Euro 2012 - arvet till skattebetalarna del 2

För snart ett år sedan skrev jag denna notis om att Lech Poznan, trots synpunkter från myndigheterna, inte vill starta en organisation för andra evenemang än fotboll på Stadion Miejski som var en av värdarenorna under Euro 2012. Det är helt enkelt inte lönsamt för klubben som driver verksamheten på arenan åt staden.

För ett par veckor omförhandlades hyresavtalet mellan staden och klubben. Lech tyckte att hyran var för hög och hotade att lämna stadion (trots att det idag saknas bättre alternativ). Enligt det gamla avtalet betalade Lech Poznan 3 miljoner zloty (ca 6mkr) om året plus 5 procent av biljettintäkterna. I relativa termer motsvarar det ungefär 20 procent av årets matchdagsintäkter. Det är ungefär som att MFF:s kostnad för Swedbank Stadion skulle vara 8 miljoner kronor om året.

Enligt det nya avtalet får Lech Poznan hyra fastigheten till en fast kostnad av 600 000 Zloty (ca 1.2mkr). Den rörliga kostnaden på 5 procent tas ut enbart i samband med matcher i europacupmatcher. Det nya avtalet ger en hyreskostnad på mindre än 5 procent av matchdagsintäkterna.

För staden går kalkylen inte ihop. Förstås. Investeringen som uppgick till 750 miljoner zloty (ca SEK 1.5mdr) finansierades i sin helhet genom offentliga medel. Upplåningskostnaden för polska staten är cirka 4 procent vilket indikerar en årlig finansieringskostnad 30 miljoner zloty. Skattebetalarna i Poznan får alltså tillbaka 1/50 av pengarna plus eventuella bonusar om Lech är framgångsrika internationellt. De får också ett lag som ges goda möjligheter att slåss i toppen av Ekstraklasa. Vill invånarna i Poznan däremot se andra storevenemang än fotboll så får de troligen åka till en annan stad eller investera i en ny multiarena.

Samtidigt, en annan värdstad har huvudägaren av Slask Wroclaw - Zygmunt Solorz, börjat pressa stadens politiker. Slask Wroclaw brottas med finansiella bekymmer och Zygmunt Solorz hotar med att dra in sitt finansiella stöd samt dumpa sina aktier i klubben. Hans krav är att han får totalt driftansvar för stadens arena. Men det stannar inte där. Solorz är på jakt efter marken intill stadion där han vill bygga en inomhushall med plats för 20 tusen åskådare. Marken har tidigare varit ute till försäljning till ett pris av 80 miljoner zloty utan att någon köpare har nappat. Staden har sänkt priset till 68 miljoner men Solorz vill kunna komma undan med ett betydligt lägre pris än så samt utan eventuell budgivning. Stadens representanter menar att de är hårda i förhandlingarna men erfarenheten från Poznan säger att Solorz har mycket goda chanser till att göra en bra affär.

Att låta den offentliga sektorn betala kapitalkostnaderna och ta den finansiella risken för stadionbyggen är inte bara en lönsam affär för klubbarna. För samtidigt tas skattebetalarna också som gisslan. Går stadens profilstarka klubb omkull så försvinner en betydande del av intäkterna och arenan riskerar att stå tom. Myndigheterna känner sig därmed tvingade att rädda klubben när den hamnar i finansiella trångmål. Det skapar en implicit garanti för klubbarna som ges incitament till ett större finansiellt risktagande. Det är bara en del av priset som skattebetalarna får betala för en investering som ofta motiveras med att den ökar utbudet i staden.

Vart tar pengarna vägen?

I torsdags släppte Deloitte sin Annual Review of Football Finance som behandlar fotbollsekonomin för säsongen 2011-12 i Europa i allmänhet och England i synnerhet. Där kunde vi bland annat läsa om att rörelsevinsten för Premier League klubbkollektivet ökade till £98 miljoner jämfört med säsongen innan. Med rörelsevinst avses vinst före spelartransfers och finansiella kostnader som t.ex. räntor.

Den kommande säsongen aktiveras ligans ersättningar från den nya TV avtalscykeln vilket kommer att ge klubbarna sammanlagt £600 miljoner mer i årliga intäkter. Jag har tidigare skrivit om den kartell som klubbarna i Premier League har bildat. Genom en överenskommelse har man kommit överens om respektive klubbs lönekostnader får öka med maximalt £4 miljoner per år. Totalt £80 miljoner för hela ligan. Mer om hur detta avtal är konstruerat kan ni läsa om i detta blogginlägg.

Det betyder att Premier League förväntas att öka rörelsevinsten för kollektivet till cirka £600 miljoner.  Frågan är naturligtvis vart detta överskott ska ta vägen. För någonstans måste ju pengarna hamna i slutändan. Ett alternativ är att klubbägarna väljer att själva ta hem vinsterna och investera dessa i andra verksamheter än fotboll. Ett annat alternativ är att man kommer att använda överskottet till handla spelarkontrakt med. 

Det senare skulle innebära att mer pengar skjuts in i transfersystemet vilket leder till inflaterade priser på spelarövergångar. Troligen kommer vi att se båda alternativen praktiseras. Än idag kan ägarkollektivet i Premier League antas vara nytto-maximerande vilket betyder att de föredrar sportslig framgång före finansiell avkastning. 

Samtidigt innebär inflaterade transferpriser att profit-maximerande ägare inte bara kan ta hem vinsterna. De kan också sälja spelare för en nominellt högre ersättning till ligakonkurrenter. Ökade fallskärmsbetalningar för lag som degraderas från Premier League minskar samtidigt incitamenten för att återinvestera pengarna. Från och med nästa säsong får de klubbar som degraderas från Premier League £60 miljoner i ersättning. Dessa pengar betalas ut under fyra år.

Nya regler och nya TV avtal kan på så sätt ha inverkan på konkurrenslandskapet. Exakt hur det kommer att arta sig vet ingen. Landskapet är inte bara en funktion av respektive klubbägares beteende. Det finns också en omvärld med många aktörer som ännu inte finns i Premier League men som på grund av förändrade förutsättningar kan komma in i ligan.