Vem säljer Leo Messi?

Till den franska tidningen L´Equipe säger Barcelonas president Sandro Rossel att en privatägd klubb skulle sälja Leo Messi för att tjäna pengar men det gör inte FC Barcelona.

Det är naturligtvis mycket möjligt att så skulle vara fallet. Vi minns mycket väl hur Manchester United sålde Christiano Ronaldo till Real Madrid för £80 miljoner. Man gjorde det för att det var en fantastisk affär som visade sig vara värdeskapande för samtliga inblandade parter. Ronaldo fick en högre lön i Spanien och Real Madrid har sedan affären genomfördes både ökat sina intäkter samt klubbens vinst. Och på andra sidan transfern fick Manchester United extremt bra betalt samtidigt som man inte har förlorat några marknadsandelar. Men en förutsättning för att affären överhuvudtaget skulle bli av var att Real Madrid har en omsättning som är ungefär €100 miljoner högre än ManUtd. Christiano Ronaldos producerade nytta är därmed högre i Real än vad den var i den engelska klubben.

Nu var det här var enbart en beskrivning av de finansiella drivkrafterna bakom affären. Och det var säkert inte det budskap som Rossel försökte föra fram. Så låt oss fundera om huruvida Leo Messi hade varit kvar i Barcelona om nu klubben skulle ha privata ägare. Kan vi vara säkra att Leo Messi skulle få lämna Barcelona? Kanske beror det på vilken ägare som det rör sig om.

Skulle Roman Abramovich äga Barcelona så skulle troligtvis Messi spela där idag och även nästa säsong, tillsammans med alla andra av hans nuvarande lagkompisar. Erfarenheten från England säger att Romans rationella val när det kommer till fotboll utgår från att maximera antalet vunna poäng och titlar och inte finansiell avkastning. Skulle Barcelona däremot ägas av familjen Glazer så hade kanske utfallet blivit annorlunda. Erfarenheten från Tampa Bay och Manchester United säger oss att Glazers rationella val helt och hållet grundar sig på att maximera de finansiella nyckeltalen, i första hand intäkter minus rörelsekostnader.

En sak är helt säker, skulle Barcelona ha haft intäkter i storleksordningen som en medelklubb i den spanska ligan har så hade Leo Messi för länge sedan ha varit såld till en klubb som befinner sig högre upp i fotbollens näringskedja. Liksom många av de andra storspelarna som Barcelona själva har producerat i La Masia. Och det oavsett om klubben hade varit privatägd eller inte. Att Messi spelar kvar i Barcelona beror till största del på att ingen annan klubb i världen har tillräckligt stora intäkter för att med hjälp av dessa både övertala den katalanska klubben samt spelaren. 

Så även om Barcelona skulle ägas av familjen Glazer så är det inte säkert att det hade varit just Leo Messi som skulle ha blivit såld. För kanske hade istället någon eller några andra av de duktiga spelarna i dagens Barcelona ha blivit transfererade till andra klubbar. 

MFF spelarkontrakt & cash flow 2012

I skymningspressen kunde vi idag läsa om de utgående kontrakt som Malmö FF behöver managera under året. Det rör sig om bland andra om de mer eller mindre produktiva spelarna Johan Dahlin, Jimmy Durmaz, Wilton Figueiredo och Daniel Larsson. Att spelares kontrakt löper ut är naturligtvis en del av klubbarnas vardag. Det som är mer intressant är hur klubbarna kan hantera det och vilka förutsättningar de har för att göra det.

Sedan flytten in på Swedbank Stadion har MFF:s kostnadskostym ökat markant. Till största del beror det på de höga kostnader som den nya arenan har fört med sig. Klubben som äger samtliga kommersiella rättigheter på arenan har svårt att utnyttja kapaciteten och den står mer eller mindre tom under fler än 90% av årets dagar. Det är ansträngande för klubbens finanser. 

Under 2011 löste MFF sitt finansieringsbehov genom att tillföra 28.5 miljoner i kapital genom att sälja vinstandelar i spelartruppen. Även gruppspelet i Uefa Europa League genererade stora intäkter men som troligtvis ännu inte i sin helhet hade betalats ut från Uefa innan förra årets utgång. Under 2012 spelar MFF enbart allsvenska matcher samt svenska cupen och möjligheterna att sälja vinstandelar i spelartruppen är naturligtvis betydligt mer begränsade. En fråga som dyker upp är hur klubben kan hantera ett sådant år och samtidig möta ett förmodat investeringsbehov i nya spelarkontrakt.

Figuren längre ner i inlägget visar klubbens kassaflöden så som de skulle kunna se ut under 2012. Man gick in i året med 5.9 miljoner kronor i kassan. Ett troligt kassaflöde från Ebitda (under en förhållandevis framgånsgrik allsvensk säsong) borde ligga i trakterna av minus 20 miljoner vilket kräver finansiering, förstås.

Detta löser sig till stor del genom en mycket trolig och rejält positiv förändring i rörelsekapitalet som till största del beror på att Uefa betalar ut de intäkter från Europaspel som Malmö FF redovisade i 2011 års bokslut men som inte betalades ut under förra bokslutsåret (orsakade en negativ förändring i rörelsekapitalet för 2011).

figuren visar en simulering av MFF:s möjliga kassaflöden under 2012. Svarta staplarna är utgående balans respektive års slut. Röda staplar = negativt kassaflöde. Gröna = positivt kassaflöde.
Klicka på bilden för bättre upplösning.

Vid detta vägskäl står klubben, och man vet också om att ett antal spelare troligtvis kommer att lämna. Knäckefrågan är hur man bäst hanterar det:

Ett sätt skulle kunna vara att försöka avyttra samtliga spelare som har utgående kontrakt redan under sommaren. Problmet är att varje utgående kontrakt har en begränsad uppsida på transfermarknaden eftersom spelaren med ett halvår kvar på kontraktet äger en stor del av sitt egna marknadsvärde  Här ska alltså nyttan från transferintäkterna värderas mot alternativkostnaden som uppstår i samband med en hög spelaromsättning mitt under sommaren.

Ett annat sätt skulle kunna vara att försöka sälja en duktig spelare med lång tid kvar på kontraktet vilken på egen hand skulle kunna generera högre intäkter och skapa utrymme för en lägre spelaromsättning under innevarande år. En sådan strategi hänger samtidigt på ifall det finns en efterfrågan på ett sådant affär. Och att det finns likviditet i en transfermarknad som var ganska passiv under vinterns transferfönster.

Det vi med tydlighet också ser i figuren är att hanteringen av spelarkontrakten (och hur dessa realiseras) blir direkt avgörande för klubbens förmåga att kunna hantera spelaromsättningen som förr eller senare dyker upp. Transferintäkter skapar utrymme till att kunna köpa loss spelarkontrakt av andra klubbar. Ett utrymme som dock begränsas av det faktum att klubben redan under det förra året har kapitaliserat en del av framtida transferintäkter och behöver därför betala ut en okänd summa pengar till sina finansiärer när spelare säljs. 

Så länge klubben klarar av att göra enstaka stora spelaraffärer gör enstaka bosmanfall mindre skada. Men det är också ganska uppenbart att Malmö FF behöver ett någorlunda regelbundet spel i internationella cuper för att kunna fortsätta finansiera sin nuvarande kostnadskostym.

Klubben ser ut att kunna klara 2012 års kassaflöden förhållandevis väl trots allt. Hur man hanterar sina spelarkontrakt under 2011 kommer däremot vara direkt avgörande för den närmaste framtiden. Och det finns ett mycket begränsat utrymme för misstag.

Sändningsrättigheterna till Bundesliga

Idag annonserades att Sky Deutchland AG har vunnit auktionen om de nationella sändningsrättigheterna för Bundesliga för fyra säsonger med start 2013-14. Enligt Bloomberg får Sky betala €468 miljoner per år. Totalt sätt inklusive de free-to-air rättigheter som Bundesliga säljer förväntas den högsta ligans intäkter från media att öka till cirka €600 miljoner, en ökning med 52% från det nuvarande avtalet.

Den stora ökningen är kanske något förvånande eftersom Sky Deutchland som har haft rättigheterna sedan 2009 inte tjänar några pengar på sin verksamhet. Anledningen till det är att tyskarna inte vill betala för att se på TV. De ser inget värde i det som sänds på betalkanalerna och The Economist hade för  snart två år sedan en artikel om det (läs den gärna här).

Så man kan naturligtvis fråga sig varför Sky Deutchland betalar ännu mer pengar för den kommande perioden. Det sägs att bl.a. Deutche Telecom och Al Jazeera konkurrerade om rättigheterna vilket naturligtvis drev upp priset. Det senare bolaget knyckte i höstas rättigheterna till den franska ligan framför näsan på de förra innehavarna Canal Plus.

Så alternativet för Sky Deutchland hade varit att inte köpa sändningsrättigheterna till Bundesliga och då hade  man troligtvis ha fått stänga igen butiken inom en snar framtid. Premium Sporträttigheter i allmänhet och toppfotboll i synnerhet är kanalbolagens enskilt största försäljningsdrivande rättighet. För att finansiera förvärvet räknar Sky Deutchland AG (som till 49% ägs av Rupert Murdochs NewsCorp) med att resa €300 miljoner genom en nyemission under 2012. Till aktieägarna säger bolaget att man kommer att gå med vinst 2013. Det har man dock sagt flera gånger tidigare och det här blir den åttonde emissionen sedan bolaget noterades på den tyska börsen 2005.

Så den här affären är troligtvis något av sista chansen för Sky att överleva i Tyskland. Bolaget måste öka antalet abonnenter från de ca 3 miljoner som man idag har. Den tyska marknaden är som bekant mycket större än men Sky måste få tyskarna att ändra sitt konsumentbeteende och få dem att allokera mer av sina disponibla inkomster från andra varor och tjänster till att köpa betal-TV.

Hur stor effekt får då avtalet för de tyska klubbarna? Nedanstående figur simulerar en ungefär ökning från dagens nivåer och hur den kommer att distribueras till ligans samtliga klubbar, från Bayern München som får mest pengar, till den klubb som får minst. Förvisso kommer de tyska klubbarna att uppleva ökade intäkter och man kommer att öka sin konkurrenskraft mot omvärlden och får därmed bättre möjligheter att konkurrera om talang. Steget till den absoluta toppen är dock fortfarande relativt stort och om ett par månader kommer Premier League att lägga ut sina sändningsrättigheter till försäljning. Marknadsbedömare pratar om en ökning på 35-50%, då främst från tillväxtmarknaderna i Asien.

Klubbarna i Bundesliga får nu hålla tummarna att Sky Deutchland är framgångsrika och lyckas nå lönsamhet. Om tysken till slut lär sig att betala för TV så finns det mer pengar att hämta i framtida avtal. Om Sky däremot misslyckas så är den framtida tillväxten på ligans mediaintäkter begränsad.  

Djurgården Fotboll bokslut - Dead Money & Commercial Death

Djurgården Elitfotboll AB som driver Djurgårdens elitverksamhet redovisade en förlust på dryga 20 miljoner för bokslutsåret 2011 och har under de tre senaste åren haft ett samlat underskott på 69 mkr.

Under hösten skrev jag detta inlägg som analyserade händelseförloppen som har lett till den mediokra trenden. Denna gång kommer jag fokusera om huruvida klubben kan förväntas att nå en ekonomi i balans och när? För att kunna eliminera förlusterna behöver Djurgården både öka intäkterna och se över kostnaderna. På intäktssidan kan vi se att man under det förra året har lyckats vända den negativa trenden och lyckades växa igen.

I resultaträkningen ser vi att Ebitda har blivit mindre dålig. Och den hade varit något bättre under 2011 om klubben inte hade tagit på sig kostnader för en arenautredning samt reservation för en eventuell kostnad som en skatterevision menar att klubben ska påföras. Men även utan dessa kostnader så skulle klubbens resultat vara mycket mycket svagt.

Nedanför Ebitda märker vi i första hand avskrivningar på spelarkontrakt. För ungefär en månad sedan läste jag en direkt felaktig definition av denna kostnad. I den stod det att kostnaden för avskrivningar uppstod i samband med att klubben inte hade lyckats sälja spelare och att spelartruppen därför minskade i värde. Det är naturligtvis fel och de redovisade avskrivningarna är helt enligt plan i enighet med rådande redovisningsprinciper.

När klubben köper loss ett kontrakt från en annan klubb så betalar man en transfersumma. Denna summa definieras som en investering för nuvarande och kommande år och istället för att kostnadsföras i sin helhet under förvärvsåret, så aktiveras spelarkontraktet som en tillgång på balansräkningen och skrivs sedan av linjärt under kontraktets löptid. När t.ex. Djurgården köpte kontraktet med Johan Oremo för 10mkr och skrev ett nytt med spelaren med en löptid på 4.5 år så blev avskrivningen på detta kontrakt 10 mkr/5 bokslutsår = 2mkr per år i avskrivning. Och denna avskrivning samt dessa på andra köpta spelarkontrakt finns där, oavsett om klubben säljer spelarkontrakt eller ej. Och kostnaden för avskrivningar kommer troligtvis att finnas även i framtiden eftersom Djurgården rimligtvis även kommer att köpa spelarkontrakt också i framtiden.

Det vi också kan se i resultaträkningen är att Djurgården under 2011 har finansierat sina kostnader för spelarförvärv genom att sälja vinstandelsbevis för 3.6mkr.

När alla intäkter och kostnader är hopräknade så uppgår förlusten för bolaget på minus 22 mkr. Låt mig försöka bena ut varför.

Sunk costs aka dead money
En viktig anledning till klubbens negativa resultat är att man har haft en möjlighet att ta dessa förluster. Magnus Pehrsson har kunnat rekrytera i stort sett en helt ny trupp och betrakta de gamla misslyckade förvärven som den sunk cost dessa de facto är. Det betyder att värderingen av de spelare som klubben har värvat under Pehrsson ledning baseras på deras förväntade prestationer och de framtida intäkter som klubben förväntas att kunna generera från de olika inkomstklasserna. Allstå inte baserat på det (icke)utrymme som klubbens intäkter kontra befintliga kostnader i dagsläget ger. Det skulle i så fall betyda att klubben hade behövt vänta till de gamla kontrakten löper ut och fram till dess identifiera och rekrytera spelare vars anskaffningskostnad rymmer sig inom en obefintlig budget.

Problemet med en sådan strategi är att de gamla spelarkontrakten inte är produktiva vilket troligtvis skulle leda till att klubben skulle förlora än mer intäkter och tiden i mediokerheten skulle därmed på så sätt förlängas. I Djurgårdens personalkostnader för 2011 finns det därför en hel del så kallade döda pengar som belastar resultaträkningen men som inte genererar någon nytta. I första hand handlar det om kontrakten med Prince Ikpe Ekong, Johan Oremo och Kennedy Igboananike. 

Kassaflöde
För att kunna ha en sådan strategi behövs det tillgång till kapital. I kassaflödesanalysen ser vi att klubben under de senaste åren har haft ett stort finansiringsbehov, förstås. Det negativa Ebitda måste finansieras på något sätt och klubbens misslyckade spelarrekryteringar har förutom dåliga prestationer för laget i ligan, inte heller har genererat några inkomster när de förr eller senare lämnar klubben.

Under 2011 finansierade bolaget sig genom 15 Mkr i kapitaltillskott vilket var ett lägre belopp än 2010. Noterbart är att Djurgården under 2011 hade ett positivt kassaflöde från handel med spelarkontrakt. Men här handlar det i första hand om att klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för 3.6mkr.

Pehrsson har under vintern pratat om hur klubben har byggt ett nytt lag utan en enda extern krona inblandat. Det är naturligtvis en sanning med en väldigt stor modifikation eftersom klubben har haft ett finansieringsbehov vilket man har löst genom kapital från externa finansiärer. 

Och det hela är lite tragikomiskt om vi ska se saken från ett investerarperspektiv. Tidigare köpte investerarna vinstandelsbevis i spelare som klubben identifierade och rekryterade. Tanken var att dessa spelare skulle göra nytta åt klubben men även skapa avkastning till investerarna när spelarna så småningom såldes vidare till klubbar högre upp i fotbollens näringskedja. Alternativt genom att få en del av vinsterna från spel i Europacuperna som spelarnas prestationer bidrog till. Istället visade spelarna sig inte vara tillräckligt duktiga och blev en sunk cost för klubben. Och för att lösa det problemet måste nu investerarna även betala spelarnas återstående tid på kontraktet.

Commercial death

De döda pengarna är dock inte den enda anledningen till att Djurgården redovisar stora förluster. Ration personalkostnader i förhållande till intäkter var under 2011 inte större än 66% vilket egentligen inte avviker särskilt mycket från det allsvenska genomsnittet. Det måste med andra ord finnas en annan del i verksamheten som kostar alldelses för mycket pengar. Och det gör det också och den syns till stor del i de förhållandevis höga "övriga kostnaderna" i resultaträkningen som utgör så mycket som 55% av klubbens omsättning. Dessa kostnader finns till största del hos Djurgårdens Fotboll Försäljning AB (DFFAB) som är ett helägt dotterbolag till Djurgårdens Elitfotboll AB som driver elitverksamheten.

DFFAB bedriver Djurgårdens reklam- och marknadsaktiviteter, sponsring samt köp och försäljning av souvenirer. Alla intäkter och kostnader som är förenliga med denna del av klubbens verksamhet finns i det bolaget. Om vi tittar på lönsamheten i DFFAB så ser vi ganska snabbt att klubben betalar ett ganska högt pris för att sälja sponsorpaket och sina souvenirer. Kostnaden för sålda varor under 2011 landade på 2.6mkr vilket indikerar att Djurgården under det förra året sålde souvenirer för cirka 5mkr. Resterande inkomster kommer från sponsorer och samarbetspartners. På kostnadssidan finns förutom inköp av varor även personalkostnader samt övriga omkostnader för försäljning och marknadsföring samt lokalhyror etc.

Under 2010 var nettoresultatet från denna verksamhet endast 2 mkr. Tyvärr finns det idag ingen officiell data tillgänglig för 2011 års vinst men baserat på de senaste årens trend borde det ha landat någonstans i intrevallet 3-5mkr. Det är lite anmärkningsvärt att Djurgårdens marknadsintäkter är så fascinerande låga med tanke på det starka varumärket klubbledningen ständigt påstår att klubben har. Det blir också rentav genant om vi sätter dessa intäkter i relation med de kostnader som klubben har allokerat till den kommersiella delen av verksamheten. Frågan är om inte småklubbar som t.ex Gefle och Trelleborg har ett större netto från sina i det närmaste obefintliga marknadsaktiviteter än vad Djurgårde har haft under de senaste åren. Här finns troligtvis den allra största förbättringspotentialen att hämta, frågan är - kan man?

Tid för profit
En intressant fråga är naturligtvis när Djurgården Elitfotboll AB kan förväntas redovisa svarta siffror. Under 2012 kommer klubben att till viss del kunna kapitalisera sin siste (i alla fall sista hela) säsong på Stadion. Under vintern har det även försvunnit ett par döda pengar ur truppen. Men det är nog inte särskilt troligt att klubben kommer att kunna redovisa ett positivt resultat på den nedersta raden redan för bokslutsåret 2012. Det är inte heller helt osannolikt att det kommer att finnas ytterligare finansieringsbehov under detta år.

Under 2013 flyttar klubben in i toppmoderna arenafaciliteter som förutom bättre publikkapacitet även rymmer exklusiva stolar och utrymmen som går att paketera och sälja till ett betydligt högre pris än vad klubben har kunnat göra tidigare. Intäkterna och lönsamheten under matchdagen kommer att ges goda möjligheter att öka ganska rejält.

Att lämna Stadion har varit en het potatis, förstås. Klubbledningen har använt förbundets arenakrav som ett politiskt verktyg att göra flytten. Det är dock ingen tvekan om att det största motivet till en flytt är ekonomin. Ju fortare man kan börja nyttja fastigheterna, desto större är chansen att klubben kan finansiera sin elitverksamhet på egen hand. Men det kommer inte att ske av sig självt. Förutom den sportsliga ledningens prestationer så måste även marknadssidan rannsaka sig själva och börja leverera resultat.

Seriefinal i Bundesliga – David mot Goliat

Ikväll spelas matchen mellan Borussia Dortmund och Bayern München. Ett möte som kan komma att avgöra vem som vinner titeln i årets Bundesliga. Även om matchen på planen förväntas att vara jämn och oviss så spelar klubbarna i en helt annan division om vi tittar på hur mycket pengar båda spenderar på sina spelartrupper. Följande figur visar personalkostnaderna för båda klubbarna samt Borussia Dortmunds procentuella andel. Dortmunds resurser är ungefär en tredjedel av det som Bayern kan spendera och naturligtvis spenderar. Den relativa skillnaden mellan Bayerns och Dortmunds personalkostnader är ungefär lika stor som den mellan Real Madrid och Valencia eller Atletico Madrid i den spanska ligan.

Den mycket enkla anledningen är att Bayern München har ett mycket starkare globalt varumärke än alla andra klubbar i Bundesliga vilket man framgångsrikt har kunnat exploatera.

För lite drygt tre år sedan skrev jag i detta inlägg att förändringen i sättet att sälja sändningsrättigheter i Italien (från individuell till kollektiv) kunde förväntas leda till en omallokering av talang från Serie A till Bundesliga som under de senaste åren har upplevt en stark tillväxt på sponsorsidan. Men faktum är att från de €150 miljonerna som sponsormarknaden har vuxit med sedan säsongen 2006/07 så har Bayern München fått ungefär 50% av denna tillväxt och de övriga klubbarna i ligan har fått dela på resten. Och av Bundesligas totala marknad för sponsorintäkter har idag Bayern München ensamma så mycket som 35%.

Så effekten är snarare att redistributionen av talang i första hand sker till Bayern München som tack vare det kan förstärka sin internationella konkurrenskraft. De övriga tyska klubbarna däremot, är fortfarande små spelare jämfört med övriga toppklubbar i Europa och detta förhållande kan förväntas att bestå inom en närliggande framtid. Bortsätt från enstaka skrällar i de europeiska klubbarna bör vi därför inte förvänta oss några framstående placeringar från andra än Bayern München

Det som däremot är anmärkningsvärt är att Bayern inte är mer överlägset i Bundesliga än vad man de facto är. Förvisso har klubben vunnit hela sju ligatitlar under de senaste 10 åren men de majestätiskt överlägsna resurserna borde generera än fler mästerskap och med en större marginal.

Kanske skulle det kunna förklaras med hjälp av ”Hirshleifer’s paradox of power” som är ett påstående om att den starkare i en tävling inte kommer att bli ännu starkare utan faktiskt svagare eftersom den svagare har incitament att göra mycket större ansträngningar givet sina resurser.

Eller så är det helt enkelt en medveten strategi av Bayern München. Genom att då och då dela ut titlar till de andra klubbarna i ligan och inte vara helt överlägset hemma i Tyskland, så minskar man risken för uppror från de andra lagen med krav på att dela med sig av resurserna.

La Liga & Serie A financials

Under våren har de spanska fotbollsklubbarnas samlade skatteskulder fått en hel del uppmärksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att den uppståndelsen kommer i år när notan till skattebetalarna uppgår till €752miljoner. Det är ju inget belopp som har dykt upp från ingenstans utan det är en kredit som har byggts upp under en väldigt lång tid. Var var t.ex alla för fyra år sedan när skatteskulden uppgick till €608 miljoner?

Men bör vi egentligen vara förvånade över att klubbarna är skyldiga staten pengar? Det kanske vi inte ska vara, i alla fall inte i Sverige där hushållen är belånade till den grad att man hör till de fem högst rankade länderna inom EU mätt i hushållsskuldsättning. Den stora skillnaden är att man inte lånar pengar från skatteverket. Det funkar nämligen inte särskilt bra här hemma eftersom det helt enkelt inte accepteras.

Men uppenbarligen är de spanska myndigheterna så pass generösa att klubbarna har funnit skattebetalarna som en väldigt god och billig finansieringskälla som dessutom inte kräver tillbaka sina pengar. För hade beteendet inte accepterats så hade klubbarna fått låna pengarna någon annanstans, förstås.

Den oreglerade skattskulden har naturligtvis även orsakat en hel del diskussioner om hur den spanska ligan drivs och hur resurserna fördelas inom den. T.ex sägs klubbarnas dåliga ekonomi bero på hur TV pengarna distribueras i Spanien där klubbarna säljer sina sändningsrättigheter på egen hand. Det har gjort att mycket starka varumärken som Real Madrid och Barcelona har ungefär hälften av ligans samlade tv intäkter.

Men det kan omöjligtvis vara förklaringen. De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror inte på för låga intäkter utan på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Och de hade naturligtvis gjort dåliga affärer även om de hade haft en större del av TV pengarna. De svaga finanserna i spansk fotboll har ju alltid funnits där, även på den tiden när tv intäkter inte existerade. 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. 

Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer jämlik inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är. Den enkla anledningen till det är att en solidarisk distribution av tv pengar ger stora bidrag till mindre klubbar i den högsta serien men inga eller väldigt små bidrag till klubbarna i den näst högsta ligan. Det innebär att priset för att degraderas stiger kraftigt vilket ger incitament att spendera ännu pengar på spelarkontrakt för att försöka undvika degradering och därmed ett kraftigt inkomstbortfall. Samtidigt ges klubbarna i den näst högsta divisionen incitament att investera mer i spelarkontrakt för att nå de mycket högre intäkterna i divisionen ovanför. Problemet är att bara ett fåtal klubbar vinner avancemang och resten blir kvar med högre kostnader men med samma intäkter.

Ett bra exempel på det är Italien och Serie A som till säsongen 2010-11 bytte regim, från en individuell försäljning av sändningsrättigheter till kollektiv. Tack vare att klubbarna bildade en kartell och sålde rättigheterna i ett paket till högstbjudande så ökade TV intäkterna för ligan som helhet med cirka €200 miljoner per år. De klubbar som drabbades hårdast var naturligtvis Milan, Inter och Juventus som hade större tv intäkter när man för ett fåtal år sedan spelade i Serie B än vad klubben nu får efter regimskiftet. Men det betyder naturligtvis också att majoriteten av klubbarna i Serie A fick betydligt mer TV pengar än vad man erhöll tidigare. Alltså borde det innebära att klubbarnas samlade ekonomiska resultat skulle förbättras, åtminstone med de €200 miljoner som TV konsumenterna i förlängningen har fått betala extra för att se matcherna i soffan.

För en vecka sedan släppte revisionsbyrån pwc en rapport* som avhandlade den italienska fotbollen under säsongen 2010-11. I den kunde vi läsa om att förlusterna för de professionella klubbarna i Italien ökade med 23.2% från året innan vilket motsvarar ett underskott på €428 miljoner. Klubbarna har finansierat detta genom att låna upp pengar. De samlade skulderna för klubbarna i Serie A ökade med 14% till €2.6 miljarder.

Men är det verkligen ett problem för fotbollsklubbarna? Rimligtvis borde vi vara mer oroade för kreditgivarnas skull. Erfarenheten säger att klubbarna inte går omkull och försvinner utan det är ägarna till skulderna som inte får tillbaka sina pengar. 

 

-----------------------

* Report Calcio 2012

Osynliga handen avslöjar - svensk elitfotboll inför draft system

Under vintern har flera allsvenska klubbar varit i USA på träningsläger. Vi har också kunnat läsa om att AIK och Malmö FF håller på att etablera ett samarbete med lag från Major League Soccer och sedan tidigare har Hammarby en nära relation med AEG som äger L.A Galaxy och Houston Dynamo. Men nu kommer det fram att samarbetet inte enbart handlar om utbyte av sportsliga erfarenheter utan de svenska klubbarna är i första hand mycket imponerade av sina amerikanska kollegors verktyg för kostnadskontroll. Under de senaste månaderna har därför klubbarna tagit med sig dessa intryck hem och väldigt aktivt drivit frågan inom svensk elitfotbolls nya format med ägarmöten.

Den osynliga handen kan nu avslöja att de svenska klubbarna är överens om att införa en av dessa kostnadskontroll-mekanismer. Från och med säsongen 2013 kommer svensk fotboll att införa ett draft system och i och med det beräknas klubbarna att spara 100 miljoner kronor per år i personalkostnader. Det är pengar som kommer att kunna användas till att importera bättre utländska spelare som höjer kvaliteten på den allsvenska produkten. En representant för ägargruppen berättar:

Inom ramen för SEF har vi länge tittat på hur vi ska kunna öka intäkterna med hjälp av centrala avtal. Men det stora problemet är att den ersättning som marknaden betalar oss för t.ex. sändningsrättigheter är rätt värderat i förhållande till produktens skäliga värde. Hade den allsvenska produkten varit undervärderad så hade naturligtvis någon annan bjudit över för att köpa loss dessa rättigheter, förstås. Vi måste med andra ord hitta vägar att förbättra produktens kvalitet givet de resurser som klubbarna i dagsläget har till sitt förfogande. Ett sätt är att minska onödiga kostnader.

Vilka onödiga kostnader menar du att klubbarna har?

Varje år byter spelare klubbar inom Sverige. Antingen är det talanger som säljs och därmed rör sig högre upp i den svenska näringskedjan eller så är det spelare med utgående kontrakt som byter klubb inom riket. Det finns en väldigt stor efterfrågan för dessa spelare vars talang och kvalitet är mycket välkänd för de svenska klubbarna. Denna efterfrågan gynnar bara spelarna själva eftersom de på så sätt auktionerar sin talang till högstbjudande klubb vilket skapar en budgivning som driver upp klubbarnas kostnader till högre nivåer än vad som egentligen behöver vara nödvändigt. Det är denna onödiga kostnad som vi tänker eliminera.

Hur mycket pengar handlar det om?

Här har alla klubbarna varit mycket hjälpsamma och delat med sig information på vilka spelare man har försökt att rekrytera under de senaste tio åren. Idag spenderar de allsvenska klubbarna ungefär 600 miljoner per år på personalkostnader vilket är 67% av rörelseintäkterna. Med hjälp av den data vi har fått från klubbarna har vi beräknat att vi kan få ner ration till 50%, allt annat lika. Det innebär en årlig kostnadsbesparing på 100 miljoner kronor för de allsvenska klubbarna att dela på.

Men hur kan draft systemet minska dessa kostnader?

Det hela är väldigt enkelt, egentligen. Det som klubbarna åstadkommer här är att genom samarbete komma överens och på förhand peka på vilka spelare som man vill rekrytera. En draft pick ger klubben rättigheten att värva denna spelare utan att någon annan svensk klubb också försöker göra det. Det kommer med andra ord inte att kunna bli någon budgivning om spelarnas personliga kontrakt.

Vilka spelare omfattas av draften?

Det gäller alla talanger upp till 21 år som blir draftade samt samtliga spelare som spelar i de svenska serierna som går in i sitt sista år på kontraktet. Det senare är en motsvarighet till MLS:s "re-entry draft". Naturligtvis kan klubbarna förlänga kontrakten med sina spelare även om de blir draftade av en annan klubb. Syftet är att försämra spelarnas förhandlingsstyrka i en förhandling med den klubb som han för tillfället representerar eftersom denne får färre alternativ.

Innebär inte det här att vi kommer att få se ett större utflöde av talang till utlandet? 

Det finns naturligtvis en viss risk för det. Men vi värderar nyttan som mycket högre än risken! Vår gemensamma bedömning är att en stor del av de svenska fotbollsspelarna får alldeles för bra betalt i förhållande till vad de presterar och att det enbart beror på den intra-allsvenska efterfrågan och budgivningen. Vi anser inte att det finns tillräckligt många intresserade utländska klubbar för att utflödet ska bli tillräckligt kännbart, mätt i kvalitet. Dessutom så innebär den stora kostnadsbesparingen att mer resurser kan läggas på duktigare spelare från utlandet. Och på så sätt kan de svenska klubbarna få bättre utväxling av den nya expertskatten som för att den överhuvudtaget ska kunna utnyttjas förutsätter relativt höga lönenivåer. Idag finns väldigt få spelare i allsvenskan som omfattas av denna skattesubvention. Nu får klubbarna råd att värva ännu bättre utlänningar som dessutom skattebetalarna får stå för en del av notan för.

Så fler utländska spelare i allsvenskan framgent?

Ja, idag är endast 30% av spelarna i allsvenskan av utländsk nationalitet vilket kan jämföras med t.ex Premier League och Bundesliga där motsvarande siffra är 64% respektive 50%.

När och i vilken ordning får klubbarna välja spelare?

Den klubb med lägst intäkter i allsvenskan får välja först i den stora draften som kommer att äga rum sent på hösten varje år.

Men betyder inte det att man skapar ännu fler nackdelar för de stora klubbarna som idag får dela med sig pengar genom de centrala avtalen?

Vi kommer att göra om distributionen av pengarna från de centrala avtalen där de klubbar vars dragningskraft är mest betydelsefull för den totala produkten kommer att belönas helt enligt marknadens värdering. De mindre klubbarna kommer istället att belönas med rättigheter till talang som ju är värd pengar. Och tack vare det ges klubbarna bättre valmöjligheter, antingen kan de byta alternativt sälja sina draft-picks eller sälja spelarkontrakt till de större klubbarna (på så sätt distribueras pengarna från de centrala avtalen nedåt, red anmärkning). Men de kan också utveckla nya intäktskällor.

Det här låter ju egentligen som en konspiration mot spelarna, en kartell helt enkelt, vad säger myndigheterna?

Genom att de klubbar med minst intäkter får välja först, så motiverar vi det hela med att det är nödvändigt för att upprätthålla tävlingsbalansen i ligan. Professionell lagsport har länge kunnat kringgå konkurrenslagarna genom att dra just den valsen, för myndigheterna är inte jättesmarta. Det gäller inte enbart i konspirationen mot spelarna utan även mot konsumenterna genom t.ex. kartellisering av klubbarnas sändningsrättigheter och gemensamma försäljning till tv bolag som får betala en högre premie när man köper hela paketet exklusivt. En premie som sedan överförs vidare till konsumenterna som får betala ett högre pris för sitt tv tittande. Och det bästa av allt är att konsumenterna klagar på tv bolagen istället för på oss ligor som från början är de som skapar monopol på produkten.

En draft i svensk fotboll, det låter som en intressant reform

Ja, det är det. Och vi förväntar oss fantastiska resultat.