Det blev ett
transferfönster där flera rekord slogs. Den dyraste enskilda övergången
där Bales kontrakt såldes av Tottenham till Real Madrid för €100
miljoner. Premier League köpte spelarkontrakt för £630
miljoner vilket är £80 miljoner mer än det tidigare rekordet under ett sommarfönster. Även nettoinvesteringen för Premier League som
kollektiv nådde rekordnivåer. £400 miljoner om man räknar priserna för
köpta kontrakt minus priserna för sålda kontrakt varav
£370 miljoner gick till utlandet. Också det en toppnotering.
En mycket stor anledning till rekordnoteringarna är den nya TV rättighetscykeln som ger klubbarna i Premier League cirka £600 miljoner mer per år än tidigare treårsperiod. Här har klubbägarna varit fiffiga nog och kommit överens om gemensamma finansiella restriktioner. Bara £4 miljoner per klubb, totalt £80 miljoner av ökningen ska få gå till ökade personalkostnader. Så länge klubbarna följer sina egna regler så lösgörs lite drygt £500 miljoner som kan disponeras fritt av klubbarna. £400 miljoner av dessa har alltså investerats i köp av spelarkontrakt. Och de större summorna har också medfört att man har kunnat rekrytera vad man anser vara duktiga utländska spelare från andra klubbar.
Är klubbarna lojala mot sin överenskommelse över hela TV rättighetscykeln så kommer det att på nytt att lösgöras rörelsevinster för de kommande säsongerna som kan disponeras fritt. £440 miljoner för säsongen 2014-15 och ytterligare £360 miljoner säsongen 2015-16. Det är därmed troligt att köpfesten kan fortsätta under kommande transferfönster.
Bale affären har annars varit en utdragen historia som har fått många att lyfta på ögonbrynen. Logiken bakom Bale övergången teoriseras i The baseball players’ labor market som publicerades 1956 av ekonomen Simon Rottenberg. Där presenterade han The Invariance Principle. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den.
Igår skrev den erkände sportekonomen ett nytt blogginlägg på Soccernomics sajten. Det var lite intressanta tankar kring fotbollstransfers, talangproduktion och tävlingsbalans. Också här utgår Szymanski från denna logik. Intressant tabell som sätter antalet egenproducerade spelare i respektive klubb i relation till sportslig framgång. Det spelar alltså inte någon roll vem det är som producerar de duktiga spelarna. De klubbar som har bäst nytta av dessa kommer att kunna komma överens med de berörda parterna om att knyta till sig talangen.
En mycket stor anledning till rekordnoteringarna är den nya TV rättighetscykeln som ger klubbarna i Premier League cirka £600 miljoner mer per år än tidigare treårsperiod. Här har klubbägarna varit fiffiga nog och kommit överens om gemensamma finansiella restriktioner. Bara £4 miljoner per klubb, totalt £80 miljoner av ökningen ska få gå till ökade personalkostnader. Så länge klubbarna följer sina egna regler så lösgörs lite drygt £500 miljoner som kan disponeras fritt av klubbarna. £400 miljoner av dessa har alltså investerats i köp av spelarkontrakt. Och de större summorna har också medfört att man har kunnat rekrytera vad man anser vara duktiga utländska spelare från andra klubbar.
Är klubbarna lojala mot sin överenskommelse över hela TV rättighetscykeln så kommer det att på nytt att lösgöras rörelsevinster för de kommande säsongerna som kan disponeras fritt. £440 miljoner för säsongen 2014-15 och ytterligare £360 miljoner säsongen 2015-16. Det är därmed troligt att köpfesten kan fortsätta under kommande transferfönster.
Bale affären har annars varit en utdragen historia som har fått många att lyfta på ögonbrynen. Logiken bakom Bale övergången teoriseras i The baseball players’ labor market som publicerades 1956 av ekonomen Simon Rottenberg. Där presenterade han The Invariance Principle. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den.
Igår skrev den erkände sportekonomen ett nytt blogginlägg på Soccernomics sajten. Det var lite intressanta tankar kring fotbollstransfers, talangproduktion och tävlingsbalans. Också här utgår Szymanski från denna logik. Intressant tabell som sätter antalet egenproducerade spelare i respektive klubb i relation till sportslig framgång. Det spelar alltså inte någon roll vem det är som producerar de duktiga spelarna. De klubbar som har bäst nytta av dessa kommer att kunna komma överens med de berörda parterna om att knyta till sig talangen.
Real Madrid är den klubb som genererar mest intäkter av alla klubbar i världen. Real Madrid omsätter idag cirka €550 miljoner på årsbasis och säsongen 2011-12 gjorde man en vinst före skatt på €32 miljoner. Real gör det trots att man inte har varit den mest framgångsrika under det senaste decenniet. En betydande anledning till det är historiska framgångar, en långvarig, laddad och ständigt mycket uppmärksammad rivalitet med Barcelona samt klubbens marknadsstrategi som bland annat bygger på att knyta till sig de största stjärnorna. Bale är en sådan spelare och för att få loss hans kontrakt denna sommar krävdes det att Real Madrid skulle ge ifrån sig €100 miljoner.
10 000 kronorsfrågan är naturligtvis ifall Bale är värd så mycket som €100 miljoner. En enkel slutsats vore att säga att i och med att affären blev av så är han värd pengarna. En transaktion kan ju bara bli av om samtliga parter är nöjda och överens om saken. Men det finns nog olika sätt att se på saken.
För det första skulle Tottenham aldrig köpa Bale för €100 miljoner. Jag är tämligen säker att de inte ens skulle köpa hans kontrakt för hälften av pengarna. För ett år sedan skrev Bale på ett nytt fyraårskontrakt med Tottenham som gav honom £75 000 i veckan. Totalt £15.6 miljoner, det vill säga €18.5 miljoner är vad Tottenham värderade Bales tjänster till.
För det andra har Real Madrid å sin sida en betydligt större försäljningskapacitet än Tottenham. Bales marginalprodukt (kommersiellt) är väldigt mycket större hos Real Madrid.
För det tredje, och det är här som jag har det största problemet med affären. Bales talang behövs egentligen inte i en väldigt stor del av Real Madrids matcher under en säsong. Det gör att resurserna inte arbetar effektivt från ett helhetsperspektiv.
För det tredje, och det är här som jag har det största problemet med affären. Bales talang behövs egentligen inte i en väldigt stor del av Real Madrids matcher under en säsong. Det gör att resurserna inte arbetar effektivt från ett helhetsperspektiv.
Det är dock inte Real Madrids fel, eller problem. Problemet är på vilket sätt fotbollen i världen är reglerad och organiserad. För er som undrar vad jag menar finns det beskrivet i detta blogginlägg.
