliga konkurrenskraft samt truppens värde på transfermarknaden. Båda dessa två saker är idag mer osäkra än tidigare år.

Vilka faktorer är det egentligen som gör de europeiska ligorna mindre jämna?

Det är av allmän kännedom att de europeiska ligorna befinner sig i en process som gör de mindre jämna. Däremot råder det lite olika uppfattningar om vad det är som driver denna pågående process. Ett exempel på det är den lite onyanserade diskussionen om att det är den nuvarande regimen i den spanska fotbollen där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter individuellt som har skapat ett tävlingslandskap där Barcelona och Real Madrid har dominerat den spanska ligafotbollen under de senaste åren.

Ekonomen Thomas Peeters vid universitetet i Antwerpen gjorde för några år sedan en studie* där han i första hand ville mäta om de två olika metoderna att sälja sändningsrättigheter på gjorde någon skillnad på tävlingsbalansen i en liga. Resultaten i denna studie gav flera intressanta svar.

Peeters identifierade ett antal olika faktorer som kan tänkas ha inverkan på tävlingsbalansen vilket han alltså har som output i sin modell. Tävlingsbalansen kan mätas på många olika sätt. En förutsättning för denna studie var att hitta nyckeltal som fungerar en jämförelse mellan ligor där antalet lag varierar. Peeters har valt Ginikoefficenten samt NAMSI.

Ginikoefficienten är ett ekonomiskt mått på ojämlikhet och pekar på hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan 0 (alla har exakt lika stora tillgångar – total jämlikhet) och 1 (total ojämlikhet). Peeters använder Ginikoefficienten för att mäta distributionen av topplaceringar i ligan. Ligasegraren får 3 poäng, tvåan 2 poäng och laget på tredjeplats får 1 poäng.

NAMSI jämför den faktiska standardavvikelsen av segerprocent (oavgjort är värt 0.5 av en seger) i en liga i relation till standardavvikelsen med den sämsta möjliga tävlingsbalansen.

NAMSI mäter med andra ord tävlingsbalansen på säsongsnivå. Ginikoefficienten mäter tävlingsbalansen på lite längre sikt.

Som input i modellen har Peeters identifierat flera olika faktorer. För det första, om ligan är uppbyggd i olika format som skulle kunna tänkas påverka tävlingsbalansen: slutspel (po - playoff) eller inte i ligan.

För det andra: Hur olika sätt på distribution av inkomster påverkar tävlingsbalansen. Här tittar Peeters på dessa faktorer: Kapaciteten att attrahera åskådare (dp - drawing power distribution). Detta mäts som standardavvikelsen av varje klubbs publiksnitt i förhållande till ligans publiksnitt. Ju lägre standardavvikelse desto jämnare kapacitet att attrahera åskådare mellan lagen.

En annan faktor är vilken TV rättighetsregim ligan (br) använder sig av, individuell (t.ex Spanien, Portugal mfl) eller central (t.ex England, Scottland, Tyskland, Sverige mfl). Peeters har också med prispengar från Champions League som input (clpr). Turneringen genererar stora intäkter till deltagande klubbar vilka klubbarna använder till att förstärka sina trupper. Något som kan påverka tävlingsbalansen i den inhemska ligan. Till slut tar Peeters den inhemska marknadens storlek med i beräkningen. Detta mäts i form av logaritmen av BNP för respektive land som är med i denna studie (lgdp).

Mätperioden är 2001 till och med 2008. Peeters gör både en tvärsnittsstudie samt panel-dataanalys.

En plot gjord på data från Peeters studie. Här enbart Ginikoefficienten som en funktion av skillnaden mellan klubbarnas kapacitet att attrahera åskådare (drawing power distribution). Mätperiod 2001 - 2008.

Resultaten i Peeters analys säger att de två olika analysmodellerna för hur sändningsrättigheter säljs (individuellt eller centralt) inte har någon signifikant betydelse för tävlingsbalansen i en liga. Detta resultat bekräftas av både tvärsnittssanalysen samt peneldata-analysen.  

Det som däremot påverkar tävlingsbalansen i de nationella ligorna är deltagande i Champions League (negativt för tävlingsbalansen) och skillnaden mellan respektive klubbs förmåga att attrahera åskådare. Båda dessa faktorer bekräftas i båda modellerna. Också storleken på ett lands ekonomi har en påverkan. Mindre ekonomier verkar ha det svårare att leverera i jämnare liga än större ekonomier. Detta gäller i första hand på säsongsnivå (NAMSI). Ju större ekonomi, desto bättre förutsättningar är det rimligen för fler finansiellt konkurrenskraftiga lag.

Resultaten ger oss inte bara bättre kunskap om vilka faktorer som påverkar tävlingsbalansen. De pekar också på de stora utmaningar som den europeiska fotbollen står inför. Men också för allsvenskan. Peeters är långt ifrån den enda ekonomen som slår fast att Champions League har en negativ påverkan på tävlingsbalansen i de nationella ligorna**.

Det hör till sakernas natur att den allsvensk klubb kommer att förr eller senare nå Champions League och få del av de oproportionerligt stora pengarna (motsvarande nästan 20% av allsvenskans totala omsättning). Detta kommer troligen leda till en försämrad tävlingsbalans i ligan. Just tävlingsbalansen kan argumenteras vara allsvenskans konkurrensfördel jämte andra internationella ligor med att locka (TV)åskådare. Vad händer när allsvenskan tappar kraften i denna konkurrensfördel?

Peeters mäter kapaciteten att attrahera åskådare enbart på stadionnivå. I dagens globala mediavärld finns det dock fler faktorer som gör att klubbarna kan tjäna mer pengar än de intäkterna som matchdagen genererar på stadion. Det finns ett antal klubbar som bland annat genom kontinuerliga framgångar i Champions League har lyckats attrahera supportrar utanför sitt ursprungslands gränser. I de stora europeiska ligorna finns det numera åtminstone en vad man skulle kunna kalla för global klubb. Bayern München har nyligen meddelat att man öppnar ett kontor i New York för att bättre kunna kapitalisera sina framgångar på den globala marknaden för sponsorer. Real Madrid och Barcelona är två globala klubbar som spelar i en liga med lokala klubbar. Båda dessa klubbars sponsorintäkter (€212m respektive 176m) överstiger med råge den närmaste konkurrents totala intäkter (€120m).

Jämlikhetsproblemet i den spanska ligan är inte TV regimen i sig. Utan det faktum att Spanien inte är en tillräckligt stor ekonomi för att kunna leverera fler än två storklubbar. 

Jag tror att det vi ser framför oss är ett fåtal ”superklubbar” i det europeiska tävlingslandskapet. Utmaningen kommer att bli och matcha dessa klubbar i ett intressant tävlingsformat.

-----------------------------

* Broadcasting Rights and Competitive Balance in European Soccer - Thomas Peeters 2009

** Top Clubs' Performance and the Competitive Situation in European Domestic Football Competitions - Christoph Breuer, Tim Pawlowski, Arnd Hovemann