Uefa har genom sitt nya regelverk som kallas för Financial Fair Play för avsikt att göra det svårare för de så kallade sugar daddies att investera i sportslig framgång. Duggar daddies är klubbägare som utöver klubbars egengenererade intäkter tillför kapital, i första hand för att kunna rekrytera bättre spelare. Men hur farliga är egentligen den typen av investerare inom fotbollen? Är det deras fel att fotbollsklubbarna i Europa brottas med ekonomiska problem? Och kommer regleringar att skapa balans i fotbollseuropa?
För att försöka svara på dessa frågor så har jag läst ett par vetenskapliga artiklar som nyligen har publicerats och jag har även gått igenom befintligt material på denna blogg. Egon Franck och Markus Lang har formulerat en matematisk modell* där de visar att sugar daddies skapar incitament till ett högre risktagande i deras egna klubbar. Franck och Lang definierar sockerpapporna i två olika typer. De privata samt som de publika där rollen för de senare tas av staten. Mekanismen bakom Den höga riskvilligheten är den implicita garantin där klubbledningen förväntar sig att i slutändan bli räddade från sina överinvesteringar genom tillförsel av likvida medel. Författarna kommer också fram till att riskvilligheten är högre bland mindre klubbar och när sannolikheten för konkurs är tillräckligt hög. Det betyder alltså att klubbledningens strategi att tamsig ur ekonomiska problem är att investera mer för att nå förväntad framtida sportslig framgång och ekonomisk avkastning. Det istället för en åtstramning av budgeten för att på så sätt komma i balans. Franck och Lang identifierar ett "to big to fail" fenomen där det finns incitament för sugar daddies att rädda klubbar som har drabbats av insolvens, framför allt om den marknad på vilken klubben verkar på är tillräckligt stor. Författarna menar också att i en marknad med större osäkerhet, till exempel ökade men osäkra pengar från Champions League så kommer riskvilliga klubbledare att ta allt högre risker. Det till skillnad från riskaverta ledare som istället minskar risken i sina investeringsbeslut. Franck och Lang argumenterar att i ett fotbollslandskap med ständigt ökade premier från Champions League och där klubbledarna är riskaverta så behövs inte Financial Fair Play. Om klubbledarna däremot har en hög riskaptit så förväntas regelverket att vara välfärdskapande. Slutsatserna är egentligen ganska väntade men det finns en svaghet i rapporten vilket Franck och Lang också medger. Det är att deras matematiska modell bara utgår från en enda klubb i ligan. Den säger ingenting om huruvida sugar daddies genererar en större riskvillighet hos klubbar som saknar sockerpappor. Det är svårt att svara på, erfarenheten säger att trycket från i första hand fans på att klubbarna ska satsa hårt är stort. Inte minst är det tydligt i samband med ManUtd där det råder en religiös övertygelse och kritik mot att klubben investerar alldeles för lite i spelarkontrakt. Ett problem med sugar daddies är att när deras egna pengar tar slut och klubbledarnas risktagande till slut saknar täckning. Så länge det inte skapar negativa externa effekter till andra klubbar kan jag tycka att problemet inte är särskilt stort. Finansiell distress leder ofta till att de personer som orsakade den får flytta på sig och och ersättas av andra. Under en regim med regleringar ges mediokert management möjligheter att misshandla klubben lite längre. I en annan studie tar sig Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen an överinvesteringarna från ett ett effektivitetsperspektiv. De utgår från den ungerske ekonomen Janos Kornais teori om "soft budget constraints". Kornai analyserade de planekonomiska ekonomerna i Östeuropa och menade att den brist som uppstod där inte berodde på dålig central planering utan på dåliga inneboende mekanismer. En av dessa var de mjuka budgetarna där företag tilläts att vara ineffektiva eftersom staten alltid sköt till de medel som saknades. En regim med strikt "hard budget constraints" bygger på följande antaganden: 1) företagen är pristagare på både in- och output, 2) förtagen kan inte påverka eller bli undantag för att få skattefördelar eller subventioner från staten. 3) Inget fritt eller förmånligt kapital från staten finns tillgängligt. 4) Inga krediter från andra företag eller banker är tillgängliga och inte heller 5) externt kapital, det vill säga, alla investeringar sker med egna vinster från verksamheten. En sådan regim finns knappast i praktiken men i teorin så skapar den en stor effektivitet eftersom profit är för företag på liv och död samt en förutsättning för att kunna växa. Så länge punkt (1) till (3) råder så kan marknaden lösa (4) och (5) genom att det finns ett avkastningskrav på kapital från både aktieägare och långivare som kräver effektivitet. I en regim med “perect softness” - som alltså är raka motsatsen till ovanstående - är vinst eller förlust oväsentlig och effektivitet spelar därför ingen roll. Storm och Nielsen menar att fotbollsklubbarna agerar i ett landskap med “soft budget constraints” och att det på det bästa sättet förklarar överinvesteringarna inom fotbollen. Klubbarna agerar under samma mekanism som var inbyggd hos de forna östeuropeiska staterna samt det man på senare tid till viss del har kunnat observera i den västerländska världen med en “to big to fail” paradox. Storm och Nielsen menar att fotbollen som marknad därmed inte är ekonomiskt effektiv. Baserat på de båda studierna skulle man kunna ställa hypotesen att klubbledare - som har tillgång till sugar daddie plånböcker - är mer riskvilliga än vad de annars hade varit. Detta skapar överinvesteringar och också en ineffektivitet bland denna kategori klubbar. Frågan är hur utbredd denna ineffektivitet är? Saken är den att denna ineffektivitet inte är den enda. För ett tag sedan skrev jag detta inlägg som handlade om ekonomisk ineffektivitet som finns uppmätt i den portugisiska ligan. Där fanns ett antal klubbar som hade alldeles för höga intäkter i förhållande till övriga lag i serien som gjorde att de stora klubbars resurser arbetar ineffektivt i väldigt många matcher per säsong. Å andra sidan behöver de stora klubbarna så pass stora resurser för att kunna konkurrera i de internationella turneringarna. Och då används också dessa resurser effektivt. Detta fenomen finns mest sannolikt i fler ligor än den portugisiska. Kan det inte vara så att sugar daddies bara försöker täppa till de intäktsklyftor som finns för att deras lag ska ha bättre möjligheter att konkurrera? Och vad händer om man stänger ute sugar daddie modellen? I detta blogginlägg redogjorde jag för en teoretisk modell som visar hur tävlingsbalansen kan förväntas att påverkas om klubbar inte tillåts att finansiera sig själva genom annat än sina egna intäkter. Det förväntade scenariot enligt modellen är att tävlingsbalansen försämras. Det är mycket troligt att Financial Fair Play - om det fungerar precis som det är tänkt att det ska göra och att fusk därmed straffas mycket hårt - kan få bättre balans i klubbarnas finansiella resultat. Men kommer vi att få ett mer effektivt fotbollslandskap? Problemet är att Uefa inte kommer åt de strukturella problemen utan man skrapar bara lite på ytan. Den förväntade vunna balansen i böckerna kommer från en försämrad tävlingsbalans på planen. Om man nu väljer att prata i form av effektivitet och nytta så är det i mina ögon tveksamt att det blir ett nettoöverskott om inte även andra strukturella reformer genomförs. I alla fall om tävlingsbalans också kan definieras som effektivitet. ----------------------- * What is Wrong with Sugar Daddies in Football? A Theoretical Analysis of the Influence of Money Injections on Risk Taking - Egon Franck & Markus Lang University of Zurich July 12, 2012 ** Soft Budget Constraints in Professional Team Sports Clubs - Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen, 2010