den osynliga handen

Football Money League 2012 och framtiden

2012-02-09T20:32:00.006+01:00

Varje år presenteras Football Money League av Deloitte. Där rankar konsultfirman de till intäkter tjugo största klubbarna i Europa. Varför är detta intressant? Av den enkla anledningen att det är klubbarnas intäkter som till största del finansierar deras spelartrupper. Majoriteten av klubbarna i Football Money League är framgångsrika i sina respektive ligor samt Champions League och man är det till största del tack vare storleken på sina intäkter. För oavsett vilken klubb en duktig fotbollspelare ursprungligen tillhör så kommer dennes talang att i enighet med invariance principle transfereras dit den förväntas göra mest nytta, det vill säga producera mest intäkter.

Figuren nedan visar hur intäkterna för dessa 20 klubbar har utvecklats under de senaste åren. Trots en finanskris har alltså gräddan av eliten upplevt en fortsatt mycket stabil tillväxt. Väldigt tydligt är att de fyra största klubbarna i Europa, Real Madrid, Barcelona, Manchester United samt Bayern München har ökat sina intäkter mest i kollektivet. Deras marknadsandel har under de senaste åren ökat från 31% till 37%.

Den pågående marknadskoncentrationen kommer att innebära utmaningar för fotbollen att finna ett bra sätt att strukturera sig vilket jag skrivit om i detta inlägg. Uefa Financial Fair Play kommer också mycket lägligt för de fyra största klubbarna. Det blir mycket svårt för gänget bakom att kunna mäta sig i budgivningen om de bästa spelarna i framtiden. Framför allt eftersom de fyra stora elefanterna är mer eller mindre lönsamma och har böckerna i balans samtidigt som det finns klubbar i klungan bakom som inte har det. Troligtvis kommer dock klubbarna att finna kryphål i ett regelverk som idag består av 80 sidor men om ett antal år förmodligen minst det dubbla.

Under de allra senaste åren har pengaligan sett ungefär likadan ut i toppen och under byter klubbar plats beroende på vilka år man deltar i Champions League. I årets liga kan vi till exempel se att Tottenham och Schalke 04 har avancerat i tabellen. Båda dessa klubbar kommer att falla tillbaka ett par steg i nästa års ranking eftersom de inte deltar i årets upplaga av Champions.

Det vi också har sett under den senaste tiden är en mindre mångfald av nationella ligor som är representerade i Football Moeney League. 2006 var sju länder med men de senaste två åren är vi nere på fem olika nationaliteter. Det beror på länders storlek på den totala ekonomin och därmed förmåga att generera TV intäkter. Om vi skulle räkna på de olika nationers marknadsandelar så är Spanien och Tyskland de ligor som har vuxit mest. I Spanien är det enbart tack vare Real Madrid och Barcelona som inom kort passerar €500 miljoners vallen i intäkter och Tyskland är Europas största ekonomi vilket i första hand har gett avtryck i klubbarnas sponsorintäkter.

Så vad kan vi förvänta oss i framtiden? I december släppte PwC en global outlook över sportindustrin där man förväntar sig en tillväxt på 3.7% årligen fram till 2015. Fotbollen kommer naturligtvis att vara en viktig motor i den tillväxten. De fyra största klubbarna kommer mest sannolikt att fortsätta växa snabbare än resten av fotbollseuropa. De har under flera decennier byggt upp och aggregerat stora värden till sina varumärken och det är inget som andra klubbar kan kopiera särskillt fort. Både Adidas och Nike slåss om marknadsandelar i det sakta men säkert allt rikare Asien och kommer därför att slåss med varandra om att få sponsra de lag som exponeras på dessa marknader. Det är troligt och anta att europeiska storklubbar på ett eller annat sätt kommer att försöka öka sin närvaro i Asien. Det återstår att se i vilket format det blir.

2008 lyckades den dåvarande G14 kartellen bestående av 18 europeiska storklubbar driva igenom ersättning från förbunden i samband med att spelare släpps iväg till landslagsspel. Kompromissen var att G14 upplöstes och återuppstod i den 201 klubbar stora European Club Association. Förändringen spelade egentligen ingen större makrförändring eftersom styrelsen i ECA till stor del består av representanter från sama klubbar som utgjorde G14. I december 2014 löper European Club Associations avtal med Uefa ut. Ju närmare detta datum vi kommer desto oftare bör vi få se rubriker om bildanden av europeiska, eller kanske rentav globala superligor och andra pan-europeiska ligamodeller. Samtidigt kommer Uefa att med till buds alla möjliga medel försöka behålla kontrollen över en inte helt obetydligt del av produkten.

Vem tjänar egentligen på Super Bowl?

2012-02-05T14:28:00.004+01:00

Super Bowl har blivit en enorm institution. Förra året följde 111 miljoner spektaklet i amerikansk television och hälften av de 40 mest sedda programmen i USA:s TV historia är Super Bowl. Men vem är det som egentligen tjänar på denna enormt haussade företeelse?

Arrangörerna menar att Super Bowl genererar enorma inkomster till de städer som står som värdar för evenemanget. En undersäkning gjord av W.P. Carey MBA Sports Business Program som var beställd av NFL inför 2008 års Super Bowl, estimerade ett förväntat ekonomiskt bidrag på $501 miljoner till Pheonix. Ungefär liknande siffror räknas fram av olika konsultfirmor som räknar på ekonomisk nytta ex ante. I Economics of the Super Bowl* sammanfattar Victor Matheson den mer oberoende studiefloran. Slutsatserna är att den faktiska nyttan i bästa fall uppgår till en bråkdel av den förväntade. Den enkla ansatsen som ex ante modellerna använder sig av är att man tar antalet åskådare och multiplicerar det med de pengar som de förväntas spendera under dagen för eventet. Men det är naturligtvis inte så enkelt. För det första finns det en substitutionseffekt, de pengar som konsumeneterna spenderar på Super Bowl hade istället spenderats på andra aktiviteter i ekonomin. Förvisso är substitutionseffekten för finalen lägre än i samband med en vanlig ligamatch då fler åskådare från andra städer kommer för att se matchen, men å andra sidan skapar det en undanträgningseffekt då det finns turister som i vanliga fall hade kommit till stan men som nu inte gör det på grund av folkmassorna. Baade, Baumann och Matheson** undersökte de månatliga skattepliktiga intäkterna i Florida mellan 1980 och 2005 där Super Bowl ägde rum hela sju gånger (Miami, Tampa Bay och Jacksonville). Författarna kom fram till att i sex av sju år så fanns det ingen signifikant ökning under tiden för eventet.

Om nu den ekonomiska effekten till värdstäderna nu är överskattad, kan det finnas stora vinster för de företag som köper annonser i samband med matchen? Det har gjorts ett antal fallstudier som försöker mäta om det finns någon Super Bowl effekt på aktiemarknaden, det vill säga om de företag som annonserar upplever överavkastning. Frank Fehle, Sergey Tsyplakov, and Vladimir Zdorovtsov*** undersökte prisförändringar och handelsvolymenrna i samband med 19 Super Bowl mellan 1969 och 2001 och kom fram till att volymerna ökade signifikant för de företag som annonserar och att ökningen i första hand genererades av mindre investerare. Däremot hittade de ingen generell överavkastning för dessa företag. I en betdyligt nyare studie med en mätperiod åren 1996-2010 kommer Hofer, Rozumalski & Cory**** fram till att det fanns en signifikant överavkastning på 1.05% den första handelsveckan efter Super Bowl för de företag som annsonserar i TV.

Men dessa kurssvängningar beror ju inte på ny information från företagen utan enbart på investerarnas känslor vilka skapar olika typer av bias och anomalier. Och på effektiva marknader korrigeras dessa förr eller senare tillbaka. Är det så det finns en Super Bowl effekt så kommer fler och fler arbitragörer att försöka tjäna pengar på det. Och ju snabbare informationen mellan börsen och investerarna kan förmedlas desto fortare kommer felprissättningarna att korrigeras. I och med den ständiga teknologiska utvecklingen så bör vi förvänta oss att denna effekt försvinner i takt med att fler algoritmer programmeras för att reagera på dessa rörelser.

Den mer relevenata frågan är däremot om en annonsplats i Super Bowl är värdeskapande för företag på lång sikt? Kanske det är, kanske inte. I slutändan handlar det om företagens totala strategi, effektivitet och val av marknadsföringskanaler. Apple har t.ex. köpt reklamtid i Super Bowl två gånger, 1984 och 1999. Jag vågar påstå att i inget av fallen har det varit direkt avgörande för företagets resultat.

Figuren visar utvecklingen i priset ($) för 30 sekunders reklamtid under Super Bowl. I bästa fall är priset korrekt prissatt där nyttan motsvarar kostnaden. I värsta fall gör det begränsade totala reklamutrymmet under matchen att priset inflateras så att kostnaden överstiger nyttan.

Så vilka är egentligen vinnarna av Super Bowl? Utan någon som helst tvekan är det klubbägarna som kan skratta hela vägen till banken. Det ständigt ökade intresset ökar värdet på sändningsrättigheterna, och det gäller inte bara för denna enskillda match utan även för hela den förhållandevis korta NFL säsongen. I höstas sålde NFL sändningsrättigheterna för Monday Football till ESPN som får betala $15 miljarder för de kommande åtta åren att sända 17 matcher inklusive 500 timmars studioprogram per säsong. I fotbollseuropa hade dessa intäkter i första hand gått vidare till spelarna men i NFL har klubbägarna kommit överens om att samarbeta för att själva kunna profitera på produkten. Förutom ett lönetak som begränsar spelarnas ersättning till mindre än 50% av intäkterna har man implementerat mekanismer som draft där man helt och hållet tar bort budgivningen på talang vilket i vanliga fall skulle höja spelarens sign on fee. Intäkterna delar klubbarna solidariskt med varandra där 85% av ligans inkomster delas lika mellan lagen.

Men Super Bowl är också ett evenemang som kan användas som ett verktyg med syfte att få skattebetalarna att finansiera klubbarnas nya arenor med ett löfte om ett framtida värdskap för matchen. Sedan 1995 har totalt 25 nya arenor slagit upp portarna och den samlade investeringskostnaden för dessa är $10.8 miljarder. Så mycket som $6.3 miljarder kommer direkt från de amerikanska skattebetalarna och Lucas Oil Stadium i Indianapolis där årets final spelas och som kostade närmare $800 miljoner att resa är till 7/8 finansierad med offentliga medel. Det är pengar som de hårt arbetande skattebetalarna inte får se röken av, förutom nöjet att ha ett lokalt Major League lag att titta på och glädjas med. Dennis Coates***** har räknat ut att den ekonomiska aktiviteten i klubbarnas hemstäder i många fall går ner under den ordinarie säsongen vilket förklaras av att professionell sport mer eller mindre fungerar som ett substitut till andra produkter.

Så medan intresset för amerikans fotboll i allmänhet och Super Bowl i synnerhet är på topp så överförs det mesta av värdet raka vägen ner till klubbägarnas fickor.

---------------------
* Economics of the Super Bowl - Victor Matheson, 2009
** Selling the game: estimating the economic impact of professional sports through taxable sales - Robert Baade, Robert Baumann & Victor Matheson, 2008
*** Can Companies Influence Investor Behavior through Advertising? Super Bowl Commercials and Stock Returns - Frank Fehle, Sergey Tsyplakov & Vladimir Zdorovtsov, 2003
**** Super Bowl Ads & Firm Value Enhancement - Hofer, Rozumalski, & Cory, 2011
***** Mega-Events: Is the Texas-Baylor game to Waco what the Super Bowl is to Houston? - Dennis Coates, 2006

Fotbollindustrilanskapet 2010

2012-01-25T22:26:00.008+01:00

Idag släppte Uefa årets rapport över fotbollsindustrin i Europa. Som vanligt kommunicerar man men med en dramatisk och klichéartad skrämselretorik. Mellan 2009 och 2010 ökade klubbarnas omsättning med 6.3% till €12.8 miljarder samtidigt som klubbarnas samlade förluster ökade med hela 36% till €1.63 miljarder. Det är lite förvånande eftersom ration personalkostnader i förhållande till intäkter var helt oförändrad på 64%. Är det så att klubbarna bokför kostnader för att kunna redovisa extra höga förluster med syfte att skapa sig möjlighet till att visa förbättringar när de väl står till svars inför Financial Fair Play Juryn om ett par år?

Men nu är det så att företag inte går omkull för att de redovisar förluster. De går omkull när pengarna är slut och det inte längre finns finansiärer som är beredda att investera mer. Och tittar vi på de finansiella nyckeltalen så ser det snarare ut som att klubbkollektivet minskar sin skuldsättning och risker. Banklånen minskade från €5.6mdr 2009 till €5.5mdr 2010 vilket skulle kunna förklaras av att bankerna krymper sina balansräkningar och är mer restriktiva med pengar. Samtidigt har skulder som klubbarna har till varandra för spelartransfers minskat med 15%, från €2713 miljoner till €2349 miljoner vilket innebär att motpartsrisken klubbarna emellan har minskat, faktiskt.

Man kanske kan förvånas att endast 39% av klubbarna var lönsamma under 2010. Men fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad, kanske mer konkurrensutsatt än någon annan. Och på en konkurrensmarknad finns det alltid vinnare och förlorare. Klubbarna tävlar om att vinna mästerskap, kvalificera sig till de lukrativa europacuperna, undvika nedflyttning samt vinna en plats i divisionen ovanför. Av ren nyfikenhet tittade jag på en annan mycket starkt konkurrensutsatt marknad, elektronikindustrin. Av de 170 bolag som fanns listade på Yahoo Finance gick 68% med vinst och totalt sett redovisade bolagskollektivet en samlad förlust på nästan 3% av omsättningen. Förvisso är det bättre finansiella nyckeltal än vad fotbollsindustrin uppvisar men å andra sidan så kan och bör segrar på fotbollsplanen rimligtvis också klassas som vinst.

Inom en inte allt för avlägsen framtid börjar Uefa Financial Fair Play tillämpas. För att överhuvudtaget kvalificera sig till en granskning krävs minst €5 miljoner i förlust vilket gör att varken Malmö FF eller Djurgården trotts tappra försök uppfyller dessa krav. De klubbar som kan vänta få sina fiskar varma är de mindre klubbarna i de större ligorna som på sportsliga meriter kvalificerar sig till någon av Europacuperna. Min prediction är att Uefa kommer att sätta åt någon eller några av dessa klubbar för att statuera exempel, precis som det Svenska Fotbollförbundet gjorde i fallet Örebro SK. På så sätt vill man avskräcka andra klubbar strax under det absoluta toppskiktet och deras potentiella finansiärer från att överinvestera i talang.

Och det är något som naturligtvis är helt i linje med vad styrelsen i European Club Association med bland andra Karl-Heinz Rummenigge (Bayern München), Umberto Gandini (Milan), Sandro Rosell (Barcelona), Ernesto Paolillo (Inter), Florentino Pérez (Real Madrid), David Gill (Manchester United) ville åstakomma när de skrev under avtalet med Uefa för alla Europas fotbollsklubbars räkning.

Invariance Principle - Evidence from Örebro

2012-01-18T20:56:00.002+01:00

I The baseball players’ labor market* skriver Simon Rottenberg att det inte spelar någon roll om vem det är som äger rättigheten till en spelares talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den klubb där talangen genererar störst marginalnytta. Rottenberg kallade denna teori för Invariance Priciple. Nordin Gerzics transfer bekräftar Invariance Priciple och förkastar hypotesen om att lönsamhet är det som är avgörande för sportslig framgång i fotboll.

Efter att Örebro SK återigen hade tagit sig tillbaka till den allsvenska marknaden så har klubben lyckats genomföra ett mycket gediget förbättringsarbete vilket jag har uppmärksammat i detta inlägg. Under de senaste fyra säsongerna har Örebro haft en positiv Ebitda marginal varje år vilket är något av unikt i svensk elitfotboll. Men trots de goda marginalerna så försämrades den sportsliga prestationen betänkligt under den förra säsongen. Och inför 2012 är marknadens förväntningar på Örebros tabellplacering något dämpade.

ÖSK Elitfotboll AB - resultaträkning 2006-2010

Att god ekonomi är en grundförutsättning för sportslig framgång är naturligtvis sant. Däremot bör vi ställa oss frågan hur vi ska definiera god ekonomi inom fotbollen? I sin bok Winners and Losers: The Business Strategy of Football, testade ekonomerna Stefan Szymanski och Tim Kuypers om det fanns något samband mellan profit och tabellplacering. Slutsaten var att det inte rådde något sådant samband men däremot fanns det ett mycket starkt samband mellan lönekostnader och sportslig framgång samt omsättning och sportslig framgång. Anledningen är att fotbollsklubbar allokerar i stort sett alla sina intäkter till spelartruppen med syfte att vinna så många poäng som möjligt. Och lyckas man hitta rätt spelare så innebär fler segrar att intäkterna ökar vilket innebär att klubben kan öka sina personalkostnader ännu mer. God ekonomi bör därmed klassas som ständig förbättring över tid. En förbättring som kan mätas genom ökad marknadsandel och ett effektivt resursutnyttjande.

För ett par år sedan identifierade jag ett samband mellan intäkter och sportslig framgång på den svenska marknaden. En analys av detta kan läsas i detta inlägg. Dessa resultat innebär att vi kan monitorera hur respektive klubb förhåller sig till sina egna resurser. Figuren nedan visar ett sådant förhållande för Örebro SK och Göteborg. Det är ett index över klubbarnas respektive sportsliga marknadsandelar respektive de kommersiella diton. Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel. I enighet med fotbollsekonomin ska med andra ord den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga. Större avvikelser korrigeras förr eller senare till marknadens jämvikt. Det vi kan se när vi jämför Örebro SK och IFK Göteborg är att ÖSK under de senaste säsongerna har utnyttjat sina resurser betydligt mer effektivt än IFK och har därmed skapat negativa externaliteter åt Göteborgslaget. Dessa negativa effekter försöker IFK Göteborg trejda bort. Samtidigt ser vi en relativt stor skillnad i mellan klubbarnas kommersiella marknadsandel vilket indikerar på att Nordin Gerzics marginalnytta är betydligt högre hos IFK Göteborg än hos Örebro SK.

Marknadandelen är respektive klubbs intäkter i förhållande till marknadens totala intäkter där marknaden är allsvenskan. Den sportsliga andelen är respektive klubbs vunna poäng i förhållande till totalt antal poäng som allsvenskan har delat ut till sina klubbar.

Man kan naturligtvis fråga sig vilka incitament som Örebro SK har för att sälja sin största stjärna till en seriekonkurrent? Om vi tittar på klubbens beteende så ser vi man under de senaste åren har haft en försiktig och konservativ strategi. Risken i spelarportföljen har hållits på en förhållandevis låg nivå, till stor del beroende på det låga egna kapitalet. Resultaträkningen och Ebitda marginalen säger att man skulle kunna öka risken genom att allokera mer pengar till spelartruppen, kanske framför allt när man denna säsong har sålt kontrakten med Michael Allmebäck och Alejandro Bedoya. Å andra sidan är det egna kapitalet fortfarande på en relativt låg nivå och erfarenheten säger att det i denna industri räcker med ett fåtal felrekryteringar för att det illa kvickt raderas ut. Det kan vara en klok strategi att realisera ett större kontrakt idag, öka det egna kapitalet och på så sätt skaffa sig större manöverutrymme framgent.

Leverage ratio som debt-to-equity

Kan ledningen hålla emot trycket från omvärlden så kan vi förvänta oss att man fortsätter på den gånga vägen och försöker bygga upp ett Örebro SK v2.1 enligt en modell inte helt olik den förra framgångsrika upplagan, om än med något större resurser. Rörelseintäkterna och därmed löneutrymmet är dock fortfarande en trång sektor om klubbens mål att vinna guld 2014 ska kännas realistiskt.

------------------------------
* The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Transaktionskostnader - Lessons learned from Redhawks?

2012-01-17T06:16:00.063+01:00

Diskussionen om arenor har i första hand olyckligtvis handlat om att antingen så äger man sin arena och på så sätt tjänar pengar eller så hyr man och någon annan tjänar pengarna. Men är det egentligen så enkelt? Ponera att Djurgården skulle äga Stockholms Stadion. Faktum är att det inte skulle göra särskilt mycket skillnad från idag. Arenan skulle fortfarande sakna möjligheter att paketera exklusiva produkter vilka kan säljas till ett högre pris. Och för att kunna skapa denna möjlighet så skulle Djurgården behöva resa pengar och investera i en ombyggnad samr betala de kapitalkostnader som ett sådant projekt skulle medföra. Å andra sidan skulle staden kunna låna pengar till ett betydligt lägre pris, utföra likadana ombyggnader, och reglera kapitalkostnaderna i form av en högre hyra.

När vi pratar om arenor är det snarare följande faktorer som är relevanta: planering och projektering, byggkostnader, finansieringskostnader, och utnyttjande av faciliteterna. I den bästa av världar kommer arenan vara projekterad till en storlek enligt de behov som marknaden efterfrågar och den part som till lägst pris kan resa kapital finansierar och äger själva fastigheten. De aktörer som är bäst på att fylla den med publik spelar där och den som är bäst på paketering och försäljning ägnar sig åt dessa aktiviteter. För att intäkterna ska kunna maximeras krävs det samtidigt en viss kvalitet på produkten och för en fotbollsklubb förutsätter det tillräckligt stora resurser i relation till dess konkurrenter. Av denna anledning finns det en teoretisk optimal profit-split mellan alla parter. Knäckfrågan är dock mer än att bara identifiera den, man måste dessutom vara överens om den.

Men det handlar naturligtvis även om helt olika förutsättningar och krav när man ska snurra runt en 118 miljoners Borås Arena och en större facilitet som till exempel byggs i Stockholm eller för den delen finns på plats i Malmö. Det är också en mycket komplex process för en fotbollsklubb att gå från en gammal organisation och facilitet till en modern sådan som med sig bär väldigt höga kapitalkostnader som måste finansieras genom att arenan utnyttjas optimalt.

För ungefär ett år sedan invigde Galatasaray sin nya Türk Telekom Arena. Den kostade motsvarande 1.5 miljarder kronor att bygga vilket staden finansierade och överlät till klubben som sedan lade ut arenadriften på entreprenad till AEG Facilities. Troligtvis ansåg man helt enkelt att motparten besatt en mycket högre kompetens inom området och även om AEG naturligtvis ska skära en marginal emellan så förväntas operatören att genom sin kunskap inom arenadrift kunna tillföra mer värde till klubben än om man skulle sköta ruljansen i egen regi. Under de senaste åren har vi sett en trend i Europa där fler och fler klubbar söker efter partnerskap när det kommer till försäljning av marknadsaktiviteter och paketering av hospitality. En aktör som tack vare det har vuxit sig starkt inom detta segment är SportFive som bl.a. har förvärvat samtliga marknadsaktiviteter på Juventus nya stadion 12 år framåt. En viktig del i arenafinansieringen var de €75 miljoner som Juventus sålde marknadsrättigheterna plus 50% av försäljningen av sky boxar samt hospitality paket. Klubbledningen värderade denna affär som en bättre trejd än att själva ta affärsrisken och istället, som det noterade aktiebolag man är, resa de 75 miljonerna på kapitalmarknaden genom att antingen sälja aktier eller obligationer.

Förutom Juventus så ingår i SportFives portfölj: Borussia Dortmund, Olympique Lyon, Lechia Gdansk, Dynamo Moskva mfl.

Men om nu detta är en så fantastisk affär, varför gör inte alla klubbar det? Kanske får vi gå tillbaka till 1929 för att finna svaret i Ronald Coases - The Nature of the Firm. Coase funderade på varför företag fanns, och växte sig större. Företag i sig är planekonomiska där det uppstår olika grader av ineffektivitet. Stora företag som ägnar sig åt vertikal integrering torde på så sätt förstöra en hel del värde den vägen. Så varför inte köpa alla varor och tjänster direkt på marknaden? Coase kom fram till att det är transaktionskostnaderna som styr. Att upphandla varje produkt eller process kräver resurser i form av identifiering, urval, kalkylering, förhandling och all möjlig juridik som dyker upp i samband med avtalsskrivning etc. Därför: så länge kostnaden för ineffektivitet understiger transaktionskostnaderna så kommer företaget att själv tillverka processen.

Men kan verkligen transaktionskostnader vara det stora hindret här? Det finns naturligtvis klubbar som själva har lyckats att skapa en förhållandevis effektiv arenaorganisation. De främsta exemplen ser vi i första hand i England vilket till stor del beror på att man mycket tidigt kommersialiserade fotbollen och på så sätt sedan lång tid tillbaka har kunnat utveckla kompetenser inom området, långt innan dessa kunde förvärvas på marknaden.

Samtidigt är det inte enkelt och det kräver kunskap och en hel del tankeverksamhet att kunna klara av och paketera en optimal helhetslösning med flera olika arenaintressenter. För bara några dagar sedan kunde vi läsa om ett skräckexempel som utspelar sig i Malmö där Percy Nilsson och Hugo Stenbeck inte ser ut att kunna samsas kring en gemensam lösning. Troligtvis beror det på olika syn eller helt enkelt brist på kompetens om hur en paketlösning bäst kan utformas. Å andra sidan är Redhawks verkliga problem inte någon miljon åt det ena eller andra hållet mellan de båda parterna. Att kunna identifiera och förhandla fram en optimal modell kräver kunskap. Vilket även krävs för att driva en klubb framgångsrikt, naturligtvis. Så rimligtvis speglas det verkliga problemet bakom arenaavtalet ganska väl nere i rinken, faktiskt.

En annan anledning till att vi inte ser fler "nätverksorganisationer" skulle kunna vara att klubbledare och tjänstemän tycker att det är roligt att själva kunna sälja samtliga produkter. Och även om de själva inte är bäst inom området på marknaden så tillför de värde till sig själva genom att skapa eller bibehålla egen sysselsättning. Sedan har vi sannolikt en del som överskattar sin egen förmåga och andra som inte känner sig komfortabla med att andra aktörer tjänar pengar på deras produkt, eller helt enkelt inte är kapabla att motivera det.

Det stora problemet är om kompetensen inte finns, varken till att skapa ett nätverk av olika intressenter eller driva allt i egen regi. Och precis som i alla andra industrier kommer långt ifrån alla att lyckas med sina verksamheten. När problemen väl börjar dyka upp så kommer man antingen att skylla på kreditgivaren, hyresvärden eller ett avtal som man i samband med överenskommelsen värderade väl.

Men det finns ett antal goda exempel på marknaden. Och det allra bästa finns kanske utanför arenaidrotten, hos Apple och dess framgångsrika produkt iPhone som i grund och botten produceras av alla andra utom Apple själva. Bilden nedan visar med all tydlighet att det bidrag och värde till produkten som Apple tillför är bolagets kompetens att kunna läsa konsumenternas efterfrågan och förväntningar. Allt det andra köper bolaget på marknaden från andra producenter. Apples konkurrent Samsung levererar så mycket som 26% av komponenterna som utgör en iPhone. Hade Samsung tillämpat flera klubbledares logik så hade man inte sålt dessa komponenter till Apple som tjänar stora pengar på att "utnyttja" Samsung. Men sydkoreanerna tänkte längre än så. Tack vare att vara underleverantör till Apple så kunde man skapa sig stordriftsfördelar inom tillverkning av komponenterna vilket i förlängningen medföljde att man kunde tillverka sina egna mobila enheter mer effektivt än de övriga konkurrenterna och på så sätt vinna tillräckligt många marknadsandelar för att nå en andraplats på den globala marknaden för smartphones.

Saxat från economist.com

En kort repetition angående Malmö FF

2012-01-12T20:16:00.007+01:00

Helsingborg vann kontraktet med Emil Kraft i konkurrens med Malmö FF och det tog inte lång tid innan vi kunde läsa om MFF:s oförmåga att investera i spelatruppen. Men betyder ett uteblivett kontrakt att klubben har slut på pengar eller betyder det helt enkelt att man inte värderade kontraktet med den 17 årige Kraft lika högt som Helsingborg gjorde. Något som för gemene man kan tyckas lite märkligt eftersom Malmö FF:s löpande intäkter är ungefär dubbelt så stora som den konkurrerande klubbens. Låt oss titta närmare på situationen genom figuren nedan. Den visar MFF:s kostnader kontra löpande intäkter under 2010. Det som väldigt tydligt syns är att klubben har, med allsvenska ögon mätt, mycket höga intäkter som uppgick till 150 miljoner kronor. Vi ser dock också att dessa intäkter har varit mycket dyra att förvärva. Bara själva kostnaderna för arenan, arenadrift och produkten vilket illustreras genom personalkostnaderna äter upp nästan hela intäktsmassan. Lägg därtill matchkostnader kostnader för marknadsaktivieter. Utöver det tillkommer kostnader för spelarkontrakt i form av avskrivningar. Dessa speglar historiska förvärv av kontrakt och för att denna kostnadspost ska minska så får klubben köpa spelarkontrakt för mindre pengar framgent. Ett alternativ till det är att använda sig av externt kapital för spelarköp vilket utöver att minska risken för klubben även minskar framtida intäkter från spelarförsälningar, förståss.

Kostnader och intäkter exklusive försäljning av spelare

Så vad kan göras för att förbättra situationen? Det finns sannolikt en del engångskostnader som dök upp under 2010 och som är borta 2011 men det räcker troligtvis föga till att balansera de båda staplarna.

Klubben kommunicerar att man försöker lägga om sina lån för att minska kostnaderna. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, för hade det varit enkelt så hade det redan varit klart vid det här laget. För även om vi idag fortfarande befinner oss i en regim med krisräntor på historiskt sätt mycket låga nivåer så ser landskapet på lånemarknaden annorlunda ut än åren strax innan 2008 då det small till. Det var en period med en mycket kraftig kreditexpansion där svenska och utländska banker och kreditinstitutioner tävlade med varandra om marknadsandelar vilket naturligtvis pressade riskpremierna. Finanskrisen har dock förändrat kartan radikalt. Idag krymper bankerna sina balansräkningar och är inte längre lika frikostiga med att låna ut pengar, till en viss del beroende på högre kapitaltäckningskrav vilka i Sverige blir ännu högre än enligt de internationella Basel III reglerna. Parallellt med det har flera internationella konkurrenter dragit sig tillbaka vilket naturligtvis minskar utbudet av pengar. Det är svårt att uppskatta klubbens möjligheter till en omförhandling men förustättningarna på kapitalmarknaden har förändrats ganska så mycket sedan den dagen då arenan projekterades.

Det stora jobbet blir rimligtvis att öka intäkterna. Ett alternativ är att påverka de juridiska förutsättningarna på marknaden genom att i det här fallet driva en minskning av allsvenskan där de centrala medlen delas på färre klubbbar, naturligtvis. Samtidigt är det inte allsvenskans problem att behöva minska sin marknad bara för att en klubb har höga kostnader som man frivilligt har dragit på sig. Men Malmö FF kan även öka sina intäkter från andra evenemang. Under 2011 arrangerade man en match mot Milan men även om upplevelsen för publiken säkert var stor så var det inget evenemang som genererade en särskillt stor nettovinst till MFF. Mestadelen av intäkterna gick till det italienska laget vilket ter sig helt naturligt eftersom vi annars inte skulle se annat än att klubbar lägre ned i fotbollens näringskedja spelade matcher mot Europas storklubbar. Malmö FF kan också utveckla sin eventverksamhet och arrangera evenemang som inte är fotbollsrelaterade. Detta affärsområde möter en stark konkurrens i Öresundsregionen vilket jag för ett och ett halvt år sedan beskrev i detta inlägg. 2015 öppnar dessuton den nya multiarenan i Köpenhamn.

Gruppspel i europacuperna är en mycket viktig inkomstkälla och för att kunna nå dit så krävs det starka prestationer på planen vilket förutsätter att klubbledningen maximerar kvaliteten i truppen under knapphet av resurser. Att för flera miljoner skriva ett kontrakt med en 17 årig högerback, en position på vilken man för mindre än ett halvår sedan förlängt ett kontrakt med en befintlig spelare på, är rimligtvis inte optimalt utnyttjande av klubbens resurser. För även om kontraktet om ett antal år kan säljas vidare med förtjänst så är det här och nu som Malmö FF:s kontrakt måste vara produktiva. Detta är ett faktum som rimligtvis borde spegla klubbens rekryteringsstrategi.

Den stora utmaningen för MFF blir naturligtvis att prestera väl på planen. Framför allt eftersom konkurrensen förväntas att öka i och med att fler och fler lag flyttar in på moderna matchdagsfaciliteter och tack vare det ges bättre förutsättningar att kunna öka sina intäkter men troligtvis till ett lägre pris. Samtidigt får vi inte glömma bort att en ökad kvalitet hos flera lag uppgraderar allsvenskan till en nivå högre. Något som kan öka efterfrågan på Malmö FF:s inhemska produkter vilket i så fall skulle kunna minska gapet mellan kostnader och intäkter.

Vem gräver bäst guld i USA - och hur länge?

2012-01-07T18:29:00.004+01:00

Ponera att Viktor Claesson var draftad av Helsingborg, Emil Kraft av Malmö FF och Sebastian Andersson av Djurgården så att dessa klubbar vore de enda i Sverige som hade rätten att teckna kontrakt med respektive talang. Spelarnas förhandlingsstyrka i det personliga avtalet skulle vara i det närmaste obefintligt och Värnamos, Östers och Ängelholms enda alternativ hade varit att inte sälja till ett pris som ingen annan svensk klubb kunde driva upp nivån på. Problemet med att avstå en försäljning är att dessa klubbars andel i spelarnas värde minskar för varje transfer-fönster fram till kontraktets slut.

Ett draftsystem i svensk fotboll skulle minska kostnaderna för klubbarna högre upp i den svenska näringskedjan. Men denna kostnadsminskning skulle vara temporär. Ganska snart skulle mindre danska klubbar, norska och kanske till och med finska lag lägga mer resurser på att scouta den svenska talangmarknaden. Utan inhemsk konkurrens om talang i Sverige kan utländska klubbar hitta arbitrage-möjligheter.

Under den senaste tiden har vi i Sverige upplevt något av en Major League Soccer hysteri. Utöver Hammarbys samarbete med LA Galaxy så har vi sett Malmö FF rekrytera Erik Friberg från Seattle Sounders och klubben utesluter inte att man kommer att öka sina scouting-insatser i USA. Djurgården har hämtat Brian Span från collegeserien och sedan ett år tillbaka har vi sett Samuel Petrone i Mjällby.

Givet att man har koll så är det troligtvis inte helt otacksamt att rekrytera talang från USA. Duktiga collegespelare draftas och är de välscoutade av utländska klubbar så har man bara en inhemsk rättighetsinnehavare att konkurrera om en signatur med. Men även befintliga spelare i MLS vars kontrakt är på väg att löpa ut kan bli ett potentiellt föremål för rekrytering. När kontraktet med en spelare är på väg att löpa ut så har hans klubb en option att förlänga avtalet med. Och utnyttjar man den inte så går spelaren in i en re-entry draft för att enligt en bestämd turordning få en ny rättighetsinnehavare. Allt för att hålla spelarnas förhandlingsstyrka på en så låg nivå som möjligt. Draft reglerna gäller dock inte utländska klubbar, naturligtvis. När Hammarby rekryterade Adis 'Baggio' Husidic strax före jul så hade hans förra klubb Chicago Fire inte utnyttjat sin option och Baggio hade draftats av Colorado Rapids. Om han nu antas var mindre känd för omvärlden så fanns det ju inga andra konkurrenter om hans signatur än Colorado.

För bara några veckor sedan hävdade Hasse Backe att Major League Soccer håller en nivå som är lika bra som den holländska ligan. Det låter naturligtvis mycket överdrivet. Under kommande säsong får klubbarna lägga ner maximalt $335k i årslön för en spelare och max $2.8 miljoner på totala lönekostnader i sina spelartrupper. Utanför restriktionen kan klubbarna rekrytera upp till tre designated players* i truppen där man betalar luxury tax till de övriga klubbarna i ligan för den eventuella tredje spelaren. Om vi räknar bort LA Galaxy och New York Redbull som toppat sina trupper med spektakulära designated players** och vars totala lönekostnader är $14 miljoner respektive $13m så har de 16 övriga lagen i MLS ganska likvärdiga utgifter för spelarlöner. De ligger i snitt på $3.5 miljoner per klubb vilket motsvarar ca 24 miljoner kronor och vilket är mindre än de största allsvenska klubbarna betalar till sina spelare. Så om ligan nu hade haft holländsk kvalitet så skulle talangen vara mycket underprissatt jämfört med den europeiska marknaden. Men även om den håller en lägre nivå så borde det kunna finnas arbitrage-möjligheter, just tack vare den hårt reglerade arbetsmarknaden vilken eliminerar spelarnas förhandlingsstyrka.

Men som alla känner till korrigeras alla anomalier förr eller senare. De klubbar som kan dra nytta av eventuella felprissättningar är de som är först på plats. Ju fler scouter börjar bevaka den amerikanska marknaden desto mer kommer priserna att korrigeras till det globala marknadsvärdet för de utländska klubbarna.

Det är naturligtvis ett problem för Major League Soccer vilket klubbarna där rimligtvis är medvetna om. Därför är det inte alltför långsökt att de söker samarbeten med klubbar på en någorlunda lika nivå i talangnäringskedjan. För det är naturligtvis bättre att kunna få en mindre del av ersättningen när talangen flyttar över och exploateras i Europa än att inte få något alls.

----------------
* Spelare som har meriter från toppfotbollen och vars personliga varumärke och kvalitet kan tillföra värden till ligan.
** David Beckham $6500k, Landon Donovan €2300k, Robbie Keene $3417k, Thierry Henry $5600k, Rafel Marquez $4600k (årslön).

Vem tjänar egentligen på kontraktet med Nordin Gerzic - lessons learned from Bundesliga

2012-01-06T09:04:00.070+01:00

Nordin Gerzic till IFK Göteborg, ryktas det om. Och detta trots att spelaren så sent som för mindre än ett halvår sedan tecknade ett 5 års kontrakt med Örebro SK. Är det verkligen möjligt? Vilka signaler sänder det och varför tecknar man ett längre kontrakt med en spelare för att bara 5 månader senare sälja det vidare?

I detta inlägg skriver jag om att spelarkontrakt i första han ska ses som en försäkring och inte nödvändigtvis som klubbens ambition med spelarens återstående speltid i klubben.

I och med bosmandomen 1995 försämrades klubbarnas kontroll över sina spelares marknadsvärden samtidigt som spelarna fick kontroll över rättigheterna för sin talang. Till skillnad från tidigare fick spelare, vars kontrakt med sina klubbar hade gått ut, fri lejd och kunde gå till vilken klubb de önskade spela i. Men kan man inte tycka att det var ett drömscenario för klubbarna som över en natt fick ett stort utbud av talang som de inte behövde betala en transferavgift för? Inte riktigt, spelarnas talang och kontraktssituation är sällan någon större marknadshemlighet. Är det en spelare som flera klubbar upplever att de kan få nytta av så kommer klubbarna att buda över varandra för signaturen på spelarens kontrakt. Och de kommer att buda upp till den nivå som de anser sig kunna finansiera. Spelarens förväntade marknadsvärde och nytta i den nya klubben är ju densamma, oavsett om denne kommer som en fri transfer eller är bunden av ett kontrakt. Skillnaden är att ett kontrakt reglerar vem det är som har rättigheterna till en spelares marknadsvärde.

Men transfermarknaden lever än idag. Den gör det eftersom marknaden har löst problemet genom att parterna började teckna längre kontrakt med varandra. På så sätt kunde klubbarna skydda sig under en längre period från att spelaren kunde utöva sin rättighet och kunna auktionera ut sin talang på marknaden. Samtidigt så innebär längre kontrakt att klubbarna låste in spelaren och begränsade dennes makt över hans egna marknadsvärde. Så för att spelaren ska skriva under ett längre avtal så ska han rimligtvis kompenseras med en premie vilken återspeglas i klubbens utbetalningar till honom, naturligtvis.

Figuren ikkustrerar paradigmskiftet i samband med bosmandomen mycket väl. 1995 uppgick Premier League klubbarnas kostnader för spelarkontrakt till 56% av omsättningen 1995. 2001 var detta förhållande oförändrat men en betydligt större del av klubbarnas kontaktkostnader allokerades till spelarnas personliga kontrakt. Saxat från Deloitte annual review of football finance 2003

I en empirisk studie från Bundesliga uppmätte Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser* att för varje extra år som spelaren skriver på i sitt kontrakt, så belönas han med en premie på 24% i form av en högre lön. Så vad är incitamentet för klubben att teckna ett längre kontrakt om det nu kostar betydligt mer? Är det så att spelaren upplevs som eftertraktad på marknaden så är denne mindre tillgänglig ju längre tid han har kvar på sitt kontrakt, naturligtvis. Det krävs med andra ord att en intressent måste komma överens med klubben om en lösning. Feess et al har kommit fram att för varje extra år som spelaren är kontrakterad så ökar priset på transfern med 50%.

Men det är rimligtvis så att båda parter tar en risk här. Å ena sidan kan ett långt kontrakt ge större pengar vid en transfer men å andra sidan kan spelaren sluta utvecklas eller i värsta fall ta ett eller flera steg tillbaka och klubben får leva med årliga utbetalningar som inte ger något tillbaka under resten av kontraktstiden. Men även spelaren tar en risk här. Det kan ju vara så att han utvecklas bättre än vad han själv hade förväntat sig och blir eftertraktad på marknaden. Samtidigt har klubben ökat sina intäkter och spelarens kontrakt upplevs som undervärderat vilket gör att klubben kräver en för hög transferavgift. Är det då verkligen rimligt att utbytet av riskerna och pay off mellan de två parterna bara är ett nollsummespel eller överför man värden till varandra från att skapa externa kostnader för en tredje part?

Feess et al menar att den gemensamma nyttan för båda parterna som överförs från tredje part är mer än 50% för varje extra år på kontraktet men där klubbens pay off är något högre än spelarens. Det beror naturligtvis på att den köpande klubben måste betala premier som upplevs som nytta både till klubben men även till spelaren som man måste locka över.

Ett rimligt antagande är därför att IFK Göteborg totalt sätt får betala ett överpris för kontraktet med Nordin Gerzic, framför allt då hans ålder innebär ett lägre förväntat andrahandsvärde. Men samtidigt, en av de allra viktigaste grundprinciperna på en fri marknad är att ingen transaktion äger rum om inte alla parter upplever att nytta uppnås. En välskött klubb har en välbalanserad och diversifierad spelarportfölj. Om nu IFK Göteborg kan antas klassas som en sådan så kan den premie som man betalar Örebro tjänas in på andra långa kontrakt som finns i portföljen i vilka man har försäkrat sig om sina spelares värden. Men däremot, om klubbledningen har värderat sin spelarportfölj fel, så kan det i värsta fall få ödesdigra konsekvenser.

Och det krävs ju rimligtvis tillräckligt många sådana felvärderingar på marknaden för att det, genom enbart kontraktsskrivningar, ska kunna skapas värden som Feess et al har räknat fram i Bundesliga.

-----------------
* Contracts as Rent Seeking Devices: Evidence from German Soccer, Eberhard Feess, Michael Gerfin, Gerd Muehlheusser - November 2008

Cournot monopol model - lessons learned from Barcelona

2012-01-04T19:02:00.004+01:00

Imorgon håller Barcelona en öppen träning, en träning som redan på förhand fått uppmärksamhet på grund av att den katalanska klubben tar inträde på. Lite olyckligt relateras motiven bakom prissättningen till klubbens finansiella hälsa. De två sakerna är dock helt isolerade från varandra. Det är förvisso sant att Barcelona har en skuld på sin balansräkning men det är egentligen mycket logiskt. Det finns två sätt för företag att finansiera sig på: eget kapital och skulder. Eftersom Barcelona inte är ett aktiebolag och därmed inte kan sälja aktier så är med andra ord skulder den finansieringskälla som klubben måste använda sig av. Hade Barcelona varit på ruinens brant så hade man naturligtvis inte rekryterat Fabregas och Sanches för €60 miljoner under sommarens transferfönstet. Det är ju knappast så att klubben nödvändigtvis behövde förstärkning efter förra säsongens uppvisning.

Så för att hitta den verkliga anledningen till att Barcelona sätter ett pris på sin öppna träning så får vi leta någon annanstans. Denna resa tar oss tillbaka till 1800 talet och matematikern Antoine Augustin Cournot. Till skillnad från andra neoklassiska ekonomer som modellerade prissättning på antagandet om perfekt konkurrens så angrep Cournot problemet från ett monopolperspektiv. Han använde mineralvatten som sitt allra enklaste exempel.

Ponera att en person märker att på dennes egendom så finns det en vattenkälla med bevisat positiva hälsoeffekter som inga andra källor har. Kostnaden för att tappa upp vattnet är försumbart och försäljningen av en flaska hälsovatten skulle kunna ge så mycket som 100 franc. Cournot argumenterade matematiskt att monopolisten inte kommer att sätta det högst möjliga priset utan justera priset nedåt tills denne når en nivå där den totala intäkten blir som högst.

FC Barcelona har en produkt som få andra klubbar har. Kostnaden att träna är noll eftersom spelarna ändå måste träna för att kunna vinna matcher. Barcelona kan med andra ord experimentera sig fram till en prisnivå som maximerar klubbens intäkter. Men denna anologi kan egentligen appliceras på de flesta fotbollsklubbar vars fans på grund av känslomässiga band inte byter lag. Det enda möjliga substitutet är att inte se matchen på plats och istället följa den i en annan distributionskanal.

Men kan vi verkligen klassa klubbarna som monopolister? Det som i vanliga fall kännetecknar monopol är att dessa trots allt leverarar vinster till sina ägare. Det är något som är långt ifrån vanligt förekommande inom fotbollen i Europa. Den enskillt största orsaken förutom dåligt management är att klubbarna vill vinna så många poäng under en säsong som det bara är möjligt. Och för att förbättra oddsen till det så rekryterar ledarna det som de anser är duktiga fotbollspelare och det som de med buds alla stående medel kan förvärva. Eftersom spelarmarknaden är mycket transparent så är det relativt enkelt att identifiera vilka spelare som är duktiga och vilka är mindre duktiga. Så för att knyta åt sig den bästa möjliga talangstocken ser vi en ständig budgivning om spelarnas signaturer som driver upp kostnaderna åt klubbarna.

Det finns dock olika sätt att försöka skydda sig mot detta beteende vilket till skillnad från dagens sakförhållande förutsätter samarbete. I Stephen Soderberghs The Informant ser vi Matt Damon spela Mark Whitacre som arbetar på jordbruksindustrigiganten Archer Daniels Midland och blir spelar åt FBI med syfte att avslöja företagets internationella priskartell och marknadsuppdelning. Karteller är som de flesta kanske känner till förbjudna av den enkla anledningen att de konspirerar mot konsumentens bästa.

Inom den amerikanska Major League sporten finns det inbyggda mekanismer. Den årliga draften är en sådan där klubbarna i en på förhand bestämd ordning får välja talang och på så sätt slippa budgivningen som driver upp spelarnas löner. En likadan funktion fyller lönetaket som håller spelarnas kontrakt nere på kontrollerade nivåer. Om klubbarna handlar spelarkontrakt med varandra så hamnar den absolut största delen i affären hos klubbarna och inte hos spelarna.

Men även i Europa har vi sett försök till samarbete. Manchester United upplevde ökade lönekostnader och klubbens dåvarande VD Peter Kenyon var den drivande kraften bakom ett lönetak på 70% av klubbarnas omsättning som de dåvarande lagen i G14 kom överens om (artikel i BBC Sport). Figuren visar också att i stort sett samtliga har hållit sig inom ramen för taket utom de italienska medlemmarna som inte har upplevt samma intäktstillväxt som toppklubbarna i Spanien och England. Eftersom de sportsliga ambitionerna förblev desamma så bröt Massimo Moratti och Silvio Berlusconi överenskommelsen genon att skjuta till egna pengar. Det gjorde även Peter Kenyon när han ett år senare lämnade ManUtd för VD posten hos Roman Abramowich där han översteg lönetaket. Efter ett antal år har vi nu kommit till nästa kartellprojekt vilket vi känner till genom namnet Uefa Financial Fair Play.

Figuren visar wages to revenue ratio för respektive klubb i den dåvarande G14 kartellen. Datakälla: swiss ramble, footballeconomy.com, enstaka årsredovisningar

Frågan som är värd att adressera är vem det är som gynnas av de samarbeten som vi ser på marknaden. Att en kartell bland klubbarna överför värde från spelarna kan man, om man nu inte själv är spelare förståss, inte tycka är alltför hemskt. Men kan dessa karteller leda till att klubbarna inte behöver maximera sina intäkter eftersom utgifterna på talang hålls nere vilket i förlängningen skulle kunna leda till lägre priser för oss fotbollskonkurrenter? Knappast.

I Nordamerika maximerar de amerikanska klubbägarna sina intäkter med syfte att tjäna pengar. Alla nyetableringar och geografiska flyttar av lag måste först godkännas av ligans alla klubbägare vilket innebär att de kan hålla konkurrerande verksamheter på avstånd från sin regionala marknad. Och priset på sändningsrättigheter har hela tiden drivits upp vilket i slutändan ökar priset för TV tittarna.

I Europa har de flesta klubbägare och tjänstemän sportliga framgångar som den största drivkraften. Och för att kunna maximera investeringarna i spelartruppen så måste klubbarna maximera sina intäkter för att kunna möta de budgetkrav som Uefa FFP kräver. Så om det inte fanns tillräckliga incitament till intäktsmaximering förr, så kommer det definitivt att finnas framgent.

Nytt transferparadigm i Premier League?

2012-01-02T06:33:00.005+01:00

Så öppnas återigen transferfönstret. Efter att likviditeten mer eller mindre försvann från marknaden under 2010 kom den tillbaka med pompa och ståt under 2011 där vi observerade flera stora transfers både här hemma och i utlandet. Den stora marknaden som driver hela karusellen är den engelska som är en stor nettoimportör av talang och från den marknad från vilken likviditeten till stor del distribueras till övriga Europa. Under 2011 ökade likviditeten på den engelska transfermarknaden. Siffrorna var dock till viss del dopade tack vare att samma pengar bytte ägare flera gånger under året.

Till exempel blev de £50 miljoner i nya pengar från Roman Abramovich som Chelsea spenderade på Fernando Torres mer än det dubbla i transfereringar under 2011. Utöver de ca £20 miljonerna som gick till utlandet för Luis Soarez, förvärvade Liverpool kontraktet med Andy Carrol från Newcastle för £30 miljoner som sedan spenderade hälften av dessa under sommarens transferfönster. Om vi enbart ser till nettoutgifterna, så minskade dessa för de engelska klubbarna jämfört med motsvarande transferperiod år 2010.

Det blev med andra ord högre nominella belopp för spelartransfers men mindre pengar som kom in i transfersystemet. Om vi tittar på figuren nedan så syns den logiska förklaringen. Det var betydligt fler inhemska spelare som bytte klubb under 2011. Något som förklaras av de nya home grown regelverket som trädde i kraft inför starten av säsongen 2010-11 och vilket jag har skrivit om i detta inlägg. Bland annat har Arsene Wenger varit mycket kritisk till restriktionerna vilket inte är särskilt ologiskt. Protektionistiska regleringar är mycket sällan en vinnande strategi på längre sikt.

saxat från: Grant Thornton Football Transfer Tracker

Grant Thornton som gjorde sin Transfer Monitor i höstas är av annan åsikt. Men låt mig utveckla varför revisionsbyrån åter igen drar felaktiga slutsatser (förra gången i samband med cost-benefit analysen post Fifa2010). Man menar att Premier League har ett handelsunderskott på transfermarknaden vilket försämrar klubbarnas finansiella hälsa. Tittar man isolerat på talangexport vs talangimport så stämmer ju det alldeles utmärkt. Men det är samtidigt ett väldigt endimensionellt sätt att se på saken. Enligt standard trade theory förväntas länder exportera de varor man är bäst på att producera och importerar resten. I Premier Leagues fall så importerar man talang, paketerar den och exporterar sändningsrätter till den produkt som man producerar. På samma sätt som tv bolagen i till exempel Sverige importerar den färdiga fotbollsprodukten från England istället för att investera pengarna genom att betala mer för allsvenska sändningsrättigheter.


Saxat från UEFA Club licensing benchmarking report. Figuren visar värdet på sändningsrättigheter i fotbollseuropa. Blå färg visar sändningsrättigheter sålda på sina ligors respektive nationella marknad och röd färg visar sändningsrättigheter sålda utomlands

Problemet som uppstår i och med de nya restriktionerna kan förklaras genom kvantitetsteorin. Genom försäljningen av sändningsrättigheterna till den internationella marknaden kommer det in nya pengar till ligan. När man sätter in restriktioner som begränsar utbudet av talang så kommer priset per talangenhet att öka för de klubbar som omfattas av restriktionerna. För klubbar utanför de brittiska öarna som inte lever under en regim med restriktioner betyder det samtidigt att det blir en något mindre efterfrågan på den pool talang som de rekryterar från vilket rimligtvis minskar priset för dessa klubbars talangrekrytering.

Det finns framför allt två frågor som är värda att adressera. Den första är hur restriktionerna påverkar tävlingsbalansen i ligan.

Ett enkelt antagande är att storklubbarna i toppen kommer att rekrytera mer talang från de klubbar i ligan som har lägst intäkter vilket i förlängningen är försämrar tävlingsbalansen i en liga. I sin paper menar James Whitney* dock att tävlingsbalansen i en liga kan förbättras ifall restriktioner på talangimport införs. Detta sker tack vare att den klubb som är näst bäst i ligan gynnas mer än den som är bäst tack vare den relativa styrkeökningen i förhållande till de sämsta lagen. En liga kan på så sätt bli lite jämnare i toppen på bekostnad av att avståndet till de mindre lagen blir större. Whitney menar också att när klubbarna rekryterar talang externt från andra marknader så maximeras inte intäkterna i ligan. Analogin bakom denna logik är inte helt olik den som Stefan Szymanski och Stephanie Leach** presenterade i sin paper där den tävlingsbalans som den engelska ligan nådde genom individuella och från varandra oberoende klubbstrategier (Nash jämvikt) var jämnare än en optimal tävlingsbalans som skulle maximera ligans intäkter. Det är ett tankesätt jag använde mig av mitt första april inlägg för snart ett år sedan.

Figuren visar genomsnittsintäkten per klubb i olika ligasegment. "Big6" består av ManUtd, Chelsea, Arsenal, Liverpool, ManCity samt Tottenham

En inte helt otrolig konsekvens är med andra ord att de största klubbarna i Premier League distanserar sig ytterligare i förhållande till ligans minsta lag samtidigt som topplagen under den absoluta toppen kan komma gynnas mest tack vare fler vunna poäng mot botten, poäng som de absolut största klubbarna vann innan restriktionerna.

Den andra frågan är hur det påverkar de engelska lagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. Denna konkurrenskraft beror dels på hur hög intäktstillväxt Premier League har i relation till omvärlden, och dels på ligans effektivitet att omvandla dessa intäkter till talang. En viktig förutsättning i Whitneys hypotes är att ligan är ett monopol, det vill säga att det inte finns någon konkurrerande marknad som tävlar om potentiella intäkter. Premier League äger inte riktigt en sådan förmån och man konkurrerar om intäkter från bl.a. sändningsrättigheter utanför Storbritannien med flera andra lag och ligor, bl.a. La Liga, Bundesliga och Champions League. Om intäkterna från internationella sändningsrättigheter används mindre effektivt på grund av inflaterade priser på inhemsk talang så kan det på sikt finnas en risk att ligan konkurrenskraft gentemot de ligorna försämras vilket dessutom kan förstärkas genom att Premier League tappar marknadsandelar på den internationella marknaden för sändningsrättigheter.

Det återstår att se om restriktionerna är tillräckligt kraftfulla för att trenden på transfermarknaden ska hålla i sig samt om ovannämnda konsekvenser inträffar.

-------------------------------------

*The Peculiar Externalities of Professional Team Sports - James D Whitney, April 2005

**Tilting the Playing Field (Why a sports league planner would choose less, not more, competitive balance): The case of English Football - Stefan Szymanski & Stephanie Leach, 2006

Fem år med den osynliga handen

2011-12-29T22:11:00.024+01:00

Då är det dags att försöka sammanfatta några erfarenheter som jag på rak arm kommer på efter fem års bloggande.

- Att fotbollsindustrin är en konkurrensmarknad som vilken annan industri som helst. Det finns de klubbar som presterar väl och de som presterar riktigt illa. Och det finns fler dåligt presterande klubbar än väl fungerande klubbar. Det gäller både i tabellen och i böckerna, naturligtvis.

- Att ordet "konkurshot" inom fotbollen är ett extremt missbrukat ord. Det är inte många klubbar som har gjort hela den resan och de som trots allt försatts i konkurs kommer allt som oftast tillbaka.

- Att fotbollsindustrin trots allt är mycket mer stabil än andra industrier. Av 500 företag på Fortune500 år 1955 är hela 87% borta idag. Hur många fotbollsklubbar har lämnat kartan under de senaste 56 åren?

- Att domedagen har varit mycket nära alldeles för länge nu för att det ska vara tillräckligt trovärdigt.

- Att fotbollen som marknad alltid har upplevts, upplevs, och kommer att upplevas befinna sig i ekonomisk kris.

-Att företag och klubbar inte går i konkurs för att ha redovisat förluster på den nedersta raden. De går i konkurs först när det inte längre finns pengar.

- Att om det nu finns en fotbollsbubbla och om den nu spricker, så försvinner inte talangen från jordens yta, den kommer bara att få mindre pengar i ersättning.

- Att det i stort sett är omöjligt att förutse framtiden.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka redan under årets första träning där förutsättningarna drastiskt kan förändras.

- Att även en noggrant lagd budget kan spricka om konkurrenterna presterar bättre under resans gång.

- Att free agent inte är lika med free of charge, skillnaden är bara om vilka som delar ersättningen.

- Att duktiga spelare kostar pengar.

- Att billiga spelare som visar sig vara duktiga inte är billiga i drift särskilt länge. Och är de billiga i drift länge så utnyttjar de med största sannolikhet sin rätt till free agency.

- Att sparpaket bör genomföras sansat och genomtänkt, för risken är annars stor att man får spara sig hela vägen ner genom näringskedjan.

- Att det finns en nästan religiös övertygelse om att mycket resurser på egen talangutveckling betalar sig mycket bättre än extern rekrytering. Om sanningen ska fram, hur många klubbar i de Nordamerikanska Major League har egna akademier? De om några skulle vilja vara de första att profitera på det.

- Att ju fler klubbar allokerar mer resurser till egen talangutveckling, kan den vinnande strategin visa sig vara att öka resurserna till den egna externa scoutingen. Och vice versa.

- Att insiders inom fotbollen slåss för tesen att fotbollsindustrin är viktig för att den skapar skatteintäkter. Det är förvisso sant, men fotbollen skapar skatteintäkter precis på samma sätt som andra industrier gör och som naturligtvis också själva anser sig vara guds gåva till samhället. Det handlar inte om hur mycket arbetstillfällen man skapar, det handlar inte heller om skattekronor. Det handlar om utbud och efterfrågan där alla industrier konkurrerar med varandra om våra pengar som på så sätt skapar nytta till samhället. De ska rimligtvis få göra det på marknadsmässiga villkor, utan stöd från stat och kommun.

- Att det är önskvärt att äga en egen arena, med villkoret att man inte själv behöver finansiera den.

- Att det är oerhört små marginaler det handlar om. Den ena stunden kan en klubb vara totalt utdömd och klappad & klar till likvidation för att bara lite senare se en av sina spelare blomma ut nästan från ingenstans och säljas för ett betydande belopp.

- Att klubbledare ibland ser ut att skriva sina strategier med facit i hand först efter att ha nått bra resultat. Men hur många resultat har kommit till tack vare en ursprunglig strategisk plan?

- Att det på ett skickligt sätt går att kommunicera storslagna planer via media, men bara till en viss gräns. Efter ett tag blir det inte särskilt trovärdigt längre.

- Att spelarna hängs ut som den giriga boven eftersom de hade förväntats ha betalat tillbaka till sina klubbar den dagen de väl utnyttjar sin rättighet till bosman. Erfarenheten säger dock att klubbarna själva är lika giriga. Och hur många klubbar betalar avskedsvederlag till de spelare som man själv dumpar? Det är spelarna som sitter på den största risken då de bara han sin egna talang att förlita sig till, klubbarna är diversifierade i sin spelarportfölj men kan rimligtvis inte tjäna pengar på alla kontrakt.

- Att fotbollsekonomin får betydligt mer utrymme än vad den egentligen förtjänar. Hur många känner på rak arm till hur stor vinstmarginal din matvarubutik har? Daglivs Klippet vid Fridhemsplan i Stockholm omsätter till exempel lika mycket årligen som en mindre klubb i Premier League gör.

- Att alla regleringar som konstrueras i den europeiska toppfotbollen görs med de största klubbarnas goda minne. För inte skulle de skriva under något som missgynnar dem? Frågan är om de övriga medlemmarna i European Club Association egentligen är insatta i vad som är överenskommet.

- Att den allmänna åsikten är att fotbollsklubbarna tjänar för lite pengar och måste bli mer lönsamma. Men tajta marginaler betyder att konkurrensen fungerar väl och inte tycker vi synd om ägarna till till exempel flygbolagen som i de flesta fall förlorar pengar?

- Att organisationen Svensk Elitfotboll (SEF) tar sin roll som tillväxtmotor på alldeles för stort allvar. Det finns väl ingen centralorganisation som pekar ut färdriktningen för vilka innovationer som elektronikindustrin ska ägna sig åt? På samma sätt är det rimligtvis klubbarna själva som genom sina egna strategier utvecklar en liga.

- Att vi till slut kanske kan byta namnet, från fördelningsnyckel till incitamentsnyckel. Det har varit en av denna bloggens med jämna mellanrum återkommande ämne.

- Att bloggandet periodvis har varit som något av en drog.

- Att den osynliga handen har en bred läsekrets. Nedan visas träffar en random förmiddag i februari.

Tack alla trogna läsare och nya som hittar hit för att ni orkar läsa. Gott slut och Gott nytt år!

Ett 5 års jubileum, en 101:a födelsedag och en bortglömd ekonom

2011-12-29T06:30:00.011+01:00

I dagarna är det fem år sedan mitt lilla hobbyprojekt den osynliga handen såg gryningens ljus. Det har varit fem lärorika år och vem vet, kanske blir det fem år till. Men den osynliga handen är inte det enda födelsedagsbarnet såhär runt årsskiftet. Idag fyller den store ekonomen Ronald Coase 101 år. Coase har levererat två stora bidrag till ekonomiforskningen. Det första, The Nature of the Firm* från 1937 där han förklarar varför företag finns (läs gärna Why do firms exist i The Economist) och det andra bidraget kom 1960 där han presenterade Coases Teorem i The Problem of Social Cost**. 1991 belönades Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, som det så fint heter.

Coases teorem säger att det på en konkurrensmarknad är irrelevant vem som äger rättigheten till en resurs. Givet att resurserna kan byta ägare genom handel och att transaktionskostnaderna är lika med noll så kommer marknaden att organisera sig så att resurserna utnyttjas effektivt. Det viktiga är inte vem som ursprungligen äger en resurs, utan att det de facto finns en ägare till resursen.

Men faktum är att Coase inte var först med en sådan logik. Redan 1956 publicerade ekonomen Simon Rottenberg som specialiserade sig inom sportekonomi sitt bidrag, The baseball players’ labor market*** i vilken Rottenberg presenterade The Invariance Principle som mer eller mindre bygger på samma tankesätt som Coases teorem. Rottenberg menar att det inte spelar någon roll vem som från början har rättigheten till talang. Marknaden kommer att allokera talangen till den aktör som har störst nytta av den. Samtliga inblandade parter kommer med andra ord vara överens och finner en överenskommelse så att talangen hamnar hos den klubb där dennes marginalintäkt är högst. Rottenberg och Coase använde sina respektive och mer eller mindre lika principer till två olika ändamål. Den stora skillnaden var att Coase belönades med nobelpriset och Rottenberg gick bort 2004, mer eller mindre bortglömd.

I praktiken märker vi av invariance principle i första hand under transferperioderna. Bland annat har vi sett det i Degerfors vars bästa spelare har lämnat klubben efter årets framgångsrika säsong. De inblandade klubbarna och spelarna var alla överens om att den största nyttan producerades på annat håll. Och i enighet med the invariance principle så var det inte själva bosman domen som orsakade en större omallokering av talang i Europa. Det som i praktiken skedde var en förändring i vilken part som fick betalt för rättigheten till talangen. För att klubbarna skulle försäkra sig om en eventuell framtida intäkt i samband med en omallokering av talang så fick man efter domen börja teckna längre kontrakt med sina spelare. Och som i alla försäkringar, så innehåller längre kontrakt en premie till spelarna. Så varför försämrades tävlingsbalansen i fotbollseuropa efter Bosman-domen? Den enskilt största avgörande faktorn som har orsakat en migration av talang till de stora klubbarna i de större ligorna är de stora och marknadsberoende intäkterna från sändningsrättigheter samt de ständigt växande intäkterna från Champions League till ett begränsat urval klubbar.

Rottenberg menade också att sportligor inte bör betraktas annorlunda än vanliga industrier och ta till sig olika typer av mekanismer vilka sett i de amerikanska Major ligorna. Det spelar till exempel ingen roll för tävlingsbalansen i en liga om huruvida det finns en revenue sharing mekanism eller inte. Inte heller ska andra mekanismer som reglerar mobiliteten av talang kunna påverka tävlingsbalansen. Givet att alla klubbar i ligan är profit-maximerande så kommer de stora klubbarna att rekrytera den bästa talangen bara till en viss nivå på vilken man förvisso kommer att vinna, men långt ifrån vara överlägsen. Och skulle ett lag nå en överlägsen ställning så skulle det börja sälja rättigheten till talang med syfte att maximera sin vinst. Det är med andra ord de incitament som finns där ute och givet att alla klubbägare i ligan har samma nyttofunktion och maximerar profit så kommer ligans tävlingsbalans att självregleras och hade samtliga klubbars respektive ägare haft exakt samma funktion som familjen Glazer så hade det troligtvis varit precis så.

Men erfarenheten säger oss något annat. Det finns bevis från Nordamerika att en ökad revenue sharing leder till ingen eller i vissa enskilda fall till en försämrad tävlingsbalans vilket är i enighet med den teoretiska modellen. I fotbollseuropa däremot är effekten precis tvärt om. Det finns empiriskt stöd för att en minskad revenue sharing säsongen 1984 i den engelska fotbollsligan ledde till en försämring av tävlingsbalansen. Hur kommer det sig? Ända sedan begynnelsen av bloggen har jag intresserat mig i skillnaden mellan profit- och nytto-maximerande klubbar. Den teoretiska modellen kan ni läsa om i detta inlägg.

Det förefaller finnas en grundläggande kulturell skillnad mellan Nordamerika och Europa vad gäller drivkraft hos de som driver klubbarna. De nordamerikanska klubbägarnas nyttofunktion är i första hand profit-maximerande och de europeiska klubbägarnas samt klubbdirektörernas dito är snarare nytto-maximerande, det vill säga att man med till buds alla stående medel stävar efter att vinna flest poäng. Men inte heller i Nordamerika är nyttofunktionerna lika mellan samtliga klubbägare. Enligt den teoretiska modellen ska införande eller borttagande av olika mekanismer såsom t.ex. lönetak och draft inte påverka tävlingsbalansen i en liga men faktum är att det ibland gör det, och dessutom olika mycket från liga till liga. Ett fenomen som till en stor del kan förklaras genom att på varje lag i respektive liga har ägare vars respektive nyttofunktion inte är exakt likadan. Den kollektiva nyttofunktionen skiljer sig på så sätt mellan ligorna.

De ekonomiska modellerna förutsätter att alla agerar rationellt, men gör de verkligen det? Alla individer svarar på incitament. Inom sporten är det inte bara klubbägare utan även spelare vilket inte minst har observerats i form av contract year phenomenon. Men vi skiljer oss också från varandra. Vi kan med ganska gott samvete anta att de allra flesta mer eller mindre handlar för sin egen vinning men att vi har olika nyttofunktioner. Ibland drivs vi av att maximera våra inkomster. Ibland kanske våra motiv kan förklaras av välviljan och en önskan att få uppleva andras beröm genom att handla berömvärt. Och att vinna titlar upplevs trots allt som måluppfyllande och bekräftande, även om det kanske kostar en och annan krona.

Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är en av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden. Något som kanske varit extra tydligt under ett år som 2011 där individer dessutom fått fatta sina beslut i en omvärld med stor osäkerhet vilket har speglats i ständigt reviderade ekonomiska prognoser.

--------------------------------

* The Nature of the Firm - Ronald Coase, Nov 1937

** The Problem of Social Cost - Ronald Coase, Oct 1960

*** The baseball players’ labor market - Simon Rottenberg, June 1956

Marknadens arenalösning uttömd?

2011-12-19T20:13:00.113+01:00

I sitt tacktal under Nobelmiddagen delade den ena av nobelpristagarna i ekonomi Thomas Sargent med sig sju nationalekonomiska lärdomar som han har själv har fått erfara. Den allra första lärdomen var att många saker som är önskvärda inte är genomförbara.

För ett tag sedan bekräftade ledningen i Djurgården Fotboll att det inte blir något eget arenaprojekt och att klubben mer eller mindre för gott flyttar in på en redan befintlig lösning i staden. Beskedet är egentligen mycket väntat och klubben kommunicerar att föreningen, om man gick vidare med projektet, riskerade sin framtid. Men hur mycket riskerade egentligen DIF? Föreningen har ju inga egna pengar att gå in i projektet med och därmed kan de inte heller förlora några pengar. Det skulle i så fall vara att klubben tecknade ett långt hyresavtal med arenabolaget vilket genom en hög hyreskostnad skulle gnaga sönder dess ekonomi. Ett rimligt antagande är att det skulle vara Djurgården Elitfotboll AB som blev hyresgäst på arenan och i därmed stannar worst case scenariet vid det som hände med Örgryte. Å andra sidan ska man då fråga sig om varför överhuvudtaget utsätta sig för en sådan risk när det finns bättre ekonomiska alternativ i stan, så klart.

För investerarna däremot, kan riskerna antas ha varit betydligt högre, naturligtvis. Det pratades om en helt ny arena i 500-600 miljoners-klassen vilket skulle förutsätta sportsliga toppresultat, varje år och förmodligen mer därtill. Är det troligt och vilka uppsidor finns det i så fall i ett sådant projekt? Ett ganska bra jämförelseobjekt finner vi i Köpenhamn och Bröndbys stadion. Arenan renoverades utförligt år 2000 och har en publikkapacitet på 29 tusen åskådare. Den rymmer exklusiva platser såsom sky boxar, lounger med restauranger samt konferensutrymmen. Upprustningen kostade dryga 300 miljoner danska kronor vilket finansierades genom eget kapital och ca 100 miljoner i skulder till kreditinstitut.

Bröndby Stadion värderas av marknaden till DKK 165 miljoner inklusive spelartrupp, Bröndbys varumärke, DKK 20 miljoner i rörelsekapital samt management.

Bröndby är noterade på NasdaqOMX i Köpenhamn och idag 10 år senare, värderar marknaden aktierna och därmed bolagets egna kapital till knappa 70 miljoner danska kronor. Bolaget har 95 miljoner i räntebärande skulder vilket innebär att dess värde uppgår till 165 miljoner vilket motsvarar ca 200 miljoner svenska kronor. Och i detta värde ryms arenan, hela spelartruppen, Bröndbys varumärke samt ca 20 miljoner danska kronor i rörelsekapital vilket man enligt den senaste kvartalsrapporten hade på sin balansräkning. Bröndby har underpresterat under de senaste åren och är inblandade i nedflyttningsstriden. Med tanke på de resurser och den relativa budget för spelartruppen som man har på den danska ligamarknaden så ska man förvänta sig betydligt bättre prestationer med någorlunda regelbundet spel i europacuperna. En rimlig slutsats är att Bröndbys management drar ner värdet på bolaget tillsammans med konkurrenterna som utnyttjar sina resurser bättre. Och det är ju exakt samma risker som de investerare som förväntades skjuta till Djurgårdens arenaprojekt exponerades mot. Projektet var därmed inte genomförbart, varken från klubbens eller investerarnas perspektiv.

Betyder det då att marknadens arenalösningar är utdömda? Statistiken säger att så är fallet, mer eller mindre. Enligt Uefa ägs endast 19% av arenorna av klubbarna, 17% av andra aktörer och hela 64% av den offentliga sektorn. De 19% klubbägda arenorna hittar vi i första hand i England. Och trots att det under de senaste 20 åren har byggts 30 nya arenor i Premier League samt Football League så är snittåldern på arenorna i Premier League så mycket som 78 år. Britterna har varit relativt duktiga på att inte bygga skrytbyggen utan snarare har uppgradera sina arenor efter behov och när marknaden har tillåtit dem att göra det. Sedan 1992 har klubbarna i Premier League investerat nästan £2.2 miljarder i sina faciliteter och i de övriga professionella ligorna ligger de samlade investeringarna på £770 miljoner under motsvarande period.

Så varför skulle inte det kunna vara genomförbart i övriga Europa? Man kan naturligtvis fråga sig vad som skulle hända om den offentliga sektorn inte hade subventionerat arenorna. Det rimliga svaret på frågan är att kapitalkostnaderna hos klubbarna skulle öka vilket skulle innebära att de hade haft mindre utrymme till spelarlöner. Det är ett problem när vissa klubbar får subventioner och andra inte, men det spelar desto mindre roll om samtliga klubbar skulle få leva med att själva finna finansiering för sina arenaprojekt.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända eftersom politikerna runt om i världen är alldeles för svaga och alltför ofta delar ut pengar till de som skriker högst. Och det som i praktiken sker är att man överför pengar från skattebetalarnas plånböcker till spelare och andra artister som nyttjar arenorna. För erfarenheten säger att klubbar med subventionerade arenor sällan har bättre vinstmarginaler än de med privat finansierade, eller vice versa.

Euro2012 - tar resurser från andra investeringar?

2011-12-19T20:04:00.002+01:00

Euro 2012 kommer att bli en fotbollsfest där Europas bästa lag gör upp om ära och seger påhejade av miljoner tittare, både på plats och framför teven. Men alla som någon gång festat väl och hårt vet om att det dagen efter kommer en baksmälla och ibland också tunga notor. Så även hos värdnationerna där arenorna som det har investerats miljarder i kommer att stå tomma och mer eller mindre outnyttjade mer än 300 dagar om året.

Polen är ett tillväxtland där man efter årtionden av produktionsunderskott arbetar hårt med att komma ikapp den västerländska standarden. För tjugo år sedan var Polens produktivitet mätt i bnp per capita en fjärdedel av Tysklands. Idag är den hälften så stor och den förre detta finansministern samt arkitekten bakom transformationen Leszek Balcerowicz sade häromdagen att med goda reformer så finns det goda förutsättningar att om 20 år vara ikapp tyskarna.

En stor bromskloss är det polska vägnätet som länge varit mycket eftersatt. Idag byggs det nya motorvägar samt andra trafikförbindelser och under den förra veckan offentliggjorde man att Polen under 2011 har investerat motsvarande 50 miljarder kronor i vägbyggen och under året har 205 km motorväg och 62 km motortrafikled färdigställts och lämnats över till trafik.

En etablerad sanning bland de som lobbar för offentliga investeringar i mega events som t.ex. EM i fotboll är att landet tack vare värdskapet sysselsätter människor för att bygga och förbättra dess infrastruktur. Men i Polens fall hade investeringarna i vägar gjorts ändå. Däremot hade de motsvarande 10 miljarder kronor som de polska skattebetalarna betalat för de fyra EM arenorna kunnat användas för att bygga ut vägnätet ännu snabbare. Men det stannar inte här, de nya EM arenorna har startat en kapprustning bland de andra städerna som inte vill vara sämre. Idag är inte mindre än 20 arenaprojekt igång i landet vilket förvisso är bra för polsk klubbfotboll men inte nödvändigtvis det bästa för landets ekonomi som helhet.

Det går inte att nog förklara vikten av en bra infrastruktur. För det första handlar det om liv och död, under 2009 dog drygt 4500 personer i trafikolyckor i Polen. För det andra är bra vägar och därmed snabbare transporter viktigt för bland annat handel. En extra timme i bilköer är en förlorad och oproduktiv timme som kostar företagen och därmed samhället pengar vilket därför försämrar landets konkurrenskraft. Ett exempel på det är Kia Motors bilfabrik i Zilina, Slovekien som ligger 46km söder om gränsen till Polen. Istället för att frakta nybyggda bilar till den närmaste hamnen som ligger i Gdansk 690km norrut, väljer man bättre transportväg till Bremhaven i Tyskland som ligger 1000km från Zilina . Den typ av omvägar är inte helt ovanliga hos stora företag belägna i öst-centrala som istället hade kunnat använda Polen som en transport-hub. Hamnen i Gdansk hör till Östersjöns absolut största och i Gdynia finns den näst största konteinerhamnen. Trots den undermåliga infrastrukturen har de polska hamnarna under de senaste åren plockat marknadsandelar från de tyska och holländska som sedan en lång tid tillbaka har etablerat en dominerande ställning i Europa. Som ni förstår borde det idag finnas andra prioriterade områden som leder till tillväxt än fotboll och event.

Men kanske ansåg de polska politikerna att man tack vare stödet från europaunionen kunde avsätta pengar till skådespel. Av de 50 miljarder som investerats i vägar under 2011 kommer 16 från EU stöd. Med det sagt så kan även vi som betalar skatt i Sverige, om än i liten skala, känna oss delaktiga i finansieringen av nästa sommars mästerskap.

Gdansk missnöjda med Lechia Operator

2011-12-19T20:01:00.004+01:00

Skattebetalarna har betalat motsvarande 1.6 miljarder kronor för bygget av PGE Arena i Gdansk som är en av arenorna som står värd för Euro 2012. Hur mycket pengar som kommer tillbaka går dock verkligen att ifrågasätta. Stadens intäkter från arenan är motsvarande 18 miljoner kronor per år, 14 miljoner från energibolaget PGE som förvärvat namnrättigheterna och 4 miljoner från Lechia Operator som driver arenan. Staden har sedan ytterligare 5% på de intäkter som arenan genererar.

Gdansks borgmästare Pawel Adamowicz uttalade nyligen sitt missnöje med hur PGE Arena i Gdansk drivs. Han menar att operatören ännu inte har bokat några andra stora evenemang förutom fotboll. Det kan dock inte ha kommit som någon större överraskning. I närheten finns även Ergo Arena som för ett år sedan invigdes med buller och bång och som Gdansk tillsammans med grannstaden Sopot har byggt för motsvarande 700 miljoner kronor. Ergo Arena är en inomhus multiarena med en kapacitet på 15 000 åskådare samt flera vip faciliteter och som har lockat flera olika typer av evenemang.

Ergo Arena. Grannstäderna Gdansk och Sopot fick rita om den geografiska gränsen så att halva arenan kunde ligga på varsin sida om den.

Uttalandet bör snarare ses som politiskt där man försöker lägga över ansvaret för skattebetalarnas bidrag från stadens politiker till operatören av arenan. Pawel Adamowicz som har varit borgmästare i Gdansk sedan 1998 menar att staden behöver en levande arena som lockar till sig turister. Det finns dock mycket annat fantastiskt att se i regionen så nog har staden inte allokerat pengarna mest effektivt om man nu ville skaffa sig konkurrensfördelar.

Till saken hör att Lechia Operator inte har varit särskilt framgångsrika med försäljningen av de exklusiva platserna på arenan som förväntas att inbringa lika mycket intäkter som de övriga 40 tusen platserna gör tillsammans. Endast 100 av de 1300 klubbstolarna är uppbokade och majoriteten av arenans 40 Vip boxar står tomma. Även om kostnaden att nyttja den toppmoderna arenan är förhållandevis liten för Lechia Gdansk så har den stora hävstången än så länge uteblivit. Detta trots att klubbens publiksnitt har ökat från förra säsongens sju tusen åskådare till 18 tusen under höstens nio hemmamatcher.

Superettan - konkurrenslandskapet

2011-12-09T06:24:00.001+01:00

Jag har hittills inte avhandlat landets näst högsta division men tänkte i detta inlägg försöka få ett grepp över konkurrenslandskapet samt försöka finna vilka strategier som har varit framgångsrika för klubbar som flyttats upp till den högsta divisionen. Låt oss börja med att titta på sambandet mellan resurser och sportslig prestation. Sedan tidigare vet vi att det finns ett positivt sådant i svensk elitfotboll mellan intäkter och sportslig prestation. Mer om det finns att läsa under denna länk.

Figur 1 visar förhållandet mellan personalkostnader och tabellposition i Superettan säsongen 2011. Data är hämtat från SvFF:s genomgång av klubbarnas ekonomier för säsongen 2010 och i Hammarby Fotbolls fall från den information som delgavs på klubbens informationsmöte som hölls för ett par veckor sedan och där jag har korrigerat med administrativa personalkostnader som konkurrenterna saknar. Förvisso är förklaringsgraden i modellen (logaritmisk) endast 12.4% men tar man bort totalt de tre klubbar som antingen över- eller underpresterar mest så stiger förklaringsgraden till dryga 50%.

Figur 1. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser direkt att det är i första hand tre klubbar som avviker kraftigt från ett förväntat sportsligt resultat. Det är Hammarby, Brommapojkarna och Degerfors där de två första klubbarna underpresterar och den sista har presterat mycket bättre än vad man ska förvänta. Vi ser även att säsongens överraskning Ängelholm inte alls gjorde någon hejdundrande prestation i förhållande till de pengar som klubben spenderar på personalkostnader. GIF Sundsvalls förhållandevis stora resurser ledde till slut mycket väntat till en allsvensk come back. I botten överpresterade Värnamo samtidigt som både Västerås och Qviding egentligen gjorde det man kunde, i alla fall under den rätt så nyligen avslutade säsongen.

Personalkostnader är en sak, en fråga som dyker upp är naturligtvis hur dessa finansieras. Om det nu finns ett samband mellan personalkostnader och sportslig framgång i en liga borde det rimligtvis även finnas ett samband mellan klubbarnas intäkter och sportslig framgång. En anledning till det är att vunna matcher genererar mer publik vilket i sig ökar en klubbs intäkter. En annan orsak är att de löpande intäkterna är en klubbs primära finansieringskälla vilken i stort sätt oavkortat spenderas på klubbens enskilt största kostnad, det vill säga personalkostnader. Figur 2 visar sambanden mellan klubbarnas intäkter och den sportsliga framgången. Vi ser direkt att sambandet är betydligt svagare och tar vi bort de tre mest avvikande observationerna även här så kommer vi inte högre upp än 20% förklaringsgrad.

Figur 2. Datakälla svenskfotboll.se

Avvikelsen i förklaringsgraden är egentligen inte så svår att identifiera. Det skiljer relativt lite i intäkter mellan majoriteten av ligans klubbar. Klubbarna tar samtidigt olika höga risker och vi ser en hög avvikelse mellan klubbarna när det gäller ration personalkostnader i förhållande till intäkter som varierar från Degerfors 50% till Ängelholms 95%. I Ängelholms fall så ledde detta risktagande till ett skarpt konkurshot där klubben till slut fick räddas av sin kommun. Degerfors höga prestation i förhållande till låga personalkostnader fick även det sina konsekvenser när nu klubbens mest meriterade spelare lämnar klubben efter säsongen. Dessa spelare förväntas helt enkelt att göra en större nytta någon annan stans i näringskedjan, det vill säga hos klubbar med högre intäkter. Degerfors kommer mest sannolikt att prestera betydligt sämre och även om man presterar väl riskerar man att dras med i de nedre regionerna av superettan. Även Ängelholm borde rimligtvis förväntas vinna betydligt färre poäng under 2012 än vad man mäktade med 2011.

Åtvidaberg är ett intressant fall. Under den senaste sejouren i allsvenskan positionerade man sig med en personalkostnad på 14.5 miljoner vilket var så mycket som fem miljoner mindre än det sportsligt högpresterande Gefle. Åtvidabergs chanser att hänga kvar var obefintliga men samtidigt så redovisade man en vinst på 3 miljoner på den nedersta raden vilket gav stöd till årets höga prestationer i superettan i vilken man kunde gå in i med en relativt oförändrad trupp som dessutom hade fått erfarenhet av ett högre tempo. Strategin är egentligen densamma som Kalmar FF anammade efter sitt avancemang till allsvenskan säsongen 2002. Låga kostnader, vinst och degradering för att säsongen efter ta ny sats och säkra avancemang. Den direkt motsatta strategin är att till buds alla stående medel satsa i samband med den första allsvenska säsongen. IFK Norrköping tillämpade en sådan strategi säsongen 2008 och straffades mycket hårt både med degradering och stor finansiell distress säsongen efter.

Hammarby hamnar väldigt långt från trendlinjen i figur 1 samt än längre ifrån i figur 2. En starkt bidragande orsak till den senare observationen är att så mycket som ungefär 40% av intäkterna försvinner i kostnader för sålda varor, match- och evenemangskostnader samt marknadsföringskostnader. Klubben får således betala mycket mer för sina intäkter än vad de mindre klubbarna gör, förstås. Att personalkostnaderna inte gav förväntad sportslig avkastning beror på en illa balanserad trupp samt en mängd kontrakt som mer eller mindre kan betraktas som ”dead money”. I takt med att de ickeproduktiva kontrakten löper ut finns det därför mer utrymme och flexibilitet till att göra förändringar i spelartruppen och förbättra produktiviteten. I en värld med perfekt tillgång till kapital skulle man kunna betrakta dessa kontrakt som den sunk cost som de de facto är och rekrytera spelare som förväntas ha ett förväntat positivt nuvärde och inte behöva ta hänsyn till gamla misslyckade investeringar när man fattar nya investeringsbeslut. Det förutsätter samtidigt att den sportsliga organisationen besitter kompetensen att identifiera rätt prospects, naturligtvis.

Klubbarna i Superettan investerar inte särskilt mycket kapital spelartransfern. Under 2010 förvärvade de 16 klubbarna i ligan tillsammans spelarkontrakt för ungefär 6 miljoner vilket visar att man i första hand arbetar med free transfers samt rekrytering från lägre divisioner.

Hur ser då tävlingsbalansen ut i Superettan? Figur 3 illustrerar tävlingsbalansen säsongerna 2000 till 2011. Topp 3 index visar topp 3 lagens vunna poäng i relation till totalt antal utdelade poäng under säsongen och bottom 4 index visar motsvarande nyckeltal för de fyra bottenlagen. Den gula linjen visar de uppflyttade klubbarnas sportsliga marknadsandel året efter, det vill säga det i allsvenskan. Vi ser att ligan håller en förhållandevis oförändrad balans över åren utan någon större förändringstrend vare sig i toppen eller botten. Möjligen finns det en svag trend under de senare åren där topplagen har tagit något färre poäng vilket skulle kunna förklaras med att allsvenskan säsongen 2008 utökades till 16 lag och det tar ett antal år att arbeta upp en högre nivå i ligan under.

Figur 3. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2002 var en extremt jämn sådan där topplagen tog historiskt väldigt lite poäng i förhållande till de övriga klubbarna i serien. De uppflyttade lagen Öster och Enköping tog också väldigt lite poäng säsongen efter i allsvenskan och degraderades direkt. Men överlägsenhet i Superettan är inte någon garanti för allsvensk framgång året efter. Kalmar FF som vann den historiskt sett mest ojämna Superettan säsongen 2001 på rekordhöga 69 poäng var tillbaka i samma serie säsongen 2003 som man förvisso vann igen. Klubben har sedan dess etablerat sig i den högsta serien. Figur 4 visar sambandet mellan topp-3 skiktets sportsliga marknadsandel i Superettan (x axeln) och de uppflyttade lagens sportsliga marknadsandel första allsvenska säsong (y axeln). Vi ser att förklaringsgraden är 22% för dessa 11 observationer.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Kan det vara så att den lokala marknadens storlek och klubbarnas förmåga att kapitalisera den är en faktor som bidrar till etablering i den högsta divisionen? Erfarenheten från den tyska ligan säger oss att ju högre budget som nykomlingar har i förhållande till ligans genomsnitt desto större sannolikhet att klubben lyckas stanna kvar i den högsta ligan mer än en säsong. Mer om det finns att finna i detta inlägg.

2007 vann IFK Norrköping superettan med nio poängs marginal till tredjeplatsen och laget hade en förhållandevis hög kommersiell marknadsandel vilket man kan tycka borde ge klubben hyfsade chanser att göra en bra säsong i allsvenskan året efter. Det hjälpte inte och Peking degraderas tillbaka till andra divisionen vilket indikerar på att klubben egentligen gjorde nästan allting fel. Figur 5 visar sambandet mellan de allsvenska nykomlingars sportsliga marknadsandel (x axeln) under den första säsongen i allsvenskan och deras kommersiella marknadsandel (y-axeln) mellan säsongerna 2001-2010, det vill säga rörelseintäkter i relation till samtliga allsvenska klubbars rörelseintäkter. Förklaringsgraden är 27%.

Figur 4. Datakälla svenskfotboll.se

Vi ser att säsongen 2001 sticker ut där båda nykomlingarna Djurgården och Malmö FF hade relativt höga budgetar. Den största effekten ser vi dock hos AIK som under 2006 lyckades hålla sig kvar och mer därtill. I övrigt ser vi att majoriteten av de klubbar som vinner en allsvensk plats arbetar med en förhållandevis liten budget vilket gör det svårare för dem att etablera sig. Det finns klubbar som gör ett gediget arbete på den sportsliga sidan men man bör ändå kunna begära att klubbarna blir bättre på att utveckla sin marknadssida. För att kunna göra det krävs det rimligtvis en del startkapital samt kunskap.

Och det är en inte helt oviktig fråga som svensk elitfotboll behöver adressera för att kunna utvecklas. Det vill säga vilka reformer behöver genomföras som underlättar och skapar incitament för finansiering samt kunskapsinflöde till klubbarna.

------------------------------------------
sportslig marknadsandel: vunna poäng dividerat med ligans totalt utdelade poäng.
kommersiell marknadsandel: klubbarnas rörelseintäkter dividerat med ligans totala intäkter (exklusive spelartransfers)
Båda nyckeltalen (m) är justerade för att motverka känslighet för ändring av antal lag i serien; ([mx]/(x/N)) * 100 där N = antalet klubbar i ligan

Silly Season på ägarsidan i Polska Ekstraklasa

2011-11-28T21:08:00.004+01:00

Det har under hösten cirkulerat rykten om att Polonia Warszawas ägare Józef Wojciechowski ska vara intresserad att köpa Lechia Gdansk från klubbens nuvarande ägare Andrzej Kuchar. Ryktena har flera gånger dementerats av båda parterna men i helgen eskalerade de igen. Wojciechowski kopplas även ihop med Jagiellonia Białystok som är belägen i nordöstra Polen. Som vanligt är frågan vilka motiv som kan tänkas finnas bakom en sådan rokad. En möjlig orsak skulle kunna vara den hårda konkurrensen på marknaden i Warszawa där stadens storlag Legia Warszawa är mycket väl positionerade och som i och med den nybyggda Pepsi Arena har skaffat sig ytterligare konkurrensfördelar. Polonia Warszawa spelar på en gammal arena som till viss del moderniserades under 2004. Det är känns idag ganska avlägset med ett nytt arenaprojekt och därmed bättre förutsättningar att kunna konkurrera i Ekstraklasa.

Karta över klubbarna i Ekstraklasa säsongen 2011-12

Däremot är fotbollsmarknaden i norra och nordöstra Polen relativt oexploaterad. Majoriteten av klubbarna i Ekstraklasa är belägna söder om Warszawa. Anledningen till det borde kunna förklaras genom historiskt demografiska faktorer. De stora tunga polska industrierna har varit belägna i de södra delarna av landet. Samtidigt finns det trots allt ett potentiellt underlag även i de norra delarna av landet och Lechia Gdansk har idag hyfsade förutsättningar att positionera sig som norra Polens storlag, framför allt efter att man har fått en möjlighet att flytta in på en modern arena i Europeisk toppklass. Liknande förutsättningar gäller rimligtvis även Jagiellonia Białystok som om ett år inviger en ny arena med kapacitet för 22 tusen åskådare. Båda två klubbarna är idag mer eller mindre ensamma inom sina respektive upptagningsområden vilket ger de en fördel både vad gäller rekrytering av talang, samarbetspartners samt marginalpublik.

Befolkningen i Polen år 2002

För att en transaktion ska kunna genomföras måste det naturligtvis finnas en säljare. Man kan naturligtvis fråga sig varför Andrzej Kuchar skulle vilja sälja Lechia Gdansk efter bara två års ägande. Lechia Gdansk har hittills inte motsvarat förväntningarna efter flytten in på PGE Arena. Trots att man vann kvällens match mot topplaget Ruch Chorzów med 1-0 så ligger man förankrad på den nedre halvan av tabellen och efter att ha nått upp till höga publiksiffror under säsongens inledande matcher har publikrusningen börjat avta i takt med de sportsliga resultaten. Lechia har också upplevt svårigheter att sälja de intäktsdrivande premium platserna på matchbasis. Kuchar säger sig själv ha investerat en hel del pengar i spelartruppen för att säkerställa platsen i högsta ligan fram till flytten in på nya arenan och kanske är det så att han inte är villig att investera än mer. Det har dock hänt en hel del sedan 2009 och klubben har fått en immateriell tillgång i form av arenadriftbolaget Lechia Operator som är ett konsortium med SportFive och HSG Zander. Vill man göra en exit och hitta en köpare som ser ett framtida värde i denna immateriella tillgång kan det idag vara ett hyfsat läge att göra det.

Hur troligt är det då att en klubbs ägare gör en exit för att köpa en annan klubb i samma liga? Inom den polska fotbollen är det inte helt ovanligt att marknaden konsoliderar sig och att klubbar går ihop. 2008 köpte till exempel Józef Wojciechowski och hans Polonia Warszawa det då konkursfärdiga fotbollsaktiebolaget Groclin-Dyskobolia SSA för 20 miljoner zloty och tog över Groclins plats i den högsta ligan. Även Lechia Gdansk har en historia där man 1995 efter flera år av sportslig misär fusionerades med Olimpia Poznan och därmed ta steget upp i högsta divisionen. Efter två år var man åter igen nere i den tredje divisionen för att 1997 gå ihop med Polonia Gdansk som då spelade i den andra divisionen. Med andra ord skulle en transaktion mellan Kuchar och Wojciechowski inte vare någon större sensation på den polska fotbollsmarknaden.

Arenakrig även i Polen - Nationalarena utan landslag?

2011-11-27T13:52:00.190+01:00

Inför sommarens europamästerskap i fotboll bygger de polska skattebetalarna fyra arenor som ska stå värd för de matcher som kommer att spelas i landet. Grundinvesteringen för dessa arenor uppskattas till sammanlagt 4.5 miljarder Zloty vilket motsvarar lite drygt 9 miljarder kronor. Baserat på finansieringstrukturen för PGE Arena i Gdansk (vilket finns beskrivet här) är det rimligt och anta att ungefär 2/3 av investeringskostnaderna inte kommer att bära sig genom den dagliga arenadriften utan det är en ren subvention från den polska staten/kommunen.

För den enskillt dyraste arenan, Nationalarenan i Warszawa vars investeringskostnad uppskattas till motsvarande 4.5 miljarder kronor, bör nog skattebetalarnas bidrag betraktas vara ännu högre. Arenan kommer att rymma 58 tusen åskådare men saknar både klubblag och kanske även landslag som hyresgäster. I takt med att notan för projektet kontinuerligt har vuxit så har polackerna starkt börjat ifrågasätta ifall kostnaden inte överstiger nyttan.

Nationalarenan är i sin helhet finansierad av den polska staten genom State Treasury och kommer att drivas av det statliga institutet Narodowe Centrum Sportu vars syfte är att förvalta offentliga idrottsanläggningar. Arenadirektionen tar till de gamla hederiga knepen när man ska motivera arenans existensberättigande och menar att Warszawa är en i Europa centralt belägen storstad och att Nationalarenan har tak som en konkrurrensfördel vilket tillsammans kommer att locka flera stora evenemang och därmed stora skatteintäkter till den polska staten.

Klippet visar historien om Nationalarenan och det läckande taket under Michel Platinis besök i Polen i oktober 2011. Platini säger lite skämtsamt att hans väderexperter låter meddela att det inte regnar i Warszawa under perioden juni - juli när EURO2012 äger rum.

Tanken var att det polska fotbollslandslaget skulle husera på arenan men när det polska fotbollsförbundet (PZPN) lämnade sin offert till arenadirektionen att få bruka arenan så fick man till svar att budet var alldeles för dåligt och att det under sådana villkor inte var värt att ha PZPN som en hyresgäst.

Men faktum är att Nationalarenan behöver PZPN mer än vad PZPN behöver arenan. Totalt räknar Nationalarenan med 12-15 större evenemang per år och ett antal mindre evenemang som t.ex. mässor vilket innebär att areenan inte kommer att kunna bära sina egna kostnader enbart genom den dagliga driften, naturligtvis. Och det polska fotbollsförbundet kan tack vare de andra arenabyggnationerna där samtliga EM arenor har kapacitet på över 40 tusen platser själva välja på vilken arena man kan förväntas få den bästa affären. Enligt uppgifter har direktionen för arenan i EM staden Poznan redan skickat en förmånlig offert till PZPN och ledningen för PGE Arena i Gdansk har officiellt uttryckt sin vilja att arrangera VM kvalmatchen mot England den 16:e oktober 2012. Vill man dessutom spela i Warszawa men inte på Nationalarenan så finna Legia Warszawas nya Pepsi Arena som ett möjligt alternativ.

Bilden visar Pepsi Arena, Legia Warszawas nya hemmaplan. Arenan tar lite drygt 30 tusen åskådare och är finansierad av staden Warszawa.

PZPN har med andra ord mycket goda möjligheter att göra en riktig bra affär. Och ser man det hela från ett allmännyttoperspketiv så vore ett mer tillgängligt polskt landslag på fyra olika orter i landet kanske den bästa skatteåterbäringen till det polska folket. Men frågan om spelplats hänger naturligtvis även på den polske förbundsordföranden Grzegoz Latos egna nyttofunktion. Det skulle kunna antas vara mer prestigefullt att ta emot andra fotbollsförbund på ett stort flaggskepp samt kunna mäta skalenliga modeller med andra förbundshövdingar under UEFA konventen.

Samtidigt pågår ett annat arenakrig i landet. Inför en vänskapslandskamp som spelades på PGE Arena i Gdansk i september månad gjorde PZPN:s sponsor ölproducenten Warka en reklamfilm där företaget marknadsförde sig med hjälp av sifferkombinationen "2012". Varje dag klockan 20:12 skulle man skicka ett sms med svar på "dagens fråga" och vara med i en vecko-utlottning av 2012 biljetter till landskamper samt 2012 ölglas med motiv på EM arenorna på glasets botten.

UEFA som ju har Carlsberg som sin officiella EURO2012 sponsor rasade mot reklamen men hade inget case eftersom Warka aldrig nämnde "Euro" i sin marknadsföring. Däremot tog arenabolagen strid mot Warka där man menar att ölproducenten försöker profitera på deras arenor. Warka å sin sida menar att de aldrig skulle komma på tanken att bryta mot lagen och att arenorna är offentlig egendom.

Det uppstår härmed ett par intressanta diskussioner. Den ena är, vem äger egentligen rätten till själva arena-siluetten, framför allt när fastigheten är finansierad med offentliga medel. Den andra diskussionen är lite paradoxal där Nationalarenan som har varit mest drivande i frågan mot Warka faller lite på eget grepp. Å ena sidan försvarar man arenans existens med att den kommer att bidra med skattepengar från aktiviteter utanför själva arenan men som är kopplade till den. Å andra sidan försöker man nu förhindra den typ av aktiviteter.

Warka är en del av öl-koncernen Grupa Żywiec S.A som under 2010 omsatte motsvarande 8 miljarder kronor och gav sysselsättning till 1400 personer i Polen. Om nu Żywiec tack Warkas reklam kan sälja fler öl så kommer de polska skattebetalarna med ett skattetryck på 35% att för varje av Warka nysåld Zloty få 35 Groszy tillbaka. Bara ett arenabolag kan tycka ett det är en dålig affär, eller?

Inför finalen i Major League Soccer - mekanismerna i ligan

2011-11-20T20:11:00.012+01:00

I nattens final av Major League Soccer möts Los Angeles Galaxy och Houston Dynamo. Det faktum att båda klubbarna ägs av AEG symboliserar mycket tydligt ligans unika struktur som skiljer sig inte bara från sina motsvarigheter i Europa men även mot de andra Major Ligorna i Nordamerika.

MLS drivs i form av en single entity, det vill säga det är ligan som äger klubbarna och spelarna. Investerarna i Major League Soccer driver sedan de olika regionala enheterna åt ligan. AEG som var en av grundarna för ligan ägde ett tag som mest sex enheter men i och med att MLS sakta blivit mer lönsam så har man kunnat få in fler investerare och därmed operatörer.

Den stora anledningen bakom en sådan konstruktion är att de andra amerikanska ligorna ständigt har utmanats av konkurrensdomstolarna som menar att klubbägarna konspirerar mot konkurrenslagarna och bildar karteller där man genom samarbete exploaterar dels arbetskraft (talang) och dels konsumenterna. Genom att utforma ligan på detta sett kan man minska risken för den typen av rättsliga processer.

De mekanismer som de amerikanska ligorna implementerar sägs till största del vara på plats med syfte att förbättra tävlingsbalansen. Men faktum är att samtliga egentligen finns till av ett enda syfte - kostnadskontroll. I detta inlägg kommer jag att beskriva de olika mekanismerna samt deras syften och förväntade effekter.

Lönetak

Lönetak är en mekanism som vid en första anblick håller tävlingsbalansen i schakt eftersom taket baseras på en procentsats för ligans genomsnittsintäkter. Större klubbar får således inte rekrytera talang för nämnvärt mycket mer pengar. Men, lönetaket i sig borde rimligtvis inte ha någon större effekt på tävlingsbalansen eftersom mindre klubbar kan sälja kontraktet med en stjärnspelare till en större klubb med högre potentiella intäkter där stjärnspelarna gör större nytta. Betalningen för kontraktet (som ju ligger utanför taket) kan oftast vara tillräckligt hög så att den mindre klubben till och kan bära en del av den sålda spelarens lönekostnad så att den köpande klubben inte ska överstiga budgetrestriktionen. Lönetaket är därför bara ett sätt att göra sådana transfereringar mellan klubbarna utan att spelaren själv ska belönas för sin höga nivå på talangen och där nyttan från spelaren istället hamnar i klubbägarnas fickor.

I Major League Soccer ägs spelarkontrakten av ligan som förhandlar med spelarna om lönerna. Varje klubb får sedan rekrytera spelare med en restriktion för truppen på maximalt 30 spelare. restriktionen sätts på spelare 1-20 i truppen för vilkas samlade lönekostnad inte får överstiga $2,675,000 per säsong och där den maximala lönen för en spelare är $335,000. Spelare 21-30 ligger utanför taket och det gör även extralönen för spelarna under ”Designated Player Rule”.

Med tanke på att den globala marknaden för fotbollsspelare har mycket få arbitragemöjligheter mellan ligorna vad gäller kostnaden för talang så ser vi här att den ordinäre spelaren i Major League Soccer inte håller en nämnvärt högre standard än en någorlunda välavlönad allsvensk spelare.

Revenue Sharing

Den kanske mest kända mekanismen i professionell lagsport är revenue sharing, det vill säga distribution av intäkter mellan lagen i en liga. Det finns två olika motiv med en sådan mekanism. I en liga där klubbarnas ägare är nyttomaximerande, det vill säga värderar segrar på planen högre än det ekonomiska resultatet, så förväntas en revenue sharing mekanism förbättra tävlingsbalansen i en liga. Det finns ett empiriskt stöd för denna teori vilket jag har beskrivit i detta inlägg.

I en profitmaximerande liga, det vill säga där klubbarnas ägare värderar det ekonomiska resultatet högre än segrarna på planen så kan revenue sharing de facto ha en negativ effekt på tävlingsbalansen i en liga. Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher.

Matrisen visar den förväntade effekten av en ökad revenue sharing. Olika förväntat utfall beroende på vilken nyttofunktion ägarna i ligan har.

Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år för att till slut nå förhållandevis låga 51%.

Så den funktion som revenue sharing fyller i de amerikanska sportligorna är i första hand att distribuera ekonomiska vinster som ligan skapar mellan dess klubbar. Revenue sharing skapar dock en hel del incitaments problem. Den ökade revenue sharing mekanismen i MLB har minskat incitamenten för mindre klubbar att investera i talang och de fem mest lönsamma lagen i ligan är de som kroniskt underpresterar mest på planen. I NFL delar klubbarna 85% av intäkterna lika med varandra och som jag har skrivit i detta inlägg så finns det ägare som utnyttjar det så att det gynnar dem själva men missgynnar ligan som helhet. Malcolm Glazer och hans Tampa Bay Buccaneers har ligans minsta kostnader och flera års mediokerhet ledde till en minskning av publiken med hela 22% under den förra säsongen. Men det spelar naturligtvis mindre roll för Glazer eftersom intäkterna ändå kommer in genom revenue sharing mekanismen.

Tabellen visar intäkts och kostnadsdelning i Major League Soccer före och efter den senaste ändringen.

Major League Soccer ser ut att faktiskt ha tänkt på detta och klubbarna får själva behålla den största delen av sina lokala intäkter vilket ger dem incitament att prestera väl på planen och att investera i marknadsföring av sin produkt. Samtidigt är intäkterna från de lokala marknadskällorna fortfarande på relativt låga nivåer. I veckan sålde L.A Galaxy sina regionala TV rättigheter för de kommande tio åren till en summa av $55 miljoner vilket motsvarar ungefär 35 miljoner kronor per år.

Inom den internationella fotbollen finns även den stora intäktskällan player trejding. Även dessa intäkter delas mellan klubbarna och man gör det olika där ligan minskat incitamenten för klubbarna att kortsiktigt tjäna pengar på spelarförsäljning.

För Home Grown Players erhåller klubben 75% av transfersumman och ligan 25% som sedan distribueras till alla klubbar. För spelare som kommer från projektet Generation Adidas samt "non home grown players" och övriga spelare från MLS SuperDraft ser revenue splitten ut enligt följande:

Efter år 1: 33% till klubben 67% till MLS
Efter år 2: 50% till klubben 50% till MLS
År 3+: 67% till klubben 33% till MLS

Draft

Dess främsta syfte är att exploatera talangen och överföra förmögenhet från spelare till klubbägare. Ponera att draften inte fanns och klubbarna istället skulle tävla och buda om spelarnas signaturer på kontraktet. Budgivningen skulle pressa upp klubbarnas kostnader att kontraktera spelare vars talang och förväntade prestation skulle värderas på marknadsmässiga priser. Men genom att samarbeta och använda sig av draft-systemet kommer klubbarna överens om att den klubb som väljer talangen får kontraktera denna utan budgivning och till minimilön. En lön som spelarfacket har förhandlat fram under de centrala förhandlingarna och där spelarfackets incitament i första hand är att maximera värdet för de etablerade spelarna i ligan och inte nykomlingarna givet det generella lönetak i förhållande till ligans intäkter som förhandlas fram.

Exakt hur stor påverkan på tävlingsbalansen draften har är svårt att säga men en mindre klubb i en liga utan revenue sharing förväntas att sälja sin draft-pick till en större klubb eftersom talangen helt enkelt producerar mer i en klubb med högre intäkter och på så sätt mindre värd hos den mindre klubben. Det är exakt samma mekanism som när klubbar i Europa handlar spelarkontrakt med varandra. I en liga med jämn revenue sharing så kan man förvänta sig att klubbar med ägare vars nyttofunktion är profit-maximerande säljer sina draft-picks till klubbar med ägare som värderar segrar på planen högre än pengar. Draften i sig har således ingen större betydelse för tävlingsbalansen utan är underställd andra mekanismer och incitament.

Även Major League Soccer reglerar hur ny talang tas in till ligan utan att klubbarna ska behöva driva upp kostnaden för rekryteringen av spelarna. I MLS Super Draft som går av stapeln varje januari månad väljs spelare från college (ursprungligen MSL College Draft) men även alla andra spelare som ligan rekryterar (ursprungligen MLS Supplemental Draft).

Även övergångarna mellan klubbarna regleras genom en Re-Entry Draft där klubbarna, utan en budgivning som driver upp lönekostnaderna, väljer talang som redan spelar i ligan.

Free Agency

När en liga reglerar den fria rörligheten för spelare på arbetsmarknaden strider det mot konkurrenslagstiftningen. Som argument för att komma undan med dessa regleringar har ligorna hävdat att en mer liberal mobilitet skulle försämra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet är att regleringen exploaterar spelarnas talang och försämras deras förhandlingskraft. Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägarens samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande". 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.

För ett och ett halvt år sedan när ett nytt förhandlingarna om kollektivt avtal mellan MLS och spelarfacket ägde rum var just free agancy ett av huvudproblemen för att en överenskommelse skulle kunna nås. Under den förra regimen ägde klubbarna rättigheten till spelarna trots att deras kontrakt gick ut. MLS hade dock gjort läxan från Major League Baseball och kompromissen blev att man inte släppte ut dessa spelare för budgivning på den öppna marknaden utan spelarna fick lämna sina klubbar men istället distribuerades ut via draft systemet.

David Beckham, Designated Player Rule och Luxury tax
MLS upptäckte att ligan hade svårt att öka i intresse och intäkterna ökade mycket marginellt. Ligan insåg att någonting var tvunget att göras för att öka intresset. Erfarenheten från bland annat NBA säger att stjärnor som Michael Jordan och Larry Bird skapade positiva externa effekter när stjärnorna var på bortamatch-turnéer genom att dra större åskådarantal till arenorna.

I januari 2007 kontrakterade så ligan David Beckham på fem år. Storleken på kontraktet är inte officiellt men obekräftade uppgifter säger att det rör sig om totalt $250 miljoner över kontraktstiden. $400 000 per år betalas av ligan och L.A Galaxy står för $9 miljoner per år. Resterande del av kontraktet är värden av de kommersiella rättigheter som Beckham äger. Dessutom förhandlade engelsmannen till sig en option för att kunna investera i MLS och därmed få operera en klubb i samband med kommande utökning av ligan.

Och effekten ser ut att ha varit positiv, enligt Robert Lawson, Kathleen Sheehleen och Frank Stephenson så ökade klubbarnas beläggningsgrad på arenorna med hela 55% under de matcher som David Beckham spelade*.

Rekryteringen bröt naturligtvis mot ligans lönetak vilket medförde reformer med reglerade undantag. Varje klubb fick nu rekrytera två så kallade Designated Players det vill säga spelare med stjärnstatus. $335,000 av kontraktet står ligan för vilket även belastar klubbens budgetrestriktion. Ganska snabbt kom ligan till insikt att klubbarna kunde trejda designated Player rätter med varandra, det vill säga att mindre klubbar kunde sälja sin rätt för två spelare till större klubbar där dessa producerar en högre nytta. Ligan förbjöd därför denna möjlighet men gav klubbarna en möjlighet att rekrytera en tredje designated Player men att klubben istället får betala en luxury tax på $250 000 som sedan delas lika mellan de klubbar som håller sig inom restriktionen.

Sammanfattning

Major League Soccer är en ung liga som har kunnat samla erfarenheter från de andra Major Ligorna och de mekanismer samt konsekvenser de för med sig. Ligan ser också ut att ha modifierat incitamentsmekanismerna vilka skiljer sig från de andra ligorna. Samtidigt har MLS en extremt hårt reglerad arbetsmarknad och till skillnad från de andra Major Ligorna i USA så befinner man sig inte i toppen av sin sports näringskedja. Ligan har därför länge upplevt tillväxtproblem eftersom de strikta restriktionerna för kostnaden av spelarkontrakt gör MLS mindre konkurrenskraftig mot omvärlden när det gäller rekrytering av talang.

Ligan ser också ut att ha lärt sig att det inte räcker med jämn tävlingsbalans för att driva efterfrågan på produkten. Det krävs mycket mer än så vilket också är en av anledningarna bakom designated player reformen. Hur mycket den amerikanska ligan kan växa återstår att se. Men MLS har trots allt klarat av en expansion från 14 till 18 lag och planerar att utöka till 20 lag där New York förväntas att få ytterligare en klubb.

Sättet på vilket ligan organiserar sig på skulle kunna vara aktuellt i samband med bildandet av en europeisk superliga. Genom att positionera sig i den absoluta toppen av fotbollens värdekedja skulle en sådan liga kunna kontrollera kostnaden för talang utan att riskera förlora den till andra ligor. I en sådan liga måste samtidigt resurserna delas på något sätt eftersom intäktsagapen är stora mellan topplagen i de olika europeiska ligorna. Det man i så fall kan fråga sig vilka klubbägare som skulle kunna tänka sig en sådan struktur. Vi har de amerikanska ägarna i Premier League, naturligtvis. För Malcolm Glazer är Manchester Uniteds sportsliga framgång bevisligen inte särskilt betydelsefull så länge pengarna rullar in. Även en klubb som t.ex. Ajax skulle kunna tänkas kunna se en uppgradering att få spela i en sådan konstruktion eftersom klubben, i och med betal-TV revolutionen, har förlorat sin status som ett topplag i Europa. Men vad skulle dominanter som Barcelona och Real Madrid säga om att få tävla på lika villkor istället för att som i den senaste finalen av Champions League ha en komperativ fördel gentemot Manchester United med en lönekostnadsbudget som är 75% högre?

---------------------------------
* Vend It Like Beckham: David Beckham’s Effect on MLS Ticket Sales - Robert A. Lawson, Kathleen Sheehan, and E. Frank Stephenson, 2008

Vem tjänar egentligen på arenakriget?

2011-11-06T20:24:00.011+01:00

De som någon gång har spelat Sim City känner nog till hur man som stadens ledare och arkitekt skulle bära sig åt för att tygla upploppen på gatorna. Panem et circenses som på latin betyder bröd och skådespel är ett uttryck som myntades av den romerske tänkaren Juvenalis och som illustreras på ett storartat sätt i Ridley Scotts film Gladiator. Precis som då försöker olika makthavare att ge oss skådespel i form av nya och dyra arenor och mega events. Skillnaden från förr är att människan idag besitter en högre kunskap vilket innebär att makthavarna måste motivera kostnaden för dessa spektakel. För i slutändan är det alltid någon som får betala. Det senaste och mest tydliga exemplet var kapitalförstöringen under världsmästerskapen i fotboll i Sydafrika sommaren 2010 vilket jag skrev om i detta inlägg.

I detta inlägg hade jag tänkt att argumentera kring de samhällsekonomiska effekter som en arena kan förväntas ha, fundera kring vilka som kan tänkas vara vinnare i arenakriget samt spekulera i hur framtidens arenamarknad i Stockholm kan komma att strukturera sig. Det är säkert få som missat arenadebatten som initierades av Sveriges Television. Även om arenaboomen är högst aktuell i hela landet (jag har tidigare skrivit om Öresundsregionen) så går Dan Persson på Idrottensaffarer.se hårt åt Svenska Fotbollsförbundet och menar att det är de som sitter på svarte Petter i Stockholms arenakrig. Förbundets ordförande Lars Åke Lagrell slår naturligtvis tillbaka och menar att vi inte vet förrän om 10 år. Men måste vi verkligen vänta så länge för att kunna utläsa facit i svart vita resultat och balansräkningar eller går det att med enklare logik argumentera sig fram till ett förväntat utfall?

Den ursprungliga kalkylen baserades på investeringskostnad för Nationalarenan på 1.9 miljarder kronor. Den kalkylen sprack och enligt PwC:s riskrapport som släpptes i våras baserades bankernas kreditbeslut samt Solnas Stads borgensåtagande på en investering av 2.4 miljarder kronor. Sedan dess har notan för bygget uppgraderats med ytterligare en halvmiljard till 2.9 miljarder. När Lars Åke idag säger att han förväntar sig att arenan med dagens investeringskostnad ska betala sig till sina investerare så måste det betyda att Nationalarenan i samband med den initiala kalkylen måste ha varit superlönsam och mycket lönsam i samband med 2.4 miljarders kalkylen. Det skulle i så fall betyda att privata investerare hade vallfärdat med sitt kapital för att få ta del av de förväntade vinsterna. Men inte en från första början såg vi något sådant beteende utan arenan har hela tiden krävt kapitaltillskott från kommunen (Solna Stad) och staten (Jernhusen AB).

Samtidigt erkänner Lars Åke Lagrell att arenan egentligen inte byggdes för att det fanns ett marknadsbehov utan i själva verket för att förbundet "var tvunget" att bygga en modern arena för att kunna sola sig i glansen tillsammans med alla de nya arenorna som byggs runt om i världen. Och det är bara att konstatera att kapprustningen om prestigearenorna har blivit något av ett systemfel som orsakar stora kostnader för skattebetalarna. Danska Idraettens Analyseinstitut (idan.dk) skrev nyligen om alla dessa arenor som blivit något av vita elefanter och står med en brutal överskottskapacitet.

Arenors mytiska bidrag till samhällsekonomin

Det kanske mest provocerande är egentligen inte själva arenabyggandet utan politikers och tjänstemännens envisa uttalanden om att arenorna kommer att bidra med enorma skatteintäkter vilket motiverar investeringarna. Men är det verkligen så enkelt?

Det är förvisso sant att globenarenorna har 1.5 miljoner besökare per år men det går inte att argumentera att det är exportintäkter och därmed ett stort skattebidrag för regionen. För det första så kommer en halvmiljon av dessa besökare i samband med seriefotboll samt elitseriehockey. Det är således pengar som lik förbannat hade spenderats i regionen. Av den återstående miljonen besökare är det naivt att tro att en arena med 20 år på nacken skulle vara en konkurrensfördel som var avgörande för utländska turisters besök i Stockholm. Och kommer det besökare från andra svenska städer så bidrar stockholmsbesöket till ett kapitalutflöde från deras hemort vilket de facto försämrar den lokala handelsbalansen och gör orten än mer beroende av den så kallade robin hood skatten med vilken pengarna ändå transfereras tillbaka.

Bilden visar Nationalstadion i Warszawa som ska rymma 58 tusen åskådare och står värd under Europamästerskapen i fotboll 2012. Arenan finansieras i sin helhet av den polska staten och kostnaden för bygget har nyligen uppgraderats till €470 miljoner vilket har fått många polacker att ifrågasätta projektet. Det tog inte lång tid från att debatten blossade upp till att direktionen för arenan hade planterat en artikel i media där man listade 14 arenaprojekt i världen som minsann var dyrare. Som att en sådan jämförelse skulle hjälpa de hårt arbetande polackerna

Det finns två ekonomiska effekter i samband med arenor. Substitut-effekten samt multiplikator-effekten. Substitut-effekten innebär att arenorna med sina evenemang bara flyttar den disponibla inkomsten från andra varor och tjänster i samhället. De pengar som konsumenterna spenderar på arenabesök och allt runtomkring skulle inte sparas på banken utan spenderas på produkter som andra lokala och regionala privata företag erbjuder. Multiplikator effekten innebär att när disponibla inkomster konsumeras, så återanvänds de i ekonomin eftersom producenterna av de varor som säljs å sin sida spenderar dessa pengar också. De producenter som finns i en arenaekonomi är fotbollsklubbar och artister. Ungefär 60% av fotbollsklubbarnas intäkter går till spelare som har en kort fotbollskarriär och som rimligtvis bunkrar en viss del av sina intäkter för livet efter fotbollen. Ett liv som dessutom inte helt osannolikt fortsätter på en annan ort. Samtidigt så är många av artisterna som uppträder på arenorna utländska vilket betyder att deras gage direkt lämnar inte bara regionen utan även landet. Så vad gäller multiplikator-effekten så är rimligtvis en arenans bidrag till regionen kanske rentav sagt negativt än om pengarna istället hade spenderats på andra varor och tjänster i regionen.

Den amerikanske ekonomen Allen Sanderson menar att om man vill injicera pengar till den lokala ekonomin så är det mer effektivt att från en helikopter slänga ut sedlar på gatan än att investera dessa i en ny arena.

Att företag och olika branschorganisationen argumenterar för sin förträfflighet och sitt enorma bidrag till samhällsekonomin är i sig inga konstigheter eftersom de flesta kämpar för sin överlevnad på en hård och global konkurrensmarknad. Men enligt arena-subventions-logiken så skulle Sveriges konkurrenskraft har försämrats när varvs- och tekoindustrin i det närmaste försvann från landet. Men mig veterligen så är både Sveriges bruttonationalprodukt och statens skatteintäkter högre nu än då och enligt The Global Competitiveness Report 2011-2012 är Sverige det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen.

Varje dag under den trettio minuters promenad på väg till jobbet passerar jag ett hundratal butiker och företag som alla, utan att erhålla statliga subventioner, bidrar med skatteintäkter och arbetstillfällen till samhällsekonomin. De finns där för att marknaden, det vill säga vårt kollektiva konsumentbeteende, tillåter dem att finnas. Och de kommer att finnas där så länge som efterfrågan på deras produkter upprätthålls och företagen utnyttjar sina resurser och kapital förhållandevis effektivt.

Problemen uppstår snarare att ju fler skattesubventionerade produkter vi får, desto mer går vi från en effektiv ekonomi som bygger på förväntad utbud och efterfrågan till en mindre effektiv ekonomi som mer eller mindre är godtyckligt planerad av politiker och andra tjänstemän.

Kartell eller konkurrens?

Nu är ju situationen som den är och frågan är naturligtvis vilka det egentligen är som tjänar på arenakriget? Man kan naturligtvis argumentera om att en del av vinsterna som skapas i själva driftbolaget av Globearenorna skeppas iväg västerut till AEG:s högkvarter. Å andra sidan är det rimligt och anta att AEG trots att de förväntar sig en vinst på arenadriften i Stockholm driver arenorna mer effektivt än vad staden själva skulle göra och på så sätt trots allt minskar skattebetalarnas förluster, i bästa fall.

Samtidigt kommer konkurrensen om evenemangen rimligtvis att pressa båda arenaoperatörernas rörelsemarginaler och en större del vinsterna i arenornas värdekedja överförs därmed till dess underleverantörer. De fotbollsklubbar som spelar på arenorna blir samtidigt viktigare för arenornas totala ekonomi och de får nu tillgång till högkvalitativa och bekväma faciliteter som marknaden annars aldrig hade mäktat med att finansiera på egen hand. Tack vare det ges klubbarna helt nya möjligheter till att paketera nya erbjudanden på och därmed utnyttja regionens potential fullt ut. Dessutom kan man göra det till en förhållandevis låg risk. Ett rimligt antagande är att det ligger i arenaoperatörernas intresse att klubbarna ges tillräckligt stora resurser för att kunna vara konkurrenskraftiga på sin marknad och på så sätt kunna bidra till bättre försäljning av de exklusiva arenaprodukterna som uppgår till nästan hälften av de förväntade intäkterna på de nya arenorna. Det är svårt att paketera och sälja dessa produkter om klubbarna inte presterar tillräckligt bra på fotbollsplanen. Om klubbarna nu misslyckas så beror det i första hand inte av bristen på kapacitet utan snarare på brister i den sportsliga kompetensen samt det sätt på vilket man organiserar sin verksamhet på.

För arenaoperatörerna skulle ett alternativ kunna vara att i hemlighet göra upp om en marknadsuppdelning med varandra. En kartell där man kommer överens om att inte konkurrera om pris på förhand bestämda evenemang. Detta skulle överföra tillbaka en del av vinsterna från arrangörerna tillbaka till dem själva. Frågan är däremot om marknaden är tillräckligt stor för att ett sådant alternativ ska uppfattas attraktivt från båda arenaoperatörerna. Jag kan föreställa mig att AEG uppfattar sig själv som en mycket starkare operatör med goda möjligheter att kunna konkurrera ut Swedish Arena Management AB. Till sin fördel har man dessutom en stor fördel i och med att den finansiella risken är oerhört mycket lägre för AEG:s räkning som därmed ges betydligt bättre möjligheter att konkurrera i ett eventuellt priskrig. Den stora anledningen till den lägre finansiella risken för AEG är finansieringsstrukturen för Globenarenorna samt Nya Söderstadion och de avtal som AEG enligt Dagens Nyheter har med staden. Globenarenorna är till sin helhet finansierade av Stockholm Stad och finns således konsoliderade på stadens balansräkning. AEG:s hyreskostnad uppges vara baserad på hur väl man lyckas att exploatera faciliteterna. Nationalarenan däremot, har en balansräkning som till stor del är finansierad av bank- samt förlagslån.

Figuren är saxad från Nationalarenan och Arenastaden - Riskanalys för Solna Stad och visar Nationalarenans kapitalstruktur. Om man dividerar kommunens bidrag på 385 miljoner med antalet invånare i Solna Stad uppgår investeringskostnaden per näsa till ungefär 5 500 kr. Det var innan uppgraderingen av investeringskostnaden till 2.9 miljarder där Solna Stad bidrar med ytterligare 62 miljoner.

Frågan är naturligtvis hur comittade delägarna i nationalarenan är att skjuta till kapital för att täcka förluster. Peab t.ex. har ju redan cashat hem genom att ha fått bygga ett projekt för 2.9 miljarder som utan deras initiala kapitaltillskott inte hade blivit av. Och att driva arenor är inte byggbolagets kärnverksamhet vilket med all tydlighet visade sig när man tidigare i år sålde sin ägarandel i nya Malmö Stadion till föreningen, dessutom fantastiskt nog till bokfört värde. Arenadrift är inte heller Fabeges kärnverksamhet och Svenska Fotbollsförbundets möjligheter att skjuta till ytterligare kapital är begränsade, minst sagt. Återstår statliga Järnhusen AB och Solna Stad, men är de beredda att skjuta till mer pengar?

Ett inte helt otroligt scenario är att Nationalarenan efter ett antal år inte kan uppfylla kreditgivarnas fordringskrav som i så fall skulle få ta över fastigheten för att sedan försöka minimera sina kreditförluster. Det skulle kunna öppna dörren för AEG att kunna ta över driften även på Nationalarenan och därmed kunna agera prissättare i hela stockholmsregionen och kunna flytta tillbaka förmögenhet från arrangörer till arenaoperatören.

Skulle nu ett sådant scenario bli verklighet så kommer AEG rimligtvis och förhoppningsvis att få betala en premie för att få behålla sin regionala exklusivitet när det inför år 2023 är dags för nästa upphandling om arenadrift i Globenområdet. Om inte annat så är det i alla fall en liten tröst för Stockholm Stads skattebetalare.

Sportslig verksamhet: Bread & Butter

2011-11-02T20:25:00.008+01:00

Den allsvenska säsongen 2011 är över och många har överraskats av AIK:s höga tabellposition. Men faktum är att årets sportsliga uppsving egentligen inte ska ses som någon större överaskning. Klubben har tredje högst personalkostnader i allsvenskan och AIK:s kostnader för sportverksamheten är dubbelt så stora som motsvarande siffra i Gefle. Om man bara utnyttjar resurserna normalt effektivt så ska det naturligtvis synas i antalet intjänade poäng.

Figuren visar ett index över klubbens sportsliga marknadsandel respektive kommersiella dito. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att dividera antalet vunna poäng med summan av poäng som den allsvenska marknaden delar ut till samtliga klubbar. Klubbens intäkter exklusive spelartransfers dividerat med allsvenskans totala intäkter visar den kommersiella marknadsandelen. Ett index på 100 är lika med allsvenskans medel.

I den svenska elitfotbollen är sambandet mellan intäkter och sportslig framgång 64% (analys här) och i enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga och större avvikelser korrigeras förr eller senare till marknadens jämvikt. Under mätperioden som sträcker sig från 2001 är 2004 och 2010 de år under vilka AIK:s sportsliga organisation har underpresterat något oerhört. (2005 är borttaget då klubben verkade på en annan marknad). I övrigt och över tid har klubben levererat ungefär i linje med vad man kan förvänta sig.

AIK Fotboll AB, Q1-Q3 år 2006-2011

Men vi kan även se en brygga mellan klubbens sportsliga prestationer och dess resultaträkning. 2006 var året då klubben visade högst rörelsemarginal. Det som kännetecknade den årgången var att AIK som allsvensk nykomling och med en förhållandevis billig och effektiv spelartrupp med råge överträffade förväntningarna och gapet mellan den sportsliga marknadsandelen och den kommersiella var så gott som obefintlig.

Motpolen till 2006 finner vi under 2010 som präglades av en baksmälla efter guldfirandet och där klubben underpresterade mycket kraftigt på fotbollsplanen vilket straffade sig inte minst på intäktssidan som dessutom belastades med det ogenomtänkta kollektiva beslutet att starta säsongen i mars månad. Gapet mellan den sportsliga marknadsandelen och den kommersiella var mycket stort vilket naturligtbvis fick ett större avtryck i resultaträkningen.

AIK Fotboll AB:s finansiella risk

Utsikter för 2012
Ett troligt antagande är att kostnaderna för spelartruppen kommer att öka under 2012. För det första så har 2011 års extremt högpresterande spelarkontrakt avvecklats. Dessa spelarkontrakt var mycket billiga i drift och presterade en hög sportslig avkastning. Även om det i en väldiversifierad spelartrupp varje år dyker upp nya high performers så var de båda Bangurorna ett extremfall. För det andra så flyttar klubben in i nya matchdagsfaciliteter till säsongen 2013. Något som kommer att förbättra klubbens gross profit ganska rejält tack vare att man kan paketera mer exklusiva erbjudanden till framför allt företagskunder. Med tanke på den numera starka balansräkningen och låga finansiella risken finns det utrymme att allokera mer pengar till den sportsliga verksamheten redan under 2012. Hur det sedan påverkar rörelsemarginalen (Ebitda margin) under 2012 beror dels på publiktillströmningen och dels på utgången i kvalet till UEFA Europa League.

En mer utförlig analys gjordes i samband med halvåret och finns här.

Ett stängt Premier League - är det verkligen en så dålig idé?

2011-10-23T17:38:00.015+02:00

I Wealth of Nations skriver Adam Smith att folk inom samma industri sällan träffas enbart för nöjes skull utan att man till slut diskuterar om en konspiration mot allmänheten i form av bland annat högre priser. Det lönar sig helt enkelt att samarbeta och bilda karteller så länge som kostnaden i samband med straffet understiger nyttan.

Inom sportindustrin är det ett mycket vanligt förekommande fenomen. 1990 kom ägarna i Major League Baseball överens om att betala ett skadestånd till spelarunionen på $280 miljoner som kompensation för att man konspirerat mot den fria rörligheten i ligan (free-agency). I utredningen som följde hittades inga bevis. Kanske var det inte så konstigt eftersom karteller är brottsliga är det rimligtvis inget som dokumenteras. Men under perioden 1985-1988 ska i alla fall en överenskommelse mellan klubbarna ha ägt rum som gick ut på att ingen fick ebrjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontraktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande".

Under veckan spreds ryktet om att de utländska ägarna i Premier League ville stänga ligan och min första ryggmärgsreaktion var att det rimligtvis inte borde vara storklubbarnas agenda utan snarare de i skiktet under Big6. De etablerade storklubbarna gynnas snarare det "rat race" som vi ser i skiktet under. Det handlar i mångt och mycket om kortsiktiga beslut bland de sämre klubbarna med syfte att säkerställa sin överlevnad i Premier League vilket försämrar de klubbarnas förmåga att utmana lagen i det översta skiktet. I den europeiska fotbollshierarkin finns det en fundamental skillnad mot ligorna i Nordamerika där klubbarna delar på den profit som ligan genererar vilket görs genom att 85% av intäkterna i NFL delas lika mellan lagen. I Premier League däremot gäller snarare "winner takes it all". Något som är mycket tydligt illustrerat i grafen nedan.

klicka på bilden för högre upplösning, saxat från: An Assessment of UEFA’s Financial Fairplay Rules

Men å andra sidan, på sin blogg hos Forbes.com resonerar Stefan Szymanski att det kanske är just en 85% revenue sharing som de amerikanska ägarna vill skapa även i Premier League vilket naturligtvis förutsötter en stängd liga eftersom risken för degradering skulle öka för de etablerade topplagen.

Ganska väntat har ryktet tagits emot med en stor skepticism. Men frågan är naturligtvis hur öppen dagens Premier League egentligen är? Följande figur visar tävlingsbalansen i Premier League sedan dess start 1992. Jag har fokuserat på tre olika nyckeltal. C2 index illustrerar de två bästa lagens vunna poäng i förhållande till antal poäng som samtliga klubbar i ligan har vunnit. C4 index visar ett samma förhållande men för ligans fyra bästa lag och newcomers index visar nykomlingarnas andel av ligans utdelade poäng. De tjocka linjerna visar 3 års glidande medeltal för respektive nyckeltal. Det vi ser är att Premier League så är trenden ganska tydlig: topplagen har tagit allt fler poäng och nykomlingarna allt färre. Den förra säsongen var ett undantag vilket jag förklarar i detta inlägg.

2011 års nyckeltal baseras på de första 9 omgångarna.

Lägg dessutom till att gapet mellan den högsta och den näst högsta divisionen har ökat något enormt. De ständigt ökade intäkterna från sändningsrättigheter har tvingat ligan att införa fallskärmsutbetalningar till de från Premier League nedflyttade klubbarna. Dessa fallskärmsbetalningar kommer att öka än mer framgent i och med Premier Leagues expansion i Asien. Det betyder att de klubbar i The Championship som saknar fallskärmsutbetalningar från Premier League kommer att förlora än mer i konkurrenskraft. Inträdesbarriärerna upp till Premier League kommer på så sätt att öka ytterligare och konsekvensen blir att marknaden på egen hand skapar en mer eller mindre stängd liga innehållande uppskattningsvis 25 lag varav 20 spelar i den högsta ligan varje säsong.

Vilken är då skillnaden från att de facto stänga ligan vid 20 lag eller färre? Det många missar här är att man i så fall inte enbart stänger ligan och låter den vara ganska ointressant på den nedre halvan.

En stängning förutsätter andra reformer och då får man värdera följande trejd-off: Istället för ett litet utbyte av lag i botten av Premier League, skulle ligan få leva med samma klubbar men däremot kanske berikas med fler olika mästarlag än ManUtd, Chelsea och det man kan förvänta sig de kommande åren: ManCity.

En stängd liga innebär även att klubbarna precis som i Nordamerika kan förväntas ha välbalanserade resultaträkningar vilket för väldigt många förefaller vara mycket viktigt.

Man skulle kunna ställa frågan om en ökad osäkerhet om mästerskapet kan uppnås utan att implementera draft-systemet. Ett system som skulle vara svårt att införa i den europeiska fotbollsstrukturen. Men faktum är att draften isolerat inte har någon större effekt på tävlingsbalansen i en liga. Dess främsta syfte är att exploatera talangen och överföra förmögenhet från spelare till klubbägare. Ponera att draften inte fanns och klubbarna istället skulle tävla och buda om spelarnas signaturer på kontraktet. Budgivningen skulle pressa upp klubbarnas kostnader att kontraktera spelare vars talang och förväntade prestation skulle värderas på marknadsmässiga priser. Men genom att samarbeta och använda sig av draft-systemet kommer klubbarna överens om att den klubb som väljer talangen får kontraktera denna utan budgivning och till minimilön. En lön som spelarfacket har förhandlat fram under de centrala förhandlingarna och där spelarfackets incitament i första hand är att maximera värdet för de etablerade spelarna i ligan och inte nykomlingarna givet det generella lönetak i förhållande till ligans intäkter som förhandlas fram.

Kan då en stängd Premier League i NFL modell bli verklighet? Inte just nu, ett sådant regimskifte skulle förutsätta att även intäkterna från Champions League blir föremål för revenue sharing alternativt att Premier League lämnar Champions League och istället satsar på att bli den stora globala ligan där den bästa talangen i världen samlas. En annan förutsättning för en jämn revenue sharing är att ligan åtminstone fördubblar sin omsättning, kanske krävs det mer än så. I annat fall kommer talangen att spädas ut till andra ligor vars topp-klubbar kommer att ha en högre omsättning än alla klubbarna som ju delar intäkter i ett stängt Premier League. En sådan inkomstökning kommer att ta ett flertal år att uppnå.

Men även om idéerna inte går att genomföra just nu så kommer vi sannolikt att få se någon form av omstrukturering av fotbollen i den absoluta europatoppen någon gång under de kommande åren.

Står Bundesliga inför ett vägskäl?

2011-10-18T19:20:00.014+02:00

Ett av höstens stora samtalalsämnen har varit distributionen av intäkter från sändningsrättigheter i den spanska ligan. Intäktsgapet mellan Real Madrid och Barcelona ned till resten av ligans lag har vuxit sig mycket stort vilket under de senaste säsongerna gett ett mycket tydligt avtryck i ligatabellen. Samtidigt och lite i skymundan håller en annan stor skiktning på att ske i tyska Bundesliga. Figuren nedan visar hur gapet mellan Bayern München och de sett till intäkter största klubbarna har vuxit under de senaste fem åren. Om trenden håller i sig, vilket den troligtvis gör, så kommer skillnaden mellan Bayern München och resten av lagen inom två år att vara lika stort som det i Spanien.

Bundesliga har upplevt en stark utveckling sedan TV distributören Hirsch Medias konkurs där de kommersiella intäkterna har varit den största tillväxtmotorn. Figuren nedan visar utvecklingen för de tre intäktskällorna, matchdag, sponsring och media under de fyra senaste säsongerna. Vi ser mycket tydligt vilken kraftig tillväxt sponsorintäkterna har upplevt.

Men faktum är att från de €150 miljonerna som sponsormarknaden har vuxit med sedan säsongen 2006/07 så har Bayern München fått ungefär 50% av denna tillväxt och de övriga klubbarna i ligan har fått dela på resten. Av Bundesligas totala marknad för sponsorintäkter har Bayern München idag så mycket som 35% vilket skulle kunna jämföras med de 45% i marknadsandel som Real Madrid och Barcelona har tillsammans på den spanska marknaden för sändningsrättigheter.

Saxat från DFL Bundesliga Report 2011

En anledning bakom Bayerns mycket höga marknadsandel är klubbens stora framgångar med 21 ligatitlar sedan 1969 varav sju under de 10 senaste åren. Samtidigt har klubben kunnat kapitalisera dessa framgångar relativt ostört eftersom konkurrensen till viss del begränsas av ligans regleringar med dels 50+1 regeln där externa ägare inte får äga mer än 49% av rösterna i klubbarna och dels budgetrestriktioner där klubbarna inför varje säsong måste presentera en välbalanserad budget för att kunna få licens från en kommitté som är utsedd av ligaorganisationen, det vill säga klubbarna själva. De tyska klubbarna redovisar svarta siffror men samtidigt betyder det att investeringarna i talang bromsas vilket naturligtvis talar till Bayern Münchens fördel.

En annan trolig anledning är fotbollens globala expansion och sponsorers exponering globalt. Eftersom tävlingsbalansen bland ligans övriga lag är relativt hög så är Bayern München det enda säkra kortet för sponsorer att varje år få exponering i Champions League och därmed på den globala marknaden.

Den stora frågan är naturligtvis om Bayerns tillväxt riskerar att skapa negativa externa effekter för ligan. Till skillnad från La Liga där det finns två lag i som upprätthåller tävlingsbalansen och osäkerheten om mästerskapet så är Bayern München ensamma i toppen av den tyska marknaden vilket i värsta fall kan leda till total överlägsenhet. Om det nu skulle förväntas att vara så, vilka verktyg finns det att ta till bortsett från att avreglera kapitalmarknaden i ligan?

Revenue sharing

Bundesliga distribuerar sina intäkter från sändninsgrättigheter enligt en prestationsbaserad nyckel som finns beskriven på sidan 11 under denna länk. Den bäst presterade klubben enligt bedömningskriterierna över fyra år får dubbelt så mycket som den sämst presterande. Till skillnad från framför allt England men även andra stora europeiska ligor är dock Bundesligas intäkter från sändningsrättigheter förhållandevis små vilket innebär att det inte finns särskillt mycket förmögenhet att distribuera ut.

Ett alternativ skulle kunna vara att poola klubbarnas sponsorintäkter och sedan dela dessa lika mellan ligans klubbar. Problemet här är att det skapar incitament för majoriteten av klubbarna att minska sina resurser på marknadsföring och försäljning och istället allokera dessa till spelartruppen vilket över tid skulle minska den totala potten. Ett sätt att komma runt det problemet skulle kunna vara att klubbarna får ge upp sin marknadsföring och försäljning till externa aktörer. Till exempel exploaterar SportFive redan idag varumärken och säljer hospitalitypaket åt Borussia Dortmund, Bayern Leverkusen, Hertha Berlin och Hamburger SV. Det finns fler aktörer på denna marknad, bland annat AEG och SMG.

Luxury Tax

En annan mekanism som praktiseras i amerikanska MLB samt NBA är en så kallad luxary tax. En sådan beskattning ger till skillnad från ett lönetak en möjlighet åt klubbarna att överstiga en viss lönenivå. Men för varje pengaenhet som går över en fixerad nivå beskattas de överinvesterande klubbarna med en pengaenhet. Sedan distribueras skatteintäkterna till de övriga klubbarna i ligan. Genom att sätta ett tak i Bundesliga på låt oss säga €100 miljoner, så skulle Bayern München för varje € spenderad på löner över denna nivå, beskattas med 1 €.

Helmut Max Dietl, Markus Lang och Stephan K. Werner* skriver att om man sätter en tillräckligt hög nivå på taket så förväntas skatten att minska storklubbens lönekostnader och öka de mindre klubbarnas dito. De samlade lönekostnaderna hos de mindre klubbarna ökar mer än minskningen hos storklubben vilket rimligtvis innebär att den aggregerade talangnivån i ligan ökar, och med det så även den sociala välfärden i ligan.

Båda två modellerna skulle försämra Bayern Münchens konkurrenskraft i europaspelet och det är mycket troligt att klubben skulle vara fientlig mot en implementering av sådana mekanismer. Å andra sidan har sentimentet bland de mycket välorganiserade supportrarna i Tyskland alltid varit att man snarare ser tävlingsbalansen i ligan som en kollektiv nyttighet vilket har varit ett av flera argument för att inte släppa in kapitalet i den tyska klubbfotbollen. Med bakgrund av detta skulle man kunna förvänta sig att även Bayern Münchens medlemmar nog borde ställa sig bakom en sådan reform. Eller är det naivt att tro det?

-------------------------------------------

* The Effect of Luxury Taxes on Competitive Balance, Club Profits, and Social Welfare in Sports Leagues - Helmut Max Dietl, Markus Lang och Stephan K. Werner

Economics of shortage

2011-10-15T06:30:00.096+02:00

I början av veckan ställde NBA in de första veckorna av säsongen på grund av en arbetsmarknadskonflikt mellan spelfacket och klubbägarna. Forbes skriver att de inställda matcherna skapar möjligheter åt NHL som därmed förväntas att öka sina publiksiffror och intäkter. Det scenariot är mycket troligt eftersom en motsvarande effekt kunde observeras under säsongen 2004-05 då NHL hade sin lock-out. Daniel Rascher, Matt Brown, Mark Nagel & Chad McEvoy* estimerar att NBA lag under konflikten i NHL ökade sin publik med 546 åskådare per match vilket motsvarar ungefär $1 miljon i biljettintäkter plus $300 tusen i merchandiseförsäljning. I sina slutsatser skrev de bland annat:

Professional sports franchises at all levels must interact with local, regional and national politicians to successfully operate their franchises. The results of this study should encourage owners of any professional sports team to actively work with political power brokers to insure that, when possible, other sports franchises are not permitted to enter the marketplace or established ones are encouraged to vacate – possibly creating artificial monopoly rents. Professional sports franchises at the major league level have already noted the value of having few or no other major professional sports teams in the area. This study shows that owners at all levels should potentially work within the system to limit competition from other professional leagues.

Istället för att ägna sig år värdeskapande processer som att till exempel investera i talang med syfte att prestera bättre och mer underhållande på planen, förbättra sin publikservice samt konkurrera med pris och därmed skapa välfärd åt konsumenterna, så kan klubbarna försöka att skapa vinster genom att påverka de ekonomiska och juridiska förutsättningarna på marknaden och därmed minska konkurrensen. I den amerikanska Major League världen är det klubbägarna i respektive liga som själva reglerar konkurrensen eftersom klubbarna inte kan degraderas på grund av dåliga prestationer samt att de själva godkänner alla eventuella nyetableringar alternativt flytt av lag mellan städerna. Man ser naturligtvis till att klubbarna har ett regionalt monopol inom sin liga. Utöver det brukar klubbägarna utöva utpressning mot myndigheterna och genom att hota om flytt från stan till en annan lyckas de ofta förhandla till sig offentliga överinvesteringar i nya arenor som skattebetalarna och inte marknaden får betala. Genomsnittsåldern på arenorna i NFL och MLB är 23 år vilket kan jämföras med 78 år för en genomsnittsarena i Premier League**.

Sedan delar ägarna de monetära vinsterna som blir över mellan varandra med hjälp av den inbyggda revenue sharing mekanismen.

Att försöka få exklusivitet som den enda Major League verksamheten i sin region vore att ta ytterligare ett steg. När väl myndigheterna börjar lyssna på de etablerade aktörerna och gå dem till viljes minskar välfärden åt den enskilda människan då utbudet av aktörer begränsas till ett färre antal. Det i en direkt motsats från en fri marknad där nya klubbar försöker att etablera sig så länge det går att identifiera potentiella vinster. Är det så att marknaden skulle komma att bli överetablerad på sportverksamheter så skulle de sämst presterande slås ut. Kvar skulle de effektiva verksamheterna finnas.

Nu är det kanske ingen större fara då marknaden för sport är relativt liten och obetydlig i det stora hela. Men vad händer om ett sådant beteende börjar sprida sig i ekonomin där företag istället för att tjäna pengar genom att leverera bra produkter och ägna sig åt innovationer och värdeskapande börjar manipulera marknadens spelregler? Idag finns uppemot 20 000 registrerade lobbyister som springer runt i korridorerna i Washington och driver olika frågor på uppdrag av stora företag och andra organisationer. Mellan 1998 och 2010 har dryga $30 miljarder lagts ner på lobbyarbete. I flera fall är syftet att påverka olika juridiska och ekonomiska förutsättningar, allt från handelshinder, inträdesbarriärer och skattesubventionerade produkter och tjänster till statlig hjälp och räddningsaktioner åt dåligt presterande och misskötta företag.

Sakta men säkert sker här ett skifte från en fri marknad till korporatism och för varje år som går försämras effektiviteten på marknaden och med det landets produktivitet och konkurrenskraft. Till slut en vacker morgon, vaknar landet upp med en statsskuld som överstiger 100% av bruttonationalprodukten.

---------------------

*Where did National Hockey League Fans go During the 2004-2005 Lockout?: An Analysis of Economic Competition Between Leagues - Daniel Rascher, Matt Brown, Mark Nagel & Chad McEvoy

** O Wad Some Power the Giftie Gie Us, League Structure & Stadium Rent Seeking: the Antitrust Role Reconsidered - David Haddock, Tonja Jacobi & Matthew Sag

Fenway Sports Group business model?

2011-10-12T23:06:00.012+02:00

Om man bortser från landslagsfotbollen har dagens stora snackis varit ett uttalande från VD:en i Liverpool, Ian Ayre. Kort och koncist vill han bryta upp regimen för hur Premier League säljer sina sändningsrättigheter utomlands, från en central modell till en individuell. Att utspelet kommer från just Liverpool är kanske inte särskilt konstigt. Klubbens ägare John Henry har flera gånger kritiserat revenue-sharing mekanismen i Major League Baseball och blivit bötfälld för det, men faktum är att det är lite svårt att avgöra om Ian Ayres strategi i första hand handlar om att bli betydligt mer konkurrenskraftiga på planen eller helt enkelt tjäna pengar på Liverpools varumärke. Bara för att Liverpool inte köptes genom en levereged-buyout betyder det inte att Henry inte vill ha monetär avkastning på sin investering och genom att paketera klubbens varumärke i Fenway Sports Groups infrastruktur kan bolagets aktieägare tjäna pengar på andra sätt än klubbens resultaträkning. Jag har tidigare skrivit lite om det i detta inlägg.

I Fenway Sports Group där Red Sox och Liverpool ingår finns ytterligare ett antal bolag. Ett av dessa är en lokal tv kanal, New England Sports Network (NESN), som fyller en funktion inte helt olik YES, vilket är kassakon som är kopplad till New York Yankees. John Henry har tidigare sagt att Red Sox inte tjänar några pengar men NESN gör det däremot. Det Yenkees ägare George Steinbrenne gjorde var att han sålde sändningsrättigheterna till klubbens matcher för ett pris under det verkliga värdet. På så sätt kunde han överföra intäkter och värden från NY Yankees och därmed minska bidraget till konkurrenterna i MLB som distribueras genom revenue sharing mekanismen och istället maximera aktieägarvärdet i YES Network. På ett liknande sätt skulle Fenway Sports Group kunna paketera Liverpool men då krävs det naturligtvis att klubben får kontrollen över sina egna sändningsrättigheter.

Diskussionen i media har däremot mest handlat om att identifiera de möjliga konsekvenserna på ligans tävlingsbalans där flera skribenter hänvisar till de obalanser som idag finns i den spanska högsta divisionen. I detta inlägg tänkte jag angripa ämnet från ett antal perspektiv men också försöka svara på frågan kring vilken modell som är bäst lämpad om Premier League ska fortsätta växa mot liga-marknadsdominans i fotbolls-europa.

Klubbperspektiv och tävlingsbalans

Det man naturligtvis tänker på är La Liga och Barcelonas samt Real Madrids enormt stora marknadsandel. Faktum är dock att England inte är Spanien. För det första är en av anledningarna till de två giganternas överlägsenhet inte någon ny företeelse. Tillsammans har båda klubbarna vunnit 65% av titlarna i spanska ligan sedan den startade 1918. De två stora klubbarna i den högsta engelska ligan, Manchester United och Liverpool har bara vunnit 33% av titlarna sedan starten 1888. Tack vare dominansen men även genom andra sociala faktorer har Real Madrid och Barcelona under många år arbetat upp en mycket stor supporterskala i Spanien där de flesta, utöver sina lokala lag, håller antingen på Barcelona eller Real Madrid. Tack vare det har klubbarna kunnat kapitalisera detta stora intresse inte bara genom tv intäkter. Skillnaden i de kommersiella intäkterna gentemot resten av ligan är minst lika stor.

För det andra så påverkar revenue sharing tävlingsbalansen på olika sätt vilket helt och hållet beror på vilka nyttofunktioner respektive klubbägare i ligan har. Följande matris visar den teoretiska modellen för revenue sharing. En minskad intäktsdelning förväntas försämra tävlingsbalansen i en liga där klubbägarnas motiv är att vinna matcher medan en minskad intäktsdelning kan t.om. förväntas öka tävlingsbalansen i en liga där klubbägarnas främsta motiv är att tjäna pengar. Den teoretiska modellen får stöd hos Major League Baseball vilket man kan läsa om i detta inlägg.

Szymanski & Garcia del Barros* kommer fram till att engelska och spanska klubbägare nyttomaximerar och en empirisk studie som mätte förändringen i tävlingsbalansen i samband med en övergiven revenue sharing mekanism 1982 kommer fram till samma slutsats**. Sedan dess har dock ägarförhållandena i Premier League förändrats. Toppklubbarna Manchester United och Liverpool drivs av amerikanska kapitalister där profit kan förväntas vara den mer avgörande drivkraften i verksamheten. Även hos Arsenal kan vi observera sådana tendenser där klubbens beteende under de senaste åren i första hand har varit att öka aktieägarvärdet.

Genom att ta bort revenue sharing mekanismen kan vi anta att dessa tre klubbar i först hand kommer att försöka öka sina Ebitda marginaler istället för att förvärva så pass mycket talang att resterande klubbar hamnar långt efter. Det som skulle kunna tala emot den hypotesen är att Manchester City och Chelsea skulle driva på kapprustningen och dra med sig de andra toppklubbarna men någon gång vill även dessa ägare sluta behöva skjuta till egna pengar.

Figuren visar de fyra klubbarna i Premier League där intäkterna från sändningsrättigheterna har störst andel av de totala intäkterna. 90% av Wigans intäkter kommer från TV intäkter

Det som däremot är mer intressant är vad som skulle kunna förväntas att hända i botten av tabellen. Om Premier League hade varit en stängd liga så skulle gapet mellan topp och botten öka radikalt, även om toppklubbarna delade ut pengar till sina ägare alternativt kreditgivare. Men i och med att ligan är öppen för ned och uppflyttning underifrån är det inte helt omöjligt att gapet i själva verket skulle kunna minska. Tittar vi på de till intäkter minsta klubbarna i Premier League så ser vi att dessa till en mycket stor del finansierar sin verksamhet genom TV pengar. Om vi räknar bort tv pengarna så omsätter Wigan endast £5 miljoner vilket kan jämföras med Leeds som i tredje divisionen omsatte £25 miljoner exklusive tv pengar och i Championship finns flera klubbar med högre "basintäkter" än klubbarna i figuren ovanför.

Ett troligt scenario är att de klubbar som har förhållandevis små intäkter från matchdag och sponsorer ganska snabbt slås ut från den högsta ligan och ersätts av klubbar med starkare varumärken. Det är därför inte omöjligt att en sådan omallokering av klubbar stärker bottenskiktet i ligan. Framför allt bör vi även fråga oss om det är sunt att som i Wigans fall, klubbarnas personalkostnader till ungefär 100% finansieras av centrala pengar.

Men om vi nu skulle anta att tävlingsbalansen i Premier League förväntas att försämras i samband med ett sådant regimskifte så behöver inte själva regimskiftet fortfarande inte vara något problem. Även om klubbarna börjar sälja sina sändningsrättigheter på egen hand så kan ligan ha en revenue sharing mekanism vid sidan om. I Major League Baseball delar till exempel klubbarna på 35% av klubbarnas respektive lokala intäkter där man bland annat säljer sina lokala och regionala sändningsrättigheter individuellt. För de som är intresserade av argumentationen så finns det djupare utvecklat i detta inlägg.

Konsumentens perspektiv

Jag har fram till nu funderat kring frågor som tävlingsbalans vilket till en viss del är en viktig faktor för konsumenten av produkten fotboll. Men givet att man klarar av att hålla uppe tävlingsbalansen, antingen självreglerande eller genom revenue sharing, så kan den enskilde fotbollssupporterns välfärd kan komma att öka i och med ett regimskifte. Det betyder i så fall att det bör ske en överföring av värde från en annan inblandad part alternativt att den samlade förmögenheten växer tillräckligt mycket. Den samlade förmögenheten i detta fall kan mätas av nyttan av en central regim för respektive part. För konsumenten skulle nyttan, förutom priset på tv produkten, även kunna definieras i form av tävlingsbalans samt kvalitet på talangen i ligan.

En centralisering av sändningsrättigheter innebär att ligan bildar en kartell där man paketerar mycket attraktiva matcher med mindre attraktiva och säljer dessa till en eller flera tv distributörer. Dessa distributörer kommer att buda om paketet med syfte att vinna exklusiv rätt att visa rörliga bilder från matcherna. När väl distributören äger rättigheterna så paketerar de dessa tillsammans med andra rättigheter och säljer dessa i dyra paket till konsumenten. Premium sporträttigheter har visat sig vara en mycket stark produkt och de redan etablerade tv aktörerna som var på plats under fotbollens tv revolution har tack vare en central försälningsregim mer eller mindre skaffat sig ett naturligt monopol. Det är mycket dyrt för nya aktörer och konkurrenter att komma över de mest attraktiva rättigheterna. Och ju färre stora aktörer på TV marknaden det finns så innebär det oftast att desto mer överföring av värde sker från konsumenten till producenten. Genom att decentralisera försäljningen av rättigheterna skulle det kunna tänkas öppna upp för fler aktörer som har möjlighet att vinna sändningsrättigheter och sändningar inte enbart i betal-tv kanaler. Modellen finns förklarad i detta inlägg.

Den centrala regimen har utmanats av konkurrensmyndigheterna ett antal gånger men fotbollen har alltid lyckats vinna med sitt argument om att en central regim är en förutsättning för jämn tävlingsbalans, lite märkligt kan jag tycka då revenue sharing inte nödvändigtvis förutsätter en sådan försäljningsmodell.

Ligaperspektivet

I en monopolmarknad maximeras vinsten samtidigt som produktionen begränsas. På ett liknande sätt borde stora ekonomiska vinster hos ett fåtal klubbar i toppen inte maximera ligans totala tillväxt på den globala fotbollsmarknaden. Skulle det vara ett problem? Inte nödvändigtvis eftersom Premier League redan har nått en högt marknadsvärde men det är däremot troligt att den enorma asiatiska marknaden kan exploateras ännu mer och då krävs det en modell som är anpassad för det.

Men även för en klubb som Manchester United som egentligen skulle tjäna på en individuell regim, finns det en stor nytta att fortsätta med den kollektiva regimen, i alla fall ett antal år till. För med hjälp av den kollektiva, och tack vare Premier Leagues mycket starka och etablerade varumärke, kan klubben bygga stora inträdesbarriärer på den globala marknaden gentemot storklubbar i de andra fyra stora ligorna. Dessa ligors paketerade sändningsrättigheter är inte lika attraktiva och de får svårare att vinna marknadsandelar mot Premier Leagues dito. Så länge distributionsnyckeln inte blir alltför solidarisk är ManUtd trots allt är relativt nöjda. Och tack vare den ökade globala närvaron och Premier Leagues växande marknadsandel i världen så kan de allra starkaste engelska klubbvarumärkena kapitalisera det genom en tillväxt på sponsorsidan med globala samarbetspartners vilket ManUtd varit mycket skickliga på under de senaste åren.

Den centrala modellen har visat sig vara vägvinnande när tv bolag och en högprofil-liga ska öka penetrationen på marknaden respektive sina marknadsandelar. Att bryta upp försäljningen av sändningsrättigheterna på den internationella marknaden skulle därför kunna orsaka en lägre total tillväxt för ligan.

Men i Storbritannien förväntas inte TV marknaden växa särskilt mycket mer. Marknadspenetrationen är mycket hög och nära taket och Premier League har dessutom nått en marknadsandel på 52% på den brittiska sporträttighetsmarknaden. Så kanske finns den mest effektiva modellen istället där klubbarna i framtiden säljer sina nationella och EU sändningsrättigheter individuellt och de internationella rätterna centralt? Anledningen till att sälja de mer lokala individuellt är att klubbarna på så sätt får kontroll över sitt evenemangs hela distributionskedja och kan utforma intäktsmaximerade strategier med bättre balans mellan arena- och mediaintäkter.

Mest sannolikt får vi dock inte se något av ovan nämnda alternativ nu. Men när väl värdet på de internationella sändningsrättigheterna överstiger värdet för de nationella rätterna så säger erfarenheten från England att den jämlika fördelningsnyckeln för distributionen av pengar från de internationella rätterna troligtvis kommer att förändras efter krav från storklubbarna.

-------------------------------------
* Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues, Garcia-del-Barrio, Pedro & Stefan Szymanski, okt 2006

** Gate-Sharing and Talent Distribution in the English Football League, Robinson, Terry and Simmons, Robert, (June 17, 2009). Manchester Business School Research Paper No. 570

Go east - hur påverkar världens ekonomiska skifte fotbollen?

2011-10-01T10:00:00.010+02:00

"If you were smart in 1807 you moved to London, if you were smart in 1907 you moved to New York City, and if you are smart in 2007 you move to Asia." sade Jim Rogers och flyttade till Singapore.

I det förra numret av the Economist finns ett extra reportage om det ekonomiska maktskiftet från väst till öst. Nog om det här, för den som är intresserad så finns det på internet här.

Det jag skulle vilja adressera här är hur detta skifta kan komma påverka den europeiska fotbollen och dess maktstrukturer. Det förra stora maktskiftet inom fotbollen var i samband med betal-tv revolutionen där klubbar från länder med stora invånarantal och höga bruttonationalprodukter fick enorma finansiella fördelar tack vare en mycket kraftig ökning i intäkterna från sändningsrättigheter. En framgångsrik storklubb som Ajax blev distanserad, inte bara av tidigare stora konkurrenter utan även av mindre klubbar i stora länder och ligor.

När fotbollen idag har blivit än mer global borde vi uppleva en ny förändring i maktbalansen. Kommer vi att få se nya asiatiska superklubbar bildas och växa eller blir det helt enkelt dagens europeiska giganter som kommer att öka sin närvaro i Asien och vinna merparten av fotbollens kommersiella marknadsandelar?

saxat från: economist.com -powershift-

Först och främst bör det kanske tilläggas att detta skifte redan pågår utan att vi tänker allt för mycket på det. Många pratar och oroar sig över rättsprocessen som åter ska prövas den 4:e oktober där en brittisk pub-ägare kan förändra sättet att sälja sändningsrättigheter i Europa. Men faktum är att de europeiska tv intäkterna utgör endast en bråkdel av Premier Leagues totala tv intäkter på totalt £3.1 miljard över tre år. £1.7 miljarder finns på den brittiska marknaden, endast £200 miljoner kommer från EU länder utanför UK och resterande £1.2 miljarder från övriga världen. Under det förra året följde 1.24 miljarder människor Premier League på TV i Asien.

Vi finner detta ekonomiska skifte även om vi tittar på Manchester United och klubbens kommersiella intäkter. Sedan 2005 har denna inkomstkälla ökat mycket kraftigt och idag har ManUtd endast en brittisk sponsor, Thomas Cook. Flertalet sponsorer har sin verksamhet bara i Asien.

För en vecka sedan presenterade Nike ett mycket starkt resultat och bolagets aktie rusade 5.2% på nyheten. Endast 1/6 av Nikes marknad finns i Europa och den växer i Asien för varje dag som går. Kampen med Adidas om marknadsandelar i Asien kommer rimligtvis att innebära att de europeiska klubbar som exponeras i Asien kommer att uppleva sina tech-sponsoravtal öka i värde under de kommande åren.

Det är också troligt att närvaron av europeiska klubbar i Asien kommer att öka under de kommande åren. Så frågan är inte om, utan om i vilket format detta kommer ett ske? I somras pratade till exempel Premier Leagues VD Richard Scudamore om en mer organiserad turné i Asien. Sedan tidigare har vi även sett idéer om den kontroversiella 39:e omgången. Samtidigt sker den teknologiska utvecklingen i ett rasande tempo och Japan pratade om att kunna projektera hologram på 400 fotbollsarenor under sin VM kandidatur.

Strukturella utmaningar

En förskjutning av den europeiska toppfotbollen österut kommer samtidigt att skapa en mängd strukturella utmaningar. När UEFA startade Champions League så skapade man förvisso en fantastisk turnering men de pengar som turneringen distribuerar till deltagande klubbar har i allra högsta grad försämrat tävlingsbalansen i de inhemska ligorna. Eftersom den asiatiska marknadens intäkter endast blir tillgängliga för ett fåtal av klubbarna i Europa är det troligt att gapen mellan de stora klubbarna och resten ökar ännu mer.

Även om ligorna skulle replikera Premier League modellen där pengarna från internationella sändningsrättigheter delas lika mellan ligans alla klubbar uppstår stora strukturella problem. Figuren visar de fyra klubbarna i Premier League där intäkterna från sändningsrättigheterna har störst andel av de totala intäkterna. 90% av Wigans intäkter kommer från TV intäkterna och mitt stalltips är att dessa kommer att öka än mer när ligan expanderar i Asien varifrån TV intäkterna förväntas öka än mer.

Samtidigt skapar denna utveckling externa effekter eftersom en degradering från Premier League orsakar oerhört stora intäktsbortfall vilket kommer att innebära att fallskärmsutbetalningarna till de från Premier League nedflyttade klubbar kommer att öka än mer framgent. Det betyder att de klubbar i Championship som saknar fallskärmsutbetalningar från Premier League förlorar oerhört mycket i konkurrenskraft. Inträdesbarriärerna upp till Premier League kommer på så sätt att öka ännu mer och konsekvensen blir att marknaden skapar en mer eller mindre stängd liga innehållande uppskattningsvis 25 lag varav 20 spelar i den högsta ligan varje säsong. Det betyder också att det kommer att finnas klubbar utanför dessa 25 som besitter en högre lokal marknadspotential men distributionen från den globala marknaden ställer upp mycket höga hinder för sådana klubbar för att kunna slå sig in i elitskiktet.

I Spanien pratas det om den spanska revolutionen men faktum är att även om de mindre klubbarna skulle få sin vilja igenom så gör en omstrukturering av ligans tv pengar väldigt lite skillnad i tävlingsbalansen. Efter Real Madrid och Barcelona finns väldigt få klubbar med tillräckligt starka varumärken för att kunna utmana genom andra intäktskällor. Däremot kan minskade intäkter för den absoluta toppen av ligan orsaka ett utflöde av topptalang till utlandet.

Figuren visar tre olika scenarios. 1) dagens marknadsmässiga allokering av pengar från sändningsrättigheter. 2) pengarna från La Ligas sändningsrättigheter delas lika mellan ligans 20 klubbar. 3) Real Madrid och Barcelona ger bort alla sina TV pengar till resten av ligalagen. Valencia och Sevilla delar på 50% av dessa pengar, det vill säga får lite större del än vad Real Madrid och Barcelona har idag. Det vi ser är att en mer solidarisk intäktsdelning av tv intäkterna inte kommer att ha nämnvärt större effekt på tävlingsbalansen. Problemet i Spanien är att ligan alltid har varit mer eller mindre ojämn där Real Madrid och Barcelona tillsammans har vunnit 65% av mästerskapen sedan start. Tack vare den globala expansionen så har dessa två klubbar inte bara upplevt en tillväxt på tv rättighetssidan. Klubbarna är minst lika stora i förhållande till övriga ligalagen även på den kommersiella intäktssidan.

Och i Bundesliga växer gapet mellan Bayern München och resten av lagen i ett rasande tempo. Säsongen 2006 var Schalke 04 den andra största klubben sätt till intäkter, €70 miljoner efter Bayern. Idag skiljer det mer än €200 miljoner mellan de två. Samtidigt begränsar den reglerade Bundesliga konkurrenternas möjligheter att investera sig ikapp. Något jag tidigare har uppmärksammat i detta inlägg.

Superligor

En bild som ganska snabbt dyker upp på näthinnan är idén om en superliga. Att lyfta bort överlägsna klubbar från de nationella ligorna vore en lösning som förvisso skulle ta bort en del pengar från dessa men samtidigt skulle den återställa tävlingsbalansen i de nationella ligorna. Det finns dock vissa hinder för en sådan omstrukturering vilket jag och Peter Hyllman har utvecklat i detta inlägg. Ett annat alternativ är att det skulle kunna tänka bildas flera pan-europeiska ligor men även här finns problematiken att klubbarna måste komma överens om delning av resurser.

Ett inte helt otänkbart scenario är att en befintlig europeisk liga blir en superliga och då är det i första hand Premier League som har potential att bli en sådan liga. Den förhållandevis avreglerade engelska fotbollsmarknaden gör att den kan växa snabbare än de mer reglerade ligorna, på gott och ont. Och ett ständigt inflöde av nya ägare till den engelska fotbollen genererar inte enbart inflöde av kapital utan även ett inflöde av nya idéer.

Det som också talar för att Premier League ska nå en marknadsdominsans är att den spanska revolutionen, om den lyckas, kan orsaka ett visst talangutflöde från toppen av La Liga vilket gör det svårare för Real Madrid och Barcelona att profilera sig globalt. Bundesliga är på god väg att under en överskådlig framtid bli en ”enlags-liga” och Serie A lider redan till viss del av ett talangutflöde i och med utspädningen av resurser i och med regimskiftet till en kollektiv försäljning och delning av intäkter från sändningsrättigheter.

Kanske skulle en sådan omallokering av resurser i fotbolls-europa där talang distribueras från toppen av de andra ligorna till Premier League trots allt bli den som är minst dramatisk.

Men det är mycket svårt om än omöjligt att förutspå framtiden och det kan mycket väl vara så att fotbollslandskapet har förändrats helt och hållet inom ett kvarts sekel. En sak är säker. Storklubbarna är på jakt efter marknadsandelar i Asien och UEFA kommer att göra allt i sin makt för att behålla makten över sin produkt och de stora intäkter som den genererar. Med bakgrund av detta blir den självklara frågan därför:

När placeras finalen i UEFA Champions League i Asien?

DIF - en studie i kapitalförstöring

2011-09-17T13:17:00.014+02:00

På måndag spelas det viktiga derbyt mellan AIK och Djurgården som i höst kämpar för varje poäng som krävs för att säkerställa sin allsvenska existens 2012. Det är 11 år sedan klubben spelade i den då nya Superettan och som man till slut vann. Som nykomlingar i 2001 års allsvenska var Djurgården fotboll med i rejset om det allsvenska guldet och slutade till sist på en andraplats. Det var något av startskottet på en mycket framgångsrik sportslig period som toppade klubben toppade redan under 2003. Åtta år senare sommaren 2009, var Djurgården Elitfotboll AB:s egna kapital förbrukat. En extra bolagsstämma i bolaget som driver A-lagets verksamhet bestämde att verksamheten inte skulle likvideras utan skulle fortsätta.

I detta inlägg hade jag tänkt försöka ett göra överblick över klubbens konjunkturcykel och fundera kring orsakerna bakom samt förutsättningarna att återigen kunna vända uppåt. Låt oss först skapa en överblick över hur klubbens marknadsandel har utvecklat sig under de tio senaste åren. Den kommersiella marknadsandelen mäts genom att klubbens löpande intäkter från matchdag, marknad och media divideras med hela allsvenskans motsvarande intäkter. Den sportsliga marknadsandelen mäts genom att klubbens inspelade poäng varje säsong divideras med det totala antalet poäng som de allsvenska lagen har vunnit. I enighet med fotbollsekonomin ska den kommersiella marknadsandelen gå hand i hand med den sportsliga och större avvikelser korrigeras över tid till marknadens jämvikt.

DIF Fotboll konkurrenskraft 2001-2010 och de gula staplarna visar nominellt antal miljoner som klubben har sålt vinstandelsbevis i spelare för. Marknadsandelarna (M) är omvandlade till ett index med syfte att neutralisera förändringen i antal ligalag 2008 ([M]/(1/N)) * 100 där "N" är antal ligalag. Ett index=100 är ligans medel. datakälla: svenskfotboll.se samt årsredovisningar DEF AB, Djurgården Fotboll Försäljning AB, DIF Invest AB.

Mycket riktigt kan vi se att de båda linjerna har följts åt i en negativ spiral. Här skiljer sig dock Djurgården från många andra klubbar vars krympande rörelseintäkter leder till panikförsäljningar av spelare och därmed en omvänd hävstång som förstärker den negativa trenden. De gula staplarna visar de nominella belopp som klubben sålt spelarandelsbevis till investmentbolaget Djurgården Fotboll AB (numera DIF Invest AB). Klubben har på så sätt försökt att stoppa den vikande marknadsandelen genom att tillföra mer externa resurser.

Under de första åren var klubbens investeringsstrategi mycket framgångsrik. Man utvecklade ett helt nytt finansieringssätt i svensk fotboll och gjorde kreativa affärer. Bland annat rekryterades Kim Källström där BK Häcken först fick 5 miljoner up-front för att sedan ha en ungefär tre gånger så hög garanterad summa vid en vidareförsäljning som Quesada hade ställt en bankgaranti på. Denna strategi förlorade dock sitt momentum och trots att klubben investerade mer och mer pengar i sin spelartrupp så blev klubbens framgångar stegvis sämre för varje år. Något som fick de löpande intäkterna att minska parallellt med att flera andra konkurrenter upplevde tillväxt.

datakälla: årsredovisningar DEF AB, Djurgården Fotboll Försäljning AB.

Tittar vi på figuren isolerat utan att ha en aning om Djurgårdens sportsliga resultat så hade man kunnat tro att klubben degraderades 2009. Så stort var intäktsbortfallet och det är mer än tydligt att klubbens organisation inte mådde särskilt väl.

Men Djurgårdens konkurrenskraft är även korrelerad med produkten Stockholm och dess uppgång och fall. Under den första delen av 00-talet växte sig produkten Stockholmsfotbollen stark och 2003 hade de tre Stockholmsklubbarna en marknadsandel på så mycket som 37% av rörelseintäkterna på hela den allsvenska marknaden. Klubbarna misslyckades dock med att försvara sin ställning och 2010 stod de två stockholmsklubbarna AIK och Djurgården för så lite som 16% av marknaden.

datakälla: svenskfotboll.se

Produkten Stockholms fall beror på flera saker. Kapprustningen mellan de tre klubbarna pressade rörelsemarginalerna vilket innebar att klubbarna exponerade sig kraftigt mot sina konkurrenters framgångar. Med anledning av den trånga sektorn som Stockholmsklubbarnas arenor trots allt var, genererade derbymatcherna viktiga och extraordinära intäkter. Så länge samtliga tre lag var heta så kunde klubbarna finansiera sina satsningar med stöd av varandra. Däremot, när en lokalkonkurrent började vackla, så skapade det även externa effekter till de övriga två klubbarna. Och när två lag underpresterade drogs mattan undan benen på samtliga tre klubbar. Man kan naturligtvis diskutera huruvida det var klokt att ha en sådan hög risk, men å andra sidan var det just detta risktagande som gav oss produkten och upplevelsen.

datakälla: årsredovisningar DEF AB

Det finns många som menar att Djurgårdens ekonomiska problem uppdagades under 2008, men faktum är att klubben hade en dålig ekonomi tidigare än så. Verksamheten och rekryteringen av nya spelare finansierades hela tiden genom förväntade framtida intäkter från spelarförsäljningar. Utan att överanalysera resultaträkningen syns ett tydligt underskott i Ebitda under hela perioden mellan 2006-2010. Och att det har blivit än sämre beror på att klubben har utnyttjat sina förhållandevis stora resurser mycket ineffektivt. Under 2009 förändrade klubben sin finansieringsstruktur (på grund av en skattedom hos en annan klubb) där man istället för försäljning av vinstandelsbevis, får in nya pengar till klubben genom försäljning av preferensaktier vilket inte syns på resultaträkningen.

Efter att på ett ganska enkelt sätt ha kunnat illustrera den tio år långa cykeln ska jag försöka fundera kring orsakerna bakom fallet.

Förändrat konkurrenslandskap

den attraktiva produkten Stockholm bidrog även till att andra klubbar kunde öka sina intäkter vilket gjorde den allsvenska marknaden större. Malmö FF som nådde en fjärdeplats i tabellen 2003 hade ett publiksnitt på 18 700 vilket var 3 000 mer än vad man mäktade med att locka 2010 när man vann SM Guld. Produkten Stockholm bidrog naturligtvis även till att allsvenskan kunde växa tillsammans med betal-tv marknaden. 2006 skrev sålde Svenska Fotbollsförbundet tv rättigheterna för svensk fotboll för rekordbelopp. De kraftigt ökade intäkterna från de centrala avtalen (under den rådande distributionsregimen) förbättrade konkurrenternas finansiella slagkraft. Parallellt med det minskade Djurgårdens konkurrensfördel när de andra lagen började kopiera och utveckla egna varianter på extern finansiering.

De andra lagens ökade konkurrenskraft syns ganska tydligt på bilden nedan där vi ser hur antalet transfers inom ligan kraftigt har minskat. Ett mycket tydligt exempel på det är Stefan Andreasson som innan Elfsborg blev nyrikt (tack vare billigt byggda moderna matchdags-faciliteter och extern finansiering) var nöjd när klubben år 2003 sålde U21 landslagsmannen Fredrik Stenman för 2 miljoner kronor till Djurgården. En sådan affär gör Elfsborg inte idag, inte heller många andra klubbar.

Figuren visar allsvenska spelarförsäljningar i kronor 2002-2011. datakälla: svenskfotboll.se, för 2011 års siffror: transfermarkt.com samt uppgifter i media.

Ökad konkurrens innebär alltid en chock och kräver att en organisation lyckas att uppgradera sin verksamhet till en högre nivå. I annat fall stagnerar företaget och sakta men säkert förlorar sin marknadsandel för att till slut slås ut från marknaden eller köpas upp. I Djurgårdens fall är det uppenbart att organisationen inte effektiviserade sina processer, tvärt om.

Inkonsekvent ledarskap
Under fem år managerade Sören Åkeby och Zoran Lukic Djurgårdens spelartrupp och de gjorde det mycket effektivt. Det talades mycket om den omtalade manualen och den revolutionerade spelartruppen. Men när dagen väl var slut så var det trots allt den höga kvaliteten på spelarna tillsammans med tränarnas förmåga att managera dem som utgjorde framgången. Efter att Åkeby lämnade Djurgården följde en lång period av avsaknad kontinuitet.

datakälla: wikipedia

Figuren visar med en stor tydlighet hur klubbens förutsättningar att bygga ett nytt starkt lag påverkades negativt. Parallellt har vi även sett en förhållandevis hög omsättning på tjänstemän högre upp i organisationen. En så pass hög omsättning på nyckelpositioner kan omöjligtvis vara effektivt.

Billiga pengar och misslyckad kommersialisering
Billiga pengar uppmuntrar ofta till överinvesteringar och dåliga beslut. Ett tråkigt exempel på det är Grekland som tack vare den monetära unionen under många år kunnat finansiera sin konsumtion på ett billigt sätt och där makthavarna tack vare det har saknat incitament att försöka få till en fungerande ekonomi i landet.

Djurgården har under sin högkonjunkturcykel haft tillgång till förhållandevis billig finansiering. Mellan 1998 och 2006 hade investmentbolaget Djurgården Fotboll AB rest närmare 65 miljoner i riskkapital som transfererades till klubben. Alla dessa pengar blev förbrukade och under 2010 genomfördes ytterligare en nyemission på 30 miljoner kronor för att mer eller mindre kunna rädda Djurgården Elitfotboll AB från likvidering. Djurgårdens finansiärer har således fått betala ett högt pris för klubbens uppgång och fall och frågan är om det kan påverka klubbens förmåga att resa kapital framgent?

Samtidigt som tillgången på billiga pengar fanns där så misslyckades klubben med att öka de kommersiella intäkterna. Klubben hade storslagna planer på att fördubbla sina marknadsintäkter. Ett i media haussat avtal med Adidas tecknades och man räknade med att kunna teckna ytterligare fler stora avtal. Dessa planer gick i sank, till viss del beroende på att klubben saknade moderna och exklusiva matchdag-faciliteter vilka hade varit mycket nyttiga att paketera under den period under vilken klubbens sportsliga momentum var mycket starkt.

Ineffektiv allokering av resurser
Under pompa och ståt annonserade Djurgården sin stora talangsatsning där 15 miljoner varje år skulle skjutas till talangverksamheten. Det är naturligtvis ett välkommet bidrag som rimligtvis borde generera i en någorlunda förbättrad produktion av egenproducerad talang, i framtiden. Men eftersom spelarmarknaden i Europa är i det närmaste effektiv skiljer det sig rimligtvis inte något mellan att producera egna spelare eller att köpa dessa på marknaden. Jag har uppmärksammat denna frågeställning i detta inlägg och för ett par månader senare kunde vi läsa professor Stefan Szymanski uttala sig i samma ämne under denna länk. Två aktuella exempel hittar vi hos AZ Alkmaar som är ett framgångsrikt lag till hälften av truppen byggd på internationella spelare och med ett mycket litet inslag av egenproducerade spelare. Och Hammarby Fotboll lägger ner ungefär 8 miljoner kronor per år på talangutveckling inkl talanglaget HTFF. Som en jämförelse kan vi ta Värnamo som 2010 omsatte 4.9 miljoner. Ett Värnamo som både producerar och exporterar bättre talang och ligger före i tabellen. Rent krasst så skulle det vara billigare för Hammarby att lägga ner sin talangverksamhet och importera externt från klubbar som är mycket mer effektiva på det.

Nu har naturligtvis ungdomsverksamheten även andra sociala värden som ger ett stort bidrag till samhället och genom ungdomslagen så rekryterar klubbarna samtidigt en framtida publik och medlemmar. Och att lägga ner ungdomsverksamheten i Stockholm innebär att man ger bort ett betydande talangunderlag till de tre andra stora klubbarna på ungdomssidan. Men trots allt, när vi sitter här med facit i hand är det rimligt och anta att Djurgården överviktade resurser i talangutveckling och underviktade i den externa rekryteringsorganisationen där scouting måste få kosta pengar för att den ska fungera väl. Även om en stor del av talangverksamhetsfinansieringen var extern så hade resurserna kunnat distribueras på ett mycket mer effektivt sätt och denna obalans kan på så sätt ha varit en belastning för klubbens marknadsandel. En ineffektiv allokering av resurser hänger förmodligen mycket väl ihop med det inkonsekventa ledarskapet.

Framtiden
Idag krigar Djurgården för sin allsvenska existens och en degradering skulle vara mycket kostsam i den uppbyggnadsfas som klubben försöker etablera sig i. Klubben presterar idag sämre i förhållande till vad man ska förvänta sig givet klubbens resurser vilket kan ses i detta inlägg.

Det finns två frågor man måste ställa sig. Är de nuvarande spelarna tillräckligt bra för att kunna ta laget till nästa steg. Om svaret på den frågan är nej så måste klubben investera i nya spelare utan att ta allt för mycket hänsyn till den sunk-cost (dead money) som de dåligt presterande spelarna trots allt utgör. För om man inte rekryterar bättre producerande spelare så kommer resurserna stegvis att minska.

Den andra frågan är hur klubben ska finansiera sig? Djurgården Elitfotboll AB, det vill säga det bolag som driver elitverksamheten är idag i det närmaste ett på tillgångar tomt bolag. Ekonomin är i obalans och 80% av kassaflödena från spelarnas marknadsvärden ägs av externa finansiärer. Man behöver således sälja in en ny finansieringsmodell till externa investerare. I förra helgens avsnitt av Ekwall vs Lundh avslöjade Magnus Persson den nya finansieringsstrukturen. Gissningsvis kommer klubben att paketera och erbjuda framtida intäkter från spelarförsäljningar under en bestämd framtida tidsperiod. Om så är fallet förändras modellen i praktiken från att investerarna tidigare finansierade och var exponerade mot specifika prospects, till att vara mer exponerade mot klubbens sportsliga kompetens och förmåga att förvalta kapitalet.

Hur väl man lyckas beror på kompetensen hos klubbens sportsliga organisation men kanske även på omgivningens tålamod.

Blir La Liga bättre med revenue sharing?

2011-09-11T14:25:00.010+02:00

Sevillas president José María del Nido leder revolutionen mot de stora drakarna i ligan, Barcelona och Real Madrid. I fredags var det möte där alla klubbar i La Liga utom Real och Barce deltog. Anledningen till revolten är den individuella regimen för försäljning av sändningsrättigheter där Barcelonas och Real Madrids starka varumärken leder till att de två storklubbarna tillsammans kan kapitalisera hela sitt varumärke i ligans tv produkt. Spanien är inte den enda marknaden med en sådan regim, även i grannlandet Portugal säljs sändningsrättigheterna individuellt där Benfica, Sporting och Porto tillsammans har 50% av den portugisiska ligans marknad för sändningsrättigheter.

De spanska ligaklubbarna med del Nido i spetsen vill nu nå ett regimskifte men framför allt se till att få en mer solidarisk distribution av intäkterna från sändningsrättigheterna.

Förväntade effekter
Hur kan då en ökad inkomstdelning förväntas att påverka tävlingsbalansen i ligan? Om vi tittar på den teoretiska modellen så måste vi först definiera vilka motiv de individuella klubbägarna har. Är det att i första hand vinna matcher och poäng (nyttomaximering) eller att maximera profit och där antalet intjänade poäng i ligan underställs profitfunktionen.

I en liga där ägarna har nyttomaximerande motiv förväntas tävlingsbalansen öka, men i en liga där ägarna har profit-maximerande motiv är det tvärtom. Tävlingsbalansen förväntas att försämras och det är något som har observerats i amerikanska MajorLeagueBaseball vilket jag skrivit om i detta inlägg.

Enligt Stefan Szymanski och Pedro Garcia-del-Barrio studie* kan den spanska ligan klassas som en generellt nyttomaximerande liga. Man skulle därför kunna anta att vi kan förvänta oss en förbättrad tävlingsbalans. Denna undersökning är dock från 2006 där datainsamlingen är från 1994-2005 och det har hänt en del sedan dess vilket jag återkommer till.

Konsekvenser för Barcelona och Real Madrid
En intressant fråga är hur ett regimskifte skulle komma att påverka de två giganterna i ligan. Båda kan komma att hota kollektivet med att lämna La Liga och starta en superliga. Men som jag och Peter Hyllman utvecklade i detta inlägg blir det nog svårt att hitta intresserade klubbar till ett sådant projekt. Det är dessutom troligt och anta att intäktsdelningen i en superliga skulle vara mycket jämn. Och det måste trots allt vara bättre för Real Madrid och Barcelona att dela intäkter med mer eller mindre mediokra konkurrenter i Spanien och fortsätta vinna titlar än att behöva dela med tunga pjäser som t.ex. ManUtd, Chelsea, Inter, Milan och Bayern München och mest sannolikt vinna mer sällan.

En jämförelse mellan respektive klubbs resultaträkning (miljoner €) för säsongen 2009/10. Källa The Swiss Ramble respektive realmadrid.com. I fallet Barcelona har jag använt Laportas resultaträkning. Anledningen till att jag inte använde den slutgiltiga resultaträkningen var att den nya presidenten Sandro Rossel adderade en mängd engångskostnader, nedskrivningar av intäkter och bokförda värden på tillhgångar som inte ger en rättvisande bild av den dagliga verksamheten. Ett rimligt antagande är att Barcelonas siffror ovan är lite bättre än verkligheten.

Det vi däremot kan konstatera är att en jämnare inkomstdelning kan komma att få negativa effekter på Barcelonas samt Real Madrids intäktssida. Och här är Real Madrid betydligt bättre rustade än Barcelona. Real är idag ett mycket lönsamt företag med en hög rörelsemarginal. För Real Madrid skulle ett regimskifte vara ett utmärkt tillfälle att på kort sikt kunna koppla ett grepp om La Liga. Barcelona har å sin sida redan till en viss del försäkrat sig mot ett regimskifte genom att sälja tröjreklam till Quatar Foundation för €30 miljoner per säsong.

Det är därför ganska troligt att både Barcelona och Real Madrid till slut kommer att gå med på en viss nivå av inkomstdelning. Och det spektaklet i första hand handlar om är att komma överens om en nivå där så lite besparingar som möjligt krävs i respektive storklubbs trupp.

Funderigar
Den spanska ligan har egentligen aldrig varit speciellt konkurrensutsatt. Sedan begynnelsen 1928 har det spelats 80 mästerskap. Fem klubbar har historiskt utmärkt sig och dessa fem klubbar har prenumererat på ligatiteln 75 av de 80 säsongerna. Samma fem klubbar har haft en beläggning på 73% vad gäller topp 4 skiktet. Barcelona och Real Madrid har själva lagt beslag på 65% av mästerskapen. Vi har med andra ord sett en marknadskoncentration redan från första början även om den under de senaste åren polariserat sig än mer än tidigare sett till vunna poäng per säsong.

Den första frågan man bör ställa sig är om det verkligen är så farligt? De spanska supportrarna har förutom sitt lokala lag antingen Barcelona eller Real Madrid som sitt favoritlag. Och bortsett från de ojämna matcherna som uppgår till endast ca 15% av ligans samtliga matcher så är ligan riktigt jämn. Förra säsongen såg vi en rafflande bottenstrid och en kamp om fjärdeplatsen. Många vill jämföra och dra paralleller mellan den spanska ligan och den skotska ligans försämrade konkurrenskraft i Europa. Men anledningen till den skotska ligans fall är den lilla marknad som lagen tävlar på. Skottland har bara 5 miljoner invånare och när tv pengarna exploderade i Europa så försämrades automatiskt den skottska fotbollens konkurrenskraft.

Den andra frågan är om inkomstdelningen kommer att förbättra tävlingsbalansen och öka mångfalden i det spanska mästerskapet? Vi kommer knappast att få se fler olika mästare men teoretiskt så borde vi kunna förvänta oss mindre ojämna matcher när Barcelona och Real Madrid möter de andra lagen i ligan. Men frågan är om det verkligen blir så i praktiken?

Majoriteten av de spanska klubbarna har idag mycket svaga balansräkningar och flera klubbar står på randen till konkurs. 2008 uppgick de spanska klubbarnas oreglerade skatteskulder till €607 miljoner. Det finns de som menar att det är den ojämna distributionen av TV intäkter som skapat dessa svarta hål i böckerna. Men det stämmer inte alls, 1984 hade de spanska klubbarna skulder på motsvarande €125 miljoner, på den tiden galaktiska belopp. 1990 hade skuldberget vuxit till €190 miljoner och det var långt innan pengarna från sändningsrättigheter nådde den spanska fotbollen. Hade de spanska klubbarna haft större intäkter tack vare en mer solidarisk inkomstdelning så hade klubbarnas samlade skulder mest sannolikt varit ännu högre än vad de idag är.

De svaga finanserna som de spanska klubbarna brottas med beror på att klubbägarna har gjort dåliga affärer under årens lopp. Dåliga affärsbeslut brukar i slutändan leda till att företag går i konkurs eller köps upp vilket rimligtvis även borde gälla spanska klubbägare, kan jag tycka. Sedan 1992 har 54 klubbar i de fyra högsta Engelska divisionerna gått till konkursförvaltning. Ingen klubb har försvunnit utan fansen har befriats från dåliga ägare när dessa på grund av mediokert management blivit av med sina investeringar.

Det är troligt att de spanska klubbägarna ser sin möjlighet att rädda kvar sina investeringar genom att få en större del av pengarna från sändningsrättigheter och på så sätt kunna reducera sina skatteskulder. De är helt enkelt opportunistiska när de ser att pressen uppmärksammar de stora klyftorna mellan de två största klubbarna och resten av lagen i ligan. Men är det verkligen rätt väg att vandra? Pengarna går i så fall inte till att förbättra tävlingsbalansen utan till att rädda dåliga klubbägare från att förlora sina investeringar. Dåliga klubbägare som kommer att få fortsätta att fatta dåliga affärsbeslut.

En betydligt bättre lösning hade varit att den spanska staten tar över de klubbar som inte har kunnat betala sina skatteskulder. Ägarna och långivarna straffas därmed för deras dåliga beslut och blir av med satsade pengar. Den spanska staten letar sedan efter nya ägare som kan ta över driften av klubbarna. Och när det är gjort kan vi börja prata revenue sharing. För risken finns annars att Barcelona och Real Madrid på grund av subventionen till de svaga klubbarna förlorar sin internationella konkurrenskraft samtidigt som de dåligt skötta lagen i Spanien inte förbättrar sin konkurrenskraft. Det om något skulle försämra den spanska ligan.

------------------------
* Goal! Profit maximization and win maximization in football leagues - Pedro Garcia-del-Barrio & Stefan Szymanski, 2006

Liability of newness – evidence from Bundesliga

2011-08-31T21:46:00.002+02:00

På en marknad där det finns företag som tjänar pengar kommer nya företag att vilja entra för att komma åt de vinster som den specifika industrin genererar. Ju fler nya företag som kommer in på marknaden desto mer pressas vinsterna på grund av konkurrensen. Frågan är om det kan vara så att de nya företag som kommer in på marknaden löper en högre risk att slås ut av konkurrensen än de som sedan tidigare var etablerade? Man brukar prata om Liability of newness phenomenon där erfarenheten säger att den risken är högre för företag i dess begynnelse för att sedan avta i takt med livslängden.

Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich och Hannes Winner* har testat ifall detta fenomen kan spåras i tyska Bundesliga. Den europeiska fotbollspyramiden påminner mycket om en vanlig industri där nya klubbar kan bildas och avancera genom ligasystemet. Författarna har undersökt om nykomlingarna i Bundesliga löper en högre risk att slås ut från marknaden och degraderas till divisionen under än de som är etablerade. Testperioden för studien var mellan åren 1981 och 2010 och en enkel överlevnadsfunktion för klubbarna plottades i nedan graf där vi ser att risken är hög att sejouren i den högsta divisionen blir få antal år.

Figuren visar överlevnadsfunktionen för 38 tyska klubbar under perioden 1981-2010. Den mäter sannolikheten till överlevnad enligt två olika modeller, Kaplan Mayer respektive Nelson Aalen.

Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich och Hannes Winner nöjde sig dock inte med det utan ville gå djupare in för att testa om andra variabler kunde påverka en klubbs överlevnad till för- eller nackdel. Författarna testade därför den relativa budgeten klubbarna emellan, den lokala marknadsstorleken, snittålder på spelarna, antal utländska spelare, första gångs uppflyttning samt klubbens ”tradition” på marknaden. Att avancera till Bundesliga för första gången var ingen signifikant nackdel däremot gav en klubbs tradition en liten fördel.

Inte förvånande var budgeten den enskilt mest avgörande faktorn för en klubbs förmåga att försäkra sig mot risken för en snabb exit från den högsta divisionen. Figuren nedan visar risken för degradering.

Figuren visar riskfunktionen för utslagning från Bundesliga vid respektive budgetscenario. En nykomling med en budget motsvarande 150% av ligans genomsnittsbudget har skaffat sig en bra försäkring för överlevnad.

Resultaten ger oss ännu en förklaring till att europeiska fotbollsklubbars vinstmarginaler ständigt pressas nedåt och att ungefär hälften av Europas fotbollsklubbar redovisar röda siffror i sina bokslut.

Incitament:

Ju flackare kurva och därmed lägre etableringsrisk för nykomlingar, desto högre risk löper de etablerade klubbarna i högsta ligan att degraderas till divisionen under. Av denna anledning har de etablerade klubbarna incitament att öka inträdesbarriärerna för nykomlingar genom manipulering av de ekonomiska eller juridiska förutsättningarna, så kallad rent seeking. Detta kan göras på två olika sätt. Antingen genom att öka kostnaden för etableringen eller att införa restriktioner för nykomlingar att investera.

Ett sätt att öka kostnaderna för nykomlingar är att öka intäkterna från centrala avtal och/eller implementera en mer jämn distribution av dessa intäkter. 150% av ett högt nominellt belopp kan vara ett alldeles för högt pris att investera för en nykomling. Ett annat sätt skulle kunna vara att minska antalet lag i ligan där man får en liknande effekt eftersom färre klubbar delar på centrala intäkter.

Ligor som drivs av de deltagande klubbarna borde rimligtvis sträva mot att implementera sådana mekanismer. I t.ex. engelska Premier League där klubbarna äger bestämmanderätten över ligan och där varje förändring måste röstas igenom av 14 av 20 klubbar har vi kunnat se en mer jämn distribution av intäkter från sändningsrättigheter. De nationella sändningsrättigheterna distribueras fortfarande enligt en 50-25-25 nyckel men de kontinuerligt ökande intäkterna från internationella sändningsrättigheter distribueras lika mellan ligans samtliga klubbar. Om man dessutom kan allokera ut en för varje nytt avtal större och större andel pengar till fallskärmsutbetalningar till degraderade klubbar, så kommer man inom en inte alltför avlägsen framtid att kunna skapa en mer eller mindre stängd liga med ungefär 23-25 klubbar där 20 spelar i den högsta ligan och där de övriga lagen med korta intervaller "vilar upp sig" i divisionen under.

Det är också rimligt och anta att en liknande riskfunktion även gäller för de platser i ligan som kvalificerar klubbarna till spel i de europeiska cuperna. Ett exempel på det skulle kunna vara Tottenham som för en säsong lyckades kvalificera sig till topp 4 skiktet. Ett Tottenham som vars budget är ungefär 50% av genomsnittet för de sex klubbar som tävlar om dessa fyra platser (ManUtd, Arsenal, Cheslea, ManCity, Liverpool och Spurs). Det blev bara en säsong för Londonlaget i det åtråvärda Champions League. Manchester City som i våras gjorde entré till "Champions - marknaden", löper en betydligt lägre risk för utslagning då klubbens budget är mer än 150% av de sex klubbarnas genomsnittsbudget.

Även det kan de i toppen etablerade klubbarna till viss del försöka försäkra sig mot. Ett exempel på det är UEFA Financial Fair Play där klubbarna, som när reglerna införs saknar Champions League status, får begränsade möjligheter att investera sig till en plats som leder till de stora intäkterna från turneringen.

------------------------------

* Firm Survival in Professional Sports: Evidence from the German Football League - Harald Oberhofer, Tassilo Philippovich and Hannes Winner - University of Salzburg - 2010

Specialblogg: Förutsättningarna för en europeisk superliga

2011-08-26T06:00:00.016+02:00

Igår kväll lottades gruppspelet i den här säsongens Champions League. Så skedde i skuggan av ännu en strid mellan de överstatliga fotbollsförbunden FIFA och UEFA med European Clubs’ Association (ECA) och dess ordförande Karl-Heinz Rummenigge, som än en gång aktualiserat idén om att de största klubbarna i Europa ska bryta sig loss och bilda en egen så kallad europeisk superliga.

Det här är en strid med många olika intressenter såväl som ett flertal olika frågeställningar. Vi har dels de stora klubbarna som kan tänkas vara en del utav projektet, dels alla de klubbar som inte är det. Vi har FIFA, UEFA och alla de nationella förbunden och ligaorganisationerna. Vi har därtill fotbollens alla supportrar.

De frågeställningar som blir aktuella rör alla på något vis överlevnad – för de nationella ligorna, för klubbarna som står utanför, för de nationella förbunden och gräsrotsfotbollen, för landslagsfotbollen och så vidare. Vad man kan fråga sig är vilka motiv och vilka intressen som ligger bakom eller påverkas av idén om en europeisk superliga, och med utgångspunkt i det hur sannolikt det egentligen är att idén blir till verklighet.

För att försöka finna svar på dessa frågor har jag och Peter Hyllman - som skriver Englandsbloggen på Fotbollskanalen.se - slagit våra huvuden ihop. Tillsammans bestämde vi oss för att skriva den här samarbetsbloggen för att försöka ge vårt gemensamma svar på dem. Vi publicerar den samtidigt hos oss båda. Peter Hyllman skriver initierat om engelsk fotboll och hans Englandsblogg hittar ni här:

http://hyllman.fotbollskanalen.se/

:::

De stora klubbarnas motiv och intressen

När man i första hand tänker på en europeisk superliga så går det inte komma ifrån att vi framför allt ser en massa pengar som klubbarna kommer att kunna tjäna. Här handlar det både om kontroll av de kommersiella rättigheterna som UEFA idag äger i och med Champions League. Men det handlar även om att kunna öka de totala intäkterna genom att paketera en på papperet bättre produkt och sälja den till hela världen.

För även om Champions League ger höga intäkter från sändningsrättigheter så är turneringen inte i särklass på marknaden, man är de facto inte ens störst i Europa. Den brittiska tv-marknaden med bSkyB som huvuddistributör sänder varje säsong 138 matcher från Premier League för vilka man betalar £1.2b (£8.7m per match). Det kan jämföras med £6.8m per match som hela den globala tv-marknaden betalar för att sända de 125 matcherna i Champions League.

En inte helt orimlig förklaring skulle kunna vara faktumet att det trots allt inte är de 32 största och bästa klubbarna i Europa som tävlar med varandra. Och de bästa klubbarna stöter inte heller alltid på varandra varje säsong. En utbrytning skulle skapa stora möjligheter för klubbarna att öka sina intäkter, i första hand tack vare en större pott med centrala sändningsrättigheter.

Men det finns en paradox i motivet om pengar. För är verkligen pengar verkligen den ultimata drivkraften för klubbarna i Europa? Hade pengar och profit varit viktigt så hade europeiska klubbar inte visat röda siffror i sina resultaträkningar. Men faktum är att ju högre intäkterna har blivit under årens lopp, desto större ekonomiska förluster har klubbarna redovisat.

Erfarenheten säger att de flesta klubbar i Europa och dess ägare vill hellre vinna titlar, och man är beredd att vinna till vilket pris som helst. Man Utd, Chelsea, Barcelona, Real Madrid, Milan, Inter och Bayern München har tillsammans under de senaste 10 åren vunnit 31 ligamästerskap.

Helt plötsligt ska dessa åtta klubbar tillsammans med de övriga europeiska topplagen som får deltaga i en superliga dela på så lite som 10 mästerskap under en tioårsperiod. Och även i en superliga måste någon komma sist vilket ingen klubb direkt är van vid. Hur skulle alla dessa klubbar som under decennier har etablerat en vinnarkultur förhålla sig till det faktumet?

Vi kan konstatera att det finns klubbar med två olika typer av ägare. Det finns ägare som till exempel den ökände Malcolm Glazer som i första hand önskar maximera sin profit och kan troligtvis nöja sig med en sämre tabellposition och färre titlar för att uppnå sin vinst. I den andra ändan har vi klubbägare som till exempel Inters Massimo Moratti som till varje pris vill maximera antalet vunna titlar, även om det kostar dem en förmögenhet att komma dit.

Alla dessa ägare, med sina olika nyttofunktioner, kommer i samband med en superliga behöva att samsas över distributionen av resurser inom ligan, såsom intäkter och talang. Vi pratar om klubbar som under decennier har nått en dominans på sina respektive lokala marknader och som idag har stora konkurrensfördelar i och med de stora årliga intäkterna från regelbundet deltagande i dagens format av Champions League. Helt plötsligt skulle dessa klubbar förväntas att uppleva en helt ny konkurrenssituation.

:::

UEFA:s och FIFA:s motiv och intressen

I den andra ändan har vi de två stora organisationerna, FIFA och UEFA. För dem handlar även det om kontrollen av pengar och framför allt makt. För fyraårscykeln som avslutades 2010 i och med VM i Sydafrika redovisade FIFA en vinst på $631m på den nedersta raden. Det är ett fantastiskt resultat givet den ringa ekonomiska risk som organisationen tar.

Och i Europa finns UEFA som förutom de lukrativa Europamästerskapen även driver bland annat Champions League som omsätter €836m i sändningsrättigheter och €260m i centrala kommersiella avtal. Av ungefär €1.1b distribueras 78% av dessa intäkter till de deltagande klubbarna och så mycket som 22% går till UEFA.

Att förlora kontrollen över elitskiktet av produkten fotboll skulle vara ett enormt hårt slag för båda organisationerna. En mardröm som sannolikt leder dessa till en bakgård på vilken det internationella hockeyförbundet idag finns. Och de båda organisationerna är sannolikt beredda att betala ett högt pris för att inte hamna där. Champagnen måste få fortsätta flöda i korridorerna på högkvarteren i Zürich och Nyon.

:::

Nationella motiv och intressen

På nationell nivå hittar vi fotbollsförbunden, ligaorganisationer och givetvis även alla de klubbar som inte skulle vinna tillträde till en europeisk superliga. De kan i samtliga fall förväntas känna sig extremt hotade av denna idé och därför vara klart negativt inställda.

I grund och botten utgör idén om en europeisk superliga, organiserad och styrd av en klubborganisation, ett seriöst hot mot de nuvarande nationella strukturer som den europeiska fotbollen är byggd runt. Dels skulle en sådan utveckling kraftigt reducera de nationella organisationernas maktbas, dels skulle det också kraftigt urholka deras resursbas. De lukrativa tv-avtal som berikar den nationella fotbollen skulle minska kraftigt i kommersiellt värde, som istället skulle flytta till den europeiska superligan.

Rent sportsligt skulle de inhemska ligorna också devalveras betänkligt om de största och mest prestigefulla klubbarna valde att delta i en europeisk superliga. Det är förvisso tveksamt ifall dessa klubbar i så fall drar sig ur den inhemska ligan helt och hållet eller om man deltar i båda ligorna parallellt, men även i så fall löper den inhemska ligan risken att förminskas i värde på samma sätt som exempelvis redan blivit fallet för FA-cupen.

Utvecklingen skulle ha en potentiellt skadlig effekt på fotbollens gräsrotsnivå såväl som landslagsnivå. Ett lägre kommersiellt värde på den inhemska fotbollen ger mindre pengar till gräsrotsinvesteringar. Bryter de stora klubbarna sig loss från de nationella organisationerna så har dessa inte längre någon reell auktoritet att tvinga klubbarna att göra sina spelare tillgängliga för spel i landslaget.

En annan sida att se på saken skulle vara att de mindre klubbar som lämnas utanför en superliga befrias från alldeles för starka motståndare i jakten på höga tabellplaceringar. Klubbarna i La Liga skulle till exempel helt plötsligt få en mycket välbalanserad liga att tävla i och istället för att Real Madrid och Barcelona lägger beslag på så gott som alla mästerskap så kommer titlarna istället att fördelas bland betydligt fler.

Och klubbarna i de engelska divisionerna exponeras i nuläget mot det galaktiska gapet mellan Premier League och the Championship. Ett gap som i första hand beror på distributionen av de enorma tv-pengarna i den högsta divisionen. Det är inte för intet som play-off upp till Premier League kallas för £80m-matchen. Och för de lag som degraderas från den högsta divisionen uppstår det ett stort svart hål som allt som oftast leder till finansiell härdsmälta.

Genom att lyfta bort de bästa engelska lagen från systemet, så tar dessa klubbar med sig en mycket hög marknadsandel på tv-marknaden. Gapet mellan divisionerna skulle i så fall minska dramatiskt. Intäktsbortfallet och de kortsiktiga effekterna det skulle få på klubbarnas resultaträkning kan på förhand låta dramatiskt. Men troligtvis så kan det till stor del kompenseras genom försäljning av talang till superligan. Å andra sidan så förlorar de mindre klubbarna David mot Goliat-momentet. Det måste trots allt vara väldigt exklusivt att under sin livstid få drömma om chansen att kunna slå ett omöjligt FC Barcelona. Och i en ny struktur med en europeisk superliga uppfattar de sig som mindre viktiga och framför allt ej delaktiga.

Så när det väl kommer till kritan är det mest troliga att effekterna på nationell nivå för förbund och ligaorganisationer upplevs som entydigt negativa. De kan med andra ord förväntas vara ytterst fientligt inställda till alla planer på en europeisk superliga.

:::

Supportrarnas motiv och intressen

Det är svårt att säga om supportrarna egentligen har några direkt egna motiv och intressen i den här frågan. Däremot fyller de en viktig opinionsbildande funktion. Förmodligen får man skilja mellan två grova grupperingar: Supportrar till de stora klubbar som skulle vara med i en europeisk superliga och supportrar till övriga klubbar.

Supportrarna till de stora klubbar som skulle vara med kan nog som kollektiv förväntas vara tämligen likgiltiga. Å ena sidan så tenderar supportrar att vara traditionalister, men å andra sidan också febrilt försvara den egna klubbens olika vägval. I just det här specifika fallet kan man förmodligen tänka sig att dessa supportrar inte är våldsamt negativa mot förslaget, men man ska heller inte räkna med något opinionsmässigt stöd därifrån.

Vad avser supportrar till övriga klubbar så kan man däremot förvänta sig ett massivt motstånd i opinionen. Det är deras klubbar som dels får spela kvar i ett devalverat ligasystem och som därtill på lite sikt drabbas ekonomiskt av den resursomfördelning som en europeisk superliga skulle innebära. Deras motstånd kan även bidra till att forma storklubbarnas supportrars uppfattning i frågan.

Supportrar har en tendens att vara såväl lokalt förankrade som konservativa i sina värderingar. Fotbollens rivaliteter är framför allt kulturgeografiskt bestämda och förändring är något man generellt är rätt skeptisk till. En europeisk superliga skulle förmodligen vara mer lättsmält som en ersättare till Champions League än för de nationella ligorna.

:::

Diskussion och slutsatser

Det är inte första gången planerna på en europeisk superliga dammas av. Den gång det kanske diskuterades som mest på allvar var i början av 1990-talet, då UEFA som respons valde att ombilda den gamla Europacupen till vad vi nu bättre känner som Champions League.

Sammantaget ser inte vi bildandet av en europeisk superliga som någon särskilt trolig utveckling. Helt enkelt därför att det är en reform som skulle få arbeta mot en opinionsmässig stormvind. De europeiska storklubbarna är de enda som är för förslaget. FIFA, UEFA, nationella förbund och ligaorganisationer, alla andra klubbar och den absoluta merparten av supportrarna är alla negativt inställda till idén. Förslaget och dess förespråkare skulle likt grisen Särimner slaktas och åter slaktas i alla tänkbara media.

Det här vet naturligtvis de stora klubbarna om, de är inte dumma på så vis. Det de också vet om är att även om de stora ekonomiska incitamenten att bryta sig ur finns där, så är storklubbarnas fåfänga ett potentiellt problem när det väl är dags att komma överens om distributionen av resurser mellan varandra.

Så varför drar de ändå fram förslaget?

Det intuitiva svaret är att det, likt det var i början av 1990-talet, är ett kort man tar till vid förhandlingsbordet. Vad är det i så fall man vill uppnå, vad är storklubbarnas endgame? Vissa menar att det är ett sätt att tvinga bort vad man upplever vara en korrupt ledning i framför allt FIFA. Andra menar mer cyniskt att det är ett sätt att förhandla till sig en större andel av intäktskakan från Champions Leagues tv-rättigheter och centrala avtal samt bättre kontroll över rättigheterna till sina spelare i samband med landslagssamlingar.

Det är lättare att som en grupp storklubbar komma överens med UEFA och FIFA om de punkter som kommer att gynna gruppmedlemmarna på deras respektive nationella hemmamarknader än att på daglig basis fäktas med varandra.

FIFA2010 - en fruktansvärd värdeförstöring i Sydafrika

2011-08-22T11:14:00.014+02:00

Revisionsbyrån Grandt Thornton har släppt en rapport (kan laddas ner här) på de ekonomiska effekterna i Sydafrika efter landets värdskap för världsmästerskapen i fotboll 2010.

De sydafrikanska skattebetalarnas kostnad för kalaset blev €3.7 miljarder. Den ekonomiska påverkan av besökarna under VM uppgick enligt revisionsbyrån till €1.7 miljard. Arrangemanget gav med andra ord ett mycket högt underskott för ett utvecklingsland som Sydafrika. Det går inte annat än ifrågasätta motiven att arrangera detta världsmästerskap. Majoriteten av oberoende studier säger att erfarenheten visat att arrangemang av mega-events inte ger något ekonomiskt bidrag till landet. Georgios Kevetsos och Stefan Szymanski menar i sin studie* att mega events i allmänhet och fotbollsmästerskap i synnerhet kan ge en positiv inverkan på invånarnas lycka. Denna effekt är dock kortsiktig och ska den verkligen få ske till vilket pris som helst?

Grant Thornton som har fått uppdraget att mäta mästerskapets effekter effekter både ex ante och ex post försvarar arrangemangets legitimitet med flera märkliga argument. Till exempel menar man att underskottet inte belastar nationens skuldsättning. Men faktum är att det är fel, Sydafrikas balansräkning är finansierad med skulder som uppgår till ca 35% av landets BNP vilket belastar nationens resultaträkning med en ränta på förhållandevis höga 7.7% för landets 10 åriga statsobligation. Genom att inte arrangera världsmästerskapen skulle i så fall statsskulden antingen kunna amorteras eller användas till mer effektiva investeringar.

Grant Thornton menar också att flera företag inom turistbranschen skulle gå under i samband med finanskrisen 2008 om inte landet hade arrangerat mästerskapen. Det må så vara men företag går omkull eller köps upp i första hand av två anledningar. Misskötsel eller överetablering på marknaden. En naturlig del i en marknadsekonomi är att dessa företag försvinner och att resurser istället allokeras till branscher och företag där det finns ett resursunderskott. För det är ju troligt att dessa företag likörbannat går under och att staten bara förskjutit denna process längre fram i tiden genom att ta skattebetalarnas pengar och subventionera en subjektivt vald industri. Det är inget som stärker ett lands konkurrenskraft, tvärtom!

World Economic Forum är en tankesmedja som förutom att arrangera den årliga konferensen i Davos även genomför regelbundna studier av nationernas konkurrenskraft. Man har identifierat och mätt tolv olika kriterier som förväntas att stärka en nations konkurrenskraft och därmed produktivitet. I den senaste upplagan** ser vi direkt att det största behovet för att kunna stärka Sydafrikas konkurrenskraft anses ligga i att allokera mer resurser till utbildning och sjukvård. På sidan 302 i studien rankas ”otillräckligt utbildad arbetskraft” efter "ineffektiv byråkrati" som det enskilt största hindret för att kunna göra affärer i landet. En brist på utbildad arbetskraft bromsar troligtvis privata och utländska investeringar i Sydafrika vilket hindrar nationen från att kunna uppgradera sin ekonomi och växa snabbare.

Rimligtvis kulle de pengar som de Sydafrikanska skattebetalarna lade ner på VM kunna göra betydligt större nytta inom detta område.

figuren visar hur Sydafrika står sig inom tolv för nationell konkurrenskraft viktiga faktorer i förhållande till nationer inom samma Peer group.

Vidare resonerar Grant Thornton om att det nu finns infrastruktur för att kunna arrangera framtida mästerskap med lägre investeringsbehov och nämner samväldsspelen 2022 och framtida Olympiska Spel som exempel. Om landet nu skulle vinna auktionen och om dessa mästerskap mot all förmodan skulle leverera ett överskott så ligger de ju dryga 10 år fram i tiden. Därmed är det sannolikt så att nuvärdet av dessa överskott är i det närmaste obefintligt. Framför allt eftersom pengarna hade kunnat användas så otroligt mycket mer effektivt för att stärka Sydafrikas konkurrenskraft idag.

Det går inte dra någon annan slutsats än att FIFA2010 har varit ett enormt slöseri med det sydafrikanska folkets pengar. Man kan naturligtvis kritisera FIFA för deras affärsmodell men ansvaret ligger på ingen annan än de sydafrikanska politikerna som tillåtit det här att ske.

------------------------

*National Wellbeing and International Sports Events - Georgios Kevetsos & Stefan Szymanski, Aug 2008

** The Global Competitiveness Report 2010-2011 - Word Economic Forum

Kontraktstrategier - långa kontrakt vs moral hazard

2011-08-15T12:01:00.008+02:00

Spelarkontrakt är inte sällan ett omdebatterat ämne. Jag har tidigare uppmärksammar en del studier som har gjorts inom detta område. I huvudsak fungerar ett kontrakt som en försäkring för båda parterna. För spelaren handlar det om att försäkra sig om de intäkter som klubben genererar tack vare sina spelares prestationer och för klubbarna handlar det dels om att försäkra sig om spelarens talang men även dess andrahandsvärde på transfer-marknaden.

Spelkontrakt handlar i mångt och mycket om incitament och om distribution av risk och avkastning mellan parterna. En risk-avert spelare föredrar en säkrad hög lön idag kombinerad med låg förväntad framtida lön framför en lägre säkrad lön idag men en mindre säker högre lön i framtiden*. Det finns således incitament för spelarna att teckna längre kontrakt, framför allt eftersom det finns empiriskt stöd för att sådana kontrakt maximerar den årliga lönen. Anledningen till det är att spelaren riskerar att bli inlåst i klubben och kräver därför ersättning ex ante. För klubbarna finns det empiriskt stöd att spelare med längre tid på kontraktet kan inbringa högre transfer-summor om spelaren utvecklas väl. Det empiriska stödet finns beskrivet i detta inlägg.

Däremot kan det finnas negativa effekter för en klubb i samband med långa kontrakt. En spelare kan ändra beteende efter att ett längre kontrakt har signerat, så kallad moralisk risk. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser** har testat en sådan hypotes på den tyska marknaden under perioden 1994 till 2000 och finner en negativ effekt av längre kontrakt på spelarnas prestation. I en annan empirisk studie av Bernd Frick*** från den tyska marknaden under mätperioden 1997 till 2003 respektive 1995 till 2008 säger att spelarnas prestationer ökar med 2% till 3% under spelarens sista kontraktsår. Resultaten ligger i linje med det som har mäts i de amerikanska sport-ligorna där det finns empiriskt stöd för ”contract year phenomenon”**** i MLB samt NBA men inte i NFL vilket i det senare fallet skulle kunna förklaras av att i NFL så är inte spelarnas ersättning garanterad eftersom klubbarna har haft rätt att bryta kontraktet.

Man kan naturligtvis fråga sig varför vi inte ser fler incitamentsprogram i form av prestationsbaserade löner. Mindre än 10% av spelarnas löner är prestationsbaserade. Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser menar att det finns problem med individuella incitamentsprogram i och med de kan inverka negativt på lagets totala prestation. Den enskilt största anledningen till den låga prestationsdelen borde dock finnas i spelarnas egna nyttofunktion. Som sagt föredrar en spelare säkrad fast lön före en mer osäker rörig framtida lön. Eftersom klubbarna tävlar med varandra om spelarnas talang och underskrifter, är slutsatsen helt enkelt att spelarnas krav på fast lön blir uppfylld.

Så vilka lärdomar kan vi dra av detta?

Samtidigt som det finns en nytta med långa kontrakt så är en sådan strategi inte riskfri. Förutom den operationella risken där felrekrytering och felbalansering av truppen straffas hårdare, finns det ett visst empiriskt stöd för att klubbarna även exponeras mot den moraliska risken där den försäkrade spelaren har incitament att efter eget behag fördela sin prestation under kontraktstidens längd. En strategi med långa kontrakt ställer inte bara höga krav på managements prestationer (gäller naturligtvis även kort-kontrakt-klubbarna) samt förmåga att motivera spelarna. Det förutsätter även att klubben har en någorlunda stark balansräkning där det egna kapitalet fungerar en försäkring mot negativa effekter fram till att spelarens kontrakt på ett eller annat sätt avslutas. Samtidigt får vi inte glömma bort att alla människor har individuella nyttofunktioner och olika saker som motiverar dem bäst.

-------------------------------------
* Why Football Players May Benefit from the 'Shadow of the Transfer System - Helmut M. Dietl, Egon P. Franck Markus Lang, 2008

** The incentive effectsof long-term contracts on performance - Evidence from a natural experiment in European Football - Eberhard Feess, Michael Gerfin och Gerd Muehlheusser, Feb 2010

*** Performance, Salariesand Contract Length: Empirical Evidence from German Soccer - Bernd Frick, May 2011

**** Show Me theMoney: An Analysis of the Impact of Free Agency on NFL PlayerPerformance

AIK Fotboll AB Halvårsrapport 2011

2011-08-10T19:35:00.008+02:00

Idag presenterade AIK Fotboll AB sin halvårsrapport där klubben redovisar finansiella prestation från 1:a januari till 30:e juni i år. Vi såg i 2011Q1 att klubben redovisade sitt starkaste kvartal sedan återkomsten till allsvenskan. Det var dock alldeles för tidigt att säga åt vilket håll resultatet skulle komma att utveckla sig. Det vi ser efter Q2 är att klubbens produktivitet har förbättrats jämfört med de senaste två åren.

Det har under året spekulerats huruvida AIK har varit tvungna att sälja spelare eller inte under sommarens transferfönster. Figuren nedan visar utvecklingen i den finansiella risken i bolaget under de senaste 5 åren. Vi kan se att leverage ratio minskade i kraftigt tack vare nyemissionen men ökade något under Q2 i och med kvartalets negativa resultat. Levarage ratio är förhållandet mellan skulder och det egna kapitalet. Ju högre nyckeltal, desto högre finansiell risk.

AIK Fotboll AB:s finansiella risk

Den kortsiktiga betalningsförmågan illustreras genom balanslikviditeten. Balanslikviditet är omsättningstillgångar inkl kassa dividerat med kortsiktiga skulder. Ju lägre nyckeltal under 1.0, desto sämre kortsiktig betalningsförmåga. Vi ser att nyckeltalet har kommit ner till 0.75. I kassan per 30/6 fanns 8 miljoner vilket hade förstärkts tack vare avyttring av bostadsrätter för 3 miljoner. Den finansiella risken i bolaget var förhållandevis hög vilket ska ställas i relation till affärsrisken, det vill säga fluktuationen i den operationella prestationen. Med bakgrund av det är det egentligen inte särskilt förvånande att klubben valde att avyttra ett spelkontrakt när man väl fick chansen till en större affär.

Match-day-revenue
Under förra säsongen slaktades AIK:s allsvenska matchdagsintäkter som minskade med nästan 15 miljoner jämfört med 2009. Under våren utsattes klubben i första hand för externa effekter från den tidiga seriestarten i mars månad och under hösten led klubben av lagets mediokra sportsliga prestationer under i stort sätt hela säsongen. Detta intäktsbortfall bidrog i högsta grad till klubbens mycket svaga ekonomiska resultat säsongen 2010. Figuren nedanför visar utvecklingen i matchdagsintäkterna under det första halvåret de senaste fem åren. Under de första sex månaderna av 2011 spelades totalt sju hemmamatcher med en total publiksiffra på 89,599 åskådare eller ett publiksnitt på 12,800. Det ger också en snittintäkt per åskådare på 140 kronor per åskådare. Även om vi har sett en återhämtning efter det katastrofala 2010 så är klubben fortfarande en bra bit bakom de starka publikåren 2006-2008.

Nedbrytning av AIK Fotboll AB:s intäkter med match-day-revenue i fokus.

Efter 30/6 har det fram till idag spelats tre hemmamatcher (HBK, KFF, EIF) i vilka AIK har haft stöd av ett starkt sportsligt momentum vilket har givit avtryck i ett högre publiksnitt för dessa tre fajter (15626).

Utveckling EBITDA
Ebitda utgör klubbens affärsrisk och påverkas i första hand av gross-margin samt wages to revenue ratio, för vilken den absolut största effekten kommer från lagets prestationer på planen som i hög grad är intäktsdrivande. Nedastående tabell visar klubbens resultaträkning.

AIK Fotboll AB profit&loss

Vi ser en kraftig förbättring i bruttomarginalen vilket i första hand beror avveckligen av The Terrace samt outsourcingen av Restaurang Råsunda. Wages to revenue ökar till 70% vilket är högre jämfört med tidigare år. Det beror i första hand på att inget derby spelades under det fösta halvåret. 2011 års personalkostnader belastades dessutom med 4.1 miljoner i sign-on i samband med ett spelarförvärv som skedde under 2010. Man kan naturligtvis fråga sig varför denna kostnad dyker upp under 2011Q2. Kanske var bonusen prestationsbaserad? Hade denna kostnad till exempel varit periodiserad under de senaste fyra kvartalen så hade vi mer tydligt sett att AIK genomgått en kraftig produktivitetsförbättring jämfört med 2010.

Med tanke på att AIK har en förhållandevis hög marginaleffekt för sportslig framgång så kan höstens fem återstående matcher inklusive derbyt om knappa sju veckor ge en varians på 4-5 miljoner i matchdagsintäkterna vilket är beroende på hur väl laget presterar under hösten. Det är pengar som i det närmaste rinner rakt igenom till eller från den nedersta raden.

Med bakgrund av det hade en försäljning av Teteh Bangura kanske inte varit nödvändig just detta fönster men samtidigt kan fortsatt sportslig framgång inte garanteras. Klubbens svaga likviditet ökar naturligtvis det subjetiva värdet på penagar om vilket man kan läsa om här.

Hur ska man värdera försäljningen av Teteh Bangura?
Som vanligt i och med spektakulära spelarförsäljningar spekuleras det hej villt om prislappen på försäljningen. De första media-uppgifterna indikerade på en prislapp på 25 miljoner kronor. Framåt kvällen hade dessa reviderats upp till 35 miljoner. Det figurerar uppgifter om att det rör sig om 25 miljoner plus en klausul om 10 miljoner ifall Burgaspor når Champions League och därmed motsvarande 120 miljoner i garanterade intäkter hösten 2012.

Om vi leker med tanken att det stämmer så kan vi uppskatta värdet på en sådan klausul. Spelbolagen ger 15 gånger pengarna om Burgaspor vinner den turkiska ligan och en direktplats till turneringen. Klubben värderas som femte-lag inför den kommande säsongen där en andra plats i ligan ger kval till Champions League. Detta skulle ge oss en sannolikhet på 10-15% för att Burgaspor spelar Champions League hösten 2012 och ett värde på klausulen på 1 – 1.5 miljon.

Men faktum är att vi inte vet så mycket om transfersumman. Enligt klubbens officiella pressträff var detta den största affären i klubbens historia. Den näst största var försäljningen av den av AIK helägda kontraktet med Wilton Figueiredo till Quatar där transfersumman var 15 miljoner till AIK + okänd procent till GAIS + transaktionskostnader. Fler ledtrådar får vi rimligtvis i nästa kvartalsrapport.

Har försäljningen av Teteh Bangura räddat AIK:s ekonomi?
Spelarförsäljningen har tillfört likviditet och rörelsekapital till bolaget. På minus sidan är det bara att konstatera att klubben har förlorat en av ligans mest produktiva spelare som dessutom var mycket billig i drift. Ett rimligt antagande är att på kort sikt så försämras Ebitda (jämfört med nuvarande nivå)samtidigt som vinsten från player trading ökar. Denna ökning är dock på kort sikt mycket högre än vad Ebitda minskningen är. På längre sikt är naturligtvis frågan hur väl AIK förvaltar rörelsekapitalet och om man åter igen lyckas att höja produktiviteten från vårens och sommarens nivåer.

AIK Fotboll AB:s finansrisk ifall Teteh Bangura hade sålts före 30/6. Beräknat på nettointäkt om 24 miljoner och ett antagande om att klubben minskar balansräkningen genom att skriva ner 7 miljoner i kortfristiska skulder. Vi ser att den fiansiella risken minskar och att den kortsiktiga betalningsförmågan kommer upp strax över den nivå som klubben hade ett fåtal veckor efter försäljningen av Wilton F.

Försäljningen ger klubben en finansiell stabilitet för att kunna fatta mer långsiktiga beslut samtidigt som det naturligtvis inte är helt omöjligt att klubben kommer att förlora en del av pengarna i form av en sämre effektivitet.

Vad säger marknaden?
AIK Fotboll AB är noterat och genom att titta på börsvärdet kan vi se marknadens förväntningar på bolaget. Vi ser att aktieägarvärdet, i och med klubbens förbättrade prestationer under sommaren, har ökar från lite drygt 30 miljoner till dagens 45 miljoner.

Kursutveckling i AIKB SS (saxat från FT.com). Vi ser att det starka sportsliga momentum har givit avtryck i aktiekursen. Efter glädjeruset och toppen på 2.50 har kursen per aktie stabiliserats runt 2.10

Med tanke på att det skäliga värdet på klubbens immateriella tillgångar (där nu ca 25 har realiserats), borde kunna uppskattas högre än börsvärdet (trots att Vasalund IK äger 45% av Alexander Miloševic kontrakt) så handlas klubben med en viss substans-rabatt. En anledning skulle kunna vara att marknaden, baserat på erfarenhet, inte riktigt tror att klubben kommer att klara av och förvalta värdet på spelarkontrakten effektivt.

Är svenska klubbar dåliga på att utnyttja den danska expertskatten?

2011-08-04T18:40:00.007+02:00

Den danska expertskatten har gett de danska klubbarna konkurrensfördelar vad gäller rekrytering av talang gentemot andra marknader i Europa. Samtidigt är expertskatten en konkurrensnackdel för danska talanger som diskrimineras på den danska fotbollsmarknaden. Om två spelare, en utländsk och en dansk är lika bra, kontrakterar den danska klubben den utländska spelaren tack vare skattesubventionen.

Men borde inte denna diskriminering ge möjligheter för utländska klubbar att hitta värden på den danska marknaden? Teoretiskt finns det en arbitrage-möjlighet mellan Danmark och andra marknader. Ponera att en utländsk och en dansk klubb har en spelare vardera som är lika bra. Klubbarna gör en talang-swap där den utländska spelaren går till Danmark och får samma nettolön som förr. Tack vare skattesubventionen blir bruttolönen betydligt lägre. Den danska spelaren går i omvänd riktning till den utländska klubben. Samma nettolön och ungefär samma bruttolön som förr. På den danska sidan uppstår en vinst som danska skattebetalare skapar åt klubben. Denna vinst kan delas mellan klubbarna genom transfer-nettot i transaktionen.

Det var den teoretiska modellen, i praktiken måste vi däremot även ta hänsyn till att spelaromsättning orsakar en risk vilket rimligtvis minskar värdet på vinsten. Men eftersom spelaromsättning ändå uppstår på grund av att allsvenska klubbar exporterar talang så borde det rimligtvis gå att finna värde i Danmark. Däremot kräver det fysisk närvaro i form av scouting, naturligtvis.

Nedanstående figur kommer från en relativt färsk studie* och visar hur den danska expertskatten har påverkat spelarimporten i Danmark kontra Sverige. Vi ser hur de danska klubbarna har utnyttjat skattesubventionen och efter bosman-domen kunnat locka till sig kvalitativ talang. Men de danska klubbarna har även ökat importen av mindre meriterad talang. Utveckling borde rimligtvis skapa ha skapat ett utbudsöverskott på en visst talangnivå samt danska talanger som på väg upp i karriären. Att det finns utländska klubbar som kan importera denna danska talang är samtidigt viktigt för att inte incitamenten för de danska klubbarna att fortsätta utveckla lokal talang ska försvinna.

Även de svenska klubbarna har ökat importen av spelare, även om den kanske inte är lika stor som man skulle kunna tro. Denna ökning har kommit bland spelare som saknar landslagsmeriter vilket i första hand förklaras av att allsvenskans intäktsutveckling generellt varit sämre än på andra marknader.

"Top Quality Players" avser spelare med minst en landskamp

Den teoretiska arbitrage-modellen förutsätter naturligtvis att klubbarna som ingår ett swap-avtal har någorlunda lika spelarbudgetar. Och här finns det avvikelser mellan de två marknaderna. FC Köpenhamn och Bröndby spelar i en egen lönedivision men det finns flera andra danska klubbar där lönekostnaderna inte avviker nämnvärt från deras allsvenska motparter.

figuren visar ett urval av de allsvenska klubbarna och deras personalkostnader från år 2010. Den gula stapeln visar avskrivningarna på förvärvade spelarkontrakt.

Aalborg, FC Midjylland och Aarhus har ungefär lika stora personalkostnader som Elfsborg. I Aalborgs personalkostnader ryms även hockey och basket samt en större administrativ personalstyrka då klubben driver hotell och konferenslåda. Esbjergs personalkostnader är i paritet med IFK Göteborg och en ännu mindre klubbar som t.ex Horsens och Silkeborg befinner sig i nivå med Örebro SK och Kalmar FF.

Så nog skulle det kunna finnas fundamentala förutsättningar för svenska klubbar att kunna utnyttja den danska diskrimineringen av inhemsk talang till sin fördel. Idag spelar enbart fyra danskar i allsvenskan, Ulrich Vinzents, Jesper Christiansen, Sebastian Feddersen och Peter Nymann. Antingen har ingen svensk klubb tänkt tanken på denna möjlighet eller så finns det klubbar från andra ligor som var först på plats varav arbitrage-möjligheten är borta.

--------------------------------------

*TAXATION AND INTERNATIONAL MIGRATION OF SUPERSTARS: EVIDENCE FROM THE EUROPEAN FOOTBALL MARKET - Henrik Kleven, Camille Landais, Emmanuel Saez Nov 2010

NBA profit&loss - lessons learned from MLB?

2011-07-28T22:26:00.001+02:00

Arbetsmarknadskonflikten mellan NFL och spelarfacket är ett avslutat kapitel och ligan återupptar sin verksamhet. Den andra konflikten, den mellan NBA och spelarfacket NBPA befinner sig dock ganska långt ifrån en lösning. Problemet grundar sig i att klubbägarna anser sig inte tjäna några pengar på sin verksamhet. Idag betalar lagen i genomsnitt 57% i lönekostnader till spelarna och det sägs att 70% av franchiseverksamheterna redovisar röda siffror. Ligaorganisationen hävdar att lagens samlade förlust under 2009 uppgick till $370 miljoner. Naturligtvis ska vi inte tycka synd om att sedan tidigare rika klubbägare förlorar pengar. Däremot är ligorna en kartell där lagen har delat upp marknaden med varandra och tillsammans delar på profit&loss. Och så länge konkurrensmyndigheterna inte ingriper så kan ägarna ändra kartellens förutsättningar så att resurserna och vinsterna omallokeras som det bäst behagar. Problemet är att komma överens med spelarfacket så att spelarna kan exploateras. Det är också den stora skillnaden från fotbollseuropa där spelarna får marknadslöner.

Det har länge hävdats att de amerikanska ligorna sätter in mekanismer såsom revenue sharing samt olika regleringar på arbetsmarknaden som salary cap men även restriktioner som minskar spelarnas möjlighet till mobilitet mellan klubbarna, vars syfte är att förbättra tävlingsbalansen. Sanningen är dock att det främsta syftet med dessa mekanismer är att klubbägarna ska ges bättre möjligheter att tjäna pengar och tävlingsbalansen är av sekundärt intresse.

Major League Baseball är ett utmärkt exempel på detta. Fram till 70 talet hade man en reglering som kallades reserve clause. Reserve clause innebar att ingen spelare fick lämna sin klubb för en annan utan att ägaren samtyckte. När denna reglering skulle tas bort hävdade klubbägarna att det skulle försämra tävlingsbalansen och minska intresset för sporten. Det som hände var att tävlingsbalansen förbättrades och publiken ökade med 57%. Samtidigt ökade spelarnas löner 316% vilket det i själva verket det som klubbägarna försökte att undvika. Klubbägarna tog så småningom saken i egna händer och bildade en kartell. Den hemliga överenskommelsen klubbarna emellan ska ha varit att ingen fick erbjuda en "free-agent" ett kontrakt förrän spelarens dåvarande klubb hade deklarerat att man inte längre var intresserade av dennes tjänster. Säsongen 1985 fick enbart 1 av 29 free-agents ett kontaktförslag innan föregående klubb hade "gett sitt godkännande". 1990 dömdes klubbarna att betala $280 miljoner i skadestånd till spelarfacket för att man hade konspirerat mot den fria rörligheten på marknaden.

NBA har ett så kallat soft salary cap. Till skillnad från hårda tak så finns det ett antal undantag och det finns dessutom en möjlighet för klubbar att överskrida en löneprocent på 61%. Gör man det så får man betala en så kallad luxary tax med en dollar för varje dollar man överskrider taket med. Klubbägarna vill ändra på detta och införa ett hard cap där man säger sig villig att betala så lite som 50% av intäkterna till spelarna. Spelarna är naturligtvis inte nöjda men säger sig ändå vara generösa och menar att man kan gå med på 54.3%. Men kanske finns det en annan väg för klubbarna som överhuvudtaget elimineringar nyttan av ett lönetak.

Enligt den teoretiska två lags modellen där båda lagen är profitmaximerande* och där den ena klubben är från en större regionalmarknad, innebär en ökad revenue sharing ingen förbättring i tävlingsbalansen. Anledningen till det är att den större klubben upplever en högre marginalintäkt för varje vunnen match än vad den mindre klubben har. Det betyder att om den större klubben vinner majoriteten av matcherna så kommer två-lag-ligans totala intäkter att bli högre än om båda lagen vann lika många matcher vardera. Tack vare revenue sharing kommer därför den mindre klubben att öka sina intäkter om den större klubben tillåts vinna fler matcher. Detta incitament innebär därför att den mindre klubben inte kommer att buda på de bästa spelarna vilket även sänker lönekostnaderna för den större klubben som upplever betydligt lägre konkurrens om de bästa spelarnas underskrifter. Men gäller det här verkligen i verkligheten? I teorin är teori och empiri lika, men i praktiken skiljer det sig ofta åt. Ekonomi är en levande organism vars resultat är en produkt av miljoner individuella val som baseras på olika människors individuella nyttofunktioner där respektive individ oftast inte har samma preferenser. Ekonomin är läran om incitament och det är ett av anledningarna till att ekonomer har så svårt att förutse framtiden.

Däremot finns det empiriskt stöd för teorin från MLB. Inför säsongen 2002 ökade MLB drastiskt sin revenue sharing mekanism där större klubbar fick dela med sig mer av sina intäkter. Förutom de nationella avtalen som delas lika ger numera klubbarna upp 31% av sina lokala intäkter till en central pool som sedan distribueras ut till klubbarna. Resultaten av denna förändring blev slående. Joel Maxcy** har i sin artikel kommit fram till slutsatsen att ligan upplevde försämrad tävlingsbalans som i studien mättes genom att man observerade ett signifikant talangflöde från de mindre lagen till de större. Klubbägarna svarade med andra ord på incitament ungefär såsom teorin förväntade sig att de skulle göra. Även om MLB saknar ett lönetak så har löneprocenten i ligan minskat stadigt år för år efter 2002 för att under 2007 nå 51%***.

saxat från: http://www.rationalpastime.com/
Figuren visar hur profiten i MLB har ökat sedan ligan kraftigt ökade revenue sharing mekanismen i början av 2000 talet. Samtidigt som vinsterna har ökat har studier pekat på att tävlingsbalansen har försämrats. Det betyder att klubbarna även exploaterar spelarna som får en mindre del av ligans intäkter distribuerade till sig via sina kontrakt.

Det är därför inte helt omöjligt att en effektiv lösning finns på annat håll än att bråka om lönetaket. Idag delar NBA klubbarna intäkterna enbart från de nationella centrala avtalen och de lokala intäkterna behåller de för sig själva. Ett förslag på ett regimskifte skulle däremot inte vara okontroversiellt, naturligtvis. Systemet beskattar framgång och belönar mediokerhet, de fem mest lönsamma lagen i MLB är kroniskt dåligt presterande på planen. Boston Red Sox:s ägare John Henry har attackerat distributionsnyckeln både frekvent och för öppen ridå. Och det finns även andra potentiella nedsidor. Det vi ser är ett stort potentiellt fri-passagerar-problem där många mindre klubbar inte ges incitament att vinna. Men faktum är att även de större klubbarnas incitament att investera minskar eftersom deras marginalintäkter till stor del försvinner till de mindre lagen. Så istället för att få se det bästa laget vinna, blir det det minst mediokra som tar hem mästerskapet vilket i förlängningen kan urholka intresset för sporten.

------------------------------------------
* man brukar pratat om profit- och nyttomaximerande klubbar. Nyttomaximernande klubbar försöker att vinna sina matcher med till buds alla stående medel. De profitmaximernade klubbarna däremot, kommer den ekonomiska vinsten att vara viktigare än den sportsliga framgången. Mer beskrivning under denna länk.

** Revenue Sharing in MLB: The Effect on Player Transfers, Joel G. Maxcy, Sep 2006

*** Reflections on Salary Shares and Salary Caps, Andrew Zimbalist - Nov 2010

Kalmar FF - vad är värdet på guld(fågeln)?

2011-07-23T15:02:00.013+02:00

Kalmar FF har spelar första året på en ny arena. Klubben har tack vare den ökat sin publik och vid ett antal tillfällen i det närmaste sålt slut på biljetter, senast i toppmötet med Helsingborg. Årets publiksnitt hittills är 8400 åskådare vilket kan jämföras med förra årets 4200 och guldårets 6100. Rent sportsligt presterar klubben bättre än föregående säsong även om det naturligtvis inte nödvändigtvis behöver hänga ihop med Guldfågeln. Vi undrar naturligtvis om klubben tack vare flytten in i nya faciliteter kan kapitalisera de sportsliga framgångarna på ett mer effektivt sätt? Och kommer den nya arenan att förbättra klubbens konkurrenskraft? Låt oss börja med att titta på tre års historik i Kalmar FF:s resultaträkning.

Kalmar FF; Resultaträkning 2008-2010

Vi ser att guldåret 2008 och till viss del 2009 var ungefär de intäkter som den gamla infrastrukturen mäktade med att generera. Vi ser även att bruttomarginalen har varit förvånansvärt låg. Klubben har fått betala mycket pengar i relation till förhållandevis låga rörelseintäkter. Personalkostnaderna tillhör mittenskiktet i ett allsvenskt perspektiv och de låga avskrivningarna på spelarkontrakt avslöjar att klubben, trots flera spelarförsäljningar de senaste åren, inte har förvärvat dyra spelarkontrakt. Reavinsterna har till stor del istället investerats i den nya arenan.

Samtidigt ser vi att klubben under de tre senaste åren upplev en ganska stor variation i Ebitda vilken utgör affärsrisken. Det främsta syftet med att flytta in på Guldfågeln arena borde rimligtvis vara att stärka Ebitda och därifrån skapa en plattform för att kunna öka sina kostnader för spelartruppen vilket skulle göra klubben mer konkurrenskraftig och skapa förutsättningar till en positiv ekonomisk spiral. Hittills är det i stort sett bara Elfsborg och IFK Göteborg som har upplevt en sådan effekt i samband med en flytt in i nya faciliteter.

Nya faciliteter betyder ju inte enbart nya intjäningsmöjligheter, även kostnaderna ökar kraftigt. På utgiftssidan har vi först och främst finansieringskostnaden. Arenan kostade ungefär 250 miljoner att bygga och klubben har lånat 220 miljoner på banken vilket borde indikera en årlig finansieringskostnad på ca 10 miljoner för skulderna plus alternativkostnaden för det egna kapitalet. Avskrivningar/amortering är en annan kostnad/utgift. Till det tillkommer kostnader för fastighetsskötsel samt drift av arenan. Förutom nya intäktskällor i och med nya exklusiva produkter som klubben kan erbjuda i form av premium-platser och fler samt mer kvalitativa serveringsställen, finns bland annat arenanamnet vilket klubben har sålt till Gudlfågeln. Rimligtvis borde en ökad publik även ha en positiv inverkan på sponsorintäkterna. Klubben menar att årets sponsorbudget uppgår till 22 miljoner.

Restaurang- och kioskdriften är outsourcad till Rasta Groups dotterbolag Ullevi Konferens och Kiosker AB samt till Max restauranger som för bara en månad sedan tecknade avtal med Kalmar FF om en nyetablering på arenan. Man kan naturligtvis argumentera att dessa operatörer kommer att tjäna pengar på Kalmar FF. Det är naturligtvis mycket riktigt, men rimligtvis tjänar även Kalmar FF extra pengar tack vare operatörernas stordriftsfördelar. Om vi till exempel tittar på HV71 som driver sin låda själv noterar vi att restaurang/kioskverksamhetens bruttomarginal är sämre än 55% (sid 24). Större operatörer som t.ex. Ullevi Konferens och Kiosker AB (78%) och Scandinavian Service Partner (73%) har i första hand betydligt högre bruttomarginaler. Man kan även anta att dessa operatörer har större erfarenhet och är mer effektiva vad gäller schemaläggning och managering av personal vilket gör att "löneprocenten" är lägre än om Kalmar FF hade drivit restaurangerna i egen regi. När HV71 har betalat för de enskilt största kostnaderna, råvaror (45%) och personal som jobbar med verksamheten (min uppskattning 35%) så återstår uppskattningsvis 20% av restaurangernas omsättning innan de övriga kostnaderna ska läggas på. På Guldfågeln Arena är inte något orimligt antagande att motsvarande siffra landar närmare 35-40%. Denna skillnad är rimligtvis reglerad i avtalet där Kalmar FF får en del av stordriftsfördelarna.

Men knäckfrågan är naturligtvis hur stor nytta Kalmar FF får från sitt arenabygge. Det är alldeles för tidigt att svara på den frågan. Klubben har kommunicerat att det krävs ett publiksnitt på 7000 - 8400 åskådare för att ekonomin ska gå runt. Det är dessvärre för lite information. Det vi skulle behöva veta är om det gäller givet historiska nivåer på personalkostnaderna eller handlar det handlar om en uppgradering även här. För är det så att ekonomin går runt vid 7k åskådare samtidigt som kostnaderna för spelartruppen måste hållas kvar på historiska nivåer så blir det naturligtvis svårare för Kalmar FF att över tid hålla en jämn och hög sportslig nivå vilket rimligtvis krävs för att nå förväntat publiksnitt för att det större lyftet ska komma. Framför allt den dagen då "nyhetens-behag-effekten" är borta.

Däremot ger nya och moderna faciliteter betydligt bättre förutsättningar att arbeta med publikservice och totalupplevelse än vad klubben hade på gamla Fredriksskans IP. Något som naturligtvis har ett stort värde i sig.

Lechia Gdansk - den moderna fotbollsklubben?

2011-07-20T14:59:00.016+02:00

Igår överlämnade byggherren den färdigställda PGE Arena i Gdansk till dess intressenter, Gdansk Stad, Lechia Operator, SportFive samt HSG Zander. PGE Arena är en av faciliteterna som det kommer att spelas matcher på under EURO2012.

PGE Arena i Gdansk med plats för 42k åskådare

Gdansk Stad

Det är staden som har finansierat bygget av arenan och äger själva fastigheten. Anledningen är att kapitalkostnaden är lägst för staden. Det kostar mer att resa kapital för privata företag. Vad gäller byggkostnaden så har jag sett allt från PLN 645 miljoner till PLN 840 miljoner. Men låt oss räkna på att arenan kostade 750 miljoner och att stadens finansieringskostnad är lika med vad det kostar den polska staten att finansiera sig på obligationsmarknaden, ca 5.2%. Den årliga finansieringskostnaden för arenan blir således PLN 39 miljoner. Staden har sedan sålt namnet på arenan till PGE för PLN 7 miljoner per år. Man hade även en upphandling om driften av arenan. Den enda motparten som anmälde sitt intresse för att drifta PGE Arena var ett konsortium bestående av Lechia Operator, HSG Zander samt SportFive. Hyran som förhandlades fram var PLN 2 miljoner per år samt 5% av arenans intäkter.

Det ger således staden intäkter på 7+2 + den rörliga delen. Lyckas arenan omsätta lika mycket som Parken i Köpenhamn så blir stadens rörliga intäkt ca 5 miljoner. Totalt PLN 14 miljoner i intäkter ska ställas i relation till finansieringskostnaden vilket ger ett årligt underskott på PLN 25 miljoner, exklusive avskrivningar. Det ger oss ett nuvärde av subventionen på ungefär PLN 500 miljoner vilket motsvarar nästan 1.2 miljard kronor. Staden subventionerar med andra ord närmare 2/3 av arenans anskaffningskostnad. Subventionen är också högre i förhållande till stadens BNP än med vilken Stockholms Stad subventionerar Globen fastigheterna med. PLN 25 miljoner per år motsvarar ungefär 0.22% av Gdansk:s BNP. Motsvarande nyckeltal i Stockholm Stad skulle ge en årlig subvention på ungefär 70 miljoner kronor per år och Stockholm Globe Arena Fastigheter AB gick under 2010 med en förlust på 46 miljoner.

Subventionen är med andra ord ett ganska rejält bidrag från skattebetalarna. Man kan naturligtvis argumentera att EURO2012 kommer att skapa tillväxt till regionen från vilken framtida skatteintäkter kommer att överstiga kostnaden. Erfarenheten säger dessvärre att så oftast INTE är fallet.

Lechia Operator

Lechia Operator Sp.z o.o. som är ett dotterbolag till Lechia Gdansk har tecknat ett 10 årigt avtal med staden att drifta arenan. Förutom hyreskostnaden med en fast avgift på PLN 2 miljoner och den rörliga delen på 5% av omsättningen tillkommer en förväntad underhålls- och driftskostnad på PLN 10 miljoner per år. Kostnaden att bruka arenan blir med andra ord, 2+5(parken scenario)+10 = PLN 17 miljoner vilket motsvarar ungefär 40 miljoner kronor. Här skulle vi kunna jämföra med Malmö FF som under 2010 betalade 44 miljoner i hyra plus 13 miljoner i driftkostnader.

I syfte att exploatera fastigheterna på det mest effektiva sättet har Lechia Operator bildat ett konsortium tillsammans med HSG Zander samt SportFive för att kunna utnyttja faciliteterna mest effektivt. Alldeles nyligen tecknade dessutom konsortiet ett avtal där man överlåter uthyrningen av 9000 kvadratmeter i handels- och tjänsteyta på nedre plan till den polska specialisten inom området, Emmerson SA.

En av PGE ArenasVIP boxar, paketeras och säljs av SportFive

HSG Zander är ett dotterbolag till Bilfinger Berger och bolaget specialiserar sig på förvaltning av kommersiella kontors men även arenafastigheter. HSG Zanders roll på PGE Arena kommer att vara fastighetsskötsel, organisera mässor och konferenser på 17 000 kvadratmeter kommersiella ytor samt konserter.

Vad gäller evenemang så konkurrerar man i regionen i första hand med nybyggda inomhusarenan ErgoArena som erbjuder 15 000 platser. Mest sannolikt kommer det inte att byggas några andra arenor i motsvarande storlek. Regionen har en storlek motsvarande 1 miljon invånare i de tre närliggande städerna, Gdansk, Gdynia och Sopot.

SportFive kommer att arbeta med marknadsföring och försäljning av Lechia Gdansks varumärke samt paketera och sälja arenans VIP boxar, premiumstolar och hospitality. PGE Arena har 40 VIP boxar och 1400 premium platser.

Lechia Gdansk kommer med andra ord att fokusera på sin kärnverksamhet, fotboll och relation till fans.

Priserna på Lechia Gdansks matcher i Ekstraklasa, 1PLN~SEK2.3

Samtliga inblandade parter har naturligtvis ett avkastningskrav för projektet. För Lechia Gdansk mäts kanske avkastningskravet bäst i form av sportslig framgång. För de övriga i form av avkastning på kapital. I och med att man har skapat ett nätverk av specialister inom respektive område så förväntar man sig att nyttan blir högre än om arenan skulle exploateras av enbart en aktör som inte nödvändigtvis behärskar alla processer i en arenas värdekedja.

För Lechia Gdansk är det lite upp till bevis, laget snittade lite drygt 7 tusen åskådare under den förra säsongen. Nu flyttar man in i en arena som tar 42 tusen åskådare.

Vad hände här?

2011-07-20T09:12:00.006+02:00

För ungefär ett år sedan uppmärksammade jag GAIS svällande balansräkning vilket var ett resultat av en kraftig ökning av värdet på klubbens immateriella tillgångar. Idag tittade jag igenom SvFF:s genomgång av de allsvenska klubbars ekonomi där ny information gav ett par ledtrådar för att försöka hitta en förklaring.

fig1, datakälla: svensfotboll.se

Om vi ställer upp några av klubbens finansiella nyckeltal över en femårsperiod så ser det ut enligt nedan. Det vi ser är en förhållandevis jämn balansomslutning (tillgångar respektive skulder+eget kapital) fram till 2009 då balansräkningen helt plötsligt svällde med lite mer än 100%. Den enskilt största anledningen var en ökning av värdet på de immateriella tillgångarna med dryga 10 miljoner. Hos en fotbollsklubb består immateriella tillgångar i första hand av förvärvade spelarkontrakt. Ponera att en klubb köper en anfallare för 10 miljoner i transfersumma och spelaren skriver ett fem års kontrakt. Istället för att utgiften ska belasta resultaträkningen så aktiveras 10 miljoner på balansräkningen som en immateriell tillgång. Denna tillgång skrivs sedan av över kontraktets längd vilket i exemplet ovan blir 2 miljoner per år som belastar resultaträkningen.

Tittar vi på GAIS rekryterade spelare under 2009 (specat på sid 5) så ser vi direkt att dessa förvärv knappast kan ha kostat så pass mycket i transfersummor för att nå en sådan ökning i posten immateriella tillgångar. Och tittar vi på 2010 års nyckeltal så ser vi att de immateriella tillgångarna har minskat i värde tillbaka till historiskt jämförbara nivåer. Det betyder att klubben skrev ned sina tillgångar under 2010 med ungefär samma summa som man skrev upp dessa under 2009.

En nedskrivning av tillgångar görs om tillgångens skäliga värde inte anses motsvara det bokförda värdet och i enighet med försiktighetsprincipen korrigeras till en mer lämplig värderingsmetod. Alternativet är att tillgången säljs eller avyttras och inte längre ägs av klubben.

Det som hände i GAIS under 2010 var att klubben sålde Wanderson. Intäkten från GAIS spelarförsäljningar under 2010 var 10.9 miljoner vilket var ungefär med vilket belopp även de immateriella tillgångarna skrevs ned med. Ett inte helt otroligt händelseförlopp är därför att GAIS under 2009 skrev upp värdet på Wanderson som det året gjorde en fantastisk säsong och vars skäliga värde rimligtvis var högre än hans på balansräkningen bokförda värde som inte var högre än den summa som klubben ursprungligen köpte honom för under 2007 minus 3 års avskrivningar.

Men faktum är att även om det inte strider mot några redovisningsprinciper så är ett sådant förfarande inte praxis inom fotbollen. Rekommendationerna från SvFF säger också att klubbarna ska värdera sin spelartrupp baserat på anskaffningskostnad.

fig2

Om nu Wanderson tesen stämmer, varför bemödade sig GAIS att skriva upp värdet på honom? Nyttan från ändrade redovisningsprinciper måste rimligtvis överstiga kostnaden för ansträngningen att strukturera om balansräkningen. Om vi i fig2 tittar på hur GAIS nyckeltal hade sett ut utan en omvärdering ser vi direkt att klubben skulle redovisa en större förlust och därmed ett negativt eget kapital i bokslutet för 2009. Det är naturligtvis något som man bör undvika eftersom det skulle skapa en hel del merjobb med licensnämnden i form av utarbetande av handlingsplaner och klubben skulle riskera att exponera sig mot nämndens godtycklighet (lex Örebro).

Företag går inte omkull på grund av negativa resultat utan på grund av att pengarna tar slut. Även om GAIS redovisningsmässigt skulle redovisa ett negativt eget kapital så ser vi att klubben trots allt visade sig ha tillgång till pengar som kunde finansiera klubbens fortlevnad. Per den sista december 2009 hade skuldsidan på balansräkningen ökat från 7 miljoner året innan till 28 miljoner. På tillgångssidan till hälften matchat av det ökade värdet på Wanderson och sannolikt även med en fordran från försäljningen av Pär Eriksson till IFK Götebrog i slutet av 2009.

Vi ser att balansomslutningen i fig1 hos GAIS fortfarande var större än normalt vid 2010 års utgång, detta trots att de immateriella tillgångarna minskade i värde. Sannolikt beror det på att omsättningstillgångarna ökade i värde. Något som skulle kunna förklaras av att GAIS vid årsskiftet ännu inte fått all betalning för Wanderson och det på tillgångssidan fanns en kundfordran.

Premium sport rättigheter eller Premium sport rättigheter?

2011-07-19T10:10:00.041+02:00

Premier League har ökat sina marknadsandelar vad gäller sändningsrättigheter utanför de brittiska öarna. Den senaste upphandlingen ökade ligans intäkter från internationella sändningsrättigheter från £600 miljoner till £1.4 miljard över tre år med start säsongen 2010/11.

Premier League ökar inte minst i Skandinavien där den högsta engelska ligan säljer för £100 miljoner av de totalt £200 miljoner som man får i intäkter från EU området. Likaså ökar även värdet på sändningsrättigheterna till Champions League. Dessa starka varumärkens rättigheter ser ut att ha blivit något av ett substitut för de nationella ligornas sändningsrättigheter. Vi börjar nämligen se allt mer tydliga exempel på att tillväxten på dessa börjar slå i taket.

För lite drygt en månad sedan meddelade den franska ligan att man sålt sina sändningsrättigheter till ett betydligt lägre pris än det avtal som upphör att gälla. Den franska ligan har för ungefär ett år sedan ansökt och fått tillstånd för att själva kunna distribuera rörliga bilder via det digitala marknätet.

I Polen hade Ekstraklasa SA som driver den högsta divisionen räknat med PLN 500 miljoner över kommande tre säsonger. Men uppgifter gör gällande att Canal+, Eurosport och Polsat inte betalar mer än PLN 360 miljoner vilket är en marginell minskning från det tidigare avtalet. Det kan tyckas något förvånande eftersom Polen är en tillväxtmanad. Med bara 10 dagar kvar till seriestart har de polska klubbarna ännu inte skrivit under avtalet med Canal+. Ett avtal som enligt uppgift ska innehålla en option att bryta avtalet efter varje säsong ifall ligan själva vill driva distributionen av sina matcher i en egen TV kanal.

Även i Danmark ser det något mörkt ut för klubbarna. Marknadsbedömare menar att det föregående avtalet som gett klubbarna cirka DKK 1050 miljoner över tre år var ett resultat av att Telenor till vilket pris som helst ville slå sig in på marknaden och att konkurrensen idag är betydligt mindre. Den pågående försäljningen för säsongen 2011/12 och tre år framåt har blivit avbruten och klubbarna menar att man funderar över möjligheten att själva driva en TV kanal.

Kanske ser vi att marknaden håller på att differentiera fotbollsrättigheterna där kanalbolagen istället för att betala dyrt för en nationellt producerad produkt, väljer att importera produkten fotboll från marknader där den produceras som bäst. Och det ska bli intressant att se hur de olika nationella marknaderna kommer att positionera sig. Att driva en egen kanal är till exempel inte en ligas kärnverksamhet och frågan är naturligtvis om kostnaden inte överstiger nyttan? Nyttan borde rimligtvis finnas i och med att ligan får makt över sin egen produkt. Sannolikt är kanske "hoten" om egna tv kanaler mest ett kort man spelar ut i förhandlingsspelet.

Vad allt det här betyder för allsvenskan är naturligtvis lite för tidigt att säga. Men problem skapar ofta möjligheter och de goda nyheterna är att den svenska ligan hör till kategorin som där sändningsrättigheterna inte är huvudfinansieringskällan. Inte mer än 15% av allsvenskans rörelseintäkter kommer från sändningsrättigheter. Och är det så att marknaden inte vill betala ett högre pris för dessa än idag så borde klubbarna kanske börja fundera över att istället fokusera på att utveckla de andra inkomstkällorna, matchdag och kommersiella intäkter där tillväxtpotentialen borde vara hög. Men det handlar om incitament och större kontroll över distributionen av produkten i alla kanaler.

TV produkten har länge varit en central källa för tillväxt. Hur reagerar de större klubbarna runt om i Europa som hittills varit förhållandevis nöjda med en central försäljningsregim, intäkterna har ju trots allt hela tiden ökat. Kommer de att vara lika nöjda ifall tillväxten nu bromsar in?

FAPM - en tillbakablick på den första halvan av den allsvenska säsongen

2011-07-10T17:44:00.027+02:00

Halva allsvenska säsongen är avklarad och det kan vara på sin plats att se efter hur väl lagen presterar efter sina resurser. Ett sätt att ta reda på det är att ställa klubbarnas personalkostnader i förhållande till hur mycket poäng de spelar ihop. Om vi börjar med att titta på 2010 års säsong så ser vi att Malmö FF och Helsinborg IF spelade i en liga för sig där HIF var den klubb som överpresterade mest i relation till den allsvenska marknaden. Även MFF hade en högpresterande säsong bakom sig. AIK och Brommapojkarna var de klubbar som tog minst poäng i förhållande till de pengar som man spenderade på personalkostnader.

datakälla: svenskfotboll.se

Vi ser även att förklaringsgraden i modellen är betydligt lägre än hos flera av de andra europeiska ligorna. Den enskilt största anledningen är att skillnaden mellan de största och minsta klubbarna är betydligt mindre i Sverige än på andra marknader. Årliga varianser i klubbarnas prestationer ger större avtryck i tabellen. Lägg därtill det faktum att de klubbar med lägst omsättning allokerar sina personalkostnader i stort sett enbart till spelartruppen. Trelleborg FF har så lite som fyra heltidsanställda vilket innebär att av klubbens 19.5 miljoner i personalkostnader så representerar spelartruppen den absolut största andelen. Klubbar som Elfsborg, MFF, AIK samt IFK Göteborg har å sin sida en administrativ organisation som kostar betydligt mer än 10 miljoner i personalkostnader. Det kostar naturligtvis att administrera säsongskort, rekrytera och underhålla sponsorer, arbeta med publikservice eller som i Malmö FF:s fall exploatera sin arena.

Låt oss nu titta på hur väl klubbarna har positionerat sig under den första halvan av 2011. Jag har gjort ett antagande om att klubbarnas respektive personalkostnader är oförändrade från föregående år och dividerat dessa med två. Det relativa förhållandet mellan klubbarnas förmåga att betala sin personal borde vara relativt oförändrad även om sign-on bonusar kan komma att innebära årliga avvikelser från en norm-budget. Gällande Syrianska FC (9mio/6mån) och IFK Norrköping (15mio/6mån) har jag gjort ett subjektivt antagande baserat på föregående års data samt hänsyn till den lokala marknadens storlek och förmåga att generera intäkter.

datakälla: svenskfotboll.se

Vi ser att Malmö FF:s prestation har korrigerats mycket kraftigt vilket skulle kunna vara ett tecken på att organisationen överpresterade rejält under 2010 och att man under 2011 är tillbaka på prestationer som stämmer någorlunda överens i nivå med klubbens norm under 2000 talet. Det är inte helt optimalt eftersom MFF har höga fasta kostnader från sin stadion samtidigt som man är den klubb i allsvenskan vars publiksiffror historiskt sett har högst exponering i förhållande till de sportsliga resultaten. En betydelsefull höstsäsong står för dörren här.

Även om marknaden som helhet har närmat sig Helsingborg IF så presterar klubben fortfarande väl och är mycket produktiv. Man närmar sig dock tidpunkten då några av klubbens extraordinära spelare blir förvärvade av klubbar högre upp i näringskedjan. Klarar klubben av att uppgradera sin verksamhet eller kommer man att sjunka ner till en mer normal nivå?

Vi ser också att Örebro SK och Kalmar FF i stort sätt har bytt plats lodrätt med varandra. Gefle IF har bytt plats med Trelleborg FF och GAIS har gjort det med Mjällby. Den jämna allsvenskan klubbar som har förhållandevis låga personalkostnader goda möjligheter att sticka fram enstaka säsonger.

Intressant är att Djurgården och IFK Göteborg hitintills under 2011 har presterat ungefär likadant som under 2010, båda sämre än vad man kan förvänta sig. IFK Göteborg har under sommaren vidtagit en del åtgärder. Dels har man ökat kostnaden genom att teckna ett nytt kontrakt värt närmare 15 miljoner exklusive sociala avgifter över 4.5 år med den högpresterande Tobias Hysén, dels har man lånat ut Pär Eriksson och Nicklas Bärkroth vars kontraktskostnad har haft en negativ inverkan på produktiviteten. Dessutom har man investerat i ett kontrakt med Philip Haglund som man förväntar sig ska höja klubbens produktivitet. Frågetecken finns i de bakre leden där förlusten av den mycket produktive Kim Christensen för ett år sedan har kostat poäng och där man denna sommar sålt Ragnar Sigurdsson som även han har varit till stor nytta för klubbens produktivitet.

AIK är en klubb som hittills visat en mycket hög produktivitetsförbättring. Det har varit stort fokus på hur mycket pengar AIK kommer att sälja Bangura x 2 för och att dessa försäljningar ska rädda klubbens ekonomi. Men faktum är att AIK:s ekonomi inte ordnas av en försäljning. Båda spelarna är idag mycket effektiva med förhållandevis låg kontraktskostnad. AIK:s ekonomi kan bara ordnas ifall klubbens organisation kan fortsätta att producera höga sportsliga resultat. För är det så att en försäljning av båda herrarna återigen sänker AIK:s produktivitet så blir premien från försäljningen snart utsuddad i form av lägre framtida matchdags-intäkter. Prislappen är därför kanske inte den avgörande faktorn här utan snarare tidpunkten, när klubben känner att man har en tillräckligt stabil sportslig bas att stå på.

Halmstad BK:s situation är mycket svår. Klubben befinner sig i en negativ spiral och den finansiella hälsan är mycket kritisk. Många pratar om klubbens kamp om att säkra elitlicensen. Men elitlicensen är det minsta bekymret för HBK. Klarar klubben bara av att undvika ha förfallna skulder avseende skatter och allmänna avgifter, skulder till SvFF, SDF eller annan medlemsförening som inte kan kvittas mot fordringar per den 31/8 i år så kan man inte bli tvångsnedflyttad förrän tidigast till säsongen 2013. Här finns det olika scenarier; utan kapitaltillskott är det mycket troligt att klubben går i konkurs innan dess. Ett annat är att klubben fram till 2013 lyckas med transformera sin verksamhet och når en balans mellan intäkter och kostnader men precis som Örebro SK tvångsdegraderas genom en av licensnämnden godtycklig värdering av tillgångarna. Sannolikheten för att HBK ska försvinna måste trots allt betraktas som relativt liten, däremot är det mycket osäkert på vilken nivå i den svenska näringskedjan man kommer att få omgruppera på.

Figurerna visar även att klubbarnas prestationer över tid borde tendera att pressa sig mot en jämvikt. Däremot ser det ut att vara som så att klubbarna har olika stora årliga avvikelser från jämvikten. Elfsborg har sedan Borås Arena stod färdig tagit sig till toppen av personalkostnadsligan. Förhållandevis få misstag från klubbens management har gett den en stabil position i det övre skiktet med en förhållandevis liten varians från jämvikten. Det är något som man under de fem senaste åren har kunnat kapitalisera i form av totalt 30 miljoner i nettovinst från spel i Europa.

Att man trots relativt höga personalkostnader inte har fått större sportslig utdelning i allsvenskan kan bero på att man varje år ha fått ge vika för uppstickare med en betydligt högre varians i sin prestation i förhållande till resurserna. Men kanske kommer marknadens samtliga pusselbitar på plats för Elfsborg just i år?