Bundesliga - styrkeökningen

Två tyska lag går in i semifinalspelet i Champions League. Anmärkningsvärt menar många. Egentligen inte. Man kan tycka att den största ekonomin i Europa (Tysk BNP ca 50% större än UK) också borde ha den starkaste ligan i världen. Vem orkar göra en analys på varför utvecklingen har tagit så pass lång tid? 

Hur som helst. Här är ett par av vad jag tror är de direkt utlösande faktorerna bakom kvalitetsförbättringen.

Under de senaste 10-15 åren har klubbarna investerat cirka €750 miljoner i talangutveckling. Klubbarna har producerad väldigt många kompetenta spelare under de senaste åren. Men det är naturligtvis lång ifrån hela sanningen. Talang går att förvärva på marknaden. De franska klubbarna har t.ex. varit duktiga på att utveckla spelare. Dessa spelare har dock flyttat till andra ligor där resurserna har varit större. Därmed har man producerat talanger åt klubbar i andra ligor. Riktigt så har inte varit fallet i Bundesliga. Ligan har ökat sina intäkter tillräckligt mycket för att hålla kvar duktiga spelare i en större utsträckning.

Värdskapet av världsmästerskapen 2006 skapade en mycket god plattform för de tyska klubbarna. Fem helt nya arenor byggdes och sju stycken genomförde en totalrenovering till en total investeringskostnad på €1.4 miljarder. En bra start på en arenaboom. Cirka 1/3 av detta finansierades med offentliga medel vilket dels har varit mycket förmånligt för klubbarna, dels har finansierat en stor publikkapacitet som klubbarna på ett framgångsrikt sätt har utnyttjat.

Men den tyska fotbollen har också haft mycket god draghjälp av den tyska industrin. Figuren nedanför visar utvecklingen i industriproduktionen där tyskarna har varit mycket starkare än sina största konkurrenter på den europeiska marknaden för fotboll. Tyskland har en mycket stor exportindustri som på kortare sikt har gynnats av medlemskapet i EMU (undervärderad valuta håller produktiviteten på en hög nivå). Starkare tyska företag har kunnat sponsra tysk fotboll med mer pengar. 

Precis som alla andra europeiska ligor som är konstruerade enligt ett kapitalistiskt system (vinnarna belönas, förlorare straffas) så innebär den kommersiella revolutionen att resurserna centreras till ett fåtal klubbar över tid. Bayern Münchens framgångsrika historia har kunnat kapitaliserats. Sportsliga framgångar genererar högre intäkter som ökar sannolikheten till mera sportsliga framgångar som genererar ännu högre intäkter. En framgångscirkel.

Även om Borussia Dortmund har gjort ett fantastiskt arbete så har det finansiella gapet upp till Bayern ökat. Figuren nedanför visar att sponsor och de kommersiella intäkterna i Bundesliga har ökat med €200 miljoner sedan 2006. Bayern München har fått €100 miljoner av denna ökning. Dortmund €50 miljoner och resterande klubbar har fått dela på €50 miljoner. 

Det har i allra högsta grad bidragit till att den absoluta toppen på ligan har blivit starkare i ett internationellt perspektiv.

Men allting är inte frid och fröjd. Häromdagen kunde vi läsa en artikel i The Guardian om huruvida inte Bundesliga var på väg mot den situation som finns i Spanien. Att det finns två starka klubbar och efter det, ett stort vakuum.

Men jag tror inte att vi får se den spanska sjukan i Tyskland. Skillnaden är att både Real och Barcelona kan båda behålla de spelare som man vill behålla. I Tyskland är det bara Bayern München som har den statusen. Jag tror snarare att Bundesliga egentligen är en replica av Premier League ifall den engelska ligan inte hade haft sugar daddies. På de 21 första mästerskapen som har delats ut i Premier Leagues historia har ManUtd vunnit 13 st. Arsenal har vunnit 3 st och sugar daddies har vunnit 5. Utan sockerpapporna är det rimligt och anta att ManUtd hade vunnit ytterligare ett par-tre mästerskap och Arsenal någon extra enstaka titel.

Knäckfrågan är om en sådan regim är hållbar för att Bundesliga ska växa sig ännu starkare. Och bli den bästa ligan i världen. Något som flera hävdar ska inträffa. Jag är tveksam.