Allsvenskan - konkurrenslandskapet

Allsvenskan har under många år varit den mätt i resurser mest jämlika ligan i Europa. Under de senaste åren har dock trenden pekat på en skiktning av resurser. Jag analyserar det närmare i detta blogginlägg.

Men den jämlika allsvenskan betyder inte att resurser inte spelar någon roll. Det gör de i allra högsta grad. Det har de alltid gjort. Titta bara på Åtvidaberg som en gång i tiden var en maktfaktor i svensk fotboll. Man var det tack vare att Gunnar Ericsson, först VD och sedan styrelseordförande i Facit också var engagerad i klubben. Åtvidaberg FF fick tillgång till resurser som till exempel arbetstillfällen på Facit åt rekryterade spelare.

Jag har roat mig med att titta på hur stor relationen är mellan rörelseintäkter (exklusive spelartransfers) och sportslig framgång i allsvenskan under perioden 2000-2011. Finansiella data har hämtats från svenskfotboll.se. Anledningen till att intäkter är intressanta är att det är intäkterna som utgör basen för de resurser som klubbarna kan kontraktera duktiga spelare för. Duktiga spelare bidrar till fler poäng vilket i förlängningen leder till titlar. Titlar leder till större intresse för klubben vilket rimligen genererar högre intäkter. Duktiga klubbar kan utnyttja denna framgångscirkel till en bestående konkurrensfördel. Resultatet av det ser vi i flera av de europeiska ligorna som domineras av ett fåtal lag.

BK Häcken sticker här ut som en underpresterande klubb. Anledningen till det är att jag har inkluderat intäkterna från Gothia Cup. Häcken har inte heller använt sina resurser på spelarkontrakt. Istället har klubben lagt pengar på hög. 2000 hade BK Häcken ett eget kapital i storleksordningen 0.3 miljoner kronor. Idag är man uppe i närmare 60 miljoner kronor. I stort sätt helt bestående av likvida medel. Unikt.

Men saken är den att allsvenskan också domineras av en mindre grupp klubbar som alla kan anses ha relativt stora resurser. Under de senaste 20 åren så har den resursstarka och etablerade gruppen (inringat i rött) vunnit 16 mästerskap.

I tisdagens krönika i Magasinet Offside skrev jag hur allsvenskan ska fördubbla sina intäkter. Kontentan är att det är klubbarna själva som måste visa prov på stor idérikedom. Ju fler idéer desto högre tillväxt kommer konkurrensen mellan klubbarna att generera. En av de stora anledningarna till att allsvenskan är kommersiellt underutvecklad i ett internationellt perspektiv är att idéerna inte har varit tillräckligt många. De har kommit från för få klubbar. För sällan. Exempel på idéer tillbaka i tiden är skapandet av en marknad för säsongskort i Sverige (1998). Nätverk för företag (1999). Den svenska modellen för riskkapital (början av 2000 talet). Nya moderna arenor (2005). 

Följande figur visar hur Djurgården kunde kapitalisera den i Sverige innovativa riskkapitalmodellen i form av sportsliga framgångar. Riskkapitalmodellen gav klubben möjligheten att rekrytera bättre spelare. Man fick på så sätt in nya resurser som låg utanför rörelseintäkterna.

Men som alla andra idéer inom fotbollen var den inte särskilt svår att kopiera. Snart hade väldigt många klubbar tillgång till riskkapital. Djurgården misslyckades med att uppgradera sin verksamhet och förlorade sin status som ledande klubb.

Om ett par år, när Olympia står nyrenoverad, så har samtliga klubbar i den röda cirkeln fått sina matchdagsfaciliteter uppgraderade till moderna krav. Det ska bli intressant att se vad de kan göra. Men för att konkurrensen inom svensk elitfotboll ska bli ännu bättre skulle fler klubbar än de på den högra delen av figuren behöva utvecklas. Nu är risken överhängande att det finansiella gapet till de övriga klubbarna ökar snabbare.

Henrik Klouman och Djavid Beljulji vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping har i sin magisteruppsats* analyserat just denna fråga. De har studerat vad ishockeyklubbar på Division 1 nivå gör (och inte gör) för att stärka sina varumärken. Bland utmaningarna har författarna identifierat brist på finansiella resurser, brist på kompetens och ledarskap samt ökade problem med att rekrytera frivilliga ideella krafter.

Jag har svårt och se att man kommer prata om andra saker i framtiden. Så länge det finns politiska och juridiska hinder som begränsar inflöde av kapital samt nya idéer och kompetens så finns det mycket få, om några lösningar på dessa problem. Det till de etablerade klubbarnas stora glädje. Förstås. 

Frågan är hur lång tid det tar innan den svenska toppen blir smalare än vad den är idag. De ökade premierna för deltagandet i Europa League kommer rimligen leda till en mindre förutsägbar allsvenska framgent. Mekanismen bakom denna process finns beskriven i detta blogginlägg.

------------------
* Branding in the lower level sport club setting: The case of Swedish division 1 ice hockey teams - Henrik Klouman och Djavid Beljulji, 2012.

Örebro SK - debet och kredit är inte ekonomi

Efter fem raka år med ekonomiskt vinst tog det stopp. Mellan 2007 och 2011 redovisade Örebro totalt 19 miljoner i vinst före skatt. Under 2012 blev det plötsligt ett förlustår och än värre, degradering till Superettan. Örebro är ett bra exempel om att de finansiella rapporterna och budgetering inte är den avgörande indikatorn för företagens resultat och välmående. Redovisning och de finansiella rapporterna är summan av alla de aktiviteter som företagen gör varje timme på dygnet.

Under 2012 kunde vi se ett stort intäktsbortfall vilket till stora delar förklaras i en kraftig nedgång under matchdagen. Denna intäktsminskning är naturligtvis kopplad till de svaga sportsliga resultaten som börja sig gällande redan under 2011.

Det är ganska enkelt och konstatera att Örebro inte har lyckats hantera den personalomsättning som man har haft på spelarsidan. Under tillväxtfasen lyckades klubben bygga en konkurrenskraftig trupp med små medel. Trots att resurserna under åren blev större så lyckades man inte uppgradera sin sportsliga sida. Enligt Sixten Boström hade klubben rekryterat cirka 50 spelare sedan lagets anfallare och nyckelspelare Kim Olsen lämnade sommaren 2010. Örebro har med andra ord samlat på sig höga alternativkostnader som realiserades under 2012. I dubbel bemärkelse. Figuren nedanför illustrerar utvecklingen väl.

Den visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive den kommersiella dito. Konkret betyder den sportsliga marknadsandelen antalet inspelade poäng i relation till totalt antal poäng som ligan har delat ut till sina klubbar under en säsong. Den kommersiella marknadsandelen är en klubbs rörelseintäkter i relation till ligans samlade intäkter.

Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Om den sportsliga marknadsandelen är högre än den kommersiella så betyder det sannolikt att klubben presterar bättre än sina resurser. Alternativt har andra resurskällor som inte syns i rörelseintäkterna. Det betyder också att klubben når ett ekonomiskt överskott. Som antingen visar sig på resultaträkningen eller helt enkelt att man spelar matcher på en högre nivå än vad man bör förvänta sig givet resursernas storlek.

  
Väldigt många som följer fotbollen pratar ofta om att det är de finansiella rapporterna som är avgörande för klubbarnas möjligheter att prestera väl. Men företag drivs inte med redovisningen som utgångspunkt. Debet och kredit är inte ekonomi. Det är bokföring. Ekonomi är att hushålla med resurser. I ett tillstånd av knapphet. Ekonomi handlar om komparativa fördelar. Att göra saker effektivt och bättre än sina konkurrenter.

Örebro lyckades mycket väl med det under ett par, tre års tid men tappade det. Analysen måste vara att identifiera vad man gjorde rätt och varför man slutade göra det. Kanske handlade det bara om tur. Eller snarare det som ekonomer kallar för residualer. Det vill säga slumpen. Och sådant jämnar alltid ut sig i längden.

2013 är ett viktigt år för ÖSK. Örebro Hockeyklubb har tagit steget upp i elitserien och kan bli en konkurrent om resurserna i regionen.

Halmstad BK - En uppföljning

Under 2012 lyckades Halmstad BK vända sin nedåtgående sportsliga spiral och studsade upp i allsvenskan efter bara en säsong i Superettan. Man lyckades göra det med 25 procent lägre personalkostnader. Lönekostnaderna för spelare och tränare minskade från 16.6 miljoner kronor till 11.5 miljoner. Inklusive sociala avgifter kostade HBK:s spelartrupp och tränare 15.3 miljoner kronor. Med tanke på att klubben hade en ganska stor spelaromsättning i truppen och givet de sportsliga resultaten så hade man en bra ekonomi. I den sportsliga delen av verksamheten.

Den övriga delen dras fortfarande med höga kostnader. Låt oss ta en titt på resultaträkningen.

Vi kan se att Halmstads intäkter minskade med inte mer än 4.8 miljoner. Trots degradering till Superettan. Biljettintäkterna minskade med enbart 1.3 miljoner kronor. Större framgångar på planen under 2012 jämfört med 2011 minskade de negativa effekterna av spel i en lägre division. 4.1 miljoner hämtade man hem tack vare projektet Snöbollen Tre Hjärtan AB. Detta är ett nytt privat bolag vars affärsmodell är att sätta Halmstad BK:s framtida affärer i snabbare rullning. Det framstår inte hur bolaget ska tjäna pengar i framtiden men av affärsidén att döma så kan det vara så att man har en andel i HBK:s framtida marknadsintäkter.

På den nedersta raden såg det fortfarande illa ut. Ett negativt resultat på 8 miljoner kronor före det kapitaltillskott på 8.1 miljoner som säkerställde klubbens existens. I kassaflödesanalysen ser vi att dessa pengar var nödvändiga för att klubben kunde möta sina ekonomiska åtaganden under 2012. Och avancemanget till allsvenskan var mycket viktigt för att kunna göra det under 2013.

Ganska exakt 50 procent av intäkterna försvann i posten "övriga rörelsekostnader". Det är mycket och det begränsar också HBK:s möjligheter att avvara mer resurser till sin spelartrupp. Om nu inte Halmstad lyckas skära ner dessa kostnader så kommer klubbens spelarbudget inte vara större än Gefles. Det vill säga tillhöra allsvenskans bottenskikt.

Intäkterna från sändningsrättigheter kommer att öka med cirka 5 miljoner under 2013. Ökningen i täckningsbidraget från biljettintäkterna och sponor & reklam kanske kan komma upp i tillräckligt höga nivåer så att Halmstad BK kan redovisa svarta siffror när året summeras. Frågan är hur långt laget räcker på fotbollsplanen.

Bröndby säljer sin stadion?

I den danska tidningen Ekstra Bladet kan vi läsa om att Michael Henriksen kan komma att köpa loss Bröndby Stadion. Priset på transaktionen uppges ligga på 150 miljoner danska kronor. Efter affären förväntas Bröndby hyra fotbollsanläggningen för 6 miljoner danska kronor per år.

Tre intressanta observationer och en frågeställning.

Arenans marknadsvärde
Bröndby totalrenoverade sin stadion som blev klar för 13 år sedan. Denna investering uppgick till lite drygt 300 miljoner danske kronor. I höstas skrev Bröndby ner det bokförda värdet på arenan från 374 miljoner danska kronor till 194 miljoner. Nu ser det alltså ut som att Bröndby Stadion är värd ännu mindre än så.

Man kan naturligtvis argumentera för att Bröndby måste sälja och får göra det till vrakpris. Å andra sidan, hade det varit ett fynd så hade det dykt upp fler spekulanter vilket skulle driva upp priset till arenans verkliga värde. Problemet är det jag har skrivit om tidigare. Den största ytan på en arenafastighet står oanvänd under mer än 90 procent av årets dagar.

Vem förlorar pengar?
Upprustningen finansierades genom skulder (ca 150 miljoner danska kronor) och eget kapital (ca 160 miljoner som restes i en aktieemission). Klubben har under årens lopp amorterat ner skulderna till 80 miljoner kronor. Det betyder att bankerna kommer att få tillbaka sina pengar om försäljningen av stadion blir av. Bröndby kommer att få realisera en förlust: Likviden för transaktionen understiger arenans bokförda värde med knappt 50 miljoner kronor. Det egna kapitalet kommer att minska med motsvarande belopp. Idag värderas klubbens egna kapital till 88 miljoner danska kronor på den danska börsen. Hälften av det som aktieägarna tillförde i slutet av 90 talet. I nominella tal. Mycket mindre i reala. Det är också ett bra exempel på varför priset för företag att låna pengar generellt är lägre än att ta in kapital från aktieägarna. De senare kräver en högre premie som kompensation för högre risk. Smartast är naturligtvis att resa pengar av skattebetalarna. Erfarenheten säger att de inte kräver någon avkastning alls.

Det går fort utför
Bröndby Stadion är inte huvudanledningen till att Bröndby har hamnat i finansiellt trångmål. Klubbens ledning har under de senaste åren fattat en mängd dåliga beslut och gjort dåliga investeringar i spelarkontrakt. Det har medfört till att klubben har förlorat mycket publik. Och därmed också intäkter. Kanske har man fokuserat för mycket på fastighetsförvaltning och tappat fokus på det som gjorde klubben stor en gång i tiden. Det vill säga den sportsliga verksamheten. Kärnverksamheten. Figurerna längs ner visar dels Bröndbys publiksnitt över tid, dels intäktsutvecklingen (1998 spelade Bröndby i Champions League). Det går mycket fort att förlora intäkter. Det går långsammare att sänka sina kostnader. Fotbollsspelare är kontrakterade över flera år.

Första rekonstruktionen i den svenska arenaboomen
Det här kan bli den tredje arenarekonstruktionen som jag har uppmärksammat på denna blogg. Jag har tidigare skrivit om hur Parken Sport & Entertainment förvärvade Parken i Köpenhamn i samband med en rekonstruktion. I Norge har vi sett Staebeks arenaprojekt kollapsa. Nu kan alltså Bröndby använda sin arena för att komma över för klubben nödvändigt rörelsekapital. Det behöver man för att få sin kärnverksamhet på fötter igen.

Frågan är. När får vi se den första rekonstruktionen på den svenska fotbollsarenemarknaden som under de senaste åren har upplevt en boom? Och vem blir först ut?

(klicka på bilderna för högre upplösning)

Elfsborg - bokslut 2012

Så har också Elfsborg har presenterat sin årsredovisning för 2012. Den enda störra skillnaden i klubbens verksamhet under året var att man var betydligt mer produktiv i det inhemska ligaspelet. Det resulterade i ett SM guld och därmed goda möjligheter att göra en större finansiell vinst under 2013. Var det så enkelt att man bara behövde korrigera genom att byta ut personal i den sportsliga ledningen för att förbättra ekonomin i klubben? 

Kostnadssidan under 2012 (117 mkr) var totalt sätt mycket lik dito 2011 (115mkr). Under 2012 upplevde Elfsborg högre intäkter än året innan vilket också gav ett positivt resultat på den nedersta raden. Till skillnad från 2011.

Elfsborg ökade sina sponsorintäkter med 4 miljoner kronor till 38 miljoner. En imponerande ökning som visar att Elfsborg ännu inte riktigt slagit i taket på sin regionala marknad. Kostnaden för marknadsaktiviteterna ökade med 2.5 miljoner kronor vilket betyder ett täckningsbidrag på lite drygt 1.5 miljoner kronor från nya marknadsaktiviteter. Publikintäkterna landade mer eller mindre på samma nivå som 2011. Däremot ökade matchkostnaderna från 9.8 miljoner kronor till 11.7 miljoner. Elfsborg tjänade med andra ord mindre pengar under matchdagen under 2012. Frågan är om det bara var en tillfällig kostnadsökning eller om den består?

Tack vare seriesegern ökade ersättningen från de centrala avtalen med 2 miljoner kronor. Reavinsten från sålda spelarkontrakt ökade från 14.9 miljoner kronor till 16.2 miljoner kronor. Det var försäljningen av Oscar Hiljemark till PSV. 

Utöver det kan vi se att klubben kvalificerade om ett tidigare lån på 4.5 miljoner från Borås Stad till en intäkt under 2012. Tydligen har Elfsborg uppfyllt vissa kriterier för kunna göra det. 

Bokföringsmässigt: Posten "övriga intäkter" har ökat med 4.5 miljoner kronor. Det har dock inte skett något kassaflöde i praktiken under 2012. Elfsborg fick dessa pengar för ett antal år sedan. Istället för att betala tillbaka lånet så har man nu alltså bokfört det som en intäkt. Så resultaträkningen förbättrades med 4.5 mkr (ökning i eget kapital) och de långfristiga skulderna minskade med motsvarande belopp. I kassaflödesanalysen ser vi det genom att Ebitda är starkare och längre ner ser vi en återställning av långfristiga skulder.

I övrigt kan vi se att Elfsborg hade ett stort underskott i förändringen av rörelsekapitalet under 2012. Det beror på en kraftig ökning i kundfordringar (11.5mkr). Mest sannolikt beroende på att man vid årskiftet ännu inte hade fått pengar från det sålda kontraktet med Oscar Hiljemark. Över årsskiftet har man därför fått gnaga mer på sin checkräkningskredit. 8.6mkr jämfört med 3.5mkr ett år tidigare. 

Elfsborg har köpt spelarkontrakt från andra klubbar för 6.8 miljoner kronor och vi kan också se att klubben har investerat i materiella tillgångar. Man har 6.6 miljoner kronor i pågående nyanläggningar. Det rör sig troligtvis om framställandet av en ny konstgräsplan för träningsändamål. Denna investering är finansierad genom banklån. 

Så. Vad betyder allt detta? Jo. Kostnaden för att Elfsborg ska hålla sig kvar i toppen är hög. Men klubbens affärsmodell håller än: I första hand handlar det om att ha nordiska spelare i truppen med en rutinerad grundstomme som är tillräckligt välavlönad. Spelarna känner sig därmed motiverade att inte flytta utomlands för första bästa bud. De får dessutom exponering i kontinuerligt spel i Europacuperna. Runt (och tack vare) dessa spelare har man skapat en god miljö för unga spelare att utvecklas. När ungtupparna sedan når upp till en tillräckligt hög nivå så kan Elfsborg sälja spelarkontrakten med en god förtjänst. Pengarna återinvesteras sedan i spelartruppen. En cirkle of success. Sådana brukar generellt förr eller senare att brytas. Antingen genom egna misstag eller genom att konkurrenterna blir mer effektiva. Men det kan också vara en kombination då det senare kan tvinga fram misstagen.

Under 2013 har Elfsborg på papperet spetsat till anfallet i och med lånet av Mohamed Bangura. Den ekonomiska analysen bakom affärer kan ni läsa i min kröniga på Magasinet Offside. I programmet 08 Fotboll på FanTV berättade Bosse Johansson att Elfsborgs ekonomiska risk i affären ligger på 4 miljoner kronor. Det är alltså vad klubben kan förlora på affären om inte nya intäkter genereras. Med bakgrund av trenden i de senaste två årens prestationer av de svenska mästarna i Europacuperna så har Elfsborg rätt goda chanser att kvalificera sig till Champions League play off match. Det skulle ge klubben uppskattningsvis cirka 35 miljoner kronor i kapitalvinst från deltagandet i Europaspelet

I så fall kommer det att ge Elfsborg goda förutsättningar att försvara sig mot hotet från de andra klubbarna. Frågan är också hur stort det hotet egentligen är? Det lyckade tränarbytet tyder på att Elfsborg hade kompetens och mod nog att identifiera ett problem och korrigera det. Konkurrenternas verksamhetsberättelser för 2012 pekar inte heller på någon strukturell förbättring i deras respektive verksamheter som skulle utgöra något större hot. För tillfället.

1.6 miljarder från sålda spelarkontrakt - hur har pengarna använts?

Transfermarknaden är en betydelsefull distributionsmekanism för klubbfotbollen i Europa. De stora TV pengarna som de största ligorna säljer sina rättigheter för kommer tack vare transfermarknaden de mindre ligorna och klubbarna till godo. Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna sålt spelarkontrakt för cirka 1,6 miljarder kronor. Hur har dessa pengar använts? Det finns två mycket talande exempel på det.

2009 sålde Kalmar FF kontrakten med Rasmus och David Elm samt Patrik Ingelsten vilket gav klubben 30 miljoner kronor. Tillsammans med 20 miljoner från försäljningen av Ari da Siva och 8 miljoner från Cesar Santin arbetade klubben upp ett stort eget kapital. Till skillnad från många andra klubbar bytte inte nyrika Kalmar rekryteringsstrategi utan man höll fast vid att investera små medel. Det har medfört att KFF:s sportsliga framgångar inte har nått några nya höjder efter guldet 2008 utan man har presterat som man bör kunna förvänta sig av en klubb i den storleken.

Men sparsamheten gjorde också att klubben kunde investera 30 miljoner eget kapital i en ny arena. Resterande 220 miljoner kronor kunde lånas upp tack vare kommunal borgen. Hade KFF spenderat pengarna på spelarkontrakt så hade man spelat kvar på gamla Fredriksskans än idag. Det är inte särskilt troligt att kommunen skulle finansiera en ny arena i Kalmar. KFF gav sig en chans att växa. Redan första året på de nya faciliteterna ökade klubbens resurser med cirka 10 miljoner kronor. Man är fortfarande en bra bit ifrån allsvenskans stora klubbar men har skaffat sig en ny plattform att kunna ta sats från.

2011 sålde Helsingborg spelarkontrakt med en vinst på 50 miljoner kronor. Under 2012 återbetalade klubben sin nära 10 år gamla skuld till kommunen. Man hoppas denna amortering leder till att kommunen kommer att ge klartecken för att skattebetalarna ska finansiera en ombyggnad och modernisering av Olympia för 290 miljoner kronor.

Under 2011 och 2012 har Helsingborg spenderat cirka 60 miljoner kronor på spelarkontrakt i form av transferkostnader, hyra av spelare samt ökade personalkostnader för spelartruppen jämfört med tidigare säsonger. Det betyder också att pengarna från spelarförsäljningarna och den 35 miljoner kronor stora TV premien från Uefa för gruppspelet i Europa League är slut.

Utan dessa investeringar är det inte säkert att klubben hade kvalificerat sig till gruppspelet Europa League. Men ett alternativ hade kunnat vara att görs som Kalmar FF. Hålla hårt i pengarna från de stora spelarförsäljningarna och då kanske inte nå samma sportsliga framgångar som varade under ett år. De pengar som skulle sparas skulle kunna användas till att investera i Olympia. Att gå till kommunen och säga att klubben kan tänka sig att bli medinvesterare i en ombyggnad skulle sannolikt kunna öka chanserna för att kommunstyrelsen ska klubba igenom förslaget.

Helsingborg IF tar för givet att stadens skattebetalare ska finansiera en ombyggnad av Olympia, oavsett. Lyckas planen så har man kunnat skapa både kortsiktig välfärd åt klubbens supportrar och dess styrelse samt tjänstemän men också möjligheter till en långsiktig tillväxt.

Sedan år 2000 har de allsvenska klubbarna köpt spelarkontrakt för 1 miljard kronor. Under samma period har klubbarnas egna kapital ökat med 150 miljoner kronor. Någonstans runt 450 miljoner av klubbarnas nettotransferintäkter har gått till spelarnas personliga kontrakt.

Kalmar FF är representativt för det ökade egna kapitalet. Helsingborg är typexemplet på hur snabbt pengarna brinner i fickorna på vissa. Hade man inte haft den gamla skulden till kommunen så hade dessa pengar troligtvis också redan ha varit spenderade på fler spelarkontrakt.

Analysen måste bli bredare

Läser på Fotbolldirekt om den enkät som man har gjort bland klubbarna i frågan om höst/vår. Tyvärr missar man målet. Igen. 

Cirka 25 procent av klubbarnas rörelseintäkter kommer från publiken. Explicit. Cirka 35 procent av rörelseintäkterna kommer från reklam och sponsring som till viss del genereras av att folk kommer på matcherna.

Under 2012 fick AIK och Helsingborg tillsammans någonstans mellan 45 och 50 miljoner kronor i premier från Uefa. 2010, när allsvenskan startade tidigt i mars så minskade allsvenskans publikintäkter med 48 miljoner kronor vilket var en nedgång på 20 procent i denna inkomstkälla. 

Det är där analysen som måste göras. Vad enskilda sportchefer tycker är en ganska liten fråga i det stora perspektivet. 

Helsingborg bokslut 2012 - fler frågor än svar

När Helsingborg sålde ännu en i raden av sina spelarkontrakt och tjänade storkovan under sensommaren 2011 så skrev jag lite skämtsamt på Twitter: "Erfarenheten säger att pengarna är slut inom fem år". Det gick fortare än så.

Efter 50 miljoner kronor i reavinst på spelarkontrakt (2011), cirka 35 miljoner kronor i premier från Uefa för deltagandet i play-off till Champions League samt gruppspelet i Europa League, är Helsingborgs finansiella status ungefär densamma som den var efter säsongen 2006. Den stora skillnaden är att klubben efter 2012 har återbetalat resten (17mkr) av det kapitaltillskott som kommunen tillförde under 2003. Var har då resten av pengarna tagit vägen?

I resultaträkningen ser vi mycket tydligt att Helsingborg har spenderat pengarna på spelarkontrakt. 39 mkr i personalkostnader 2010 blev 47 mkr 2011 och sedan 55 mkr 2012. Om vi tittar isolerat på personalkostnaderna för kategorin "fotboll" så har dessa ökat från 30 mkr 2010 till 36 mkr 2011 och 43.6 mkr 2012. Det är totalt 20 mkr mer än den nivå som klubben hushöll med under 2010 och tidigare säsonger.

Utöver personalkostnaderna kostnadsförde Helsingborg 15.5 mkr för spelartransfers samt inhyrning under 2011 samt 11.5 mkr under 2012. Totalt 27 mkr. Lägg därtill de på balansräkningen aktiverade immateriella tillgångarna som avser förvärv av spelarkontrakt. 12.3 mkr under 2011 plus 11.6 mkr under 2012. Kostnaden för dessa aktiviteter utgörs av avskrivningar på tillgångarna. Uppskattningsvis 3 mkr från 2011 och framåt och ytterligare 2.5 mkr från och med 2012. 8.5 miljoner kronor med andra ord.

Ungefär 55 miljoner kronor har Helsingborg spenderat på att förstärka spelartruppen under 2011 och 2012. Man har investerat så intensivt att man under 2012 har fått finansiera ett antal av sina  förvärv av spelarkontrakt externt, med 6.3 mkr. Frågan är. Hur stark står sig spelartruppen i den allsvenska konkurrensen idag?

Det finns ytterligare ett antal frågor som dyker upp. Hur stor är den substantiella ökningen på personalkostnadssidan? Om inte Helsingborg vinner Svenska Cupen och kvalificera sig till europaspel så kommer intäkterna att minska med lite drygt 35 miljoner kronor under 2013. Hur  mycket kommer posten personalkostnader att minska under 2013?

Under 2012 tog klubbledningen ett bet. Man underbalanserade budgeten med 7 miljoner kronor. Det gick hem denna gång genom att Helsingborg avancerade i europaspelet. I årsredovisningen skriver man att man underbalanser budgeten även under 2013 för att kunna nå en balanserad budget 2014. Är den  underbalanserade budgeten ett arv av den stora ökningen på kostnadssidan under 2011 och 2012? Kanske hade man räknat med att kvalificera sig till spel i Europa under 2013.

Hade man kunnat hushålla med pengarna som man fick för alla spelarförsäljningar sommaren 2011 bättre? Att nöja sig med betydligt mindre återinvesteringar hade inte lett till samma sportsliga framgångar, förstås. Det hade troligtvis inte ha blivit gruppspel i Europa League och inga 35 miljoner i TV premier från Uefa. Men nettovinsten hade kanske kunnat blivit större ändå. Och kanske hade klubben legat lite längre fram i ett långsiktigt perspektiv.

Men det är klart. En fotbollsklubbs mål är att i första hand vinna titlar. Med till buds alla stående medel. Från sidlinjen är mitt intryck lite av att Helsingborg har varit på fest i lite drygt ett år. Fansen har varit lyckliga. Och klubbledningen har kunnat sola sig i framgångarna. Åka runt och scouta spelare med en tjock plånbok. Följa med laget på matcherna i Europa. Lite skrytsamt mingla runt med andra klubbledningar. Happy days.

Men efter varje fest kommer det en baksmälla. Knäckfrågan är om Helsingborg har förbättrat sin verksamhet i grunden? Framgångarna har skruvat upp förväntningarna. Men har kapitalet arbetat effektivt för att skapa bestående konkurrensfördelar i allsvenskan?
De goda nyheterna är att man har gjort rätt för sig hos skattebetalarna. Det kommer att göra det enklare att argumentera för kommunen om att de ska finansiera en ombyggnad av arenan. Kanske den bästa affär som en fotbollsklubb kan göra.

Figuren nedanför visar Helsingborgs finansiella status. Leverage-ratio representerar skuldsättningsgraden (förhållanden mellan skulder och eget kapital). Den har ökat något under 2012. Dels skeppade klubben ut 17 mkr till kommunen vilket minskade det egna kapitalet till 12 mkr. Dels så fick man låna 4 mkr vilket har stärkt balanslikviditeten som utgörs av omsättningstillgångar dividerat med kortfristiga skulder.