Kommer ni ihåg arbetsmarknadskonflikten som drabbade NFL för ett par, tre år sedan? Med den följde en säsong där lönetaket togs bort. Också lönegolvet var inaktivt förstås. Lönetakets främsta syfte är att minska spelarnas andel av ligans intäkter och generera mer profit till ägarna. Lönegolvets är att enskilda klubbar inte ska underinvestera i talang och uppnå en konkurrenskraftig spelartrupp.
När lönegolvet togs bort under det året så var familjen Glazers Tampa Bay Buccaneers en av klubbarna som passade på att sänka sina lönekostnader till en nivå som var en bra bit under det gamla lönegolvet*. Detta trots att klubben under flera år har tillhört de sportsligt sämre i NFL. Det var dock ingen tillfällighet. I en akademisk studie** kom författarna fram till att Tampa Bay Bucs och familjen Glazer var de som utnyttjade systemet mest med syfte att tjäna pengar.
NFL drivs likt de andra majorligorna i Nordamerika enligt en socialistisk modell. Dåliga prestationer straffas inte. Man kan inte degraderas. Det är till och med så att dåliga prestationer belönas tack vare att man får en bättre turordning i den årliga draften. Klubbägarna delar också solidariskt på de ekonomiska vinster som ligan genererar. I NFL säljs sponsorkontrakten centralt av ligan och sponsorintäkterna delas lika mellan klubbarna. Samma sak med försäljning av TV rättigheter. Och när det kommer till biljettintäkter så delas också de mellan lagen: 66/34 mellan hemma och bortalag. Modellen medför att sportsliga tillkortakommanden inte påverkar klubbarnas finanser särskilt negativt. Är man skicklig så går det till och med tjäna stora pengar på det.
Förutom Tampa Bay Bucs så äger familjen Glazer också Manchester United. Klubben har upplevt en tung höst och befinner sig idag på en plats i tabellen som inte skulle kvalificera klubben till Champions League. Till skillnad från familjens amerikanska verksamhet så är man betydligt mer villig att investera i spelare. I igår gick Manchester United ut med att man har förvärvat Juan Matas kontrakt. Till ett pris som är högst i klubbens historia, £40 miljoner.
Den stora skillnaden mellan familjen Glazers två klubbar är den miljö de spelar inom. Den europeiska fotbollen är organiserad enligt en kapitalistisk modell. Vinnare belönas stort och förlorare straffas hårt. Sportsliga motgångar leder ofta till minskade intäkter och i värsta fall till degradering som inte sällan är förödande för klubbarnas finanser. Av de £360 miljoner som Manchester United hade i intäkter under den förra säsongen genererades drygt £300 miljoner på egna meriter. Bara ca 10% av de totala intäkterna kom från Premier Leagues centrala TV kaka.
Familjen Glazers motiv är rimligen detsamma i båda fallen. Att maximera det ekonomiska värdet på båda sina klubbar. Manchester United hade naturligtvis inte köpt Mata-kontraktet om man inte hade behövt förbättra sin position. Men Glazers måste anpassa sig till de helt skilda ekonomiska förutsättningarna som gäller på respektive marknad som lagen verkar på. Två klubbar, samma ägare men helt olika beteende. Detta är ett utmärkt exempel på vad nationalekonomi handlar om: Läran om incitament.
-----------------------------
* With no salary floor, Bucs, Chiefs, Jags keep millions in their pockets.
** Free Ride, Take It Easy: An Empirical Analysis of Adverse Incentives Caused by Revenue Sharing - Daniel A. Rascher, Matthew T. Brown, Mark Nagel, Chad D. McEvoy , Oct 12th-2010
lördag 25 januari 2014
måndag 13 januari 2014
Sändningsrättigheter i Danmark - FC Köpenhamn dissar Bröndbys invit
Häromdagen kunde man läsa om i dansk media om att Bröndby hotar med att bryta sig loss från det danska kollektiva TV avtalet*. Det finns fakta på att Bröndby är den mest attraktiva klubben i det paket av matcher från den danska ligan som visas i TV. Klubben vill på så sätt positionera sig inför kommande förhandlingar kring ett nytt TV avtal. Inga konstigheter.
Det som är mer intressant är att Bröndby fick kalla handen av FC Köpenhamn** när man försökte få över dem till samma planhalva. Parken S&E direktören Anders Hørsholt säger att han håller med Bröndby i sak, men att man inom FC Köpenhamn är nöjda över hur TV pengarna distribueras mellan klubbarna*. Man kan fråga sig varför eftersom också FC Köpenhamn skulle tjäna på den förändring som Bröndby vill driva igenom.
En mycket trolig anledning till att Anders Hørsholt och FC Köpenhamn är nöjda med sakernas tillstånd är just Bröndbys missnöje. FC Köpenhamn har under 2000 talet vunnit 9 av 13 mästerskap. Bröndby har vunnit två stycken. Det senaste våren 2005. De övriga två mästerskapen har vunnits av Ålborg respektive FC Nordsjælland.
Storleksmässigt är Bröndby den enda klubb som på längre sikt är ett potentiellt hot mot att FC Köpenhamns enorma dominans. De stora pengar som deltagandet i Champions League ger**** skulle i Bröndbys händer vara oerhört mycket mer skadligt för FC Köpenhamns räkning jämfört med om de hamnar hos andra betydligt mindre klubbar. Genom att inte stödja Bröndby så minskar man klubbens förmåga att distansera sig från de andra klubbarna och ta upp kampen med FC Köpenhamn på allvar.
Så trots att FC Köpenhamn får nominellt mindre pengar från den danska ligans TV avtal så kan man ta igen det med råge tack vare fler möjligheter att delta i Champions League. Kort och gott: FC Köpenhamn värderar mindre konkurrens högre än fler TV miljoner.
-------------------------------
* Brøndby går solo: Vil have flere tv-millioner
** FCK vil ikke ændre superliga tv-aftale
*** De danska TV pengarna fördelas där 33% av TV intäkterna ska fördelas lika. 11% baserat på klubbarnas exponering i TV och resterande baseras på prestationer.
**** FC Nordsjælland kom hem från Champions League med €20.4 miljoner i premier
Det som är mer intressant är att Bröndby fick kalla handen av FC Köpenhamn** när man försökte få över dem till samma planhalva. Parken S&E direktören Anders Hørsholt säger att han håller med Bröndby i sak, men att man inom FC Köpenhamn är nöjda över hur TV pengarna distribueras mellan klubbarna*. Man kan fråga sig varför eftersom också FC Köpenhamn skulle tjäna på den förändring som Bröndby vill driva igenom.
En mycket trolig anledning till att Anders Hørsholt och FC Köpenhamn är nöjda med sakernas tillstånd är just Bröndbys missnöje. FC Köpenhamn har under 2000 talet vunnit 9 av 13 mästerskap. Bröndby har vunnit två stycken. Det senaste våren 2005. De övriga två mästerskapen har vunnits av Ålborg respektive FC Nordsjælland.
Storleksmässigt är Bröndby den enda klubb som på längre sikt är ett potentiellt hot mot att FC Köpenhamns enorma dominans. De stora pengar som deltagandet i Champions League ger**** skulle i Bröndbys händer vara oerhört mycket mer skadligt för FC Köpenhamns räkning jämfört med om de hamnar hos andra betydligt mindre klubbar. Genom att inte stödja Bröndby så minskar man klubbens förmåga att distansera sig från de andra klubbarna och ta upp kampen med FC Köpenhamn på allvar.
Så trots att FC Köpenhamn får nominellt mindre pengar från den danska ligans TV avtal så kan man ta igen det med råge tack vare fler möjligheter att delta i Champions League. Kort och gott: FC Köpenhamn värderar mindre konkurrens högre än fler TV miljoner.
-------------------------------
* Brøndby går solo: Vil have flere tv-millioner
** FCK vil ikke ændre superliga tv-aftale
*** De danska TV pengarna fördelas där 33% av TV intäkterna ska fördelas lika. 11% baserat på klubbarnas exponering i TV och resterande baseras på prestationer.
**** FC Nordsjælland kom hem från Champions League med €20.4 miljoner i premier
lördag 11 januari 2014
Baksmällan
För snart ett år sedan skrev jag i min analys av Helsingborgs bokslut om att klubben hade varit på fest. Man spenderade friskt de miljoner som man hade tjänat på de stora spelarförsäljningarna sommaren 2011 samt miljoner som deltagandet i Europa League gav klubben. Festen visade sig vara lite drygt två år. Sen kom baksmällan.
Höstsäsongen 2013 var sportsligt sett misslyckad och under vintern har vi kunnat läsa om att Helsingborg återigen har mycket ont om pengar. I dagarna har klubben lånat ut Imad Khalili fram till maj. Khalili gjorde 15 mål under 2013 varav 8 stycken under de 10 allsvenska matcher som han spelade i Helsingborg under hösten. Helsingborg ska enligt obekräftade uppgifter ha fått €300 000 för besväret. Det är förvisso rent generellt inte alls dåligt betalat från ett allsvenskt klubbperspektiv. Men är det en bra affär från ett Helsingborgsperspektiv?
För att försöka analysera det så har jag valt att backa bandet ett par år.
Enligt Helsingborgs årsredovisning för 2011 så köpte man spelarkontrakt för 12.3 miljoner kronor det året. Utöver det tillkom kostnader i samband med lån och spelarförvärv. Dessa uppgick enligt resultaträkningen till 15.5 miljoner kronor. I verksamhetsberättelsen framgår det att Helsingborg lånade Peter Larsson, Sebastian Carlsen, Jörgen Skjelvik samt Gudjon Petur Lydson. Thomas Sörum, Erland Hanstveit samt Alvaro Santos värvades.
Det skulle betyda att Helsingborg betalade 10 miljoner kronor, kanske till och med lite mer till till Haugesund för Tomas Sörums kontrakt. Tillsammans med spelarens personliga kontrakt så borde rimligen värdet på de 2.5 åren som han tecknades för uppgå till åtminstone 15 miljoner kronor. Det vill säga ca 6 miljoner kronor per säsong. Detta för en spelare som kommer från en extern miljö vilket medför en produktionsrisk i den nya miljön.
Det är dessa affärer som leder till att klubbar upplever affärer som den nyligen med Imad Khalil som goda. Men det Helsingborg ser ut att göra är att man släpper iväg Imad Khalili på ett lån som enligt obekräftade uppgifter är värt €300 000 för nästan hälften av en säsong. Det ser alltså inte bättre ut än att klubben värderar Sörum och Khalili ungefär lika. Trots att den senare idag är en dokumenterad målskytt i Helsingborgs miljö vilket Sörum inte var när han rekryterades.
För en klubb med toppambitioner bör det nog betraktas som ett misslyckande.
Höstsäsongen 2013 var sportsligt sett misslyckad och under vintern har vi kunnat läsa om att Helsingborg återigen har mycket ont om pengar. I dagarna har klubben lånat ut Imad Khalili fram till maj. Khalili gjorde 15 mål under 2013 varav 8 stycken under de 10 allsvenska matcher som han spelade i Helsingborg under hösten. Helsingborg ska enligt obekräftade uppgifter ha fått €300 000 för besväret. Det är förvisso rent generellt inte alls dåligt betalat från ett allsvenskt klubbperspektiv. Men är det en bra affär från ett Helsingborgsperspektiv?
För att försöka analysera det så har jag valt att backa bandet ett par år.
Enligt Helsingborgs årsredovisning för 2011 så köpte man spelarkontrakt för 12.3 miljoner kronor det året. Utöver det tillkom kostnader i samband med lån och spelarförvärv. Dessa uppgick enligt resultaträkningen till 15.5 miljoner kronor. I verksamhetsberättelsen framgår det att Helsingborg lånade Peter Larsson, Sebastian Carlsen, Jörgen Skjelvik samt Gudjon Petur Lydson. Thomas Sörum, Erland Hanstveit samt Alvaro Santos värvades.
Det skulle betyda att Helsingborg betalade 10 miljoner kronor, kanske till och med lite mer till till Haugesund för Tomas Sörums kontrakt. Tillsammans med spelarens personliga kontrakt så borde rimligen värdet på de 2.5 åren som han tecknades för uppgå till åtminstone 15 miljoner kronor. Det vill säga ca 6 miljoner kronor per säsong. Detta för en spelare som kommer från en extern miljö vilket medför en produktionsrisk i den nya miljön.
Det är dessa affärer som leder till att klubbar upplever affärer som den nyligen med Imad Khalil som goda. Men det Helsingborg ser ut att göra är att man släpper iväg Imad Khalili på ett lån som enligt obekräftade uppgifter är värt €300 000 för nästan hälften av en säsong. Det ser alltså inte bättre ut än att klubben värderar Sörum och Khalili ungefär lika. Trots att den senare idag är en dokumenterad målskytt i Helsingborgs miljö vilket Sörum inte var när han rekryterades.
För en klubb med toppambitioner bör det nog betraktas som ett misslyckande.
fredag 3 januari 2014
Orimligt att alla nya arenor kan nå en ekonomi i balans del 2. Erfarenheter från hockey
I ett tidigare blogginlägg ställde jag en hypotes där jag menar att samtliga arenor i en liga av en europeisk modell (kapitalistisk, i motsats till den amerikanska socialistiska ligamodellen) omöjligtvis kan nå en ekonomi i balans. Jag menar också att ju mer skattesubventioner det finns totalt i ligan, desto mindre lönsamt blir det privata ägandet. Detta eftersom subventionerna skapar en överkapacitet samt ökade kostnader för sportslig framgång som krävs för att fylla arenorna.
Jag blev lite mer nyfiken och har försökt att samla information från arenaboomen inom hockeyn. Hockeyklubbarna har flera gånger målats upp som förebilder. Och nog borde det finnas bättre förutsättningar för hockeyklubbarna att få ekonomi i arenorna. Arenorna har generellt lägre kapacitet och används fler dagar per år. HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag.
Vid en närmare analys så kan man se att hockeyklubbarna har varit duktiga. Men framför allt är det på att suga ut skattepengar från sina kommuner. Till exempel har Modos arena ungefär lika stora kostnader som Guldfågeln. Den stora skillnaden är att Modo har lyckats förhandla till sig cirka 10 miljoner mer i driftsbidrag från kommunen än vad Kalmar FF får från sin stad. Vill man hårdra det hela rent så är det enbart Kinnarps Arena som idag bär sina kostnader på marknadsmässiga grunder. I de andra fallen blir frågan om hur den verkliga kostnaden för kommunernas hyra av istider ska värderas.
HV71 och Färjestad är de klubbar som var först ute med nybyggandet. Precis som Elfsborg kunde man dra nytta av den så kallade ”first mover advantage” och nådde dels sportslig framgång men också kraftigt förbättrade finanser. Denna fördel finns inte längre.
Definitionsproblem:
Frågan är hur en arenas lönsamhet ska definieras. Ligger arenan i ett separat fastighetsbolag så är dess huvudintäkt generellt i form av en hyra. Denna kan vara fast eller rörlig baserad på t.ex. biljettintäkter. Är hyran fast så att fastighetsbolagets böcker är i balans så kan istället klubben drabbas av ett finansiella problem vilket kräver kommunala stöd eller andra åtgärder. Att titta över kommunala driftsbidrag samt andra engagemang kan därmed vara en god indikator på om en arena klarar av att bära sina kostnader på marknadsmässiga grunder.
Jag börjar med en kortare genomgång av ett antal nya arenaprojekt samt en kommentar på den politiska retoriken som matas i media för att till slut försöka dra en slutsats.
2001 Kinnarps Arena (HV71 äger fastigheten) – Kapacitet: 7000 - publiksnitt säsongen 2012-13 6770
Investeringskostnad: 145 miljoner kronor (110 mkr + tillbyggnad 2004: 35mkr)
Finansiering: (räntebärande lån från Kinnarps AB):
Kommunens engagemang: HV71 köpte loss gamla Rosenlundshallen från kommunen för 7 miljoner kronor. HV 71 arrenderar marken av kommunen till ett marknadsmässigt arrende.
Kommunen köper istider från HV71 för 1.8 miljoner kronor per år.
Kommentar: Ett litet kommunalt engagemang. Arenan bär sina kostnader på egen hand.
2001 Löfbergs Lila Arena (FBK äger fastigheten) – Kapacitet: 8647 - publiksnitt säsongen 2012-13 6209
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor.
Finansiering: Räntebärande lån
Kommunens engagemang: Föreningen fick köpa gamla ishallen och mark för 1,5 miljoner av kommunen.
Driftsbidrag på 6 miljoner kronor per år i 20 år.
Kommentar: Större engagemang från kommunen än i Jönköping.
2004 Cloetta Center (LHC hyr från kommunen) Kapacitet: 8500 - publiksnitt säsongen 2012-13 6287
Investeringskostnad: 250 miljoner kronor.
Finansiering: Linköpings kommun
LHC:s engagemang: Hyresavtal tom 2019 – 22mkr/år (omförhandlat 2012, nya villkor 15mkr per år)
Kommentar: Cloetta Center bidrog direkt till att Linköping kunde etablera sig på en hög nivå i Elitserien. Det kommunala fastighetsbolaget har under de senaste året gått ungefär +-0. Fram till 2013 hyrde LHC arenan till ett pris som medförde att arenabolaget hade en balanserad ekonomi. Efter omförhandlingen borde det rimligen uppstå ett underskott som kommunen får finansiera.
2006 Fjällräven center (Modo äger fastigheten) Modo Kapacitet: 7600 - publiksnitt säsongen 2012-13 5884
Investeringskostnad: 225 miljoner kronor
Finansiering: Räntebärande skulder.
Kommunens engagemang: Ursprungligen 5mkr per år. Modo Hockey har lyckats förhandla till sig ytterligare 10mkr/år från och med 2014.
Kommentar: Den ursprungliga subventionen räckte ett par år. Klubben behövde snabbt mer pengar.
2006 Läkerol Arena (Brynäs äger fastigheten) Kapacitet: 8600 - publiksnitt säsongen 2012-13 6229
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Gävle kommun
Kommunens engagemang: Brynäs Arena AB köpte Gavlerinken av Gävle kommun för 3,4 miljoner kronor. Kommunen lämnade ett lån på 110 miljoner kronor för finansiering av arenaprojektet.
Kommunens årshyra för istider bestämdes till 6,5 miljoner kronor med en hyreshöjning på 200 000 kronor per år.
2008 Coop Arena (Luleå äger fastigheten) Kapacitet: 6300 - publiksnitt säsongen 2012-13 5184
Investeringskostnad: 180 miljoner kronor
Finansiering: Luleå kommun
Kommunens engagemang: Luleå Hockey köpte den nyrenoverade arenan med tillhörande ishallar för 260 miljoner kronor. Luleå kommun hyr istider från klubben för 27mkr/år i 30 år.
Kommentar: Hyresavtalet med kommunen gör egentligen kommersiell verksamhet på arenan överflödig. Den riskjusterade avkastningen är rimligen tillräckligt hög tack vare att man har kommunen som en välbetalande hyresgäst.
2008 Skellefteå Kraft Arena (SAIK hyr från kommunen) Kapacitet: 6000 - publiksnitt säsongen 2012-13 5197
Investeringskostnad: 16 miljoner kronor
Finansierings: Skellefteå kommun
Driftskostnad: 5.9 mkr/år (el, vatten, försäkringar, sophämtning)
SAIK:s engagemang: SAIK hyr arenan för 5mkr per år.
2011 Vida Arena (Växjö Lakers äger fastigheten) Kapacitet: 5700 - publiksnitt säsongen 2012-13 5042
Investeringskostnad: 256 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Växjö kommun
Kommunens engagemang: Driftsbidrag på 18mkr per år fram till 2018.
Kommentar: Den nyaste arenan. Ett bra exempel jämfört med Kinnarps Arena på hur mycket större behovet av kommunala subventioner har blivit under de 10 åren som arenaboomen har pågått. Kommunens årliga engagemang är nästan 9 gånger högre på årsbasis i Växjö än vad det var i Jönköping (2.1mkr i 2013 års penningvärde).
Värderingsproblem:
Ett problem är att bestämma hur mycket de istider som kommunerna köper från hockeyklubbarna är värda. Jag ser framför allt två viktiga argument i problematiken.
1) För mindre än 10 miljoner kronor årligen borde kommunen rimligen kunna finansiera och driva åtminstone två inomhushallar, varav den ena spartansk och den andra lite större med löparbanor etc.
2) Risken att stora investeringar i hockeyarenor tränger bort offentliga medel till infrastruktur och träningstider för andra idrotter.
Om vi tar Skellefteå Kraft Arena som ett exempel. Kommunens nettokostnad för hockeykostnad är 22 miljoner kronor. SAIK hyr den för 5 miljoner kronor. Borträknat alternativkostnaden enligt (1) ovanför så borde rimligen SAIK hyra vara subventionerad med närmare 10 miljoner kronor årligen.
Sammanfattning:
Problemet ser ut att vara att subventionerna skapar negativa externaliteter hos de andra hockeyklubbarna. HV71 har en sportslig målsättning att nå semifinal varje säsong. Den finansiella målsättningen är att ha 40-50 miljoner i eget kapital. Man använder sig av en vad man kallar defensiv budget. Det vill säga, man räknar bara med intäkter från grundspel. Under de senaste tre säsongerna har man redovisat negativa resultat och HV71 har inte lyckats gå längre än en kvartsfinal de senaste 4 säsongerna. Det egna kapitalet som man lyckades bygga upp under början av 2000 talet har minskat till mindre än 35 miljoner kronor.
Modo ursprungliga driftsbidrag på 5 miljoner kronor från kommunen ser ut att ha räckt till att börja med. Men försämrad konkurrenskraft har medfört till att man fick förhandla till sig ytterligare 10 miljoner kronor per år. Linköping som har betalat en marknadsmässig hyra har också upplevt problem med sin konkurrenskraft på senare år. Efter en flerårig diskussion med kommunen har man från och med 2013 lyckats minska sin hyra med 7 miljoner kronor per år till 15 miljoner. Det betyder att den välbalanserade arenaekonomin i Linköping rimligen kommer att behöva ett årligt kapitaltillskott från kommunen på 7 miljoner.
Båda stockholmsklubbarna och Frölunda har också upplevt stora problem. Till stor del beroende på försämrad konkurrenskraft, till viss del på grunda av de kommunala subventionerna i Elitserien. I Göteborg pratas det om att bygga en helt ny arena för att möta konkurrensen och stockholmsklubbarna har med jämna mellanrum försökt lyfta frågan via media. I dagens marknad så handlar frågan inte bara om att bygga en modern anläggning. Det handlar framför allt om hur mycket subventioner som behövs för att inte anläggningen ska stå där med ett lag som inte spelar i den högsta serien eller har gått i konkurs. Skulle Göteborg och Stockholm bygga moderna arenor med subventioner till klubbarna så skapar det negativa effekter till de andra klubbarna i ligan.
Och så här kan man nog fortsätta i all evighet. Det uppstår en paradox. Man måste bygga en arena för att hänga med sportsligt i den högsta divisionen. Samtidigt ökar risken eftersom en ny arena i en lägre division blir en betydligt större belastning för klubben än vad en gammal arena skulle ha varit. Denna ökade risk driver upp personalkostnaderna i ligan eftersom klubbarna konkurrerar med varandra om de duktiga spelarna som ska leda laget till framgång. Något driver de kommunala subventionerna. Det skapar en kapprustning som drivs på med skattemedel. För inom en inte alltför lång framtid borde rimligen också HV71 behöva ett större stöd av sin kommun.
Problemet behöver däremot inte nödvändigtvis härröra sig från att arenorna har för höga kostnader, eller för låga intäkter. Probelet borde också kunna härledas till överinvesteringsmekanismen som finns inneboende i den europeiska ligamodellen*.
Och det problemet kan man om man vill komma åt genom att stänga ligan, införa lönetak samt intäktsdelning.
---------------------------
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007
Jag blev lite mer nyfiken och har försökt att samla information från arenaboomen inom hockeyn. Hockeyklubbarna har flera gånger målats upp som förebilder. Och nog borde det finnas bättre förutsättningar för hockeyklubbarna att få ekonomi i arenorna. Arenorna har generellt lägre kapacitet och används fler dagar per år. HV71 en entréintäkt per arenastol som uppgår till 16 kronor per kalenderdag. Det kan jämföras med Malmö FF:s 4 kr per arenastol och kalenderdag.
Vid en närmare analys så kan man se att hockeyklubbarna har varit duktiga. Men framför allt är det på att suga ut skattepengar från sina kommuner. Till exempel har Modos arena ungefär lika stora kostnader som Guldfågeln. Den stora skillnaden är att Modo har lyckats förhandla till sig cirka 10 miljoner mer i driftsbidrag från kommunen än vad Kalmar FF får från sin stad. Vill man hårdra det hela rent så är det enbart Kinnarps Arena som idag bär sina kostnader på marknadsmässiga grunder. I de andra fallen blir frågan om hur den verkliga kostnaden för kommunernas hyra av istider ska värderas.
HV71 och Färjestad är de klubbar som var först ute med nybyggandet. Precis som Elfsborg kunde man dra nytta av den så kallade ”first mover advantage” och nådde dels sportslig framgång men också kraftigt förbättrade finanser. Denna fördel finns inte längre.
Definitionsproblem:
Frågan är hur en arenas lönsamhet ska definieras. Ligger arenan i ett separat fastighetsbolag så är dess huvudintäkt generellt i form av en hyra. Denna kan vara fast eller rörlig baserad på t.ex. biljettintäkter. Är hyran fast så att fastighetsbolagets böcker är i balans så kan istället klubben drabbas av ett finansiella problem vilket kräver kommunala stöd eller andra åtgärder. Att titta över kommunala driftsbidrag samt andra engagemang kan därmed vara en god indikator på om en arena klarar av att bära sina kostnader på marknadsmässiga grunder.
Jag börjar med en kortare genomgång av ett antal nya arenaprojekt samt en kommentar på den politiska retoriken som matas i media för att till slut försöka dra en slutsats.
2001 Kinnarps Arena (HV71 äger fastigheten) – Kapacitet: 7000 - publiksnitt säsongen 2012-13 6770
Investeringskostnad: 145 miljoner kronor (110 mkr + tillbyggnad 2004: 35mkr)
Finansiering: (räntebärande lån från Kinnarps AB):
Kommunens engagemang: HV71 köpte loss gamla Rosenlundshallen från kommunen för 7 miljoner kronor. HV 71 arrenderar marken av kommunen till ett marknadsmässigt arrende.
Kommunen köper istider från HV71 för 1.8 miljoner kronor per år.
Kommentar: Ett litet kommunalt engagemang. Arenan bär sina kostnader på egen hand.
2001 Löfbergs Lila Arena (FBK äger fastigheten) – Kapacitet: 8647 - publiksnitt säsongen 2012-13 6209
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor.
Finansiering: Räntebärande lån
Kommunens engagemang: Föreningen fick köpa gamla ishallen och mark för 1,5 miljoner av kommunen.
Driftsbidrag på 6 miljoner kronor per år i 20 år.
Kommentar: Större engagemang från kommunen än i Jönköping.
2004 Cloetta Center (LHC hyr från kommunen) Kapacitet: 8500 - publiksnitt säsongen 2012-13 6287
Investeringskostnad: 250 miljoner kronor.
Finansiering: Linköpings kommun
LHC:s engagemang: Hyresavtal tom 2019 – 22mkr/år (omförhandlat 2012, nya villkor 15mkr per år)
Kommentar: Cloetta Center bidrog direkt till att Linköping kunde etablera sig på en hög nivå i Elitserien. Det kommunala fastighetsbolaget har under de senaste året gått ungefär +-0. Fram till 2013 hyrde LHC arenan till ett pris som medförde att arenabolaget hade en balanserad ekonomi. Efter omförhandlingen borde det rimligen uppstå ett underskott som kommunen får finansiera.
2006 Fjällräven center (Modo äger fastigheten) Modo Kapacitet: 7600 - publiksnitt säsongen 2012-13 5884
Investeringskostnad: 225 miljoner kronor
Finansiering: Räntebärande skulder.
Kommunens engagemang: Ursprungligen 5mkr per år. Modo Hockey har lyckats förhandla till sig ytterligare 10mkr/år från och med 2014.
Kommentar: Den ursprungliga subventionen räckte ett par år. Klubben behövde snabbt mer pengar.
2006 Läkerol Arena (Brynäs äger fastigheten) Kapacitet: 8600 - publiksnitt säsongen 2012-13 6229
Investeringskostnad: 160 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Gävle kommun
Kommunens engagemang: Brynäs Arena AB köpte Gavlerinken av Gävle kommun för 3,4 miljoner kronor. Kommunen lämnade ett lån på 110 miljoner kronor för finansiering av arenaprojektet.
Kommunens årshyra för istider bestämdes till 6,5 miljoner kronor med en hyreshöjning på 200 000 kronor per år.
2008 Coop Arena (Luleå äger fastigheten) Kapacitet: 6300 - publiksnitt säsongen 2012-13 5184
Investeringskostnad: 180 miljoner kronor
Finansiering: Luleå kommun
Kommunens engagemang: Luleå Hockey köpte den nyrenoverade arenan med tillhörande ishallar för 260 miljoner kronor. Luleå kommun hyr istider från klubben för 27mkr/år i 30 år.
Kommentar: Hyresavtalet med kommunen gör egentligen kommersiell verksamhet på arenan överflödig. Den riskjusterade avkastningen är rimligen tillräckligt hög tack vare att man har kommunen som en välbetalande hyresgäst.
2008 Skellefteå Kraft Arena (SAIK hyr från kommunen) Kapacitet: 6000 - publiksnitt säsongen 2012-13 5197
Investeringskostnad: 16 miljoner kronor
Finansierings: Skellefteå kommun
Driftskostnad: 5.9 mkr/år (el, vatten, försäkringar, sophämtning)
SAIK:s engagemang: SAIK hyr arenan för 5mkr per år.
2011 Vida Arena (Växjö Lakers äger fastigheten) Kapacitet: 5700 - publiksnitt säsongen 2012-13 5042
Investeringskostnad: 256 miljoner kronor
Finansiering: Lån från Växjö kommun
Kommunens engagemang: Driftsbidrag på 18mkr per år fram till 2018.
Kommentar: Den nyaste arenan. Ett bra exempel jämfört med Kinnarps Arena på hur mycket större behovet av kommunala subventioner har blivit under de 10 åren som arenaboomen har pågått. Kommunens årliga engagemang är nästan 9 gånger högre på årsbasis i Växjö än vad det var i Jönköping (2.1mkr i 2013 års penningvärde).
Värderingsproblem:
Ett problem är att bestämma hur mycket de istider som kommunerna köper från hockeyklubbarna är värda. Jag ser framför allt två viktiga argument i problematiken.
1) För mindre än 10 miljoner kronor årligen borde kommunen rimligen kunna finansiera och driva åtminstone två inomhushallar, varav den ena spartansk och den andra lite större med löparbanor etc.
2) Risken att stora investeringar i hockeyarenor tränger bort offentliga medel till infrastruktur och träningstider för andra idrotter.
Om vi tar Skellefteå Kraft Arena som ett exempel. Kommunens nettokostnad för hockeykostnad är 22 miljoner kronor. SAIK hyr den för 5 miljoner kronor. Borträknat alternativkostnaden enligt (1) ovanför så borde rimligen SAIK hyra vara subventionerad med närmare 10 miljoner kronor årligen.
Sammanfattning:
Problemet ser ut att vara att subventionerna skapar negativa externaliteter hos de andra hockeyklubbarna. HV71 har en sportslig målsättning att nå semifinal varje säsong. Den finansiella målsättningen är att ha 40-50 miljoner i eget kapital. Man använder sig av en vad man kallar defensiv budget. Det vill säga, man räknar bara med intäkter från grundspel. Under de senaste tre säsongerna har man redovisat negativa resultat och HV71 har inte lyckats gå längre än en kvartsfinal de senaste 4 säsongerna. Det egna kapitalet som man lyckades bygga upp under början av 2000 talet har minskat till mindre än 35 miljoner kronor.
Modo ursprungliga driftsbidrag på 5 miljoner kronor från kommunen ser ut att ha räckt till att börja med. Men försämrad konkurrenskraft har medfört till att man fick förhandla till sig ytterligare 10 miljoner kronor per år. Linköping som har betalat en marknadsmässig hyra har också upplevt problem med sin konkurrenskraft på senare år. Efter en flerårig diskussion med kommunen har man från och med 2013 lyckats minska sin hyra med 7 miljoner kronor per år till 15 miljoner. Det betyder att den välbalanserade arenaekonomin i Linköping rimligen kommer att behöva ett årligt kapitaltillskott från kommunen på 7 miljoner.
Båda stockholmsklubbarna och Frölunda har också upplevt stora problem. Till stor del beroende på försämrad konkurrenskraft, till viss del på grunda av de kommunala subventionerna i Elitserien. I Göteborg pratas det om att bygga en helt ny arena för att möta konkurrensen och stockholmsklubbarna har med jämna mellanrum försökt lyfta frågan via media. I dagens marknad så handlar frågan inte bara om att bygga en modern anläggning. Det handlar framför allt om hur mycket subventioner som behövs för att inte anläggningen ska stå där med ett lag som inte spelar i den högsta serien eller har gått i konkurs. Skulle Göteborg och Stockholm bygga moderna arenor med subventioner till klubbarna så skapar det negativa effekter till de andra klubbarna i ligan.
Och så här kan man nog fortsätta i all evighet. Det uppstår en paradox. Man måste bygga en arena för att hänga med sportsligt i den högsta divisionen. Samtidigt ökar risken eftersom en ny arena i en lägre division blir en betydligt större belastning för klubben än vad en gammal arena skulle ha varit. Denna ökade risk driver upp personalkostnaderna i ligan eftersom klubbarna konkurrerar med varandra om de duktiga spelarna som ska leda laget till framgång. Något driver de kommunala subventionerna. Det skapar en kapprustning som drivs på med skattemedel. För inom en inte alltför lång framtid borde rimligen också HV71 behöva ett större stöd av sin kommun.
Problemet behöver däremot inte nödvändigtvis härröra sig från att arenorna har för höga kostnader, eller för låga intäkter. Probelet borde också kunna härledas till överinvesteringsmekanismen som finns inneboende i den europeiska ligamodellen*.
Och det problemet kan man om man vill komma åt genom att stänga ligan, införa lönetak samt intäktsdelning.
---------------------------
* Overinvestment in Team Sports Leagues: A Contest Theory Model - Helmut Dietl, Egon Franck, Markus Lang - 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)